Dag Linder, NATOs dilemma

DAG LINDER:
NATOS:s dilemma
l mitten av 70-talet försämrades
relationerna mellan öst och väst. Sovjet
fortsatte sin ohejdade upprustning som
för övrigt pågått i oförminskad takt och
på alla fronter även mitt under
a1•spänningens högkonjunktur. Att
acceptera obalansen på
medeldistansområdet hade varit
liktydigt med en inbjudan till Moskva att
dels spela ut Västeuropa och USA mot
varandra, dels spela på västeuropeernas
inneboende rädsla. NATO tvingades
därför att ta det s k dubbelbeslutet. Ett
nytt politiskt samförstånd måste nu
etableras beträffande grundernaför
NATO:s säkerhetspolitik. Motståndet
mot kärnvapen kan annars underminera
både tilltron till NATO och
försvarsviljan i stort.
Ci1•ilekonom Dal? Linder iir chef för
ForeiRil A.ffairs Research Service i
Stockholm. Han iir doktorand i internationell politik i USA .
Atlantpakten fyller i år 35 år. Att kriser
kommit och gått under dessa år är väl
ganska naturligt med tanke på att NATO
är en allians av suveräna stater som har
gemensamma men ingalunda helt identiska intressen. Den kris som utlöstes
genom det s k dubbelbeslutet i december
1979 är emellertid den hittills värsta.
Man kunde kanske tycka att det faktum att utplaceringen av nya amerikanska medeldistansmissiler trots allt kunnat
påbörjas, borde tyda på att NATO –
lagom till sitt 35-årsjubileum – också
övervunnit denna den senaste i raden av
kriser. Men så är knappast fallet. Även
om NATO:s omedelbara politiska problem visserligen kan sägas vara ur världen, är nämligen motståndet mot kärnvapen fortfarande stort, för att inte säga i
tilltagande i så gott som hela Västeuropa. Dessutom är utplaceringen av nya
medeldistansmissiler faktiskt inte den
· mest lämpliga åtgärden för att på sikt
upprätthålla en militärt trovärdig avskräckning av Sovjetunionen. Därmed
finns det också kritiker av NATO:s kärnvapenberoende som varken tillhör den
s k fredsrörelsen eller kan kallas prosovjetiska. Många av dem skulle tvärtemot
kunna rubriceras som ”hökar” när det
gäller synen på Sovjetunionen.
Genom den påbörjade utplaceringen
har man därför egentligen bara skaffat
sig en kort respit, innan man på allvar
måste gripa sig an med uppgiften att etablera ett nytt politiskt samförstånd beträffande grunderna för NATO:s säkerhetspolitik. Om så inte sker, riskerar
man att motståndet mot kärnvapen på
sikt kommer att underminera inte bara
tilltron till NATO utan också försvarsviljan i stort. En sådan utveckling skulle
482
vara den sämsta tänkbara för möjligheterna att bevara Västeuropas politiska
oberoende och territoriella integritet
även i framtiden. Hur har man hamnat i
detta dilemma?
Bakgrunden
Atlantpakten bildades som bekant därför
att de västeuropeiska staterna allmänt
kom att uppfatta Sovjetunionen som ett
både politiskt och militärt hot samtidigt
som dessa stater själva saknade förmåga
att värna sig mot detta hot. Västeuropas
svaghet och splittring nödvändiggjorde
helt enkelt en säkerhetspakt med USA.
Enigheten om behovet av amerikanska garantier för att säkerställa Västeuropas politiska oberoende och territoriella
integritet har under efterkrigstiden varit i
det närmaste total. Avigsidorna med ett
så stort säkerhetspolitiskt beroende har,
i jämförelse med det sannolika alternativet, framstått som obetydliga. Man har
menat att utan sådana garantier skulle
Västeuropa vara helt utlämnat åt sovjetiskt godtycke. Svagheten skulle i bästa
fall exploateras, i sämsta fall kunde den
leda till total underkastelse. Det är ju
knappast av altruistiska skäl som Sovjetunionen sedan länge sett som sin främsta
utrikespolitiska målsättning att försvaga
och helst skära av banden mellan USA
och Västeuropa.
Det stora dilemmat för NATO har
emellertid hela tiden varit att få det militärt starka men geografiskt avlägsna
USA att framstå som en trovärdig garant
för Västeuropas säkerhet, ett Västeuropa som än idag inte bara är politiskt
splittrat utan också i varje avseende Sovjetunionen militärt underlägset. NATO:s
legitimitet som kollektiv försvarssystem
är avhängig av om alliansen lyckas förhindra att en sådan situation uppstår att
de sovjetiska ledarna tror sig kunna hota
Västeuropa eller ett enskilt NATO-land
utan att USA blir involverat politiskt
och/eller militärt, allt efter omständigheterna.
Några har menat att Atlantpaktens
existens i sig utgör garanti nog för att
USA omedelbart kommer till Västeuropas undsättning i en krissituation. Därmed skulle det sovjetiska hotet vara neutraliserat och avskräckningen alltså kunna sägas fungera. De flesta har dock ansett att politiska försäkringar och uttaIanden inte räcker, utan att den amerikanska garantin måste konkretiseras på
ett sätt som gör att den också framstår
som militärt trovärdig.
Det har alltså gällt för NATO-länderna
att välja en avskräckningsstrategi – med
tillhörande militära dispositioner – som
rent praktiskt förmår neutralisera Moskvas möjligheter att på olika sätt exploatera de geografiska asymmetrierna mellan
supermakterna till Västeuropas nackdel.
För att kunna avskräcka från aggression
måste strategin vara trovärdig i den meningen att de sovjetiska ledarna är övertygade om att USA och NATO. om
avskräckningen bryter samman. inte
bara kommer att handla i enlighet med
denna strategi utan att de allierade därigenom sannolikt också kommer att kunna bevara Västeuropas oberoende.
Maktbalansens problem
Så länge USA hade en klar överlägsenhet över Sovjetunionen på kärnvapenområdet var det inte något större problem för NATO att uttrycka den amerikanska säkerhetsgarantin på ett sätt som
gjorde att dess trovärdighet knappast
kunde ifrågasättas. Den dåvarande styrkerelationen mellan supermakterna
gjorde nämligen att USA tämligen ostraffat kunde hota med att använda sina strategiska kärnvapen mot sovjetiskt territorium, om Röda armen invaderade Västeuropa (den s k massiva vedergällningens doktrin).
Den sovjetiska överlägsenheten på det
konventionella området neutraliserades
därmed och en ”balans av obalanser”
etablerades mellan öst och väst. Man
kan också uttrycka saken så, att så länge
USA var relativt osårbart för sovjetisk
vedergällning, uppvägdes Västeuropas
stora sårbarhet för en sovjetisk invasion
av Sovjetunionens stora sårbarhet för en
amerikansk kärnvapenattack.
Det sovjetiska hotet är i första
hand av politisk, inte militär, natur.
Sannolikheten för en sovjetisk invaion i full skala har varken då eller senare i och för sig varit speciellt stor. Det
sovjetiska hotet är i första hand av politisk. inte militär, natur, åtminstone så
länge styrkerelationen mellan blocken är
någorlunda i balans.
l politiska termer betydde emellertid
den högst påtagliga militära kopplingen,
att Moskva inte utan vidare kunde exploatera västeuropeernas utsatthet och
rädsla för ett tredje världskrig för att den
483
vägen skaffa sig inflytande över utvecklingen i Västeuropa.
Men,tiderna förändrades snabbt. l takt
med den sovjetiska upprustningen på det
strategiska området blev USA alltmera
sårbart, vilket var detsamma som att den
tidigare amerikanska överlägsenheten
höll på att urholkas. Detta förhållande
verkade visserligen stabiliserande på terrorbalansen mellan USA och Sovjetunionen, men det hade klart negativa konsekvenser för öst-västbalansen i allmänhet
och för USA:s kärnvapengaranti i synnerhet. Denna garanti undermineradesju
i takt med att det blev allt mindre sannolikt att USA verkligen skulle löpa linan
ut och använda sina strategiska kärnvapen för att stoppa en sovjetisk invasion
av V!llt~t.n’opa.
Följden~ ’blev, att supermakterna helt
enkelt kom att neutralisera varandra på
det strategiska området. Denna utveckling gick i praktiken inte att förhindra.
Den gick emellertid att leva med. Förutsättningen var, att man inom NATO
drog de ”rätta” slutsatserna av den nya
strategiska situation som höll på att växa
fram.
Det konventionella försvaret
För att motverka kärnvapenparaplyets
allt större otillräcklighet hade man från
amerikanskt regeringshåll alltsedan 60-
talets början förespråkat en ökad satsning på NATO:s konventionella slagkraft. Genom en sådan satsning ville
USA undvika att NATO- om avskräckningen bröt samman – hamnade i ett
läge. där man i praktiken bara hade att
välja mellan kapitulation inför den sovjetiska övermakten och en mer eller mind- 484
re omedelbar insats av amerikanska
kärnvapen.
Hade NATO däremot förmåga att med
konventionella medel bjuda Sovjetunionen ett ordentligt motstånd, skulle istället Moskva försättas i den obehagliga situationen att tvingas välja mellan att använda kärnvapen för att uppnå sin målsättning eller att i praktiken avskriva den
militära optionen.
Man antog nämligen på goda grunder
att förutsättningen för att Moskva överhuvudtaget skulle reflektera på en invasion av Västeuropa var, att man snabbt
kunde ställa NATO inför fullbordat faktum. Kunde NATO däremot neka Sovjetunionen ett snabbt avgörande skulle
mycket vara vunnet, ja, krigsrisken skulle sannolikt bli närmast negligerbar. Men
ännu viktigare var kanske, att Moskvas
möjligheter att med hot, skrämsel och
påtryckningar exploatera Västeuropas
utsatta läge skulle försämras betydligt
genom en konventionell upprustning.
Under alla omständigheter skulle
NATO med ett slagkraftigt konventionellt försvar kunna uppskjuta användandet av egna kärnvapen till ett långt senare stadium än annars. Man skulle helt
enkelt få möjlighet att bättre anpassa
motståndet till den aggressionsnivå Sovjetunionen valde i det konkreta fallet.
I och med att kärnvapentröskeln
höjdes kunde NATO:s beroende av
USA:s kärnvapen minska utan att avskräckningsförmågan faktiskt behövde
reduceras. Ja. med tiden skulle man kanske t o m kunna minska kärnvapenberoendet i en sådan utsträckning att det reserverades för det enda fall där kärnvapen aldrig kommer att helt kunna undvaras, nämligen när det gäller att avskräcka motståndaren från att använda
sina kärnvapen först.
”Flexible response”
Det amerikanska förslaget till en mer
flexibel strategi (”flexible response”’,
FR) stötte emellertid på hårt motstånd
från västeuropeiskt håll . De västeuropeiska staterna föredrog att också i framtiden vara beroende av USA:s kärnvapen.
Deras invändning mot FR kan i huvudsak sammanfattas på följande sätt.
Mot bakgrund av Västeuropas stora
sårbarhet för varje form av krigföring var
det nödvändigt att hålla förmågan att
föra ett konventionellt krig på en relativt
låg nivå. Detta låter onekligen paradox·
alt, men tankegången var att om Västeuropa inte hade reella möjligheter att för·
svara sig med konventionella medel.
skulle Moskva inse att NATO-länderna.
om de blev anfallna. snabbt måste ta till
kärnvapen.
Denna risk skulle verka så avskräckande på Sovjetunionen att man avhöll
sig från varje form av väpnad aggression
Om man däremot följde USA:s råd
och satsade på ett konventionellt försvar
vore detta, menade man. ett mer eller
mindre direkt erkännande av att den
amerikanska kärnvapengarantin inte
längre var helt trovärdig. Därmed frukta·
de man att en invasion inte bara kunde
framstå som mindre riskabel ur Moskvas
synvinkel utan att en framtida väpnad
konflikt geografiskt också kunde begränsas till Centraleuropa.
Många uppfattade också den sovjetiska överlägsenheten på det konventionella området som så överväldigande att
det i praktiken skulle vara lönlöst att en
försöka göra något för att reducera den.
Psykologiskt var dessutom tanken på att
på allvar åter tvingas bö1ja rusta upp och
planera för ett krig i Europa närmast outhärdlig för många västeuropeer. På västeuropeisk sida accepterade man inte den
militära maxim som säger att effektiv avskräckning kräver ett effektivt, i betydelsen användbart, försvar.
Vidare skulle en övergång till ett huvudsakligen konventionellt NATO-försvar ställa alldeles speciella krav på de
västeuropeiska staternas samarbetsförmåga och politiska kurage. Även om
också USA tänkte bidra till NATO:s
konventionella upprustning, skulle nämligen de västeuropeiska länderna i framtiden bli tvungna att ta ett betydligt större politiskt, ekonomiskt och militärt ansvar för den egna säkerheten än tidigare.
En sådan utveckling var av inrikes- och
utrikespolitiska skäl inte helt problemfri.
snarare tvärtom .
1967 lyckades NATO-länderna – med
undantag av Frankrike som drog sig ur
NATO:s milittira samarbete 1966- trots
allt enas om en övergång till ”flexible
response” . Men genom att västeuropeernas konventionella satsning visade
sig bli långt mindre än vad som enligt
amerikansk uppfattning krävdes för att
göra FR-doktrinen verkligt flexibel, var
NATO i praktiken fortfarande lika beroende av en tidig insats av amerikanska
kärnvapen som förut. Skillnadcn var
bara den. att den nya doktrinen förutsatte en betydligt långsammare eskalationsprocess än vad som tidigare varit
fallet.
Mot denna bakgrund torde även de
mest ”ortodoxt” sinnade västeuropeerna tidigt ha insett att det knappast
485
vore önskvärt om NATO, efter en kort
men fruktlös konventionell fas, inledde
eskalationen med att använda slagfältskärnvapen i den utsträckning doktrinen
föreskrev. På grund av dessa vapens begränsade räckvidd vore det ju väst- och
östeuropeiskt, inte sovjetiskt, territorium som i första hand skulle råka illa ut.
Om man emellertid bortser från möjligheten av någon enstaka, till sina konsekvenser ytterst begränsad, ”styrkedemonstration” var det, just med tanke på
eskalationsrisken, högst osannolikt att
USA någonsin skulle gå med på att använda sina kärnvapen för att stoppa ett
konventionellt sovjetiskt anfall mot
Västeuropa. Om amerikanska kärnvapen överhuvudtaget skulle komma till
användning krävdes förmodligen, att
USA:s egen nationella existens uttryckligen stod på spel. Men det varken gjorde
eller gör den i Europa.
Den verkliga innebörden av utvecklingen mot strategisk paritet var därför,
att varken de västeuropeiska NATO-länderna eller USA egentligen kunde tänka
sig första-bruk av amerikanska kärnvapen som medel för att i framtiden stoppa
en sovjetisk invasion. USA:s deklarerade beredskap att eventuellt begå nationellt självmord för – ett vid det laget i
realiteten redan utplånat – Västeuropas
skull var dä1för snarare en fråga om politisk retorik än om en reell militär utfästelse.
Men retorik var nu vad många västeuropeer nöjde sig med , särskilt som
man sedan länge betraktat den amerikanska kärnvapengarantin främst ur
symbolisk synvinkel. Dessutom bedömde man vid denna tid, d v s från slutet av 60-talet fram till mitten av 70-talet,
486
de förbättrade relationer med Sovjetunionen, som avspänningspolitiken ställde i
utsikt, som långt mer betydelsefulla för
Västeuropas framtid än de militära dispositioner avskräckningens logik egentligen krävde.
Många menade också att de sovjetiska
ledarna aldrig kunde vara helt säkra på
att NATO trots allt inte skulle eskalera.
Den bristande militära trovärdigheten
kompenserades följaktligen, enligt detta
synsätt, av en osäkerhet beträffande huruvida NATO verkligen kunde förväntas
uppträda fullt rationellt om läget blev tillräckligt hopplöst.
Den sovjetiska upprustningen
Från mitten av 70-talet började relationerna mellan öst och väst att snabbt försämras. En starkt bidragande orsak var
den ohejdade sovjetiska upprustningen, i
all synnerhet som denna visade sig ha
fortsatt i oförminskad takt och på alla
fronter även mitt under avspänningens
högkonjunktur.
Denna utveckling föranledde NATOregeringarna att i allt större utsträckning
betona nödvändigheten av att själva rusta upp för att kunna bevara den politiska
och militära balansen mellan blocken. I
oktober 1977 höll t ex Helmut Schmidt
ett uppmärksammat tal, i vilket han diskuterade de negativa konsekvenser som
den strategiska pariteten mellan supermakterna fått för Västeuropas säkerhet.
Han betonade särskilt den ökade betydelsen av de regionala militära obalanserna och talade om nödvändigheten av
att dessa korrigerades.
Att korrigera de regionala militära
obalanserna blev i de flesta läger ganska
snart liktydigt med att placera ut nya
amerikanska medeldistansmissiler i
Västeuropa, även om den slutliga utplaceringen gjordes beroende av utgången
av nedrustningsförhandlingar med Sovjetunionen.
USA var m a o villigt att placera ut nya
kärnvapen i Västeuropa som, om de kom
till användning, garanterat kunde nå sovjetiskt territorium och det dessutom med
stor träffsäkerhet. Följden av en sådan
attack skulle enligt Sovjetunionen bli en
mer eller mindre automatisk vedergällning mot USA. I teknisk eller formeU
bemärkelse skulle den amerikanska
kärnvapengarantin därmed faktiskt för·
stärkas. Och att skapa detta intryck var
ju det egentliga syftet med utplaceringen.
Som situationen utvecklade sig blev
emellertid den sedan tidigt 60-tal existerande obalansen på medeldistansområ-
det ett problem i sig. Även om den sovjetiska överlägsenheten på detta område
inte kunde ha annat än marginell militär
betydelse, blev det – mot bakgrund av
utvecklingen under 70-talet – politiskt
och psykologiskt helt omöjligt för NATO
att längre acceptera att Sovjetunionen
hade moderna medeldistansmissiler som
kunde nå Västeuropa samtidigt som
NATO saknade missiler som från Västeuropa garanterat kunde nå sovjetiskt
territorium.
Att i det försämrade internationella
klimatet acceptera ett sådant ojämlikt
förhållande vore i praktiken liktydigt
med en inbjudan till Moskva att dels spela ut Västeuropa och USA mot varandra,
dels spela på västeuropeernas inneboende rädsla. För att motverka en sådan
utveckling blev förverkligandet av en balans på medeldistansområdet ett mål i
sig, d v s ett mål som egentligen inte hade
någonting med den amerikanska kärnvapengarantin som sådan att göra.
Ett förändrat läge
De militära förutsättningarna för att bygga NATO:s avskräckningsstrategi på ett
hot om första-bruk av kärnvapen urholkades gradvis för att i praktiken helt upphöra att gälla mot slutet av 60-talet.
Om NATO:s strategi skall upplevas
som trovärdig, duger det ju inte att den
förutsätter ett fullständigt irrationellt beteende från amerikansk sida. Och en eskalation är med tanke på de sannolika
De militära fömtsättningama för
att bygga NATO:s m•skräckningsstrategi pcl ett hot omförstabmk ll\’ kiiml’llpen urholkades
gr(l(/l’is.
konsekvenserna en i högsta grad irrationell handling. Följaktligen är FR-doktrinen i dess nuvarande tappning inte heller
särskilt trovärdig. Politiska skäl har
emellertid, som ovan framgått, gjort att
man retoriskt tvingats hålla fast vid –
och på sistone t o m formellt stärka – en
sedan länge militärt ohållbar doktrin.
Nu har man emellertid nått den punkt
bortom vilken det blir allt svårare att
fortsätta som hittills. Den främsta anledningen är den alltmer avvisande inställning till kärnvapen som under senare år
kommit att omfattas av allt större befolkningsgrupper i Västeuropa.
487
Om man inte snart förmår reducera
kärnvapenberoendet, är risken stor att
motståndet mot kärnvapen på sikt kommer att underminera både tilltron till
NATO och försvarsviljan i stort. Man
riskerar nämligen att den av ryssarna underblåsta rädslan för kärnvapenkriget till
slut blir större än rädslan för ryssarna
själva. l ett sådant stämningsläge är det
inte uteslutet att något västeuropeiskt
land lämnar NATO för att istället söka
”trygghet” genom en anpassning till
sovjetiska ”önskemål”, d v s man kommer att mer eller mindre frivilligt låta sig
neutraliseras.
Om landet ifråga vore Västtyskland
skulle konsekvenserna för Europa – öst
såväl som väst – sannolikt bli förödande. NATO skulle upphöra att existera i
sin nuvarande tappning och maktbalansen i Europa skulle definitivt svänga
över till Sovjetunionens fördel. Möjligheterna att under sådana betingelser bevara Västeuropas politiska oberoende
och territoriella integritet vore inte stora.
För att komma ur detta dilemma måste
man för framtiden bygga Västeuropas
säkerhet på något annat än den koppling
till USA:s strategiska kärnvapen – och
därmed till det globala kärnvapenkriget
– som hotet om första-bruk ytterst implicerar. Men västeuropeerna behöver
både NATO och någon form av mer direkt koppling till USA. Och en sådan
koppling har man faktiskt också, om
man bara bemödade sig om att betrakta
den som en sådan.
Över 300 000 amerikanska soldater är
nämligen stationerade i Västeuropa. Ingen amerikansk president skulle kunna
lämna dessa åt sitt öde, om så Röda armen invaderade i morgon dag. USA
! l
\.
488
skulle tvingas ingripa. Kopplingen mellan USA och Västeuropa behöver alltså
inte stå och falla med en amerikansk utfästelse om första-bruk av kärnvapen,
den finns där ändå.
Allmänt sett är situationen också helt
annorlunda idag än den var för 35 år
sedan. Västeuropa är inte längre utblottat och utan medel att försvara sig. Hade
man bara viljan kunde man också, med
ytterst måttliga ökningar av försvarsutgifterna och med vissa strategiförändringar/omdispositioner, skaffa sig ett försvar som kunde stå emot praktiskt taget
varje sovjetiskt anfall. Ja, redan idag kan
inte Sovjetunionen utan vidare köra över
NATO. Men att tå emot en sovjetisk
invasion var just vad Västeuropa inte
kunde för 35 år sedan. Det var detta som
både NATO och USA:s en gång ovillkorliga kärnvapengaranti var avsedda att
råda bot på. Nu har emellertid tiderna
förändrats på ett sätt som gör att man
måste sluta identifiera en i och för sig
nödvändig koppling mellan USA och
Västeuropa med en idag helt omöjlig
koppling mellan Västeuropas försvar
och det globala kärnvapenkriget.
Även om NATO avstår från hot om
första-bruk, kommer det amerikanska
kärnvapenparaplyet ändå att bestå i den
meningen att USA:s kärnvapeninnehav
verkar avskräckande på varje sovjetisk
tanke på att använda sina kärnvapen
först. De amerikanska kärnvapnen kommer att tjäna samma syfte i framtiden
som de sovjetiska gör idag när de avskräcker NATO från första-bruk.
Insikten om behovet dels av en förstärkning av den konventionella slagkraften, dels av ett större politiskt och
militärt ansvarstagande för den egna ä-
kerheten är, om än långsamt, på väg att
sprida sig bland de västeuropeiska
NATO-länderna. Icke föraktliga förstärkningar av det konventionella försvaret har också genomförts under senare år, även om bristerna på sina håll fortfarande är stora.
Ja, hade NATO-regeringarna haft lite
mera is i magen och dessutom varit helt
överens om nödvändigheten av att minska kärnvapenberoendet, hade de kunnat
framställa de senaste årens satsning på
en konventionell upprustning som inledningen till den förstärkning av NATOförsvaret, som så småningom skulle göra
hotet om första-bruk mer eller mindre
irrelevant.
SS-20 hade man kunnat avskriva som
en ”papperstiger”, d v s som en militärt
sett helt meningslös satsning, typisk för
det militär-industriella komplex sovjetstaten till stor del faktiskt utgör.
Man hade på sätt sluppit både den
rädsla och det organiserade motstånd
mot utplaceringen som Sovjetunionen
kunnat exploatera i syfte att underminera både tilltron till NATO och försvar –
viljan i stort. Istället hade västländerna
fått ett propagandaövertag gentemot
Sovjetunionen som man kunnat utnyttja
för att legitimera de egna konventionella
rustningarna.
Hotet från Moskva
Nu saknade man på NATO-håll is i magen. Man var inte heller överens om nödvändigheten av att minska kärnvapenberoendet. När situationen därför utvecklade sig som den gjorde, blev
NATO-regeringarna helt enkelt tvungna
att fatta sitt s k dubbelbeslut. De kraftiga
sovjetiska protesterna såväl som ansträngningarna att med olika medel på-
verka opinionen i Västeuropa förstärkte
dessutom med nödvändighet NATO-regeringarnas beslutsamhet att hålla fast
vid den beslutade tidsplanen för utplaceringen.
Det hade nämligen varit katastrofalt
för NATO:s trovärdighet som kollektivt
försvarssystem om utplaceringen uppskjutits eller upphävts innan några framsteg gjorts under nedrustningsförhandlingarna i Geneve. Det bestående intrycket hade ju i så fall blivit att Moskva
skaffat· sig ett slags vetorätt över NATO:s säkerhetspolitik och militära dispositioner.
Utan den amerikanska säkerhetsgarantin skulle det i praktiken bli
fritt fram för sovjetiska påtlyckningar i olika former.
Med tanke på vad som stod att vinna
för Moskva är det inte svårt att förstå
både intensiteten i dess propagandaoffensiv och envetenheten i dess vägran att
återuppta de avbrutna förhandlingarna .
Man hoppas naturligtvis fortfarande att
ett under skall inträffa. Det bästa motmedlet mot denna tennsoldatsmässiga
489
trotsighet är att fortsätta utplaceringen
som planerat. Förr eller senare kommer
de sovjetiska ledarna att, om än motvilligt, anpassa sig till den rådande situationen. De är trots allt de kanske största
realisterna på den internationella
scenen.
Framförallt gäller det för NATO-regeringarna att inte falla till föga för hot av
det slag som den italienske utrikesministern uppenbarligen fick sig tilllivs vid ett
besök i Moskva för en tid sedan. Enligt
pressrapporter fick han nämligen där
höra att han borde tänka på att Sovjetunionen kunde ”pompejisera” hela Italien.
Nu behöver ju varken Italien eller de
övriga NATO-länderna bli speciellt
uppskrämda, eftersom de genom sin allians med USA besitter just de instrument
som avskräcker Sovjetunionen från varje tanke på att verkställa ett sådant hot.
Men man kan lätt föreställa sig hur situationen skulle kunna utveckla sig om banden mellan USA och Västeuropa försvagades. Utan den amerikanska säkerhetsgarantin skulle det i praktiken bli fritt
fram för sovjetiska påtryckningar i olika
former. Många av de västeuropeiska staterna skulle förmodligen falla till föga redan inför långt mindre hotfulla uttalanden från Moskvas sida än det ovan
nämnda.
.l
ill