Christian Braw: En stor oliktänkare – Tage Lindbom

Sverige hade under 1900-talet två stora oliktänkare – Sven Stolpe och Tage Lindbom. Sven Stolpe var litteraturvetenskapsman, Tage Lindbom var idéhistoriker. Båda skrev de bättre än de flesta på resp. område. Sven Stolpe väckte uppmärksamhet och aggressioner in i det sista. Över Tage Lindbom sänkte sig tystnaden och tveksamheten, i synnerhet sedan det efter hans död visade sig att han under lång tid varit hemlig muslim. I biografin I otakt med tidsandan (TLR) har Tomas Lindbom visat att det var bokförläggaren Johan Hansson, som förde Tage Lindbom i kontakt med islam. Hansson hade gett ut ett verk av lektor Kurt Almqvist, som tillhörde en sufisk sekt, al-Tariqa. Dit kom också Tage Lindbom att i hemlighet ansluta sig.

Nu har två av Tage Lindboms viktigaste böcker givits ut på nytt, nämligen Efter Atlantis samt Sancho Panzas väderkvarnar (båda på TLR förlag). De tillkom båda före kontakten med Almqvist. När Efter Atlantis utkom 1951 var Tage Lindbom en central gestalt i svensk arbetarrörelse. Han hade disputerat på en avhandling om fackföreningsrörelsen och var chef för rörelsens centrala kulturinstitution, Arbetarrörelsens arkiv. Han var aktiv i Tiden-kretsen, den grupp av unga socialdemokratiska akademiker, som bland annat låg bakom den svenska grundskolan. Men han hade börjat tvivla. Han såg att den stora samhällsvisionen hade bleknat inför en annan vision – det ständiga maktinnehavet. Och det skulle vinnas genom att man tillfredsställde människors konsumtionsbehov: ”Låt oss ge folk vad de vill ha!” Men i grunden hos Tage Lindbom låg ett djupare tvivel, nämligen på socialismens grundantagande – materialismen. Var det verkligen så att människolivet kunde bli stort och rikt genom att omfördela materien? Tage Lindbom berättade en gång: ”Per Albin trodde faktiskt att kulturlivet skulle blomstra, bara folk fick bättre bostäder.” Och nu var man snart där. Men vad hände? Massorna strömmade ingalunda till teatrar, bibliotek och studiecirklar. I Efter Atlantis gör Tage Lindbom en djupdykning i socialismens Marianerdjup, den utopiska föreställningsvärlden, alltifrån den grekiska antikens myt om Atlantis, det perfekta samhället väster om Gibraltar, på en ö som sjunkit i havet. Myten fick nytt liv under senmedeltiden och renässansen, och utopin nådde sina höjdpunkter hos Karl Marx. Men ingalunda bara där. I själva verket var den socialdemokratiska visionen om folkhemmet en ny variant – men med samma grundmentalitet: Människan äger kraft att skapa ett helt nytt, perfekt, konfliktfritt och bestående samhälle. Därmed är människan sin egen gud, källan till allt gott, d.v.s. den socialistiska människan.

Under slutet av 1940-talet trodde man sig vara nära att folkhemmet kunde förverkligas. Men hur skulle det bli sedan? Hur skulle det bli efter Atlantis? Det är den frågan, som Tage Lindbom ställer 1951. Den ledde till en intern debatt inom socialdemokratin men uppmärksammades knappast i resten av samhället. Tage Lindboms egen lösning var att satsa på kulturfrågorna. Det räcker inte med att öka den materiella konsumtionen för att livet skall bli meningsfullt. Men när han började tänka så hade han i själva verket lämnat den socialistiska grunden – materialismen. Därmed hade han – utan att själv inse vidden – tagit steget in i en ny värld. Plötsligt stod det klart för honom: ”Jag kan ännu peka ut den gatsten, där jag satte foten, när jag insåg att – Gud måste finnas.” 

Efter 1951 var Tage Lindbom isolerad i den svenska arbetarrörelsen. Men han tänkte vidare och han läste. 1962 återkom han med en än skarpare uppgörelse med tidsandan, Sancho Panzas väderkvarnar (Norstedts). Den bygger på en av gestalterna i Cervantes odödliga roman om Don Quijote, den drömske godsägaren som intalar sig att han är en riddare, som skall ge sig ut i världen för att befria de fångna och rädda ädla prinsessor. Som en äkta riddare måste han ha en väpnare, och han tar med sig bonden Sancho Panza. Denne är minst av allt en drömmare, han är en sakligt nykter egoist. När han under vandringen funderar på varför han följt med, säger han: ”Jag följde med för att få ett kungarike, och när jag fått mitt kungarike skulle jag göra allt jag ville. Och när jag har gjort allt jag ville, då är sagan slut.” Den gången – 1962 – hade konsumtionen i det svenska samhället nått höjder som varit otänkbara 1951, men socialdemokratins ambitioner att köpa sig fortsatt makt med ge folk vad de ville ha hade ingalunda minskat. Men vad händer sen? Vad händer när Sancho Panza har gjort allt han vill göra? Det är ju så långt man kommer, när människan skall vara sin egen gud. Då är sagan slut. Då inträder tristessen. 1962 kunde man dölja den med Hylands hörna och Bröderna Cartwright. Men idag? Det massiva inflödet av droger och den följande organiserade kriminaliteten gör Tage Lindboms samhällskritik mycket relevant.

Med nyutgåvan av Efter Atlantis och Sancho Panzas väderkvarnar ställs de stora och verkligt viktiga frågorna till dagens samhälle.

Christian Braw är präst, teolog och författare