Christian Braw: Det nya Tysklands röst – Marion Gräfin Dönhoff

Tredje riket och nederlaget 1945 var för Tyskland en totalkatastrof på alla plan – ekonomiskt, kulturellt, andligt och moraliskt. Nästan alla var komprometterade. Det gällde i synnerhet journalistkåren. Ur detta bottenläge växte en ny journalistik fram, som snart nådde högsta internationell nivå.

Ett av de viktigaste namnen i denna pånyttfödelse är Marion Gräfin Dönhoff (1909-2002). Hennes familj tillhörde uradeln i Ost-Preussen, där de bland annat ägde godsen Friedrichstein och Quittainen. Ost-Preussen finns inte längre, och hela befolkningen är nu fördriven eller förflyttad. Området är uppdelat mellan Polen, Ryssland och Litauen. Ostpreussarna kan kallas Europas palestinier, och detta är en del av dramatiken i Marion Gräfin Dönhoffs liv.

Hon visade tidigt att han ville finna sin egen väg. Hon var den första kvinnliga medlemmen av ätten Dönhoff, som tog studenten, och 1936 disputerade hon i Basel. Under kriget förvaltade hon familjens gods, och hon stod under denna tid i kontakt med två motståndskretsar, den civila – Kreisau-kretsen – och den militära med ett centrum i Heeresgruppe Mitte. Hon fungerade som deras kurir men blev aldrig gripen. Gestapo lyckades aldrig infiltrera grupperna, och trots tortyr av de gripna efter 20-juliattentatet förekom inga angivelser.

In i det längsta vägrade den nazistiska ledningen att inse hotet mot Ostpreussen. Man till och med förbjöd flykt. Efter den sovjetiska massakern i byn Nemmerdorf i oktober 1944 – Tysklands Song My – gick det inte att dölja vad som förestod. I januari 1945 ledde hon till häst folket från Friedrichstein på flykten västerut.  I boken Namen die keiner mehr kennt har hon berättat om sin barndom och om flykten från Ostpreussen. Hennes ritt från Ostpreussen har inspirerat till den stora tyska TV-serien Die Flucht.

Det Hamburg, som Marion Gräfin Dönhoff kom till, var ockuperat av brittiska styrkor. Hon vann den brittiska ledningens förtroende och kunde så grunda tidskriften Die Zeit, som skulle bli en av de viktigaste pressrösterna i det nya Tyskland. Hon blev dess chefredaktör, ledarskribent och ansvariga utgivare.

Hennes släkting Friedrich Dönhoff, som stod henne nära under många år, har gett några intryck från hennes liv som journalist i boken Die Welt ist so, wie man sie sieht. Det är ett citat från Marion Gräfin Dönhoff själv.  Från sin bostad i Blankensee körde hon varje dag sin Porsche till redaktionen, där hon arbetade 12 timmar varje dag. Hon skrev sina artiklar med blyerts, och när hon efter en canceroperation inte längre kunde skriva med höger hand, låg hon på en soffa och dikterade. Själv sade hon att hon hade ett elefantminne. När det började svikta vid 88 års ålder, insåg hon: ”Det måste vara åldern.” Arbetet på redaktionen omväxlades med långa reportageresor. Några av dem har hon skildrat i boken Der Effendi wunscht zu beten.

Marion Gräfin Dönhoffs mest betydande bok är Um der Ehre Willen – personliga minnen från möten med några av 20 julimännen. En av dem var Fabian von Schlabrendorff från Heeresgruppe Mitte, ordonnansofficer hos stabschefen Henning von Tresckow. Marion Gräfin Dönhoff beskriver honom som osannolikt modig. Vid ett stabsmöte i Smolensk lyckades han smuggla en bomb ombord på Hitlers flygplan. Den var maskerad som två cognacsflaskor. Bomben exploderade inte, men Schlabrendorff lyckades obemärkt få ut den efter landningen. Han greps snart efter 20 juli, torterades och ställdes inför den beryktade domaren Roland Freisler i folkdomstolen i Berlin. Medan han väntade utanför rättssalen träffades byggnaden av en amerikansk bomb och Freisler krossades under en fallande balk. En annan domare tog över, men Schlabrendorff – i det civila advokat – försvarade sig själv med sådan kraft att han – frikändes. Efter kriget blev han ledamot av Förbundsrepublikens Högsta Domstol.

Bokens titel syftar på äran som det yttersta ansvaret. Det är ett ansvar inför den egna identiteten, inför föregångare och efterföljare. Ytterst är det ett ansvar inför – Gud.  Det finns sådant som man måste göra, och det finns sådant som man under inga villkor får göra. Man kan också kalla det en skyldighet.  Marion Gräfin Dönhoffs gärning som journalist kan till sist endast förstås mot bakgrund av detta som hon kallar äran. Hon har formulerat journalistikens ansvar med orden: ”Människors handlingar bestäms inte av hur verkligheten är utan av hur den uppfattas.”

Ansvaret är också nyckeln till Marion Gräfin Dönhoffs samhällskritik i boken Zivilisiert den Kapitalismus. Bokens underrubrik är Grenzen der Freiheit. Det räcker inte med produktionsökning, vinstmaximering, innovationer. Det måste också finnas ett ansvar, som sätter gränser och visar riktning. Det är förutsättningen för ett gemensamt liv.

Ostpreussen är en ständig fråga till efterkrigs-Europa, ett öppet sår. Evakueringen av Ostpreussen var den tyska flottans största operation under kriget. 2 miljoner människor fördes västerut. I operationen ingick skeppet Wilhelm Güstloff, som sänktes av en sovjetisk ubåt med 10.000 flyktingar ombord, den största katastrofen i Östersjön någonsin.

Det finns också en juridisk och ekonomisk aspekt. I Europa-rätten är äganderätten starkt skyddad. Därför gav till exempel den estniska staten ersättning – retribution – till estländare i Sverige, som förlorat sin egendom i hemlandet. I princip borde samma regel gälla för dem som flytt Ostpreussen – Heimatvertriebene, som de ibland kallar sig själva. Hela detta kapitel är utomordentligt känsligt, särskilt i relationen mellan Tyskland och Polen. Här har Marion Gräfin Dönhoff intagit en ståndpunkt, som öppnat dörrar. Hon har formulerat det såa: ”Man kan älska utan att äga.” Genom att avstå från kravet kan man öppna för en ny relation. Familjen Dönhoffs gods Quittainen ligger också i den del av Ostpreussen, som nu tillfallit Polen.

1941 anade Marion Gräfin Dönhoff redan slutet för Ostpreussen. Tillsammans med sin kusin Sissi Lehndorf genomkorsade hon landet till häst och övernattade bland annat i den lilla staden Nikolaiken, dagens polska Mikolajki. Stadens gymnasium är sedan 1994 uppkallat efter Marion Gräfin Dönhoff. Här höll hon samma år ett tal, som är en sammanfattning av hennes samhällssyn. Talet återfinns i boken Was mir wichtig war.

Talets tema är hur unga människor skall vara för att kunna göra en samhällsinsats. Marion Gräfin Dönhoff säger: ”De måste ha mycket fasta etiska värderingar, ty ett samhälle utan något som binder samman, utan spelregler, utan gemensamma normer, kan inte bestå i längden.”  Att flertalet har rätt är demokratins princip, men det är en vantolkning, att minoriteten inte skulle ha någon rätt alls. Vad är då uppgiften? Svaret lyder: ”Att öva rättfärdighet och att visa tolerans.”

Christian Braw är präst, teolog och författare