Christian Braw: Arn – berättelsen som tog slut

Jan Guillous böcker om tempelriddaren Arn Magnusson är intressanta därigenom att de väckte en sådan entusiasm i huvudpersonens fiktiva hembygd, Västergötland. Man kunde där tala om en ”Arn-feber”. En äkta västgöte, docent Bengt Knutsson från Kålland, undersöker fenomenet i sin nya bok Arnfebern (Carlsson Bokförlag). Bengt Knutsson är själv orientalist och har varit både direktor för Svenska Teologiska institutet i Jerusalem och svensk kulturattaché i Alexandria. Bland hans tidigare böcker finns bl.a. Jag minns mitt Jerusalem (2014), och Arabiska visdomsord (2011).

Bengt Knutsson visar att det finns en politisk agenda i Arn-berättelsen. Den går ut på att vända den europeiska självbilden upp och ner. Arabvärlden – som i nyhetsflödet framstår som kaotisk och primitiv – skildras som avancerad och välordnad, medan korsriddarna – utom Arn – är råa och primitiva. I berättelsen blir Arn övertygad om arabkulturens överlägsenhet på alla plan. Det är den arabiska självbilden av historien, som här får landa i Västergötlands mylla. En följd är att Arn blir en talesman för religiös tolerans, det vill säga ett modernt projekt.

Bengt Knutsson beskriver Guillou som en illusionist. Det skall en historisk författare vara. Han skall ställa upp kulisser som skapar intryck av den tidens miljö – byggnader, stämningar, ordvändningar. Men kulissbygget har sina risker. När pjäsen sedan skall uppföras händer det alltför ofta att dramatiken utspelar sig med tankar och känslor från författarens egen samtid. Och dessutom händer det än oftare att kulisserna svajar redan under premiären. Det gäller också Guillous verk. Han låter Arn tala latin – en sällsynt färdighet bland den tidiga medeltidens riddare – men latinet blir fel. Författaren för in arabiska termer, men överföringen till vårt alfabet haltar.

Jan Guillou gjorde en lyckträff, när han placerade sin huvudgestalt i Västergötland.  Här finns ett genuint historiskt intresse med många folkliga namn, bland annat den berömde berättaren Västgöta-Bengtsson. Och här finns dessutom en bångstyrig lokalpatriotisk forskning, Västgötaskolan, där man hävdar att Sveriges ursprung varken är Birka, Uppsala eller Sigtuna utan just – Västergötland. Detta bidrog kraftigt till entusiasmen kring Arn-böckerna. Lokala aktörer dröjde inte att utnyttja stämningarna. Dit hörde Västergötlands museum och turistbyrå samt Svenska kyrkan.

Men – konstaterar Bengt Knutsson – Arnfebern lade sig. Varför? Det historiska intresset finns kvar, men uppenbarligen håller inte Arn-berättelsen för många omläsningar. Det gör däremot Vilhelm Mobergs Utvandrarna. Moberg skrev inte för att klä upp gestalter till att uttrycka ett politiskt budskap. Han skrev för att han var ett med dem, älskade dem, led med dem, var stolt över dem och förstod dem – åtminstone de flesta. Sven Stolpe har sagt att äkta dikt skildrar människan mellan gott och ont. Vi kan tillägga – gott och ont i människan.

Arn-febern har stillnat. Men den efterlämnar en lärdom. Det är den oerhörda kraften som ligger i det historiska minnet. Minnet är nämligen berättelsen om vilka vi själva är. Tjingiz Ajmativ berättar i en av sina böcker om en nomadstam som tillfångatog unga män från en annan stam, band om deras huvuden med hudremsor från en nyslaktad kamel och satte dem bundna i stäppens sol i tre dygn. Sedan hade de förlorat minnet. Då var de dubbelt så mycket värda som andra slavar. Det är just detta vi inte vill vara med om. Därför behöver vi historien, den äkta historien – också i diktens gestalt.

Christian Braw är präst, teolog och författare