Inte alla väntar på Mona Sahlin

Christer Isaksson
I väntan på Mona Sahlin
Prisma

Hon är ett rörelsens barn och stammar från dess allra innersta. Därför är journalisten Christer Isakssons skildring av Mona Sahlin i boken ”I väntan på Mona Sahlin” minst lika mycket en studie av rörelsen anno 2008.

Begynnelsescenen är Sahlin och Pär Nuder – rörelsens båda arvtagare – på trappan till framtiden. Handlingen visar hur syster slår broder i det relationsspel som leder till ordförandeposten. Man kunde lika gärna ha läst en medeltida kungakrönika, men i dag sker färre dolkstötar med riktigt stål.

Isaksson är som mest givande när han sätter Sahlin i relief mot rörelsens ortodoxi. Det var den hon skulle återställa, men det är också den hon misslyckats tämja, i sina försök att skapa en regeringsfähig partigrupp med mp och ett antal förnyelseförslag. Hennes hårda nypor mot Nuder och andra tycks inte räcka för att övertyga vasallerna om att regenten är kraftfull nog.

Isaksson berör de många privatekonomiska affärerna. Sahlin är uppvuxen i rörelsen. Ungdomsläger, kursgårdar, seminarier, talarbesök, kampanjresor, delegationsresor och kongresser har varit hållpunkter i hennes liv.

Hon har blivit van vid ett ”andra betalar”-liv där tågbiljetterna kom i kuvert, luncherna stod på bordet och övernattningsrummen var bäddade. Som varje sann aristokrat var det sällan hon behövde uppmärksamma vem som stod för betalningen.

”Låt förvaltarna göra upp”, säger hertigen av Argyle till en enkel markis när Rob Roy lyckas hugga ned sin motståndare och hertigen vunnit sitt vad. Detsamma tycks ha varit Sahlins budskap till hårt prövade ekonomichefer inom rörelsen. Hon hade viktigare saker för sig.

Här kommer Isaksson med en intressant iakttagelse. Sahlin hade kanske för mycket månad kvar i slutet på lönen, så krediten behövdes för barn och familj?

Det skulle hon aldrig ha fått erkänna, konstaterar Isaksson. Vilken bomb det hade varit; inte ens vice statsministern fick pengarna att räcka i socialdemokraternas högskattesamhälle. Vilken triumf för moderaterna hade det inte varit!

Om så, gjorde Mona Sahlin ett smärtsamt offer för rörelsen. En maktbas som i dag inte ens tycks tacksam. Och Nuder lurar i vassen…