Dagens frågor
1947
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENSFRÅGOR
20 aug. 1947.
Japans demo- General Mae Arthur, segraren i kampen om Stilla havet,
kratisering. fick efter J apans kapitulation i augusti 1945 det delikata
och mycket komplicerade uppdraget att »demokratisera» japanerna
och »förinta» det mer än tusenåriga feodala och militära väldet
samt hetsa folket mot kejsaren, Mikadon, symbolen för den religiöst
betonade kultur och tradition, som utgjorde den andliga grundvalen
för »den uppgående solens rike» och av allt att döma fortfarande är
Japans ideella basis. Att varken segermakterna eller de inom den
japanska medel- och bondeklassen troligen svagt förankrade »progressistpartierna» (liberalerna, socialisterna och kommunisterna)
kunna rasera denna andliga grundval och försvaga Mikadons moraliska och religiösa maktställning, ha reportagen från Tokyo till USApressen fastslagit. Med hänsyn härtill har den på Moskvakonferensen
anbefallda »demokratiseringsaktionen» begränsats till en konstitutionell och administrativ reorganisation. Som vi skola se, har denna
stats- och förvaltningsrättsliga nydaning skett på segermakternas
kommando, varvid den nationella falangen, som vid valen efter kapitulationen fick en stark position i parlamentet, ignorerades.
Vid fullgörandet av sitt uppdrag är Mae Arthur alltsedan hösten
1945 sekunderad av en allierad kommission, i vilken USA:s delegater
spela samma dominerande roll som Sovjetunionens representanter
i Bukarest- och Sofiakommissionerna. Mae Arthur gick fram etappvis och ådagalade därvid en av hans och uppdragsgivarnas intressen
dikterad smartness, som genom sin hänsynslöshet ökat klyftan mellan
den amerikanske prokonsuln och den nationella falangen.
Den första etappen var organiserandet av parlamentsvalen den 10
april1946, ur vilka den folkrepresentation framgick, som remplacerade
1942 års, av den allsmäktiga militärklanen behiirskade parlament.
Valresultatet blev en besvikelse för Mae Arthur och kommissionen,
som kanske hoppats, att de förintande atombomberna mot Hiroshima
och Nagasaki skulle ha väckt japanerna till »demokratisk besinning»
och öppnat deras ögon för den västerliindska demokratiens värden.
Resultatet av aprilvalen 1946 blev en klar seger för de konservativa,
den nationella falangen, skrev vVashington Post. Destruktiva krigföringsmetoder hade sålunda hos japanerna utlöst positiva, moraliska
krafter. Tusentals mä.n, kvinnor och barn hade dödats, men den
nationella anden kunde atombomberna icke utsläcka. De konservativa
erövrade mer än hälften av platserna i parlamentet. De voro i majoritetet både i övre och nedre kammaren. Dc s. k. progressisterila
fingo visserligen fler mandat än vid valen 1942 men dock ej så många,
att de ens förenade kunde vid en votering besegra de konservativa.
Enligt demokratisk, parlamentarisk praxis bör ju valresultatet be- 402
Dagens frågor
stämma ministärens sammansättning och politik. Om denna praxis
tillämpats efter aprilvalen 1946, skulle en konservativ regering ha
bildats. Men det ville varken Mae Arthur eller kommissionen. De
hade liksom så många andra euroamerikaner den föreställningen, att
det konservativa partiet i efterkrigstidens J apan var antidemokratiskt, och att en konservativ ministär skulle motarbeta J apans successiva demokratisering. Enligt uttalanden av framstående medlemmar
av det konservativa partiet, eller rättare, den konservativa falangen,
bestående av flera fraktioner men med ett gemensamt aktionsprogram,
vill dock den konservativa falangen gärna medverka vid genomförandet av en stats- och förvaltningsrättslig nydaning, men ej på segermakternas kommando, utan därför att en sådan renässans är Mikadons vilja, »och hans gudomliga vilja är och skall alltid förbli
helig», ej blott för den konservativa falangen, men också för dc stora,
utanför falangen stående folkgrupper, som behärskas av den eviga
religiösa mystiken kring Mikadon. Den konservativa falangen säger
sig inte slå vakt om förlegade politiska och administrativa institutioner – men vill aldrig uppge sin vakthållning kring fädernas religion,
tradition och kultur. Gärna en japansk demokrati, gärna ett intimt
samarbete med de curoamerikanska, demokratiska stormakterna, säger
Japans konservativa falang, men rör ej vid vår tro och vår nationella
egenart; rör ej vid symbolen för dessa heliga, oförgängliga värden,
Mikadon!
Utan att ens konsultera den segrande konservativa falangens ledare gav Mae Arthur liberala partiets chef, f. utrikesministern Shigeru Yoshida, i uppdrag att bilda den nya ministären, som på hösten
1946 förmådde parlamentet att godkänna den av Mae Arthur och hans
sekreterare utarbetade nya statsförfattningen, förelagd regeringen
som ett segermakternas diktat. Hade den konservativa falangen röstat
nej, skulle ministären Yoshida ha störtats och nya svårigheter uppstått för Mae Arthur vid fullgörandet av det anbefallda uppdraget.
Att de konservativa dock icke störtade »progressistministären» lär
ha berott därpå, att konstitutionens antagande var Mikadons vilja.
Var den gamla konstitutionen av år 1889 präglad av tyska statsrättsliga principer, är Japans nya statsförfattning delvis inspirerad
av USA:s konstitution. Det var ju helt naturligt, att Mae Arthur,
då han utarbetade J apans nya konstitution, tog USA:s statsförfattning till mönster. Konstitutionen, promulgerad den 3 november 1946,
är ett hastverk. Dess amerikanska författare ha icke tagit någon hänsyn till det japanska folkets sedvänjor. Det japanska parlamentet
tvangs att utan debatt godkänna en statsförfattning, som passar den
amerikanska nationen, men iir helt väsenskild från den japanska
historiska utvecklingen.
En stark förbittring väckte särskilt den nya statsförfattningens
ingress. »Vi japaner» etc. i stället för de tusenåriga inledningsorden
tilllagar och författningar: »Jag Mikadon …» Ä ven »progressisterna»
harmades över denna »brutala, amerikanska hänsynslöshet». Enligt
den amerikanska propagandan jublade folket utanför det kejserliga
palatset, då konstitutionen promulgerades; men jublet gällde icke den
403
,- –
Dagens frågor
nya författningen utan Mikadon, som firade sin födelsedag samma
dag som konstitutionen promulgerades. Visserligen är Mikarlon enligt
1946 års författning blott en dekoration, men denna degradering är
endast teoretisk; i själva verket torde i modern.tid Mikarlons prestige
och vördnaden för hans »gudomliga majestät» aldrig ha varit större
än nu. Nu är hans bild i varje hus. Han har vuxit i lidandet.
De båda kamrarna, den rådgivande kammaren (kallas också som
förut den övre kammaren) och deputeradekammaren (den nedre kammaren) ha den legislativa makten. Kamrarna bestämma regeringens
sammansättning. Konstitutionella tolkningsfrågor och tvister hänskjutas till Högsta domstolen, en av likheterna med USA:s statsförfattning. Men Japan får ej ha någon arme eller någon flotta.
Den 7 februari 1947 dekreterade Mae Arthur, att parlamentsval skulle
äga rum enligt den nya konstitutionens föreskrifter. Vid valen den
20 april etablerade 40 °/o av väljarkåren röststrejk som protest mot
diktatet den 3 november 1946. strejken omfattade alla samhällsklasser
och partier.
Ater segrade den konservativa falangen (254 platser i nedre kammaren, »progressisterna» 147; 170 platser i övre kammaren,»progressisterna» 62), och åter ignorerade Mae Arthur högersegern. Han anmodade socialisten Teisu Katayama att bilda regering. Tack vare
Mikarlons diskreta, men effektiva ingripande gick inte den starka,
konservativa falangen till attack mot kabinettet Katayama, men ministärens ställning iir vacklande. Den har icke folkmajoriteten bakom
sig. Den nya demokratiska perioden har alltså inte börjat med någon
seger för folkviljan vid regeringsbildningen.
Rysk kidnapping
i Österrike.
Den österrikiska regeringen har under de sista
veckorna haft en häpnadsväckande framgång, som
nästan inte alls uppmärksammats i svensk press. Regeringen lyckades nämligen genom samverkan mellan alla partier och yrkesorganisationer, kommunisterna undantagna, att höja alla priser och löner
nästan motsvarande världsmarknaden nivå. Detta betyder, att en av
de största farorna för Österrike avlägsnats åtminstone för ögonblicket. Å ena sidan kunde en oregelbunden och okontrollerad prisstegring frambringa en lika okontrollerad inflation. Å andra sidan
verkade den abnorma skillnaden mellan priserna på hemmamarknaden och världspriserna som en permanent frestelse för utlänningarna att utplundra landet genom uppköp av varor. Det var en dramatisk scen i parlamentet, när enigheten nåddes i denna fråga och
det saknades inte anklagelser mot kommunisterna, att de hade deltagit
i alla debatter och underlåtit att framföra något positivt alternativ,
men att de till slut av demagogiska skäl hade vägrat att godkänna
förslaget. Visserligen äro regeringspartierna klart medvetna om att
det är bara fråga om ett provisorium. Men meningen är att ge nä-
ringslivet ett andrum på tre månader. Det blev också sagt i debatten,
att endast arbete och åter arbete i längden kan rädda Österrike. Det
är självklart att endast en mekanisk pris- och löncstegring inte ändrar
någonting väsentligt i den österrikiska krisen. Höjda priser och höjda
404
Dagens frågor
löner betyder minskade möjligheter för exporten och större lättnader
för importen. Dessa stegringar kunna, innan produktionen har kommit i gång, endast bli förverkligade genom ökade sedelemissioner.
Här lurar inflationens spöke igen. Men det är i alla fall att välkomna, att enighet har nåtts emellan partierna och att inte tillfället
begagnats för att ännu mera intensifiera de sociala och politiska motsättningarna.
Ett av den nya lagens viktigaste ändamål var väl också att minska
smyghandelns betydelse. Smyghandeln drog fördel av det faktum, att
alla s. k. officiella priser – sålunda också penningvärdet – blevo illusoriska. En minister beskrev nyligen hur tusentals personer reste
varje vecka till landet med kappsäckar för att köpa upp livsmedel
till självförsörjning. Han ställde den mycket berättigade frågan: vad
är egentligen skillnaden mellan den dagligen fördömda smyghandeln
och »självförsörjningen»~ Med dessa illusionistiska priser var det
inte att undra på, att varje försök av regeringen till statlig kontroll
av varumarknaden, till exempel när det giiller körsbiir eller aprikoser,
bara hade till följd att varan försvann ur den öppna marknaden och
blev föremål för illegal handel med väldiga priser. Nu har man väl
anledning att hoppas, att en av de viktigaste orsakerna till den demoraliserande smyghandeln kommer att försvinna.
En annan, verkligt upprörande händelse har inte heller blivit tillräckligt uppmärksammad utomlands. Det är en officiell not från den
österrikiska regeringen, i vilken tio noggrant angivna fall av kidnapping på Wiens gator påtalades. Det gällde till största delen helt
okiinda personer, som plötsligt blevo knuffade in i en bil och bortförda
utan att den österrikiska ordningspolisen var i stånd att förhindra
det. Ty noten säger uttryckligen att de bortförande voro iklädda »en
av ockupationsmakternas» uniformer. Offrens rop på hjälp voro förgäves. Endast i enstaka fall var det fråga om jugoslaviska flyktingar.
Särskilt upprörande tycks ett fall vara: en kvinna blev bortförd från
sitt hem insvept i filtar, som uppenbarligen skulle hindra henne från
att ropa på hjiilp. Veterligen har noten aldrig blivit besvarad och
ännu mindre ha dessa fruktansvärda beskyllningar blivit vederlagda. Ännu i dag lämnar den allmänna säkerheten, särskilt senare
på natten på gatorna i Wien, åtskilligt att önska …
De livsviktiga frågorna gälla trots detta dock de politiska och ekonomiska problemen. Särskilt är det alltjämt oljefrågan som upprör
opinionen. I de allierade generalernas råd har en märklig debatt ägt
rum i denna fråga. Den engelske och den amerikanske kommendanten begärde fullständig information om resultaten av oljeproduktionen i Zistersdorf. De framhöllo att leveranser gingo till Tjeckoslovakien utan att Österrike hade minsta fördel av detta. De fordrade
att Österrike inte skulle bli alldeles utan andel då det gällde en av
dess viktigaste aktiva. Alla dessa frågor blevo dock praktiskt talat
obesvarade. Tviirtom, de sista dagarna ha ryssarna, som det stått att
läsa i svenska tidningar, besatt också oljeraffinaderier som tillhöra
engelska och amerikanska bolag. Uppenbarligen gäller det att straffa
Österrike för dess deltagande vid Pariskonferensen och för att det
405
Dagens frågor
tagit emot det stöd, som landet inte kan umbära. Alldeles nyligen har
Österrike fått en produktionskredit av 13 miljoner dollar, som säkerligen skall väsentligen bidra att anskaffa nya maskiner och att förbättra den utslitna tekniska utrustningen. Det är dock anmärkningsvärt att så snart Österrike förfogar över mera dollarvaluta ha grannarnas beredvillighet att sluta handelsavtal stigit, ehuru dessa dollars
komma från ett land, som bara vill »exploatera» och »plundra det
österrikiska näringslivet» till gagn för plutokraterna.
Mycket betecknande är det yttrande av den ö~;terrikiske kanslern
Fiegel i ett samtal med en fransk journalist. J ournalisten frågade
kanslern om en regeringskris möjligen kunde framkallas i Österrike
genom kommunisternas ingripande. Fiegel förklarade med största
bestämdhet, att det inte fanns någon fara i detta hänseende. Han fortsatte: »Ni kan väl inte föreställa er, hur betänksamma vi blivit på
grund av händelserna i Ungern. Den ungerske konseljpresidenten
Nagy har gått med på kommunisternas krav att byta ut den ene ministern efter den andre. Sintresultatet blev att Nagy själv nu befinner sig i exil. Därför är jag besluten att inte verkställa den minsta
ändring i ministärens sammansättning, så länge jag är förbundskansler. J ag skall kämpa in i det sista för Österrikes frihet och oberoende.» Kanslern betonade emellertid att ekonomiska behov spela en
mycket större roll i österrikarnas mentalitet än de politiska spörsmålen.
E. B.
En svensk, kapten E. Linder, som vistats i Indonesien i 27 år som affärsman och som för en tid sedan återkom till Sverige bl. a. efter ha gjort
bekantskap med de japanska koncentrationslägren, har för Svensk Tidskrift
nedskrivit följande tveklösa uttalande om den indonesiska konflikten.
Indonesien och Den indonesiska frågan kan ses från två diametralt
»folkens frihet». olika synpunkter, nämligen med hänsyn till vad som
verkligen sker i landet och med hänsyn till det sätt på vilket detta
skeende utnyttjas i politiskt syfte på vissa håll. Dessa synpunkter
äro i verkligheten motsatta.
Den svenska pressen har oftast nöjt sig med att återge telegram
från Indonesien och andra håll. Dessa telegram kunna dock endast
indirekt ge en bild av dagens situation, och denna bild är tyvärr
stympad och måhända ej avsiktligt men dock vilseledande.
Den holländska koloniseringen, som sträcker sig över en period av
nära 350 år, åtminstone vad Java beträffar, har utan tvivel i gångna
tider varit rent sjöröveri. Att detta kunde försiggå tämligen ostört
berodde på att de länder, som kunnat göra holländarna äran stridig,
voro upptagna av egna problem. Dessutom var Holland under den
första koloniseringstiden världens starkaste sjömakt. Och slutligen
insåg ingen på den tiden, inte ens holländarna själva, Indonesiens
framtida ekonomiska möjligheter.
Gingo alltså holländarna vid den första koloniseringen fram utan
större skrupler, så ha de emellertid under de sista decennierna i hög
406
Dagens frågor
grad förändrat sitt uppträdande. Den storartade utveckling, som
ägt rum i samband med och efter uppkomsten av socker- och gummiplantager i början av detta århundrade, inbragte oanade ekonomiska
vinster åt holländarna men de kommo inte minst infödingarna till
godo i form av högre levnadsstandard. En mångfald sjukhus och skolor, däribland även högre lärdomsanstalter, anlades. Under 1930-talet
hade utvecklingen i socialt hänseende nått högre än i en del europeiska länder, som gå under namn av kulturländer.
Det talas i pressen om republikanska kommunikeer och om den republikanska ståndpunkten. Vad är då detta för en republik och vem
har proklamerat den~ Vem har bett herrar Soekarno och konsortium
att bilda en regering~ Säkerligen inte indoneserna! Vid ett fritt val
i dag skulle inte 10 0/o av befolkningen ge sitt samtycke åt denna regering och de 10 0/o samtyckande skulle bestå huvudsakligen av de s. k.
permoedas, d. v. s. det som vi på annat håll känna under namnet
Hitlerjugend, till fanatism uppeggade ungdomar, vilka förlorat all
kontakt med verkligheten.
Men hur har då den nuvarande situationen kunnat inträffa~ Saken
är mycket enkel. När japanerna lade ner vapnen och sedan bröto mot
bestämmelserna i kapitulationen genom att utlämna sina vapen till de
sämsta elementen av den indonesiska befolkningen, så gjorde de
detta naturligtvis planmässigt för att åstadkomma så mycket oro och
kaos som möjligt. De lyckades också alltför väl i sitt uppsåt, därför
att ingen av de allierade var färdig att inskrida.
Alltifrån den augustidag för två år sedan då dessa »republikaner»
blevo herrar i Indonesien, har terrorn i landet tagit allt våldsammare
former. Alla ha blivit utplundrade, även indoneserna själva. Den
japanska slogan »Asien åt asiaterna», som begärligt anammades av
»republikanerna», har i verkligheten omsatts i en asiaternas systematiska utplundring och förföljelse av alla asiatiska raser bara dessa
haft något värt att plundra. Samtidigt som indonesierna nu be Chiang
Kai Sek att uppträda som medlare, eller beskyddare om man så vill,
mörda de tusentals kineser. Detta är äkta indonesisk logik.
Holländarna ha fördragit allt under dessa två år i hopp om att
galenskapen så småningom skulle sina ut. I det längsta hoppades de
på en fredlig lösning och i den andan har också det ena fördraget
efter det andra slutits, endast för att kränkas av republikanerna innan ännu bläcket i handlingarna hunnit torka. Att holländarna efter
två år av eftergifter och tålmodig väntan slutligen ej sett någon annan utväg än den militärexekution de tillgripit, bör knappast förvåna.
Ingen i vårt land tycker väl att det är underligt att norrmännen
likviderade Quisling eller holländarna Mussert. Varför då denna
plötsligt påkomna sympati för rövarhövdingen Soekarno1 Det skulle
väl inte falla någon in att anse de grekiska partisanerna som representanter för folkviljan i Grekland. Inga stämmor ha höjts emot Englands försök att upprätthålla ordningen i Palestina och inga sympatier har mött de judiska terroristerna. De som känna förhållandena
i Brittiska Indien se intet förvånansvärt i att engelsmännen hålla
trupper i landet för att bevara ordningen. Det kommer att bli en
407
,..
Dagens frågor
ödesdiger dag för Indiens mohammedaner när det engelska skyddet
försvinner. När engelsmännen gjorde rent hus bland banditerna i
Malaeka och Burma eller fransmännen återstiillde ordningen i IndoKina och Madagaskar och amerikanarna höllo räfst med extremisterna på Filippinerna och nu senast i Korea, ansågs det av folk med
sunt förnuft som en helt naturlig åtgärd. Varför då denna bristande
förståelse för holländarnas kamp för rätt och ordning7 Ty det är
inget annat som holländarna vilja. Att Indonesien bör bli fritt äro
nog alla ense om, och ingår ju också i Hollands överenskommelse med
indoneserna. Men holländarna vilja inte lämna efter sig ett land i
eld och blod. Därom står striden nu och om inget annat.
Tendentiösa uttalanden och rubriker i svenska tidningar ändra inte
sakläget. Det är beklämmande att svensk press har så litet förståelse
för holländarnas insatser. Vi bruka ju annars förstå oss på humanitet
och det som sker i Indonesien är en akt av humanitet.
E. Linder.
Byråkrati- Antalet inom administration anställda visar under de seseringen. naste åren en stark tendens att stiga jämfört med antalet
individer sysselsatta i »produktivt arbete». Genom den ständigt ökade
mekaniseringen minskas kvantiteten mänsklig arbetskraft på varje
producerad enhet. Produkternas distribution och de därmed sammanhängande marknadsproblemen tar allt fler individer i anspråk. Denna
utveckling gäller samtliga länder där en mer omfattande industrialisering och mekanisering ägt rum.
Den medelklass som tjänstemännen anses utgöra och som Marx på
sin tid ansåg skulle smälta bort och försvinna, växer sig tvärtemot
profetian allt större och större. Genom att tjänstemännens antal
ständigt ökar och genom att allt högre fordringar ställes ifråga om
kunskap och intellektuell utrustning kommer tjänstemannaklassen
att allt mer representera en betydande faktor i samhällslivet.
Tjänstemannens ställning skall här endast behandlas ur en aspekt,
byråkratiseringen, och synpunkterna dikteras av principiella överväganden.
Tjänstemannens trivsel med sin arbetsuppgift bestämmes i hög grad
av uppgiftens möjlighet att ge utrymme för personlig aktivitet, för
personlig handläggning av arbetsuppgiften. Den tjänsteman som inte
kan göra sitt personliga omdöme gällande i sitt arbete, utan endast har
att som en del i ett stort maskineri utan större tankearbete effektuera
order som kommer från högre ort gripes lätt av leda inför sin arbetsuppgift. Givetvis utgör inte trivselfrågan det mest brännande problemet för tjänstemännen – säkerställarrdet av en varaktig anställning
med god lön är av än större betydelse. Men även tjänstemännens sociala trivsel är av betydelse. – Negligerandet av medelklassen och
tjänstemännens ställning hade avgörande inflytande på utvecklingen
i Tyskland under 30-talet.
Tjiinstemannens trivselproblem kan lämpligen bedömas med hänsyn
till organisationsformen. Man kan tänka sig två principiellt olikartade sätt att bygga upp en organisation. Den beslutande instansen
408
Dagens frågor
i organisationen kan ligga »högt upp» i organisationen och i händerna
på ett fåtal i chefsställning eller också kan man tänka sig att varje
del inom organisationen får omfattande beslutsrätt. Det första alternativet kan exemplifieras med militära organisationsformer. Det
senare är mera svårt att belysa med exempel men innebär ungefär
den uppgift, som tillmätes en konstruktions- eller forskningsavdelning inom en industri, där den konkreta uppgiften anges och det
sedan blir gruppens sak att på egen hand inom ramen för de givna
möjligheterna lösa problemet.
Det senare alternativet erbjuder individen betydligt trivsammare
villkor än det förra, men ställer samtidigt betydligt större krav både
ifråga om duglighet och effektivitet.
Endast i den mån som den starkt centraliserade organisationen
med det första alternativet får dominera, i vilket individen endast
blir en kugge i ett stort maskineri, kan man tala om en byråkratiseringsfara.
Givetvis är det många företag som över huvud taget inte har möjlighet att tillämpa någon mer omfattande beslutsrätt inom de lägre
instanserna. Men i den mån det är möjligt bör individens personliga
duglighet och intresse tas tillvara genom att inom varje organisation
så stor plats som möjligt beredes för personligt handläggande. Den
tendens att förvandla avsevärda delar av tjänstemannakåren till »bihang till maskinerna», vilka inte i något avseende ger »maskinens»
betjänare utrymme för personlig bedömning, är ofta ett sätt att slösa
med arbetskraft.
Men både inom industrien och inom administrationen bör strä-
van vara att i största möjliga mån inom ramen för vad som skall
tillverkas resp. handläggas ge individen möjlighet att uppträda självständigt. Härigenom kan också individernas fulla kapacitet i avsevärt
större utsträckning komma till användning.
Den väldiga tillväxten av statliga organ med omfattande administrativa avdelningar får genom den starkt centralistiska tendensen
som konsekvens att individens uppgift på arbetsplatsen lämnar ytterst
liten plats för personligt avgörande. Hela den väldiga statliga organisationsapparaten med centralstyre i Stockholm och effektuerande
instanser i landsorten, hela det omfattande licens- och kontrollsystemet rymmer endast ett fåtal som beslutande på ett oerhört antal effektuerande.
Genom den speciella utformningen av statstjänstemannens rätts- och
pensionsförhållanden är denne säkerställd i stor utsträckning för vad
man skulle kunna kalla sanktioner från »konsumenternas» sida. Därmed menas att möjligheten för »konsumenten», d. v. s. för allmänheten
eller för dem som tar tjänstemännens arbete i anspråk, att framföra
kritik som leder till resultat gentemot statlig personal t. ex. järnvägseller posttjänstemän är ytterst liten. Likaledes är tjänstemannens
möjlighet att genom personlig duglighet avancera vid sidan av den
nådiga tågordningen bestämd av tjänsteår ej sällan ringa.
I Ryssland utgör den väldiga byråkratien ett av regimens mest
409
..
Dagens frågor
svårhanterliga problem. Anekdoterna om den enorma pappers- och
rekvisitionsapparaten är legio.
De ovan skildrade bristerna föreligger inte inom icke-statliga organisationer i vilka konkurrensen och därmed anpassningsdugligheten
till »konsumenternas» behov avgör organisationens fortsatta möjlighet
att existera. Detta kräver förutom anpassningsduglighet även att rätt
man kommer på rätt plats oavsett tjänsteår, att individens fulla
kapacitet utnyttjas genom ett icke allför centraliserat beslutförfarande.
Det är all anledning för tjänstemännen att beakta olikheterna i de
skilda organisationsformerna, att ta hänsyn till vilka alternativ som
statliga och icke-statLiga företag bjuda, i all synnerhet som tendensen
att förstatliga är i ständigt växande.
Det är omöjligt att dra några bestämda slutsatser av det sagda. Men
tillväxten av tjänstemannakåren gör att denna i största utsträckning
måste beakta de villkor som erbjudas. Den ständiga utökningen av
statliga ingripanden gör att individens möjlighet att hävda sina intressen inom en statlig apparat jämfört med motsvarande möjligheter
inom en icke-statlig måste beaktas.
Hela problemet är otvivelaktigt värt en diskmH;;ion, bortsett från
det otroliga i att en statlig organisation bättre skulle kunna tillgodose
konsumentens önskemål än en icke-statlig. Såsom läget är för närvarande har en tjänsteman inom ett fritt företag möjlighet att byta
anställning om uppgiften inte är stimulerande. Ju mer den statliga
apparaten växer på bekostnad av den privata desto svårare blir det
att erbjuda ett sådant fritt val. När den statliga apparaten är helt
dominant är valet fullständigt eliminerat.
I den mån individen har möjlighet att välja, möjlighet att personligt
betyda något på sin arbetsplats föreligger ingen byråkratiseringsfara,
om dessutom en insatt kritik kan leda till resultat. Om däremot dessa
möjligheter saknas och inget konkurrerande alternativ erbjudes blir
tjänstemannen en kugge i maskineriet och konsumenten utlämnad med
endast en möjlighet. I denna situation har byråkratien nått en sådan
utveckling att både tjänstemannen och konsumenten har anledning
att beklaga läget.
Ragnar Svensson.
410
20 aug. 1947.
Japans demo- General Mae Arthur, segraren i kampen om Stilla havet,
kratisering. fick efter J apans kapitulation i augusti 1945 det delikata
och mycket komplicerade uppdraget att »demokratisera» japanerna
och »förinta» det mer än tusenåriga feodala och militära väldet
samt hetsa folket mot kejsaren, Mikadon, symbolen för den religiöst
betonade kultur och tradition, som utgjorde den andliga grundvalen
för »den uppgående solens rike» och av allt att döma fortfarande är
Japans ideella basis. Att varken segermakterna eller de inom den
japanska medel- och bondeklassen troligen svagt förankrade »progressistpartierna» (liberalerna, socialisterna och kommunisterna)
kunna rasera denna andliga grundval och försvaga Mikadons moraliska och religiösa maktställning, ha reportagen från Tokyo till USApressen fastslagit. Med hänsyn härtill har den på Moskvakonferensen
anbefallda »demokratiseringsaktionen» begränsats till en konstitutionell och administrativ reorganisation. Som vi skola se, har denna
stats- och förvaltningsrättsliga nydaning skett på segermakternas
kommando, varvid den nationella falangen, som vid valen efter kapitulationen fick en stark position i parlamentet, ignorerades.
Vid fullgörandet av sitt uppdrag är Mae Arthur alltsedan hösten
1945 sekunderad av en allierad kommission, i vilken USA:s delegater
spela samma dominerande roll som Sovjetunionens representanter
i Bukarest- och Sofiakommissionerna. Mae Arthur gick fram etappvis och ådagalade därvid en av hans och uppdragsgivarnas intressen
dikterad smartness, som genom sin hänsynslöshet ökat klyftan mellan
den amerikanske prokonsuln och den nationella falangen.
Den första etappen var organiserandet av parlamentsvalen den 10
april1946, ur vilka den folkrepresentation framgick, som remplacerade
1942 års, av den allsmäktiga militärklanen behiirskade parlament.
Valresultatet blev en besvikelse för Mae Arthur och kommissionen,
som kanske hoppats, att de förintande atombomberna mot Hiroshima
och Nagasaki skulle ha väckt japanerna till »demokratisk besinning»
och öppnat deras ögon för den västerliindska demokratiens värden.
Resultatet av aprilvalen 1946 blev en klar seger för de konservativa,
den nationella falangen, skrev vVashington Post. Destruktiva krigföringsmetoder hade sålunda hos japanerna utlöst positiva, moraliska
krafter. Tusentals mä.n, kvinnor och barn hade dödats, men den
nationella anden kunde atombomberna icke utsläcka. De konservativa
erövrade mer än hälften av platserna i parlamentet. De voro i majoritetet både i övre och nedre kammaren. Dc s. k. progressisterila
fingo visserligen fler mandat än vid valen 1942 men dock ej så många,
att de ens förenade kunde vid en votering besegra de konservativa.
Enligt demokratisk, parlamentarisk praxis bör ju valresultatet be- 402
Dagens frågor
stämma ministärens sammansättning och politik. Om denna praxis
tillämpats efter aprilvalen 1946, skulle en konservativ regering ha
bildats. Men det ville varken Mae Arthur eller kommissionen. De
hade liksom så många andra euroamerikaner den föreställningen, att
det konservativa partiet i efterkrigstidens J apan var antidemokratiskt, och att en konservativ ministär skulle motarbeta J apans successiva demokratisering. Enligt uttalanden av framstående medlemmar
av det konservativa partiet, eller rättare, den konservativa falangen,
bestående av flera fraktioner men med ett gemensamt aktionsprogram,
vill dock den konservativa falangen gärna medverka vid genomförandet av en stats- och förvaltningsrättslig nydaning, men ej på segermakternas kommando, utan därför att en sådan renässans är Mikadons vilja, »och hans gudomliga vilja är och skall alltid förbli
helig», ej blott för den konservativa falangen, men också för dc stora,
utanför falangen stående folkgrupper, som behärskas av den eviga
religiösa mystiken kring Mikadon. Den konservativa falangen säger
sig inte slå vakt om förlegade politiska och administrativa institutioner – men vill aldrig uppge sin vakthållning kring fädernas religion,
tradition och kultur. Gärna en japansk demokrati, gärna ett intimt
samarbete med de curoamerikanska, demokratiska stormakterna, säger
Japans konservativa falang, men rör ej vid vår tro och vår nationella
egenart; rör ej vid symbolen för dessa heliga, oförgängliga värden,
Mikadon!
Utan att ens konsultera den segrande konservativa falangens ledare gav Mae Arthur liberala partiets chef, f. utrikesministern Shigeru Yoshida, i uppdrag att bilda den nya ministären, som på hösten
1946 förmådde parlamentet att godkänna den av Mae Arthur och hans
sekreterare utarbetade nya statsförfattningen, förelagd regeringen
som ett segermakternas diktat. Hade den konservativa falangen röstat
nej, skulle ministären Yoshida ha störtats och nya svårigheter uppstått för Mae Arthur vid fullgörandet av det anbefallda uppdraget.
Att de konservativa dock icke störtade »progressistministären» lär
ha berott därpå, att konstitutionens antagande var Mikadons vilja.
Var den gamla konstitutionen av år 1889 präglad av tyska statsrättsliga principer, är Japans nya statsförfattning delvis inspirerad
av USA:s konstitution. Det var ju helt naturligt, att Mae Arthur,
då han utarbetade J apans nya konstitution, tog USA:s statsförfattning till mönster. Konstitutionen, promulgerad den 3 november 1946,
är ett hastverk. Dess amerikanska författare ha icke tagit någon hänsyn till det japanska folkets sedvänjor. Det japanska parlamentet
tvangs att utan debatt godkänna en statsförfattning, som passar den
amerikanska nationen, men iir helt väsenskild från den japanska
historiska utvecklingen.
En stark förbittring väckte särskilt den nya statsförfattningens
ingress. »Vi japaner» etc. i stället för de tusenåriga inledningsorden
tilllagar och författningar: »Jag Mikadon …» Ä ven »progressisterna»
harmades över denna »brutala, amerikanska hänsynslöshet». Enligt
den amerikanska propagandan jublade folket utanför det kejserliga
palatset, då konstitutionen promulgerades; men jublet gällde icke den
403
,- –
Dagens frågor
nya författningen utan Mikadon, som firade sin födelsedag samma
dag som konstitutionen promulgerades. Visserligen är Mikarlon enligt
1946 års författning blott en dekoration, men denna degradering är
endast teoretisk; i själva verket torde i modern.tid Mikarlons prestige
och vördnaden för hans »gudomliga majestät» aldrig ha varit större
än nu. Nu är hans bild i varje hus. Han har vuxit i lidandet.
De båda kamrarna, den rådgivande kammaren (kallas också som
förut den övre kammaren) och deputeradekammaren (den nedre kammaren) ha den legislativa makten. Kamrarna bestämma regeringens
sammansättning. Konstitutionella tolkningsfrågor och tvister hänskjutas till Högsta domstolen, en av likheterna med USA:s statsförfattning. Men Japan får ej ha någon arme eller någon flotta.
Den 7 februari 1947 dekreterade Mae Arthur, att parlamentsval skulle
äga rum enligt den nya konstitutionens föreskrifter. Vid valen den
20 april etablerade 40 °/o av väljarkåren röststrejk som protest mot
diktatet den 3 november 1946. strejken omfattade alla samhällsklasser
och partier.
Ater segrade den konservativa falangen (254 platser i nedre kammaren, »progressisterna» 147; 170 platser i övre kammaren,»progressisterna» 62), och åter ignorerade Mae Arthur högersegern. Han anmodade socialisten Teisu Katayama att bilda regering. Tack vare
Mikarlons diskreta, men effektiva ingripande gick inte den starka,
konservativa falangen till attack mot kabinettet Katayama, men ministärens ställning iir vacklande. Den har icke folkmajoriteten bakom
sig. Den nya demokratiska perioden har alltså inte börjat med någon
seger för folkviljan vid regeringsbildningen.
Rysk kidnapping
i Österrike.
Den österrikiska regeringen har under de sista
veckorna haft en häpnadsväckande framgång, som
nästan inte alls uppmärksammats i svensk press. Regeringen lyckades nämligen genom samverkan mellan alla partier och yrkesorganisationer, kommunisterna undantagna, att höja alla priser och löner
nästan motsvarande världsmarknaden nivå. Detta betyder, att en av
de största farorna för Österrike avlägsnats åtminstone för ögonblicket. Å ena sidan kunde en oregelbunden och okontrollerad prisstegring frambringa en lika okontrollerad inflation. Å andra sidan
verkade den abnorma skillnaden mellan priserna på hemmamarknaden och världspriserna som en permanent frestelse för utlänningarna att utplundra landet genom uppköp av varor. Det var en dramatisk scen i parlamentet, när enigheten nåddes i denna fråga och
det saknades inte anklagelser mot kommunisterna, att de hade deltagit
i alla debatter och underlåtit att framföra något positivt alternativ,
men att de till slut av demagogiska skäl hade vägrat att godkänna
förslaget. Visserligen äro regeringspartierna klart medvetna om att
det är bara fråga om ett provisorium. Men meningen är att ge nä-
ringslivet ett andrum på tre månader. Det blev också sagt i debatten,
att endast arbete och åter arbete i längden kan rädda Österrike. Det
är självklart att endast en mekanisk pris- och löncstegring inte ändrar
någonting väsentligt i den österrikiska krisen. Höjda priser och höjda
404
Dagens frågor
löner betyder minskade möjligheter för exporten och större lättnader
för importen. Dessa stegringar kunna, innan produktionen har kommit i gång, endast bli förverkligade genom ökade sedelemissioner.
Här lurar inflationens spöke igen. Men det är i alla fall att välkomna, att enighet har nåtts emellan partierna och att inte tillfället
begagnats för att ännu mera intensifiera de sociala och politiska motsättningarna.
Ett av den nya lagens viktigaste ändamål var väl också att minska
smyghandelns betydelse. Smyghandeln drog fördel av det faktum, att
alla s. k. officiella priser – sålunda också penningvärdet – blevo illusoriska. En minister beskrev nyligen hur tusentals personer reste
varje vecka till landet med kappsäckar för att köpa upp livsmedel
till självförsörjning. Han ställde den mycket berättigade frågan: vad
är egentligen skillnaden mellan den dagligen fördömda smyghandeln
och »självförsörjningen»~ Med dessa illusionistiska priser var det
inte att undra på, att varje försök av regeringen till statlig kontroll
av varumarknaden, till exempel när det giiller körsbiir eller aprikoser,
bara hade till följd att varan försvann ur den öppna marknaden och
blev föremål för illegal handel med väldiga priser. Nu har man väl
anledning att hoppas, att en av de viktigaste orsakerna till den demoraliserande smyghandeln kommer att försvinna.
En annan, verkligt upprörande händelse har inte heller blivit tillräckligt uppmärksammad utomlands. Det är en officiell not från den
österrikiska regeringen, i vilken tio noggrant angivna fall av kidnapping på Wiens gator påtalades. Det gällde till största delen helt
okiinda personer, som plötsligt blevo knuffade in i en bil och bortförda
utan att den österrikiska ordningspolisen var i stånd att förhindra
det. Ty noten säger uttryckligen att de bortförande voro iklädda »en
av ockupationsmakternas» uniformer. Offrens rop på hjälp voro förgäves. Endast i enstaka fall var det fråga om jugoslaviska flyktingar.
Särskilt upprörande tycks ett fall vara: en kvinna blev bortförd från
sitt hem insvept i filtar, som uppenbarligen skulle hindra henne från
att ropa på hjiilp. Veterligen har noten aldrig blivit besvarad och
ännu mindre ha dessa fruktansvärda beskyllningar blivit vederlagda. Ännu i dag lämnar den allmänna säkerheten, särskilt senare
på natten på gatorna i Wien, åtskilligt att önska …
De livsviktiga frågorna gälla trots detta dock de politiska och ekonomiska problemen. Särskilt är det alltjämt oljefrågan som upprör
opinionen. I de allierade generalernas råd har en märklig debatt ägt
rum i denna fråga. Den engelske och den amerikanske kommendanten begärde fullständig information om resultaten av oljeproduktionen i Zistersdorf. De framhöllo att leveranser gingo till Tjeckoslovakien utan att Österrike hade minsta fördel av detta. De fordrade
att Österrike inte skulle bli alldeles utan andel då det gällde en av
dess viktigaste aktiva. Alla dessa frågor blevo dock praktiskt talat
obesvarade. Tviirtom, de sista dagarna ha ryssarna, som det stått att
läsa i svenska tidningar, besatt också oljeraffinaderier som tillhöra
engelska och amerikanska bolag. Uppenbarligen gäller det att straffa
Österrike för dess deltagande vid Pariskonferensen och för att det
405
Dagens frågor
tagit emot det stöd, som landet inte kan umbära. Alldeles nyligen har
Österrike fått en produktionskredit av 13 miljoner dollar, som säkerligen skall väsentligen bidra att anskaffa nya maskiner och att förbättra den utslitna tekniska utrustningen. Det är dock anmärkningsvärt att så snart Österrike förfogar över mera dollarvaluta ha grannarnas beredvillighet att sluta handelsavtal stigit, ehuru dessa dollars
komma från ett land, som bara vill »exploatera» och »plundra det
österrikiska näringslivet» till gagn för plutokraterna.
Mycket betecknande är det yttrande av den ö~;terrikiske kanslern
Fiegel i ett samtal med en fransk journalist. J ournalisten frågade
kanslern om en regeringskris möjligen kunde framkallas i Österrike
genom kommunisternas ingripande. Fiegel förklarade med största
bestämdhet, att det inte fanns någon fara i detta hänseende. Han fortsatte: »Ni kan väl inte föreställa er, hur betänksamma vi blivit på
grund av händelserna i Ungern. Den ungerske konseljpresidenten
Nagy har gått med på kommunisternas krav att byta ut den ene ministern efter den andre. Sintresultatet blev att Nagy själv nu befinner sig i exil. Därför är jag besluten att inte verkställa den minsta
ändring i ministärens sammansättning, så länge jag är förbundskansler. J ag skall kämpa in i det sista för Österrikes frihet och oberoende.» Kanslern betonade emellertid att ekonomiska behov spela en
mycket större roll i österrikarnas mentalitet än de politiska spörsmålen.
E. B.
En svensk, kapten E. Linder, som vistats i Indonesien i 27 år som affärsman och som för en tid sedan återkom till Sverige bl. a. efter ha gjort
bekantskap med de japanska koncentrationslägren, har för Svensk Tidskrift
nedskrivit följande tveklösa uttalande om den indonesiska konflikten.
Indonesien och Den indonesiska frågan kan ses från två diametralt
»folkens frihet». olika synpunkter, nämligen med hänsyn till vad som
verkligen sker i landet och med hänsyn till det sätt på vilket detta
skeende utnyttjas i politiskt syfte på vissa håll. Dessa synpunkter
äro i verkligheten motsatta.
Den svenska pressen har oftast nöjt sig med att återge telegram
från Indonesien och andra håll. Dessa telegram kunna dock endast
indirekt ge en bild av dagens situation, och denna bild är tyvärr
stympad och måhända ej avsiktligt men dock vilseledande.
Den holländska koloniseringen, som sträcker sig över en period av
nära 350 år, åtminstone vad Java beträffar, har utan tvivel i gångna
tider varit rent sjöröveri. Att detta kunde försiggå tämligen ostört
berodde på att de länder, som kunnat göra holländarna äran stridig,
voro upptagna av egna problem. Dessutom var Holland under den
första koloniseringstiden världens starkaste sjömakt. Och slutligen
insåg ingen på den tiden, inte ens holländarna själva, Indonesiens
framtida ekonomiska möjligheter.
Gingo alltså holländarna vid den första koloniseringen fram utan
större skrupler, så ha de emellertid under de sista decennierna i hög
406
Dagens frågor
grad förändrat sitt uppträdande. Den storartade utveckling, som
ägt rum i samband med och efter uppkomsten av socker- och gummiplantager i början av detta århundrade, inbragte oanade ekonomiska
vinster åt holländarna men de kommo inte minst infödingarna till
godo i form av högre levnadsstandard. En mångfald sjukhus och skolor, däribland även högre lärdomsanstalter, anlades. Under 1930-talet
hade utvecklingen i socialt hänseende nått högre än i en del europeiska länder, som gå under namn av kulturländer.
Det talas i pressen om republikanska kommunikeer och om den republikanska ståndpunkten. Vad är då detta för en republik och vem
har proklamerat den~ Vem har bett herrar Soekarno och konsortium
att bilda en regering~ Säkerligen inte indoneserna! Vid ett fritt val
i dag skulle inte 10 0/o av befolkningen ge sitt samtycke åt denna regering och de 10 0/o samtyckande skulle bestå huvudsakligen av de s. k.
permoedas, d. v. s. det som vi på annat håll känna under namnet
Hitlerjugend, till fanatism uppeggade ungdomar, vilka förlorat all
kontakt med verkligheten.
Men hur har då den nuvarande situationen kunnat inträffa~ Saken
är mycket enkel. När japanerna lade ner vapnen och sedan bröto mot
bestämmelserna i kapitulationen genom att utlämna sina vapen till de
sämsta elementen av den indonesiska befolkningen, så gjorde de
detta naturligtvis planmässigt för att åstadkomma så mycket oro och
kaos som möjligt. De lyckades också alltför väl i sitt uppsåt, därför
att ingen av de allierade var färdig att inskrida.
Alltifrån den augustidag för två år sedan då dessa »republikaner»
blevo herrar i Indonesien, har terrorn i landet tagit allt våldsammare
former. Alla ha blivit utplundrade, även indoneserna själva. Den
japanska slogan »Asien åt asiaterna», som begärligt anammades av
»republikanerna», har i verkligheten omsatts i en asiaternas systematiska utplundring och förföljelse av alla asiatiska raser bara dessa
haft något värt att plundra. Samtidigt som indonesierna nu be Chiang
Kai Sek att uppträda som medlare, eller beskyddare om man så vill,
mörda de tusentals kineser. Detta är äkta indonesisk logik.
Holländarna ha fördragit allt under dessa två år i hopp om att
galenskapen så småningom skulle sina ut. I det längsta hoppades de
på en fredlig lösning och i den andan har också det ena fördraget
efter det andra slutits, endast för att kränkas av republikanerna innan ännu bläcket i handlingarna hunnit torka. Att holländarna efter
två år av eftergifter och tålmodig väntan slutligen ej sett någon annan utväg än den militärexekution de tillgripit, bör knappast förvåna.
Ingen i vårt land tycker väl att det är underligt att norrmännen
likviderade Quisling eller holländarna Mussert. Varför då denna
plötsligt påkomna sympati för rövarhövdingen Soekarno1 Det skulle
väl inte falla någon in att anse de grekiska partisanerna som representanter för folkviljan i Grekland. Inga stämmor ha höjts emot Englands försök att upprätthålla ordningen i Palestina och inga sympatier har mött de judiska terroristerna. De som känna förhållandena
i Brittiska Indien se intet förvånansvärt i att engelsmännen hålla
trupper i landet för att bevara ordningen. Det kommer att bli en
407
,..
Dagens frågor
ödesdiger dag för Indiens mohammedaner när det engelska skyddet
försvinner. När engelsmännen gjorde rent hus bland banditerna i
Malaeka och Burma eller fransmännen återstiillde ordningen i IndoKina och Madagaskar och amerikanarna höllo räfst med extremisterna på Filippinerna och nu senast i Korea, ansågs det av folk med
sunt förnuft som en helt naturlig åtgärd. Varför då denna bristande
förståelse för holländarnas kamp för rätt och ordning7 Ty det är
inget annat som holländarna vilja. Att Indonesien bör bli fritt äro
nog alla ense om, och ingår ju också i Hollands överenskommelse med
indoneserna. Men holländarna vilja inte lämna efter sig ett land i
eld och blod. Därom står striden nu och om inget annat.
Tendentiösa uttalanden och rubriker i svenska tidningar ändra inte
sakläget. Det är beklämmande att svensk press har så litet förståelse
för holländarnas insatser. Vi bruka ju annars förstå oss på humanitet
och det som sker i Indonesien är en akt av humanitet.
E. Linder.
Byråkrati- Antalet inom administration anställda visar under de seseringen. naste åren en stark tendens att stiga jämfört med antalet
individer sysselsatta i »produktivt arbete». Genom den ständigt ökade
mekaniseringen minskas kvantiteten mänsklig arbetskraft på varje
producerad enhet. Produkternas distribution och de därmed sammanhängande marknadsproblemen tar allt fler individer i anspråk. Denna
utveckling gäller samtliga länder där en mer omfattande industrialisering och mekanisering ägt rum.
Den medelklass som tjänstemännen anses utgöra och som Marx på
sin tid ansåg skulle smälta bort och försvinna, växer sig tvärtemot
profetian allt större och större. Genom att tjänstemännens antal
ständigt ökar och genom att allt högre fordringar ställes ifråga om
kunskap och intellektuell utrustning kommer tjänstemannaklassen
att allt mer representera en betydande faktor i samhällslivet.
Tjänstemannens ställning skall här endast behandlas ur en aspekt,
byråkratiseringen, och synpunkterna dikteras av principiella överväganden.
Tjänstemannens trivsel med sin arbetsuppgift bestämmes i hög grad
av uppgiftens möjlighet att ge utrymme för personlig aktivitet, för
personlig handläggning av arbetsuppgiften. Den tjänsteman som inte
kan göra sitt personliga omdöme gällande i sitt arbete, utan endast har
att som en del i ett stort maskineri utan större tankearbete effektuera
order som kommer från högre ort gripes lätt av leda inför sin arbetsuppgift. Givetvis utgör inte trivselfrågan det mest brännande problemet för tjänstemännen – säkerställarrdet av en varaktig anställning
med god lön är av än större betydelse. Men även tjänstemännens sociala trivsel är av betydelse. – Negligerandet av medelklassen och
tjänstemännens ställning hade avgörande inflytande på utvecklingen
i Tyskland under 30-talet.
Tjiinstemannens trivselproblem kan lämpligen bedömas med hänsyn
till organisationsformen. Man kan tänka sig två principiellt olikartade sätt att bygga upp en organisation. Den beslutande instansen
408
Dagens frågor
i organisationen kan ligga »högt upp» i organisationen och i händerna
på ett fåtal i chefsställning eller också kan man tänka sig att varje
del inom organisationen får omfattande beslutsrätt. Det första alternativet kan exemplifieras med militära organisationsformer. Det
senare är mera svårt att belysa med exempel men innebär ungefär
den uppgift, som tillmätes en konstruktions- eller forskningsavdelning inom en industri, där den konkreta uppgiften anges och det
sedan blir gruppens sak att på egen hand inom ramen för de givna
möjligheterna lösa problemet.
Det senare alternativet erbjuder individen betydligt trivsammare
villkor än det förra, men ställer samtidigt betydligt större krav både
ifråga om duglighet och effektivitet.
Endast i den mån som den starkt centraliserade organisationen
med det första alternativet får dominera, i vilket individen endast
blir en kugge i ett stort maskineri, kan man tala om en byråkratiseringsfara.
Givetvis är det många företag som över huvud taget inte har möjlighet att tillämpa någon mer omfattande beslutsrätt inom de lägre
instanserna. Men i den mån det är möjligt bör individens personliga
duglighet och intresse tas tillvara genom att inom varje organisation
så stor plats som möjligt beredes för personligt handläggande. Den
tendens att förvandla avsevärda delar av tjänstemannakåren till »bihang till maskinerna», vilka inte i något avseende ger »maskinens»
betjänare utrymme för personlig bedömning, är ofta ett sätt att slösa
med arbetskraft.
Men både inom industrien och inom administrationen bör strä-
van vara att i största möjliga mån inom ramen för vad som skall
tillverkas resp. handläggas ge individen möjlighet att uppträda självständigt. Härigenom kan också individernas fulla kapacitet i avsevärt
större utsträckning komma till användning.
Den väldiga tillväxten av statliga organ med omfattande administrativa avdelningar får genom den starkt centralistiska tendensen
som konsekvens att individens uppgift på arbetsplatsen lämnar ytterst
liten plats för personligt avgörande. Hela den väldiga statliga organisationsapparaten med centralstyre i Stockholm och effektuerande
instanser i landsorten, hela det omfattande licens- och kontrollsystemet rymmer endast ett fåtal som beslutande på ett oerhört antal effektuerande.
Genom den speciella utformningen av statstjänstemannens rätts- och
pensionsförhållanden är denne säkerställd i stor utsträckning för vad
man skulle kunna kalla sanktioner från »konsumenternas» sida. Därmed menas att möjligheten för »konsumenten», d. v. s. för allmänheten
eller för dem som tar tjänstemännens arbete i anspråk, att framföra
kritik som leder till resultat gentemot statlig personal t. ex. järnvägseller posttjänstemän är ytterst liten. Likaledes är tjänstemannens
möjlighet att genom personlig duglighet avancera vid sidan av den
nådiga tågordningen bestämd av tjänsteår ej sällan ringa.
I Ryssland utgör den väldiga byråkratien ett av regimens mest
409
..
Dagens frågor
svårhanterliga problem. Anekdoterna om den enorma pappers- och
rekvisitionsapparaten är legio.
De ovan skildrade bristerna föreligger inte inom icke-statliga organisationer i vilka konkurrensen och därmed anpassningsdugligheten
till »konsumenternas» behov avgör organisationens fortsatta möjlighet
att existera. Detta kräver förutom anpassningsduglighet även att rätt
man kommer på rätt plats oavsett tjänsteår, att individens fulla
kapacitet utnyttjas genom ett icke allför centraliserat beslutförfarande.
Det är all anledning för tjänstemännen att beakta olikheterna i de
skilda organisationsformerna, att ta hänsyn till vilka alternativ som
statliga och icke-statLiga företag bjuda, i all synnerhet som tendensen
att förstatliga är i ständigt växande.
Det är omöjligt att dra några bestämda slutsatser av det sagda. Men
tillväxten av tjänstemannakåren gör att denna i största utsträckning
måste beakta de villkor som erbjudas. Den ständiga utökningen av
statliga ingripanden gör att individens möjlighet att hävda sina intressen inom en statlig apparat jämfört med motsvarande möjligheter
inom en icke-statlig måste beaktas.
Hela problemet är otvivelaktigt värt en diskmH;;ion, bortsett från
det otroliga i att en statlig organisation bättre skulle kunna tillgodose
konsumentens önskemål än en icke-statlig. Såsom läget är för närvarande har en tjänsteman inom ett fritt företag möjlighet att byta
anställning om uppgiften inte är stimulerande. Ju mer den statliga
apparaten växer på bekostnad av den privata desto svårare blir det
att erbjuda ett sådant fritt val. När den statliga apparaten är helt
dominant är valet fullständigt eliminerat.
I den mån individen har möjlighet att välja, möjlighet att personligt
betyda något på sin arbetsplats föreligger ingen byråkratiseringsfara,
om dessutom en insatt kritik kan leda till resultat. Om däremot dessa
möjligheter saknas och inget konkurrerande alternativ erbjudes blir
tjänstemannen en kugge i maskineriet och konsumenten utlämnad med
endast en möjlighet. I denna situation har byråkratien nått en sådan
utveckling att både tjänstemannen och konsumenten har anledning
att beklaga läget.
Ragnar Svensson.
410