Christian Braw: ’Omskolning’ i Kina

Koncentrationslägren är en brittisk uppfinning från boerkriget – en hel civilbefolkning spärrades in.  Dödligheten var förfärande. Turkiet gjorde innovationen än mer dödlig under förföljelserna av armenierna. Dödligheten uppgraderades till 75%. Hitler införde lägren omedelbart efter sitt makttillträde; tyskarna var det första folk i Europa som drabbades. Enbart i Buchenwald dog 80.000 fångar, nästan uteslutande tyskar. Efter Polens fall byggdes koncentrationsläger där, som hade det uttalade målet att ingen skulle överleva.

Omskolningslägret är en kommunistisk variant. Dit sänds tänkbara och möjliga motståndare till regimen för att de skall brytas ner och hjärntvättas. Den rumänske författaren Paul Goma har skildrat detta i boken Gherla – min ungdoms straff  (sv.övers. 1978). Den dansk-rumänska musikern och författarinnan Monica Papazu har skildrat ett annat ”omskolningsläger” i sin bok Det hvileløse hjerte (2004). En liknande verklighet finns i Vietnam.

Det som Paul Goma och Monica Papazu berättar får en ny dimension i boken Ögonvittnet (Narin förlag). Författarinnan Sayragul Sauytbay är en uigurisk läkare och förskolerektor, som blev kvar på fel sida gränsen, när kineserna stängde av regionen från omvärlden. Hennes man och dotter befann sig då i Kazakstan. Detta väckte genast misstänksamhet. Natt efter natt fördes hon med förbundna ögon till kala förhörsrum, och till sist till ett ”omskolningsläger”. Men redan innan dess hade också vardagslivet förvandlats till ett fängelse: ”Ingen ute på gatan ville prata med någon längre.  Förtroendet inom familjerna hade förstörts, eftersom partiet uppmanade alla att ange sina släktingar. Svek var ofta det enda sättet att rädda sitt eget liv eller sitt arbete.” Vi kan känna igen DDR i skildringen: ”Folk sjönk ner i apati. Allting stagnerade; livet stod och stampade.”

När Sayragul Sauytbay fördes till ’omskolningsläger’ var det för att hon själv skulle bli en del av verksamheten, hon skulle nämligen undervisa de andra fångarna. ’Omskolningen’ är en ytterligt brutal form av beteendeterapi. Tillåtna beteenden belönas, avvikande beteenden bestraffas obarmhärtigt. Minsta avvikelse drar på sig misshandel. ”Motstånd mot statsmakten” var den vanligaste anklagelsen. Det räcker med att fången sänker blicken, så förs han till tortyr. Mellan sessionerna klämdes fångarna in i celler, där en yta på 16 kvadratmeter kunde fyllas med 20 fångar, allt för att beröva dem all mänsklig värdighet. Stanken blev fruktansvärd. Varje dag skulle fångarna skriva följande ord: ”Jag är stolt över att vara kines!” samt: ”Jag älskar Xi Jinping!” Detta papper skulle de hålla över huvudet och ropa ut orden, dag efter dag inför alla de andra.  Uigurerna är i allmänhet muslimer, och just därför tvingades de att äta fläsk varje fredag. Den som vägrade utsattes för tortyr. Vakterna var fullständigt känslokalla. Deras motto var: ”Alla som är gripna förtjänar lidande och smärta.” Varje natt kl. 22-24 skulle fångarna skriva ”bekännelser”. Särskilt viktigt var det att förneka allt som hade med islam att göra. På grund av cellernas storlek var de tvingade att sova sittande med handfängsel och vristfängsel. Varje rörelse under sömnen bestraffades med tortyr.

Givetvis dog många under denna ’omskolning’. Då gällde det att fången skulle försvinna spårlöst. Det var inte bara kroppen som kremerades, all dokumentation förstördes också. När regimen en gång faller är det alltså omöjligt att dokumentera hur många som har gått under.

Sayragul Sauytbay lyckades så småningom fly och är nu bosatt i Sverige. Den verklighet, som Paul Goma och Monica Papazu har skildrat finns inte längre. Men ’omskolningslägren’ där uigurer nu spärras in är i full verksamhet. Sayragul Sauytbay är ett unikt ögonvittne. Därmed är också sagt att hennes vittnesbörd ställer resten av världen inför ett moraliskt krav. Det går inte att efter den nuvarande kinesiska regimens fall säga: ”Vi visste inte.”

Christian Braw är präst, teolog och författare