Christian Braw: 75 år med Deklarationen om mänskliga rättigheter 

Den 10 december kommer man över hela världen att fira att det nu gått 75 år sedan FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna antogs. Även Sveriges företrädare undertecknade deklarationen, trots att den dåvarande socialdemokratiska regeringen var motståndare till föreställningen om mänskliga rättigheter. Den begränsar nämligen riksdagsmajoritetens möjligheter att minska eller upphäva den mest grundläggande mänskliga rättigheten, äganderätten. Om vi inte själva får äga är vi helt i händerna på den som äger, och då är andra mänskliga rättigheter bara luft. Samtidigt är äganderätten det stora problemet för socialismen. Alltsedan Marx uppfattas just äganderätten som är roten till alla mänsklighetens olyckor. Det är därför inte förvånande att Tage Erlander var motståndare till mänskliga rättigheter, och i partiprogrammet har de endast långsamt fått insteg. 

Det var först genom Europarätten som mänskliga rättigheter fick bindande kraft i Sverige, eftersom Europarätten har korrektionsmedel. Att EU-anslutningen skulle få denna följd hade sannolikt mycket få politiker förutsett. Vi har nu i Sverige det intressanta förhållande att vi har två motstridiga rättssystem samtidigt. Grundlagen är folksuverän. Det finns i princip inga gränser för en riksdagsmajoritet, annat än de gränser den sätter eller upphäver för sig själv. Men samtidigt är Europarätten överordnad grundlagen, vilket innebär att Europadomstolen kan sätta riksdagsbeslut ur spel. Det mest kända beslutet är fallet Åke Green. Där skyndade dock Högsta domstolen före och upphävde domen mot Åke Green innan saken kom till Europadomstolen. Fallet gällde just en mänsklig rättighet, nämligen yttrandefriheten. I detta fall upphävde svensk lag yttrandefriheten för Åke Green, men Europarätten återställde den.

Föreställningen om mänskliga rättigheter har rötter i den grekiska antiken och därmed också i medeltidens teologi och filosofi. Den fick ny kraft under och efter de stora religiösa striderna efter reformationen. Medeltidens samhälle hade varit medvetet kristet, det var självklart att säga som en av våra landskapslagar: ”Kristus är först i vår lag.” Universalteokratin var den dominerande statstanken, som också levde vidare efter 1500-talet, oftast i lokala former som furstestater. 1600-talets stora konflikter hade emellertid också så djupa religiösa aspekter att själva den religiösa grunden blev ifrågasatt. Det som kunde ge upphov till sådan antagonism tedde sig inte som en möjlig grund för gemensamt liv. Det är u denna situation, som tänkandet kring mänskliga rättigheter får ny aktualitet. Sammanhanget är naturrätten, föreställningen om att det i människans moraliska liv finns lagar, lika orubbliga som naturens. Den första och mest kända gestaltningen av de mänskliga rättigheter kom till i Nordamerika, i staten Virginia år 1776. Dess formuleringar återkommer i många nutida texter.

Vad är då grunden för mänskliga rättigheter? Det är människosynen. Den beskrivs i inledningen till FN:s deklaration så: ”Alla människor är födda fria och är lika i värdighet – dignity – och rättigheter.” Det handlar alltså inte om ”lika värde” utan om lika värdighet. Värde kan man mäta. Det är en kvantitet. Värdighet är en kvalitet och går inte att mäta, den bara finns, och den mänskliga värdigheten består i att människan är född fri med förnuft och samvete.

Den mänskliga värdigheten består alltså i förnuft och samvete. Deklarationen från 1948 bygger på den första amerikanska deklarationen om mänskliga rättigheter från 1776, och då hade ordet förnuft innebörden förmåga att fatta rätta beslut. Det var alltså en moralisk egenskap. Med samvete – conscience – avsåg man mänsklighetens gemensamma insikt om rätt och fel, gott och ont. Tillsammans utgör förnuft och samvete den mänskliga värdighetens grund och ryggrad. Det är något som finns hos alla människor, och därför tillkommer det alla människor att på egen hand handla i enighet med sitt förnuft och samvete.

Som en outsagd förutsättning finns föreställningen om människans godhet. Denna innebär att människans förnuft och samvete är intakta och oskadade egenskaper. Detta är nu själva innehållet i friheten, en frihet att på egen hand leva och handla enligt sitt förnuft och samvete. De mänskliga rättigheternas uppgift är att gestalta denna frihet, och alla människor är födda fria. Om man genom yttre tvång försöker hindra människor att handla enligt sitt eget förnuft och samvete, kränker man alltså deras mänskliga värdighet.

När människor handlar enligt sitt förnuft och samvete leder det till gemenskap, en anda av broderskap – spirit of brotherhood. Det är alltså inte så att man kan ”tycka” och ”känna” vad som helst, utan det som förnuft och samvete säger, är det som leder till ett broderligt samliv, till gemenskap. Detta är en uppgift och ett ansvar – they should act… Så formulerar deklarationen denna sak. Detta innebär att mänskliga rättigheter är ett ansvar, en förpliktelse. Att inte handla i det mänskliga broderskapets anda är att motverka mänskliga rättigheter. Ett sådant handlande innebär nämligen att man frånkänner den andre förnuft och samvete, den mänskliga värdighetens grund. Det är denna värdighet, som bland annat är förutsättningen för äganderätten, föreningsfriheten och yttrandefriheten.

I naturrättstänkandet är utgångspunkten att det finns lika bestående lagar för samhället som det finns för naturen. Det är alltså inte så att mänskliga rättigheter är något som vi ”kommit överens om”, lika lite som ”vi kommit överens om” tyngdlagen. Det är i stället så att vi varseblivit de grundläggande mänskliga rättigheterna, på samma sätt som vi varseblivit tyngdlagen. Den filosofiska termen är perception. Liksom riksdagsmajoriteten inte kan förändra naturlagarna – trots som folksuveränitet – så kan den inte heller förändra de moraliska lagarna. De finns där, oavsett riksdagsbeslut. Däremot kan en riksdagsmajoritet inse de moraliska lagarna och ansluta sig till dem och lägga dem till grund för sin lagstiftning, ett arbete som nu är på gång i Sverige.  Men oavsett hur riksdagen lyckas med det, så har vi alla likafullt mänskliga rättigheter och kan hävda dem, också mot den mest förkrossande riksdagsmajoritet – om så skulle vara. Numera kan vi hävda vår mänskliga värdighet – vårt förnuft och vårt samvete med stöd av Europarätten. Vi är nämligen – för att tala med FN:s deklaration – födda fria.

Christian Braw är präst, teolog och författare