Christian Braw: Fältjulklappen – en julsaga

Det var jul år 1939. Den 30 november hade Sovjetunionen angripit Finland. Sedan dess hade trupptågen rullat från södra Sverige upp mot finska gränsen. De var fyllda av korttidsutbildade unga män, som aldrig åkt skidor och inte hade en aning om hur man klarar sig i trettio graders kyla. 1930-talets vintrar hade varit milda, och värnpliktiga utbildades endast under sommarhalvåret – allt enligt 1925 års försvarsbeslut. Det skulle ju aldrig mer bli krig, det var så riksdagsmännen tänkte.

Nu sattes reservregementen upp på varje garnison som hade förmågan, ett av dem var I 46. I befälskåren för tredje bataljon fanns endast en yrkesofficer, som dessutom var alkoholist. De andra var snabbutbildade reservofficerare – folkskollärare, adjunkter, källarmästare, förmän – alla som överhuvudtaget hade någon erfarenhet av att leda andra. De satt nu tillsammans i svala kupéer och  försökte formulera utbildningsplaner, som skulle genomföras när de väl kom fram till finska gränsen. De var mycket seriösa och mycket allvarliga. Bataljonchefen hade reserverat en kupé för sig själv och sin adjutant. Därifrån hördes jämna snarkningar.

Den kväll, som I 46 tåg passerade Långsele, var redaktionen på Kramforsaren samlad i ett rum några mil längre uppför Ångermanälven. Kramforsaren var en nagel i ögat på A-pressens ledning. Man hade ju redan en tidning i Sollefteå, Nya Norrland, som krävde ständigt stöd för att undvika konkurs. Det var SSU i Kramfors, som hade drivit på Arbetarkommunen att starta en tidning även där, helt utan partidistriktets beslut. De hade helt enkelt bildat en ny förening för att ge ut tidningen, och de hade verkligen lyckats hålla den vid liv som en tvådagars tidning i tre år. Därefter hade de gripits av ungdomlig triumf och växlat upp till en tredagarstidning. Nu var den dessutom inordnad i A-pressens led, även det utan partidistriktets godkännande. Så kunde det gå till på den tiden, när man hade oerfarna ombudsmän. De unga vildhjärnorna hade gått listigt tillväga, de hade som äkta kapitalister börjat med att erbjuda Konsum gratisannonser, och när föreståndaren väl hade vant sig och dessutom märkt att annonserna gav kunder, höjde de priserna undan för undan och låg nu i nivå med Nya Norrland. Så gick de tillväga med varenda handlare i Kramfors och hela bygden däromkring. Och Kramforsaren hade verkligen lyckats, det kunde ingen i partidistriktet förneka. Baksidan var att Nya Norrland mycket väl hade behövt de där annonserna från Kramfors. Men det tänkte inte de unga på.

En av prenumeranterna på Kramforsaren var Anton Höglund. Han var som så många andra sågverksarbetare, och det sägs att han hade burit det främsta standaret vid Lunde-kravallerna, när militären sköt skarpt mot demonstranterna. Själv hade han aldrig talat om det, men det var så talet gick. Lunde-kravallerna var en direkt orsak till att hans son Oscar hade emigrerat till Sovjetunionen tillsammans smed två ungkommunister från Väja.

– I Sverige finns ingen rättvisa för arbetare. Jag tänker inte gå och dra här, jag skall var med och bygga upp arbetarstaten och sedan kommer vi tillbaka hit och ställer Mesterton och de andra mördarna inför exekutionspatrullen.

Nils Mesterton var den officer som hade befälet över truppen vid Lunde.

Det var 1933 som Oscar emigrerade. Det var inte bara Lunde som var orsaken, det var också Adolf Hitler. Oscar och hans kamrater hade suttit hemma i köket hos Anton i februari och dividerat om vad som hade hänt i Berlin. De var eniga:

– Nu har storkapitalet tagit makten. Nu gäller det att satsa allt på arbetarstaten Sovjet, annars är vi arbetare sålda, precis som vid Lunde.

Avskedet blev högtidligt och manligt kärvt på stationen i Långsele.

– Nu gör de unga vad de måste göra, sade Anton när han kom hem till Emma.

Henne har vi inte berättat om än. Emma var från Nordingrå, och det vet alla att folket i Nordingrå inte är som andra. De väntar inte på att bruket eller staten skall göra något, de tar sig för något själva, och rätt som det är har de uppfunnit en ny klädhängare eller tvättnypa, och så sätter de igång en fabrik. Emma var visserligen inte fabrikörsdotter, hon var bonddotter, men hon hade vuxit upp med företagsamhet omkring sig i Fosterlandsstiftelsens kapell. Inte nog med företagsamhet, hon hade också vuxit upp med musik, spelat mandolin, cittra, gitarr och tramporgel sedan hon var mycket liten, för att inte tala om de körer hon sjungit i och alla söndagsskoleavslutningar där hon framträtt med solo. Anton hade hon träffat på torget i Härnösand, där han sålde mandelpotatis från sina egna land vid ungkarlsbaracken på sågverket i Kramfors. Hon såg med en gång att han var renlig och ordentlig och hon kom tillbaka två gånger den dagen. Vid den tiden var hon kökspiga hos en advokatfamilj med hushållerska och två pigor till. Frun tyckte om Antons potatisar och det blev fler inköp den veckan ända tills lådorna var tomma. Det var så det gick till att de blev ett par, men det var mer än tjugo år sedan. Oscar föddes tre månader efter bröllopet, som advokaten ordnade helt högtidligt i domkyrkan. Det hade ingen kunnat tänka sig, varken Emmas eller Antons föräldrar, men så blev det.

Nu bodde de alltså i Kramfors i en av sågverkets arbetarkaserner. Lägenheten var som de andra, två rum och kök, men den var mycket välskött och välstädad, i synnerhet det inre rummet, salen, som Emma helt högtidligt kallade den. Där hängde hennes mandolin på väggen tillsammans med gitarren. Numera var det inte så ofta hon kunde vara ute på möten och sjunga, men hon sjöng desto mer hemma och i arbetet; hon tvättade åt de tre redaktörerna på Kramforsaren. De var alla ogifta.

Det var särskilt en av dem, som hon tog sig an. Han var bleking och hade kommit till Kramfors ett år innan vinterkriget bröt ut. Han var så osedvanligt energisk. Han fyllde tidningen med artiklar om dåliga avlopp, om hemvävning, om fiske i älven, om hästar, hundar, katter, åttioåringar, nittioåringar, tioåringar och nyfödda. Det var som om hela Kramfors hade flyttat in i tidningen. Man talade om tidningen:

– Har du läst, har du sett, har du träffat honom?

Han var med på bärplockning, svampplockning, höskörd, mjölkning, skolavslutningar, han intervjuade försteklassare och sjätteklassare, lärarinnor och lärare. Aldrig någonsin hade man varit med om något liknande, allraminst i Nya Norrland.

Den unge mannen bar det tilltalande namnet Lennart Frisk. Det identifierades genast som ett soldatnamn och därmed var han placerad. Visserligen hade han partibok, men den var tämligen färsk, och han hade varit styrelsemedlem i SSU i Karlskrona, men endast ett halvår. Det höjdes redan betänksamma röster, i synnerhet från Nya Norrlands prenumeranter. Ytterligare ett lås vreds om, när han i en artikel berättade om Konsums ledsna sallad. Där gick han ett steg för långt, mycket för långt. Men de två andra unga på redaktionen höll honom om ryggen. Han var ju så energisk. Ja, så skulle man kunna tänka.

Men nu var det alltså december 1939 och tåget med I 46 bataljoner var på väg mot finska gränsen. Emma var i tvättstugan hos den äldste av redaktörerna på Kramforsaren. Det ångade från tvättgrytan och hon arbetade vid sköljkaret medan hon sjöng:

Det susar genom livets strid
en fläkt av himmelrikets frid,
en klang av harpotoner….

Sången hördes ut på gården, och en flock påpälsade barn gläntade på tvättstugudörren och lyssnade alldeles stilla. Hon märkte det knappast, men himmelrikets frid avlöstes snart av andra toner:

Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig…

Och nu var hon tillbaka vid tvättbrädan, och då lät det så:

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala,
glömmer du alldeles bort vad du har…

Det var Lennart Frisks skjortor och underkläder hon tvättade. Då öppnades dörren helt – och han stod där själv.

– Mor Emma, sade han helt artigt på sin något släpiga blekingska, Kramforsaren skall göra en julinsamling till soldaterna vid den finska gränsen. Jag skall göra en intervju med er och tre andra damer om vad ni tror att soldaterna behöver. Och ni är utvald genom ett enhälligt beslut av redaktionen, ni och tre andra.

Emma rätade på sig.

– Jag och tre andra, herr Frisk?
– Ja, ni har ju tvättat så väl åt oss, så ni var självklar. Min fråga är mycket enkel. Vad tror mor Emma att soldaterna mest av allt behöver?

Hon tänkte efter. Sedan sade hon med fast röst:

– Strumpor. Karlar i skogen behöver alltid nya strumpor.
– Skulle ni kunna skänka tio par strumpor som fältjulklappar? Ert föredöme kommer att sporra varenda husmor i hela Kramfors. De kommer att se upp till er.

Tanken gjorde Emma yr. Tio par strumpor före jul. Hur skulle hon bara hinna? Varifrån skulle hon få garn? Men utan att tveka svarade hon:

– Tio par till veckan före jul, det lovar jag.

Så började den mest intensiva vecka, som hon någonsin upplevt. Oscar hade inte velat ta med sig några tröjor eller andra extrakläder till Sovjet, hans kamrater hade försäkrat honom att allt han behövde fanns där till billigt pris och mycket bättre kvalitet.

Ja, Oscar, han hade inte hörts av sedan 1934. En av kamraterna hade kommit tillbaka, men han höll sig undan. Någon hade sett honom i Ramsele, men han ville inte tala med någon. Det sades att han bodde i en kolarkoja vid Kattdalsforsen. Emma tänkte mycket på Oscar medan hon repade upp hans tröjor, halsdukar och mössor och stickade strumpor. Anton var missnöjd med hela projektet. Han hade tagit upplysningar på Lennart Frisk genom partiet. Det befanns att han varit befälselev vid kustartilleriet men fått sluta på grund av en skada. Inte nog med det, han hade som tonåring också varit med i Nordisk ungdom innan han värvade sig. Nu kom det nytt ljus över den färska partiboken. Till Emma sade Anton gång på gång:

– Du skall inte ha med den karlen att göra, varken tvätta hans kalsonger eller gå hans ärenden. Du skämmer ut mig och oss och Oscar. Vad tror du han säger därborta? Han kämpar för att bygga upp arbetarstaten och du har ihop det med en misstänkt nazist.

Till sist lade Emma ner stickningen.

– Du lät vårt enda barn ge sig iväg till något ingen visste något om. En mor vet hur det är med hennes barn. Jag vet att Oscar är död därborta.
– Det är bara vidskepelse. Varför skulle han vara död?
– Och vad Frisk anbelangar, så skall en ung människa få bättra sig och komma in på rätt spår, och det har Frisk gjort, när han vill göra något för soldaterna.
– Och de står där för att skjuta arbetarpojkar från Ryssland, precis som vid Lunde. Men de skall få se på annat!

Därmed var  samtalet avslutat. Men den kvällen knackade det stilla på dörren. När Emma öppnade kom en böjd och mager ung man in och smög sig fram till kökssoffan, där han kröp in i ett hörn utan att säga något. Emma satte fram kaffe och trugade tills han började dricka. Hon gav honom tunnbröd med messmör, hon hällde upp kaffe och grädde. Till slut började han tala, först viskande. Inifrån rummet hördes radion, där Anton satt.

Den unge mannen var den ene av kamraterna, som hade lockat med Oscar till Sovjet. De första två åren hade de klarat sig någorlunda. Men allt var i oreda därborta. Alla stal och ljög och alla var rädda för tjekan, den hemliga polisen. När de tre svenska männen försökte organisera det arbete de höll på med – de skulle avverka ett skogsparti  – blev de angivna till tjekan och nattetid gripna och sända till ett slavläger för ett kanalbygge från Vita havet till Ladoga. De hade sett gamla män och kvinnor som slavar, de hade sett små barn, knappt tio år. En gång hade det kommit en berömd författare, Gorkij, som skulle skriva artiklar om kanalen. De hade försökt komma fram till honom men inte lyckats. Men tio dagar senare hade andra fångar berättat att de hade sett en av hans artiklar med rubriken Arbetets paradis – Vitahavskanalen.

– Men Oscar, frågade Emma sin gäst.

– Han dog under ett stenblock, som inte hade säkrats. Den natten flydde jag och levde en månad som ett jagat djur i skogen ända tills jag kom fram till finska gränsen. Där hörde jag kyrkklockorna. Då förstod jag att ja var räddad.

Inifrån rummet fortsatte radion. Plötsligt reste sig den ungen mannen, tryckte Emmas hand utan ett ord och försvann. Den natten arbetade hon ända till tre med sina strumpor, och den sista adventsveckan gick hon till Kramforsarens lilla redaktion med sitt paket.

Strumporna kom fram till I 46 tredje bataljon, det andra kompaniet. Fanjunkaren – en försäkringsman från Hörby – tog emot dem av ordonnansen. Han hade redan hört tals om fältjulklappen och tänkt ut vem som skulle få den första. Den förste skulle bli en statarpojke från Tosterup, som kommit utan vantar och halsduk. Han fann honom som eldpost i ett nyrest tält.

– Här är en fältjulklapp till dig.
– Finns det sånt?
– Ja det finns snälla människor, som tänker på oss. Det sitter en lapp i. Se vad det står.

Soldaten drog fram lappen och läste:

– Dessa strumpor skulle jag gjort till min egen son, men ikväll har jag fått veta att han är död. Så det får vara du som blir min son. När min son var liten sjöng jag för honom, men nu får jag skriva till dig istället:

Ängsliga hjärta, upp ur din dvala!
Glömmer du alldeles bort vad du har:
Frälsarens vänskap, nåd och gemenskap.
Ännu han lever, densamme han var.
Din vän
Emma Höglund

Christian Braw är präst i Svenska kyrkan och docent. Han har tjänstgjort som fältpräst vid IB 12 och Ing