Christian Braw: 20 juli och det nya Tyskland

Det nya Tyskland efter 1945 är ett historiskt mirakel. Hur kan något sådant vara möjligt? Tredje riket var en katastrof på alla plan, i synnerhet moraliskt. Terrorn började omedelbart, och man skall veta att den i första hand riktade sig mot tyska medborgare. Enbart i koncentrationslägret Buchenwald dog 80.000 av dem. 1943 fälldes i hela riket 25 dödsdomar om dagen.  Terrortrycket var konstant, och människor på alla plan blev komprometterade. Man försökte helt enkelt överleva, vad det än kostade. Efter 1945 följde ockupationen. I östra Tyskland omvandlades den till en marionettregim, som kunde hålla sig kvar enbart med stöd av sovjetiska bajonetter. 250.000 agenter spionerade på 16 miljoner invånare ända till 1989. Hur kan det av allt detta ha kunnat bli ett fungerande, civiliserat samhälle?

Ett av svaren heter – 20 juli. I år är det 80 år sedan attentatet mot Hitler genomfördes. Detta följdes av ett väl förberett försök till statsvälvning och samhällsomvandling. Det handlar alltså om mycket mer än bomben som Claus Schenk Graf von Stauffenberg placerade under Hitlers skrivbord.

Höga officerare tog initiativet, men bakom sig och kring sig hade de många civila, som noga tänkt igenom hur det nya Tyskland – efter Hitler – skulle gestaltas. En av dem var Helmuth James Graf von Moltke (1907-1945).  Marion Gräfin von Dönhoff, som efter 1945 blev en av det nya Tysklands viktigaste journalister, har skildrat honom i sin bok Um der Ehre Willen (Siedler Verlag 1991). Marion Gräfin Dönhoff var själv kurir mellan de olika motståndskretsarna och hade lärt känna några av de viktigaste personligheterna. Hon blev aldrig gripen, och Gestapo lyckades aldrig infiltrera motståndet.  Moltke var jurist och hade även en brittisk juristutbildning. Under kriget blev han folkrättsexpert i OKW (Oberkommande der Wehrmacht) i Benglerblock, Berlin. Redan före kriget var han starkt politiskt engagerad utifrån en övertygelse om att samhället behövde stärka samhörigheten mellan olika klasser och grupper.

Det var så farligt att mötas att fysiska sammankomster var sällsynta. Man kunde varken använda telefon eller post. Flera av de ledande hade aldrig sett varandra. Kontakten uppehölls genom kurirer. Moltkes grupp var ett undantag. De möttes tre gånger på hans gods Kreisau i Schlesien (nuv. Polen). Till denna grupp hörde även fängelseprästen Harald Poelchau, Berlin-Tegelfängelset. Redan före kriget var Moltke och kretsen kring honom övertygade om att Hitler-regimen måste falla. I sina överläggningar lade de upp grundritningen för det nya Tyskland, och i stor utsträckning är det detta, som nu är verklighet. Moltke var starkt medveten om det riskabla i att industrisamhället gör produktionen autonom, till en verklighet som följer sina egna lagar. Han inspirerades starkt av teologen Paul Tillich. En av hans kontakter var socialisten Adolf Reichwein. Denne avrättades 20 oktober 1944 i Plötzenseefängelset i Berlin.

Som Kreisau-kretsen hade planerat blev det nya Tyskland en federativ stat, uppbyggd av demokratiska delstater med betydande självständighet. Hitler-staten hade varit ett starkt centraliserat ”rike” med en enda makthavare, Führern. Det mest akuta behovet för det nya Tyskland var rättsstatens återupprättelse. Tredje riket var i princip darwinismen, omsatt till politik. Darwin tänkte i raser – som det framgår av hans verk Descent of Man. Det är raserna som utvecklas eller tillbakabildas. För Darwin blev kolonialismen ett tydligt fält. För Hitler utvecklades raserna i ständig kamp, och villkoren i denna kamp ersatte alla tidigare rättsprinciper. Lojaliteten mot den egna rasen var det rätta, illojalitet mot den egna rasen var brottslig. Det var på dessa grunder, som Moltke dömdes till döden i februari 1945. I Kreisau visste man att ett fungerande samhälle förutsätter en fungerande rättsstat, som utgår från fasta rättsprinciper, först och främst den att en människa är en människa – oavsett ras –  och att samma lag gäller för varje människa.

Dödsdomen över Moltke fälldes av den beryktade domaren Roland Freisler i vad som kallades ”folkdomstolen”. I sitt avskedsbrev berättar Moltke följande om rättegången: ”Av någon orsak letade man efter en strafflagbok. Det visade sig att det inte fanns någon.” Freisler dömde utan lag, det räckte med att hänvisa till ”det tyska folkets rättsmedvetande”, vilket i praktiken var en hänvisning till föreställningen om raskampen. Själv skrev Moltke: ”Vi döms, därför att vi har tänkt.” Efter den andra rättegångsdagen skrev han: ”Jag ber bara till min Herre i himmelen att han håller mig uppe, ty för kroppen är det säkert inte lätt att dö. Hur nådig har inte Gud varit mot mig! Även om det kan verka hysteriskt, så är jag fylld av tacksamhet och har inte rum för något annat. Gud har så tydligt och klart lett mig dessa två dagar, Hela domstolssalen hade kunnat vråla som herr Freisler och väggarna hade kunnat vackla, och det hade ändå inte gjort mig någonting.”

Som OKW:s folkrättsexpert fick Moltke kännedom om flera grova folkrättsbrott. Det var inte bara Lidice och Ouradour, som drabbades, det var långt fler tillfällen, när motståndsmäns angrepp på tyska soldater hämnades genom utrotning av hela byar. Det var inte bara SS som gjorde sig skyldigt till krigsbrott, det var också Wehrmacht.

Vid några tillfällen kunde Moltke hindra planerade brott, bland annat mordet på Sir David Kelly, brittisk ambassadör i Schweiz. Vid ett annat tillfälle lyckades han utverka att en belgisk gisslangrupp släpptes.

I fängelset Berlin-Tegel var Harald Poelchau präst. Han hade varit med i Kreisau men blev aldrig avslöjad. I fängelset kunde han bistå Moltke och även ge honom tillfälle att skriva brev, som förmedlades till hustrun. Moltke hade en central position i OKW, men det är ändå tänkvärt att han först 1942 ryktesvägen började inse vidden av den verksamhet, som bedrevs i koncentrationslägren. En officer, som besökt ett fångläger, hade berättat om ett koncentrationsläger i samma trakt: ”Han försäkrar mig att i ugnarna kremerades varje dag 6.000 människor.” Uppgifterna kom från krigsfångar i det besökta lägret. 25 mars 1943 skriver han att han fått kännedom att det då fanns 16 koncentrationsläger med egna krematorier.

På nyåret 1944 hörde Moltke en predikan av Hanns Lilje om orden i Joel 2:21: ”Frukta inte, du land, utan fröjda dig och gläds, ty stora ting har Herren tagit sig för.” I ett brev skriver Moltke: ”Vilket år som ligger framför oss! Jämfört med detta år kommer alla andra år att förblekna, såvitt vi överlever … jag tror att detta var den bästa predikan jag har hört. Den är grundläggande för år 1944.” Också Hanns Lilje hamnade inför ”folkdomstolen” och dömdes av Freisler till fyra års fängelse. Sin bok om åren under Tredje riket har han kallat I dödsskuggans dal.

Att Moltke blev gripen berodde på en oförsiktighet. Hos fru Johanna Solf i Berlin samlades regelbundet en krets vänner med anknytning till motståndet. Den yttre formen var en tebjudning. En dag var en gästande schweizisk läkare, Paul Reckzch med. Värdinnans vänner hade försäkrat henne att han var pålitlig. I själva verket var han agent för Gestapo. Efter kriget praktiserade han som läkare i Öst-Berlin. 1987 angav han sin egen dotter, när hon försökte fly till Väst-Berlin.

Efter Moltkes avrättning skrev Harald Poelchau: ”Helmuth var fullt beredd att dö. Det är värt att ge sitt liv i kampen mot nationalsocialismen, ty det betyder att dö för den europeiska, kristna saken. Han var obruten, oföränderligt lugn, ja, ibland lycklig. Nog hade han fått lida, men i sitt inre lät han sig inte påverkas. Varken Freisler eller någon annan från det hållet kunde komma honom inpå livet. Han förlorade aldrig sin frihet – snarare fann han den.”

Christian Braw är präst, teolog och författare