Christian Braw: Diktens kärna och gåta

De stora förlagen i Sverige kan på en enda dag ta emot över 100 manuskript. Det kan alltså tyckas som att det var ett enormt litterärt skapande i Sverige. Volymen gör att flödet är omöjligt att överblicka och omöjligt att rättvist bedöma. Här kan finnas verkliga pärlor av djup och stor dikt som aldrig når längre än till författarens och förlagets dator. Vi befinner oss i en situation liknande den som Jurij Maltsev under Sovjet-tiden beskrev i boken Den underjordiska ryska litteraturen. Ur ett svenskt historiskt perspektiv liknar det situationen under 1700-talet, när den herrnhutiska rörelsen från Tyskland kraftigt påverkade svenskt fromhetsliv. Herrnhutarna hade ett starkt pedagogiskt intresse och i deras pedagogik ingick att uppmuntra den nyomvända att gestalta sin tro i lyrik och berättelse. Det finnas alltså i Herrnhuts arkiv idag en väldig samling av dikter och berättelser från 1700-talets Sverige. I huvudsak är hela detta material obearbetat, men den dagen det blir föremål för ett nytt intresse kommer det att ge en unik bild av det dåtida samhället och dess andliga rörelser.

När det gäller det tidiga 2000-talets litterära skapande i Sverige finns inget motsvarande arkiv. När de elektroniska systemen förändras kommer sannolikt hela denna litteratur att vara otillgänglig. Men kan vi idag göra oss en föreställning om vad denna underjordiska litteratur innehåller? En väg att gå är att undersöka vad som lärs ut vid skrivarskolorna. Inga-Lina Lindqvist – själv en fin poet – har berättat något om detta. Hon har lett flera skrivarskolor i Stockholm, och hennes slutsats är att det är två slags människor, som går sådana utbildningar. Först av allt är de äldre människor, som vill berätta om sitt liv, och så är det unga människor, som vill ge ord åt sin frustration. Till båda grupperna säger hon: ”Det måste finnas en stråle av ljus i det ni skriver.” Därmed har hon också sagt något viktigt om den verkliga diktens gåta. De stora, verkliga diktarna kan som Dante vandra genom både helvetet och skärselden, men det finns ett mål. Det finns en ledning. Odysseus har ett hem. Ett Itaka, att nå. Dante har ett Paradiso som väntar. Det finns en försoning för Frithiof. Den strålen av ljus gör att det också finns en glimt av humor i all verklig dikt. Nathan Söderblom har talat om ”det överseende genomskådandet”. Hos de verkligt stora diktarna kan denna stråle av ljus, denna glimt av humor finnas också i det djupaste elände. Sådan kunde Jaan Kross vara, när han talade om Gulag, och sådan var Thomas Mann, när han talade om sanatoriet.

Dramatikern och poeten Stina Oscarsson har belyst en annan aspekt av diktens gåta i sin diktsamling Det perfekta plåstret. Hon har bland annat varit verksamma inom ABF och hon har där mött stora förhoppningar om vad kultur kan betyda för samhället stärkande. Ett samhälle är ju det som vi har gemensamt, och för att ha något gemensamt behöver vi kunna förstå varandra. Här är lyriken central. Det är diktarna som skapar talesätten och bilderna, som gör att vi får nya ord att gestalta vår gemensamma erfarenhet. Det kan räcka med att påminna om Hjalmar Gullbergs ord:

Byta ett ord eller två
gjorde det lätt att gå.
Alla människors möte
borde vara så.

Där sådana ord är levande, där förstår vi omedelbart varandra. Orden skapar gemenskap, och ett samhälle är just en gemenskap. Men utan gemenskap, utan ett gemensamt språk med gemensamma bilder faller samhället sönder. Det blir som vid språkförbistringen, när Babels torn byggdes. Slutet den gången blev att alla övergav bygget och drog åt olika håll.

Det är insikten om sådana utvecklingar som gör att man från ledande krafter i samhället har stora förväntningar på kulturen. Den förväntas kunna skapa och återskapa den samhörighet som är förutsättningen för ett stabilt samhälle. Men – när Stina Oscarsson möter sådana förväntningar, svarar hon: ”Jag tror inte att det fungerar på det sättet.”

Verklig kultur och verklig dikt kan nämligen aldrig komma till som ett redskap för ett annat ändamål. En verklig diktare diktar inte för att förmedla något. Diktandet är i stället en spontan process, buren av en inspiration, som diktaren själv inte äger med som han får i benådade ögonblick, och i denna inspirationens högspänning skapar han det som inte finns men som skulle kunna finnas. Och denna värld som inte finns men som skulle kunna finnas speglas det som finns på ett sådant sätt att vi på ett nytt och djupare sätt förstår det. Odysseus irrfärder ger oss en ny bild av våra egna liv, Dantes vandring genom Inferno ger oss en ny förståelse av människans – och vår egen – tragedi. Jaan Kross bild av överste Thimotheus von Bock i Kejsarens galning är för alla tider en symbol för samvetsmänniskans dilemma, Thomas Manns Buddenbrocks gestaltar – lika relevant i varje tid – förfallets väg.

I sitt Nobeltal Inleder Alexander Solsjenitsyn med en kraftfull bild av vad verklig dikt är. Han berättar om en inföding, som på en fjärran strand finner ett kristallblock. Han vet inte vad det kan användas till, och det går inte heller att använda till något. Men han lyfter upp det mot solen, han vänder på det, och vid varje ny vinkel kastar det nya och oväntade strålar av ljus över marken där han står. Så är det med dikten, i varje tid och i varje land, och därmed bildar dikten ett språk för hela mänskligheten, den är en gemensam andning, en gemensam puls, som gör att vi kan förstå varandra och älska varandra tvärs genom seklerna och över alla gränser. Och ändå är inte kulturen något universalmedel för världsfred, den är som kristallblocket, som infödingen fann, det går inte att använda till något annat än till att kasta nya och oväntade strålar över vår tillvaro.

Solsjenitsyns bild säger något mer. Ljuset som bryts i kristallblocket kommer ju långt bort ifrån. Det finns i all verklig dikt en glimt av ett ljus, som vi inte har inom oss själva. Dikten fångar upp det ljuset. Det bryts genom diktarens egen personlighet, hans erfarenhet, smärta, glädje och bildning och i detta ljus träder en ny värld fram, en värld som är sådan att den säger något om varje tid, varje livsöde.

Det är ett ljus som bryts i dikten. Att det är ett ljus säger också något om diktens sanning. Diktens gestalter och skeenden måste vara sanna. De kan vara karikatyrer, och med karikatyren är det så att den lyfter fram ett eller flera drag, men inte alla. Åsnan Ior kan vara ett exempel på karikatyr. Ior är den egocentriske pessimisten i koncentrat. Men dikten får aldrig bli en nidbild. Också vid mötet med de nedrigaste bland människor måste det finnas något av ”genomskådandets överseende”. Här kan också stora diktare som Vilhelm Moberg snubbla, och falla för nidbildens frestelse, och därmed får också den stora dikten sina fläckar. Verklig dikt är rättvis. Marjo  Marthin har sagt: ”Nyckeln är identifikation.” Detta gäller inte bara diktens huvudpersoner, det gäller också de falska, svaga och motbjudande. Det är när diktaren förmår identifiera sig med dem och skildra dem inifrån, som de blir sanna. För forskaren är mästarprovet när han lyckas att rättvist skildra det som är honom själv motbjudande. Något liknande gäller diktaren. Därmed är vi också inne på vad som kan hindra en diktande människa från att bli en verklig diktare. Varje människa har upplevt motgångar och övergrepp, varje människa har sår i själen. Där dessa sår hålls öppna kan de inkapslas och bli till ressentiment. Ressentimentets tecken är bitterhet och hämnd, och där bitterheten och hämnden får fläcka ett verk blir det också osant. Det ger inte en sann bild av verkligheten. Tage Lindbom sade en gång om Ivar Lo-Johansson: ”I hans värld finns inga smultronställen och inga badsjöar.” En värld utan smultronställen och badsjöar är osanna, för smultronställen och badsjöar finns i den verkliga världen.

Men även med en glimt av humor har karikatyren en betänklig aspekt. Det är att den inte förändras. Det som karikeras och den som karikeras är alltid likadana. I livet däremot sker en ständig förändring. De flesta av oss växer och mognar i yttre avseende, och de vi ser upp till mognar också i det inre. Sven Stolpe talar om ”de sedliga genombrotten”, som gör att en förbittrad, egocentrisk eller ytlig människa kan bli öppen, gemenskapsbildande, storsint och kreativ. De som inte mognar är som seriefigurer, alltid likadana, och därmed egentligen inte levande. Men verklig dikt är berättelsen om de levande.

Kristallblocket, som infödingen fann på stranden, kunde inte användas till något annat än till att bryta ljuset i nya färger. Kulturen och dikten kan inte användas till att stabilisera ett krackelerande samhälle. Men är inte Dantes Divina commedia och Miltons Paradise lost kristen dikt? Är inte Bachs Matteus-passion en mäktig förkunnelse av Jesus Kristus? Och är inte detta kultur på högsta tänkbara nivå? När det gäller sådana verk finns bara ett svar: ljuset som bryts i dem är så starkt att alla frågor måste tystna.

Alla verk befinner sig inte på den nivå. Det finns också verk som kommit till med en avsikt, ett syfte, och ändå kan stor dikt glimta fram i dem. Vi kan ta Carl Snoilskys svenska bilder. Han hade en fosterländsk syftning. Han ville skildra Sveriges historia – och dess största ögonblick – för att väcka och stärka fosterlandskärleken. Svenska bilder är tendenslitteratur. Men detta är inte hela sanningen. Även när Snoilsky är tendensförfattare, förblir han en verklig diktare, och det glimtar till här och där och blir ibland till stor dikt som i På Värnamo marknad. Vi kan ta ett ännu tydligare exempel, Bo Giertz Stengrunden. Han har själv berättat att han ville skriva den som en exempelsamling till den själavårdstradition, som sammanfattats i begreppet Nådens ordning. Han ville inte ens kalla sitt verk en roman utan gav det undertiteln En själavårdsbok. Men inspirationen tog fatt i honom och under några oerhört intensiva veckor av skrivande skapade han något som faktiskt blev en stor roman.

Därmed är vi framme vid det innersta i diktens gåta: inspirationen. Själva ordet betyder inandning. Diktaren är som den nästan drunknade. Som dragits upp på stranden, och en handlingskraftig hjälpare får liv i honom genom att blåsa in sin egen syrerika andningsluft. Så fungerar inspirationen. Diktaren kunde inte dikta, men nu kan han. Berättelserna, bilderna, stämningarna, sanningarna kommer till honom i en oavlåtlig ström, och han måste ta vara på dem just när det kommer. Kaj Munk har sagt: ”Sanningen kan inte konserveras, den finns endast i färskt tillstånd.” Inspirationen är just den syrerika luft, som gör att man själv börjar andas och skapa. Och det märkliga är, att i inspirationens syrerika luft kommer alla den stora diktens egenskaper spontant och av sig självt fram. Därav kommer den underbara glädjen i skapandet – och glädjen över det skapade. Det kan beskrivas som en inspirationens högstämdhet, dess fröjd. C.S. Lewis har gett denna upplevelse ett fint uttryck i titeln till sin lilla självbiografi Av glädje överfallen, Surprised by Joy, Denna fröjd är som ett eko av Skaparens egen glädje: ”Och se, det var mycket gott!” Denna skaparglädje är det djupast mänskliga i oss. Den delar diktaren med kocken, journalisten, trädgårdsodlare och företagsledaren.

Sådan är diktens gåva och gåta, livets egen gåta.

Christian Braw är präst, teolog och författare