Christian Braw: Annorlunda globalisering

Det har i långa tider för Europas näringsliv varit en oemotståndlig lockelse att få tillgång till den väldiga kinesiska marknaden. Efter Sovjetunionens fall 1991 och Kinas öppning för kapitalism, trodde många att en ny tid var inne, när det fria näringslivet och världshandeln skulle göra världen till en enda, harmonisk enhet, den globala byn. Det blev inte så, tvärtom, förtryckarstater utnyttjade investeringarna och handeln till att bli än starkare.

Men det finns en annan globalisering. Det är inlevelsen i och engagemanget för äkta mänsklighet i alla jordens länder, även Kina. I nordvästra hörnet av Kina, Xinjiang, finns ett folk, besläktat med turkarna, som aldrig haft en egen stat men ändå bevarat sin identitet. Det är uigurerna. Deras land kallas nu med en cynisk eufemism ”autonom region”.  Obeskrivliga förhållanden för landets 9 miljoner invånare blottades för Västerlandet, när en läkare som arbetat i fängelserna lyckades fly. Hennes namn är Sayragul Sauytbay. I Sverige har hennes berättelse publicerats under titeln Ögonvittnet (Narin förlag).

Men hur är det utanför fängelsemurarna och lägrens taggtråd? Vi får en aning om detta genom en ny diktbok, Mitt namn – Svart eld. Det är två uiguriska författares verk som här har samlats (Narin förlag). Den ene bor sedan tio år i Sverige. Hans namn är Abdushukur M. Qumtur. Den andre, Perhat Tursun, sändes först till ”omskolningsläger”. Sannolikt lyckades man inte där bryta ner honom, eftersom han nu är dömd till 16 års fängelset. Dikterna speglar hans liv utanför taggtråden och murarna. År 2022 fick han Tucholsky-priset av den svenska författarföreningen PEN-klubben.

Det är inte bara förtryckets natt som får ord. Också landsflykten har sin smärta.  Tursun skriver: ”Om vi var skapade av Gud, /skapade han oss här.” Men upplevelsen av hemlandets gradvis ökande förtryck blir till sist outhärdlig: ”Solen gick upp i rök / när det heliga berget togs bort / bit för bit, sakta, sakta.” I denna smärta finns också minnet av de många sveken: ”Våra bröder, som vi bad om skydd, tog våra klädesplagg…” Diktaren själv flydde inte, men han lever sig in i deras öde som flytt och deras som söker fly. Han låter en av dem säga: ”Bland liken i exodus över det isiga bergspasset, / kommer du att känna igen mig?”

Förtryckets skakande verklighet är att det förmörkar och besudlar allt. Ditt land är inte längre ditt land: ”Min vår är fylld av vissna blad / vart jag än går är det iskall vinter.” Själva solljuset förmår inte fördriva förtryckets förlamning: ”Även om solljuset bränner som eld / omringar den iskalla vintern min kropp.” Men det finns en värme, starkare än solens. Mitt i all köld, all smärta och alla svek finns något bestående: ”Alla spår försvinner i tiden, / men det finns ett spår som aldrig försvinner i ditt hjärta. / Det är en lätt kyss…” Kärleken har en sällsam kraft att förvandla hela tillvaron. Det är en fången diktares hälsning till oss långt ifrån: ”Värmen från handen som en gång höll dina, / bränner fortfarande din hud som en evig flamma.”

Gunnar Jarring har inget stort namn i världslitteraturens historia. Han kommer endast att bli ihågkommen för att han nekade Alexander Solsjenitsyn att ta emot Nobel-priset på den svenska ambassaden i Moskva. Men i Xinjiang är han en av de gestalter som den fångne uiguriske poeten hyllar. Gunnar Jarring är nämligen en av de forskare som lyft fram deras språk. Hans doktorsavhandling behandlade språket i Öst-Turkestan (1933), uigurernas språk. Det minns man fortfarande där.

Vad händer om man lägger denna bok bredvid dagens svenska litteratur, till exempel Malte Perssons Skapelser eller Wera von Essens En emigrants dagbok? Vilket av dessa verk är stor och väsentlig litteratur?

Man skulle önska att svenska affärsmän och företagare på väg till Kina hade denna bok i sin portfölj. Men kanske är det bäst för dem själva att de läser den här hemma.

Christian Braw är präst, teolog och författare