Christian Braw: Den bärande mytens fall

Varje folk har och vill ha sin bärande myt, berättelsen om dess väg genom historien, en berättelse som fyller med stolthet och förpliktelse. Antikens Rom hade sin stora myt i Vergilius Aeneiden, berättelsen om hur Aeneas flyr ur det brinnande Troja med sin gamle far på ryggen och efter en farlig sjöfärd landar i Italien och där bygger upp en ny stad. USA har sin stora myt i Pilgrimsfäderna, som flydde förtrycket i England och i Nya världen byggde upp sitt frihetsrike, en myt som får sin fortsättning i den stora folkvandringen västerut, till fria jungfruliga marker. Polen har sin heroiska myt med tydliga platser: Westerplatte 1939, Warschawa 1944. Också Danmark har sin symbolplats Dybbøls skansar. Det var här de tog striden för Danmark 1864. Solsjenitsyn har gestaltat Rysslands myt i det stora avsnittet om Pjotr Stolypin (1862-1911) som han lagt in i augusti 14, berättelsen om den store, ensamme och hårdföre Ledaren, som räddar Ryssland från yttre och inre fiender. Fienderna är en stor del av Rysslands myt; segern över fienderna har fått storartade konstnärliga gestaltningar i Sergei Eisensteins filmer. Finlands myt är på olika sätt alltid berättelsen om bonden Paavo, som med hårt arbete och uthållighet övervinner alla svårigheter, till och med själva naturen.

Vilken är då Sveriges myt? Det kan klarna, när man reflekterar över den stora TV-satsningen Sveriges historia 2023-2024. Den har samma begränsning som allt annat som berättas med bild, nämligen att det man vill berätta måste vara bildmässigt. Berättelsen om vår historia är en påkostad, journalistiskt skicklig produktion med vetenskapliga ambitioner. Egentligen fullföljer denna produktion det som Vilhelm Moberg en gång ville med sitt verk Min Svenska historia (1970, 1971). Vad han ville var att skriva historien nedifrån, som en folkets eller de mångas historia. Han hade kunnat komma längre om den franska Annales-skolans metoder hade varit kända för honom, men nu stupade han på bristen på källor. I den ansats som hans verk utgör, ger den tydligt linjerna till den svenska myten – berättelsen om ett folk som tar makten i egna händer och skapar ett paradis. Men – och detta är viktigt – folket är inte hela folket. Folket är i den svenska myten egentligen begränsat till de kroppsarbetande. Axel Ebbe har gestaltat detta i sitt märkliga verk Arbetets ära, Malmö Möllevången. KW Gullers har i sin industrifotografering skapat ett bildmässigt monument över denna sida av den svenska myten. Denna fotokonst ligger nära den sovjetiska: starka, plikttrogna män, oavlåtligt verksamma med produktion: Det var vi som byggde Sverige.

Den svenska myten når sin höjdpunkt i rekordåren på 1960-talet. Det är ett årtionde som slutar med 1968. Att rekordåren byggde på världshistoriens billigaste energi, den arabiska oljan, ingår inte i myten. Att en förutsättning var Sveriges osannolika och föga hedersamma räddning från Andra världskriget ingår inte heller. Sanningen är ju att den danska och norska motståndsrörelsen bidrog mer till Hitlers fall än det helt intakta Sverige, som tvärtom bidrog till Hitlers uthållighet genom export av krigsviktig järnmalm och industriprodukter. Förmodligen innebar vårt geopolitiska läge till att vi inte hade något val. En annan del av sanningen är att alla likartade västeuropeiska stater byggde upp likartade och i vissa fall bättre sociala system under borgerliga regimer, när de väl hämtat sig från kriget. Men en myt måste för att fungera kunna avskilja sådana aspekter. Myten måste vara tydlig.

Det finns i serien om Sveriges historia tomma fält, som väcker frågor. Ett sådant fält är bildningen. En av Gustav II Adolfs viktigaste insatser var hans grundande av gymnasierna i Västerås, Strängnäs, Linköping och Åbo. Det var elitskolor med högsta dåtida kompetens. Den storartade donationen av Vasaättens arvegods 1624 återupprättade Uppsala universitet. Vid slutet av 1600-talet hade Sverige – med en befolkning på 1 500 000 – fem fullständiga universitet: Uppsala, Lund, Åbo, Tartu och Greifswald. Genom 1686 års kyrkolag hade kyrkan och prästerna fått ett redskap att genomföra allmän läskunnighet. Det var församlingar och präster, som byggde upp den svenska folkskolan efter riksdagsbeslutet 1842. Och de lyckades! De lyckades väl, i många fall bättre än nutida pedagoger. Även den, som för sin egen del är föga religiöst sinnad, kan inse det värde som ligger i att svenska präster alltsedan missionstiden inpräglat etiska värden som gjort slaveri och blodshämnd omöjliga, men däremot inpräglat ärlighet, försonlighet och ansvar. Detta är en berättelse, som inte ingår i den nationella myten. Men även om den inte ingår i myten, utgör den en förutsättning för den insats som de muskulösa och flitiga industriarbetarna gjorde på KW Gullers bilder.

Det finns även andra berättelser, som inte ingår i myten. En av dem är adelns berättelser. Då skall man veta att adeln inte är en sluten grupp. Gamla ätter sjunker ner i fattigdom eller dör ut, nya ätter tillkommer under större delen av historien. Carl Linnaeus blir Carl von Linné. Köpman Olof Hansson (1640-1713) blir adelsmannen Olof Törnflycht och hans dotter blir grevinnan Christina Piper. I myten framstår adeln i första hand som en negativ faktor, en maktspelare. Sanningen har fler aspekter. Det är – alltifrån medeltiden – adeln som har haft rodret i statens skuta och styrt den fram till självständighet. Bondeuppror skapar inga bestående stater, egentligen inga stater alls. Det var adeln som byggde upp ett fungerande politiskt system under sekler, en fungerande förvaltning och – viktigast av allt – ett fungerande rättsväsen. Det var adelsmän som var medeltidens lagmän, det var adelsmän som blev hovrättspresidenter. Vägen till adelskapet var ofta bildning. Det var adeln som skapade meningsfulla relationer till andra stater genom diplomati. Det fanns ingen i bondeståndet som hade kunnat förhandla med Richelieu. Men Axel Oxenstierna kunde. Och kardinalen sade: ”Om alla Europas statsmän hade placerats i en båt, borde man ge rodret till Oxenstierna.”

En annan historia, som endast i skymundan blev berättad, är handelns historia. Det har aldrig gått att leva i Sverige utan handel. Det gäller alltifrån medeltiden av det enkla skälet att salt inte finns i Sverige. Och handel i orostider förutsätter en flotta, som kan skydda handeln. KW Gullers flitiga arbetare hade fått gå sysslolösa om inte affärsmän och redare varit så framgångsrika. Det hade varit en intressant fråga – vad var det som gjorde dem så framgångsrika? Och inga redare hade varit framgångsrika i orostider om det inte funnits en flotta som skyddade deras fartyg.

Ingenjörernas historia i Sverige börjar ingalunda med kullagret och separatorn. Det finns – med andra benämningar eller utan namn – ingenjörer redan på stenåldern. Ingenjörernas historia är en förutsättning för vägar, järnvägar och sjöfart, och denna historia har sina rötter i det svenska Försvarsmaktens utbildningar. Våra mest framgångsrika ingenjörer började sin utbildning tillsammans med blivande officerare, det är ju därför högskoleingenjören än idag kallas civilingenjör. Den svenska ingenjören har fått sitt monument i statyn över Nils Ericson (1802-1870) – med rätta. Det hade inte blivit några fabriker för de muskulösa arbetarna utan Nils Ericsons insatser för att bygga upp ett svenskt järnvägsnät.  Rallarna hade inte kunnat bygga järnväg på egen hand. I själva verket är det samverkan, inte konflikt, som är huvudmönstret i historiens väv.

I SVT:s serie framstår kriget som något som läggs på folket av härskarna, främst kungarna. Man kan till exempel tala om Karl XII:s krig. Sanningen om krig är att Sverige inte alls hade funnits, om det inte funnits människor som var beredda att föra krig för Sverige. Gustav Vasas frihetskrig var verkligen – ett krig, och gång på gång har det han åstadkom blivit försvarat och bevarat med – krig. Utan krig hade Sverige idag varit en dansk eller tysk eller rysk provins. Vill man veta hur det är att vara ett land under ett annat land kan man fråga sina palestinska vänner. Men att vara en dansk provins är väl inte så illa? Det må så vara, men varken Norge eller Island tänkte så, och som dansk provins hade Sverige ockuperats av Tyskland 9 april 1940. Utan krig hade det inte funnits någon svensk historia att berätta.

När SVT:s berättelse närmar sig vår egen tid börjar den plötsligt visa tveksamhet. Det paradis som det svenska folket – enligt myten – byggt med egna händer börjar knaka i fogarna. Vad händer när en nationell myt börjar falla sönder? Det vet vi inte än. Mytens segrande folk har visserligen fortfarande sina hjältar – Alva och Gunnar Myrdal, Per Albin Hansson och Olof Palme – några andra politiker finns inte i berättelsen – men övertygelsen är inte lika stark som i rekordåren. Till och med den religiöst sakkunnige, som kallas in – ateisten Christer Sturmark – är tveksam och blir bekymrad över att sekulariseringen gjort att människor saknar normer och inte reflekterar över livsavgörande frågor.

Och de som följt SVT:s berättelse? De vaknar varje morgon till nyheter om mord och sprängningar i ett samhälle där drogberoendet är så stort att det skapar förmögenheter åt tusentals gängkriminella. ”Världens modernaste land”, det är så berättelsen avslutas. ”Först i världen, bäst i världen”, ”Sverige är en moralisk stormakt”, det var så det kunde heta.

Mänsklighetens historia döljer en djup erfarenhet, som ibland formuleras så: ”Högmod går före fall.” Erik Gustaf Geijer lärde oss att det finns en rättfärdighet i historien, och inför den får högmodet underkänt. Han skriver: ”Det dröjer ej länge.”

Christian Braw är präst, teolog och författare