Christian Braw: En vintersaga från Ostpreussen

Detta utspelade sig julen 1944, några veckor före den sovjetiska offensiv som ledde till Ostpreussens fall och den massflykt som bland annat skildrats av Marion Gräfin Dönhoff. På film har den beskrivits i TV-serien Die Flucht med Maria Furtwängler i huvudrollen som Lena Gräfin von Mahlenburg.

Det vi nu skall berätta hände alltså innan den sovjetiska offensiven inleddes 13 januari 1945. Vår berättelse börjar julafton 1944 i en liten skola i byn Altdorf 42 kilometer väster om Osterode. Där hade lärarinnan Hanna Metzger förberett allt inför julavslutning med skolans alla klasser. Folkskolläraren, Heinz Friedrich Rohr, var sedan länge med sitt regemente i Grekland. Möjligen var han tillfångatagen. Hans hustru ryste när hon tänkte på vad de grekiska kommunisterna kunde ta sig till.  Hon väntade varje dag på brev genom Röda Korset eller – vilket hon mest av allt önskade – ett fältpostbrev. Det behövde inte innehålla något särskilt. Hon lovade sig själv att hon inte skulle bli ledsen om det bara innehöll instruktioner för vattenpumpen och kaminerna i skolsalarna. Hon lovade sig själv att hon skulle bli glad vad det än stod eller inte stod i brevet, bara hon fick ett tecken på att han levde.

Själv hade fru Rohr ingen utbildning annat än en liten kurs som telefonist, och hon hade telefonväxeln på köksbordet, vilket lade köket i ett ständigt halvmörker. Hon lämnade sällan köket, och här hade hon också sovit alltsedan mannen blev inkallad. De var barnlösa. Det var sålunda fru Metzger som nu hade alla klasserna, vilket hon genomförde med stor energi. Hon hade gått på seminariet i Königsberg men hade inte haft någon fast anställning sedan 1933. Det var allmänt bekant att hon var kommunist. Hon talade aldrig om saken och fanns inte med i någon medlemsförteckning, men det var ändå välbekant. Hon var mycket korrekt i allt och följde plikttroget alla skolmyndighetens anvisningar, men det hjälpte inte. Efter maktövertagandet 1933 blev hon avskedad och sedan fick hon inte ens vikariat. Det var först när Rohr blev inkallad, som man inte fann någon annan lösning. Hon gjorde sin plikt, och hon gjorde den väl. Möjligen kunde de mest nyfikna märka att det fanns vissa sidor i läroböckerna, som hon aldrig hann med. Men hon hade ju alla klasserna på en gång och fick ständigt gå mellan de två salarna.

Nu var det julafton, och fru Metzger skulle ha julavslutning med sina skolbarn. De hade smyckat den stora salen med pappersgirlanger och grankvistar med kottar. Hon hade tänt levande ljus på katedern. De hade sjungit julpsalmer och den duktigaste flickan hade läst julevangeliet. Det var så Rohr hade gjort, och det var så det skulle vara.

Hanna Metzger var som sagt mycket plikttrogen, men just denna julafton slutade hon julfesten en timme före skolans slut, och därefter lämnade hon nyckeln till fru Rohr, som satt vid telefonväxeln och nickade vänligt medan hon svarade: ”Altdorf! Altddorf! Nej, de är inte hemma. Nej, de är hos Schülers. Jag kopplar. Altdorf! Nej, ledningen är redan överbelastad. Altdorf!”

Hanna Metzger bodde egentligen i Dammbach, där hennes man Anton var målare, ja, inte konstmålare förstås. För honom hade året 1933 varit ett lyft. Nu skulle det målas övergångsställen och andra markeringar på vägarna, det vil säga där det fanns stenläggning. Han hade kunnat utöka firman och tidvis hade han haft tre gesäller. Men nu var gesällerna inkallade och vägmålningen hade tagit slut. Dessutom hade det blivit allt svårare att få fram färg. Han var yrkesman och arbetade endast med högsta kvalitet. Det var för väl att Hanna hade fått vikariatet i Altdorf. Vad skulle de annars levt på?

Under åren efter Sovjetunionens fall 1991, hände det inte så sällan att släktingar till gamla bybor kom till Dammbach, någon gång kom också mycket ålderstigna bybor. Alltid gick de till herrgårdsparken, som nu blivit förvildad.  Där hade den lilla herrgården Heinrichshöhe legat. Den brände ryssarna ner i februari 1945, och kvar fanns nu bara tre murstockar. Hemvändarna brukar stå där tysta en stund. Sedan gick de till kyrkogården för att se på gravstenarna. Men denna jul fanns stora byggningen ännu kvar, och friherre von Sickeningen levde ännu, omskött av sina döttrar Dorothee och Angela. Sonen Otto hade tidigt lämnat Heinrichshöhe och med understöd av sina högadliga släktingar på moderns sida tagit sin in vid det berömda regementet Grosser Kurfürst. Han hade varit i Stalingrad. Sedan fanns inga uppgifter om honom.

När Hanna Metzger hade lämnat nyckeln hos fru Rohr tog hon fram cykeln ur uthuset, spände fast väskan på pakethållaren och gav sig i väg i decemberdiset. Snabbt och effektivt cyklade hon utan att stanna. Också där snön blåst upp över vägen tog hon sig fram. Hon skulle till det vägskäl sju kilometer från skolan, där bussen till Dammbach stannade en gång om dagen. Och hon hann verkligen.

Så var hon då hemma hos sin käre Anton. Han hade varit ute i verkstaden hela förmiddagen och arbetat med en matsalsmöbel, som skulle målas benvit, och han hade verkligen fått färgen att räcka, men inte till mer än just det. Nu hade han tagit av sig målarbyxorna och satt framåtlutad och värmde sig vid spisen. Potatis, körsbärsvin, ägg och ett par burkar sardiner hade han tagit in från jordkällaren, och från väskan tog Hanna upp härliga julgåvor från skolbarnen: en liten skinka, kokt och färdig, tre doftande korvar, en glasburk med surkål, vinteräpplen, valnötter, hasselnötter, tre lökar och fem ljus. I en hast blev det jul i köket. Att elda i salen var inte att tänka på. När allt var färdigt satte de sig till bords. Vid den tredje tallrikens plats stod ett porträtt av deras ende son, Hans, han hade varit i Stalingrad, inte i samma regemente som unge friherren, men i samma stad. Inte heller om honom fanns det några uppgifter. Ett av ljusen tände Hanna framför bilden. ”Nu tänker vi på hur det var, när Hans var med oss. Han var så begåvad. Han hade så vacker sångröst”, sade Anton eftertänksamt. Hanna såg strängt på honom: ”Du menar att han är så begåvad och att han har så vacker sångröst.” Anton såg mot fönstret: ”Ja, det var det jag menade. Kanske.”

I det ögonblicket såg han att något rörde sig utanför. Det knackade på dörren, han reste sig och öppnade. I förstugan såg han inte vem det var, men han hörde en kvinnoröst. ”Kom in. Kom in.” sade han, ” bry er inte om att ta av pälsen här ute. Den kan behöva värma sig.” När kvinnan kom in och hade tagit av sig schaletten såg han vem det var. Det var fröken Dorothee från herrgården, friherre von Sickingens yngsta dotter. Ivrigt tog hon av sig pälsen och Anton hängde den över en stol. ”Sitt ner, sitt ner,” sade han villrådigt. Hon kastade en hastig blick över bordet och insåg att detta var det ensamma parets jul. Hon såg bilden av Hans och det brinnande ljuset. ”Vi har fått brev från Otto, det är sänt från Stalingrad på julafton 1942. Det måste ha legat hos censuren i två år ”, började hon och tog fram ett kuvert. Högtidligt öppnade hon det och tog fram ett hopvikt papper. Hanna reste sig. Dorothee höll upp det framför dem. Det var en pennteckning av en kvinna i en stor, varm mantel. I sin famn håller hon ett litet barn, som hon lyfter mot sitt ansikte. Hela bilden var en enda stor rörelse till barnets skydd. Överst stod med lutande bokstäver: ”Jul i Stalingrad 1942.” På var sin sida om kvinnan med barnet stod orden Kärlek och Liv.

Förväntansfullt såg Dorothee på de två ensamma. Hon fortsatte ivrigt: ”Det är detta Otto ville säga till oss – till er – från Stalingrad. Det är detta jungfru Maria vill säga, det är detta barn ville säga.” Hon hejdade sig: ”Kanske har jag sagt för mycket.  Jag vet ju hur ni tänker, fru Metzger, jag ville bara dela detta med er, jag vet ju att Hans också…” Anton harklade sig: ”Tänker och tänker, det kan vara detsamma ikväll. Hanna, det är ju din sångröst som Hans har. Du hör vad jag säger – han har din sångröst. Sjung nu med oss någon av sångerna som Rohr brukade sjunga med barnen i skolan. ” Hanna såg från Dorothee till Anton och till Dorothee igen. Dorothee nickade uppmuntrande. Så hostade Hanna och började med klar, ren röst: ”Stille Nacht, heilige Nacht…”

Christian Braw är präst, teolog och författare