Christian Braw: Finlands mest berömde vetenskapsman
Utan jämförelse var Adolf Erik Nordenskiöld (1832-1901) Finlands mest berömde vetenskapsman någonsin. Den entusiasm och beundran som omgav honom kan bara förstås mot bakgrund av det sena 1800-talets förhoppningar om ett ständigt framåtskridande genom naturvetenskapen. Per Wästberg har utförligt skildrat honom i sin nya bok Utsikt från stol 12 (Norstedts). Boken är en serie porträtt av tidigare innehavare av stol nr 12, och bland dem lyser Nordenskiöld fram som den mest berömde. Han blev ledamot av Svenska Akademien på stol nr 12, just den stol som Wästberg själv kom att inta.
Adolf Erik Nordenskiöld föddes i Helsingfors och disputerade också där. Han växte upp på Frugård i Nyland och gick i skola i Borgå gymnasium, där han hade Johan Ludvig Runeberg som lärare. Av honom lärde han sig att utan matematisk begåvning kan ingen bli poet. Själv blev han inte poet; från sin far – Berzelius vän och lärjunge – hade han ett intensivt vetenskapligt intresse. I samband med firandet av Erik den heliges korståg till Finland höll han ett tal, som innebar slutet för hans vetenskapliga bana i Finland. I sitt tal yttrade han: ”Slaven, som från den tid han kan minnas, gått från en hand till en annan, drömmer om sin frihet. Skulle icke också vi då kunna låta hoppet måla några strimmor på vår mörka framtidshimmel? Ett okuvligt medvetande om rättighet till frihet har vaknat hos oss…” Den ryske guvernören krävde offentlig avbön, i annat fall blev det landsförvisning. Nordenskiöld valde det senare och flyttade till Stockholm, där han 1858 vid 26 års ålder blev blev en av cheferna vid det naturhistoriska museet. Kontakten med Finland höll han kvar och därifrån hemförde han sin brud, Anna Mannerheim.
Adolf Erik Nordenskiöld var och förblev hela livet mineralog. För allmänheten blev han mest känd för sina djärva upptäcktsresor, i synnerhet för forcerandet av Nordostpassagen med skeppet Vega 1878-1880. Denna bragd var en av de mest spektakulära händelserna under 1800-talet, genomförd med yttersta noggrannhet och disciplin. Andra av tidens resande vetenskapsmän har skrivit medryckande böcker om sina äventyr, t.ex. Sven Hedin, som f.ö. skrev en biografi om Nordenskiöld. Själv varken ville eller kunde han skriva om äventyr. Han var och förblev mineralog.
Nordenskiölds inträde i Svenska Akademien hälsades med entusiasm. Carl Snoilsky diktade en välkomsthälsning:
Välan då, segrare från Nordens pol,
Tag din plats, de gångna skalders stol!
Inunder lyrans tecken hit du träder,
men samma bild är dig av gammalt kär:
Den norra himlens valv i ljus den kläder,
och Vegas stjärna strålar klarast där.
Per Wästberg gör en grundlig genomgång av Nordenskiölds inträdestal, där han jämför dikten och naturvetenskapen. De liknar enligt honom varandra på det sättet att de inte är bekräftande utan spaningsinstrument mot det okända, det vi ännu inte fått syn på.
Christian Braw är präst, teolog och författare