Christian Braw: Svensk insats under krig och revolution 

Sverige har knappast haft någon avgörande internationell uppgift efter Westfaliska freden 1648, men däremot har det gjorts viktiga internationella insatser. Dit hör de olika svenska missionsprojekten. 

Så gott som alla svenska missionsinsatser i nyare tid har utgått från pietismen i dess olika former. Pietismens stora gåva är att kunna tala till hjärtat, och den bärs av människor med berörda hjärtan. Detta gäller i synnerhet det stora och långvariga missionsarbete som utförts av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen i Etiopien. Det har lagt grundstenen till världens största evangelisk-lutherska kyrka, Mekane Yesus-kyrkan. Den har nu fått sin historia skriven av Staffan Grenstedt. Bokens namn är Longstanding Relations in a Process of Change (Narin förlag). Författaren har i tio år arbetat i denna kyrka, bland annat i dess prästutbildning samt varit lärare vid Johannelunds teologiska högskola i Uppsala.

Grenstedts skildring täcker åren 1898-2015 och är fokuserad på det historiska skeendet.  Berättelsens avgränsning ligger redan i titeln. Det är relationerna mellan det etiopiska utvecklingen och Fosterlandsstiftelsen som står i centrum.  Här möter flera kända namn från svensk missionshistoria: Per Stjärne, Fride Hylander, Onesimus Nesib. Skildringen är pedagogiskt uppdelad i tidsavsnitt med sammanfattningar.

Under perioden påverkades arbetet av stora internationella skeenden. Dit hör Italiens angrepp på Etiopien 1936 och den följande italienska ockupationen. Det följdes 1941 av ett brittisk angrepp på italienarna, som ledde till kapitulation och brittisk ockupation. Därefter följde den etiopiska statens återupprättelse, som slutade med militärkupp 1974  och kommunistisk diktatur, som följdes av inbördeskrig och ny regim. Denna befinner sig nu åter i inbördeskrig.

1974 utsattes Etiopien alltså för en militärkupp, som leddes av en grupp officerare med låga befattningar. Parlamentet upplöstes och kejsaren avsattes. Kuppmakarnas kommitté, Dergen, ledde nu landet. 1976 förklarade Mengistu  Haile Mariam – Dergens ledare – att det nu var ”vetenskaplig socialism” som gällde i Etiopien, vilket skulle visa sig innebära en förföljelse av de kristna kyrkorna.  Med stöd av Cuba och Sovjet bekämpade regimen motståndsgrupper. Det civila motståndet krossades effektivt. Vid en massaker på universitetet i Addis Abeba dödades 500 studenter. Universitetet stängdes och övriga studenter spreds ut över landet för att ”tjäna folket”.

Även Mekane Yesus-kyrkan drabbades. Kyrkor stängdes, präster fördes bort till ovissa öden. Kyrkans institutioner konfiskerades. Grenstedt har med en bild från en av av skolorna som har bilder av Marx, Lenin och Engels på väggarna. Förföljelsen drabbade olika i provinserna, men genomgående var att församlingarna levde vidare – och växte. Om kyrkan var stängd, firade man gudstjänst utanför kyrkan.

Mekane Yesus-kyrkans ledare, Gudina Tumsa, insåg tidigt att marxism och kristen tro var oförenliga storheter.  1975 presenterade han skriften Unbelief, där han visade att kristendom och marxism är oförenliga. Regimen krävde att Gudina Tumsa skulle internationellt hävda att det inta förekom någon förföljelse mot kyrkorna. Han vägrade.  1978 fängslades Gudina Tumsa. Han släpptes kort därefter. Per Stjärne mötte honom på plats och erbjöd honom flykthjälp. Gudina Tumsa avböjde. Samma år försvann han och blev sannolikt mördad.

Medan allt detta skedde var vänsterintellektuella i Sverige – också kristna – i full färd med att finna samband med marxismen. Kyrkornas världsråds möte i Uppsala 1958 hade varit estrad för många manifestationer. Guerilla-prästen Camillo Torres (1929-1966) blev en symbol – däremot inte Gudina Tumsa. Johan Sundéen har skildrat detta skeende i sitt verk 68-kyrkan. Hans tes är att vänstern då tog makten över kyrkan. Gunnar Hyltén-Cavallius har i sin bok Rännil blev till flod gjort en närläsning av texter från dessa sammanhang.

Vid Mekande Tesys-kyrkans synod 1980 upplästes ett dokument av Gudina Tumsa, som har kallats hans testamente. Han talar där om en kristens förhållande till Jesus och till staten. Detta förhållande bestäms av att Jesus står över alla statliga makthavare: ”… Han är ledarnas Ledare, statsöverhuvudens Överhuvud. Han är den starkare. Kristus är universums Herre.” Han är Herren på jorden, därför att han befriar människan från ondskans grepp genom förlåtelsen.

Gudina Tumsas budskap är universellt och gäller i alla sammanhang, också inför folkopinioner och åsiktsbildare. Att han fick ge livet för sina ord och sin hållning som kristen lägger ytterligare tyngd till budskapet. Egentligen är detta den ursprungliga trosbekännelsen: ”Jesus är Herren!” I den ryms allt.

Hur gick det för de vänsterintellektuella från 1968, de som var så tysta om händelserna i Etiopien? Det gick bra för dem. Några blev till och med professorer och biskopar, andra blev ledande journalister. Men de är fortfarande tysta om Gudina Tumsa och den etiopiska revolutionen. Diktatorn Mengistu Haile Mariam lever emellertid i landsflykt i Zimbabwe, där han länge var säkerhetsrådgivare åt en annan kommunistisk diktator, Robert Mugabe. I hemlandet är Mengistu dömd till döden för folkmord. Till Geijers storhet som historiker bidrar att han hade blick för historiens rättfärdighet. Han skrev: ”Det dröjer inte länge.” Men de vänsterintellektuella? Johan Sundeens bok kom ut 2017.

Christian Braw är präst, teolog och författare