Civilförsvaret
1959
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
CIVILFÖRSVARET
Det svenska totalförsvaret brukar
delas upp i det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret
och det psykologiska försvaret.
Det militära försvaret har stått i
brännpunkten under öB-utredningarnas år – 1957 – och försvarsdebattens och försvarsbeslutets år – 1958.
Det var därför helt naturligt att tidskriften ägnade krigsmaktens problem
särskilt intresse under dessa år i form
av ett flertal artiklar med olika aspekter på det militära försvaret.
Under 1958 offentliggjordes de första resultaten av 1953 års civilförsvarsutredningar. I en artikel i nr
6j58 under rubriken »Civilförsvaret
i stöpsleven» av överste Sundeli belystes problemställningarna. 1959 ser
nu ut att bli ett beslutsår för civilförsvaret. Den krigstekniska utvecklingen och de många sammanhangen
mellan totalförsvarets olika grenar
gör att ett civilförsvarsbeslut emellertid får stort inflytande även på den
civila totalförsvarssektorn i övrigt.
Det har därför synts redaktionen värdefullt att få de nya problemställningarna sakkunnigt belysta. I detta
och följande två nummer kommer
framstående representanter för totalförsvarets civila grenar att ge sin syn
på vad utvecklingen och väntade kommande beslut kan medföra av arbetsuppgifter och frågekomplex.
Allmänna synpunkter
FöRSVARET av det egna landet är
alla medborgares angelägenhet.
11- 593443 Svensk Tidskrift H. 3 1959
Av byråchefen IVAR MULLER
Alltsedan demokratiens genombrott har detta erkänts mer eller
mindre allmänt. Behovet av insatser från den enskilde medborgaren
har däremot förändrats. Till en
början krävde försvaret aktiva insatser huvudsakligen endast av de
unga, arbetsföra männen. Som en
följd av den vapentekniska utvecklingen, av krigets totalitet, krävs i
dag aktiva insatser av alla medborgare. Däri ligger det nya i vår
situation och en del av svårigheterna. Organiserande! av den gigantiska krigsansträngning, som
innefattar allas aktiva insats,
måste nämligen vara ett svårbemästrat problem. Det har visat sig
nödvändigt att organisatoriskt dela
upp den verksamhet, som behövs,
på fyra olika försvarsgrenar. En av
dem är civilförsvaret. Denna organisatoriska uppdelning kräver å
andra sidan en intim samordning
och samverkan mellan de olika
grenarna för att nå det gemensamma målet. Redogörelse för de
åtgärder för samordning och samverkan, som planläggas och genomföras, faller utanför ramen för
denna artikel. Betydelsefullt är
emellertid att konstatera, att civilförsvaret är en del av det gemensamma försvaret och har med de
övriga en gemensam målsättning.
148
Det naturliga och självklara må-
let för våra försvarsansträngningar
är att förhindra att vi dras in i
krig. Vi måste försöka bli så starka
att en eventuell motståndare finner
det mera kostsamt än lönande att
angripa oss. Civilförsvarets del i
den samlade styrka, som på så sätt
skall verka avskräckande eller avhållande, har som en följd av den
vapentekniska utvecklingen blivit
större och betydelsefullare än tidigare. Detta sammanhänger med
den våldsamma förstörelsekraft
som med moderna vapen och vapenmetoder kan riktas mot hemorten. Ett land utan ett effektivt
civilförsvar kan numera med förhållandevis små insatser tillfogas
enorma skador. Å andra sidan kan
ett välorganiserat och effektivt civilförsvar reducera förluster och
skador till uthärdliga proportioner,
även vid starka anfall. Ett så utformat civilförsvar skulle tvinga
en motståndare, som vill nedkämpa vår hemort, till mycket
stora kraftinsatser; större än han
kanske med hänsyn till beredskapen inom andra områden kan och
vill sätta in mot oss. Utan ett verkningsfullt civilförsvar skulle bara
ett hot om bekämpning av vår
hemort kunna tvinga oss till eftergifter. Av dessa skäl är ett starkt
och effektivt civilförsvar en fredsoch frihetsbevarande faktor. Skulle
vårt land ändock dras in i krig, så
är ett sådant civilförsvar i stånd
att göra betydelsefulla, ja kanske
avgörande insatser för att upprätthålla motståndet och motståndsviljan.
Civilförsvarets uppgift är att
göra hemorten motståndskraftig
mot angrepp framförallt från luften. Denna uppgift kräver åtgärder
av skilda slag och på skilda områ-
den. Det huvudsakliga syftet är
härvid att rädda människoliv. Härigenom får civilförsvaret en utpräglad humanitär karaktär. Men uppgiften kräver också insatser för att
förhindra och avhjälpa materiella
skador på civil egendom.
Civilförsvarets medel och metoder för att lösa sina uppgifter har
alltid varit av två slag, dels skadeförebyggande och dels skadeavhjälpande. Till den skadeförebyggande
verksamheten räknas utrymning
och skyddsrumsbygge för att redan
före ett anfall minska samhällets
sårbarhet. Den skadeavhjälpande
verksamheten skall efter ett anfall
sättas in för att rädda skadade
människor och begränsa eller förhindra utbredningen av den materiella förstörelsen.
För att kunna lösa sina uppgifter
i ett modernt krig håller det svenska civilförsvaret på att anpassas
efter atomålderns vapenutveckling.
Genom beslut hösten 1956 har riksdagen godkänt en allmän målsättning för civilförsvarets skaderörebyggande verksamhet som innebär
att skyddsrumsbyggandet och planläggningen för utrymning skall utformas även med hänsyn till anfall
med atomvapen. Under våren 1959
kommer riksdagen att föreläggas
förslag rörande civilförsvarets
verksamhet i övrigt, särskilt den
skadeförebyggande organisationen.
Till grund för förslaget ligger ett
av en parlamentarisk kommitte avgivet betänkande. Däri sägs: »Civilförsvarets blivande organisation
måste bedömas med hänsyn till det
läge, som skapats genom tillkomsten av vätebomben och de moderna vapnen i övrigt.»
Denna anpassning innebär icke
att uppgifterna för civilförsvaret
eller dess principiella medel och
metoder förändrats.
Huvuduppgiften att rädda människoliv får emellertid en helt annan svårighetsgrad om atomvapen
och moderna vapenbärare (överljudsplan och robotar) användas
mot vårt land. Andra världskrigets
tyngsta konventionella ammunition utgjordes av kvartersbomber
på 5-10 ton trotyl. Den nominella
uranbomben – varav två fälldes
över Japan i slutet av andra världskriget – utvecklade en energi om
20 000 ton trotyl och dagens vätebomber beräknas kunna utveckla
en energi om 20 000 000 ton trotyl
eller mera. Den snabbhet, varmed
bombanfallen kan sättas in medelst
överljudsplan och robotar, kan
göra att förvarning för anfallen ej
hinner ges. Detta förhållande ökar
än mer svårigheterna att rädda
människoliv och ställer större krav
på räddningsverksamheten.
En ytterligare starkt försvårande
faktor är faran för radiakbeläggning. Efter en låghöjdsdetonation
& .at t w . .;, ; t~
149
(detonation i eller nära markytan)
av en tyngre atombomb kan radioaktiva partiklar, som vid explosionen sugits upp i de övre luftlagren,
genom spridning med vindarna
komma att falla ned över stora områden och avge farlig radioaktiv
strålning. Tillkomsten av denna
effekt gör att praktiskt taget varje
del av riket kan nås av luftkrigets
verkningar och att skyddsåtgärder
därför måste kunna vidtagas överallt såväl i stad som på landsbygd.
Ej heller civilförsvarets medel
och metoder förändras i principiellt hänseende av atomkriget. Detta
hänger samman med civilförsvarets
strukturella verkningsformer. Civilförsvaret skall arbeta med civila
medel och metoder. Det är militärförsvarets uppgift att med vapenmakt söka förhindra att en angripare går till attack mot hemorten.
Utvecklingen ifråga om försvarsvapen kanske kan förändra och
förbättra krigsmaktens allmänna
förutsättningar för denna uppgift.
Civilförsvaret skulle dra indirekt
fördel av en dylik utveckling, men
dess principiella struktur skulle ej
förändras. De civila medel och metoder som står civilförsvaret till
buds förblir – även i ett krig med
atomvapen – de skadeförebyggande åtgärderna, främst utrymning och skyddsrumsbygge, samt
de skadeavhjälpande åtgärderna i
form av insatser av en personell
organisation. Utrymning, skyddsrumsbygge och en skadeavhjälpande organisation är alltså i dag
– – _______ ” ___________________
150
liksom tidigare huvudkomponenterna i civilförsvaret. Tillkomsten
av atombomber och snabba vapenbärare har emellertid föranlett en
omprövning av dessa komponenters inbördes betydelse och resulterat i att större vikt måste läggas
på de skadeförebyggande åtgärderna än på de skadeavhjälpande.
Vid sidan av huvudkomponenterna
finns ett antal kompletterande civilförsvarsåtgärder av skilda slag
såsom alarmering, radiakskydd och
bevakning.
I det följande skall närmare utvecklas civilförsvarets olika verksamhets{ormer.
Utrymning
Huvudsyftet med utrymningen
är att minska koncentrationen av
människor i de stora befolkningscentra. Denna koncentration kan i
och för sig vara ett lockande anfallsmål. Vid avvägningen mellan
utrymning och andra skyddsåtgärder, främst skyddsrum, kommer
strategiska, tekniska och ekonomiska bedömanden att spela en
viktig roll. Tillräckligt underlag för
dessa bedömanden finns ej alltid
redan i fredstid. Först vid den tidpunkt, då det direkta ianspråktagandet av skyddsåtgärderna står
för dörren, kan förhållandena bäst
överblickas. Det skulle därför vara
mest ändamålsenligt om i fredstid
en så flexibel planläggning kunde
uppgöras, att vid den aktuella tidpunkten, skilda alternativ och
kombinationer kunde väljas. Detta
låter sig emellertid göra endast i
begränsad omfattning. Fordras
nämligen för genomförandet av en
dylik planläggning kostnadskrä-
vande anordningar, kan det av ekonomiska skäl bli nödvändigt att
begränsa planläggningen till de
mest sannolika alternativen och
att välja skyddslösningar, som
med hänsyn till tillgängliga ekonomiska resurser ger det bästa
skyddet. Detta gäller särskilt
skyddsrumsbyggandeL Däremot är
det möjligt att på utrymningsområdet planlägga för ett flertal alternativ, emedan dessa planläggningskostnader är förhållandevis
låga. Genom en dylik alternativ
planläggning blir det möjligt –
när planerna måste verkställas –
att avväga utrymningens omfattning också med hänsyn till det
skydd i övrigt, som kan ha skapats
såväl i stad som på landsbygden.
Det nu förda principiella resonemanget ligger till grund för den
svenska utrymningsplanläggningen.
Men en utrymningsplanläggning
kan naturligtvis ej grundas på
blott teoretiska bedömanden. Det
krävs att den också i praktiken
skall kunna verkställas. De tekniska förutsättningarna härför anses vara goda i vårt land, bättre än
i de flesta andra länder. Våra kommunikationsmedel är bra och landets relativt ringa befolkningstäthet gör det i stort sett möjligt att
sprida befolkningen utan att nya
ur anfallssynpunkt alltför riskfyllda befolkningscentra uppkommer. Även mottagningsmöjligheterna på landsbygden är tillfredsställande. Det är emellertid klart
att en så allvarlig och omfattande
omvälvning i fredssamhället, som
en utrymning innebär, kommer att
skapa väldiga problem, ej minst ur
försörjningssynpunkt och medföra
en betydande sänkning av levnadsstandarden.
Planläggningen syftar till att
kunna förflytta ca 3 miljoner människor. Det är framförallt befolkningen i de stora befolkningsrika
städerna, som omfattas av planläggningen. Men utrymningsplanläggning sker också för områden,
som ur invasionssynpunkt bedömas
som särskilt riskfyllda eller som
ligger i närheten av flygplatser eller
andra speciellt lockande anfallsobjekt. Kungl. Maj :t har i särskild
ordning bestämt eller uppdragit åt
civilförsvarsstyrelsen att bestämma
för vilka områden av riket utrymning skall planläggas och vilken
eller vilka utrymningsformer planläggningen skall avse.
Det finns tre olika former av utrymning. Beredskapsutrymning innebär att de i produktionen icke
deltagande (barn, åldringar, sjuka,
hemmavarande m. fl.) lämnar området. De utgör ca 50% av orternas
befolkning. Omflyttning innebär
att de människor som icke omfattats av beredskapsutrymningen och
som bor i särskilt riskfyllda delar
av området, flyttar till mindre farliga delar av samma område. Slut- 151
lig utrymning innebär att även de,
som deltar i produktionen, evakueras ut ur området med undantag
dock för dem, som måste upprätthålla oundgängligen nödvändig
verksamhet. Gällande bestämmelser innebär i huvudsak att beredskapsutrymning planlägges för orter med mer än l O000 innevånare
och slutlig utrymning för orter med
mer än 30 000 innevånare. Omflyttning planlägges endast för de största städerna, vilkas innerområden
i regel är gamla och mindre motståndskraftiga.
Utrymningsplanläggningen är
flexibel ej blott med hänsyn till omfattningen utan också med hänsyn
till den tid, som i verkställighetsskedet kan stå till buds. I enlighet
härmed sker planläggning så, att
evakueringen skall kunna genomföras antingen som successiv utrymning – när tillräcklig tid kan
avsättas härför – eller som -3nabbutrymning – då största skyndsamhet är av nöden. Det normala förfarandet är successiv utrymning.
Det innebär för de städer, för vilka
såväl beredskapsutrymning, omflyttning som slutlig utrymning
planlägges, att förfarandet börjar
med den första utrymningsformen,
beredskapsutrymning, att därefter
omflyttning verkställes och till sist
då faran för krig bedömes som
omedelbart förestående slutlig utrymning genomföres. De olika stegen i utrymningen utföras naturligtvis så snabbt som möjligt, men
genom den successiva verkställig- 152
beten kan tillgängliga resurser rationellt utnyttjas och de besvärligheter, som alltid följer av en pressad skyndsamhet, undvikas. Tidsfaktorn spelar den största rollen
för de största städerna. Dels rör
det sig här om mycket omfattande
transporter och dels om långa
transportvägar enär befolkningen
måste flyttas till ganska avlägsna
platser från hemorten. En beredskapsutrymning av Stockholm beräknas ta 10-12 dagar.
Om beredskapsutrymning icke
vidtagits och krigsfaran bedömes
som omedelbart förestående måste
snabbutrymning tillgripas. Det innebär att på mycket kort tid hela
befolkningen med undantag av
dem, som måste fullgöra oundgänglig nödvändig verksamhet,
samtidigt skall lämna orten. Planläggning härför skall huvudsakligen ske för orter med mer än
30 000 innevånare. För stockholmsområdets del skulle en snabbutrymning innebära att ca 800 000
människor måste med kort varsel
och på kortast möjliga tid förflyttas ur området. Det beräknas, att
en dylik utrymning av stockholmsområdet kan genomföras på 30-36
timmar om väderleksförhållandena, trafikmöjligheterna och omständigheterna i övrigt är gynnsamma. En snabbutrymning måste
bli mycket påfrestande. Komplikationer av både teknisk och psykologisk natur kan väntas uppkomma
utan att de kan förutses under
fred. Allt bör därför göras för att
en sådan situation ej uppstår, som
kräver snabbutrymning.
Planläggningen för utrymning
utformas så att familjerna kan hållas samman. Ä ven skolbarnen skall
alltså åtfölja den övriga familjen.
Planläggningen bygger vidare på
den enskildes självverksamhet och
medverkan. Sålunda skall enskilda
fordon i största möjliga utsträckning användas som transportmedel.
För att säkra och underlätta de
enskildas medverkan kommer envar, som beröres av planläggningen, så långt möjligt att redan
i fred underrättas om sin inkvarteringsort, färdväg m. m. Vid planläggningen eftersträvas att utvälja
inkvarteringsorterna så nära utrymningsområdet som möjligt utan
att eftersätta skyddskraven. Härigenom blir färdvägarna korta och
kontakten med hemorten kan uppehållas lättare. Det har varit möjligt att i stor utsträckning planlägga förläggning av de evakuerade
i närheten av hemorten. Detta har
dock ej gått ifråga om Stockholm,
Göteborg, Malmö-städerna, Gotland
och vissa områden vid norra landgränsen.
Skyddsrum
skyddsrumsplanläggningen kan
ej på samma sätt som utrymningsplanläggningen ges en alternativ
utformning. De skyddsrum som erfordras under krig måste byggas
redan under fred. Det tar en avsevärd tid att bygga skyddsrum och
skyddsrumspolitiken måste ofta utformas i samklang med stadsplanering och löpande bebyggelse.
Som en följd härav är det nödvändigt att skyddsrumspolitiken fastlägges på relativt lång sikt.
De av statsmakterna år 1956
fastställda riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet innebär att normalskyddsrummen skall såsom hittills
utgöra stommen i det byggnadstekniska skyddet och att dessa i
viss begränsad utsträckning skall
kompletteras med starkare skyddsrum. Normalskyddsrummet medger i regel fullständigt skydd mot
såväl tryckvåg, värmestrålning som
radioaktiv strålning vid högdetonation av 20 kilotons uranbomber på
ca 1-1,5 km och av 20 megatons
vätebomber på ca 10-15 km avstånd från nollpunkterna. De starkare skyddsrummen ger fullt
skydd mot praktiskt taget alla
bombverkningar utom fullträff av
atombomber.
Till skydd för befolkningen skall
normalskyddsrum uppföras i all
löpande bebyggelse av trevåningstyp eller mera inom orter med mer
än 5 000 innevånare. I de stora stä-
dernas centrala inre delar gäller
dock ej tvånget att anordna normalskyddsrum. För dem, som i dessa
inre delar av städerna måste efter
slutlig utrymning kvarstanna, skall
i stället starkare skyddsrum än
normalskyddsrum anordnas. Dessa
starkare skyddsrum byggs i allmänhet i berg eller ges – om de
utföras i betong –ett i det närmaste samma skyddsvärde som
153
bergskyddsrummen. Enär förvarning mot flyganfall ej kan med sä-
kerhet påräknas skall skyddsrummen för befolkningen utformas så,
att människorna kan bo dvs. vila
och sova i dem (liggskyddsrum).
skyddsrummen för den aktiva civilförsvarspersonalen utgöras
ifråga om ledningspersonalen i huvudsak av anläggningar i berg eller
med motsvarande betongskydd.
Dessa anläggningar (huvudcentraler) är helt självförsörj ande. För
den övriga civilförsvarspersonalen
kommer det byggnadstekniska
skyddet att variera med hänsyn till
uppehållsplatsernas belägenhet från
ovanjords-förläggningar med radiakskydd till normalskyddsrum
med förstärkta flyktvägar och
ännu starkare skyddsrum.
slutligen skyddas städernas tekniska verk genom förläggning av
verken eller deras vitala delar i
berg.
Det aktuella beredskapsläget
ifråga om skyddsrum kännetecknas därav, att för befolkningen
finns 875 000 m2 effektiv skyddsyta i normalskyddsrum och 44 000
m2 i starkare anläggningar samt att
för civilförsvarspersonalens skydd
ett 60-tal ledningscentraler i berg
eller med motsvarande skyddsvärde är helt färdigställda. slutligen finns bergskydd för ett stort
antal kommunala tekniska verk.
Alarmering
Sedan lång tid tillbaka har i vårt
land byggts upp ett system för var- 154
ning mot flyganfall. Emellertid
uppnår bemannade bombplan f. n.
en hastighet av en och en halv
gånger ljudet eller l 600-1 700 km
per timme. Robotarna har ännu
mycket större hastigheter. Som en
följd av de höga hastigheterna blir
anflygningstiderna korta. Varning
kan därför ej längre med nuvarande tekniska resurser alltid på-
räknas.
Trots detta anses alarmeringssystemet alltjämt böra bibehållas
och kompletteras. Civilförsvarets
alarmeringssystem bygger på informationer från de militära luftbevakningsorganen. Dessa informationer förmedlas till civilförsvarets
lokala chefer, som i sin tur utlöser
larmet. Utlösningen sker via trådnätet eller genom radiomanövrering till alarmeringsanläggningarna, vilkas tyfoner sänder ut larmet. Civilförsvarschefen kan även
via telefonstationerna låta sända
larm över telefonnätet till apparatinnehavare.
I dag finns alarmeringsanläggningar i alla orter med mer än
l 000 innevånare.
Radiakskydd
Vid explosion av en atombomb
uppstår inom ett begränsat område
en momentan radioaktiv strålning
(under ca l sekund). Sker explosionen i markytan uppkommer ytterligare en effekt. Vid en dylik
låghöjdsdetonation kommer radioaktiva ämnen att häfta vid partiklar från marken. En del av dessa
partiklar bildar en beläggning
runt detonationsplatsen (närbeläggning). Andra förs med atommolnet till höga höjder och sprids
sedan med vindarna. De tyngsta
partiklarna faller ned nära detonationsplatsen och ökar närbeläggningen, medan det lättare stoftet
hinner föras bort från detonationsplatsen innan det faller ned på
marken (fjärrbeläggning). Detta
nedfall, som vid en vätebombsexplosion kan beröra mycket stora
områden, bildar en radiakbeläggning, varifrån farlig strålning utgår. Atombombsexplosioner ökar
också luftens radioaktivitet. Åtgärder i anledning av denna senare
effekt ligger utanför civilförsvarets
verksamhetsområde.
Den momentana strålningen uppstår endast i orter, där explosioner
ägt rum. Fara för sådan strålning
kan därför beräknas föreligga endast i orter, som bedömas kunna
bli anfallna med atombomber. Den
kvardröjande radioaktiviteten däremot kan beröra varje del av landet. Den radioaktiva strålningen
avtar om den måste passera massa.
Om mellan den enskilde och explosionen finns tillräcklig massa, så
hejdas den radioaktiva strålningen
och ett effektivt skydd har uppnåtts. Normalskyddsrum och starkare skyddsrum ger ett mycket gott
skydd mot radioaktiv strålning.
Men även enklare skyddsrum så-
som tätade källare (radiakskyddsrum) ger ett godtagbart skydd.
skyddsrum är alltså den väsentliga
civilförsvarsåtgärd, varmed faran
från radioaktiv strålning mötes.
Denna skyddsmetod förutsätter att
varning för anfall kan ges eller att
människorna bor i skyddsrum. I
de orter, som kan bedömas bli utsatta för atombomber, kan varning ej med säkerhet påräknas för
direkta anfall. De som bor i dessa
orter måste därför ha tillgång till
ett tillräckligt skyddsrumsbestånd,
där de skall – mer eller mindre
permanent – kunna uppehålla sig
för vila och sömn.
Annorlunda är det på landsbygden eller andra områden, över vilka
explosioner ej ägt rum. I allmänhet kommer det att ta en eller flera
timmar innan den radioaktiva beläggningen når dessa områden. Det
blir således möjligt att varna civilbefolkningen. För detta ändamål
krävs ett varningssystem. Detta
måste bygga på uppgifter om bombernas storlek, detonationsplats och
detonationshöjd samt på metereologiska informationer om vindriktning och vindhastighet. Med
hjälp av dessa uppgifter och informationer kan det beräknas var och
när en radioaktiv fjärrbeläggning
kan väntas och varning härför utfärdas. På samma sätt som i de
direkt anfallna orterna måste inom
områden, där radioaktiv fjärrbeläggning kan uppstå, skyddsrum
finnas att tillgå. Finns ej radiakskyddsrum eller kan farlig strålning väntas komma att pågå under
lång tid, kan det bli nödvändigt att
12- 593443 Svensk Tidskrift H. 3 1959
155
flytta människor till andra mindre
farliga platser.
Områden, som fått radioaktiv beläggning, måste kunna närmare lokaliseras. styrkan och intensiteten
i strålningen måste kunna mätas.
För dessa ändamål skall inom civilförsvaret upprättas särskilda enheter, försedda bl. a. med erforderliga mätinstrument. Det är vidare
värdefullt att i viss omfattning
kunna sanera områden, materiel
och människor, vid vilka radioaktiva partiklar häftat. slutligen
måste människor som blivit bestrå-
lade, ges erforderlig sjukvård. Dylik behandling ankommer emellertid i princip ej på civilförsvaret
utan på den allmänna civila sjukvården.
Det aktuella läget ifråga om radiakskydd kännetecknas av att
skyddsrum finns i betydande
mängd på orter, där fara för momentan strålning föreligger, att på
andra orter och inom andra områden, särskilt på landsbygden,
skyddsrum i stor utsträckning saknas samt att en personell och materiell organisation för varning, indikering och sanering håller på att
utformas.
Bevakning
Civilförsvaret har enligt nuvarande bestämmelser till uppgift att
bevaka civila anläggningar mot
spioneri och sabotage (markbevakning). För detta ändamål (samt
för ordningshållning i samband
med civilförsvarets övriga verk- 156
samhet) organiseras en bevakningskår. Denna erhåller krigsmåssig utrustning och är sålunda beväpnad. Ur folkrättslig synpunkt
är i krigstid medlemmarna i kåren
krigsmän och lyder under krigslagarna.
Bevakningskåren är i dag utbildad och utrustad för sina uppgifter
och har hög utryckningsberedskap.
Den skadeavhjälpande verksamheten
Uppgiften för den skadeavhjälpande verksamheten är att efter ett
anfall rädda innestängda människor, att ge första hjälp åt skadade
och att transportera dem, som är
i behov därav till sjukhus, att tillfälligt ta hand om hemlösa, att begränsa och släcka bränder samt att
i övrigt vara verksam för att rädda
människoliv och hindra materiell
förstörelse i samband med anfallet.
För att kunna fullgöra sin verksamhet måste civilförsvaret upprätta enheter av skilda slag i en
personell organisation. I samband
med organisationens anpassning
till det moderna krigets krav har
viss omorganisation föreslagits av
den nuvarande organisationen. Redan innan förslagen framlagts har
emellertid successivt förändringar
genomförts av samma slag, som
förslagen avser, utan att en slutlig
anpassning ännu kunnat ske.
Frågan om denna slutliga utformning av organisationen skall föreläggas 1959 års riksdag. I det följande redovisas organisationen så-
dan den antages bli fastställd inom
den närmaste tiden.
Det skall för varje ort, mot vilken anfall kan väntas, finnas en
lokal skadeavhjälpande organisation. Huvuddelen därav benämnes
allmänt civilförsvar och är avsedd
för orten i dess helhet; en annan
del, verkskyddet, uppsättes i första
hand till skydd för industrier och
liknande företag. Som komplement
till det lokala civilförsvaret skall regionala undsättningskårer organiseras. Den lokala organisationen
skall vara tillräckligt stark för att
under de första timmarna efter ett
anfall kunna göra en effektiv insats. Det är under dessa första timmar, som det största resultatet kan
nås av räddningsverksamheten. Det
regionala civilförsvaret skall kunna
avlösa och förstärka det lokala civilförsvaret och bör betraktas som
en strategisk reserv.
Det lokala allmänna civilförsvaret skall utgöras av sex kårer: ledningskåren, bevalmingskåren, beredskapsbrandkåren, räddningsl{å-
ren, sjukvårdskåren och skyddskåren. Deras samlade personalstyrka beräknas till ca 210 000 personer.
Ledningskåren skall handha den
taktiska ledningen av enheterna
samt ansvara för deras försörjning.
Bevakningskåren skall (vid sidan
av de förut angivna bevakningsuppgifterna) ansvara för avspärrningar, trafikdirigering och andra
ordningsuppgifter. Beredskapsbrandkåren skall begränsa och
släcka eld samt avpatrullera utrymda områden för att där snabbt
kunna ingripa mot brand.
Räddningskåren blir kärnan i
organisationen och skall kunna
röja väg till rasplatser och rädda
innestängda. sjukvårdskåren skall
ge första hjälp och transportera
skadade som behöver kvalificerad
vård till sjukhus.
skyddskåren skall indikera gas
och radioaktiv strålning samt utföra viss sanering. Den skall också
tillfälligt ta hand om hemlösa och
kunna ordna utspisning.
Slutligen skall det lokala allmänna civilförsvarets samlade styrkor med smärre undantag medverka vid genomförandet av utrymning.
Det lokala allmänna civilförsvaret rekryteras i huvudsak med civilförsvarsplikt. Dess enheter skall
för att kunna snabbt ingripa ha
hög utryckningsberedskap, vilket
innebär krav på kasernering, samt
vara välutbildade och välutrustade.
De skall till sin huvuddel förläggas
i respektive orts yttre områden och
därför vara rörliga, dvs. motoriserade. Vissa andra delar av det lokala allmänna civilförsvaret måste
utgångsgrupperas inne i orterna
för att utan tidsutdräkt kunna ingripa efter ett anfall. En på så sätt
uppbyggd rörlig och effektiv organisation kan möjliggöra en snabb
ömsesidig hjälp närbelägna orter
emellan.
Även det lokala verkskyddet
skall – där så med hänsyn till ve- 157
derbörande företags storlek och allmänna struktur är lämpligt – organiseras på kårer. Varje företag
har sitt verkskydd. Den samlade
personalstyrkan i verkskyddet uppgår till ca l 00 000 personer. Även
verkskyddspersonalen rekryteras
med civilförsvarsplikt. Varje verkskydd ledes direkt av en verkskyddsledare, som i sin tur står
under civilförsvarschefens befäl.
Det regionala civilförsvaret skall
omfatta 16-20 undsättningskårer
med en sammanlagd personalstyrka av 10 000 personer. Kårerna
skall fullgöra räddnings- och eldsläckningsuppgifter. Varje kår skall
i enlighet härmed innehålla räddnings- och eldsläckningsenheter
samt vissa hjälpförband. Kårerna
utgångsgrupperas i landets befolkningsrikaste delar, 3-5 mil från de
tätorter, som kårerna i första hand
skall betjäna. De byggas i allt vä-
sentligt upp med värnpliktig personal, vilken skall ha fullgod utbildning och utrustning.
Ingen del av den skadeavhjälpande organisationen är organiserad i fred med undantag för tillfälligt sammansatta utbildningsavdelningar. Först vid intagandet av
beredskap organiseras de olika enheterna. Till kompensation av detta
förhållande och för att åstadkomma en lätt gripbar och på civilförsvarsverksamhet starkt inriktad befälskader, skall en reservofficersinstitution av samma slag
som hos krigsmakten upprättas för
158
civilförsvarets del. Den beräknas
komma att omfatta ca l 500 officerare. Det är icke osannolikt att
civilförsvaret blir den försvarsgren,
som först av alla måste möta ett
fientligt angrepp. Därför krävs en
hög inställelse- och mobiliseringsberedskap. Detta innebär att omfattande förberedelseåtgärder måste
vara vidtagna redan i fred. Personalen måste vara utbildad, materielen finnas lagerhållen och lätt
tillgänglig.
Det aktuella läget för den skadeavhjälpande organisationen kan
anges på följande sätt. Erforderlig
personal finns för det lokala civilförsvaret. Denna personal är helt
eller delvis utbildad. Betydande
materielbrister finns dock. Dessa
kan värdemässigt uppskattas till
ca 170 miljoner kronor. Uppbyggnaden av det regionala civilförsvaret har ännu ej påbörjats.
Civilförsvarsplikten
Civilförsvarsplikten innebär att
varje svensk man och kvinna är
lagligen skyldig att mellan 16 och
65 år tjänstgöra i civilförsvaret.
De, som tillhör krigsmakten, får ej
uttagas till tjänstgöring i civilförsvaret, om därigenom deras tjänstgöring i krigsmakten hindras. Civilförsvarsplikten gäller både fred
och beredskap. I fred är den dock
begränsad. Endast de, som inskrivas i civilförsvaret och skall undergå utbildning, är skyldiga att
tjänstgöra under fred. Tjänstgö-
ringstiden är beroende på det mått
av utbildning, som erfordras. Under beredskap är alla skyldiga att
tjänstgöra i den omfattning, som
beredskapen kräver.
Civilförsvarets sättande på krigsfot
Civilförsvaret har tre beredskapsgrader.
Beredskapsgrad III (lägsta beredskapsgraden) innebär, att civilförsvaret i materiellt hänseende
hålls i full beredskap samt att personal inkallas bl. a. för bevakning
och alarmering. Den materiella beredskapen innebär bl. a. att fordon
tas i anspråk samt att materiel anskaffas och fördelas efter avsedd
krigsanvändning. Erforderlig komplettering av personalens utbildning påbörjas.
Beredskapsgrad II (mellersta beredskapsgraden) innebär utöver
beredskapsgrad III att omkring en
tredjedel av den personal i allmänna civilförsvaret, som under
högsta beredskap skall kunna helt
tas i anspråk, inkallas. För tjänstgöring vid verkskydd kan brandtjänstepersonal inkallas.
Beredskapsgrad I (högsta civilförsvarsberedskap) innebär att organisationen hålles i full beredskap.
De olika beredskapsgraderna intas på särskild order. Man strävar
därvid efter att successivt öka beredskapen. Ett önskemål är också,
att den lägsta beredskapsgraden
intas så långt före krigstillstånd
som möjligt med hänsyn till den
tid, som erfordras för att genomföra det materiella utrustningsarbetet och utbildningen.
Vid beredskapslarm intar civilförsvaret automatiskt den högsta
beredskapsgraden.
Vid beredskapstillständ intar civilförsvaret automatiskt den lägsta
beredskapsgraden.
Krigsorganisering. Civilförsvarets materiel finns i länsförräd (3
a 4 per län). Den är där beredskapsförpackad och upplagd i enheter för varje inställelse- eller utrustningsplats, som skall organiseras ute i orterna. Härigenom kan
materielen snabbt avhämtas och
föras till de nämnda platserna.
Inskriven personal är tilldelad
krigsplaceringsorder på vilken är
angivet, att vederbörande efter kallelse eller vid beredskapslarm skall
inställa sig på i ordern angiven
plats (ofta tillika utrustningsplats).
Civilförsvarets ledning och territoriella indelning
Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Kungl.
Maj: t av civilförsvarsstyrelsen,
som är ett centralt ämbetsverk med
en generaldirektör som chef. Till
ämbetsverket är knuten en militärassistent för samverkan med försvarsstaben och andra centrala
militära myndigheter. styrelsen
äger att direkt till länsstyrelse utfärda föreskrifter angående civilförsvaret.
159
Den regionala ledningen inom lä-
net utövas under såväl krig som
fred av länsstyrelsen.
I krig finns en instans mellan civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna, nämligen civilbefälhavarna.
Dessa (utsedda i fred) har att
verka för samordning av samtliga
civila försvarsåtgärder inom ett
större område, civilområdet (civo),
samt samverka med militärbefälhavarna. Civilområdena sammanfaller i stort med militärområdena.
Västerbottens och Norrbottens län
samt Gotland ingår icke i något
civilområde. Till civilbefälhavare
utses en av landshövdingarna i län,
som ingår i civilområdet. Till sitt
förfogande har civilbefälhavaren
ett kansli. Ärenden angående civilförsvar handläggs där på en civilförsvarssektion. l fred finns endast
en föredragande för civilbefälhavarens samtliga krigsplanläggningsärenden.
Länen är indelade i civilförsvarsområden – det skall finnas ca l 00
områden i riket. Den lokala ledningen i krig utövas inom varje
civilförsvarsområde av en civilförsvarschef. Fredsadministrationen
skall däremot vara koncentrerad
till länsstyrelsen, men civilförsvarschef utses redan under fred
för att kunna utbildas och förberedas för krigsarbetet. Till civilförsvarschef utses i regel någon av
polischeferna inom området.
För krigsverksamheten kommer
varje civilförsvarsområde eller distrikt att indelas i basområden under
– –
160
en basområdesbefälhavare med
stab, som skall ansvara för bl. a.
civilförsvarsenheternas förläggning
och underhåll.
Civilförsvarets ekonomi
skapandet och vidmakthållandet
av civilförsvaret är en angelägenhet, som åvilar både stat, kommuner och enskilda. Frågan om kostnads- och ansvarsfördelningen mellan dessa tre parter har under
årens lopp lösts på skiftande sätt.
Enligt nuvarande bestämmelser
fördelar sig kostnader och ansvar
efter i stort sett följande grunder.
Det ekonomiska ansvaret för
verkskyddet åvilar i huvudsak
ägare eller innehavare av byggnad
eller anläggning.
Huvudparten av kostnaderna för
civilförsvaret i övrigt skall bestridas av staten. Hit hör främst kostnader för administration, utbildning och materielanskaffning.
För kommunerna stadgas allmänt, att de genom sina myndigheter skall lämna civilförsvarschef biträde i sådana frågor rö-
rande civilförsvaret, som har samband med de särskilda kommunala
myndigheternas verksamhetsområden. Härjämte föreskrivs att de
skall ställa till förfogande de kommunala organ, som ingår i eller
kring vilka civilförsvaret uppbyggs,
nämligen brandkåren, delar av poliskåren och tekniska verk såsom
gatukontor och reparationsavdelningar. Vidare åligger det kommunerna att med statsbidrag bygga
allmänna skyddsrum och anordna
andra byggnadstekniska skyddsåtgärder.
Civilförsvarsstyrelsen har beräknat statens kostnader för ett effektivt och funktionsdugligt civilförsvar till ca 100 miljoner kronor per
år under en 10-årig uppbyggnadstid. En parlamentarisk utredning,
1953 års civilförsvarsutredning,
som nyligen avgivit sitt slutbetänkande, har beräknat motsvarande
årskostnader till 76 miljoner kronor. Den nuvarande tilldelningen
av statsmedel på driftsbudgeten
(budgetåret 1958f59) för civilförsvaret uppgår till 26 miljoner kronor.
Det svenska totalförsvaret brukar
delas upp i det militära försvaret, civilförsvaret, det ekonomiska försvaret
och det psykologiska försvaret.
Det militära försvaret har stått i
brännpunkten under öB-utredningarnas år – 1957 – och försvarsdebattens och försvarsbeslutets år – 1958.
Det var därför helt naturligt att tidskriften ägnade krigsmaktens problem
särskilt intresse under dessa år i form
av ett flertal artiklar med olika aspekter på det militära försvaret.
Under 1958 offentliggjordes de första resultaten av 1953 års civilförsvarsutredningar. I en artikel i nr
6j58 under rubriken »Civilförsvaret
i stöpsleven» av överste Sundeli belystes problemställningarna. 1959 ser
nu ut att bli ett beslutsår för civilförsvaret. Den krigstekniska utvecklingen och de många sammanhangen
mellan totalförsvarets olika grenar
gör att ett civilförsvarsbeslut emellertid får stort inflytande även på den
civila totalförsvarssektorn i övrigt.
Det har därför synts redaktionen värdefullt att få de nya problemställningarna sakkunnigt belysta. I detta
och följande två nummer kommer
framstående representanter för totalförsvarets civila grenar att ge sin syn
på vad utvecklingen och väntade kommande beslut kan medföra av arbetsuppgifter och frågekomplex.
Allmänna synpunkter
FöRSVARET av det egna landet är
alla medborgares angelägenhet.
11- 593443 Svensk Tidskrift H. 3 1959
Av byråchefen IVAR MULLER
Alltsedan demokratiens genombrott har detta erkänts mer eller
mindre allmänt. Behovet av insatser från den enskilde medborgaren
har däremot förändrats. Till en
början krävde försvaret aktiva insatser huvudsakligen endast av de
unga, arbetsföra männen. Som en
följd av den vapentekniska utvecklingen, av krigets totalitet, krävs i
dag aktiva insatser av alla medborgare. Däri ligger det nya i vår
situation och en del av svårigheterna. Organiserande! av den gigantiska krigsansträngning, som
innefattar allas aktiva insats,
måste nämligen vara ett svårbemästrat problem. Det har visat sig
nödvändigt att organisatoriskt dela
upp den verksamhet, som behövs,
på fyra olika försvarsgrenar. En av
dem är civilförsvaret. Denna organisatoriska uppdelning kräver å
andra sidan en intim samordning
och samverkan mellan de olika
grenarna för att nå det gemensamma målet. Redogörelse för de
åtgärder för samordning och samverkan, som planläggas och genomföras, faller utanför ramen för
denna artikel. Betydelsefullt är
emellertid att konstatera, att civilförsvaret är en del av det gemensamma försvaret och har med de
övriga en gemensam målsättning.
148
Det naturliga och självklara må-
let för våra försvarsansträngningar
är att förhindra att vi dras in i
krig. Vi måste försöka bli så starka
att en eventuell motståndare finner
det mera kostsamt än lönande att
angripa oss. Civilförsvarets del i
den samlade styrka, som på så sätt
skall verka avskräckande eller avhållande, har som en följd av den
vapentekniska utvecklingen blivit
större och betydelsefullare än tidigare. Detta sammanhänger med
den våldsamma förstörelsekraft
som med moderna vapen och vapenmetoder kan riktas mot hemorten. Ett land utan ett effektivt
civilförsvar kan numera med förhållandevis små insatser tillfogas
enorma skador. Å andra sidan kan
ett välorganiserat och effektivt civilförsvar reducera förluster och
skador till uthärdliga proportioner,
även vid starka anfall. Ett så utformat civilförsvar skulle tvinga
en motståndare, som vill nedkämpa vår hemort, till mycket
stora kraftinsatser; större än han
kanske med hänsyn till beredskapen inom andra områden kan och
vill sätta in mot oss. Utan ett verkningsfullt civilförsvar skulle bara
ett hot om bekämpning av vår
hemort kunna tvinga oss till eftergifter. Av dessa skäl är ett starkt
och effektivt civilförsvar en fredsoch frihetsbevarande faktor. Skulle
vårt land ändock dras in i krig, så
är ett sådant civilförsvar i stånd
att göra betydelsefulla, ja kanske
avgörande insatser för att upprätthålla motståndet och motståndsviljan.
Civilförsvarets uppgift är att
göra hemorten motståndskraftig
mot angrepp framförallt från luften. Denna uppgift kräver åtgärder
av skilda slag och på skilda områ-
den. Det huvudsakliga syftet är
härvid att rädda människoliv. Härigenom får civilförsvaret en utpräglad humanitär karaktär. Men uppgiften kräver också insatser för att
förhindra och avhjälpa materiella
skador på civil egendom.
Civilförsvarets medel och metoder för att lösa sina uppgifter har
alltid varit av två slag, dels skadeförebyggande och dels skadeavhjälpande. Till den skadeförebyggande
verksamheten räknas utrymning
och skyddsrumsbygge för att redan
före ett anfall minska samhällets
sårbarhet. Den skadeavhjälpande
verksamheten skall efter ett anfall
sättas in för att rädda skadade
människor och begränsa eller förhindra utbredningen av den materiella förstörelsen.
För att kunna lösa sina uppgifter
i ett modernt krig håller det svenska civilförsvaret på att anpassas
efter atomålderns vapenutveckling.
Genom beslut hösten 1956 har riksdagen godkänt en allmän målsättning för civilförsvarets skaderörebyggande verksamhet som innebär
att skyddsrumsbyggandet och planläggningen för utrymning skall utformas även med hänsyn till anfall
med atomvapen. Under våren 1959
kommer riksdagen att föreläggas
förslag rörande civilförsvarets
verksamhet i övrigt, särskilt den
skadeförebyggande organisationen.
Till grund för förslaget ligger ett
av en parlamentarisk kommitte avgivet betänkande. Däri sägs: »Civilförsvarets blivande organisation
måste bedömas med hänsyn till det
läge, som skapats genom tillkomsten av vätebomben och de moderna vapnen i övrigt.»
Denna anpassning innebär icke
att uppgifterna för civilförsvaret
eller dess principiella medel och
metoder förändrats.
Huvuduppgiften att rädda människoliv får emellertid en helt annan svårighetsgrad om atomvapen
och moderna vapenbärare (överljudsplan och robotar) användas
mot vårt land. Andra världskrigets
tyngsta konventionella ammunition utgjordes av kvartersbomber
på 5-10 ton trotyl. Den nominella
uranbomben – varav två fälldes
över Japan i slutet av andra världskriget – utvecklade en energi om
20 000 ton trotyl och dagens vätebomber beräknas kunna utveckla
en energi om 20 000 000 ton trotyl
eller mera. Den snabbhet, varmed
bombanfallen kan sättas in medelst
överljudsplan och robotar, kan
göra att förvarning för anfallen ej
hinner ges. Detta förhållande ökar
än mer svårigheterna att rädda
människoliv och ställer större krav
på räddningsverksamheten.
En ytterligare starkt försvårande
faktor är faran för radiakbeläggning. Efter en låghöjdsdetonation
& .at t w . .;, ; t~
149
(detonation i eller nära markytan)
av en tyngre atombomb kan radioaktiva partiklar, som vid explosionen sugits upp i de övre luftlagren,
genom spridning med vindarna
komma att falla ned över stora områden och avge farlig radioaktiv
strålning. Tillkomsten av denna
effekt gör att praktiskt taget varje
del av riket kan nås av luftkrigets
verkningar och att skyddsåtgärder
därför måste kunna vidtagas överallt såväl i stad som på landsbygd.
Ej heller civilförsvarets medel
och metoder förändras i principiellt hänseende av atomkriget. Detta
hänger samman med civilförsvarets
strukturella verkningsformer. Civilförsvaret skall arbeta med civila
medel och metoder. Det är militärförsvarets uppgift att med vapenmakt söka förhindra att en angripare går till attack mot hemorten.
Utvecklingen ifråga om försvarsvapen kanske kan förändra och
förbättra krigsmaktens allmänna
förutsättningar för denna uppgift.
Civilförsvaret skulle dra indirekt
fördel av en dylik utveckling, men
dess principiella struktur skulle ej
förändras. De civila medel och metoder som står civilförsvaret till
buds förblir – även i ett krig med
atomvapen – de skadeförebyggande åtgärderna, främst utrymning och skyddsrumsbygge, samt
de skadeavhjälpande åtgärderna i
form av insatser av en personell
organisation. Utrymning, skyddsrumsbygge och en skadeavhjälpande organisation är alltså i dag
– – _______ ” ___________________
150
liksom tidigare huvudkomponenterna i civilförsvaret. Tillkomsten
av atombomber och snabba vapenbärare har emellertid föranlett en
omprövning av dessa komponenters inbördes betydelse och resulterat i att större vikt måste läggas
på de skadeförebyggande åtgärderna än på de skadeavhjälpande.
Vid sidan av huvudkomponenterna
finns ett antal kompletterande civilförsvarsåtgärder av skilda slag
såsom alarmering, radiakskydd och
bevakning.
I det följande skall närmare utvecklas civilförsvarets olika verksamhets{ormer.
Utrymning
Huvudsyftet med utrymningen
är att minska koncentrationen av
människor i de stora befolkningscentra. Denna koncentration kan i
och för sig vara ett lockande anfallsmål. Vid avvägningen mellan
utrymning och andra skyddsåtgärder, främst skyddsrum, kommer
strategiska, tekniska och ekonomiska bedömanden att spela en
viktig roll. Tillräckligt underlag för
dessa bedömanden finns ej alltid
redan i fredstid. Först vid den tidpunkt, då det direkta ianspråktagandet av skyddsåtgärderna står
för dörren, kan förhållandena bäst
överblickas. Det skulle därför vara
mest ändamålsenligt om i fredstid
en så flexibel planläggning kunde
uppgöras, att vid den aktuella tidpunkten, skilda alternativ och
kombinationer kunde väljas. Detta
låter sig emellertid göra endast i
begränsad omfattning. Fordras
nämligen för genomförandet av en
dylik planläggning kostnadskrä-
vande anordningar, kan det av ekonomiska skäl bli nödvändigt att
begränsa planläggningen till de
mest sannolika alternativen och
att välja skyddslösningar, som
med hänsyn till tillgängliga ekonomiska resurser ger det bästa
skyddet. Detta gäller särskilt
skyddsrumsbyggandeL Däremot är
det möjligt att på utrymningsområdet planlägga för ett flertal alternativ, emedan dessa planläggningskostnader är förhållandevis
låga. Genom en dylik alternativ
planläggning blir det möjligt –
när planerna måste verkställas –
att avväga utrymningens omfattning också med hänsyn till det
skydd i övrigt, som kan ha skapats
såväl i stad som på landsbygden.
Det nu förda principiella resonemanget ligger till grund för den
svenska utrymningsplanläggningen.
Men en utrymningsplanläggning
kan naturligtvis ej grundas på
blott teoretiska bedömanden. Det
krävs att den också i praktiken
skall kunna verkställas. De tekniska förutsättningarna härför anses vara goda i vårt land, bättre än
i de flesta andra länder. Våra kommunikationsmedel är bra och landets relativt ringa befolkningstäthet gör det i stort sett möjligt att
sprida befolkningen utan att nya
ur anfallssynpunkt alltför riskfyllda befolkningscentra uppkommer. Även mottagningsmöjligheterna på landsbygden är tillfredsställande. Det är emellertid klart
att en så allvarlig och omfattande
omvälvning i fredssamhället, som
en utrymning innebär, kommer att
skapa väldiga problem, ej minst ur
försörjningssynpunkt och medföra
en betydande sänkning av levnadsstandarden.
Planläggningen syftar till att
kunna förflytta ca 3 miljoner människor. Det är framförallt befolkningen i de stora befolkningsrika
städerna, som omfattas av planläggningen. Men utrymningsplanläggning sker också för områden,
som ur invasionssynpunkt bedömas
som särskilt riskfyllda eller som
ligger i närheten av flygplatser eller
andra speciellt lockande anfallsobjekt. Kungl. Maj :t har i särskild
ordning bestämt eller uppdragit åt
civilförsvarsstyrelsen att bestämma
för vilka områden av riket utrymning skall planläggas och vilken
eller vilka utrymningsformer planläggningen skall avse.
Det finns tre olika former av utrymning. Beredskapsutrymning innebär att de i produktionen icke
deltagande (barn, åldringar, sjuka,
hemmavarande m. fl.) lämnar området. De utgör ca 50% av orternas
befolkning. Omflyttning innebär
att de människor som icke omfattats av beredskapsutrymningen och
som bor i särskilt riskfyllda delar
av området, flyttar till mindre farliga delar av samma område. Slut- 151
lig utrymning innebär att även de,
som deltar i produktionen, evakueras ut ur området med undantag
dock för dem, som måste upprätthålla oundgängligen nödvändig
verksamhet. Gällande bestämmelser innebär i huvudsak att beredskapsutrymning planlägges för orter med mer än l O000 innevånare
och slutlig utrymning för orter med
mer än 30 000 innevånare. Omflyttning planlägges endast för de största städerna, vilkas innerområden
i regel är gamla och mindre motståndskraftiga.
Utrymningsplanläggningen är
flexibel ej blott med hänsyn till omfattningen utan också med hänsyn
till den tid, som i verkställighetsskedet kan stå till buds. I enlighet
härmed sker planläggning så, att
evakueringen skall kunna genomföras antingen som successiv utrymning – när tillräcklig tid kan
avsättas härför – eller som -3nabbutrymning – då största skyndsamhet är av nöden. Det normala förfarandet är successiv utrymning.
Det innebär för de städer, för vilka
såväl beredskapsutrymning, omflyttning som slutlig utrymning
planlägges, att förfarandet börjar
med den första utrymningsformen,
beredskapsutrymning, att därefter
omflyttning verkställes och till sist
då faran för krig bedömes som
omedelbart förestående slutlig utrymning genomföres. De olika stegen i utrymningen utföras naturligtvis så snabbt som möjligt, men
genom den successiva verkställig- 152
beten kan tillgängliga resurser rationellt utnyttjas och de besvärligheter, som alltid följer av en pressad skyndsamhet, undvikas. Tidsfaktorn spelar den största rollen
för de största städerna. Dels rör
det sig här om mycket omfattande
transporter och dels om långa
transportvägar enär befolkningen
måste flyttas till ganska avlägsna
platser från hemorten. En beredskapsutrymning av Stockholm beräknas ta 10-12 dagar.
Om beredskapsutrymning icke
vidtagits och krigsfaran bedömes
som omedelbart förestående måste
snabbutrymning tillgripas. Det innebär att på mycket kort tid hela
befolkningen med undantag av
dem, som måste fullgöra oundgänglig nödvändig verksamhet,
samtidigt skall lämna orten. Planläggning härför skall huvudsakligen ske för orter med mer än
30 000 innevånare. För stockholmsområdets del skulle en snabbutrymning innebära att ca 800 000
människor måste med kort varsel
och på kortast möjliga tid förflyttas ur området. Det beräknas, att
en dylik utrymning av stockholmsområdet kan genomföras på 30-36
timmar om väderleksförhållandena, trafikmöjligheterna och omständigheterna i övrigt är gynnsamma. En snabbutrymning måste
bli mycket påfrestande. Komplikationer av både teknisk och psykologisk natur kan väntas uppkomma
utan att de kan förutses under
fred. Allt bör därför göras för att
en sådan situation ej uppstår, som
kräver snabbutrymning.
Planläggningen för utrymning
utformas så att familjerna kan hållas samman. Ä ven skolbarnen skall
alltså åtfölja den övriga familjen.
Planläggningen bygger vidare på
den enskildes självverksamhet och
medverkan. Sålunda skall enskilda
fordon i största möjliga utsträckning användas som transportmedel.
För att säkra och underlätta de
enskildas medverkan kommer envar, som beröres av planläggningen, så långt möjligt att redan
i fred underrättas om sin inkvarteringsort, färdväg m. m. Vid planläggningen eftersträvas att utvälja
inkvarteringsorterna så nära utrymningsområdet som möjligt utan
att eftersätta skyddskraven. Härigenom blir färdvägarna korta och
kontakten med hemorten kan uppehållas lättare. Det har varit möjligt att i stor utsträckning planlägga förläggning av de evakuerade
i närheten av hemorten. Detta har
dock ej gått ifråga om Stockholm,
Göteborg, Malmö-städerna, Gotland
och vissa områden vid norra landgränsen.
Skyddsrum
skyddsrumsplanläggningen kan
ej på samma sätt som utrymningsplanläggningen ges en alternativ
utformning. De skyddsrum som erfordras under krig måste byggas
redan under fred. Det tar en avsevärd tid att bygga skyddsrum och
skyddsrumspolitiken måste ofta utformas i samklang med stadsplanering och löpande bebyggelse.
Som en följd härav är det nödvändigt att skyddsrumspolitiken fastlägges på relativt lång sikt.
De av statsmakterna år 1956
fastställda riktlinjerna för skyddsrumsbyggandet innebär att normalskyddsrummen skall såsom hittills
utgöra stommen i det byggnadstekniska skyddet och att dessa i
viss begränsad utsträckning skall
kompletteras med starkare skyddsrum. Normalskyddsrummet medger i regel fullständigt skydd mot
såväl tryckvåg, värmestrålning som
radioaktiv strålning vid högdetonation av 20 kilotons uranbomber på
ca 1-1,5 km och av 20 megatons
vätebomber på ca 10-15 km avstånd från nollpunkterna. De starkare skyddsrummen ger fullt
skydd mot praktiskt taget alla
bombverkningar utom fullträff av
atombomber.
Till skydd för befolkningen skall
normalskyddsrum uppföras i all
löpande bebyggelse av trevåningstyp eller mera inom orter med mer
än 5 000 innevånare. I de stora stä-
dernas centrala inre delar gäller
dock ej tvånget att anordna normalskyddsrum. För dem, som i dessa
inre delar av städerna måste efter
slutlig utrymning kvarstanna, skall
i stället starkare skyddsrum än
normalskyddsrum anordnas. Dessa
starkare skyddsrum byggs i allmänhet i berg eller ges – om de
utföras i betong –ett i det närmaste samma skyddsvärde som
153
bergskyddsrummen. Enär förvarning mot flyganfall ej kan med sä-
kerhet påräknas skall skyddsrummen för befolkningen utformas så,
att människorna kan bo dvs. vila
och sova i dem (liggskyddsrum).
skyddsrummen för den aktiva civilförsvarspersonalen utgöras
ifråga om ledningspersonalen i huvudsak av anläggningar i berg eller
med motsvarande betongskydd.
Dessa anläggningar (huvudcentraler) är helt självförsörj ande. För
den övriga civilförsvarspersonalen
kommer det byggnadstekniska
skyddet att variera med hänsyn till
uppehållsplatsernas belägenhet från
ovanjords-förläggningar med radiakskydd till normalskyddsrum
med förstärkta flyktvägar och
ännu starkare skyddsrum.
slutligen skyddas städernas tekniska verk genom förläggning av
verken eller deras vitala delar i
berg.
Det aktuella beredskapsläget
ifråga om skyddsrum kännetecknas därav, att för befolkningen
finns 875 000 m2 effektiv skyddsyta i normalskyddsrum och 44 000
m2 i starkare anläggningar samt att
för civilförsvarspersonalens skydd
ett 60-tal ledningscentraler i berg
eller med motsvarande skyddsvärde är helt färdigställda. slutligen finns bergskydd för ett stort
antal kommunala tekniska verk.
Alarmering
Sedan lång tid tillbaka har i vårt
land byggts upp ett system för var- 154
ning mot flyganfall. Emellertid
uppnår bemannade bombplan f. n.
en hastighet av en och en halv
gånger ljudet eller l 600-1 700 km
per timme. Robotarna har ännu
mycket större hastigheter. Som en
följd av de höga hastigheterna blir
anflygningstiderna korta. Varning
kan därför ej längre med nuvarande tekniska resurser alltid på-
räknas.
Trots detta anses alarmeringssystemet alltjämt böra bibehållas
och kompletteras. Civilförsvarets
alarmeringssystem bygger på informationer från de militära luftbevakningsorganen. Dessa informationer förmedlas till civilförsvarets
lokala chefer, som i sin tur utlöser
larmet. Utlösningen sker via trådnätet eller genom radiomanövrering till alarmeringsanläggningarna, vilkas tyfoner sänder ut larmet. Civilförsvarschefen kan även
via telefonstationerna låta sända
larm över telefonnätet till apparatinnehavare.
I dag finns alarmeringsanläggningar i alla orter med mer än
l 000 innevånare.
Radiakskydd
Vid explosion av en atombomb
uppstår inom ett begränsat område
en momentan radioaktiv strålning
(under ca l sekund). Sker explosionen i markytan uppkommer ytterligare en effekt. Vid en dylik
låghöjdsdetonation kommer radioaktiva ämnen att häfta vid partiklar från marken. En del av dessa
partiklar bildar en beläggning
runt detonationsplatsen (närbeläggning). Andra förs med atommolnet till höga höjder och sprids
sedan med vindarna. De tyngsta
partiklarna faller ned nära detonationsplatsen och ökar närbeläggningen, medan det lättare stoftet
hinner föras bort från detonationsplatsen innan det faller ned på
marken (fjärrbeläggning). Detta
nedfall, som vid en vätebombsexplosion kan beröra mycket stora
områden, bildar en radiakbeläggning, varifrån farlig strålning utgår. Atombombsexplosioner ökar
också luftens radioaktivitet. Åtgärder i anledning av denna senare
effekt ligger utanför civilförsvarets
verksamhetsområde.
Den momentana strålningen uppstår endast i orter, där explosioner
ägt rum. Fara för sådan strålning
kan därför beräknas föreligga endast i orter, som bedömas kunna
bli anfallna med atombomber. Den
kvardröjande radioaktiviteten däremot kan beröra varje del av landet. Den radioaktiva strålningen
avtar om den måste passera massa.
Om mellan den enskilde och explosionen finns tillräcklig massa, så
hejdas den radioaktiva strålningen
och ett effektivt skydd har uppnåtts. Normalskyddsrum och starkare skyddsrum ger ett mycket gott
skydd mot radioaktiv strålning.
Men även enklare skyddsrum så-
som tätade källare (radiakskyddsrum) ger ett godtagbart skydd.
skyddsrum är alltså den väsentliga
civilförsvarsåtgärd, varmed faran
från radioaktiv strålning mötes.
Denna skyddsmetod förutsätter att
varning för anfall kan ges eller att
människorna bor i skyddsrum. I
de orter, som kan bedömas bli utsatta för atombomber, kan varning ej med säkerhet påräknas för
direkta anfall. De som bor i dessa
orter måste därför ha tillgång till
ett tillräckligt skyddsrumsbestånd,
där de skall – mer eller mindre
permanent – kunna uppehålla sig
för vila och sömn.
Annorlunda är det på landsbygden eller andra områden, över vilka
explosioner ej ägt rum. I allmänhet kommer det att ta en eller flera
timmar innan den radioaktiva beläggningen når dessa områden. Det
blir således möjligt att varna civilbefolkningen. För detta ändamål
krävs ett varningssystem. Detta
måste bygga på uppgifter om bombernas storlek, detonationsplats och
detonationshöjd samt på metereologiska informationer om vindriktning och vindhastighet. Med
hjälp av dessa uppgifter och informationer kan det beräknas var och
när en radioaktiv fjärrbeläggning
kan väntas och varning härför utfärdas. På samma sätt som i de
direkt anfallna orterna måste inom
områden, där radioaktiv fjärrbeläggning kan uppstå, skyddsrum
finnas att tillgå. Finns ej radiakskyddsrum eller kan farlig strålning väntas komma att pågå under
lång tid, kan det bli nödvändigt att
12- 593443 Svensk Tidskrift H. 3 1959
155
flytta människor till andra mindre
farliga platser.
Områden, som fått radioaktiv beläggning, måste kunna närmare lokaliseras. styrkan och intensiteten
i strålningen måste kunna mätas.
För dessa ändamål skall inom civilförsvaret upprättas särskilda enheter, försedda bl. a. med erforderliga mätinstrument. Det är vidare
värdefullt att i viss omfattning
kunna sanera områden, materiel
och människor, vid vilka radioaktiva partiklar häftat. slutligen
måste människor som blivit bestrå-
lade, ges erforderlig sjukvård. Dylik behandling ankommer emellertid i princip ej på civilförsvaret
utan på den allmänna civila sjukvården.
Det aktuella läget ifråga om radiakskydd kännetecknas av att
skyddsrum finns i betydande
mängd på orter, där fara för momentan strålning föreligger, att på
andra orter och inom andra områden, särskilt på landsbygden,
skyddsrum i stor utsträckning saknas samt att en personell och materiell organisation för varning, indikering och sanering håller på att
utformas.
Bevakning
Civilförsvaret har enligt nuvarande bestämmelser till uppgift att
bevaka civila anläggningar mot
spioneri och sabotage (markbevakning). För detta ändamål (samt
för ordningshållning i samband
med civilförsvarets övriga verk- 156
samhet) organiseras en bevakningskår. Denna erhåller krigsmåssig utrustning och är sålunda beväpnad. Ur folkrättslig synpunkt
är i krigstid medlemmarna i kåren
krigsmän och lyder under krigslagarna.
Bevakningskåren är i dag utbildad och utrustad för sina uppgifter
och har hög utryckningsberedskap.
Den skadeavhjälpande verksamheten
Uppgiften för den skadeavhjälpande verksamheten är att efter ett
anfall rädda innestängda människor, att ge första hjälp åt skadade
och att transportera dem, som är
i behov därav till sjukhus, att tillfälligt ta hand om hemlösa, att begränsa och släcka bränder samt att
i övrigt vara verksam för att rädda
människoliv och hindra materiell
förstörelse i samband med anfallet.
För att kunna fullgöra sin verksamhet måste civilförsvaret upprätta enheter av skilda slag i en
personell organisation. I samband
med organisationens anpassning
till det moderna krigets krav har
viss omorganisation föreslagits av
den nuvarande organisationen. Redan innan förslagen framlagts har
emellertid successivt förändringar
genomförts av samma slag, som
förslagen avser, utan att en slutlig
anpassning ännu kunnat ske.
Frågan om denna slutliga utformning av organisationen skall föreläggas 1959 års riksdag. I det följande redovisas organisationen så-
dan den antages bli fastställd inom
den närmaste tiden.
Det skall för varje ort, mot vilken anfall kan väntas, finnas en
lokal skadeavhjälpande organisation. Huvuddelen därav benämnes
allmänt civilförsvar och är avsedd
för orten i dess helhet; en annan
del, verkskyddet, uppsättes i första
hand till skydd för industrier och
liknande företag. Som komplement
till det lokala civilförsvaret skall regionala undsättningskårer organiseras. Den lokala organisationen
skall vara tillräckligt stark för att
under de första timmarna efter ett
anfall kunna göra en effektiv insats. Det är under dessa första timmar, som det största resultatet kan
nås av räddningsverksamheten. Det
regionala civilförsvaret skall kunna
avlösa och förstärka det lokala civilförsvaret och bör betraktas som
en strategisk reserv.
Det lokala allmänna civilförsvaret skall utgöras av sex kårer: ledningskåren, bevalmingskåren, beredskapsbrandkåren, räddningsl{å-
ren, sjukvårdskåren och skyddskåren. Deras samlade personalstyrka beräknas till ca 210 000 personer.
Ledningskåren skall handha den
taktiska ledningen av enheterna
samt ansvara för deras försörjning.
Bevakningskåren skall (vid sidan
av de förut angivna bevakningsuppgifterna) ansvara för avspärrningar, trafikdirigering och andra
ordningsuppgifter. Beredskapsbrandkåren skall begränsa och
släcka eld samt avpatrullera utrymda områden för att där snabbt
kunna ingripa mot brand.
Räddningskåren blir kärnan i
organisationen och skall kunna
röja väg till rasplatser och rädda
innestängda. sjukvårdskåren skall
ge första hjälp och transportera
skadade som behöver kvalificerad
vård till sjukhus.
skyddskåren skall indikera gas
och radioaktiv strålning samt utföra viss sanering. Den skall också
tillfälligt ta hand om hemlösa och
kunna ordna utspisning.
Slutligen skall det lokala allmänna civilförsvarets samlade styrkor med smärre undantag medverka vid genomförandet av utrymning.
Det lokala allmänna civilförsvaret rekryteras i huvudsak med civilförsvarsplikt. Dess enheter skall
för att kunna snabbt ingripa ha
hög utryckningsberedskap, vilket
innebär krav på kasernering, samt
vara välutbildade och välutrustade.
De skall till sin huvuddel förläggas
i respektive orts yttre områden och
därför vara rörliga, dvs. motoriserade. Vissa andra delar av det lokala allmänna civilförsvaret måste
utgångsgrupperas inne i orterna
för att utan tidsutdräkt kunna ingripa efter ett anfall. En på så sätt
uppbyggd rörlig och effektiv organisation kan möjliggöra en snabb
ömsesidig hjälp närbelägna orter
emellan.
Även det lokala verkskyddet
skall – där så med hänsyn till ve- 157
derbörande företags storlek och allmänna struktur är lämpligt – organiseras på kårer. Varje företag
har sitt verkskydd. Den samlade
personalstyrkan i verkskyddet uppgår till ca l 00 000 personer. Även
verkskyddspersonalen rekryteras
med civilförsvarsplikt. Varje verkskydd ledes direkt av en verkskyddsledare, som i sin tur står
under civilförsvarschefens befäl.
Det regionala civilförsvaret skall
omfatta 16-20 undsättningskårer
med en sammanlagd personalstyrka av 10 000 personer. Kårerna
skall fullgöra räddnings- och eldsläckningsuppgifter. Varje kår skall
i enlighet härmed innehålla räddnings- och eldsläckningsenheter
samt vissa hjälpförband. Kårerna
utgångsgrupperas i landets befolkningsrikaste delar, 3-5 mil från de
tätorter, som kårerna i första hand
skall betjäna. De byggas i allt vä-
sentligt upp med värnpliktig personal, vilken skall ha fullgod utbildning och utrustning.
Ingen del av den skadeavhjälpande organisationen är organiserad i fred med undantag för tillfälligt sammansatta utbildningsavdelningar. Först vid intagandet av
beredskap organiseras de olika enheterna. Till kompensation av detta
förhållande och för att åstadkomma en lätt gripbar och på civilförsvarsverksamhet starkt inriktad befälskader, skall en reservofficersinstitution av samma slag
som hos krigsmakten upprättas för
158
civilförsvarets del. Den beräknas
komma att omfatta ca l 500 officerare. Det är icke osannolikt att
civilförsvaret blir den försvarsgren,
som först av alla måste möta ett
fientligt angrepp. Därför krävs en
hög inställelse- och mobiliseringsberedskap. Detta innebär att omfattande förberedelseåtgärder måste
vara vidtagna redan i fred. Personalen måste vara utbildad, materielen finnas lagerhållen och lätt
tillgänglig.
Det aktuella läget för den skadeavhjälpande organisationen kan
anges på följande sätt. Erforderlig
personal finns för det lokala civilförsvaret. Denna personal är helt
eller delvis utbildad. Betydande
materielbrister finns dock. Dessa
kan värdemässigt uppskattas till
ca 170 miljoner kronor. Uppbyggnaden av det regionala civilförsvaret har ännu ej påbörjats.
Civilförsvarsplikten
Civilförsvarsplikten innebär att
varje svensk man och kvinna är
lagligen skyldig att mellan 16 och
65 år tjänstgöra i civilförsvaret.
De, som tillhör krigsmakten, får ej
uttagas till tjänstgöring i civilförsvaret, om därigenom deras tjänstgöring i krigsmakten hindras. Civilförsvarsplikten gäller både fred
och beredskap. I fred är den dock
begränsad. Endast de, som inskrivas i civilförsvaret och skall undergå utbildning, är skyldiga att
tjänstgöra under fred. Tjänstgö-
ringstiden är beroende på det mått
av utbildning, som erfordras. Under beredskap är alla skyldiga att
tjänstgöra i den omfattning, som
beredskapen kräver.
Civilförsvarets sättande på krigsfot
Civilförsvaret har tre beredskapsgrader.
Beredskapsgrad III (lägsta beredskapsgraden) innebär, att civilförsvaret i materiellt hänseende
hålls i full beredskap samt att personal inkallas bl. a. för bevakning
och alarmering. Den materiella beredskapen innebär bl. a. att fordon
tas i anspråk samt att materiel anskaffas och fördelas efter avsedd
krigsanvändning. Erforderlig komplettering av personalens utbildning påbörjas.
Beredskapsgrad II (mellersta beredskapsgraden) innebär utöver
beredskapsgrad III att omkring en
tredjedel av den personal i allmänna civilförsvaret, som under
högsta beredskap skall kunna helt
tas i anspråk, inkallas. För tjänstgöring vid verkskydd kan brandtjänstepersonal inkallas.
Beredskapsgrad I (högsta civilförsvarsberedskap) innebär att organisationen hålles i full beredskap.
De olika beredskapsgraderna intas på särskild order. Man strävar
därvid efter att successivt öka beredskapen. Ett önskemål är också,
att den lägsta beredskapsgraden
intas så långt före krigstillstånd
som möjligt med hänsyn till den
tid, som erfordras för att genomföra det materiella utrustningsarbetet och utbildningen.
Vid beredskapslarm intar civilförsvaret automatiskt den högsta
beredskapsgraden.
Vid beredskapstillständ intar civilförsvaret automatiskt den lägsta
beredskapsgraden.
Krigsorganisering. Civilförsvarets materiel finns i länsförräd (3
a 4 per län). Den är där beredskapsförpackad och upplagd i enheter för varje inställelse- eller utrustningsplats, som skall organiseras ute i orterna. Härigenom kan
materielen snabbt avhämtas och
föras till de nämnda platserna.
Inskriven personal är tilldelad
krigsplaceringsorder på vilken är
angivet, att vederbörande efter kallelse eller vid beredskapslarm skall
inställa sig på i ordern angiven
plats (ofta tillika utrustningsplats).
Civilförsvarets ledning och territoriella indelning
Den centrala ledningen av civilförsvaret utövas under Kungl.
Maj: t av civilförsvarsstyrelsen,
som är ett centralt ämbetsverk med
en generaldirektör som chef. Till
ämbetsverket är knuten en militärassistent för samverkan med försvarsstaben och andra centrala
militära myndigheter. styrelsen
äger att direkt till länsstyrelse utfärda föreskrifter angående civilförsvaret.
159
Den regionala ledningen inom lä-
net utövas under såväl krig som
fred av länsstyrelsen.
I krig finns en instans mellan civilförsvarsstyrelsen och länsstyrelserna, nämligen civilbefälhavarna.
Dessa (utsedda i fred) har att
verka för samordning av samtliga
civila försvarsåtgärder inom ett
större område, civilområdet (civo),
samt samverka med militärbefälhavarna. Civilområdena sammanfaller i stort med militärområdena.
Västerbottens och Norrbottens län
samt Gotland ingår icke i något
civilområde. Till civilbefälhavare
utses en av landshövdingarna i län,
som ingår i civilområdet. Till sitt
förfogande har civilbefälhavaren
ett kansli. Ärenden angående civilförsvar handläggs där på en civilförsvarssektion. l fred finns endast
en föredragande för civilbefälhavarens samtliga krigsplanläggningsärenden.
Länen är indelade i civilförsvarsområden – det skall finnas ca l 00
områden i riket. Den lokala ledningen i krig utövas inom varje
civilförsvarsområde av en civilförsvarschef. Fredsadministrationen
skall däremot vara koncentrerad
till länsstyrelsen, men civilförsvarschef utses redan under fred
för att kunna utbildas och förberedas för krigsarbetet. Till civilförsvarschef utses i regel någon av
polischeferna inom området.
För krigsverksamheten kommer
varje civilförsvarsområde eller distrikt att indelas i basområden under
– –
160
en basområdesbefälhavare med
stab, som skall ansvara för bl. a.
civilförsvarsenheternas förläggning
och underhåll.
Civilförsvarets ekonomi
skapandet och vidmakthållandet
av civilförsvaret är en angelägenhet, som åvilar både stat, kommuner och enskilda. Frågan om kostnads- och ansvarsfördelningen mellan dessa tre parter har under
årens lopp lösts på skiftande sätt.
Enligt nuvarande bestämmelser
fördelar sig kostnader och ansvar
efter i stort sett följande grunder.
Det ekonomiska ansvaret för
verkskyddet åvilar i huvudsak
ägare eller innehavare av byggnad
eller anläggning.
Huvudparten av kostnaderna för
civilförsvaret i övrigt skall bestridas av staten. Hit hör främst kostnader för administration, utbildning och materielanskaffning.
För kommunerna stadgas allmänt, att de genom sina myndigheter skall lämna civilförsvarschef biträde i sådana frågor rö-
rande civilförsvaret, som har samband med de särskilda kommunala
myndigheternas verksamhetsområden. Härjämte föreskrivs att de
skall ställa till förfogande de kommunala organ, som ingår i eller
kring vilka civilförsvaret uppbyggs,
nämligen brandkåren, delar av poliskåren och tekniska verk såsom
gatukontor och reparationsavdelningar. Vidare åligger det kommunerna att med statsbidrag bygga
allmänna skyddsrum och anordna
andra byggnadstekniska skyddsåtgärder.
Civilförsvarsstyrelsen har beräknat statens kostnader för ett effektivt och funktionsdugligt civilförsvar till ca 100 miljoner kronor per
år under en 10-årig uppbyggnadstid. En parlamentarisk utredning,
1953 års civilförsvarsutredning,
som nyligen avgivit sitt slutbetänkande, har beräknat motsvarande
årskostnader till 76 miljoner kronor. Den nuvarande tilldelningen
av statsmedel på driftsbudgeten
(budgetåret 1958f59) för civilförsvaret uppgår till 26 miljoner kronor.