Christian Braw: Ett oroande äventyr i verkligheten

Svante Nordin har i en rad skrifter sökt göra 1900-talets intellektuella historia skönjbar. Det är en historia som rymmer de mest motsatta krafter: revolution och reaktion, konservatism och liberalism, nihilism och kapitalism. I sin nya bok, Världsandens partisaner (2023, Fri tanke), går han ett steg vidare. Det blir ett äventyr. Horisonten utgörs av marxismens kollaps efter 1991, då den liberala demokratin under något eller några årtionden tycktes vara på väg att bli hela världens norm. Man talade trosvisst om globalisering och ”den globala byn”, man hyllade storstaden, tekniken och de snabba kommunikationerna som ideal.

Svante Nordin var själv med bakom de röda barrikaderna 1968 och nu – bortom alla barrikader – har han kvar sin kritiska skarpsyn. Han är ingalunda en beundrare av den liberala demokratins former. Hans kritik kan inte annat än uppfattas som uppseendeväckande av dem som fortfarande tror på visionerna från tiden efter 1991.

I sin nya bok visar han på tre tänkare, som fått en oväntad och världsvid betydelse för den radikalism, som tvingats se hur Marx hade fel i allt. I sin civilisationskritik inspireras radikala över hela jorden nu av tre tyska tänkare: Martin Heidegger, Carl Schmitt och Ernst Jünger. De två första blev allvarligt komprometterade av sina ställningstaganden under Tredje riket. Ändå har de alla något som förenar dem med nutidens radikala tänkare. Det är deras kritik av det samtida, borgerliga och kapitalistiska samhället. För deras del gällde det ett liberalt Tyskland, som före 1933 utsattes för prov där det kom till korta. För nutidens radikaler – ofta före detta marxister – handlar det om det kapitalistiska Västerlandet och dess system, den liberala parlamentarismen. Det är en form som på inget sätt kan dölja, att vad det ytterst handlar om är materia – att disponera över, dela och fördela materiella tillgångar. Hos oss kallas det vanligen resurser. Teknik är endast bearbetad materia, och Heidegger såg tekniken som ett av de stora hoten mot människans värdighet. Tekniken sliter människan loss från jorden och gör henne rotlös, det är så han ser saken. I ett efterlämnat dokument skriver han: ”Filosofin kommer inte att kunna åstadkomma omedelbar förändring i det nuvarande världstillståndet. Detta gäller inte enbart filosofin utan all enbart mänsklig strävan och traktan. Bara en Gud kan rädda oss.” Det är ord från en intervju med Der Spiegel från 1966. Idag – med en klimatkris framkallad av just teknik – får orden en än större tyngd.

Ernst Jûnger gjorde redan på mellankrigstiden den iakttagelsen, att hastighet blev ett värde i sig. Detta är ett förhållande som ytterligare har förstärkts i vår tid. Den snabba förflyttningen, det snabba utbytet av information och varor värdesätts till den grad att det med teknikens hjälp har ödelagt oöverskådliga arealer av odlingsbar mark, och det i en mänsklighet där svälten ärjar i allt större områden. Man kunde tillägga förstörelsen av det mänskliga tänkandet, som ständigt fladdrar från det ena till det andra. Den holländske historikern Johan Huizinga talar om detta redan i sin bok I morgondagens skugga (1936). Där reflekterar han över filmens verklighetsbild med dess korta sekvenser och ständigt skiftande fokus, som för Huizinga ter sig som en föraning om den mänskliga tankens sönderfall. Den alltmer accelererade hastigheten och tidsvinsten skapar inget fruktbart. Vad skall all den vunna tiden användas till? Till tidsfördriv? De funktionalistiska arkitekterna byggde mycket små kök, mycket små sovrum, men allrummet – avsett för fritiden – blev jättestort. Där tronade snart Tv:n som ett altare.

Människan är mer än materia, och det innebär att mänsklig samlevnad och mänsklighetens historia handlar om mer än materia. Svante Nordin har gett sin bok titeln Världsandens partisaner. Därmed anknyter han till en föreställning hos Hegel, som såg en icke-materiell kraft eller logik som det styrande i historien och därmed i människans liv. Välkänt är hans ord om Napoleon efter slaget vid Jena 1806: ”Jag såg Världsanden till häst.” Vi kan här bortse från att Hegels syn innebar en förutbestämdhet, det viktiga i detta sammanhang är att det är en icke-materiell faktor som är det avgörande. Därmed höjs människan och historien upp från att vara en del av materien. Det är ytterst detta det handlar om för ”Världsandens partisaner”, och det är mot denna bakgrund man kan förstå Svante Nordins demokratikritik, och den är förvisso så klarsynt att den också kunde kallas obarmhärtig. Men ett äventyr är hans bok!

Christian Braw är präst, teolog och författare