Christian Braw: Om samhället

Det som vi beskriver som ett samhälle är något som håller samman. Ändelsen -hälle känner vi igen från uppehälle och hälleberg, något som är starkt och pålitligt. Detta samhälle, där vi alltså uthålligt håller samman, kan emellertid också beteckna de ordningar och inrättningar som vi gemensamt beslutat om och gemensamt bekostar. Latinet har två belysande benämningar för samhället. Civitas hör samman med civis – medborgare. Det uttrycker att staten kan beskrivas som en medborgerlighet, ett gemensamt ansvar. Res publica – den gemensamma saken – uttrycker samma aspekt. På svenska återkommer ordet – men inte dess innebörd – i ordet republik, och från början syftar det inte på en viss organisation av samhället utan på samhället som ett gemensamt ansvar, det vill säga som en icke-materiell verklighet.

Eftersom vi alla är människor i samhället, innebär det att samhället är en levande verklighet, som kan bli starkare och svagare. Det kan åldras och det kan föryngras. Det rör sig hela tiden, som en växt eller en kropp. Därför är det angeläget att finna och stärka de faktorer som vitaliserar samhället och gör det starkare. Så ser man saken om man sätter värde på den gemensamma saken. Det gör inte alla. En del vill riva ner det och ersätta det med ett annat slags samhälle. Samtidigt lever de i och drar nytta av det samhälle som faktiskt är förhanden. Inget samhälle är fullkomligt, det ligger i samhällets rörlighet och föränderlighet. Men ett samhälle kan röra sig åt rätt håll, och det kan röra sig åt fel håll. Hur man bedömer detta beror på hur var och en ser på det goda, i synnerhet på det högsta goda. Det goda är idéhistoriens största och svåraste fråga, men det hindrar inte att den också är den mest avgörande när det gäller det konkreta samhällets riktning. För socialisten, som ju principiellt är materialist, är en jämlik fördelning av de materiella tillgångarna det högsta goda. Ur detta högsta goda strömmar allt annat gott: kriminalitetens och missbrukens övervinnande, miljöns räddning, bostädernas tillräcklighet, konstens skönhet. För liberalen är den enskildes frihet det högsta goda, och ur detta högsta goda flödar på motsvarande sätt allt gott. Så ter sig de bärande tankestrukturerna i socialistiska resp. liberala partiprogram.

I en parlamentarisk demokrati är det ovanligt att någon enskild tankeriktning når ett fullständigt maktinnehav. I Sverige tycktes socialdemokratin ha ett sådant maktinnehav, men sanningen är att dess parti aldrig har haft egen majoritet utan ständigt varit beroende av stödpartier. Med deras stöd har man emellertid kunnat föra samhället långt i riktning mot den materialistiska visionen av ett samhälle, men ända fram har man ingalunda kommit. Till saken hör också att man själv förändras på vägen till makten. 1968 års revolutionärer tänkte sig att de skulle erövra samhället genom ”den långa marschen genom institutionerna”. Men de tänkte inte på, att de var andra människor när de kom fram.

I sina Weltgeschichtliche Betrachtungen (Sv. övers. 1941) beskriver Jacob Burckhardt tre faktorer eller variabler, som ger oss en väg att förstå samhället: Stat, kultur, religion. Burckhardt kallar dem potenser, det vill säga kraft eller kraftfält. De utmärks – som vi tydligt kan se i vår egen tid – av några gemensamma drag. Dit hör att de utövas av ett fåtal och påverkar ett flertal. Statens politik handhas till exempel av ett mycket litet antal människor, oavsett om det är en demokrati eller någon annan styrelseform.  De politiskt aktiva i Sverige idag torde vara 1-2% av befolkningen, men denna lilla minoritet fattar alla avgörande beslut som rör det offentliga Sverige. Ungefär samma förhållande gäller kulturen. De kulturutövande är också en mycket liten minoritet, men de präglar offentligheten. De formulerar alternativen, de sätter stämningen, deras verk finns på alla offentliga inrättningar: tidningar, tavlor, böcker, toner, sånger, former, skulpturer, färgsättningar. De aktivt religiösa är en något större minoritet, men de utövar ett inflytande genom att de sänder ut signaler som berör det mest väsentliga i livet och dessutom har de ett moraliskt imperativ som ingen politiker eller kulturutövare kan bortse från, antingen man ansluter sig till det eller vill motverka det. När dessa tre faktorer samverkar kan vi tala om tidsanda. Det som man brukar kalla modernitet utmärks till exempel av att samma tankestrukturer, samma förmågor, samma mentalitet återfinns inom stat, kultur och religion, åtminstone så att de dominerar inom respektive område. Det ligger i sakens natur att varje tidsålder uppfattar sig själv som modern och ”i tiden”. Det gäller i synnerhet de tidsåldrar som uppfattat sig själva som höjdpunkten eller slutpunkten för den mänskliga utvecklingen. Man kan i sådana epoker inte se något alternativ till den egna moderniteten.

Om staten

Låt oss alltså börja med den första av Burckhardts variabler – staten. När det gäller staten har synen på den länge varit präglad av en myt, samhällsfördraget. Mytens grund är föreställningen om den helt fria individen. Mytens fortsättning är att ett antal helt fria individer av eget beslut har kommit överens om att sammansluta sig och att överlämna en del av sin frihet åt en gemenskap, nämligen samhället. Detta förhållande har sedan omsatts i ett fördrag, som sålunda utgör samhällets rättsgrund. I mytens fortsättning ligger föreställningen om suveräniteten, som innebär att de fria individernas gemenskap har genom eget beslut överlämnat all sin makt och frihet till ett härskande furstehus. Detta var ideologin bakom 1600-talets enväldiga monarkier. I Danmark blev denna styrelseform långvarig, i Sverige varade den endast några decennier.  I princip fanns inga gränser för statens makt i detta system. Individerna tänktes ju ha överlämnat all sin frihet till suveränen. Statens gränslöshet levde vidare i Sverige även efter enväldets fall. Statens reglerade de enskildas liv in i det mest privata, till exempel klädedräkt, dryck, andaktsliv. Statens möjligheter att övervaka regleringen av det privata livet var emellertid begränsad. Myten om samhällsfördraget kan vi nu lämna bakom oss. Långt troligare är att det som skulle bli staten började med familjer, som blev släkter och dessa sammanslöt sig till klaner, som i sin tur förenades med andra klaner genom giftermål och handel, för att slutligen växa samman eller tvingas samman till en stat.

1900-talet såg en ny variant av staten, aldrig tidigare skådad i världen – den totalitära staten. Först var Sovjetunionen, sedan Italien, Tyskland och efter 1949 även Kina. Den totalitära staten behärskar medborgarna på alla plan, och den gör det med anspråket att på detta sätt gestalta det fullkomliga samhället. I dess socialistiska gestalt är detta fullkomliga samhälle framför allt det jämlika och spänningsfria samhället. I Onda andar har Dostojevskij gett ord åt denna föreställningsvärld. Även i formellt demokratiska samhällen tar föreställningen om jämlikhet gestalt i ambitioner att reglera medborgarnas liv in i det mest privata, till exempel sexuallivet.

Vi har nu stannat inför den ena av de två faktorer som präglar staternas liv. Dessa två faktorer är gemenskap och frihet. Den totalitära staten är ett exempel på hur gemenskapen tar all mark, även i formellt demokratiska stater. Den andra faktorn är friheten. Den har varit ett viktigt värde framför allt i den anglosaxiska världen, där det visat sig att den öppnat dörrarna för en enastående utveckling av ekonomi och teknik, en utveckling som nu visar sig ha oöverskådliga miljökonsekvenser för hela jorden. Icke desto mindre är det så, att inte ens de mest totalitära stater kan reda sig utan denna frihetens kreativitet, och man försöker där skapa strikt begränsade zoner, där ekonomisk frihet kan råda.

Friheten skapar inte bara miljöskador för staten och världen, den skapar också stora sociala problem. Charles Dickens har skildrat detta, bland annat i Nicholas Nickleby. De miljöskador och den misär som friheten bidragit till väcker frågan om människosynen i staten. Är människan god? Då är det riskfritt att ge henne största möjliga frihet. Är människan ond? Då är frihet en högst riskabel sak. Är människan en blandning av gott och ont, då är det statens uppgift att uppmuntra godheten och motverka ondskan. Därmed är vi tillbaka till frågan om vad som är gott och vad som är ont. Detta är en fråga, som endast kan avgöras genom att se på relationen till det som är samhällets mål eller riktning. Vad är alltså samhällets högsta värde? Är det den enskildes ekonomiska och sociala trygghet? Är det rättvisan? Är det jämlikheten? Är det den enskildes självförverkligande? Svaren på sådana frågor uttalas sällan explicit, men de ligger där under ytan och spelar ”det självklaras roll i historien” (Anders Nygren). Därmed är de mäktiga drivkrafter.

Stater är organismer och lever därmed under samma villkor som örter och träd. De kan växa, de kan bära frukt, de kan åldras, de kan ruttna och falla. Gibbons verk om det romerska rikets förfall är en stor reflektion över detta förhållande, Thomas Manns hela diktning är en enda gestaltning av förfallets väsen och fortskridande.

En väsentlig faktor i samhällets liv är ansvaret. Varken en totalitär eller en frihetlig stat kan fortleva utan medborgarnas ansvar. Med tvång och övervakning når man endast till låga nivåer av fungerande samhällsliv. Endast ansvaret förmår lyfta samhället ur förfallets strömvirvlar. Ansvar innebär att vi har att svara för hur vi lever, hur vi tänker, hur vi handlar. Vem skall vi då svara inför? Vi har att svara inför våra samtida medmänniskor, inför våra föregångare och efterföljare. Störst blir ansvaret, när det är ett ansvar inför Gud. Då är det nämligen ett evigt ansvar. En stat med medvetande om ansvarets betydelse kan bli ett samhälle i tillväxt, med motkrafter som övervinner förfall och yttre tryck. Där odlas ansvaret, belönas, hedras och uppmuntras. En stat där ansvaret för hela samhällslivet försvagas eller förminskas till de privata sfärerna är obönhörligt dömt till förfall och sönderfall.

Europas stater har under 1900-talet ödelagts två gånger av förhärjande krig. Ändå har de rest sig ur ruinerna. Detta ger en aning om den växtkraft som finns i mänskliga gemenskaper, också i stater. Livet segrar alltid till sist, och livets kraft i staterna är ansvaret. Staten själv har emellertid ingen kraft att frambringa ansvar. Det som är ryggraden i en stat ligger alltså utanför dess möjligheter att åstadkomma. En stat har nämligen endast två medel att åstadkomma något: pengar och regelverk. Ingendera kan frambringa ansvar. Man kan visserligen med tvång tvinga fram något som liknar ansvar, och med belöning kan man locka fram en imitation av ansvaret. Men så snart tvånget eller belöningen försvagas, rinner också ansvaret bort. Men kan man inte fostra fram ansvaret? Med pedagogik kan man åstadkomma en imitation, men i grund och botten blir det endast dressyr, och med dressyr är det så, att den fungerar endast så länge som cirkusdirektören står mitt i manegen och smäller med piskan. Vad återstår då för staten? Det är att ge fritt rum, understöd och uppmuntran åt dem som faktiskt kan fä ansvaret att spira, och det är i vår del av världen bland annat de kristna samfunden.

Vi nämnde regelverk som ett av statens redskap. Också när det gäller regelverk – lagarna – gäller samma villkor som för samhället i övrigt. Lagarna kan förfalla och de kan mogna. De kan bli till redskap för politiska ambitioner, ett tydligt exempel är Nürnberglagarna i Tredje riket, som syftade till ett rasrent samhälle. Den politiska ambitionen hade här helt och hållet slagit ut rättvisan. Carl Lidbom (1926-2004) hade en likartad syn på lagarna. De var för honom endast redskap för ett politiskt mål, nämligen det socialistiska samhället. Socialisterna var emellertid på hans tid endast en minoritet, och – om hans syn fått genomslag – skulle följden endast blivit att folkets flertal hade mist respekten för lagarna. Den klassiska synen på lagarna är att de är ett uttryck för den överordnade rätten. I västerländsk rätt uttrycks det med två termer: fas är den gudomliga rätten eller rättsprincipen, jus är den mänskliga. Jus skall konkretisera det som finns i fas. Den grundläggande rättsregeln är suum cuique – åt var och en det som honom tillkommer. Boven skall ha straff, brottsoffret skall ha upprättelse.

 Lagarna kan förfalla, som Nürnberglagarna visar, och de kan förfinas och mogna till att allt tydligare uttrycka den grundläggande rättsprincipen – fas. På det sättet kan de alltmer effektivt motverka ansvarslösheten och ge rum åt ansvaret. Men själva ansvaret – samhällets ryggrad – kan de inte åstadkomma.

Om kulturen

Kulturen är den andra av Jacob Burckhardts sökinstrument för att förstå historiens sammanhang och den väg som samhällen tagit. Själva ordet är hämtat från jordbruksnäringen. Kultur innebär en odling av naturen. Man tar delar av naturen, till exempel örter, utväljer de matnyttiga, ger dem livsrum och vård, avlägsnar andra, icke-näringsrika och hämtar så småningom en skörd, som kan ge kraft att uppehålla livet. Det finns alltså en riktning, en syftning med kultur i jordbrukets sammanhang. Allt som jordbrukskultur gör syftar till att vidmakthålla och främja fysiskt liv. Detta är ordets sammanhang. Även när det gäller jordbrukskultur är det samma villkor som för samhället i övrigt. Det finns en ständig rörelse, en ständig ambivalens mellan förfall och mognad. Det kan till och med visa sig att jordbrukskultur som till att börja med synts framgångsrik, i det långa perspektivet är skadlig. Ett exempel är konstbevattningen i det gamla Babylonien, som ledde till en långsam och bestående förgiftning av jordbruksmarken i Tvåflodslandet.

När vi sedan för över ordet kultur till andra mänskliga aktiviteter följer något av den ursprungliga betydelsen med. Vi väljer ut vissa faktorer och väljer bort andra. När vi gör detta är syftet att i någon mening gagna livet på ett djupare plan. Själva föreställningen om kultur förutsätter alltså att människan har detta, som vi här kallat ”ett djupare plan” och att detta är ett väsentligt livsbehov för henne. Människan behöver näring för detta ”inre plan”. Därmed är också sagt att själva föreställningen om kultur förutsätter en människosyn som direkt avviker från materialism och särskilt från socialismen. Tage Lindbom har i sin bok Efter Atlantis (1949) berättat om den kris som uppstod i socialdemokratin, när man efter 1945 närmade sig förverkligandet av folkhemsvisionen. De allra flesta hade hyggliga bostäder, rimliga löner, fritid och utrymme för mer än mat för dagen. Men lyckan uteblev. Författarna skildrade ångest, konstnärerna målade inte glädje utan abstraktioner. Arkitekterna byggde inte hemtrevliga hus utan betonglådor. I detta skede insåg Tage Lindbom att människan behövde mer än sin beskärda del av det materiella. Hans blickar riktades mot kulturvärdena. I sitt parti möttes han endast av oförståelse. Man kan förstå varför. Utan att han själv insåg vidden av vad han nu gett sig in i, hade han tagit ett avgörande steg bort från socialismens materialism. Med sitt nya tänkande hade han i verkligheten hävdat att det fanns icke-materiella värden. Annars är sådant som kultur i det socialistiska perspektivet endast reflektioner av materiella förhållanden. Men när Tage Lindbom nu hade insett att det finns icke-materiella värden – oberoende av materien – hade han tagit ett steg, som obevekligt förde honom till en helt avgörande slutsats: ”Gud måste finnas!”

Själva föreställningen om kultur innebär alltså en profilerad syn på människan, på verkligheten och på värdena. Liksom jordbrukskulturen ger näring åt den fysiska kroppen, så ger kulturen näring och människans ”inre”, och näringens uppgift är att uppehålla och stärka livet. Konst i sjukhusmiljö är ett gott exempel. Redan i begreppet kultur ligger det alltså en föreställning om värden. Något skall vara kvar och utvecklas, annat skall bort. Vad är det som avgör värdet? Kulturens värde är en relation till livet, det gäller i jordbrukskulturen, i matkulturen, ja, i all kultur. Kulturen skall stärka livet. Men vi har redan sett att detta gäller även och i synnerhet den icke-materiella aspekten av livet.

Därmed har vi kommit ett steg på vägen att förstå vad kultur är. För att kunna gagna livet – i dess icke-materiella aspekt – behöver kulturen vara samstämd med livet. Det är då två sidor av livet vi skall ge akt på. Den första är att allt liv är rytmiskt: Årstider, dygn, andning, hjärtslag. Den andra sidan av livet är att det är balanserat två händer, två ben, två hjärnhalvor, man och kvinna.  Till och med molekylen och atomen är balanserade. Själva atomens spänning mellan positiv och negativ laddning utgör förutsättningen för materiens existens.

Det finns ännu ett drag, som utmärker kultur i ovan angiven mening. Det är harmonin, som blir särskilt tydlig när det gäller musik, tal och sång samt färg. Harmoni innebär en naturlig övergång mellan olika moment. Som ett enkelt exempel kan vi ta Lucia-sängen, som endast har harmoniska övergångar från en ton till en annan. Under 1900-talet trodde en del tonsättare att den traditionella tonkonsten hade gett vad den hade att ge oh att den då nya tiden krävde ny musik. Så uppkom tolvtonsskalan. Den musiken talar nu endast till mycket små kretsar. På världens stora konserthus är nu Mahler och Pärt de verkligt stora namnen. Rytm, balans och harmoni – tillsammans bildar de skönhet.

Om vi tar ett exempel – Bachs juloratorium – så finner vi dessa tre faktorer: rytm, harmoni och balans. Vi kan ta ett annat exempel – Stockholms stadshus. Eller ett tredje exempel – Shakespeares Julius Caesar. Vi kan förundras över att kyrkorna i världens mest sekulariserade land – Sverige – fylls varje jul när Juloratoriet framförs. De flesta sångarna och åhörarna kan inte tyska. Men här finns rytm, harmoni och balans. Det gör oss gott. Det gagnar livet.

Är Picassos Guernica kultur? I en mening – ja. Den är en protest mot det totala krigets förstörelse, som krossar skönheten. Ett sådant konstverk är i själva verket ett vapen i kamp för kulturen genom att den avslöjar dess motsats. Detsamma kan sägas om Dantes Inferno, Ibsens Et dukkehjem och Martinsons Aniara. Men här finns en viktig reservation. Poeten Inga-Lina Lindqvist har sagt: ”Det måste finnas en stråle av ljus i det ni skriver.”

En stat kan inte skapa kultur, lika lite som den kan skapa ansvar. Politikern har bara två redskap – pengar och regelverk, och med dem kan han endast åstadkomma imitationer och reproduktioner. Verklig kultur, som ger näring åt människors inre, kan endast skapas av det gåtfulla, som kallas inspiration. Men politikern kan understödja, lyfta upp och ge rum åt de inspirerade. Det kunde Gustav III, och det kunde även Karl XIV Johan, som tillsatta den kommitté som skapade 1819 års psalmbok, som gällde ända till 1937. Med rätta talade man om geniernas kommitté, där fanns bland annat Johan Olof Wallin, Frans Michael Franzén och Erik Gustaf Geijer. Det blev den mest spridda och mest använda litterära verket i det svenska språkets historia.

Liksom staten och lagarna är levande verkligheter, som kan röra sig från tillväxt till förfall, så är det också med kulturen i alla dess formen, från trädgårdskulturen till symfonin. Båda kräver ständig vård, ständig ansning, ständig förfining.

Om religionen

Vi skall nu gå vidare till den tredje av Jacob Burckhardts faktorer eller potenser. Det är religionen. Vi såg tidigare att de potenser som utgörs av stat och kultur handhas eller utövas av mycket små kretsar men påverkar hela befolkningar. Detta gäller även religionen. Den är en potens – för att tala med Burckhardt – ett kraftfält av oanad laddning.  Ett tydligt exempel är profetismen i det gamla Israel. Kretsen kring profeten är liten, ibland är profeten helt ensam mot folkmajoriteten, men ändå är det profetismen som på ett avgörande sätt leder folkets historia och bevarar dess identitet, värden och riktning. Det finns en potens i religionen, som vida övergår ideologierna och moderiktningarna. Allt detta är ju instabilt och flyktigt, men religionens grund är förbindelsen med Gud, som ensam är bestående.

   Vi har tidigare sett hur ansvaret och lagarna vilar på en verklighet, som ligger utanför politikens möjligheter. Samtidigt är ansvaret och lagarna fullständigt nödvändiga för statens existens. Staten kan vi konstatera som en historisk och materiell realitet. Med ansvaret och rätten – fas – var det inte så. Så snart vi börjar tala om ansvaret och rätten befinner vi oss i en annan dimension än det som kan konstateras som en historisk och materiell verklighet. På ett liknande sätt förhöll det sig med kulturen. Själva föreställningen om kultur förutsätter en människosyn, där människan kan varsebli det som inte kan fastställas historiskt och materiellt, nämligen skönheten. På ett liknande sätt förhåller det sig med ansvaret och rätten. Inte nog med det, det är dessutom så att den som inte kan varsebli ansvar, rätt och skönhet saknar något mycket väsentligt för det mänskliga samlivet, ja, för det mänskliga överhuvudtaget. Schiller skriver om detta i sin dikt Die Worte des Glaubens (1797). Vilka är dessa tre ord? Det är friheten, dygden och Guds vilja. Med dygd – Tugend – avser Schiller förmågan att genomföra det goda som viljan beslutat. Schiller skriver:

Dem Mensch ist aller Wert beraubt
Wenn er nicht mehr an die drei Worte glaubt.

Människan har berövats allt värde, när hon inte längre tror på de tre orden. Eller – om vi tar de ord vi här har använt – om vi inte har ansvaret, rätten och värdet som levande realiteter i livet, blir vi monster för omvärlden

Detta skrivs på svenska i ett svenskt sammanhang, och därför är det naturligt att här tala om religionen som kristendomen. Då är att märka att ordet kristendom inte förekommer i Bibeln. Där finns ett helt annat ord – Vägen. Det ordet säger först av allt att det rör sig om ett sätt att leva. Det är dessutom ett sätt att leva, där man rör sig från en punkt till en annan, från ett stadium till ett annat. Inte nog med det, det rör sig också om en väg, som är utstakad av en levande person som gått före, nämligen Jesus Kristus. ”Kristendom” kan uppfattas som ett tankesystem eller en ”trosåskådning”, men här rör det som om något helt annat, nämligen en personlig relation. Det som på nutida svenska kallas ”tro” motsvarar inte alls det bibliska uttrycket, som i stället uttrycker trofasthet och pålitlighet och det just i en personlig relation. Därför uppstår det också starka personliga band mellan dem som delar denna personliga relation med Jesus Kristus. Det är starka band som sträcker sig över tid och rum och därför alltid överskrider statens gränser. Själva grunden för denna gemenskap är mycket enkel: ”Jesus är Herren.” Det innebär att varje stat som har kristna inom sig, måste räkna med att den delen av befolkningen står under en annan ledning, lyssnar till andra signaler, har en annan auktoritet än statens och tidens och har andra yttersta mål. Samtidigt är detta en befolkning som utvecklar stort ansvar, har en djup respekt för rätten och stor förmåga att skapa kultur – allt detta sådana egenskaper som varje stat är i akut behov av men som ingen stat själv kan åstadkomma.

Det har funnits olika sätt för stater att hantera detta dilemma. Det mest kända är den romerska staten, som under nära trehundra år gjorde intensiva försök att krossa den kristna närvaron – och misslyckades. Till sist fann man att den enda lösningen var att i en situation av statligt förfall ge kyrkan en plats i statens centrum. Det var en lösning som förlängde den romerska statens liv med tusen år och mer – om man räknar i det Heliga romerska riket av tysk nation. Den kommunistiska lösningen i Kina innebar att man sökte klippa av kyrkans förbindelser med kristna i resten av världen, vilket bidrog till att man i stället fick en underjordisk kyrka som oväntad växtkraft.

Vi skall nu gå till Sverige och Svenska kyrkan i dess relation till staten. Dess relation till andra kristna samfund förbigår vi här. Den svenska statens lösning på dilemmat blev en kyrka där de politiska partierna har det avgörande inflytandet och kan använda kyrkan som en estrad för sina olika engagemang för dagen. De fungerar som gökhonans ägg, de liknar värdfågeln men föder en gökunge som knuffar alla andra ur boet och själv kräver ständigt mer mat av värdfågeln. I samma mån som grunden – Jesus är Herren – vittrar i det konkreta kyrkolivet, försvagas också kyrkan med ständiga församlingsnedläggningar som följd. Konsekvensen blir att kyrkans positiva bidrag till samhället – ansvaret, rätten och kulturen – försvagas, och det var just dessa faktorer som staten behövde få hjälp med. Statens oförmåga i sitt mest akuta behov – ansvar, rätt och skönhet – skulle kunna väcka eftertanke. Och eftertanke är inte en omöjlighet.

Alexander Solsjenitsyn har sagt: ”Historien är berättelsen om det oförutsedda.” Och dessutom, den kristna insikten att Jesus är Herren öppnar för oerhörda och fullständigt överraskande alternativ.

Christian Braw är präst, teolog och författare