Christofer Fjellner: Sverige behöver EU mer än EU behöver Sverige
Men med mindre än en månad kvar till Europaparlamentsvalet riskerar vi återigen en valrörelse som handlar om hur EU ska bli som Sverige, när den borde handla om hur vi vill använda EU för att göra Sverige bättre. För faktum är att Sverige inte kan lösa någon av vår tids stora frågor, hotet från Ryssland, tillväxten, brottsligheten, migrationen eller klimatet på egen hand.
Alla länder som ansöker om medlemskap i EU gör det för att de vill förändra något med sitt eget land. Inte sällan vill ansökarländer bort från något: fascism, kommunism, korruption eller hotfulla grannar. Det var sant även för oss som förespråkade ett svenskt medlemskap. Vi borgerliga ville göra upp med Sossesverige och föra vårt land in i den västliga gemenskap där vi självklart hör hemma.
Det är lätt att glömma hur Sverige såg ut på 80- och 90-talen. Det var ett land som varken kunde välja mellan öst och väst, planekonomi och marknadsekonomi, kännetecknat av monopol och regleringar. DDR-Sverige som komikerna Filip och Fredrik så träffande kallade det. Samtidigt präglades självbilden från socialdemokratiskt håll av en moralisk överlägsenhet gentemot omvärlden, som tog sin utgångspunkt i att Sverige var skapelsens krona. Världen skulle vara så mycket bättre om den bara var mer som Sverige: Den svenska exceptionalismen.
Men med murens fall och 90-talskrisen försvann den illusionen. Att inte kunna välja mellan öst och väst var inte längre något att stoltsera med. Det blottade istället vår oförmåga att välja mellan gott och ont, bra och dåligt. Det blev samtidigt uppenbart att svenskarna varken var rikast eller friast. Och plötsligt framstod EU-medlemskapet för ett folkflertal som ett sätt att förändra Sverige till det bättre.
Vi ville bli medlemmar i EU för att lära av andra, få tryggheten i gemenskapen och samarbetet, och bli mer som andra europeiska länder. Ett friare och mer nyfiket Sverige. EU-medlemskapet var på många sätt en uppgörelse med vår självbild och den svenska exeptionalismen.
Men klarsyntheten blev kortvarig. Snart var Sverige tillbaka i gamla hjulspår. Det handlade inte längre om hur EU skulle göra Sverige bättre utan snarare hur Sverige skulle göra EU bättre. Den tidigare EU-kommissionären Margot Wallström har beskrivit detta förhållningssätt träffande. Man vet vem som var svensk vid ett möte i Bryssel, eftersom denne alltid inledde med att säga ”in Sweden we have a system”, varpå resten av mötet ägnades åt att förklara för övriga medlemsländer varför de borde göra som Sverige.
Det här synsättet har präglat svenska partiers förhållningssätt till EU och därmed valrörelserna till Europaparlamentet. Man är besjälad av tanken på att åka till Bryssel i syfte att få resten av Europa att bli som Sverige. Få frågor har engagerat svenska europaparlamentariker som medias frihet i Ungern. Det är absolut viktiga frågor – men knappas motivet till att Sverige valde EU-medlemskap. I det förra europaparlamentsvalet blev detta nästan pinsamt tydligt. Som när Centerpartiets på sina valaffischer deklarerade att “Vår kamp mot högerpopulismen behövs i Europaparlamentet”. Centerpartiet hade då en av europaparlamentets 751 ledamöter. Eller Kristdemokraterna som lovade att “Make EU lagom igen”. Lagom är lika svenskt som vårt svenska system.
Ett minst lika vanligt uttryck för denna svenska exceptionalismen tar dock fasta på motsatsen: Att Sverige är så unikt och enastående att det till varje pris måste fredas från EU, oavsett om det gäller systembolaget, surströmmingen eller EPA-traktorn. Och även om gamla krav på utträde tystnat förefaller drömmar om en omförhandling av det svenska EU-medlemskapet vara det nya svarta, både längre ut till vänster och häger på det politiska spektret.
Detta är ett synsätt som skadar Sverige. För Sverige behöver Europa mer än Europa behöver Sverige. Det är särskilt tydligt på fler av de områden som är helt avgörande för Sveriges framtid – hotet från Ryssland, tillväxten, brottsligheten, migrationen och klimatet. Inom vissa av de här områdena, som migrationspolitiken, har Sverige under lång tid agerat som en självförhärligande missionär inom EU, men numera uppfattas Sverige snarare som ett avskräckande exempel. Ska Sveriges lösa migrationsfrågan och andra problemen behöver vi göra det tillsammans i EU.
Sverige och svensk politik måste därför hitta tillbaka det perspektiv som en gång i tiden förde in oss i EU, då vi med självklarhet betraktade unionen som ett verktyg för att göra Sverige bättre. Och EU-valet borde således handla om hur EU kan hjälpa Sverige med att knäcka gängen, få kontroll på invandringen, skydda oss från Ryssland, rädda klimatet och Östersjön samt stärka vår konkurrenskraft mot Kina.
Dagens fokus på att göra EU mer som Sverige är inte bara enfaldigt, det är direkt skadligt för Sveriges möjligheter att utöva inflytande över EU. All kraft i EU-valrörelsen borde därför ägnas åt hur Sverige kan använda EU-medlemskapet för att tillsammans lösa vår tids stora frågor – det råder som bekant inte på brist på dem.
Christofer Fjellner (M) tidigare EU-parlamentariker och nu oppositionsborgarråd i Stockholms stad