Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 15 nov. 1946.
Ve de be- I den nyligen hitkomna Berlintidningen »Der Kurier»
segrade. förekom den 7 augusti i år en uppsats, signerad E. S. och
rubricerad »De statslösas miljonhus eller Tyskland utan Nansenpass».
Uppsatsen ger bättre än någon annan reseskildring en uppfattning
om hur ett besegrat och degraderat folk resignerat och förtvivlat ser
på sitt öde och sin framtid. Svensk Tidskrift har ansett det av värde
att återge detta dokument – som anmärkningsvärt nog fått passera
censuren- i svensk översättning. Det bör dock tilläggas, att översättningen varit förenad med sällsynt stora svårigheter, enär förf:s litterära stil är fylld av anspelningar, som ofta inte kunna överföras till
svenska och inte heller alltid äro till innebörden fullt klara för en
icke invigd.
”En viss tid på eftermiddagarna kan man iaktta ett snälltåg som ilar
genom storstadens gröna gördel ut mot Halberstadt. Ett snabbt lokomotiv, fem eller sex vagnar – två för den ryska ockupationsmakten
och de andra endels hoplappade, endels verkligen förnämligt iordningställda och medelst ett utmärkt system med »Zulassungskarten» just
så mycket fyllda att bekvämligheten inte blir lidande. Passagerarna
sitter på bänkarna. De röker och läser eller tittar gemytligt ut genom
fönstren, under det att från motsatt håll kommer emot dem ett lokaltåg från Wannsee, vilket hämtat uppgrönsaks-och vedplockarna från
skogarna och likt en mänsklig sardinsamling stretar in mot den inre
stadens stenkummel.
Det finns redan återigen två klasser: den privilegierade och den
ickeprivilegierade, de som har företrädesrätt och de andra. Specialdokumentens övre skikt och folket. Man bör dock inte tro att denna
skiktbildning är fullkomligt revolutionär. Det är inte endast så att
de verkliga fascismens offer, de kämpande proletärerna och de rakryggade demokraterna kommit ovanpå, medan det å andra sidan inte
heller är krigshetsarna, partibossarna, Pgs, reaktionärerna- och vad
slags binamn ett fördömt skikt från förr än må ha·- som ligger under.
Omskiktningen är så att säga diagonal. Det finns nya rika, men det
finns också gamla rika bland dem. Det finns nya privilegierade, men
också många företrädesrättigheter från förr, företrädesrättigheter av
helt allmänt slag; titlarnas, besittandets, goda handels- och offentliga
förbindelsers företrädesrättigheter gäller alltjämt. Och omvänt hörs
ur inköpsköerna framför bagerierna, ur det inre av staden, i norr
och i öster och i vimlande institutionskorridorer där man mödosamt
väntar på tillstånd och stämpel, de evigt tålmodigas ord: »För oss
är ju allting likadant!» »Vi är återigen underst!» De tyska omvälvningarna, vilka från 1918 till 1945 skakat och vänt upp och ner på
Mellaneuropa mer än något annat område på vårt klot, har dock inte
vänt det övre ner och det nedre upp. De griper så att säga i en histo- 541
,-.
Dagens frågor
riens sega flygsand. Det såg ut som en stark och plötslig hävrörelse,
men de egentliga vikterna, de grova stenarna, det sociala arrangemanget förblev i helhet stabilt.
Man kan tyda detta så som om folkets organism i detta envisa framhärdande utvecklar ett slags självskydd. En viss social hierarki må
alltjämt bestå – det inre är naket och utan skydd utsatt för tidernas
storm. Fodralet är borta. Fodralet, speciellt den borgerliga världens,
det var städerna. Nu, ett år efteråt, går det upp för oss att ruinerna
är ett permanenttillstånd. Att man endast med mycket fina nyanser
kan proklamera en uppbyggnad, att varje slag av »återuppbyggnad»
antingen måste betraktas som ett ofog eller som en sentimentalitet.
Att ett återställande av det bestående inte är att tänka på. Att en
nyutgåva av livsformen t. ex. från Berlin, från Niirnberg eller Hamburg, återutgivandet av ett reparerat tjugonde sekel med alla dess
reminiscenser, med bibliotek och banker, strålande skyltfönster och
brokiga promenader inte kan komma på fråga – änskönt de första
månaderna efter nederlaget siktade dithän att det åtminstone var
oss beskärt ett slags europeisk renässans, ett slags kulissglädje, en
de offentliga gatornas och torgens halva lycka, medan den egentliga
bristen och förlusten dolde sig i nischerna och källarhålen.
Det stora Pompeji. Ruinerna ändrar sig efter ett år. Efter förvå-
ningen över att brändernas flamma glött slut och frusit ner, att förstörelsens fortskridande plötsligt upphörde och att trots allt så mycket
står kvar, följer så den viktiga upptäckten att vi alla är församlade
i ett jättestort Pompeji. Det har inga utsikter att förändra sig. Det
kommer att bli vad det är: fragment, brottstycken, ett system av medfarna murrester med få brokiga kakel och bilder vilka likt anekdoter
från en annan epok ännu lyser vidare. Änskönt vi inte gärna vill så
är det dock möjligt föreställa sig vår grottbyggnadskultur som permanent. Den bjuder en vykortsanblick, så som italienaren Piranesi
framställt den om Italien, då antikens ruiner låg utströdda över hans
fält: beundransvärda kvaderstenar och bredvid dem pygmeartat folk.
Stora städer är som bäverborgar, sammanställda av förfallna ruiner,
men så förblir de. De är bebodda av en invånareras, till vilken då och
då främmande besökare kommer från bättre världsdelar. På samma
sätt dök också de resande från Norden upp mellan de italienska
silhuetterna från 17:de och 18:de seklet, dock utan att vinna riktiga
förbindelser med de människor, som uppehöll sig där och som föreföll dem små, kinesiskt ivriga, trasiga och gettoliknande dolda, blygsamma och påträngande på samma gång.
städerna är ju inte hela resten av det som i dag är över från den
tyska nejden. Det finns halvt bibehållna, helt bibehållna orter och
så landsbygden. Det finns också en inte helt bortförd industriell
kraftpotens. Vi har fabrikerna, vars hallar tills helt nyligen ännu var
fulla, men som nu står tomma, emedan demontagetågen rullar ut från
dem. Vi har städerna, i vilka en viss linjeliknande och enspårig
vitalitet på nytt produceras, i vilka högtalarna på gatan sjunger och
befaller, politiska transparenter lyser ut upprop och paroller som
nästlar sig in i de överblivnas själar, och hela restbeståndet av be- 542
Dagens frågor
folkningen tågar till marschorder och med en avantgardistisk jargong
– utan att rätt veta varthän. Det finns också det andra fallet, där den
tekniska potensen inte är borttagen utan bara övertäckt, där motorerna är frånslagna och överlämnade åt de kommande årens lugna
upplösningsprocess. Allt detta finns, den hektiska vitaliteten å ena
sidan och det påtvingade lugnet å den andra. Men de överfyllda husanhopningarnas myrstacksbeskäftighet är dock ingenting annat än en
oerhörd ruindekoration. Man bör inte betrakta allt detta med felaktiga känslor. Här blir, det ser man redan nu, en stabilitet upprättad. Det går inte uppåt, men förändrar sig inte heller så mycket
till det sämre.
Hela denna- och dock så stora- yta i Europas mitt har ett kuriosums värde. Det är inte meningsfullt i och för sig, utan visar endast
på andra icke längre bestående förhållanden – så som en zoologisk
trädgård hänvisar till afrikanska förhållanden som inte längre finns,
eller ett akvarium som i sina speciellt säkrade glaslådor härbergerar
sällsyntheter, vilka befinner sig hinsides föreställningsförmågan, hinsides det normala besittandet. Man kan säga att i bästa fall här ännu
existerar ett jättestort museiområde, bakom vilket nu illa sammanförda och utströdda stycken av en epok lyser igenom, en epok som
inte längre finns och som inte heller någonsin någon annanstans kommer att åter framträda.
Det skadar inte att ta en ögonblicksbild av vårt Pompejis nya ras.
Dess medlemmar har en liten statur. Ibland tror de att de är en dvärgras. Det kommer sig av att de går en smula krokiga. Man ser att deras
stolthet är knäckt. De rör sig mycket, men inte långt från fläcken.
Många har en försiktig ställning. De har en känsla av att det finns
en uppsyningsman. Och de har ett minne av en annan värld som breder ut sig därutanför.
Attentismen, eller den avvaktande ställningen. Man kan bestämma
detta något närmare. Det finns en aktiv attentism som är frivillig,
och en passiv som blir påtvingad. Det finns det slags attentism, med
vilken små folkgrupper – efter ett häftigt omslag i förhållandena –
försöker vinna ett stegs distans. Efter en omstörtning, ett nederlag,
en komplott. Det blev de besegrade tyskarna redan förespeglat av
deras förut underlägsna motståndare i kriget. Av grekerna, av norrmännen, av holländarna, kort sagt av alla de små och tidigare egentligen till politisk neutralitet dömda nationerna – vilka av världsteatern alltid hade en mer eller mindre åskådarbetonad roll och vid
dramats utbrott väntar på de stora aktörerna. Dessa små nationer,
som så att säga endast med små uppträdanden berikar scenen, med
misstro, med små uppror, med skadeglädje och bakslughet vid misslyckade eller bara halvt lyckade skådespel, och vilka för sin roll som
åskådande opposition också utvecklat äkta teaterdekorationer och
-masker. Mihajlovitj-skäggen, som bars i Balkan-bergen och blev ett
europeiskt motståndsmode, hör dit. Likaså den »indiandräkt» som
bärs av guerillakrigare från Py,..eneerna till Pripjetmorasen, samt en
ryktenas och propagandans bredspårighet som överröstade det egna
vapenlarmet. En sådan attentism fanns i Tyskland egentligen endast
40- 46805 Svensk Tidskrift 1946 543
,·.
Dagens frågor
kort tid, under den första efterkrigssommaren. Då var man så van
vid kriget att då slutet kom så trodde man det inte, godtog man det
inte, det skulle ur sig självt dra fram sina irreguljära förlängningar
och provocera fram en pyrande stormaktstvist. Det var ju inte klart
vilken stormakt som överhuvudtaget intresserade sig för sina segrar
och vad detta sedan skulle betyda för den förlorande. På en lägre,
grövre medvetandenivå väntade en bestämd grupp av det tidigare
härskande partiet på ett tredje krig eller åtminstone på rehabiliteringen. Men där bredvid finns den påtvingade attentismen, som
utgör en mycket mera fruktansvärd stilleståndsform och som uttryckes i sucken: »Wir di.irfen ja nicht!» »Vi får ju inte!»
Mellan kastrull och bädd. Vi får varken ordna val eller producera
något, vi får inte höja vår röst och varje viljeyttring är endast hypotetisk. Vi får inte gripa oss an med fabrikerna, vi är dömda till en
passivitet som – hur mycket frihet demokratin än må utlova – likformigt betäcker hela landet. Och ändå rör det sig i detta land. Myrstacksliknande, insektsmässigt. Inte i stora koordinerade rörelser,
utan ur tusen korta impulser. Det är en aktivitet av miljoner som
vibrerar hit och dit mellan kastrull och sängplats, som än en gång
rotar om i ruinresterna, som – då de inte kan vara produktiva –
bökar i det som var i det förgångna liksom mellan bladen av förkolnade och gulnade kataloger. Varför~ För att avyttra, försälja,
utbyta gamla värden mot kortfristiga nya. Porslinet, vägguren, sidenschalarna, intarsian, skänkarna och skåpen finner man i oändligt tal
i de små orterna, i slotten och i de icke nerbrända hörnen av de stora
städerna. Järnplåt, som en gång var bestämd för pansarvagnar, blir
omarbetad till ljusstakar, smidda guirlander eller dyra men meningslösa prydnadsföremål. Skogarna skövlas. Av tre gamla gummiringar smälter man ihop en ny. Röntgenplåtar, på vilka soldaternas
skottskador och frakturer är upptecknade, poleras och sys samman
till elastiska fönsterglas. I dessa tingens stillestånd blir själva livssubstansen hastigare förbrukad. Upptill välter ålderspyramiden hastigare över ända. Åldringarna, män och kvinnor – vilka egentligen
inte på länge skulle bära detta namn- vandrar hastigare genom livsporten ut i det okända. Och bland ungdomen handlas det med erotik.
Varje ockupation medför en förlust i jungfrulighet, som egentligen
är övergående emedan naturen alltid fyller i. Här tycks den definitiv.
stämpelns diktatur.
I och för sig är inte folket – så när som på några elakartade fall –
rättslöst i mänsklig mening. Det är bara degraderat, men politiskt är
det utan varje rätt. Dess valglädje, dess partier och politiska föreningar har bara en Binnenwährung, inlandskurs. Den är hypotetisk.
Så är alla i detta de statslösas miljonhus omhändertagna. Tyskland
är utan Nansenpass. Detär-hur mycket det än rör sig inom de små
milimetergränserna – i stort sett fastbundet vid marken.
För att vidga dessa millimetergränser bredes ett fint system av
Zulassungen (tillstånd) över dess mångfaldighet. Stämpelns diktatur
råder. Man får resa, man får fara, man får öppna affär, transportera
varor, göra affischer, fråga efter portiern, efter råvaror och pengar,
544
Dagens frågor
men man måste ha tillstånd. Detta är inte så mycket förberedandet
av en hemlig planhushållning men mera en moralisk test. Och envar
har en test. Han rangeras i sin klass och sitt hyllfack och har det
svårt nog att växla över från den ena till den andra. Zonerna är bara
en stor symbol. Hyllfacken går ända in i det intimaste familjelivet.
Det finns en sundhetstest, en demokratisk test och yrkestester i oändligt många, ännu ej färdigställda kartotek. Som demokratins kuriosum föreställer vi dess frusna atomdelar, vilka har att förbli som
de är. Detta tillstånd har för dessa partiklars inre liv sina märkvärdiga följder, ty – som man också sagt om ett Bienenvölkchen – »ein
solches Seeleben ist da».
Pygmeerna och Storebrorkänslan. Det är nästan det enda som nu
intensivt alltjämt verkar vidare. Man hyser en längtan att vara något
bättre. Man bemödar sig fruktansvärt om erkännande. Man utvecklar
sig i känslan hän emot den store brodern som bor hinsides de trånga
höjderna, hinsides de avgränsade områdena. En upp-och-ned-vändning av herrefolksdömet träder in, emedan man ju blivit medlem av
en dvärgras. Man vill få det dithän som den store därute. Man längtar
efter hans flygmaskiner, hans tavlor, hans tidskrifter (stora som diplomatprotokoll), hans bilar, hans vällevnad och hans existens som tycks
vara utan mödor. Men man har naturligtvis också undertryckta och
depressiva känslor. flyene-vittringen som stryker genom gatorna, det
ouppriktiga, det halvöppna och tjuvaktiga väsendet, de »bakschisch»-
hungriga1 blickarna börjar visa sig i en värld, där anständigt arbetande inte är tillåtet och som för länge hålles i ett uppsikts- och uppfostransförhållande.
Man lär sig att uppföra sig försiktigt och på samma gång föraktligt. Man lär sig de neapolitanska grändperspektiven, man springer
bredvid, man har en sned blick. Och egentligen är det som i ett internat, vars disciplar har en atavistisk erinran om andra och adligare
levnadsformer – tills så en kvalfull förstelning och en dvärgartad
degeneration av karaktären framträder. Ty ingenting blir ordentligt
arbetat, utan alltid tilldelat och utmätt eller omvänt, och knappast
märkbart med en snegling åt det demokratiska erkännandet. Ty världen är utanför. Den tränger endast in som en film, ja den blir levererad avbildad per film, genom utvalda filmer med avsikter och
amusements, som allt efter respektive kopias tillstånd visas än här
än där. Så är det med böckerna, så är det med tavlorna, med orden,
med hela ljudet från den stora, utehägnade världen. Den blir levererad i preparerat och skolmässigt tillstånd. Ens erfarenhet är naturligtvis också hotad av ett oangenämt minne: att det en gång fanns
en tid då man levde frikostigt, att det fanns släkten som hade önskningar och kunde efterkomma dessa, gjorde upp planer och gick till
dessas förverkligande, hade rättskänslor och också yttrade dem. Likt
en reflex från en generation som inte längre är ibland dem, men vars
känslor ännu svallar i deras blod, är dessa predikat från en frihetlig,
liberal och borgerlig epok ännu närvarande som ett melankoliskt
1 Bakschisch = om mutor påminnande drickspenningsystem på Balkan. ö. a.
545
,~ .
Dagens frågor
minne. Man lever i en oerhörd omvändning av demokratin, i ett (genom mängdens mångfaldighet och dess reaktioner ännu mer märkbart
och förfinat) slaveri, vars avsikter är snälla och pedagogiska. Och
så avvaktar man. Eller förfaller. Man ligger begraven i en sarkofag.
Ett Pompeji kan räcka över ett årtusende. Om så sker vet man det
ännu inte.”
Krigsmaterielverket och Krigsmaterielverket och dess chef generiksdagens kontrollmakt. raldirektör ödeen har på senaste tiden
låtit mycket tala om sig. 1945 års statsrevisorer upptogo verket till
underökning, men möttes i sin revision av en rad svårigheter, som
eljest pläga vara okända i deras arbete. Det vägrade att lämna uppgifter och först sedan Kungl. Maj:t i konselj lämnat befallning till
verket att tillmötesgå revisorerna, kunde sent omsider en revision
verkställas. Genom den inställning, som revisorerna mötte, kunde
emellertid på grund av den återstående korta revisionsterminen en ingående sådan icke komma till stånd, utan revisorerna måste, sedan de
vid stickprov konstaterat otillfredsställande och delvis vilseledande
uppgifter, hemställa om en närmare undersökning av verkets arbetsuppgifter och behovet av dess enormt utsvällda personalstat.
I samband härmed anmärkte revisorerna på att generaldirektören
Ödeen lämnats tillstånd att kvarstå som »konsulent» hos en konstruktionsfirma i byggnadsbranschen, däri han ägde aktiemajoriteten och
vars enda styrelseledamot vore hans hustru. Ödeen hade inför statsrevisorerna angivit, att han ansåge firman oförhindrad mottaga konstruktionsuppdrag från firmor, vilka voro leverantörer till verket.
statsrevisorerna hemställde att med hänsyn härtill frågan om Ödeens
tillstånd att kvarstå som konsulent jämsides med sin befattning som
generaldirektör måtte upptagas till förnyad prövning. statsutskottet
underströk med en viss skärpning enhälligt revisorernas anmärkningar och riksdagen biföll statsutkottets betänkande utan meningsskiljaktighet.
Framställningar från riksdagen av en sådan natur och vikt väntas
i allmänhet föranleda omedelbara åtgärder. Emellertid hade vid höstriksdagens sammanträde ännu icke något kommit till allmänhetens
kännedom, som gåve vid handen, att Kungl. Maj :t tagit riksdagens
önskemål ad notam.
Frågan fick emellertid ånyo aktualitet genom en interpellation till försvarsministern, som på höstriksdagens första sammanträdesdag väcktes av herr Wistrand i hans egenskap av ordförande i 1945 års statsrevision och som några veckor senare besvarades. Försvarsministern
meddelade i interpellationssvaret, att han fått bemyndigande verkställa en undersökning angående de civila förvaltningsorganen inom
försvarsdepartementet och att i samband härmed frågan om krigsmaterielverket komme att upptagas. Interpellanten förklarade sig i
denna del nöjd.
Däremot anmälde han sin förvåning över statsrådets ställningstagande till frågan om ödeens konsulentanställning. statsrådet hade
i denna del meddelat, att det ibland vore nödigt lämna tillstånd till
546
Dagens frågor
biförtjänster även av väsentlig natur, i fall då det gällde att knyta
framstående personer inom näringslivet på ledande poster inom administrationen. Han förbigick så gott som helt och hållet den springande punkten i frågan – möjligheterna för Ödeen att i sin verksamhet som generaldirektör taga hänsyn till sina privata förbindelser via
konstruktionsbyrån vid upphandlingar. Han konstaterade endast att
några komplikationer på grund härav icke förekommit.
Den förvåning, varåt interpellanten gav uttryck, delades av samtliga i debatten uppträdande talare, varibland återfunnos representanter för alla partier. Försvarsministern gjorde flera misslyckade
försök att vända bort diskussionen från det väsentliga, men vann inga
supporters. Icke ens statsministern, som redan genom att uppträda
markerade försvarsministerns svaga ställning, kunde uppbåda någon
sådan.
Härigenom fick debatten något av sensation över sig. Icke minst
statsministerns framträdande väckte uppmärksamhet. Hans försök
att framställa generaldirektör ödeen som den, vilken genom sin verksamhet sparat miljoner åt landet, fick en tvetydig klang i belysning
av den revisionsberättelse, som riksdagens revisorer avgivit med deras
starkt kritiska inslag just på denna punkt. statsministern nådde icke
annat resultat än att verka endera vilseledd eller att vara ute i avsikt
att vilseleda, båda fatala positioner för en regeringschef.
Fallet ödeen har två betydelsefulla aspekter.
Den ena rör själva frågan om biförtjänster. Så långt har otvivelaktigt försvarsministern och regeringen rätt, att det bör vara möjligt att tillåta biförtjänster för ämbetsmän och att detta icke minst
kan vara av vikt, då det gäller att härigenom förvärva och binda
framstående personer vid statstjänsten. Otvivelaktigt föreligga också
svårigheter att härför uppställa fixa gränser. Men även om gränserna icke äro i detalj fixerade, finnas fall, där det icke borde råda
meningsskiljaktighet om att alla gränser äro överskridna. Så måste
utan någon tvekan vara fallet, när vederbörande bedriver en rörelse,
som kan inverka på hans ämbetsutövning som chef för ett statligt
verk. Det är icke tillfredsställande ordning att bara invänta komplikationer för att handla. Att styra är även i detta fall att förutse.
Den andra och icke mindre intressanta, är den konstitutionella sidan
av saken. När riksdagen tagit ett så bestämt ställningstagande i frå-
gan, som i våras skett, hade man som sagt väntat en annan inställning från Kungl. Maj :t än ett liknöjt »jaså». Debatten gav också vid
handen, att denna attityd från regeringens – främst i detta fall herr
Vougts, bakom vilken väl döljer sig den verkliga resistensen i herr
Skölds gestalt – väckte indignation inom riksdagen. Den efterföljande pressdiskussionen har understrukit detta. Riksdagen är icke
och kan icke utan självutplåning vara likgiltig för de öden, som möta
anmärkningar av dess speciella kontrollorgan. Frågan om krigsmaterielverket och dess chef har härmed fått ett statsrättsligt inslag,
som berör frågan om effektiviteten i riksdagens kontrollmakt
En annan sak är att på grund av föråldrade reglementen riksdagens
revisorer numera – särskilt sedan höstriksdagar blivit regel – hava
547
Dagens frågor
för kort tid för sin granskning och att avsaknaden av ett mera fast
kansli av den art, som står t. ex. sakrevisionen till buds, menligt inverkar på revisorernas förmåga att intränga så djupt i många förhållanden som de skulle önska. En förbättring på denna punkt är ett
önskemål, som sedan någon tid tillbaka diskuterats och väl förr eller
senare i någon form kommer att upptagas till prövning.
Den pressdiskussion, som efterträtt debatten, har i stort sett gått
i enighetens tecken och följt riksdagsopinionen med två signifikativa undantag, herr Vougts gamla organ »Arbetet» och kommunisttidningen »Ny Dag».
Man torde hava rätt att förutsätta att, trots regeringsinsatsen i debatten, frågan ännu en gång blir föremål för regeringens prövning.
Skulle så ej bliva fallet, torde den konstitutionella apparaten för missnöjesanmärkning mot det statsråd, som har att bära ansvaret, knappast kunna undgå att träda i funktion.
Statsminislt>r- Det är inte alla statsministrar, som haft tillfälle att
debuten. i denna sin egenskap tala i riksdagen- det äventyret
fingo varken Hamrin eller Pehrsson-Bramstorp uppleva under sin
upphöjelses korta månader – och det är få, som beretts lägenhet att
där få tala så omgående som exc. Erlander. Det skedde redan dagen
efter Per Albin Hanssons jordfästning vid den remissdebatt, som med
anledning av begravningen uppsköts ett par dagar. Så okänd som den
nye statsministern var för folket i gemen och så överraskande för de
flesta, som valet av honom till partiledare kom, är det ingen större
överdrift att påstå, att debuten emotsågs med osedvanlig spänning
även i det hus, som han tillhört i fjorton år och där han på sistone
varit en av de flitigaste talarna från regeringsbänken. Man kan nog
fråga, om vår parlamentariska historia har mer än en lika observerad
statsministerdebut: Hjalmar Hammarskjölds möte mel andra kammaren efter bondetåget, då han var dristig nog att läsa upp sitt regeringsprogram för den aversionelit inställda kammarmajoriteten.
Det vore svårt att hävda, att exc. Erlanders debut blev lysande.
Ingen undrade i och för sig över den starkt synbara nervositeten.
Denna var dock en nyhet från den plats, där man i åratal vants att
se och höra den orubbligt säkre Per Albin Hansson. Mer förvånade
man sig över att statsministern kringgick de flesta spörsmål, som
riktats till honom. Han gjorde det med ett visst studentikost humör
och han fick vid ett par tillfällen skrattarna på sin sida, när han gick
in i närkamp med hr Ohlin om de slutsatser, vartill socialdemokraternas successiva tillbakagång sedan 1940 kan ge anledning. (Remissdebatten kom i andra kammaren genom hr Ohlinsideliga analyser av
förskjutningen av partiernas procentuella andel i väljarkåren att till
stor del kretsa kring valsiffror, varför det ryktades i kammaren, att
talmannen hr Sävström vid avslutningen av debatten tänkt formulera
propositionen så: finner kammaren nu procenträkningen avslutad~)
Men statsministern tog inte hem något spel. Hans programförklaring
inskränkte sig till en sammanfattning av socialdemokraternas i åratal kända och förkunnade socialpolitiska mål. Denna resume gav
548
Dagens frågor
varken i sak eller i nyanser något nytt. Och han kunde inte hålla de
bägge oppositionsledarna, hrr Skoglund i Doverstorp och Ohlin, från
livet på sig – hr Bramstorp ställde sig som vanligt på en plattform
mitt emellan, »auf eine höhere Warte», men överraskade sent på kvällen genom en sällsynt frän, temperamentsfull och farbroderligt respektlös attack i den parlamentariska pedagogikens tecken mot folkpartiets ledare.
Det var ganska naturligt, att oppositionsledarna eftersporde, vilken
ställning regeringen i allmänhet och statsministern i synnerhet intog
till socialiseringsfrågan efter regeringspartiets motgångar i valet.
Hade avfallet bland väljarna från det »statsbärande» socialdemokratiska partiet något att säga regeringsledningen~ Och vilken takt ville
den nye statsministern förorda när det för partiet gäller att via socialisering, planhushållning eller annan statskontroll förverkliga den
»ekonomiska» demokrati, med vilket uttryck partiet sökt popularisera
sina maktpolitiska strävanden~ Exc. Erlander svarade på allt sätt
undvikande. Han hänvisade blott till efterkrigsprogrammet. Dess beryktade 27 punkter, yttrade han, hade haft hr w·igforss till huvudförfattare och Per Albin Hansson hade rekommenderat 1944 års partikongress att stadfästa dem. Punkterna gåve uttryck åt det samlade
partiets mål. Någon meningsskiljaktighet fanns alltså inte, fortsatte
statsministern, och underförstått kunde alla nyfikna genom att köpa
skriften få sitt lystmäte av upplysning och klarhet. Detta föranledde
hr Skoglund att erinra om att de ofta ställda frågorna om socialdemokraternas framtidsmål hade sin grund i de många olika, oklara och
sinsemellan svårförenliga uttalanden, som ledande socialdemokrater
gjort senast i valrörelsen. Och dessa dubbeltungade uttalanden från
regeringsbänken lära oundvikligen återkomma i framtiden, fortsatte
hr Skoglund, såvitt inte exc. Erlander talar hr Wigforss’ språk. På
denna snabba replik hade statsministern intet att genmäla, sannolikt
därför att det inte fanns något att tillägga.
Den andra frågan rörde socialdemokraternas och särskilt exc. Erlanders inställning till kommunisterna. .Ämnet hade självfallet aktualiserats främst av valutgången men även i någon mån genom hr
Linderoths för svensk nationell livssyn verkligt anstötliga hyllning
av Finlands Quisling, Kuusinen. Till svar upplyste exc. Erlander, att
hans dagdröm var arbetarrörelsens samling under en hatt. statsministern myntade visserligen några ironiska satser om kommunisternas
brist på originalitet – de hade ju accepterat de 27 punkterna – men
det låg mycken högaktning i hans inviter till samarbete i det tänkta
enhetspartiets tydliga form. Det vore synd att säga, att kommunisterna visat sig nämnvärt intresserade av att ge upp spelet just nu när
de befinna sig i oavvislig tillväxt. De lyssnade mycket övermodigt
förströdda till statsministerns samlingsappelL Det är emellertid möjligt att den nye socialistledaren, med sina antecedentia i Clarte, ämnar
göra arbetarrörelsens enhetsverk till sin kungstanke i svensk partipolitik. Det var kanske just för detta avsnitt, som han inför öppen
ridå efteråt fick motta en uppmuntrande klapp från hr Wigforss –
synbarligen blott från honom och ingen annan. Det är föga troligt,
549
Dagens frågor
att hr Gustaf Möller, om valet till partiledare och statsminister fallit
på honom, skulle ha uttryckt sig i samma urbana form och kommit
fram till samma ekumeniska konklusioner vis-a-vis kommunisterna
som regeringschefen. Hr Möller var veterligen den ende av statsråden
som under valrörelsen frejdigt polemiserade med kommunisterna.
De motgångar, som enhetspartiet led vid valet i Berlin, borde vara
lärorika också för de svenska socialdemokraterna, även om förhållandena i ryska zonen och i Sverige givetvis äro högst skiljaktiga. För
de flesta människor te sig olikheterna mellan socialdemokraterna och
kommunisterna som en skillnad inte till graden utan verkligen till
arten. Snarast skulle man vilja tala om två skilda världar i många
ideologiska hänseenden. Ä ven om exc. Erlander en tid varit skolminister, överstiger det med visshet hans förmåga att hastigt, om
ens någonsin omskola kommunisterna. Det är emellertid inte utan
stora farhågor som man genom remissdebatten fick klart för sig, att
statsministerns mål är att söka slå ihop de socialdemokratiska och
kommunistiska partierna. Det måste väl betyda, att regeringen under sin nya ledning ämnar lägga sin kurs i enlighet med denna baktanke.
10.11. 1946.
»Har ni fått nog? Rösta Det var knappast någon som blev övermed republikanerna!» raskad över att resultatet av kongressvalen
i Förenta Staterna gick presidenten emot. Under det senaste halvåret
har praktiskt tagit intet varit ägnat att stödja hans ställning, under
det att han i det ena fallet efter det andra misslyckats eller öppet
måst visa sin svaghet. Kontrasten mot företrädaren blir alltmera markerad.
Valet blev emellertid ett verkligt jordskred. Efter att i fjorton år
ha haft majoritet i både senaten och representanthuset äro demokraterna nu på båda ställena satta i minoritet. Av representanthusets
435 platser få republikanerna 246 mot förut 192 och demokraterna få
nöja sig med 189. I senaten, som endast till en tredjedel stått under
omval, få republikanerna 51 platser (förut 39) och demokraterna 45.
Republikanerna ha sålunda nu större majoritet än demokraterna hade
i föregående kongress. De vid valet avgivna rösterna synas fördela
sig med närmare 55% för republikanerna och 45% för demokraterna;
något oberoende parti av betydelse har denna gång ingenstädes uppträtt. I Roosevelts hemstat New York återvaldes den republikanske
guvernören Dewey med inemot 750,000 rösters majoritet, och hans företrädare, demokraten Herbert Lehman, som kandiderade till senaten,
blev utslagen av en relativt okänd republikan. Segerns proportioner
äro sådana att de synas ha överraskat segerherrarna själva.
Vad är orsaken~ Det räcker m te med att hänvisa till att Roosevelt
var oöverträfflig eller att efterkrigssituationen är svårbemästrad. En
jämförelse med England är belysande: dess situation är ännu svårare,
och Attlee är ingen Churchill. Truman har misslyckats helt enkelt
därför att han på intet sätt är vuxen sin uppgift. Trots att raden av
företrädare är något blandad får man konstatera, att det i våra dagar
550
Dagens frågor
inte räcker med personlig hederlighet och anspråkslöshet för att fylla
den högsta posten i västerlandets största demokrati. Ett visst, låt
vara begränsat mått av politisk begåvning synes vara oumbärligt.
Och det har inte Truman lyckats visa prov på. Växer han inte heller
nu med uppgiften, är han definitivt förbrukad.
Samtidigt måste det understrykas, att valen måhända skulle ha
gått i samma riktning (ehuru antagligen inte så långt) även med en
mera framstående president. Icke sällan har en »mid-term election»
gått regeringen emot. Det mest kända exemplet är 1918 års val, då
Woodrow Wilson- vilkens begåvning ingen vid den tidpunkten tvivlade på – kom i samma läge som Truman nu. Det är betecknande,
att den mest omtalade republikanska valaffischen helt enkelt haft texten: »Had enough~ Vote Republican!» Redan före krigsutbrottet fanns
det en ganska stark reaktion mot New Deal och Roosevelts politik;
under kriget bars regeringen upp av den nationella entusiasmen, men
därefter har oppositionens chans återkommit med fördubblad styrka.
Man är trött på inskränkningar och restriktioner, trött på förmynderskap och reglementering, med ett ord: trött på staten. Att regeringspartiet får bära ansvaret är ganska naturligt, och någon annan opposition än republikanerna kan inte göra sig gällande i Förenta staternas politik. Paradoxalt skulle man kunna säga, att dessa gynnats av ungefär samma psykologiska faktorer som kommunisterna i
Sverige.
Omedelbart efter valet har presidenten i pressen fått diverse välmenta råd och anvisningar, bl. a. att avgå eller bilda ett republikanskt
kabinett. Det förefaller högst osannolikt, att en person av Trumans nå-
got konventionella typ skulle reflektera på dylika möjligheter, som stå i
rak strid mot all politisk tradition i Förenta Staterna. Det skulle ju
betyda ingenting mindre än att införa det parlamentariska styrelsesättets grundsatser, och så lätt åstadkommer man inte en konstitutionell omvälvning av denna revolutionerande karaktär. I ett uttalande efter valet har presidenten också hänvisat till den maktfördelningsprincip, som ligger till grund för författningen. Ingenting annat än en påtaglig, hård nödvändighet kan leda till ett motsatt resultat.
Det återstår att se, om konflikterna mellan president och kongress
komma att få så våldsam karaktär att något sådant framdeles aktualiseras. Otvivelaktigt blir regeringens handlingsfrihet i hög grad
kringskuren. Det är inte nog med att lagstiftningen och finanspolitiken komma att helt bestämmas av kongressmajoriteten. Dessutom
blir regeringen för sina viktigare utnämningar och sina överenskommelser med främmande makter beroende av republikanerna i senaten,
där dylika beslut måste godkännas, t. o. m. med två tredjedels majoritet.
Vissa möjligheter till praktiskt samarbete existera måhända likväl.
Trumans förnämsta tillgång har ansetts vara förmågan att förhandla
och nå uppgörelser med senatorer och kongressmän. Eftersom även
republikanernas möjligheter att uppnå påtagliga resultat av sitt arbete i viss mån bero av presidentens medverkan – i synnerhet som
551
Dagens frågor
dennes veto kan brytas endast med två tredjedels majoritet – bli de
möjligen förhandlingsvilliga, åtminstone så småningom. Därtill kommer, att skillnaderna mellan partiprogrammen inte få överdrivas. De
amerikanska partierna äro varken idepartier eller klasspartier. Demokraternas konservativa grupp, till vilken bl. a. den nuvarande utrikesministern Byrnes torde få räknas, står särskilt i Södern en bra bit
till höger om den »progressiva» riktningen inom det republikanska
partiet, och så framskjutna republikanska ledare som Dewey och Vandenberg ha föga gemensamt med Coolidges, Hoovers och Ogden Milis’
doktrinära inställning till ekonomiska och sociala problem. Redan på
Roosevelts tid gick den politiska frontlinjen i många fall tvärs igenom det demokratiska partiet, och sedan Wallace avpolletterats har
regeringen inte längre mycket kvar av New-Deal-periodens ideologi.
Därtill kommer den åtminstone hittills obrutna enigheten i utrikespolitiska frågor. Här hade Roosevelt dragit lärdom av Wilsons misstag och alltsedan krigets början uppehållit intimt samarbete med den
republikanska partiledningen. Omedelbart efter årets val visade sig
också verkningarna härav, då segerherrarna betygade sin vilja att
medverka till fullföljande av de hittills tillämpade riktlinjerna. Det
är för övrigt karakteristiskt, att den tidning (Washington Post), som
förordat en regeringsombildning, gjort undantag för utrikesministern.
Byrnes har i detta fall samma ställning som sin kollega Bevin: han
kan allt framgent tala med samma auktoritet som förut på det amerikanska folkets vägnar. Den enda opposition som förekommit har visat
sig på andra sidan och dess talesman har som bekant varit Wallace.
För hans politiska strävanden innebär emellertid valutgången ett förkrossande nederlag.
På en punkt ter sig framtiden emellertid brydsammare än eljest,
nämligen beträffande arbetsmarknaden. Större delen av den amerikanska fackföreningsrörelsen kännetecknas av en ansvarslöshet, som
står i stark kontrast till vad vi känna till från England och Sverige.
Företagarnas villighet till eftergifter kan knappast antas öka efter
valet och under sådana omständigheter kan man befara en serie omfattande arbetskonflikter, inför vilka regering och kongress sannolikt
skulle stå tämligen maktlösa. Här ligger den allvarligaste faran, både
för republikanernas möjlighet att utnyttja situationen och för Förenta
staternas näringsliv och ställning i världspolitiken.
Det är svårt att avstå från vissa spekulationer också om utgången
av 1948 års presidentval. I och för sig är det ingalunda givet, att valvinden den gången blåser åt samma håll som nu. Truman har knappast stora möjligheter att bli omvald eller ens uppsättas som demokratisk presidentkandidat. Ena sig däremot demokraterna om en bestämd linje av det ena eller andra slaget, förkroppsligad i exempelvis Byrnes eller Wallace, ha de måhända bättre möjligheter, i synnerhet om kongressmajoriteten inte förmår nå konkreta arbetsresultat av
betydelse. Just nu skulle Byrnes sannolikt komma långt på sin utrikespolitiska prestige; Wallace åter kan möjligen i framtiden bli i
stånd att kring sig samla de radikala krafter, som trots allt ha ett
betydande potentiellt inflytande. Av de republikanska ledarna står
552
Dagens frdgor
Dewey tills vidare i förgrunden; och ställningen som framgångsrik
guvernör i den politiska nyckelstaten New York har sedan gammalt
varit av värde för en presidentkandidat. Men mycket kan hända på
två år, och spådomar om valresultat ha i regel visat sig föga pålitliga.
Socialiseringen Medan samarbetet mellan de i ministärerna de Gaulle
i Frankrike. och Gouin representerade partierna gnisslade i författningsfrågan, voro de eniga om principerna för socialiseringsreformen, som hittills omfattar kolindustrien, den elektriska industrien jämte gastillverkningen, försäkringsväsendet och storbankerna.
Att det katolska folkpartiet (Mouvement Republicain Populaire,
MRP), som pläderar för en moderatliberal politik, efter befrielsen i
princip accepterade socialiseringsreformen, berodde därpå, att den
katolska arbetarorganisationen påyrkade i likhet med Confederation
Generale du Travail (CGT, Frankrikes LO) och kommunisterna en
successiv socialisering av den industriella produktionen.
I motiveringen till socialiseringsreformen heter det bl. a., att reformen åsyftar att ge nationen full och oinskränkt äganderätt till
produktionsmedlen, och i fortsättningen talas det än om nationen och
än om staten. Motiveringens författare sätter alltså likhetstecken mellan nationen och staten. Men de äro skilda begrepp. Vad är praktiskt
taget staten~ Diktatorn kan säga som Louis XIV: »L’Etat, c’est moi»,
och ett dominerande politiskt parti eller en parlamentarisk falang
kan säga: staten, det är vi. Men varken en diktator eller en partidiktatur kunna identifiera sig med nationen. Reformens ingress: att
»ge nationen» äganderätt till produktionsmedlen, bär Moskvas signatur. På en sådan fras ur den bolsjevikiska propagandan baseras socialiseringsreformen! Att detta innebar en underskattning av det
franska folkets politiska intelligens, ha folkomröstningen den 5 maj
och valen till den andra konstituerande nationalförsamlingen den 2
juni till full evidens visat. Ä ven de senaste valen, som resulterade
i en borgerlig majoritet. Motiveringen saknar övertygande sakskäl
av den enkla orsaken, att sådana finnas ej. Men det ges många svepskäl för ett statsvälde. L’ancien regirue före 1789, som inte var något
annat än ett ekonomiskt och politiskt statsvälde, då utövat av kungen
och adeln, baserades på fraser, i vilka den maktägande klicken identifierade sig med nationen. Nu vilja de röda reetablera detta statsvälde, men ändå ha de panna att kalla franska högern, katolska folkpartiet och radikalerna, som slå vakt kring Revolutionens av Stalins
och Molotovs hejdukar hotade principer – individens frihet, den enskilda äganderättens okränkbarhet och det privata initiativet – för
»reaktionära»! I så fall är också Marseljäsen »reaktionär». Den är
nu liksom för 150 år sedan den franska nationens sång i kampen mot
frihetens fiender.
Efter dessa korta kommentarer till den franska socialiseringsreformens motivering följer här en expose av kolindustriens, den elektriska
industriens och gastillverkningens samt försäkringsväsendets förstatligande. (Den franska bankreformen har förf. analyserat i Svensk
Tidskrift nr 5, 1946.)
553
Dagens frågor
I ingressen till lagen angående kalindustriens socialisering citeras
de yrkanden om denna industris effektivisering, som otaliga gånger
framförts av näringslivets representanter i regering och parlament
under de senaste decennierna. Denna effektivisering kräver, heter
det, att gruvarbetarna öka arbetstakten – en, som vi skola se, obefogad admonition till arbetarna av kommunisterna och deras vasaller
i socialistpartiet. I ingressen får man också veta, att arbetarna aldrig
kunna förnimma »arbetets glädje» och inte kunna stimuleras till nya
ansträngningar, samt att ingen produktionsökande modernisering kan
genomföras, så länge som gruvdriften dirigeras av privata bolag.
Konklusion: endast kalindustriens socialisering kan lösa detta på en
gång psykologiska och ekonomiska problem.
Men vad säga fakta~ – naturligtvis ignorerade av socialiseringsivrarna. Visserligen var den franska kolindustrien ett stycke efter
den engelska och tyska under mellankrigstiden, men den gick dock
ständigt framåt, och det fattades varken arbetsglädje eller produktionsstegrande tekniska förbättringar under den fria företagsamhetens regim, vars framåtanda bl. a. manifesterades i nya krav på
tekniska och administrativa reformer, som också realiserades trots
den röda falangens motstånd i tredje republikens parlament. Och
denna nu under en fördummande socialiseringspsykos förkättrade
fria regim gjorde vida mer för arbetarnas ekonomiska välfärd än
vad staten gjorde för arbetarna och tjänstemännen vid exempelvis
les Chemins de fer d’Etat. Än vidare. Den privata kolindustrien klarade före ockupationen inte blott det ekonomiska utau även det psykologiska problemet så bra, att förf. vid ett besök på 1930-talet i ett
av Nordfrankrikes gruvdistrikt bevittnade, hur arbetarna körde ut
ett par kommunistagitatorer och deklarerade, att »notre patron est
bon et juste», och att »vi känna oss som ett med företaget». Kan
denna samhörighetskänsla någonsin bli förnimbar i en socialiserad
kolindustri eller i ett annat förstatligat industriellt företag~ Säkert
inte. Det personliga fattas. Le patron är då remplacerad av ett byrå-
kratiskt kommissionssystem, som varken kan skapa arbetsglädje eller
sporra till nya tag.
Innan man beslöt att genomföra kalindustriens integrala socialisering, ville man först – det var på hösten 1944 efter befrielsen – göra
socialiseringen partiell, och till försöksobjekt utvaldes kolgruvorna
i Nordfrankrike, medan de andra franska koldistrikten tills vidare
skulle få vara i privat ägo. Man ville jämföra socialiseringsregimens
och det »efterblivna privatkapitalistiska systemets» produktionskapacitet. Den röda falangen ansåg ett fiasko för socialiseringsregimen
vara absolut uteslutet. ResultateH De officiella rapporterna visade,
att medan de socialiserade nordfranska gruvornas produktion minskades, ökades kolgruvornas produktion i de fria distrikten och även
tekniskt distanserade de fria gruvorna de förstatligade tack vare de
enskilda bolagens praktiska initiativ, vilkas realisering inte fördröjdes av remisser till en massa kommissioner, för att nu inte nämna, att
bland gruvarbetarna i de fria distrikten var moralen vida bättre än
bland arbetarna vid de socialiserade gruvorna, där arbetstakten mer
554
Dagens frågor
och mer sackade av, ja där till och med demonstrationer med krav
på en återgång till det gamla systemet förekommo.
Efter detta väntade man, att socialiseringsfalangen skulle skrinlägga planerna på hela kolindustriens förstatligande. Men så skedde
ej. Doktrinerna först och främst. Terrängen skall rätta sig efter
kartan. På order från Moskvaregeringen bagatelliserades de fria koldistriktens produktionsökning. Det beslöts, att hela kolindustrien
snarast möjligt skulle ställas under samma bevisligen produktionshämmande statsregim som de nordfranska gruvorna.
Socialiseringskommissionen har uppgjort följande produktionsprogram: år 1946 55 milj. ton och vartdera av åren 1947-53 75 milj. ton.
Vad beträffar åren 1946-47, anser expertisen programmet vara absolut
orealiserbart, och det är högst tvivelaktigt, om årsproduktionen under
perioden 1948-53 kan drivas upp till 75 milj. ton. Med en fri regim
hade det, att döma av statistiken från mellankrigstiden, uppenbarligen varit lättare att kanske redan 1947 öka årsproduktionen till den
i programmet angivna kvantiteten. Det är inte uteslutet, att staten
förr eller senare måste tillgripa diktatoriska tvångsåtgärder mot
gruvarbetarna, och det är inte minst denna eventualitet, som gjort
socialiseringen allt annat än populär bland intelligenta och klarsynta
arbetare.
En särskild kommission har tillsatts med uppgift att leda och organisera ej blott kolindustrien utan även övrig energiproduktion: elektrisk industri, gastillverkning, vattenkraft och atomenergiens industriella exploatering. Socialiseringens motståndare ha intet att anmärka mot inrättandet av en dylik kommission, men de ha framhållit,
att detta mycket väl låter sig göra utan socialisering. Det för en utbyggnad av energiproduktionen erforderliga kapitalet kan satsas av
de enskilda företagen i olika energibranscher, under förutsättning att
vinsten inte alltför hårt beskattas.
Medan kolindustrien under den fria regimen hade en synnerligen
solid ekonomi, ha de socialiserade företagen i stor utsträckning nödgats uppta lån mot statsgaranti. De förstatligade nordfranska gruvorna, som under den fria regimen voro vinstgivande, gå med förlust trots de stigande kolpriserna, och flera företag skulle inte ha
kunnat fortsätta driften, om de ej erhållit betydande lån av staten.
Beträffande de i våras socialiserade övriga kolgruvorna föreligga
ännu inga uppgifter, men enligt en av den franska industriens Paristidningar, L’Economie, komma även dessa gruvor att gå med förlust.
Under den fria regimen voro de mycket. lukrativa affärer.
Den socialiserade kolindustrien är ett statsmonopol, les Charbonnages de France, dirigerat av en kommission, som fastställer produktionsprogrammen, ger detaljerade direktiv och övervakar den tekniska
forskningen. Kommissionen består av 18 ledamöter, nämligen 6 regeringsrepresentanter, 2 industri- och 4 konsumentdelegater samt 6 ombud för de socialistiska fackföreningarnas landsorganisation, CGT,
det kommunistiska fackförbundet och den katolska fackorganisationen. Gruvtekniken är inte alls representerad. Med de 4 konsumentdelegaterna, som stå fackföreningarna nära, och de 6 arbetarombuden
555
-:.
Dagens frågor
anses den röda falangens dominance inom kommissionen vara tills
vidare tryggad. Under den centrala kommissionen sortera ett antal
lokala kommissioner, även de utan tekniker men med en talrik kommunist- och socialistrepresentation; de ha att med beaktande av läget
inom resp. distrikt verkställa centralkommissionens beslut.
Den 28 mars i år antog konstituerande nationalförsamlingen ett lagförslag om socialisering av den elektriska industrien och gastillverkningen. Enär denna strukturreform avsåg ett vida större antal företagsenheter än förstatligandet av kolindustrien, blev debatten i parlamentet och pressen mycket animerad och hotade ibland att spränga
den dåvarande regeringsmajoriteten.
Resultatet blev i viss mån en kompromiss men på det hela taget en
framgång för det röda blocket. Det har naturligtvis inte varit någon
svårighet att dekretera, att den franska elektricitets- och gasindustrien från och med dagen för lagens promulgering är i statens ägo
(artikel 1), men att lösa det med socialiseringen förknippade tekniska,
ekonomiska och administrativa problemkomplexet är en svårare uppgift; lagstiftaren har försökt skjuta ifrån sig denna genom att hänvisa till specialförordningar, som skola utfärdas senare. Sålunda
skall ersättningen till aktieägarna och entledigad personal (många
ha mistat sitt levebröd inom ifrågavarande och andra socialiserade
branscher av näringslivet) fastställas först längre fram, ehuru rätt
och billighet kräva, att ersättnings- och personalfrågorna regleras
före en industris eller företagsgrupps socialisering. Utländska intressenter i Frankrikes elektriska industri ha uttryckt sitt missnöje genom vederbörande regeringar, vilka antytt handelspolitiska repressalier, om skälig ersättning i guldfrancs eller dollar icke lämnas.
Enligt lagen skola de socialiserade företagen inom ifrågavarande
industribranscher dirigeras av två centralkommissioner, Electricite
de France et Gaz de France, under vilka distriktkommitteer sortera
med uppgifter, som skola fixeras före den 31 mars 1947. Till dess förvalta centralkommissionerna, industriellt och kommersiellt, samtliga
förstatligade el- och gasverk genom ad interium utsedda delegater för
de olika distrikten. I centralkommissionerna ha konsumenternas och
arbetarorganisationernas representanter en dominerande ställning.
Kommissionerna äro tillförsäkrade en »viss finansiell autonomi», som
socialist- och kommunistpressen anser »möjliggöra en affärsmässig
skötsel» av den franska gas- och elektricitetsindustrien. Den industriella och tekniska expertisen är emellertid så underrepresenterad, att
det enligt facktidskrifter inte kan bli tal om en produktion med samma
goda affärsresultat som under den fria regimen.
Socialiseringen omfattar alla el- och gasverk i Kontinental-Frankrike (även el-företag av exempelvis ASEA- och L. M. Ericsson-typen).
Har ett företag filialer i de franska kolonierna och protektoraten,
blir endast dess egendom i moderlandet förstatligad. Om företag inom
andra branscher av näringslivet ha installationer för framställning
av gas och elektricitet, bli dessa installationer förstatligade, vilket
sker under överinseende av en »comite mixte», där staten och vederbörande företag äro representerade.
556
Dagens frågor
Ersättningen till aktieägarna är ännu ej fixerad, men lagen innehåller flera alternativa förslag.
Förstatligandet av el- och gasindustrien har föranlett många protester, även från arbetarhålL Som gaskonsumenter ha Paris’ arbetare
efter socialiseringen fått vidkännas en tariffhöjning med 60 %, vilket
motiveras med att ett statligt monopol ej kan bära ett underskott.
Därjämte ha kommissionerna för den socialiserade gas- och elindustrien ersatt de förutvarande prestationslönerna med genomsnittslöner, och detta har medfört en sänkning av såväl produktionen som
arbetarnas levnadsstandard.
Till slut några ord om det franska försäkringsväsendets socialisering. Det har aldrig varit, vad det nu (tills vidare endast partiellt)
blivit – monopolistiskt. Och detta på tillskyndan av hrr Blums och
Cachins partier, som i valtider gå fram under parollen: Ned med
monopolen! Enligt senaste statistik (1944) bedrevo i Frankrike 967
fristående bolag försäkringsrörelse, av vilka 482 franska och 485 utländska. De utländska bolagen äro alltså i majoritet, men det är att
märka, att de franska försäkringsbolagen ha ett betydande antal
filialer i utlandet. Tack vare snabba och framsynta initiativ ha de
franska företagen successivt stärkt sin position både i ut- och hemlandet.
I debatten om försäkringsväsendets förstatligande hade till en början den integrala socialiseringens förespråkare ett klart övertag, men
med hänsyn till det utländska inflytandet i branschen måste de till
slut acceptera en kompromiss, innebärande att endast försäkringsbolag av »trustkaraktär» skulle socialiseras.
Den statliga försäkringszonen omfattar 32 företag. Å ven i fråga
om denna socialisering är ersättningen till aktieägarna och entledigad
personal inte ännu fastställd. Den förstatligade zonen dirigeras av
två nya ämbetsverk, le Comite National des assurances och la Caisse
Centrale de reassurance, med representanter för regeringen, arbetarorganisationerna och försäkringsexpertisen. Denna överraskande uppmärksamhet gentemot den tekniska expertisen kan betraktas som ett
erkännande av fackföreningsdelegaternas inkompetens att sköta försäkringsrörelsen. Det torde inte dröja länge, förrän socialiseringsfalangen nödgas underordna sig expertisen även i kol-, elektricitetsoch gasindustrierna.
Jean Guy.
Det slutliga I Svensk Tidskrift, häfte 6, gjordes några beräkningar
valresultatet. av valresultaten, grundade blott på de preliminära röstsiffrorna. De definitiva resultaten skola här nedan sammanställas och
kommenteras.
De definitiva valsiffrorna innebära icke obetydliga förskjutningar
jämfört med de preliminära T.T.-rapporterna. Det är speciellt hö-
gern, som förbättrat sin ställning med 6 landstingsmandat och över
26,000 röster. De slutgiltiga valsiffrorna för hela landet äro (siffrorna för 1944 inom parentes): H. 494,776 (488,921), Bf. 451,952 (421,094),
Fp. 520,160 (398,293), S. 1,477,683 ((1,436,571), K. 371,917 (318,466). Förde- 557
Dagens frågor
lade på landstingsmannavalet och stadsfullmäktigevalet i de sex storstäderna, som ej tillhöra landsting, bli siffrorna följande:
H.
157,084
(149,837)
H.
337,692
(339,084)
stadsfullmäktigevalet i storstäderna.
B j.
295
(1,680)
Fp.
136,651
(87,570)
s.
308,973
(301,916)
K.
129,504
(108,242)
Landstingsmannavalet.
B f.
451,757
(419,414)
F.
383,509
(310,723)
s.
1,168,710
(1,134,655)
o.
5,238
(17,171)
K.
242,413
(210,224)
Mandatfördelningen blev för hela riket: Högern 213 (- 63), bondeförbundet 242 (+ 31), folkpartiet 244 (+ 76), socialdemokraterna 742
(-83), kommunisterna 107 (+ 66) och övriga, d. v. s. Medborgarförbundet i Hälsingborg 3 (3). Fördelningen mellan landsting och storstäder var för högerns del 137 och 76, för bondeförbundet samtliga 242
i landstingen, för folkpartiet 185 och 59, för socialdemokraterna 564 och
178, för kommunisterna 53 och 54 och slutligen för övriga 3 mandat till
storstäderna.
Om samma röstetal erhållits vid ett andrakammarval, skulle det
inneburit endast smärre förskjutningar. Högern skulle då ha fått 36
mandat mot 39 nu, och förlusterna skulle gått ut över Stockhohns stad,
Kopparbergs och Jämtlands län (i de bägge senare länen med ytterst
knapp marginal). Bondeförbundet skulle ha gjort 3 förluster, i Kristianstads, Skaraborgs och Kopparbergs län, men vunnit 2 mandat,
det ena i Blekinge och det andra i Gävleborgs län. Resultatet skulle
alltså blivit en förlust, d. v. s. 34 mandat. Folkpartiet skulle ha vunnit
9 mandat, i Stockholms stad 2, samt vardera ett i Stockholms, Kristianstads, Skaraborgs, Kopparbergs och Jämtlands län samt i Fyrstadskretsen och Göteborg. Socialdemokraterna skulle fått vidkännas
en förlust av 6 mandat, därav 2 i Stockholms stad, ett i vardera Stockholms, Blekinge och Gävleborgs län samt i Fyrstadskretsen. Kommunisterna skulle ha förlorat ett mandat i Göteborg och vunnit ett
i Stockholm och ett i Kopparbergs län. Partiställningen skulle alltså
ha blivit: H. 36, Bf. 34, Fp. 35, S. 109 och K. 16 mandat.
Det kan vara av intresse att se, hur mycket de olika partiernas
mandat ha kostat i röster. Om man räknar med hela riket, d. v. s.
såväl landstingsmannavalet som storstadsvalet, finner man, att kommunisterna betalat mest, d. v. s. 3,475 röster per mandat, därefter
kommer högern med 2,323 röster, folkpartiet med 2,132 röster och socialdemokraterna 1,991 röster. Bondeförbundet har ej behövt betala mer
än 1,868 röster för sina mandat. Medeltalet per mandat är 2,142 röster.
Om man sedan fördelar mandaten mellan landsting och storstäder,
finner man att varje landstingsmandat kostat kommunisterna 4,574
röster, högern 2,465, folkpartiet 2,073, socialdemokraterna precis en röst
558
Dagens frågor
mindre, d. v. s. 2,072 röster och bondeförbundet endast 1,866 röster.
Medeltalet är i detta fall 2,189 röster.
Vad storstäderna beträffar äro även här kommunisternas mandat
dyrast, 2,398 röster, därefter folkpartiets 2,316 röster och högerns 2,067
samt socialdemokraternas billigast, d. v. s. 1,736 röster, vilket är betydligt under medeltalet 1,994 röster.
Om man gör det tankeexperimentet, att samtliga landstingsområden
skulle utgöra en enda stor gemensam valkrets, finner man, att valet
då skulle inneburit 536 borgerliga mandat i stället för 564 och 645 socialistisk-kommunistiska i stället för 617. Fördelningen skulle ha blivit:
H. 154 (137), Fp. 207 (242), Bf. 175 (185), S. 535 (564) och K. 110 (53).
En mera sannolik valmetod vore emellertid, att varje landstingsområde skulle utgöra en valkrets. Det slutliga resultatet skulle emellertid bli tämligen likartat det föregående. Den borgerliga kartellen
skulle ha erhållit 538 mandat mot 564, fördelade på högern 151 mot 137,
folkpartiet 211 mot 242, bondeförbundet 176 mot 186. Socialdemokrater
och kommunister skulle tillsammans erhållit 643 mandat mot nu 617,
varav de förra 539 mot 564 och de senare 104 mot 53. En sådan valkretsindelning skulle exempelvis ha inneburit, att högern i Örebro län,
som nu endast har 2 mandat för sina 11,821 röster, då bondeförbundet
fått 7 mandat på 13,854 röster och folkpartiet 11 mandat på 20,964 röster, i stället skulle erhållit 5 mandat samt bondeförbundet och folkpartiet vardera 6 och 9.
Om varje storstad utgjort en enda valkrets skulle det sammanlagda
resultatet endast inneburit mycket små ändringar. Den borgerliga
kartellen skulle erhållit precis samma antal mandat, men högern skulle
ökat med ett på folkpartiets bekostnad. Socialdemokraterna skulle ha
behövt släppa till två mandat, ett till kommunisterna och ett till gruppen övriga, d. v. s. Medborgarförbundet i Hälsingborg.
Den verkliga barometern, vad det gäller partiernas framgångar och
motgångar, är den procentuella andelen i valmanskåren. För hela
riket är denna andel efter 1946 års val för högern 14,9 %, bondeförbundet 13,6, folkpartiet 15,7, socialdemokraterna 44,5 och kommunisterna
11,2 och övriga 0,2 %. Fördelat mellan landsting och storstäder äro
siffrorna:
H.
Landsting 13,1
storstäder 21,3
B f.
17,5
Fp.
14,8
18,5
s.
45,2
41,9
K.
9,4
17,6
ö.
0,7
För hela riket innebär detta, att högern förlorat 0,9 av den procentuella andelen i valmanskåren sedan 1944, bondeförbundet har precis
samma andel, folkpartiet har vunnit 2,8, socialdemokraterna förlorat
2,o och kommunisterna vunnit 0,9. Arbetarpartierna ha minskat sin
andel från 56,8 till 55,7. Inga Olsson.
Sintkampen om den I sitt anspråk på västgränsen längs Oder och
tysk-polska gränsen. Lausitzer Neisse äro alla polacker – bortsett
från en liten del av de politiska emigranterna – eniga. De motive- 41- 4G80G Svensk Tidshift 1946 559
Dagens frågor
ringar, som lämnas för detta krav, äro emellertid OJamna. Svagast
äro de äldre historiska argument, som visserligen kunnat påvisa, att
innan de tyska kolonisterna under den tidigare medeltiden »ridit mot
öster», polacker varit bosatta i Schlesien och andra nära besläktade
slaviska stammar i Pommern; tyska förhistoriker ha däremot framhållit, att dessa slaver kommit dit först under folkvandringen och att
dessförinnan germanska folk bott i dessa trakter. Den opolitiska arkeologien har slutligen konstaterat, att före slaver och germaner helt
andra urinvånare haft sina boplatser vid Oder, nämligen folkstammar
av illyrisk härkomst, som senare gått under.
Men de polska kraven på slutgiltig bekräftelse av de provisoriska
Fotsdamgränserna äga ännu andra verkningsfullare motiveringar. De
stödja sig på den nyaste historiens obestridliga faktum, nämligen att
den tyska krigföringen mot Polen politiskt och militärt haft karaktären av ett angrepp, och de härleda härur Polens rätt på en full gottgörelse för de svåra lidanden det polska folket utstått och på en hållbar defensivgräns. Slutligen kan den polska politiken även peka på
den omständigheten, att i öster stora områden avträtts till Sovjetunionen och att den där bosatta nationella polska befolkningen behöver
andra boplatser. Inom sina nuvarande gränser skulle Polen i stället
för i genomsnitt 90 invånare per km2 före kriget ha en befolkning av
70 invånare per km2, varigenom dess överbefolkning av jordbrukare
skulle elimineras utan att folkbrist behövde uppstå. Många europeiska
stater uppvisa ju lägre befolkningssiffror på samma yta. En polsk
statistiker av vetenskaplig rang, dr Rajmund Bulawski, har för övrigt med stöd av tysk facklitteratur sökt bevisa, att efter genomförd
inre kolonisation inom Tyskland där skulle finnas tillräckligt åkeroch ängsmark för den tyska agrarbefolkningen. Hans sakliga tankegångar förtjäna redan därför internationellt beaktande att de utan
tvivel åter komma att dyka upp i den diplomatiska diskussionen om
fredsfördraget med Tyskland. Ett vetenskapligt utskott under ordförandeskap av professor Goetel, rektor vid Krakaus bergakademi,
bland vars medlemmar förutom Bulawski märkas flera namnkunniga
historiker, geografer och geologer, är ivrigt sysselsatt med att förbereda Polen på denna diplomatiska slutkamp.
I Warszawa var man emellertid i början ej lika enig angående frå-
gan om hur Polen skall inrätta sin politiska strategi vid denna uppgörelse i gränsfrågan, som man hade varit, när det gällde själva kravens uppställande. Visserligen rådde inga meningsskiljaktigheter om,
att det gällde att så snabbt som möjligt skapa fullbordade fakta i de
»:Hervunna områdena». Industrialiseringen har där också i en hel
rad av smälthyttor, gruvor och fabriker verkligen redan påtagligt
närmat sig förkrigsstadiet men givetvis ännu ej hunnit uppnå detta.
T. o. m. så komplicerade företag som porslinsfabriker och glashyttor
i Nedre Schlesien äro i gång. Kolexploateringen överträffar i många
gruvor i W aldenburgområdet t. o. m. förkrigsproduktionen – visserligen med hjälp av tysk arbetskraft, som blott långsamt ersättes av
polska repatrianter från Ruhr och Nord-Frankrike. Hela den industriella treårsplanen, som i sin tur utgör grundvalen för en hel rad
560
Dagens frågor
av Polens handelsavtal med andra europeiska stater, kan utan de f. d.
tyska provinserna överhuvudtaget icke genomföras. Först nästa år
torde det bli möjligt att efter krigshärjningar och folkomflyttningar
kunna överblicka den agrariska utvecklingen i denna landsdel. Vojvoden i Nedre Schlesien räknade ut för förf., att under år 1946 20%
av åkermarken i hans provins är obrukad. I Pommern torde härmed
förhålla sig ännu mindre gynnsamt. Men dessa en omvälvande övergångstids företeelser bevisa föga om det i framtiden blir möjligt för
Polen eller ej att utnyttja dessa områden.
Vilken av de utslagsgivande stormakterna skall nu stödja de polska
anspråken~ Vem kommer att bekämpa dem~ Warszawaregeringens
politiker räkna först och främst med att i denna fråga möta det
tyska folkets samlade motstånd. Icke ens Ostzonens enhetssocialister
ha under den senaste valkampanjen hållit fast vid sin partiordfö-
rande Piecks linje, ännu i somras antydde denne offentligen, att Tyskland måste och kan avstå från områdena bortom Oder, om det i stället
behåller Rhengränsen och Ruhr. Men denna valtaktiska svängning
hos den yttersta tyska vänstern uppfattas här icke som ett tecken på
att Moskva icke fullt skulle stödja den polska gränspositionen. Efter
Molotovs sista yttranden i denna fråga sätter man i Polen mycket
tillit till den östra bundsförvantens hjälp, då Ryssland ju på linjen
Triest-Stettin söker utbygga sin egen främre säkerhetslinje som en
slavisk vall. Moderata polska kretsar äro visserligen av den uppfattningen, att den ryska betäckningen på denna front kunde visa sig
otillräcklig. Enligt deras mening skulle dessutom stöd i väster behövas och i detta syfte borde bondeledaren Mikolajczyks förbindelser
till London och Washington utnyttjas. Mikolajczyk, som ju fortfarande är nominell vicepresident, räknade utan tvivel själv med en
sådan möjlighet och stödde härpå en del av sina inrikespolitiska förhoppningar och ambitioner. Byrnes’ tal i Stuttgart och Bevins förklaring i underhuset den 22 oktober, som ännu tydligare tog Tysklands
parti och kritiserade Polen, inneburo slutet på sådana förhoppningar.
Man har här uppfattat den engelska utrikesministerns uttalande så,
att han ämnar sätta en viss inrepolitisk regimändring i Polen som
villkor för sitt gillande, så snart en slutgiltig bekräftelse av Potsdarnrnötets gränsdragning skulle bli aktuell. De regerande polska vänsterpartierna äro emellertid icke beredda att betala ett sådant pris. De
räkna med att vid den slutliga fredsuppgörelsen helt andra frågor
komrna att dominera engelsmännens och amerikanarnas intressen.
Västmakterna skulle också vara ur stånd att utöva något som helst
verksammare tryck vid Oder. Utslagsgivande – anse de ·- komma
i denna zon redan till följd av ockupationsstyrkornas fördelning att
förbli ryssarna, som också ha mera reella intressen att försvara där.
Den sålunda fastslagna polska taktiken varslar om att hela frågan
om Tysklands östra gräns i den diplomatiska slutkampen ännu en
gång kommer att bli häftigt omstridd. I praktiken har man i W arszawa avstått från att i förväg förvärva alla allierade stormakters
gillande av de egna kraven. Man förlitar sig på att ingen skall riskera försöket att mot Polens och Rysslands vilja ännu en gång ändra
41* 561
Dagens frågor
det nuvarande läget. En inrikespolitisk följd härav kommer att bli
Mikolajczyks och hans bondepartis ytterligare politiska utestängning
såsom vänner till de mot Polen ovänligt sinnade Västmakterna. Utrikespolitiskt innebär denna utveckling att Warszawa även i framtiden kommer att vara bundet vid Moskva. Alla de kretsar inom det
polska folket, som räkna med en ogynnsam fortsättning eller t. o. m.
skärpning av relationerna mellan öst och väst, se detta med sorg.
Regeringen delar däremot Stalins optimistiska åsikt, att det egentligen ej finns några tillräckliga grunder för en aktuell världspolitisk konflikt.
Weimarflag~an till Enligt vad en i Berlin stationerad Reuterkorheders igen· respondent kunnat meddela den 6/11 går den
första tyska flagga, som hissas officiellt efter det hakkorsflaggan
halats ned, i topp i Stuttgart den 10 december i år. Symboliskt nog
blir det den svart-röd-gyllene flaggan för staten Wiirtemberg-Baden,
som börjar sin officiella tillvaro den dagen med att lantdagen inkallas
efter att ha valts den 24 nov.; samma dag skall också folket i folkomröstning godkänna de 108 artiklarna i statens författning. Det
ser ut som en tanke att den första officiella flaggan i det efterhitlerska
Tyskland just kommer att visa den 1933 hädangångna Weimarrepublikens färger kring vilka alltid stått strid. Annars kan man nog
säga att det svart-röd-gyllene riksbaneret har gammal hävd ända från
det medeltida tyska kaiserriket, sålunda var den första tyska republikens flagga minst lika ärorikt förknippad med den tyska historiens traditioner som någonsin den svart-vit-röda riksflaggan. .Även
de tyska studentorganisationer som år 1818 – såsom revolutionära
patrioter i opposition mot Metternichregimen – sammanslöt sig till
de ryktbara Allgemeine Deutsche Burschenschaften, valde de svartröd-gyllene färgerna som fosterländskhetens och frihetskampens symbol. Och det tyska oppositionsparlament som år 1848 ivrade för ett
demokratiserat Tyskland bestämde den svart-röd-gyllene flaggan som
tyska förbundsfärger. Så kan det slutligen nämnas, måhända som
ett kuriosum, att år 1871, då det nya Tyska riket tillkom, det just var
landet Bayern som yrkade på svart-röd-gyllen i stället för den sedan
beslutade svart-vit-röda fanan!
Då Weimarförfattningens fäder slutligen år 1919 gav sin officiella
välsignelse åt den svart-röd-gyllene riksflaggan i stället för den röda,
som vajat över novemberrevolutionen, innebar beslutet en kompromiss mellan socialdemokratin å den ena och de borgerliga s. k. »förnuftrepublikanerna» (demokrater och centrumkatoliker) å den andra
sidan. Spartakusrörelsen och de oavhängiga socialisterna till vänster
om de regerande socialdemokraterna (»ministersocialisterna») har
aldrig velat godta den »svala» kompromissrepublik som utåt symboliserades av den historiskt sett kanske en smula revolutionära men i
själva verket samförståndsflaggan svart-röd-gyllen. Och på samma
sätt enades högeroppositionen – från de moderata folkpartisterna
över de tysknationella till nazisterna – i en kompakt enhetsfront som
opponerade mot svart-röd-gyllen och identifierade sina kampsyften
562
Dagens frågor
med den gamla kaiserflaggan svart-vit-röd. Hakkorsflaggan blev
aldrig riktigt populär som riksflagga ens hos nazisterna, innan Hitlerregimen stadgade den som officiell tysk symbol. Men detta skedde
dock först så sent som i nov. 1935 i samband med de beryktade Niirnberglagarna. Till en början nöjde sig den nazistiska regeringen med
att helt ignorera Weimarrepublikens baner och att återinsätta den
gamla tyska riksflaggan, d. v. s. den svart-vit-röda, i dess officiella värdighet. Möjligtvis bestämdes detta de nazistiska myndigheternas beslut i flaggfrågan först av en smula hänsyn till de tysknationella regeringskollegerna och främst även till rikspresidenten
von Hindenburg, som ju blivit marskalk under Hohenzollernregimen.
Riktigt helhjärtat har det tyska folket efter novemberrevolutionen
nog aldrig omfattat Weimarrepublikens flagga. Flaggstriden för och
emot än svart-röd-gyllen än svart-vit-röd upprörde tidvis dc politiska
lidelserna till den grad att den demokratiska regimen själv blev till
måltavla. En sista rest av tvekan och eftertankens kranka blekhet
förrådde sig i kompromissen – ännu en bland många andra – som
bibehöll svart-vit-röd som den tyska republikens handels- och sjöfartsflagga, visserligen med en liten, knappast synlig svart-röd-gyllen
»gÖs» i ena översta kanten. För oppositionen till vänster föll det sig
icke svårt att sätta den satiriska beteckningen »den svart-vit-rödgyllene republiken» på den Ebert-Hindenburgska statsformen.
Ännu en gång skall så den svart-röd-gyllene flaggan vaja över Tyskland, låt vara än så länge endast över staten Wiirtemberg-Baden.
Denna flagghissning i Weimardemokratins tecken sker ännu innan
Tyskland fått någon centralisering; något rike kan det ju än mindre
vara frågan om. »Tyskland är som land och stat till större delen
förstört, och resterna befinner sig i förfall, politiskt, socialt, ekonomiskt, andligt, kulturellt. Tyskland av i dag ser redan ut som en
skådeplats för nästa krig skulle se ut.» Så har f. socialdemokratiske
riksdagsmannen Kurt Heinig, tysk flykting i Sverige som i våras
återsett sitt gamla fädernesland, i en svensk tidning sammanfattat
sina intryck. Och tyska flyktingar som i höst farit kring i Tyskland
har endast kunnat bekräfta detta värdeomdöme. Den svart-röd-gyllene
flagghissningen som går av stapeln den 10 december kan nog inte
frånkännas ett visst traditionsmättat symbolvärde. Icke minst det
redan ryktbara Berlinvalets resultat, men också de kristna demokraternas röstningsvinster över hela Tyskland ger möjligtvis skäl för
antagandet att den Ehrenrettung den svart-röd-gyllene flaggan nu
får uppleva rent psykologiskt kan främja det demokratiska Tysklands sak. Gunter Dallman.
Tel!ner- 100-årsdagen av Esaias Tegners död den 2 nov. 1846 har vejubileet. derbörligen firats både i Växjö, där skalden verkade sina
sista tjugo år, och framför allt i Lund, där firandet blev en akademisk
högtid av glansfullt slag. Kronprinsens, kronprinsessans och prins
Vilhelms närvaro samt Svenska akademiens representation genom
dess ständige sekreterare Anders Österling, som i en högstämd minnesdikt hyllade skaldens minne, gav åt festen en prägel av en hela
563
Dagens frågor
svenska folkets angelägenhet. Dessutom var släkten representerad av
flera medlemmar, däribland Torsten Tegner. Som ett praktiskt på-
tagligt resultat kvarstår bildandet av ett Tegnersamfund med uppgift
att vårda det tegnerska arvet, utge vetenskapliga undersökningar belysande Tegners liv och gärning och en ny kritisk upplaga av Tegners skrifter, ev. instifta ett pris som belöning för något därav förtjänt arbete, sålunda ett både omfattande och stimulerande program.
Lagom till jubileet förelåg också en minnesskrift, utgiven av Lunds
universitet, »Esaias Tegner. Studier till hans person och verk».
Självfallet har i samband med jubileets firande den frågan ställts,
om 100-årsminneb; firande är mer än en konventionell akademisk
högtidlighet, om med andra ord Tegner alltjämt är en levande makt
i vårt folks liv. Svaret kan formuleras olika och har också gjorts det.
I den innehållsrika inbjudningsskrift, som universitetets rektor teologen Johannes Lindblom, utsände till festen, genomgår han på ett
ytterst fängslande och lärorikt sätt h ur ’l’egner vid tidigare minnesfester uppfattats av den då levande generationen. Rikedomen i Tegnertraditionen visar sig i att Tegner vid olika tillfällen setts ur skilda
synpunkter. Än har man lagt tyngdpunkten på hans liberalism, än
på den skandinaviska iden, än på honom som nationalskald. Jämsides
med den beundran, som tagit sig uttryck på detta sätt, har dock
tidvis rått rätt stor likgiltighet för den tegnerska dikten. För den
poetiska realismen i Runebergsk anda var denna dikt för högtflygande, storvulen och pompös, för åttiotalets antiidealister betydde
Tegners tro på eviga ideer något förljuget verklighetsfrämmande,
något av livslögn, såsom Lindblom träffande framhåller. Och i vår
tid kan man ej vänta att Tegners diktning skall ha högkonjunktur.
Men innebär detta att Tegner definitivt är död, och att firandet av
hundraårsminnet av hans hädangång i själva verket betyder en akademisk döds- och begravningsmässa~ »Ingen>>, fortsätter Lindblom,
»som det minsta har reflekterat över tillvarons växelspel och det ständiga böljesvallet i det mänskliga andelivet kan ett ögonblick stanna
vid en sådan tanke. Det vore fåvitskt att förmena någon att på sitt
eget vis, verkar det för de flesta aldrig så främmande, ge konstnärligt uttryck åt vad han tänker, ser, vill och känner. Varje röst, därest
den ljuder med äkta klang, har helt visst ett bud att bära fram, som
man har skäl att lyssna till. Men den som medger existensberättigamle blott åt en viss diktarart och förkastar varje annan har man
anledning påminna om det tegnerska yttrandet: varför ;;;kall man nödvändigtviA vara antingen blind eller enögd och icke ha rättighet att
se med båda ögonen~ Den väsentliga betydel;;;en av Tegners diktning
är icke beroende av tillfälliga tidsströmningar. Även nu finnas grupper av människor, som ur Tegners diktning ösa andlig näring, och i
framtiden skola sådana också finnas, ibland Rtörre, ibland ;;;märre.
En idediktare och formskapare sådan som ’l’egner hör, hur uppfattningen än må skifta under tidernas gång, till andelivets stora reserver. Till hans diktnings källsprång komma alltid törstande skaror
att söka sig fram. Detta har han gemensamt med alla som vi kalla
litteraturens klassiker.»
564
Dagens frågor
Denna välbalanserade erinran mot alltför tvärsäkra omdömen om
att den tegnerska dikten spelat ut sin roll får ett överraskande positivt stöd i den aktuella enquete, som Svensk litteraturtidskrift gjort
till jubileet i tidskriftens senaste nummer. Av de båda in- och utländska svaren framgår, såsom var att vänta, att den äldre generationen i Tegner sett något oförlikneligt. Bo Bergman betraktar honom
»som inbillningslivets triumfator och martyr, som ljusgestalten mot
åskmolnet», Vilhelm Andersen som Oehlenschlägers like på svenskt
språk, Anders Österling har framför allt fäst sig vid Magisterepilogen,
Yrjö Hirn minns bl. a. bäst Tegner för det han i en dikt uttalat sin
förvissning om vanskligheten och kortvarigheten av våldets skapelser, och för Francis Bull framstår Tegner icke bara >>som en a v dem
som har formct svensk sprog i staselige, betagende vers, men også
som den ypperste brevskriver i nordisk litteratur, overmanu i denna
henseende endog over Alexander Kielland>>. Mera överraskande såsom
uttryck för en starkare tegnersympati än man skulle väntat äro några
uttalanden av yngre, mindre akademiska svenska författare. Vilhelm
Moberg framhåller, betecknande för hur aktuell ’l’egner ständigt kan
bli, att under världskriget kändes dikten »Det eviga» lika aktuell som
den nyskrivna beredskapslyriken och att den för oss speglar historiens återupprepning: >>Parallellen med Napoleonkrigen och Hitlerkriget ligger klar och uppenbar.>> Stark verkar Harry Martinsons bekännelse om den tegnerska dikten som en individuell tillgång, en bekännelse som många andra i relativt enkla villkor och utan några
litterära anspråk ha gjort och kunna instämma i. Två rader i Flyttfåglarna, >>När hararna vitna l och rönndruvan glöder>>, göra honom
»rusig av lycka», och han tillägger: »Dessa sex ord har många gånger
lyft mig ur missmod. .Jag har gift mig med dem för livet.» Lika
oreserverat uttrycker sig Eyvind Johnson, och Ture Nerman räknar
Tegner jämte Bellman, Strindberg och Fröding till de fyra största i
svensk dikt.
Nu varken är detta eller är avsett att Yara någon slags gallupundersökning om Tegnors plats i vårt andliga liv. Helt säkert skulle
en bredare lagd enquete komma att spänna mellan Yarmaste beundran och djupaRte kallsinnighet. Särskilt skulle det Yäl visa sig, att
den yngsta generationen är alltför benägen att i den tegnerska dikten se mer eller mindre vissnade stilblommor, reaktionär idealism
och förlegad akademisk tradition. I ett uttalande i Lundagård av en
representant för den yngre generationen, som går i denna riktning,
medgeR det halYt motYilligt, att det dock hos Tegner finns sidor som
alltjämt leva men det är framför allt inte som diktare utan som människa han lever. Det är betecknande att det framför allt är i breven
Rom vi >>komma den sjuka och fiirtvivlade människan nära med alla
hennes sårbarheter och tvivelaktiga karaktärsdrag, och ännu mer än
i poesin stiger ur själva förnedringen fram makten hos den skrämmande och sagolika genius, Rom likväl aldrig helt låter sig skiljas
från begreppet Tegner … Om Tegner kan sägas leva ännu är det tack
vare hans vansinne, tack vare hans misantropi, hans dryckenskap
och erotomani –, tack vare allt detta plus ett gåtfullt något, som
565
Dagens frågor
icke är helt mänskligt men som icke desto mindre vore förmätet att
kalla gudomligt, detta gåtfulla något, som sällan lämnar sin bärares
liv utan att krossa det men som dock tillförsäkrar honom själv evigheten.» Man kan ha åtskilligt att invända mot detta ytterst tidstypiskt
färgade uttalande, men det kommer säkerligen att visa sig ha ett
stort dokumentariskt värde för framtiden. Så har man verkligen på
den yngsta fronten i stor utsträckning tänkt, känt och sagt om Tegner
i jubileumsåret 1946.
Och dock glömmer ungdomen lätt allt vad Tegner betytt för samtid
och eftervärld. Det är sant att han inte var någon stor auktoritet
varken i kyrkliga eller politiska kretsar under sin livstid. Både i
samtid och eftervärld var Geijer den som hade och haft sitt folks öra
på ett helt annat sätt, särskilt i politiska och kulturella frågor. På
andra områden har Tegner däremot varit en opinionsbildare av stora
mått. Han har för att nu stanna vid ett område som i detta sammanhang ligger närmast till hands, och därför att han blivit läst i mycket
vidare kretsar än Geijer och andra samtida, i stort sett, i plastiska
bilder och målande färger, präglat allmänhetens uppfattning av både
den äldre svenska och samtida författaregenerationen – Kellgren,
Thorild, Bellman, Leopold, Wallin ha fått sina bilder framkallade av
Tegners trollstav så, att de för alltid stannat i vårt folks medvetande.
Tegner har vidare haft ett omätligt inflytande på svenskt språk, på
svensk dikt, både poesi och prosa, att det nästan är banalt att framhålla det. Ungdomens starka sympati för de tegnerska breven har
nog till mycket stor del sin grund i det överraskande moderna språk
Tegner skriver, både vad ordval och syntax beträffar; man söker förgäves en förlegad arkaism, en stel eller tröttande satsförbindelse, allt
är präglat av en nästan nervös flykt. Och den tegnerska klarheten
har bl. a. haft det goda med sig att de som läst Tegner inte fallit ned
i stum tillbedjan för dunkelt och obegripligt tungomålstaleri, som
uppträtt med anspråk på att vara den enda och sanna dikten. Det
kunde också diskuteras, om icke den tegnerska andan med dess krav
på självständighet i tanke och handling (»att pröva förrn man dömmer», »att icke tro allt som skeppare förtälja») i Lund motverkat uppkomsten av »skolor», medan i Uppsala den ena avlöst den andra, fosforismen, boströmianismen, hägerströmianismen och allt vad de heta.
Man har härvid säkerligen också att taga med i beräkningen en viss
olikhet i uppsvenskt och skånskt kynne. Man kunde fortsätta ännu
längre med att uppföra poster på Tegners kreditsida, men det tjänar
knappast någonting till. Ho hör en sådan predikan på de håll, där det
skulle behövas~ Andra behöva den ej.
Det är vanskligt att formulera kategoriska slutomdömen om vad
som haft betydelse eller ej i ett helt folks liv och historia. Men som
ett resultat, icke av ett tillfälligt festrus utan av ett försök till allvarligt övervägande, kvarstår intrycket av det nu firade jubileet, att
Tegner alltjämt utgör en levande andlig tillgång för vårt folk och att
festen sålunda icke varit en tom akademisk ceremoni.
Bror Olsson.
566