Christian Braw: Nära socialismens mål

Vid början av 1950-talet stod den socialistiska arbetarrörelsen i Sverige nära sitt mål. Folkhemmet tycktes nästan förverkligat. Det var en uteslutande materialistisk verklighet man syftat till: hyggliga bostäder, semesterresor för alla, vardagsekonomi med marginaler, fungerande sjukvård och äldreomsorg. Då var ju allt bra. Tage Lindbom yttrade en gång: ”Per Albin trodde faktiskt att kulturlivet skulle blomstra bara alla fick hyggliga bostäder.” I de nya stadsdelarna fanns hyreshus, affärer, fabriker restauranger och biografer – men inte kyrkor. Det var förbjudet. Men vad skulle man göra nu, när allt var nästan färdigt – och sedan?

I den situationen tog en av arbetarrörelsens ledande intellektuella till ordet på ett oväntat sätt. Det var Fil. Dr Tage Lindbom, då chef för rörelsens centrala kulturinstitution, Arbetarrörelsens arkiv. Det skedde med boken Efter Atlantis. Den har nu kommit ut i ny upplaga (TLR förlag). Det torde vara den ovanligaste bok som någonsin utkommit inom svensk arbetarrörelse. Titeln anknyter till den grekiska myten om lyckoriket Atlantis, väster om Gibraltar, ett land där allt var harmoniskt och rättvist. Olyckligtvis sjönk Atlantis i havet, men berättelsen om det tänkta lyckoriket får bli en gestaltning av den svenska folkhemsdrömmen.

Tage Lindbom visar sig vara en mycket skicklig idéhistoriker. Han ställer in svensk arbetarrörelse i den stora utopiska tanketraditionen från Platon fram till Marx. Under de utopiska drömmarnas vandring fram till modern tid sker en märklig förening av motsatta strömningar. Under 1700-talet växer framstegstanken fram. Man föreställer sig att människans historia är en vandring ständigt framåt och uppåt, och i den socialistiska tankevärlden blir de arbetande de slutliga genomförarna av historiens mål, det harmoniska tillstånd, då alla motsättningar mellan människor upphört.

Men denna tanklinje kommer att förenas med en annan, föreställningen om att det harmoniska tillståndet i stället hör hemma i mänsklighetens barndom, och att vägen sedan har varit ett fortgående förfall. Detta är, menar Lindbom, en aspekt av föreställningen om naturrätten, som på 1950-talet hade fått en monumental gestaltning i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna. Bakom föreställningen om de mänskliga rättigheterna finns, som Tage Lindbom visar, en uppfattning om att människan i grunden är god och inom sig har en ”naturlig rätt”. Allt som strider mot denna är en följd av den förvridning som mänsklighetens fortgående förfall medfört. Lösningen på problemet blir alltså att återvända till urtillståndet eller att återskapa det.

Vad var då det tänkta urtillståndets viktigaste drag? I den socialistiska mytbildningen var det egendomsgemenskapen. Privategendomen var källan till allt ont. Hos vissa socialistiska utopister var t.o.m. alla yttringar av individuellt liv – till exempel klädedräkt eller konstnärligt skapande – något som måste undertryckas. Man kan här tänka på sjigaljovismen – den kommunistiska ideologin i Dostojevskijs Onda andar. Där var t.o.m. kunskap ett hot mot jämlikheten. Kampen mot privategendomen är ett centralt tema i allt socialistiskt samhällsbyggande. Detta ger oss redskap att förstå senare socialistiska åtgärder, till exempel villaskatten och löntagarfonderna.

För Tage Lindbom är det uppenbart att den stora socialistiska kraft som utvecklades i den svenska arbetarrörelsen, hade varit otänkbar utan hatet som grundläggande element. De politiska och ekonomiska motståndarna är onda, och rörelsen är god. Inget borgerligt parti kan framträda med det moraliska patos och det moraliska anspråk som arbetarrörelsen har. Men det är ett moraliskt patos som ständigt måste underhållas och förses med bevis på motparternas ondska och illasinnade avsikter. Detta är en aspekt som Tage Lindbom visade på redan när Efter Atlantis kom ut 1951, men som inga borgerliga politiker förstått djupet av.

År 1951 hade svensk arbetarrörelse uppnått nästan alla sina mål – utom socialiserandet av företagen. Men det skulle nog lösa sig. Vad skulle hända sedan? Hur skulle det gå för detta nya Atlantis? Tage Lindbom hoppades den gången på en fri och öppen debatt inom rörelsen. Därav blev intet. Hans bok möttes med tystnad. Men det svenska Atlantis började redan knaka i fogarna. Diktarna skrev om ångest, konstnärerna målade abstraktioner, arkitekterna byggde betonglådor, alkoholismen och kriminaliteten bredde ut sig. Familjelivet krakelerade, också hos den tidens radikala symbolfamiljer, Myrdals och Bergmans.

 Tage Lindboms egen väg gick vidare, ut ur arbetarrörelsen. Men hans bok är ännu – 72 år senare – en idéhistorisk bragd.

Christian Braw är präst, teolog och författare