Christian Braw: En diktares bokslut

Kjell Espmark (1930-2022) hade enastående framgångar i livet. Senast blev han känd för sin insats vid rekonstruktionen av Svenska akademin. Han var professor i litteraturvetenskap, ledamot av Svenska akademin, poet, romanförfattare, mottagare av otaliga litterära priser – senast Tranströmerpriset. Han fick uppleva att hans verk fanns översatta till 20 främmande språk.

Ett år efter hans bortgång utkommer nu hans sista verk. Titeln är hämtad från Hjalmar Gullberg: Hemfärd till glömskan. Förlag är Norstedts. Espmark bodde också i den lägenhet där Gullberg bott på Djurgården i Stockholm. Som diktare stod han emellertid på avstånd från Gullberg, men denne är närvarande som en ständig sträng och kritisk skugga.

Kjell Espmark var osannolikt framgångsrik, in i det sista. Han fick leva sitt liv i ett av världens mest välmående, vackra, fria och välordnade länder, Han fick åldras med värdighet och han fick en omsorgsfull vård under sin sista sjukdom. Man skulle kunnat vänta sig att det i hans sista diktsamling fanns åtminstone stråk av tacksamhet och varma tankar om detta land, detta folk och alla de människor som gjort hans liv till en framgångssaga. Han kunde åtminstone som Martinson förundrats över naturen. Men icke så!

Espmark följer i tanken med Mallarmé – ”smakande på sin förintelse”. Med en äldre tonsättares röst säger han: ”Mitt partitur är i krig med verkligheten.” Kanske säger Espmark därmed det viktigaste om sig själv. Han ser arkitekten Ferdinand Bobergs villa och noterar att fasaden är reveterad, en fuskfasad som ger intryck av mur men lätt faller av. Järnväg är en bild som ofta återkommer, men på Espmarks livsresa är loket ”falskt som ett äktenskapslöfte”. På resan finns inte heller några barn. Ändå är kärleken mellan man och kvinna en av de få öppningarna till ett ljus i tillvaron:

Men hur kan två som tänkt i varandra
skiljas utan att luften svartnar?

En annan öppning för ett ljus i tillvaron är det konstnärliga skapandet. Han tänker sig konstnärinnan Anna Ström (1980-1968) vid sitt staffli, hur hon ser mot det strama ljuset från norr, och ”Rafaels färger / har just tagit sig in i hennes”. Men Espmarks relationer till omgivningen är svala och ibland också konfliktfyllda. Mormor upptäcker sprit hos tonåringen:

Då var det dags att gå upp på vinden
och prova om repet höll.

Kjell Espmark fick uppleva folkhemmets politiska kraftutveckling, han var med om 1968, han såg globalisering, jämställdhet och marknadsekonomi. Vad blev kvar av alla dessa intryck? Han skriver: ”Spår – så många ideologier / som erbjöd beprövad räls för tanken … Spår som försvunnit bland småsten och löv.” Världen vill skaka av sig människan. Diktaren upplever sig själv som ”en handfull bleknade utkast”. Till läsaren skriver han: ”Glöm mig / som du glömmer måsarnas skrik.”

Minnet är för Espmark ”landet / där alla och ingen samtidigt finns”. Men just i minnet finns en liten glimt av ljus. Han beskriver det som en vind, som ”andas barmhärtighet”.

En gång fick Georg Henrik von Wright läsa en idéhistorisk analys av sin egen filosofi. Han sade: ”Är detta allt mitt liv har lett fram till?” Kjell Espmark hade kunnat ställa sig den frågan inför sin sista lyriksamling. Om något blir kvar av den, så är det de ljusa glimtarna.

Christian Braw är präst, teolog och författare