Christian Braw: Glimtar från ockupation

Det svenska passet är en av de bästa identitetshandlingar som finns i hela världen. Men även om det skyddar oss, hindrar det oss inte från att se och höra. Låt mig berätta!

1972 studerade jag i Jerusalem och mötte då och då en pensionerad svensk officer, som var rektor vid Lutherhjälpens yrkesskola i Beit Hanina på Västbanken. En dag märkte jag att han var skakad. Den natten hade den israeliska hemliga polisen gripit skolans vaktmästare, torterat honom och sedan släppt honom. För att ytterligare förnedra honom hade tortyren utförts av kvinnor.

Denna händelse ger två insikter. Det är att terror är ett medel för en ockupant att upprätta sin makt. Terrorn är en fransk uppfinning från revolutionen 1789 – Terreur. Dess idé är att genom oförutsägbara gripanden, misshandel, fängslanden, avrättningar och mord skapa skräck. Vem som helst kan råka illa ut. Ingen går säker. Detta gör att hela samhället fylls av skräck. Alla försöker göra sig så små som möjligt. Passivisering på alla plan är målet.

Den andra lärdomen är att rättssystemet sätts ur funktion vid en ockupation. Tortyr som förhörsmetod ingår knappast i israelisk lag, men icke desto mindre förekom den och inga försök gjordes att stävja den.

En tredje lärdom är att förnedring är ett av de medel som en ockupant kan använda för att passivisera en befolkning.

För att behärska en ockuperad befolkning behöver en ockupant ett nät av informatörer och angivare. De rekryteras gärna från grupper som tidigare sett sig som åsidosatta. I det estniska frihetskriget 1918-1920 förlorade de röda, men de fanns kvar. När Sovjet ockuperade Estland 1940 var det bland de röda, som NKVD hämtade sina agenter. Det var röda ester som ledde NKVD till de ester som skulle deporteras. En första åtgärd för en ockupant är nämligen att neutralisera alla som kan tänkas bli motståndare. De behöver alltså inte ha gjort sig skyldiga till något, det räcker med att de åtnjuter allmänt förtroende eller har visat sig rakryggade i något avseende. Därför skall de gripas, misshandlas, dödas eller brytas ner i ”omskolningsläger”. Den dansk-rumänska författarinnan och musikern Monica Papazu har berättat om detta i sin bok Det hvileløse hjerte (2004).

Ingen ockupant har egna resurser till att i någon mening organisera och administrera ett samhälle. Varje ockupant måste luta sig mot befolkningsskikt, som är villiga att samarbeta och att på det sättet vinna fördelar. Under min studietid i det Heliga landet reste jag till Cypern och gick där över till den turkiska sidan. I samtalen där förstod jag att engelsmännen, som tidigare behärskat ön, hade haft en massiv opinion bland grekerna emot sig. De ville förenas med Grekland. Därför använde sig engelsmännen av minoriteten, turkarna, för att behärska situationen. Polisen var t.ex. övervägande turkisk. Varje stat med en eller flera etniska minoriteter måste vara beredd på att vid en ockupation kommer denna minoritet att bli ockupantens redskap. Därför är det viktigt att minoriteter integreras.  Detsamma gäller politiska minoriteter. Det räcker med att nämna Nasjonal Samling i Norge.

Under en långvarig ockupation kan skaran av angivare/agenter svälla ut. Vid DDR:s fall beräknar man att det fanns 250.000 angivare/agenter (IM). Ingen kunde veta vem som var vem. Givetvis visste agenterna själva inte om vem som var IM. En liten erfarenhet kan belysa saken. 1977 reste jag med min far i Mecklenburg. På det hotell i Rostock, där vi bodde, hölls en veterinärkongress. En av deltagarna satte sig vid vårt bord och öppnade sitt hjärta – som det verkade. Vi fick veta mycket om det verkligheten i det kommunistiska östra Tyskland. Han verkade äkta. Men var han äkta? Eller var han en provokatör?

Vacláv Havel har i sitt drama Skurkoperan skildrat ett samhälle där alla hela tiden byter identitet. Ett exempel på detta är vad Växjö stift råkade ut för vid mitten av 1980-talet. ”DDR” var ett slutet samhälle, där de kristna kyrkorna hade mycket begränsat utrymme. Då öppnade sig en kontakt till delstatskyrkan i Greifswald, i det gamla svenska Pommern. Man utbytte delegationer, man byggde församlingshem, man rådgjorde med varandra. Så kom 1988 och murens fall. Då visade det sig att den tyske biskopen och hans närmaste medarbetare var agenter. Det hela var en påverkansoperation av Stasi med syfte att skapa intryck av att ”DDR” var en normal stat. Att den svenske biskopen under tiden blivit hedersdoktor i Greifswald – helt omotiverat – var ur Stasis synpunkt ett sätt att binda upp honom, förutom att det också är ett tecken på hur Stasi kunde styra även universiteten. Men när Sovjet vacklade föll även ”DDR” och Stasi.

1988 lärde jag känna den estniske författaren Jaan Kross. Han var Estlands ende internationellt kände författare, översatt till många språk inom Sovjetväldet. Men när vi möttes i Tallinn kunde vi inte tala fritt inomhus. Även en nationalförfattare måste räkna med att vara avlyssnad.  Jaan Kross hade suttit i tyskt fängelse och varit 8 år i sibiriskt läger. En gång sade han: ”Jag var precis i rätt ålder, 26 år. Var man yngre dog man, var man äldre dog man också.” I en av sina romaner skildrar Jaan Kross folkrättsexperten Friedrich Fromhold von Martens. Han låter honom formulera följande lag för analys av staters beteenden: ”Nivån på en stats förhållande till sina egna medborgare anger nivån på statens förhållande till andra stater.”

Allt detta och mycket mer av samma sort vet Ukrainas folk. Därför kämpar de. Frihet är ett mycket stort värde.

Christian Braw är präst, teolog och författare