Dagens frågor

DAGENSFRÅGOR
Den 10 juni 1947.
Finlands rekordlånga Den finländska regeringskrisens uppkomst kan
regeringskris. härledas ur rent personliga omständigheter.
Misslyckandet med försöken till en någorlunda tillfredsställande lösning berodde däremot på politiska motsättningar av djupgående
natur.
statsminister Mauno Pekkala började sin regeringsperiod våren
1946 icke utan en viss framgång. Men konflikterna i september kring
den finländska delegationens uppträdande vid fredskonferensen i
Paris resulterade i att statsministern uppgav sin tidigare rätt väl
hävdade självstiindighet och helt ställde sig i kommunisternas ledband. Möjligen som en följd härav, men i varje fall kring samma
tid upphörde Pekkala att på allvar hålla i regeringstyglarna. I varken stora eller små avgöranden utgjorde han därefter någon verkligt avgörande faktor, och de dagliga såväl politiska som förvaltningsbestyren befattade han sig knappast med. När Pekkala därefter någon gång framträdde skedde det ofta på ett obalanserat sätt.
Man erinrar sig hans huvudlösa angrepp på Ernst von Born, som
han beskyllde för feghet under Lappo-tiden (då von Born som inrikesminister fick bära den tyngsta bördan delvis med fara för egen
person) och dc upprepade våldsamma beskyllningarna åt olika håll
för krigshets, fascism o. s. v. från tiden före och under krigen, levererade vid tillfällen då statsministern tvärtom bort verka samlande,
t. ex. nyårsafton och dagen för fredsfördragets undertecknande. (Pekkala tillhörde själv regeringen sommaren 1941 och avgick icke vid
krigets begynnelf;e, men åberopar ett .votum emot krig, en rätt sällsam uttydning a v det parlamentariska systemets kollektivansvar.)
statsministerns bristande energi och intresse för ämbetets skötsel
gav samlingsregeringen Pekkala en säregen prägel. Utan ett sådant
diimpande och utjiimnandc inflytande som dels statsministern borde
utöva och dels kollegialiteten inom en regering vanligen framkallar
nådde motsättningarna mellan koalitionens olika grupper regeringens
intimaste rådslag. Det har sagts att om olika åsikt i någon fråga
rådde mellan t. ex. tvenne ekonomiska intressegrupper argumenten
voro skarpare och motsättningarna större inom regeringen än ute i
landet eller hos ledningen för resp. organisationer.
I de svåra ekonomiska förhållandena i Finland med dess skarpa
intressemotsättningar kunde detta icke i längden fortgå. Det fordrades en samlande kraft med förmåga att gentemot de skilda grupperna
hävda det helas intresse och betydelse. Både agrarer och socialdemokrater fann det snart nödvändigt att överflytta regeringstyglarna i nya händer. Agrarernas avskedsansökan kom först. Karakteristiskt är att det var regeringen som sprack, icke parlamentet och
19- 4 73D8 Svensk Tiaskrift 1.941 273
Dagens frågor
ännu mindre den allmänna opmwnen som fordrade ett regeringsskifte. Huru utpräglat personlig regeringskrisens upphov var framgår av att ingen inom regeringsgrupperna på allvar tänkt sig att
den nya regeringen skulle bygga på andra politiska konstellationer
än regeringen Pekkala. Det var i själva verket endast en ny statsminister man önskade, därtill vissa personbyten betingade av opinionen inom resp. partier.
Men bildandet av en ny regering kunde icke hållas inom ramen av
en enkel personfråga. I det sammanhanget gjorde sig den starka
politiska spänningen i Finland gällande.
Det blev främst kommunisterna som hindrade regeringsfrågans
förnuftiga behandling. Detta skedde i den form, att de kategoriskt
vägrade vara med på vilken som helst lösning enligt vilken deras
inflytande bleve mindre än i regeringen Pekkala.
Ett frågetecken utgör kommunisternas verkliga inställning till parlamentarismen. Äro de beredda att när parlamentarismens regler så
föreskriva stå i opposition~ Psykologiskt är detta knappast troligt.
De flesta av de kommunistiska mera betydande männen (och kvinnorna) ha tillbringat åratal i fängelser och i landsflykt eller gömda
undan polisen. Nu besitta de all makt och härlighet, inte minst
de ministeriella bilarna. Ämbeten och välavlönade förtroendeposter
i de statsägda bolagen utdelas till vänner och likasinnade, statspolisen övervakar borgare och socialister, bjudningar strömma in till
officiella och privata måltider och fester. De ledande kommunisterna
ha känt endast två ytterligheter: de ha antingen varit av samhället
utstötta eller av detsamma privilegierade. Otänkbart är säkerligen
för mången av dem att leva som en vanlig medborgare eller ens som
en riksdagsman i opposition. Nästan ingen har ett egentligt yrke
att falla tillbaka på. Denna bakgrund förklarar varför kommunisterna spela så mycket hårdare än andra partier och desperat kämpa
för sin maktställning. En annan omständighet är självfallet den att
de haft sitt vikande inflytande hos massorna på känn långt innan
nederlaget vid fackförbundsvalen nu blivit känt. Skola de i längden
kunna hålla makten går det ej att nu lämna den ur händerna. Och
de behöva ej heller göra det. Än så länge stödja sig kommunisterna
på sina utrikespolitiska förbindelser. Att för deras skull taga en
konflikt med Sovjetunionen önskar ingen förnuftig miinniska i Finland. Men lika säkert är att det icke i längden kan gå så att en grupp
terroriserar samhället. Det är endast en tidsfråga när kommunisterna
måste berövas sitt nuvarande inflytande, och den sannolika tidpunkten härför blir efter nästa val, då man har skäl att vänta en icke
obetydlig tillbakagång för den yttersta vänstern..
Om kommunisterna under regeringskrisen varit omöjliga, så ha
deras motspelare icke varit mycket bättre. Socialdemokratin lider
av en svår inre kris. Efter Tanner och gruppen kring honom råder
det inom partiet en förfärande brist på ledare. En grupp ungdomar
har t. v. tillvällat sig ledningen. Men dessas politiska klokhet och
erfarenhet står ej i någon som helst proportion till deras verksamhetsbegär och taktiska uppfinningsförmåga. Under regeringskrisen
274
Dagens frågor
ha socialdemokraterna bedrivit ett taktiskt spel än hit och än dit och
därigenom gjort det lättare för kommunisterna att dominera. Om
någon linje skall konstrueras ut av socialdemokraternas manövrer, så
har det varit ovilja mot ett fortsatt kommuniststyre, men samtidigt
strävan att gentemot arbetarskarorna framträda som den part som
bemödat sig om en stark gemensam arbetarpolitik. Spelet mellan
de två grupperna har komplicerats och motsättningarna skärpts genom fackföreningsvalen, i många avseenden av större betydelse än
själva regeringsfrågans utgång.
Agrarerna, tredje parten bland »de tre stora», ha ställt sig passivt
till krisen; de ha icke för egen del önskat ökat inflytande och
främst betonat sina jordbruksvänliga programpunkter. Detta har
synbarligen skett med uppmärksamheten fäst främst vid nästa val.
Icke heller agrarerna ha emellertid önskat acceptera fortsatt kommunistisk dominans i regeringen.
Under sådana premisser kunde sex veckors ansträngningar att
finna en bas för en ny regering endast leda till fiasko. Presidenten
försökte först med en fristående ekonomisk kraft, statsbankschefen
Tuomioja. Det kom nej från kommunisterna. Så gavs uppdraget åt
de sistnämndas kandidat, inrikesminister Leino, uppenbarligen för
att få honom förbrukad; att han icke var acceptabel för de andra
grupperna var uppenbart. Men när budet sedan logiskt bort gå vidare till en socialdemokrat (talman Fagerholm väntade i kulisserna)
vägrade kommunisterna. Endast en folkdemokrat kunde godkännas.
Presidenten uppmanade nu »de tre stora» att genom direkta förhandlingar söka en lösning. Han hade intet annat val än rena utmattningspolitiken. Men förhandlingarna ledde till ingenting, allt medan
veckorna förrunno. De andra partierna gjorde alla möjliga förslag,
de gingo så långt att de förklarade sig godkänna Helo, folkdemokrat,
men kommunisterna sade nej, de önskade sin man. Helo torde från
sin ministerpost i Paris givit uttryck åt rätt självständiga omdömen,
som ej fallit kommunisterna på läppen.
Så återstod för presidenten endast tre utvägar. Riksdagsupplösning
och nyval hade varit en. Men häremot talade dels den tekniska omständigheten att vallängderna för den förflyttade befolkningen voro
så ofullständiga att valet kunnat ske först på hösten, varav skulle
följt ett icke önskvärt långt interregnum. Dessutom funnos många
skäl mot val inom en alltför nära framtid, speciellt innan definitivt
fredstillstånd inträtt. Den andra regelenliga utvägen hade varit att
presidenten tillsatt en »egen» regering utan riksdagens medverkan.
Denna hade suttit tills den erhållit misstroendevotum, varpå hade
följt riksdagsupplösning och nyval. En sådan lösning hade under
vanliga förhållanden varit rätt given, men förkastades av presidenten
sannolikt på utrikespolitiska grunder; någon kommunist hade säkert
icke inträtt i ett sådant kabinett.
Aterstod som enda utväg ett fortsättande av regeringen Pekkalas
mandat, ett säkerligen i parlamentarismens historia rätt säreget fenomen. Efter sex veckors kris voro de medagerande så uttröttade att
de funno sig i det oundvikliga, åtminstone vad personerna vidkom- 19*-47398 275
Dagens frågor
mer. I fråga om den »nya» regeringens program talas det om ytterligare överläggningar inom och mellan partierna, men sådana bli
säkert ännu mindre fruktbara än intrigerna kring personfrågorna.
Man kan icke hysa stora förhoppningar om att den »nya» regeringen Pekkala i högre grad skall l?ldlja sig från den gamla, knappast kan Pekkala personligen nu för.mås till större aktivitet än tidigare. Faran är därför stor att regeringen skall bliva svag i sin
politik, fortfarande domineras av de ekonomiska intressemotsättningarna och icke förmå hålla sig vid makten en längre tid. Den
hårda kampen mellan vänsterpartierna och den livliga politiska verksamheten inom också de andra partierna har redan till en del fått
karaktären av valkampanj inför riksdagsvalen sommaren 1948. Då
det är tungt att fortsätta med sådana ansträngningar under en lång
tid och dessutom till skada för helheten, är det icke alls omöjligt
att händelserna utveckla sig i sådan riktning att nya val utskrivas
redan i slutet av 1947 eller början av 1948.
skattefrågan in- Finansminister Wigforss’ stora skatteförslag ligger
för riksdagen. nu på riksdagens bord. Bevillningsutskottet torde ha
full sysselsättning för en lång tid framåt med att sätta sig in i frå-
gans alla intrikata skattetekniska detaljer och bedöma de yrkanden,
som motionsvis framförts i anledning av propositionen. En kort
översikt därav kan ha sitt givna intresse.
Finansministerns förslag går i korthet ut på införandet av en renodlad inkomstskatt enligt en helt rörlig skala med skattesänkningar
för lägre inkomstskikt samt skattehöjningar för övriga inkomsttagare. De nuvarande skattefria barnavdragen vid taxeringen föreslås
slopade och ersatta med kontanta barnbidrag på 260 kr. per barn.
Den nuvarande kombinationen av statlig inkomst- och förmögenhetsskatt föreslås slopad. I stället genomföres en starkt progressiv särskild förmögenhetsskatt med en uttagning, varierande mellan 6 %o på
förmögenheter över 30,000 kr. och 18 %o för över 300,000 kr. Vidare föreslås bolagsskatten höjd från 32 till 40% och slutligen skall en ny
skatteform introduceras, nämligen den s. k. kvarlåtenskapsskatten,
en sorts kombinerad extra arvs- och gåvobeskattning med stark progressivitet och en uttagning av 5% å belopp över 30,000 kr. och 50%
över 5 milj. kr. De skattesänkningar, som föreslagits i propositionen,
ha av alla partier accepterats, varför någon närmare diskussion häröver i denna redogörelse torde vara onödig.
När motionstiden utgick den 10 maj, hade sammanlagt ett 25-tal
motioner avlämnats med yrkanden om annan utformning av skattesystemet än enligt finansministerns förslag. De olika riksdagspartierna ha framlagt sina yrkanden .1 partimotioner av för varje parti
mera officiell prägel, men samtidigt har ett stort antal enskilda motioner avlämnats.
Bland partimotionerna må först nämnas kommunisternas, vilken
helt och hållet accepterat finansministerns förslag men vill ha detta
kompletterat med en engångsskatt på förmögenheter i enlighet med
276
Dagens frågor
det särskilda yttrande, som till 1945 års statsskatteberedning avgivits
av den kommunistiske ledamoten, pol. mag. Hermansson. Skatteskalan skulle variera mellan 8% på förmögenheter över 40,000 kr.
och 15 % över 1,000,000 kr. Det totala skattebeloppet enligt denna skala
skulle motsvara c:a 10% av he 1 summan beskattningsbar förmö-
genhet och avkastningen beräknas till mellan 1,200 och 1,500 milj. kr.
De vanskligheter av teknisk natur, framför allt ifråga om taxeringsförfarandet, vilka beredningens majoritet ansetts lägga hinder i
vägen för genomförandet av en engångsskatt, äro enligt motionen ej
av större betydelse. Dessutom skulle en engångsskatt enligt motionärerna verka inflationsbekämpande. Här synes emellertid föreligga
en brist i den kommunistiska logiken eller eventuellt i det ekonomiska
kunnandet, då motionärerna samtidigt vill använda hela det influtna
miljardbeloppet för »direkt och indirekt produktiva investeringar
(bostadsbyggande, förbättring av folkhälsan, förbättring av undervisningsväsendet etc.)». Det torde väl näppeligen vara troligt, att
en majoritet inom riksdagen skulle kunna vinnas för denna motion.
I bopdeförbundets partimotion godkänner man finansministerns
förslag om höjda skatter för de högre inkomsttagarna och den höjda
bolagsbeskattningen, medan man motsätter sig höjningen av förmö-
genhetsskatten och införandet av kvarlåtenskapsskatten. Motionen
bygger på den ståndpunkt, som intagits av partiets representant inom
statsskatteberedningen, hr Rubbestad. På en punkt hade man emellertid på andra håll väntat sig, att partiet skulle desavouera hr Rubbestad i skatteberedningen, men dessa förväntningar ha ej infriats.
Kritiker inom andra borgerliga partier ha nämligen i den allmänna
diskussionen påvisat, att den höjda bolagsskatten även skulle drabba
den ekonomiska föreningsrörelsen, vilken ju är av särskild betydelse
inom jordbruket. Bondeförbundet har dock ej beaktat dessa varningens ord. Vidare yrkas i partimotionen, att dyrortsgrupperingen
av de skattefria ortsavdragen inom det statliga skattesystemet skall
avskaffas och att avdraget skall utgå med de belopp, som i propositionen föreslagits för mellersta ortsgrupp, samt att de av finansministern föreslagna reglerna för avdrag vid sambeskattning med
50 % dock högst 1,000 kr. av gift kvinnas inkomst av eget arbete skall
gälla även i fall, där hustrun deltar i familjens inkomstförvärv utan
att själv deklarera någon inkomst. Sistnämnda regel skulle givetvis
bli av betydelse särskilt inom jordbruksfamiljer. Beträffande förmö-
genhetsbeskattningen föreslår bondeförbundet en skiktskala mellan 5·
och 14 %o för förmögenheter över 30,000 resp. l milj. kr.
Folkpartiet, vars representant i skatteberedningen, chefredaktör
Elon Andersson, i stort sett intog samma ståndpunkt som högerns,
har i sin partimotion utgått från den gemensamma reservationen i
beredningen. I motionen motsätter’. nan sig sålunda alla av finansministern föreslagna skattehöjningar. Beträffande barnavdragens ersättande med kontanta barnbidrag accepterade i beredningen hr
Andersson i motsats till högerns representant finansministerns förslag och samma ståndpunkt intages i motionen trots att man förklarar sig vara införstådd med att detta system »för familjer med
277
Dagens frågor
många barn kommer att medföra en försämring i jämförelse med
nuvarande förhållanden även i sådana inkomstlägen, som ingalunda
kunna betecknas som höga». Vidare biträder man finansministerns
förslag om en helt rörlig inkomstskatteskala. Här må erinras om
att den nuvarande skalan utgör en kombination mellan en rörlig
bottenskatt för alla inkomster samt en fast tilläggsskatt för beskattningsbara inkomster över 8,000 kr. Inkomstskattens skiktskala föreslås i motionen röra sig mellan 10 % för beskattningsbara inkomster
mellan 0-1,000 och 60% för inkomster över 100,000 kr., varigenom finansministerns skattesänkningar godkännas medan höjningarna avslås. Beträffande förmögenhetsskatten föreslås en skiktskala mellan
4 %o på förmögenheter mellan 30,000-50,000 kr. och 12 %o för förmögenheter över 300,000 kr., vilket i jämförelse med den gemensamma folkparti- och högerreservationen i statsskatteberedningen innebär en
sänkning med l %o för det lägsta förmögenhetsskiktet och med 2 %o för
förmögenheter över l milj. kr. Bolagsskattens höjning motsätter man
sig och likaledes införandet av kvarlåtenskapsskatten. Om en ökning
av statsinkomsterna nästa budgetår blir oundgängligen nödvändig
skulle man emellertid på folkpartihåll kunna tänka sig en höjning av
nuvarande arvslottsbeskattning.
Högerns partimotion utgör ett lika djärvt som genialt enkelt
grepp på det invecklade skatteproblemet. Man anar mycken möda
bakom den omfattande och ingående motionen, som helt lyckats frigöra sig ur den återvändsgränd, vari skattefrågan råkat genom finansministerns manövrar. Till en början påvisas, att finansministerns inkomstberäkningar för de närmaste budgetåren säkerligen
gjorts mycket försiktigt just för att därigenom kunna motivera de
av densamme föreslagna skattehöjningarna. Enligt propositionen
skulle omläggningen av skattesystemet betyda ett intäktsbortfall
1948 på 165 milj. kr. netto, varvid skattelindringen för enskilda personer beräknades uppgå till 361 milj. kr. men detta motvägas av
skatteskärpningarna på bolag med 119 milj. kr., på förmögenheter
med 37 milj. kr. och på kvarlåtenskaper med 40 milj. kr. eller så-
ledes 361 minus 196 milj. kr. Därtill kommer ytterligare den till 275
milj. kr. beräknade nettokostnaden för de statliga barnbidragen. Bruttokostnaden för dessa beräknas till 420 milj. kr., varifrån skall avgå
det i proposititonen antagna värdet 1948 av de slopade barnavdragen
eller 145 milj. kr. Sistnämnda siffra torde emellertid med hänsyn till
befolkningsutvecklingen vara för låg. Värdet av dessa 1948 torde
säkerligen kunna uppskattas till 20 milj. kr. högre eller till 165 milj.
kr., d. v. s. i realiteten blir det alls icke fråga om någon nettoskattelättnad utan endast om en omfördelning av skattetrycket. Att statens utgifter ökar med 420 milj. kr. för barnbidragen är ett förhållande, som bör hållas helt avskilt från skattefrågan.
I högermotionen påvisas bl. a. att budgetöverskottet för 1947/48
kan uppskattas till 350 milj. kr. och för 1948/49 till 411 milj. kr, vilket
innebär, att några skattesänkningar uppenbarligen ej äro motiverade
för ett genomförande av det diskuterade skattelättnadsprogrammet,
278
Dagens frågor
utan att det statsfinansiella läget i stället medgiver en skattelättnad
för alla grupper av inkomsttagare.
Vidare framhålles, att propositionens förslag föregriper nu arbetande skatteutredningar inom olika områden. Det påvisas även, att
den av finansministern föreslagna skatteskalan på grund av den
höjda progressiviteten är till direkt nackdel för alla ensamstående
med mer än 7,000 kr. inkomst och för familjer med högre inkomst
än 15,000 kr. Det betecknas av motionärerna såsom särskilt anmärkningsvärt, att den ifrågasatta skärpningen av progressiviteten i inkomstskatteskalan och av marginalskattesatserna (d. v. ·s. den %,
varmed en inkomstökning av 100 kr. i olika inkomstlägen beskattas)
föreslås med stöd av en synnerligen bristfällig utredning och innan
ännu 1944 års allmänna skattekommitte företagit den i kommittens
direktiv av finansministern själv anbefallda utredningen angående
marginalbeskattningens storlek och möjliga verkningar vid skilda
inkomsttyper. Avskaf’fandet av barnavdragen motsätter man sig
bestämt i högermotionen, då detta skulle medföra en höjd beskattning för alla barn-familjer. Den del av inkomsten, som åtgår för barnens uppehälle, saknar skattekraft och bör därför undantagas från
beskattning. Förmögenhetsskattens höjning tillbakavisas likaså. Vid
bedömningen av verkningarna på det svenska näringslivet av den
höjda förmögenhetsbeskattningen skulle det enligt motionärerna
»vittna om ansvarslöshet vid behandlingen av denna för hela folkets
välfärd utomordentligt betydelsefulla fråga», om man såsom finansministern gjort i propositionen inskränkte problemställningen till
en fråga av vikt för endast »7,000 ägare med över 300,000 kr. i förmögenhet».
Efter en ingående undersökning visas, att ett genomförande av
finansministerns förslag skulle medföra att det svenska näringslivet skulle nödsakas arbeta under det tyngsta skattetrycket i världen. Detta skulle utgöra en högst allvarlig belastning i den väntade hårda internationella konkurrensen. Bolagsskatten bör i motsats till vad finansministern föreslagit bibehållas såsom rörlig och
en ytterligare skärpning av densamma är helt omotiverad.
Kvarlåtenskapsskatten avvisas bestämt. Vid sidan av beredningens
motiveringar för denna skatt såsom »en skuld till staten» m. m.,
vilka helt och hållet skjutits sönder vid remissbehandlingen, anför
finansministern i propositionen, att arvsbeskattningen icke höjts
under kriget. I motionen påvisas emellertid, att pen·ningvärdets
försämring under kriget medfört en fördubbling av arvsskatten.
Kvarlåtenskapsskatten skulle tillsammans med nuvarande arvslottsbeskattning medföra en indragning till staten av över 115 av den
årligen arvfallna egendomen beträffande förmögenheter över 30,000
kr. Kvarlåtenskapsskatten är konfiskatorisk och dess förenlighet med
grundlagen kan starkt ifrågasättas.
Efter en ingående kritik av finansministerns förslag framhålles i
motionen, att frågan om skattesystemets utformning måste göras
till föremål för förnyad utredning med speciell uppmärksamhet på
spörsmålet om beskattningens inverkan på det ekonomiska livet, på
279
Dagens frågor
arbetsamheten, företagsamheten och sparandet. Denna ståndpunkt
innebär dock icke ett avvisande av de befogade kraven på omedelbar
skattelättnad, men alla skäl tala för att denna skattelättnad tills
vidare genomföres inom den nuvarande beskattningens ram på ett så
enkelt sätt som möjligt.
Därför föreslås en provisorisk skattelättnad från och med 1948 års
ingång med ett direkt avdrag på skattsedlarna med 200 kr. för familjer och 130 kr. för ensamstående. Detta skulle kosta statsverket
högst 340 milj. kr., vilket statsfinansiellt sett är fullt genomförbart.
Till motionen har fogats en tabell med jämförelse mellan skattelättnaderna enligt propositionens förslag och enligt högerns, vilket sistnämnda så gott som genomgående visar ett bättre resultat för de skattskyldiga i olika inkomstlägen. En av fördelarna med högerns förslag
är att man undviker skattehöjningar för barnfamiljerna genom barnavdragens bibehållande.
I en följdmotion till denna har högern tagit upp frågan om kontanta barnbidrag. Ett stort antal barnfamiljer ha ej inkomster av
sådan storlek, att barnavdragen kunna utnyttjas vid taxeringen,
och särskilda åtgärder måste till för att lätta dessas försörjningsbörda. Propositionens förslag om barnbidrag med lika belopp för
alla och barnavdragens slopande kan dock ej accepteras, då detta
skulle betyda, att just barnfamiljerna skulle drabbas hårdast av en
skattehöjning. Redan finansministerns förslag skulle medföra en
höjd skatt för dessa familjer, Därför föreslås barnavdragens bibehållande och barnbidrag efter en fallande skala med 260 kr. per
barn för familjer med inkomster upp till 5,000 kr., med 200 kr. i
inkomstlägena 5-8,000 kr., med 150 kr. i inkomstlägena 8-13,000 kr.
och 100 kr. i inkomstlägena 13-20,000 kr. Kostnaderna för detta
skulle uppgå till högst 350 milj. kr. per år eller således ett lägre
belopp än finansministerns 420 milj. kr. I jämförelse med finansministerns förslag slår emellertid högerns i så gott som alla lägen
bättre för barnfamiljerna.
På grund av utrymmesskäl kan här nedan redogöras endast för
de principiellt viktigare av de enskilda motionerna i skattefrågan.
Enskilda riksdagsmän ur alla partier med undantag av kommunisterna ha motionerat om slopande av dyrortsgrupperingen av -de
skattefria avdragen och dessas ersättande med för hela landet lika
avdrag. Ett steg längre har tagits av professor Wahlund (bf), som
yrkat ett fullständigt slopande av alla skattefria ortsavdrag. Dessutom bör enligt motionären en helt ny skatteskala införas, vars
resultat i stort sett överensstämmer med finansministerns.
Tvenne folkpartirepresentanter önska utredning om möjligheten
av att åstadkomma minskning av den direkta beskattningen genom
höjningar av den indirekta. Vid läsning av motionen får man emellertid icke klart för sig, om motionärerna förorda en ny omsättningsskatt i stället för den som genom deras partiledare, professor Ohlins
ansträngningar borttogs på ett nationalekonomiskt sett alltför tidigt
stadium, eller om de endast önska höjningar av nuvarande konsumtionsskatter.
280
Dagens frågor
Bondeförbundare hemställa i en motion, att taxeringsnämnderna
beträffande inkomst av jordbruk eller företag, där ägaren och hans
familj deltaga i arbetet för förvärvande av inkomsten, skall fastställa hur stor del därav som skall anses utgöra inkomst av kapital
samt att denna kapitalinkomst skall läggas till grund för förmögenhetsbeskattningen. Intäkt från t. ex. jordbruk utgör ju en blandning
av arbets- och kapitalinkomst. Genom detta förslag skulle man med
tillämpning av reduktionsregeln vid förmögenhetsbeskattningen
kunna undgå sådan skatt för t. ex. i jordbruk nedlagda förmögenheter, vilka icke lämna någon avkastning, sedan arbetsinkomsten
först frånräknats.
Docent Håstad vill – under förutsättning att riksdagsmajoriteten
beslutar slopa de skattefria barnavdragen – ha ett differentierat
barnbidragssystem med 150 kr. för det första barnet, 300 kr. för det
andra och 450 kr. för de följande, vilket ur befolkningspolitiska synpunkter är mest tilltalande. Detta skulle kosta c:a 380 milj. kr. eller
40 milj. mindre än finansministerns förslag.
I tvenne motioner yrkar chefredaktör Ivar Anderson avslag på
såväl skatte- som barnbidragspropositionen och ny utredning av
hela frågekomplexet. Åven om omedelbara skattelättnader och barnbidrag äro socialt önskvärda kan deras genomförande i nuvarande
ekonomiskta läge icke vara motiverat. Dessa förslag skulle endast
medföra en ytterligare skärpning av inflationen. Penningvärdets
bevarande är den för närvarande viktigaste uppgiften. Antagligt är
att de speciella insikter i det nuvarande ekonomiska läget, som motionären förvärvat såsom ledamot av riksbanksfullmäktige, föranlett
honom att framlägga dessa förslag.
Om riksdagen skulle komma att bifalla finansministerns skatteförslag yrka några högermän, att förmögenhetsskatten skall få avdragas vid inkomstbeskattningen. Endast genom en sådan avdragsrätt kan man förhindra, att de maximala marginalskattesatserna
bliva större än 100% av motsvarande förmögenhetsavkastning, så
länge denna överstiger 2%. Därigenom får den skattskyldige behålla åtminstone någon del av avkastningen och kapitalkonsumtion
behöver av denna anledning icke förekomma.
Till sist må ett uppslag i en enskild högermotion nämnas. Om inflationen kommer i verklig rullning, kan man aldrig veta var den skall
sluta. I samma män som penninginkomsterna stiga, kommer den enskildes behållna realinkomst, sedan skatterna avdragits, att sjunka
katastrofalt på grund av den av finansministern föreslagna höjda progressiviteten i inkomstskatteskalan. För att lösa detta problem skulle
man kunna nedräkna penninginkomsten till dess realvärde vid ett
visst basår och låta skatten utgå på detta reducerade värde. Därigenom skulle visserligen statens skatteinkomster sjunka, men det
synes motionärerna »långt ifrån uteslutet, att ett dylikt hot skulle
nödsaka den ansvariga finansledningen att i tid företaga verksamma
åtgärder till förhindrande av en fortsatt inflation. Därest resultatet
skulle bli detta och således den föreslagna lagstiftningen aldrig be- 281
Dagens frågor
höva träda i tillämpning, är det givetvis desto bättre för landet i
dess helhet.»
Först i juli torde skattefrågan ha lösts i riksdagen. Utgången
måste sägas vara oviss i vissa stycken, men allt talar för att den
socialistiska riksdagsmajoriteten kommer att taga finansministerns
förslag i stort sett oförändrat.
Hampus Boden jr.
Världshistorien och Med världshistoria förstås väl i allmänhet mänsk- ,,Heliga Ryssland,,. lighetens historia, folkens och imperiernas öden, i
andra hand ock tolkningen och beskrivningen av skeendet. Begreppet är icke entydigt, men i vilkendera bemärkelsen termen världshistoria än tages, kan man väl hävda, att det historiska skeendet
hittills aldrig vare sig engagerat mänskligheten i dess helhet eller
kunnat fattas och tolkas i ett enda aktuellt och hela folkvärlden
omspännande sammanhang. Om människokroppen är en organism
och exempelvis ögat ett organ, så kan måhända i undantagsfall hela
organismen tagas i anspråk för vissa uppgifter, men i vår vardagliga
verksamhet – som när jag nedskriver detta – mobiliseras och organiseras till samarbete endast vissa organ, i detta fall närmast
hjärnan, ögat, handen. Det är fråga om en samordning, en organisationsform inom ramen för det hela, inom organismen. På liknande
sätt har det förhållit sig med det världshistoriska skeendet intill detta
århundrade, ja, intill nu. Historien har begränsats till delföreteelser,
även om hela världsorganismen kunnat påverka dem och till äventyrs
influerats av dem. Liksom när en lem i kroppen lider, alla de andra
lemmarna lida med den och »glädja sig» med den lem som äras, för
att tala med Paulus. Nu, i dagens situation, är det fråga om en värld,
om hela mänsklighetens organism. Nu kan det för första gången i
det internationella livet talas om världshistoria, icke blott descriptivt
utan faktiskt. Under de allra närmaste åren kommer världshistorien
att avgöras. Hur~ Det är frågan, frågan om vara eller icke vara –
för mänskligheten, frågan om liv eller skuggvegetation.
Förra året fästes vid den s. k. fredskonferensen i Paris, som ej
blev någon fredskonferens, vida större förhoppningar än vid den nu
avslutade »uppgörelsen» i Moskva. Och i själva verket började pariskonferensen bra. Den ägnade som alla bättre fredskonferenser en
rundlig tid åt procedurfrågor, ehuru mindre etikettbetonade än förr
i världen. Men i tvenne stycken föreligger en avgörande skillnad
mellan fredskonferenserna nu och gångna tiders. Ödesdigert är, att
den förlorande parten ej på något sätt är företrädd utan måste finna
sig i diktat. Vad man än kan säga om orsakerna härtill, så är det
utan all fråga en substantiell kalamitet, som efter hand kommer att
visa sig alltmer besvärande. Likväl är denna omständighet av vida
mindre betydelse än det i ordets absoluta mening vitala faktum, att
mot varann nu stå tvenne världs- och livsåskådningar, mellan vilka
realiter ingen brygga gives. Det är ej i första hand fråga om länder
och ekonomi, ej ens om imperier, utan om två oförenliga ideologier,
282
Dagens frågor
demokrati och kommunism. Endera måste ge vika, om ej nu så dock
inom kort. Tillfälliga kompromisser ge ingen lösning. Det finnes
blott två alternativ. Antingen en fredlig utveckling med människovärdet som högsta aspekt eller polisväldets seger i en rent materialistisk oligarkis händer. Två världar nu- är man frestad säga. Ja,
men om något år finnes det blott en. Folkens hopp, även det ryska
folkets, stå eller borde stå till Förenta staterna, ett välde, som med
absolut originalitet i historien fått den höga uppgiften att länka
folkens öden till verklig världshistoria.
Rysslands historia med dess aldrig förtröttade expansionism företer en underlig och ofruktbar bild. Den riksbyggande oförmågan,
den genom sekler bevisade impotensen att skapa lycka och god ordning i eget land, har alstrat ett politiskt komplex av sällsam art.
Det påminner mycket om den inom psykologin ej okända reaktionsdriften. Den mindervärdesbetungade strävar med all makt att hävda
sig, ej minst på det område, där han framför allt är maktlös. Så vill
Sovjet saliggöra all världen med sitt system, just därför att det visat
sig så alltigenom praktiskt misslyckat på hemmamarknaden, i varje
fall med hänsyn till människorna. Uppgives dogmen, så kvarstår
rena fiaskot. Intet är pinsammare att erkänna. Drömmen är att få
in hela världen under systemet. Sedan – när intet jämförelsematerial finnes – skall det utan allt tvivel visa sig fulländat! Mycket
stora och mycket folkrika länder äro alltid svåra att administrera.
Indien, Kina och ej minst Ryssland äro exempel härpå. Men medan
de förstnämnda kämpat och kämpa med sina egna, inre problem, så
har Ryssland aldrig, ej ens då de inre problemen växt det helt över
huvudet, upphört med sin expansiva strävan. Det tedde sig i ett
givet ögonblick lämpligt att »upplösa» Komintern, men man släppte
aldrig taget om de trådar, som löpte under bordet. Och det hade väl
ingen omdömesgill åskådare tvivlat på.
År 1858 »förvärvade» Ryssland från Kina det s. k. Amurområdet,
och något senare grundlades Vladivostok, som betyder »Österns härskarinna». Namnet är signifikativt. Vid tillfället skall Alexander II
ha anmärkt, att det var nödvändigt taga upp ett fönster i öster
liksom tsar Peter på sin tid tagit upp ett i väster, vartill någon skulle
ha replikerat: »Bara det inte blir tvärdrag.» Efter några år tvingades
japanerna att uppgiva Sachalin, vilket blev stöten till en nationell
väckelse för öriket och omsider ledde till rysk-japanska kriget. Det
blev tvärdrag. Och »förkylningen» drabbade i första hand Ryssland
självt.
Trots allt fördärv den ryska expansionismen bragt såväl nabor
som det egna folket, kännetecknas hela Rysslands adertonhundratalshistoria av ständigt nya annektioner och infiltrering i nya s. k.
intresseområden, och på den allra senaste tiden har utvecklingen fortsatt i alltmer ökat tempo. Om ej bilden alltför mycket haltar, kunde
man tala om en flod, som ständigt får uppslamma nya deltaland i
stället för att genom fördämningar och kanaliseringar göra eget uppland fruktbart. Den sovjetska utrikespolitiken har mycket ordat om
strategisk säkerhet och hot från grannar, till och med som vi minnas
283
….-;
Dagens frågor
från det lilla Finland. Antagligen har talet om hot från grannarna
mest utmyntats för hemmabruk, fastän den eventuella effekten därav
synes minimal, även med hänsyn till den okunnighet, som med nödvändighet följer på årtionden av systematisk avskärmning. Under alla
förhållanden kan man ju icke lägga Finland till last, att tsar Peter
placerade sin nya huvudstad på av finnar bebott område. Om den aktivitet, som hittills nedlagts på erövringar, riktades mot inre uppbyggnad, riktades mot verklig demokrati, skulle säkerligen det på naturtillgångar enastående rikt utrustade landet gå en storartad framtid till
mötes – under förutsättning av en regim, kompetent för uppgiften
att förvalta en sjättedel av jorden.
Uppgiften synes dock värd ett försök. Varför har den aldrig med
okuvlig ihärdighet fullföljts’ Ja, antingen man nu mäktar den eller
ej, så vill man något annat. Den ryska expansionismen är icke blott till
för att för eget folk och för all världen camouflera den inre svagheten utan dess främsta orsak är ideologisk. En av historiens mest
materialistiska regimer är soteriologisk. Den härskande klicken i
Kreml har övertagit tsardömets imperialism men tillika fantastiskt
utvidgat dess syften. Panslavismen kunde rymma åtskilligt under
sin mantel, proletariatets overall täcker vad som helst. Huvudsaken
är, att proletariatets diktatur kan omsätta den ryska världsfrälsartanken. Lyckan kommer, när alla människor fått overall – efter
ryskt snitt.
Nu skall ingen tro, att det ryska folket är imperialistiskt. Men
det är starkt nationalistiskt, och dess tapperhet i det sista kriget
står höjd över varje tvivel, ehuru den varit förgäves utan stödet av
de allierades materiel och flyg. Tragiken är, att den härskande regimen tillvällat sig och systemet äran av segrar, som tillkommer det
folk, som icke på grund av utan trots regimen med oändligt tålamod
och makalös tapperhet försvarat sitt land. Men nu är Ryssland utmattat, och dess väldiga krigsapparat kan ej på länge bringas att
fungera igen. Den slaviska uthålligheten är stor. Ryssarna kunna
uthärda vidriga förhållanden med en seghet, som troligen intet annat
folk skulle kunna prestera. Detta är både en styrka och en svaghet,
en tillgång i farofylld tid, en nackdel, då faran är över, eftersom
uthålligheten sammanhänger med initiativlöshet. Överhuvud följer
med stora ansträngningar ofrånkomligt maktlöshet. Och denna allmänna regel får i Ryssland dimensioner, som på ett särskilt sätt bero
av folkkaraktären. Rysslands historia kännetecknas av jätteansträngningar, stundom till synes meningslösa, som runnit ut i sanden. Sä
var det på sin tid med den storslagna planen att anlägga Baltischport.
Ryssland var efter förra världskriget fullständigt utpumpat, och förhållandet var detsamma efter det stora nordiska kriget. Att freden
i Nystad 1721 blev så ogynnsam för Sverige berodde ingalunda på
ryska maktresurser utan på svensk valhänthet. I själva verket repade sig det lilla Sverige vida snabbare än den jättelika grannen i
öster. Tvekan råder ej om den omätliga kraftprestationen detta årtionde, men många tecken tyda på, att den ty åtföljande letargien
redan är förhanden, ehuru det på en infernalisk polismakt vilande
284
Dagens frågor
systemet tillvällat sig en propagandasituation, som ej är lätt att
demaskera. Hur ofta har ej världen och ryssarna själva bluffats av
Potemkins kulisser.
V. Kravtjenko har i sin bok »Jag valde friheten» på ett utomordentligt
sätt ådagalagt sovjetregimens karaktär. Samtliga anmälare av detta
arbete intyga dess fascinerande verkan. Enligt min tanke beror denna
framför allt på det starka intryck av absolut trovärdighet boken gör.
Kravtjenko har under hela sin ungdomstid behärskats av sovjetregimens propaganda och under flera år stått den härskande klicken
i Kreml mycket nära. Det råder intet tvivel om att han drives av
kärlek till sanningen och till sitt folk, för vilket han vädjar om befrielse. Personligen har han intet haft att vinna av denna vidräkning.
Tvärtom är hans liv ständigt hotat – om han ännu har det i behåll.
Men vad han har att säga rör envar. Han tolkar sovjetregimen som
ren despoti. Detta är utan tvivel riktigt. Men har han inte möjligen
förbisett eller otillräckligt betonat en sak, tyranniets kosmosoteriologiska bakgrund. Antingen härskarna i Kreml verkligen tro på sin
världsfrälsaruppgift eller ej, så är denna mytologi för dem en omätlig
tillgång. Utan kommunismens kvasireligiösa ideologi skulle sovjetsystemet vara i avsaknad av den stora mängden proselyter och
femtekolonnare i andra länder, och utan den skulle den, trots tjekan,
näppeligen kunnat med sådan framgång hävda sig i eget land.
Den gamla myten i ny gestalt om det »heliga Ryssland» är sålunda
sovjetsystemets levebröd och stora slagnummer. Tiderna förändras,
men gengångarna äro farligast i historien. Diktatorer behöva ingen
kejsartitel för att vara tyranner, men de kunna icke undvara propaganda och polis.
Frågan är om en pervers ideologi skall lyckas bluffa sönder västerländsk demokrati och ett oskattbart frihets- och rättsarv. I sanning,
världshistorien ligger nu i U. S. A:s händer. Detta tidsskede är ett
av de viktigaste, sedan tid begynte räknas. Låt oss minnas det gamla
ordet: »Vinden blåser vart den vill, och du hör dess röst, men du vet
icke varifrån den kommer, eller vart den far.»
Erik Petzäll.
Polen under Det skrives mycket om Sovjet för närvarande, bra och
skäran. dåligt. I allmänhet beskylles all kritisk litteratur mot
Sovjet för att vara propaganda och inte riktigt legitimerad. Men
om man läser boken »Polen under skäran» (anonym författare, förord
av T. S. Eliot, Natur och Kultur 1947) har man en känsla, att det är
en väldokumenterad bok. Och det är inte underligt, när man vet på
vilket sätt boken tillkommit.
Bokens historia är följande: Den av Yaltamötet 1945 avlivade polska
exilregeringen i London organiserade redan år 1940 en dokumentbyrå.
Denna institution samlade alla dokument gällande både den tyska
och den sovjetska ockupationen i Polen, vilken var en följd av Molotov-Ribbentrop-avtalet från den 28 september 1939 – d. v. s. innan
krigshandlingarna i Polen upphört, och innan tyskarna besatt W arszawa. Under perioden 1940-1945 flydde flera tusen polacker och
285
..
Dagens frågor
uppnådde på underliga vägar slutligen London. Dokumentbyrån förseddes rikligt med material. En del dokument gällande den tyska ockupationen av Polen publicerades på sin tid och världen blev informerad om tyskarnas framfart. Däremot har man hittills nästan fullständigt mörklagt allt vad gäller ryska ockupationsmetoder i Polen och
Balticum under tiden 1939-1941, då Tyskland angrep Ryssland. Nu
har en del av sanningen om dessa metoder sipprat ut med hjälp
av dokument, som samlats av ovannämnda byrå i London.
Det är ett känt faktum, att Sovjet 1940 deporterade inemot 1,5 milj.
polacker till Ryssland, alltså något mer än hela Estlands befolkning.
Efter avtalet mellan Stalin och Sikorski på hösten 1941 tillerkändes
dessa polacker friheten ånyo. Teoretiskt kunde de alla lämna Ryssland. Men faktiskt var det endast 200,000 polacker, som då lyckades
komma ut ur Ryssland. Resten försvann någonstans mellan Moskva
och Vladivostock. Vi ha så småningom vant oss vid, att ett milliontal
människor kan försvinna i Sovjet utan att någon kan och vill förklara, hur det skett. Mellan år 1945 och 1947 ha också miljontals tyska
krigsfångar försvunnit i Ryssland, och världen tyckes lätt ha försonat sig med detta faktum.
En stor del av dessa 200,000 polacker, som lyckades lämna Sovjet,
tyckte, att det var värt att skriva rapporter om sin ofrivilliga vistelse i landet. Det var märkliga rapporter. En del hade skrivits
av bildade och skickliga intellektuella men största delen av helt
vanliga människor, arbetare, bönder, soldater o. s. v. Författarna
representerade alla åldersgrupper från 15 till 70 år. J ag vet inte
exakt, hur många sådana memoarer som samlats på Stratton street,
men jag är säker på, att antalet översteg tiotusen. Arbetet med
granskningen av detta material började redan år 1942 och övervakades
då av general Sikorski personligen. Ar 1945 mörklade engelsmännen
av politiska skäl denna byrås verksamhet helt och hållet. Men byrå-
personalen lyckades ändå publicera resultatet av sina mångåriga
studier i boken »The dark side of the moon». Den blev bland politiska
böcker en best-sellers i England och USA 1946 och den är nu översatt
till svenska under titeln »Polen under skäran». Källornas trovärdighet bekräftades av fru Helena Sikorska, maka till den avlidne polske
generalen och premiärministern.
Det var ett hemskt öde, som drabbade de polacker, vilka blevo deporterade till de asiatiska vidderna. Men det är inte detta som är
huvudtemat i boken, utan det är Sovjet självt. Boken skildrar åskådligt och suggestivt människornas öde under den röda diktaturen. Den
intressantaste detaljen är, att de deporterade polackerna av Sovjets
myndigheter betraktades som egna medborgare och behandlades därefter- varken sämre eller bättre.
På ett ställe i boken berättas det att ryska soldater iakttogo en
helvetisk deporteringsscen från östra Polen med stor likgiltighet;
denna förklaras på följande sätt: »Att flyttas från ett ställe till ett
annat eller att åläggas tvångsarbete, var någonting alldagligt i Sovjetunionen. Här stöter man på den viktigaste olikheten mellan de
båda folken (alltså polska och ryska). Sovjetunionens innevånare,
286
Dagens frågor
vare sig soldater eller civila, äro vana att betrakta mänskliga varelser som saker, vilka kunna behandlas hur som helst på order av en
personlig myndighet, kallad staten. I Polen fanns det en privat
livssfär: Vi kunde välja arbete och uppehållsort, vi kunde inrätta
vårt liv som vi önskade och vi kunde ge uttryck åt våra egna tankar. Även i krig, nederlag och död betraktade vi oss själva som
mänskliga varelser med de rättigheter som tillkomma människor; den
ryske soldaten, som ej har någon kännedom om individuell frihet,
kunde ej förstå, varför polackerna ställde till så mycket bråk.»
Boken är värd att läsas av alla, som äro nyfikna att lära känna
Sovjets vardagsliv. Den exponerar hur en totalitär stat i skjortärmarna ser ut – eller åtminstone såg ut – om man opererar bort all
förskönande fraseologi och all känslomässig inställning till den kommunistiska doktrinen. Efter att ha läst denna bok förstår man hur
välmotiverad den ryska isoleringen från utländsk kontroll är.
T. Norwid.
Blankt decharge- Man hade i år med viss spänning avvaktat konstimemorial. · tutionsutskottets protokollsläsning. Det var första
gången, som en enhetlig partiregering med majoritet i riksdagens
bägge kamrar likaväl som i konstitutionsutskottet hade att redovisa
ett helt års fögderi. Man undrade i förväg, om partiet verkligen
skulle visa samma mindre tilltalande drag som varit de vanligaste
under senare decennier vid den konstitutionella granskningen, nämligen att utskottsledamöterna betrakta sig som advokater för respektive parter i stället för såsom riksdagens förtroendemän vid övervakningen av grundlagars och lagars helgd samt administrativ
praxis. Ty skulle utskottsmajoriteten känna sig inte såsom objektiv
granskare av utan som medansvarig för regeringens politik, måste
konstitutionsutskottets hela granskningsuppgift bli rena bländverket.
De värsta farhågor besannades. Utskottsmajoriteten utfärdade ett
slags pardonsplakat. Inte ens när det gällde att tillvarata riksdagens
rättigheter fann den för gott att avge någon livsyttring. Endast
rörande en av de fjorton reservationerna hade utskottsordföranden,
prosten Hallen, ansett sig böra ge sitt instämmande till känna. Utskottsmajoriteten kände sig, som hr Fast uttryckte det, verkligen
medansvarig för regeringspolitiken – t. o. m. i utnämningsfrågor
och rörande den beryktade Thunborgsresan till Italien, trots att den
rimligen inte kunde äga någon meddelaktighet däri. Intresset koncentrerade sig i stället till reservationerna. Och tack vare dessa kom
det ändå att uppstå en mycket ingående dechargedebatt – kanske
den största på tio år. Även i så motto blev denna debatt ovanlig,
som statsråden tidvis inte blott voro mycket intresserade lyssnare
– förr i tiden brukade regeringsensemblen tåga ut i samlade led, när
reservationerna började diskuteras – utan även i några fall t. o. m.
värdigades uppträda till sitt försvar.
Naturligtvis uppfyller dechargeinstitutet inte de krav, som det s. k.
utkrävandet av politisk ansvarighet ställer i vår moderna tid. Men
strängt taget har institutet aldrig någonsin gjort det alltsedan 1809,
287
..
Dagens frågor
då det utformades. Med några solenna undantag har dechargegranskningen fått en mindre dramatisk men sakligt viktig uppgift: att bereda riksdagen tillfälle att genom direkt insyn via statsrådshandlingarna i regeringens »företag» kontrollera dess förvaltning och övervaka dess efterlevnad av lagar och författningar. Granskningen
silar bort mycket värdelöst politiskt stoff, och dess blotta existens
verkar helt visst preventivt. Intet statsråd älskar dechargeanmärkningar, dessa må vara framburna av utskottet eller av en respektabel
minoritet, såvitt de innefatta en kritik byggd på sakligt underlag.
Utskottets granskning kompletterar interpellationsinstitutet och
andra kontrollmedel, som visserligen möjliggöra aktuellare debatter men aldrig kunna helt ersätta den. Detsamma gäller om det
dagordningsinstitut, som lekte hr Fast i hågen under dechargedebatten. Endast enquete- eller undersökningsutskott, vilka kunde tillsättas på en relativt liten minoritets önskan, skulle ge ett riksdagens
organ det material för kontroll, som konstitutionsutskottet nu har.
Årets dechargedebatt fick sitt stora värde framför allt med hänsyn
till den konsekvens, varmed den borgerliga minoriteten slagit vakt
om konstitutionella principer och riksdagens befogenheter. I detta
avseende var reservationen en förtätad förlängning av utskottets
granskning under de inrikespolitiskt fredsälla krigsåren. Frågor som
regeringens skyldighet att höra utrikesnämnden, regeringens och
riksdagens rättigheter rörande importreglering och clearingkassor
m. m., principen om förtjänst och skicklighet som enda befordringsgrund utgjorde huvudtemat i reservationerna. Dessa tedde sig så
mycket viktigare, som vi just nu uppleva en brytningstid, där gränsen mellan regeringens och riksdagens befogenheter blivit åtskilligt
flytande. Det är ingen hemlighet, att den som i utskottet mest sakkunnigt, vaksamt och följdriktigt drivit denna konstitutionella linje,
varit professor Herlitz.
Det fanns i år, så som partiläget är, självfallet ingen utsikt att
samla en majoritet i andra kammaren, vilken liksom för femtio år
sedan skulle ha lagt utskottets (läs: utskottsmajoritetens) blanka
dechargememorial med ogillande till handlingarna. Likafullt är det
ganska visst, alla socialdemokratiska försök att bagatellisera reservationerna till trots, att minoritetens anmärkningar för framtiden skola bli av betydelse. Varje framtida regering kommer att
fästa avseende vid dem, därför att de i de flesta fall gåvo uttryck
för vad även många inom majoriteten kände.
I längden blir det dock givetvis ohållbart, om en majoritet anser
sig försvuren att i vått och torrt urskulda regeringens felsteg och
släta över dessa. Det är en mindervärdig och nedsättande uppgift
för dem, som sin grundlagsenliga plikt likmätigt ha att objektivt
sörja för »grundlagsvården». Ett parti, som alltid svär på magisternregeringens ord, gör i praktiken och i längden regeringen den största
otjänsten. J u förr desto hellre måste granskningen bli saklig –
liksom t. ex. statsrevisorernas – och eventuella anmärkningar inte
uppfattas – för att använda den konstitutionella väktaren Adolf
Hedins ord – som personliga förnärmelser. E. H.
288