Chicagomaskinen och Obama

De politiska maskinernas guldålder var under Franklin D Roosevelts New Deal. Mäktigast av alla var den så kallade Chicagomaskinen. Här förklarar Torbjörn Kvist begreppet och visar hur maktapparaten fungerat ända in i våra dagar.

I filmen Thirteen Days, om Kubakrisen 1962, med bland andra Kevin Costner, försöker president John F Kennedy hålla hotbilden om sovjetiska kärnvapenrobotar på Kuba hemlig för allmänheten, åtminstone till en början. Man överväger olika scenarior och presidenten säger plötsligt att han vill ställa in sin kommande resa till Chicago. Kenneth O’Donnel, hans politiske strateg, säger ifrån och får medhåll av presidentens bror Robert Kennedy.

”Du kan inte ställa in Daley, det skulle väcka allt för mycket uppmärksamhet”, säger O’Donnel. ”Det kan jag visst”, svarar en trotsig JFK. ”Nej, du kan inte ställa in Daley”, poängterar hans bror, Robert, med skärpa, varpå presidenten vänder dem båda ryggen och signalerar därmed sitt uppsåt att ställa in resan till Chicago. Kenneth O’Donnel ger då Robert Kennedy en armbåge i sidan och nickar menande med huvudet mot hans legendariske storebror: ”Kolla in nu, när han skall ställa in Daley”.

Klipp till nästa scen: President Kennedy och Kenneth O’Donnel står i trapporna till Chicagos stadshus, omgivna av frenetisk press. Kennedy skakar hand med en skinande liten, korpulent man, medan han kastar en smått skamsen blick på sin politiske strateg, som står anklagande med armarna i kors.

Inte heller i verkligheten kunde John F. Kennedy ställa in Daley, inte ens då nationen – ja, hela världen – stod inför den elfte timmen. Richard J Daley, en liten och korpulent man, var Chicagos borgmästare mellan åren 1955 och 1976. Han avled på sin post. Daley var en av det demokratiska partiets främste så kallade bossar och en extraordinär king maker, med både JFK och Hubert Humphrey under bältet. Richard J Daley blev trots allt inte den längst sittande borgmästaren i Chicago. Den äran tillföll hans son, Richard M Daley, som avgick 2011 efter 22 år på ämbetet.

Den politiska familjen Daley kom därmed att bilda bryggan mellan det speciella Chicago som växte fram under 1930-talet och den moderna metropol vid Michigansjön som existerar idag, det vill säga, det rådde en kontinuitet för den så kallade Chicagomaskinen.

The Chicago Machine, vad är då det? För att svara på den frågan måste man först förklara vad en political machine är enligt den amerikanska traditionen. En politisk maskin snurrar när den politiska makten och det så kallade kapitalet befinner sig i perfekt symbios med varandra. I grunden handlar det om att få folk att rösta. Det är kapital till de politiska valen, som skall sätta specifika människor vid makten, som i sin tur skall gynna inte bara dem som betalat för kalaset, utan givetvis även de som lagt sina röster i urnorna. Därför har politiska maskiner i första hand tjänat progressiva rörelser i USA. Kapital har lånats med samhället som garanti och sjukhus, skolor och vägar har byggts av utvalda kontraktörer. Välfärd har skapats och alla har varit happy – till synes.

Vad man i den amerikanska berättelsen sedan kriget nogsamt undvikit, är att veckla in dessa maskinerier i större politiska begrepp, utan man har valt att stanna vid det negativt klingande, men hanterbara begreppet korruption. Man vill ogärna höra talas om begrepp som korporatism, eller syndikalism, där det senare begreppet är aktuell inom delar av socialismen och det tidigare inom fascismen.

Politiska maskiner har av naturliga skäl frodats i det Demokratiska partiet, det progressiva partiet. Exemplen är många: I Missouri på 1930-talet fanns maskinen under byggbaronen Boss Tom Pendergast. Pendergast skapade bland annat den amerikanske senatorn och sedermera presidenten Harry S. Truman. Huey Long, legendarisk demokratisk guvernör i Louisiana, strävade efter Vita huset i Washington DC och lät t.o.m. uppföra ett nytt guvernörsresidens i Baton Rouge, som en mindre, skalenlig kopia av Vita huset. Long mördades 1935. En omfattande federal politisk maskin skapades av James A Farley, som var högste chef för det federala postväsendet mellan 1933 och 1940, men också ordförande för demokraterna i New York, samt ordförande för demokraternas nationella kommitté, allt i ett. Förutom att han använde sin position som högste postchef för partiets räkning, så styrde han upp många jobb som hans, och andras maskiner skapade genom det nya Works Progress Administration.

De politiska maskinernas guldålder göddes av president Franklin D Roosevelts New Deal. Stora projekt för sysselsättning inom industrin, väg- och fastighetskonstruktion initierades av den federala staten. De skinnades notoriskt på kapital av de lokala bossarna, som i skenet av progressiv politik ökade sin makt. FDR struntade i maktmissbruk och korruption, så länge det gynnade hans ärenden.

Chicagomaskinen är den längst opererande och den mäktigaste. Bakgrunden till dess existens går tillbaka till stadens begynnelse, till skapelsen av Cook County 1831, då Chicago var mer segregerad utifrån etniska gränser, likt olika stammar – tribes – än någon annan storstad i unionen. Chicagos politiska gräsrötter rör sig fortfarande idag kring kommunala makthavare med titlar som Oldermen, Ward Committeemen och Precinct Captains. På den tiden det begav sig var dessa män försedda med lojal backning av stadens etniska minoriteter, som irländare, polacker eller italienare. Detta förhållande utnyttjades mycket effektivt av den organiserade kriminaliteten i skuggan av förbudstiden på 1920-talet och Chicago blev maffians högborg i USA. Det låg i tiden, med progressiv politik på kommunal- och delstatsnivå under Demokraterna, parallellt med de fiskalt snålare federala administrationerna under de republikanska presidenterna Harding och Coolidge. En maktmänniska som Al Capone visste att tala tidens språk och likt en modern Robin Hood manipulerade han allmänheten. Begreppet Boss fick en dubbel betydelse i Chicagoland – politik och maffia.

Anton Cermak, en tjeckiskfödd politiker, lyckades genom borgmästarvalet 1931 ena stora delar av de etniska grupperna i Chicago inom det demokratiska partiet till en politisk enhet – Chicagomaskinen. Eller som Tom Kane, den fiktive borgmästaren i TV-serien Boss, uttrycker saken: Cermak enade stammarna och fick folket att förstå att de ville ledas (Tom Kane är för övrigt modellerad efter Richard M Daley). Anton Cermak mördades 1933 i ett attentat i Bayfront Park, Miami, när han skakade hand med ingen mindre än Franklin D Roosevelt. Mördaren var en Guiseppe Zangara från Chicago, med kopplingar – givetvis – till maffian, ja, ända till Frank Nitti himself. Det råder ännu idag osäkerhet om vem som var det egentliga målet för Zangaras kulor, borgmästaren av Chicago, Anton Cermak, eller FDR, den nyss valde president elect.

Chicagomaskinen stärkte nu sin roll, först med Cermaks högra hand, Patrick Nash, men framför allt med Nashs efterträdare, Edward J Kelly. Det var Kelly som genom sin speciella vänskap med den svarte advokaten William L Dawson fick grepp om den snabbast växande etniska minoriteten i Chicago, den s.k. Black Sub-Machine. De svarta amerikanerna hade fram till 1930-talet i huvudsak varit republikaner ända sedan Abraham Lincoln, Chicagomaskinen skulle bli ett av de viktigaste instrumenten i att radikalt ändra på den situationen. Den ekonomiska depressionen efter börskraschen 1929 innebar en generös bidragspolitik inom ramen för president Roosevelts New Deal. Kellys efterträdare, Richard J Daley, en av andra världskrigets verkliga vinnare, fördjupade samarbetet med Dawson ytterligare. Hans maktsfär svällde ut bortom Cook County och innefattade nu hela delstaten Illinois. 1943 sände Chicago Dawson till representanthuset i Washington och höll honom återvald vartannat år ända till 1970, då han gick i pension.

Sedan kriget har den svarta befolkningen i Chicago, i kraft av sitt antal och sin stigmatiserade situation, varit tongivande i den stora stadens politik. Detta har inneburit att Chicagomaskinen har fått en moralisk legitimitet i det demokratiska partiet. De svarta är i deras ögon en kuvad minoritetsgrupp, inte bara i Chicago, utan i hela USA. De anses vara permanent i denna position, hopplöst fast i det ekonomiska nollsummespelet och måste därmed försörjas av samhället. Det är stadens Oldermen, Committeemen och Pricinct Captains som skall ordna detta. Deras ämbeten har varit arvegods i decennier, med svågerpolitik och korruption högt på agendan. Ville du ha ett underleverantörskontrakt med Cook County, då var det nödvändigt att du kände din kommunfullmäktige och betalade för dig. Överskotten gick till sociala program och samhällsorganisering. Chicago har heller aldrig skakat av sig sin börda av kriminalitet sedan Capones tid. Trots hårdare vapenlagar är staden fortfarande en av USA:s våldsammaste.

Den nationella splittringen i det demokratiska partiet 1968, då Hubert Humphrey ställdes mot George Wallace, vid sidan av republikanernas Richard M Nixon, ledde till 1980-talets nedgång i maskinens makt i Chicago. Ett faktum som föranlett många prominenta demokrater att förklara maskinen som avslutad, eller rent av som en myt. Nedgången ledde till politisk apati bland de svarta och rasupplopp i de fattigaste kvarteren i Chicago. De svarta var, och är, i det långa loppet alltid förlorarna i den progressiva politiken, deras fattigdom har i decennier blivit cementerad av biståndspolitik och kommunal korruption. Den svarta befolkningen har därför en mycket stark tendens att rösta med fötterna – om man inte håller dem motiverade på ett eller annat vis.

Det var under Richard M Daleys era som ett motmedel mot apatin togs fram. Man letade fram och dammade av en gammal klenod från den socialistiska kritiska teorin – Community Organizing, samhällsorganisering. En ung Barack Obama träder nu fram i rampljuset. En av hans starkaste politiska förebilder var just William L Dawson, den evige kongressmannen från Chicago. Obama kom till staden 1985, från New York, som ung och politiskt aktiv advokat, för att arbeta som Community Organizer. Flera projekt han arbetade med var organiserade av något som kallas Gamaliel Foundation, en internationell fond för samhällsstrukturering och agitation bland mindre bemedlade i samhället. En av Gamaliels grundare var en annan av Barack Obamas stora politiska inspirationer, Saul Alinsky.

Saul Alinsky (1909-1972) var en framstående socialistisk samhällsorganisatör i USA, född och uppvuxen i Chicago. Han skrev böcker, den kanske viktigaste, Rules For Radicals, en minst sagt uttömmande, militant handbok för samhällsorganisation. Han var utbildad till arkeolog, men hans politiska arbete uppmärksammades av Illinois demokratiske guvernör, Adlai Stevenson, i början av 1950-talet. Alinsky fick därmed jobb av delstaten som – kriminolog. Adlai Stevenson var för övrigt en av Richard J Daleys män. Saul Alinsky kunde på basis av detta privilegium utveckla sina marxistiska samhällsteorier vidare. Vad få talat högt om är Alinskys kopplingar till organiserad kriminalitet i Chicago under hans skira ungdom på 1930-talet. Hans idéer om samhällsorganisation har influerats av maffians organisering av fackföreningar och bidragsprogram – rekryteringsprogram – bland fattiga i samhället.

Barack Obamas valkampanj inför 2008 blev den dyraste någonsin och installationsfesten följde samma trend. När sedan Rod Blagojevich, förutvarande guvernör i Illinois, ville sälja presidentens gamla senatorsplats i kongressen till högstbjudande, ja, då stod det ganska klart – en Washington Machine var i antågande. Obamas närmaste stab är samtliga från insidan av Chicagos inre politiska liv. Valerie Jarrett har en brokig bakgrund inom juridik, affärsliv och samhällsorganisering; David Axelrod, Obamas valmaskin, kommer från Chicago Tribune – The Tribe – och hans hustru, Michelle, arbetade i Richard M Daleys stab när de mötte varandra.

Över årsskiftet 2010 och 2011 skedde en rockad i Barack Obamas stab. Hans stabschef Rahm Emanuel lämnade Vita huset och under tre och en halv månad sattes Pete Rouse in. I januari 2011 veks posten till William M Daley, Bill Clintons tidigare handelsminister, men också son till Richard J och yngre bror till Richard M. Då var det många som fick nog, även bland demokraterna. Det blev allt för uppenbart vad Washington hade reducerats till, en filial till Chicago. Rouse fick som kosmetika återgå i rollen som Acting Chief of Staff, men Barack Obama stred i ett helt år för att behålla sin Daley nära sig. Utan att till synes tappa tempo, William M funderar idag på att bli guvernör i Illinois. Och borgmästare i Chicago, det är fortfarande Rahm Emanuel.

Maskinen puttrar vidare, det politiska livet i Chicago frodas, valen vinns och fackförbundens kassor är stärkta. The Chicago Way har inte varit så stark sedan depressionens 1930-tal, ett ironiskt faktum i dessa ekonomiska svåra tider i USA. Samtidigt har kriminaliteten i Chicago ökat markant, så har till exempel gängrelaterat våld ökat med 40 procent sedan 2008. Det har ju numera visat sig att även prostituerade kan köpas med matkuponger.

Torbjörn Kvist driver den militärhistoriska bloggen Krigshistoria.

Läs de tidigare delarna i Torbjörn Kvists serie om amerikanska presidenter:

Den bortglömde Coolidge (7/6)
Herbert Hoover – ett epokgörande preludium (28/6)
FDR och myten om New Deal (9/8)

Lästips:
Saul Alinsky: Rules for Radicals
Michael Charles Master: Rules for Conservatives – A Response to Rules for Radicals
Thomas M. Gutterback: Machine Politics in Tradition
Jim Riddings: Chicago to Springfied Crimes and Politics in the 1920s
Leon M. Despres: Challenging the Daley Machine
David Freddoso: The Case Against Barack Obama The Unlikely Rise and Unexamined Agenda of the Medias Favourite Candidate.
Obama’s Chicago Way, National Review (30/5 2013)
Inside Obama’s Chicago Machine, The Independent (3/1 2012)
Age 97, and Still at War With the Old Daley Machine, The New York Times (31/5 2005)