Christian Braw: Perhat Torsun får Tucholskypriset

Tucholskypriset instiftades av Svenska PEN 1985 till författare och journalister som förföljs eller hotas. Priset har sitt namn från den tyske journalisten Kurt Tucholsky (1890-1935), som modigt bekämpade nazismen och dog som flykting i Sverige. Årets pristagare är den uiguriske poeten Perhat Torsun. Han är för närvarande fängslad i Sinkiang (Öst-Turkestan) av de kinesiska myndigheterna, som gett honom en fängelsedom på 16 år. Priset – 150.000 sek – utdelades i hans frånvaro tisdagen 15 november på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm. Därmed har uigurernas nödläge på nytt fått en belysning.

Uigurerna är ett folk, som står på randen av sin existens. Deras land har kallats Öst-Turkestan, Sinkiang och Xinjiang. Det är ingalunda obekant i Norden. Några av Sven Hedins mest dramatiska berättelser härstammar från hans resor där, bland annat från öknen Taklamakan. En annan nordisk resenär var Gustaf Mannerheim. Dessutom fanns en svensk närvaro här genom Missionsförbundets arbete, som dokumenterats i John Hedvalls undersökning Mission and Revolution in Central Asia (1981).

Uigurernas språk är släkt med turkiskan, men själva landet har under lång tid i olika former styrts från Kina. Detta styre har nu accelererat till öppet förtryck. Det är själva språket, som är det viktigaste slagfältet. År 2003 förbjöds det uiguriska språket i skolorna, från 2017 trycks ingen litteratur alls. Kända författare har försvunnit i ”omskolningsläger”.

Narin förlag har utgett en samling uiguriska dikter i urval av Abdushukur Muhemmet. Perhat Torsun är en av de poeter, som presenteras där. Bokens titel är Natten. Här kommer en för oss helt okänd diktning till tals. Det är dikter från ett folk, som länge stått inför hotet om identitetsutplåning. I en dikt från 1920 skriver Abduhaliq Uigur: ”En dag kommer, och du kommer att ångra den dagen, /då kommer du att förstå vad jag ville säga…” Men det som de uiguriska poeterna vill säga kan inte uttryckas i klartext. Istället för att tala om förtryck, får de tala om mörker, istället för att tala om identitetsutplåning, får de tala om ett försent uppvaknande. Istället för att tala om möjligheter som håller på att gå förlorade, får de tala om  dagar, som inte kommer tillbaka.

Samtidigt finns en övertygelse om att dikt är viktig: ”Det jag har skapat och spåren av mina dikter är kvar.”  Den som skrev detta dog i kinesisk fångenskap 1945. Dikten har en livskraft, som övervinner tiden. Ett folks dikt är som en karavan i öknen, även om den går under, finns spåren kvar: ”… vinden blåser, sanden flyttar sig, men våra spår försvinner aldrig”. Den diktare, som skrev detta satt 20 år i kinesiskt fängelse.

Landet och identiteten är inte något som nutidens inbyggare kan äga, det är ett anförtrott arv: ”Detta är dina förfäders land, du har inte rätten att sälja det.” Det gäller inte bara marken, det gäller språket, historien, identiteten. Kurash Sultan skriver: ”Om du inte brukar denna jord, förvandlas den till stäpp…” Hans ord om marken blir också ett ord till diktare, lärare, journalister, politiker: ”Broder jordbrukare, jag ber dig innerligt: sälj inte din mark!” Men varför inte tala rakt ut om språk, historia, identitet? Det är omöjligt. Läsaren måste själv kunna läsa mellan raderna och under raderna. Annars kan ”inget av värde lämnas åt våra barn”.

I ett tillstånd av förtryck söker de flesta överleva genom att göra sig små och söka bli värdefulla för förtryckaren. Men Korash Sultan skriver: ”Livet är en strid – / kom nu ut och vinn det åt dig!/ Livet är ett mysterium – / öppna dig och förstå.” Att tala så i en totalitär stat är att ta en stor risk. 1995 förbjöds Korash Sultan att framträda. Han lyckades fly till Sverige och dog här år 2006.

Den som uppmärksamt läser Abdushukur Muhemmet förstår vad han menar: ”Jag önskar att natten var / lika kort som mitt hår / lika ljus som mitt hjärta…” Än tydligare blir han i orden: ”Men natten är lika lång som mina tankar / och skrämmande som mina drömmar…” Det är så en diktare måste tala, när alla andra vägar är stängda. I sin landsflykt i Stockholm 2019 skriver han om  halvmånen, ”det enda som jag har kvar…”

Den finns en hemhörighet med mycket djupa rötter, ett ”här”, som vi aldrig kan lämna bakom oss. Perhat Tursun skriver: ”Om vi var skapade av Gud / skapade han oss här.” Detta ”här” är helt enkelt ”där vi började”. Diktaren talar till sin läsare: ”Om du söker vårt ursprung och vår hudfärg, / leta efter dem bland Taklamakans dyner…”

Vad ser diktaren, när han möter sitt folk? Tahir Hamut ser ”… sorgsna vuxna, förvirrade ungdomar, ivriga barn, på bara tre år har alla blivit gamla och fula”. Det totalitära samhället släcker själva livsviljan och livsglädjen.

År 2018 fördes diktaren Adil Tuniyaz och hans familj bort och är sedan dess spårlöst försvunna. I en dikt beskriver han hur uigurerna är på väg att bli främlingar i sitt eget land: ”Främmande människor överallt. /Skrattet är inte ditt…” Han ser sitt folk som en uppgiven bleknad gestalt: ”Hemlandets hängande vita kalla armar / från ett öppnat fönster.”

Efter studier i Israel återvände Ablet Abdureshit Berqi 2016. han fängslades 2017 och fördes till ”omskolningsläger”.  I en dikt speglas en tidig upplevelse av den kinesiska säkerhetstjänsten: ” Det verkar som om du har riktigt allvarliga problem. / Ska vi läxa upp dig?”

Den kvinnliga poeten Chimengul Awut fördes 2018 bort till ”omskolningsläger” tillsammans med 13 medarbetare på ett uiguriskt bokförlag. Hon är sedan dess spårlöst försvunnen.  Men i en dikt hon lämnade efter sig ger hon en bild av vad vänskap kan bli i ett totalitärt samhälle: ”Min sorg knöts till din sorg.”

Denna samling av uiguriska diktares verk är stor litteratur och en viktig röst i mänsklighetens gemensamma sång. I sitt Nobeltal  1970 talar Alexander Solsjenitsyn om världslitteraturen som ”ett enda stort hjärta, som bultar för vår världs bekymmer och olyckor”. I de uiguriska dikterna hör vi hjärtslagen.  Genom dikten delar vi varandras liv.

Christian Braw är präst, teolog och författare