Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 5 febr. 1948.
Kring remiss- Remissdebatten utmärkte sig redan genom sin längd
debatten. – veterligen var det första gången som andra kammaren behövde dagarna tre innan talmannen med sin klubba kunde
sätta punkt. A andra sidan blev debatten inte den häftiga, personligt tillspetsade uppgörelse, som många kanske räknat med. Det blev
en hård och seg batalj som i saklig skärpa mycket påminde om 1917
års remissdebatt. Ifråga om tonläge var det dock ett långt avstånd
till de grova angrepp, som den dåvarande vänsteroppositionen med
Värner Ryden i spetsen nämnda år satte in mot den Hammarskjöldska
ministären. När man nu i socialistpressen talar så vitt och brett om
oppositionens hetskampanj, bör det erinras om att oppositionen
nutilldags visar en helt annan och högre politisk kultur än under
det demokratiska genombrottets tid. Nästan alla dagens politiska
ledare ha dessutom delat mer eller mindre ljuvt och lett i samlingsregeringen och ha stått varandra alltför nära för att brista i ömsesidig personlig respekt; de rent personliga motsättningarna äro nog
just nu nästan större inom regeringen än mellan regeringen och dess
stränga vedersakare.
Efter den besynnerliga indiskretionen genom Stockholms-Tidningen
bjöd regeringens uppläggning av budgetplanen inte några större
överraskningar. Utbrytningarna av många viktigare frågor, vilka
senare skola föreläggas riksdagen, uppskovet med vissa tilläggsskatter och uppskjutandet av nationalbudgetens framläggande lämnade
dock så stora luckor, att oppositionen ej till underlag hade ett fullständigt finansiellt regeringsprogram. Fortfarande fanns det många
frågor obesvarade eller rättare sagt många nya uppgörelser mdlan
regering och opposition komma att uppstå under de närmaste må-
naderna då nya regeringsförslag skola utfylla alla dessa luckor.
Uppläggningen av regeringsprogrammet visar också oformligheten
i riksdagens organisation. De ekonomiska och finansiella frågor,
vilkas lösning blir avgörande för kraften i inflationens motståndsrörelse, spridas nu ut på olika utskott (stats-, banko-, bevillnings-,
jordbruks-, utrikes- och kanske lagutskotten) och komma dessutom
att handläggas på olika tider. Sammanhang och koordination kunna
inte gärna åstadkommas på detta vis. Det blir aldrig tillfälle till en
samlad överläggning och en koncentrerad ansträngning i kampen
mot inflationen. Denna bristande enhetlighet har alltid präglat den
svenska riksdagens budgetbehandling men har aldrig lyst starkare
i ögonen än i år; riksdagen har också två gånger sedan 1939 begärt
en utredning härom men regeringen har aldrig visat något intresse
för denna parlamentariska rationalisering eller planhushållning. Hr
Domö har i år efterlyst ett särskilt utskott, ett penningpolitiskt väl- 6- 4854 Svenlik Tidskrift 1948 79
..
Dagens frågor
färdsutskott, men ännu har han inte vunnit något gehör. Redan den
omedelbara utskottshandläggningen av frågan om de indirekta skatternas höjning visade bristen på samordning. Högern hade föreslagit,
att det budgetöverskott, som främst via de indirekta skatterna tänkts
hopbragt, skulle steriliseras, t. ex. genom inlösning av statsobligationer eller skattkammarväxlar som ligga i riksbanken. I annat
fall uppstode, menar högern, risken för att detta överskott skulle
användas för statliga investeringar eller på annat sätt åter vandra
ut som ny köpkraft i marknaden. starka skäl tala för att denna
fråga borde ha knäckts från början, varvid bevillningsutskottet, som
hade att bereda de rena skattefrågorna, bort samarbeta med bankoeller statsutskotten. Detta gick dock ej för sig. Utskottet och riksdagen togo ställning till skattefrågorna isolerat och utan samband
med steriliseringssyftemälet.
Den lista på skärpningar i den indirekta beskattningen, som regeringen hittills presenterat, har i ett avseende stött på det mest bestämda motständ inom alla partier, nämligen när det gäller de nya
trafikskatterna. T. o. m. riksbankens vice ordförande, socialdemokraten hr Hall, har i spetsen för ett stort antal partivänner motionerat
och krävt vissa beskärningar av propositionen. Åven de frukta,
att de nya skatterna skola leda till prisstegringar över lag såsom en
följd av transportväsendets fördyring och alltså direkt motverka
regeringens eget antiinflationsprogram. Man kan inte förklara regeringens egendomliga och inkonsekventa uppträdande i denna fråga
utan en önskan hos denna att via en prisstegring åstadkomma en
inskränkning av motortrafiken, vilken anses nödvändig med hänsyn
till svårigheterna att hälla oljeimporten uppe. Valutaläget har för
regeringen uppenbarligen blivit så prekärt, att värt land ej längre
utifrän kan köpa drivmedel i en för vår trafik behövlig minimiomfattning, Den oerhörda fördyring av kostnaderna för att ha bil,
som regeringsförslaget oundvikligen skulle leda till, har fört oss
längre bort än någonsin frän den framtidsromantiska drömmen
»varje familj en bil», vars förverkligande även socialdemokrater
omedelbart efter kriget nästan blint trodde på. Efter alla de inskränkningar och regleringar, som motortrafiken varit utsatt för alltsedan
1939 och som aldrig tyckas upphöra, är det lätt att förstå den ovilja,
som regeringens skatteprogram framkallat bland vägarnas trafikfolk. I Malmö har man t. o. m. hotat med ett biltåg till Stockholm
– ett typiskt tidsdrag och betecknande för alla de reaktioner, som
det myckna regierandet framlockar. Bakom regeringsförslaget ligger tydligen ett försök att reglera sammanhanget mellan järnvägsoch motortrafik och en strävan att skydda järnvägstrafiken. Skärpningen av skattetrycket på motorfordonstrafiken gör skattfrågan
därför ännu känsligare. Troligen har man till ett annat är att vänta
förslag om en allmän trafikreglering, med syftning att ge järnvägsintresset prioritet före motortrafiken så långt järnvägarnas kapacitet räcker. Leo-planen från 1936, som då avvisades av riksdagen,
skulle med andra ord gå igen, om än i moderniserad kostymering.
Remissdebatten utkämpades medan löneförhandlingarna i de vik- 80
Dagens frågor
tigaste arbetsmarknadssektionerna pågingo under oviss utgång. Regeringens obestämda hållning i lönepolitiken både tidigare och nu
kunde inte gärna lämnas okommenterad. Tvärtom återkom oppositionen gång på gång till detta för hela penningpolitiken fundamentala tema. Fortfarande svävade dock regeringstalarna på målet,
ehuru tonfallen nu voro mindre lättsinniga än för två a tre år sedan,
då finansministern genom sin bekanta operation på egen hand satte
lönelavinen i drift. I stället för att ta ledningen har regeringen föredragit att överlämna åt arbetsgivarorganisationerna att i samhällsintressets namn bromsa lönestegringarna med deras prisstegringar
i släptåg. Denna gång gav hr Wigforss inte uttryck för sin forna
tankegång, att lönestegringar endast behövde innebära överflyttning
av köpkraft till löntagare från andra inkomstgrupper och därför ej
behövde involvera en inflationsfara. Efterkrigsårens både inhemska
och utländska – inte minst finska – löneutveckling har dock till
fullo visat, att prismekanismen inte är så okomplicerad som vår
nästan allsmäktige finansminister blott för ett par år sedan i sin iver
för inkomstutjämning tycktes tro.
Annars var det intressant att höra, att hr Wigforss nu liksom beklagande hänvisade till regeringens vanmakt mot de stora organisationerna, när det gällt att driva en fast restriktiv penningpolitik.
Tidigare har finansministern uttryckt en viss tillit till den åtminstone i längden segrande ansvarskänslan hos organisationerna
och dessas ledare; utan denna tillit skulle det, har finansministern
menat, bli omöjligt att hindra att organisationerna växte samhället
över huvudet eller att lönesättningen i stället för genom fria uppgörelser mellan arbetsmarknadens parter skedde genom staten. Hr
Wigforss’ beklaganden kasta ljus över en modern, ensidig partiregerings svårigheter: en dylik regering pressas av sina anhängare
och misstros av sina motståndare utan stora utsikter att bringa samhällsgrupper och organisationer i förtroendefull samklang med varandra. Denna reflektion gjorde dock ej finansministern, eftersom
han var den som mer än andra sprängde samlingsregeringen 1945.
Regeringen kan dock inte undgå berättigad kritik för att den medan
tid var – hösten 1946 – trots ideliga uppmaningar ej sammankallade
till en rundabordskonferens för att klarlägga allvarsläget och åstadkomma en handlingslinje. Regeringen ville emellertid då inte gripa
in. Den ville inte störa pågående löneförhandlingar, och den försvarar sig nu med att en sådan förhandling troligen inte skulle ha
gjort någon effekt. Sanningen att säga hade regeringen dock vid
den tiden inte något klart program och trodde själv inte att riskerna
för en penningvärdeförstörelse vore så stora. Därmed förlorade regeringen greppet, och varje gång regeringen törnat mot mäktiga
samhällsgrupper har det i regel slutat med nya eftergifter och tumningar på det penningpolitiska programmet allt medan en partiregerings trångmål i det moderna Organisations-Sverige dag för dag
stegrats.
Om regeringen alltså inte i remissdebatten hade några fullt klara
eller allmänt samlande signaler att hissa i de stora ekonomiska frå-
6°-4854 81
•’
Dagens frågor
gorna, hade den dock i förväg gjort bestämd front mot ett samgående
med kommunisterna. Samverkan vid höstvalet mellan arbetarpartierna har regeringspartiet nämligen definitivt avböjt. Detta är nå-
got annat än den enhetsfront, som exc. Erlander i sitt jungfrutal
såsom statsminister i oktober 1946 låt vara mycket dunkelt häntydde
på. För kommunisterna har denna regeringspartiets frontförändring
uppenbarligen kommit högst olägligt, oroliga som de äro för att
Sovjetimperialismen i Östeuropa redan skulle ha avkylt många, som
1944 och 1946 blott röstat kommunistiskt av ilska mot lönestoppet.
Det var i höstas som regeringspartiet – på partisekreterare Sven
Anderssons tillskyndan~ -började bita ifrån sig mot kommunismen.
Hrr Linderoth och Hagberg i Luleå vilja ändock klänga sig fast vid
regeringen såsom dess fasta stöd, fastän med förbehåll att få kritisera
den när som helst hur hejdlöst som helst. Det lyckades emellertid
inte någon av den borgerliga oppositionens talare att locka hr Wigforss till något uttalande om kommunisterna. Finansministern har
under senare år aldrig inlåtit sig på någon allvarlig polemik mot
eller något klarare avståndstagande från partiet till vänster. .Även
hans paroll tycks vara hr Z. Höglunds bekanta från år 1946- »ingen
fienskap åt vänster, ingen vänskap åt höger».
Slutligen upplyste debatten, att statsminister Erlander tydligen
är på väg att bli regeringens ledande man och ej blott primus inter
pares. Han ryckte i några kraftfullt framförda inlägg partimedlemmarna med sig; de gingo till debatten ganska molokna men fingo
av statsministern en injektion av hopp och stridslust. Socialdemokraterna äro fast beslutna att rusta sig att slåss för hrr Erlander
och Wigforss vid den stora valstriden i september. Efter remissdebatten se de tydligen framtiden ljusare än före denna. De fäste sig
mera vid statsministerns frejdighet än vid de ofta undvikande sakliga argumenten mot den ihållande borgerliga kritiken. Det stora
avgörandet sker dock sannolikt före september, nämligen av den
ekonomiska, penning- och handelspolitiska utvecklingen själv under
de närmaste månaderna. Regeringen, som dagligen har att brottas
med de växande svårigheterna, är säkerligen mindre sangvinisk än
partiet.
I radiodebatten den 3 februari hade regeringens två förgrundsmän en mindre lyckad afton. Sannolikt har modet bland regeringspartiets folk därför åter sjunkit några grader.
Kommunism Ar 1947 var ett katastrofens år för den franska komoch ~aullism. munismen. .Ännu under fredskonferensen i Paris 1946
var kommunismen otvivelaktigt den starkaste makten i Frankrike.
En av detta parti provocerad kupp kunde lätt ha lyckats. Emellertid
hade ännu ej någon brytning mellan Västmakterna och Sovjetunionen
inträffat och det låg inte i Moskvas intresse att provocera en situation, som kunde medföra en världskonflikt. Men efter fredskonferensen ha kommunisterna träffats av det ena slaget efter det andra.
De kommunistiska ministrarna ha utstötts ur regeringen. Inom den
82
Dagens frågor
högre förvaltningen började man rensa bort alla kommunistiskt anstuckna element – det hade ju lyckats kommunisterna att besätta
nyckelposter inom de viktigare instanserna i sådana departement
som ministeriet för produktion och industriell återuppbyggnad, flygväsendet och det gamla frontkämpeförbundet, Anciens Combatants.
På en enda gång förlorade de sitt inflytande inom administrationen.
Också i armen förekommo några avskedanden och omgrupperingar,
ty det hade lyckats kommunisterna att få kontrollen över några divisioner. På sensommaren följde rensningsaktionen inom polisväsendet. I och med dessa åtgärder hade kommunisterna förlorat möjligheten att skrida till någon direkt aktion.
Dessutom träffades kommunisterna av ett ännu farligare slag: De
Gaulle-rörelsens framträdande vilket innebar dels en konsolidering
av högern för första gången sedan 1924 och dels en sammansvetsning
av den ej kommunistiska vänstern och centrumpartierna till den s. k.
tredje kraften (Troisieme Force). För första gången i Frankrike hade
kommunismen isolerats och därpå följde de Gaulle’s och det nya RPFpartiets valseger, vars like aldrig förut skådats i den franska historien. Ehuru kommunisterna ej förlorat så mycket rent siffermässigt
(3 °/o) kan valresultatet betraktas som en katastrof för dem; de förlorade nämligen över hälften av sina platser inom kommunalförvaltningen genom de båda andra blockens sammanhållning vid magistratfördelningen. Av Frankrikes 87 större städer valde 52 RPFborgmästare.
Ett studium av valresultaten den 19 och 26 oktober erbjuder mycket
av intresse. Det lyckades RPF att i en rad valkretsar erövra 70 °/o
av rösterna, något som är sällsynt för franska förhållanden (t. ex.
80 °/o i Bayonne). I traditionella arbetarområden såsom det vänsterradikala Lille fick de Gaulle 49,5 °/o, och även Paris’ sedan gammalt
röda ring, den s. k. banlieun, röstat överraskande starkt för de Gaulle:
arbetarförstäderna Montrouge 48 °/o, Vincennes 61 °/o, Asnieres 47 °/a
och Vincennes 61 Ofo. Paris 18:e arrondissement, som huvudsakligen
bebos av järnvägsarbetare, röstade till 65 Ofo för de Gaulle. I det alltid radikala Marseille, där högern hittills ej haft en enda representant, erhöll RPF 39 Ofo av rösterna. Detta är desto mera förvånande
som kommunisterna förfoga över oinskränkta finansiella resurser
och varje liten by i hela Frankrike fullsmetats med kommunistiska
affischer och emblem. De övriga partiernas propaganda lyste närmast med sin frånvaro. Frankrikes kommunistiska parti har ju
faktiskt också genom konsekvent arbete under sitt tjugoåriga bestånd
fördelat sitt inflytande tämligen jämnt över hela landet. Det fanns
inget departement, där det ej hade minst några tiotusentals röster
och blott få valkretsar utan någon enda kommunistisk deputerad.
Nu nåddes samma resultat av de Gaulle’s parti på knappt 6 månader, ehuru tiden var alldeles otillräcklig för några omfattande förberedelser och kandidatlistorna sammanställts utan några riktigt populära namn. Den oerhörda tillströmningen innebär också en viss
fara för partiet. De nya anhängarna attraheras ej av programmet
utan av de Gaulle’s personlighet. De bestå av element från den yt- 83
~~
f ,.;_-..
Dagens frågor
tersta högern till kommunisterna. Till och med Thorez måste medge
att många kommunister gått över till de Gaulle. Säkert är att generalen måste känna sig något orolig över denna brokiga partisammansättning. Flertalet av hans anhängare utgöres i dag märkvärdigt
nog ej endast av dem, som blint följde honom under kriget, utan
också av konservativt borgerliga element, vilka under samma period
voro direkt fientliga mot hans strävanden. Man ser i det nya partiet
den bästa motvikten mot kommunismen. Detta förklarar det katolska
MRP-partiets nederlag. överraskande var socialisternas förhållandevis anmärkningsvärda framgång. För första gången har de socialistiska rösternas fallande tendens upphört. Ehuru socialisterna i provinserna förlorat röster till högern så ha de i städerna förbättrat sin
ställning på kommunisternas bekostnad.
Hur skall man nu förklara kommunisternas valnederlag å ena
sidan och de Gaulle’s seger å den andra~ Som huvudorsaken till arbetarnas avfall från kommunismen utpekas de av kommunisterna
ständigt provocerade strejkerna. Bågen hade spänts för hårt. Metrooch busspersonalens strejk i Paris blev den droppe som kom bägaren
att rinna över. Ej utan en viss ironi är det dock ett faktum att just
denna strejk för en gångs skull ej provocerades av den kommunistiska fackföreningsledningen, som här tvangs att hänga med i kampen för bättre löner för att ej bli passiv åskådare. Bildandet av
Kominform tio dagar före valen skakade den franska opinionen.
Kommunismens beroende av Moskva blev tydligt och i snabbt tempo
upprättades lokala antikommunistiska valförbund. Dessutom verkade Petkovs avrättning avskräckande inte minst på socialisterna.
Nu gick det upp ett ljus för de socialistiska huvudena i Frankrike,
vad som väntade dem ifall kommunismen skulle segra i Frankrike.
En kamp på liv och död med kommunismen började, varunder
partiets understa led intog en mycket bestämdare hållning mot kommunismen är partiledningen. När det gällde att besätta borgmästarplatserna efter valen lät den socialistiska partiledningen nämligen
utsända en strängt förtrolig instruktion till de lokala grupperna att
de, i fall valet stod mellan en RPF-kandidat och en kommunist, skulle
rösta för den sistnämnde för att ej på något sätt bidra till att en
Gaullist fick posten och makten. Dock har denna partiorder blott
efterkommits i ett enda fall och det var i en parisisk förstad.
Den franska kommunismen var under de sista dagarna före valen
synnerligen oroad över stämningen bland massorna. Som ett slående
bevis härför kan anföras, att Frankrikes kommunistiska press i motsats till Italiens och andra länders undvek att ge offentlighet åt
Sdjanovs tal vid Kominforms bildande. För att trots allt följa
Moskvas instruktion publicerades talet i den kommunistiska France
Nouvelle, vilket nummer man emellertid beslöt att sälja i blott 200
exemplar. Moskvas ställning till frågan om Tysklands enhet och avvisande av de franska Saarprojekten verkade likadeles som en kalldusch.
Kommunisternas kampvilja har emellertid inte dämpats av valnederlaget och kommunismens prestigeförlust. Genom de konjunkB4
Dagens frågor
turbetonade elementens bortfallande har partiet blivit mera homogent. Fanatismen har ökats och partiapparaten synes vara ännu
slagkraftigare efter rekonstruktionen. I ett dekret av den 31 oktober
har man tagit första steget till bildandet av lokala kommitteer för
republikens försvar i varje ort och företag, vilka sålunda med lätthet
kunna förvandlas till sovjeter i det givna ögonblicket. Den nya strejkvågen vid årets slut visade att partiets mål är oförändrat och att taktiken synbarligen skärpts. Försöket till en kompromiss med socialisterna inom CGT:s ram har uppgivits och detsamma kan man säga
om drömmen att återinträda i en koalitionsregering. Moskva har
dock aldrig beaktat kommunisternas nationella anspråk utan uteslutande låtit sina internationella intressen vara bestämmande. Skulle
kommunisterna i den nuvarande situationen gå till en direkt aktion,
slutade det med all säkerhet med en katastrof för den franska kommunismen. I ett sådant läge kunde de Gaulle tvingas att ingripa
mot sin vilja och därigenom nå makten på illegal väg genom en statskupp. Belastad med ett brott mot författningen och besudlad av
blod finge han en dålig början. Den franska nationen skulle splittras och saneringsverket bleve enbart ett frågetecken. Att Kremls
härskare synas leka med den tanken visar de franska kommunisternas nuvarande taktik: försöken att paralysera varje regeringsåtgärd i samband med det ekonomiska återuppbyggandet, komprometterande av den amerikanska hjälpaktionen, underblåsandet av den
revolutionära stämningen till det ögonblick då Moskva beslutar om
en direkt aktion. Enligt förljudande förfogar partiet över en ansenlig stridstrupp på sammanlagt omkring 200,000 man. Regeringens
energiska inskridande helt nyligen mot alla hemliga kommunistiska
halvmilitära organisationer har emellertid säkerligen minskat denna
fara något. Såväl i det franska LO som i parlamentet slöto sig socialisternas led samman mot kommunismen och i den socialistiska
ledningen fanns det längre inte någon som var villig att samarbeta
med kommunisterna.
Den nu utbrutna kampen för att befria den franska fackföreningsrörelsen från dess kommunistiska ledning har avgörande politisk
betydelse. De självständiga syndikalistiska fackföreningarna (anarkistiskt-trotskistiska element) och de kristliga fackföreningarna
kunde inte bjuda det allmäktiga CGT mycken konkurrens. CGT:s
eg·entliga diktator var inte den svage, ständigt kompromissvillige
generalsekreteraren ,Jouhaux utan dess vicesekreterare, kommunisten
Benoit Franchon. Den av Thorez skisserade nya kommunistiska taktiken liksom avvisandet av det socialistiska förslaget att CGT skulle
stödja Force Troisieme gav den socialistiska minoriteten anledning
att vända sig mot den kommunistiska majoriteten. I och med att man
begärde återinförandet av de hemliga valförfarandena räknade man
med att kunna bryta kommunisternas makt inom CGT’:s led. Kommunisternas saboterande av socialisternas alla förslag har tvingat
de senare trots motstånd från Jouhaux och 5 generalsekreterare i de
12 fackföreningar, som ville föra oppositionen vidare inom CGT, att
lämna fackförbunden för att bilda en ny socialistisk fackförenings- 85
..
.,..; ..~··
Dagens frågor
rörelse, den s. k. »Forces Ouvriere». Framför allt är det posttjänstemän, järnvägsarbetare, statstjänstemän, arbetare inom livsmedelsindustrin och i kolgruvorna samt metallarbetarna i norra Frankrike
som stödja det nya fackförbundet. Däremot behålla kommunisterna
sin ställning obruten inom metallarbetarnas fackförbund i Parisområdet, bland typografer, byggnadsarbetare och hamnarbetare. Men ej
blott bland socialisterna fanns det rivaler. Inom fackföreningsrörelsen lurar också en annan fara på kommunisterna. Sålunda synes
det som även de Gaulle riktat hela sin uppmärksamhet på fackföreningarna utan vilkas behärskande det är svårt att regera. Sporrad
av de ovanligt stora framgångar han framför allt haft i arbetardistrikten försöker han nu att få in sin 5:e kolonn i CGT:s olika fackföreningar. Troligen få vi snart bevittna flera dramatiska händelser
inom den franska fackföreningsrörelsen. Ä ven Amerika har sin uppmärksamhet riktad på denna tvekamp. Irvin Brown från det amerikanska AFL har kommit till Paris och överväger att ge den unga
socialistiska fackföreningen finansiellt stöd. Dessutom har Forces
Ouvriere knutit kontakt med de engelska Trade Unions och de mera
moderata italienska fackföreningarna.
Vid sidan av skapandet av en socialistisk fackföreningsrörelse kan
man vad beträffar den franska socialismen också notera en annan betydelsefull händelse: en konsolidering av detta sedan gammalt av
inre stridigheter söndrade parti. Skärpningen av Frankrikes ekonomiska och politiska läge, den kommunistiska taktikens radikalisering
och de Gaulle’s valseger har tvingat partiets vänstra revolutionära
flygel att slå in på en mera moderat väg. Trots vad man i allmänhet
befarat så avlöpte partirådets konferens den 16 och 17 december utan
störningar. För att underlätta ett samarbete med de borgerliga grupperna har man slopat de i Lyon antagna radikala programpunkterna
såsom planhushållning, konfiskering av spannmål hos bönderna samt
begränsning av de privata skolorna. Samtidigt ha socialisterna visat
sig som tämligen lojala anhängare av regeringsprogrammet och villiga att stödja MPR-chefen Schumann.
General de Gaulle önskar säkerligen inte komma till makten under
den nuvarande svåra ekonomiska krisen och under en kanske hård,
nervpåfrestande vinter. Han vill säkerligen också avvakta hjälpen
enligt Marshallplanen. Det är psykologiskt riktigare att komma till
makten när vårsolen lyser och människorna äro glada och förhoppningsfulla. Men främst av allt önskar han vinna makten på laglig väg.
Generalen tillkännagav sitt mål redan den 27 oktober, då han krävde
parlamentets upplösning med två tredjedels majoritet, nyval och revision av författningen. Han satte erkännandet av dessa tre krav
som ett villkor för att han skulle återta statsrodret. Det var klart att
partierna ej omedelbart kunde följa denna önskan. Vad de Gaulle
önskade – att vinna tid – uppnåddes. Att tiden inte förspillts och
att partiet ytterligare stärkt sitt grepp om det franska folket bevisades av massmötet i St. Etienne den 4 januari då det lyckades den
mästerligt fungerande organisationen att samla 80,000 åhörare i den
lilla provinsstaden på två tusen invånare, där exempelvis Thorez
86
-….-..
Dagens frågor
under det sista kommunistiska mötet trots största ansträngningar
endast kunde samla 15,000 personer.
Ehuru RPF:s massmöte i St. Etienne var en glänsande organisatorisk framgång så förfelades dess psykologiska verkan. Man hade
väntat att det nya partiet skulle framlägga ett preciserat program
och att få höra generalens åsikt om möjligheterna att lösa Frankrikes
ekonomiska kris. I stället framlade han konturerna till en författningsreform och undvek att fördjupa sig i såväl inrikes- som utrikespolitikens mera invecklade problem. Generalen tänker sig en presidentregering påminnande om den amerikanska författningens med
bibehållande av det parlamentariska systemet ehuru med den andra
kammarens rättigheter starkt beskurna. Införandet av ett korporativt system genom den första kammarens reformering tycktes inte
väcka något större begeistring bland åhörarna, vilka emellertid livligt applåderade talets antikommunistiska tongångar och kritiken
mot regeringens oförmåga och hjälplöshet vid lösandet av den ekonomiska krisen. Ett överraskande faktum var att de Gaulle i motsats
till tidigare tal denna gång ej angrep Sovjetunionen, men däremot
ställde sig oppositionell mot den anglosachiska uppfattningen i den
tyska frågan. Anser generalen det internationella läget labilt och
räknar han med en ny utjämning mellan väst och öst~
Hur det än må vara, så synes RPF:s ledning klar över att partiet
på grund av sin heterogena sammansättning ännu ej är riktigt moget
för ett fixt program. Två strömningar kämpa i rörelsens inre: en
moderat, som blott önskar en reform av det nuvarande systemet med
bibehållande av det fria politiska kraftspelet, och en radikal riktning,
vilken tänker sig en auktoritär regim såsom den Salazar infört i
Portugal. Det slutgiltiga avgörandet ligger i de Gaulle’s händer och
till och med hans intimaste medarbetare sväva i oklarhet om hans
hemligaste tankar. Hans närmaste rådgivare och medarbetare äro
Malraux vad gäller partidoktrinen och Soustelle rörande parlamentariska frågor; rörelsens organisation ligger i händerna på Vallon
medan Palewski är »utrikesminister». Från initierat håll anföres
emellertid att ingen av dem har något avgörande inflytande på generalens politik. Alla viktiga beslut fattar han själv. Hittills har han
i sin omgivning ej haft någon statsman med grundlig politisk erfarenhet, och däri ligger rörelsens största svaghet.
Fastän det labila utrikespolitiska läget och Frankrikes ekonomiska
kris gör ett övertagande av makten mindre lockande kan generalen
ej uppskjuta avgörandet i viktigare kardinalfrågor och själva tidpunkten för maktövertagande allför länge. Bågen är spänd och fransmännens spänning kan ej sättas hur länge som helst på prov. Folkopinionen kan svänga om. De kommunala nyval som hållits den 18
januari i några kommuner ha visat att regeringen hållit sina ställningar och att gaullistorganisationen passerat kulmen. Det finns ett
farligt precedensfall i fransk politik, då en populär general, som
var nära att ta makten försummade sin chans och slutade sina dagar
i vanära i utlandet. Det var Boulanger. Som representant för en
dåvarande radikal strömning ställde han sig i spetsen för en patrio- 87
,- -’ >
Dagens frågor
tisk organisation som såg sitt mål i ett revanschkrig mot Tyskland.
En del av hans motståndare bland monarkister och konservativa gav
generalen sitt stöd vid valen i Paris 1889 då han fick 244,000 röster
mot 162,000. En kupp mot Elysee-palatset tillråddes av hans mera
radikala vänner. Generalen tvekade. Han önskade ta makten på lagligt sätt. Han saknade klara linjer, beslutsamhet och statsmannatalanger. När han så ställdes inför den högsta domstolen svek honom
modet och han föredrog att fly till Bryssel.
Historien upprepar sig aldrig riktigt. Men det finns beröringspunkter. Man kan knappast anta att regeringen Schumann skall
lyckas genomföra saneringsprogrammet. Om de Gaulle utnyttjar den
gynnsamma stämningen och väljer det rätta ögonblicket för sin
aktion då kan han komma till makten redan i år. Tvekar han, blir
rörelsen ett offer för sina inre motsättningar.
z.
,,Riktig Redaktör Naboth Hedin, chef för Svensk-amerikanska
engelska.,, nyhetsbyrån och en av dem, som på mångahanda vis gjort
de största insatserna för kontakten mellan Sverige och USA, har
med önskan om publicering sänt Svensk Tidskrifts utgivare ett brev
(här nedan i översättning) med anledning av Yaleprofessorn Helge
Kökeritz’ uppmärksammade inlägg i fjol i Svensk Tidskrift (häfte 6)
om »Riktig engelska».
»Bäste Doktor Håstad!
Nummer 7 av Svensk Tidskrift för 1947 har just kommit mig tillhanda och sista avsnittet på sidan 470 däri ger mig osökt ett tillfälle
att uttrycka min uppskattning för den hjälp professor Helge Kökeritz vid Yale lämnat mig när det gällt att bättra på engelskan i
olika arbeten om Sverige, både sådana som jag skrivit själv och som
skrivits av andra. Hans kompetens och förmåga kan icke ifrågasättas. Hans citat bevisa detta. Om det behövdes ytterligare sådana,
vore det lätt att få fram dem.
Som professor Kökeritz redan gjort klart vållas den största svå-
righeten av åsikten att vem som helst som är född i ett engelsktalande land är kvalificerad att åtaga sig översättningar. Detta kan
vara sant när det gäller vanligt samtalsspråk men inte ifråga om
teknisk eller litterär prosa. (Om det gick att finna en människa på
millionen som också kan ett främmande språk väl nog för att förstå det så skulle man ha en väldig tur.) Under många år har jag
brottats med detta problem utan att komma så värst långt. Professor Kökeritz är den förste svensk med akademisk bildning jag
lärt känna, som både varit i stånd och villig att hjälpa mig.
Mina erfarenheter visar att man inte kan fästa alltför stor vikt
vid tackbrev som skrivs liksom för den goda sakens skull av utlänningar. Särskilt gäller detta om sådana som bo i icke-engelsktalande länder. Vanligtvis kan de själva inte tillräckligt mycket av
språket för att uppfatta skillnaden mellan bra och dålig engelska.
88
Dagens frågor
Om de gör så, händer det att de med ett artigt leende liksom säger:
»Nåja, vad kan man vänta sig av utlänningar~» A andra sidan är
jag säker på att ingen skall förneka, att vad som skrivits på ett i
varje fall korrekt, även om inte precis elegant, språk är mera verkningsfullt än ett förbenat illittPrat sammPlf’nrinm.
För min del tycker jag att svenskarna borde vara tacksamma mot
professor Kökeritz för det intresse han som svensk visar för den
engelska man sätter på tryck i hans hemland. Jag kan redan spåra
tecken på en större omsorg rörande kvaliteten på översättningsarbeten, fastän det fortfarande finns mycket kvar att uträtta.
Ytterligare en ursäkt att inte räkna med när det gäller dålig engelska är att den utges vara »engelsk engelska». Engelsmännen hyser
en mycket hög aktning för sitt språk och vanligtvis behandlar de det
väl i skrift. För nf.tgra söndagar sedan publicerade New York Sunday
Times ett radioprogram från BBC av J. B. Priestly om New York.
Det fanns i hela texten inte ett enda ord, inte en enda fras som inte
skulle ha låtit naturlig ifall den uttalats av en New-Yorkbo, fastän
jag medger att endast ett fåtal av dem kan skriva lika bra. Därför
blev jag förvånad när jag nyligen läste att en gästföreläsande professor vid Uppsala universitet gav en kurs i »amerikansk engelska».
Någonting sådant finns inte, såvida man inte avser dialekter, vardagsspråk och slang. Men innan en utländsk student kan dra nytta
av en sådan kurs måste han ha kommit långt i sina språkstudier.
Tillsvidare är vad som behövs bättre kunskaper om vanlig elementär
engelska.
Professor Kökeritz är värd alla sina landsmäns tacksamhet. Det
är inte fråga om annat än att hans anmärkningar har fog för sig.
Den uppgift han påtagit sig erinrar emellertid om den lille pojken
i »Kejsarens Nya Kläder», som fick ett gott kok stryk en viss kväll,
och när han blev stor fick han förmodligen inga kejserliga nådevedermälen heller.
Med utmärkt högaktning
Naboth Hedin.»
nDen trånga Många, som inte följt Torsten Tegners skriftställarsektorn.n skap i Idrottsbladet eller här och var i publikationer,
finna måhända hans senaste bok »’Den trånga sektorn’, en bok om
familj och samh~ille» förbryllande, ja, excentrisk. De undra, om nå-
got gott kan komma ur denna blandning av polemiska samhällsreflektioner och självupplevt eller självupptaget. De fråga, om denna
färgvilt målande, men samtidigt tillspetsat korthuggna stil kan vara
annat än ytlig journalistik. Och de tillägga, att samhällsmoralens
dissekerande är en så svår och så hög uppgift, att det bör förbehållas
fackmännen, t. ex. socialforskarna eller politikerna.
De, som funnit en stor behållning i att läsa T. T. mera regelbundet,
stå emellertid inte tvekande inför dennes kvalifikationer för det ämne
han valt. Hans korta meningar är inte korta därför att han saknar
kunskap om vad han skriver. I stället för att mala sakligt föredrar
han att skriva expressivt och eggande. Han kan från sin tid som
89
..
Dagens frågor
Gustaf Cassels lärjunge och som amanuens i kommerskollegiet tänka
nationalekonomiskt, i vart fall vida mer än de flesta av hans överlägsna kritiker. Han är dem även ojämförligt överlägsen i logik och
matematik. Och han har sett mycket av världen; hans prestationer
som musik-, teater-, revy- och biokritiker ha visat åtminstone en sak,
nämligen att han ser, hör och förnimmer mer än de flesta. Han är
lika bevandrad ute som hemma. Han har haft skarp blick för tendenserna hos olika folk och tidsriktningar. Han har haft ständig
kontakt med ungdomen och kunnat registrera dess reaktioner. Han
har en egen erfarenhet som effektiv företagare. Och han är så beläst
som en jäktad arbetsmänniska rimligen kan vara.
T. T:s bok är -bland åtskilligt annat -en lidelsefull protest mot
kollektiviseringen. Han har, trots riskerna för hans opolitiska tidnings popularitet, tagit bestämt parti mot denna. Naturligtvis skola
garvade politiker eller specialiserade vetenskapsmän vilja finna ett
och annat världsfrämmande. Men är det inte i grund och botten
någonting onaturligt, om samhällsfrågorna skola bedömas enbart av
en exklusiv krets. Tvärtom måste det vara en stor vinst, om samhällsspörsmålen – som ju angå alla – ventileras även av dem utanför
skrået, vilka ha något att säga och äga förutsättningar att göra det.
Även om den politiska processen är svårare än »amatörer» nog ibland
tro, behövs det att politikens fönster slås upp och ny frisk luft dras in.
Det finns mycket av självbeskådning även i denna T. T:s bok. Han
kommer aldrig därifrån. Säkerligen bedöma olika läsare dess litterära värde skiftande, alltefter kräsenhet och vilja att förstå. Dessa
många jag-iska passager ha dock ett direkt didaktiskt syftemål; den
erfarenhet, som självupplevelserna ge, äro replipunkterna för författarens uppgörelse med tidsfenomenen. Metoden är knappast angriplig. Den är släkt med Carl Perssons i stallerhult vana att till
utgångspunkt för hans bedömande av statsutskottsärendena ta förhållandena hemma i Korsberga.
Vad som fängslar i »Den trånga sektorn» äro de kapitel, där T. T.
går till rätta med de radikala tidstendenserna. Kan i denna frihetskris en vädjan till eftertanken göras mera etsande träffsäker i det
väsentliga, mera åskådligt pedagogisk, mera mänsklig och livsbejakande~ Det finns intet av domedagsprofet hos T. T. Sällan har
en i ordets bästa mening konservativ varnare i sitt gisslande av nutidens många förråande eller förslavande -ismer varit så fylld av
tillförsikt till det bästa hos människan. Hans samhällskritik – ibland
hänsynslös, ibland tolerant- bärs upp av form- och strids- och livsglädje i en ovanlig sammansmältning. Det livsdugliga i det borgerliga frihetssamhället har i dagens Sverige ingen oböjligt envisare
försvarare och- trots alla hans egenheter- ingen intensivare exeget
än Esaias Tegm3rs sonsonson.
E. H.
Kommunisterna under Molotov- De kommunistiska partiernas hållRibbentroppaktens tid. ning under den Molotov-Ribbentropska paktens tid, d. v. s. augusti 1939-juni 1941, var överallt vill- 90
Dagens frågor
rådig och besynnerlig. Från land till land kan man göra ungefär
samma upptäckter när man studerar kommunisternas uppträdande. I
den svenska riksdagen ha vinglande kommunistiska uttalanden från
denna tid många gånger spikats fast i protokollen. I Norge framträdde kommunistiska ledare såsom de – näst Nasjonal Samling –
mest vankelmodiga månaderna efter 9 april. I Frankrike pågår en
liknande revision om ’rhorez’ och andras manövrerande vid denna
tid. O. s. v. Likafullt vilja kommunisterna alltjämt göra anspråk på
att ha varit de mest konsekventa, obändiga och heroiska kämparna
emot nazism och fascism, folkförtryck och koncentrationsläger. De
ha levt sig så in i dessa sina postumt skrivna frihets- och humanitetsroller att de nu vitt och brett slunga ut beskyllningar mot andra
partier att dessa skulle ha vacklat i sin motståndsvilja under den
tyska framgångens kulmen eller blundat för nazismens våldsmetoder.
Senast vid årets remissdebatt spelade de upp denna skiva i andra
kammaren. De vilja på detta vis skaffa sig alibi ej blott ifråga om
den tysk-ryska pakten utan även när det gäller de tvångsarbetsläger och deportationer, som alltjämt förekomma i Sovjetunionen.
Liksom Sdjanov nyligen avkunnat dödsdomen över den objektiva
historiefilosofien äro kommunisterna runt omkring nu i full färd
med att förvanska nutidshistorien för att denna skall täcka denna
självberömmande retrospektiva propaganda.
Ett flagrant exempel härpå skall här lämnas.
Hösten 1945 reste fil. lic. Per Meurling för Ny Dags räkning till
Balkan. I sina reportageartiklar hade han att glorifiera bl. a. Titos
nya »demokrati» i Jugoslavien. Apoteoseringen av diktatorn gällde
ej blott nuvarande utan även förfluten tid. Meurling skrev sålunda
den l februari 1946.
»- – – Förtroendet till den nuvarande ledningen har grundmurats
under bittra försakelser och under en kamp, i vilken det gällt liv
eller död, blodiga offer eller tomma intet. I denna strid har marskalk
Tito och hans medarbetare, Edvard Kardelj, Moja Pijade, Andre
Hebrany, Mitra Mitrovitsch m. fl., stått sida vid sida med den enkle
mannen i ledet. Det har varit eggande förebilder när det gällt mod
och uppoffringar. De har lidit mest. De har kämpat mest. De jugoslaviska folken ledes av män och kvinnor, som äro folkhjältar och
martyrer. —De jugoslaviska folken kan besegla sin egen heroism och intelligens, målmedvetenhet och klarsynthet i sin lednings
kvaliteter. Man behöver endast erinra sig, hur den väldiga kamp,
som nu lett till seger, begynte, för att begripa detta. Den 25 mars
1941 slöt regeringen Cvetkovic-Matchek en pakt med tyskarna. Två
dagar senare reste sig jugoslaverna. Väldiga demonstrationer drog
genom Belgrads gator den 27 mars med plakat, på vilka det stod:
Bolge rat nego pact! Hellre krig än pakten!
I Sverige var man beredd till den ena eftergiften efter den andra
för att rädda freden. Jugoslaverna avböjde resolut alla kompromisser med tyskarna. De valde krigets väg.
Vilken väg har visat sig bäsU – – – Det är under alla omständigheter ett faktum att de jugoslaviska folken i sitt materiella elände
91
Dagens frågor
är mycket gladare och mera optimistiska än svenskarna mitt i sitt
feta men stagnerade välstånd.»
Så långt fil. lic. Meurling. Läsaren har fått en suggestiv bild av
Titos tveklösa och oryggliga motstånd mot de tyska inkräktarna.
Men hur gick det till i verkligheten1 Vilket är det reala underlaget för denna efterrationaliserande historieskrivning~ Därom står
att läsa bl. a. i The Intermarium Bulletin nr 6 – en tidskrift som
utges i Rom av välinformerade flyktingar från den s. k. ostzonen,
sammanslutna till en klubb som arbetar för en demokratisk centraleuropeisk federation. Där framlägges en serie uttalanden och dokument rörande de jugoslaviska kommunisternas hållning under den
tysk-ryska paktens dagar fram till Tysklands överfall på Sovjetunionen den 21 juni 1941.
Endast händelsernas huvudlinje kan här följas.
Genast efter att Molotov-Ribbentrop överraskat världen med sin
allians i augusti 1939 myntade de jugoslaviska kommunisterna slagordet »Vi vill ha fred!» Fredsstörarna vore Frankrike och England,
som representerade världskapitalismen och hade till mål att genom
ett nytt världskrig slå sönder arbetarnas internationella enighet. I
april1940 höll en ledande kommunist vid en begravning ett tal, i vilket
han yttrade: »Hitler utgör ingen fara för Jugoslaviens oavhängighet.» Kommunisterna vände sig våren 1940 emot mobiliseringsorderna
liksom mot evakueringen av strategiska punkter, hävdande att dylika
åtgärder kunde verka provocerande och leda till att Jugoslavien
drogs in i kriget. Samtidigt skrev en kommunisttidning att Danmarks och Norges tragedier vore »resultatet av de franska och engelska vapenfabrikörernas brottsliga politik— om Jugoslavien en
dag anfölles av Italien eller vilken annan makt som helst, frånsäga
vi kommunister oss allt ansvar gentemot folket för landets försvar».
Ännu så sent som i början av 1941 -trots Tysklands enorma vapenframgångar bl. a. i Frankrike – uttalade sig kommunisterna genom
sin tidskrift »Zivot i rad» för fred. På partikongressen förhånades
västmakternas kamp, som sades blott syfta till att åstadkomma Tysklands delning. Västmakterna representerade borgerligheten, reaktionen och imperialismen, medan nazismen inte utgjorde någon diktatur
utan en »progressiv revolution». Och under 1940 års mobilisering
förekommo revolter bland soldaterna, inspirerade av kommunisterna
under devisen att de inte ville försvara »de kapitalistiska makternas
imperialistiska intressen.»
Den 27 mars 1941 kom statskuppen. Den unge Peter II och Simovitj
vägrade att böja sig för Hitlers krav på Jugoslaviens anslutning
till stålpakten. Kommunisterna däremot underläto konsekvent att
protestera mot Jugoslaviens anslutning till axelmakterna. De gingo
så långt att de kategoriskt vägrade att delta i några som helst demonstrationer mot Tyskland. De avböjde direkt att delta i ett nationellt studenttåg. När den tyska turistbyråns lokaler skadades vid
en demonstration mot den tyske ambassadören von Herren, sände det
kommunistiska partiets exekutivkommitte under Titos ordförandeskap
ut en varningens dagordning; denna är daterad den 30 mars och löd
92
Dagens frågor
i utdrag: »De jugoslaviska folken hotas av de engelska vapenfabrikörerna, som sakna varje humanitär känsla, och av serbiska nationalister, som äro på väg att göra staten till en brottsling. De händelser,
som ägt rum vid tyska turistbyrån— visa att det är nödvändigt
att beslutsamt handla för att undvika att liknande provokationer
upprepas i fortsättningen. Tillåt inte oansvarigt folk och imperialistiska agenter särskilt från Serbien att utveckla sin provokatoriska
aktivitet – – – Vi kommunister äro alltsedan det imperialistiska
krigets utbrott avgjorda motståndare till alla försök att driva vårt
folk in i kriget – – -.» Och när allmän mobilisering påbjöds inför
det tyska överfallet på Jugoslavien vände sig kommunisterna med
ett manifest till soldaterna med direkt uppmaning till ohörsamhet:
»Officerare, reservister, soldater! Lyd ej de mobiliseringsorder som
Ni kommer att motta. Ni måste förstå att den serbiska klicken gör
Er till kanonmat åt de engelska plutokraterna, fiender till Tyskland,
vilket land är vän till och allierad med Sovjetunionen, de arbetandes
beskyddare.»
Ännu så sent som i slutet av maj utsände partiet ett manifest inte
-som man kunde tro – mot ockupanterna utan mot regeringen, vilken
genom statskuppen den 27 mars vägrat att kapitulera för Hitlers ultimatum. Motståndet mot ockupanterna fick ännu så länge utkämpas blott av den nya regeringen och av Michailovitj – den av kommunisterna nu avrättade »förrädaren». Jugoslaviska patrioter beskylla t. o. m. kommunisterna under dessa månader för att ha fraterniserat med de tyska ockupanterna, Först den 21-22 juni, när Hitler
försökte överrumpla Sovjetunionen genom sitt anfall, kastade sig
Tito och hans partisangarden in i striden, på Sovjetunionens sida.
Går man tillbaka till Per Meurlings hjälteskildring upptäcker man
lätt hur bedrägligt falsk den är. Det är sant att det jugoslaviska
folket »två dagar senare (efter den 25 mars) reste sig», men det skedde
utan att kommunisterna deltogo. Det är sant, att »väldiga demonstrationer drog genom Belgrads gator» men kommunisterna vägrade att
delta och varnade tvärtom ängsligt för konsekvenserna. Det är sant,
att »jugoslaverna avböjde resolut alla kompromisser med tyskarna»,
men kommunisterna hörde inte till de ståndaktiga. Det är sant, att
jugoslaverna »valde krigets väg» men kommunisterna valde för sin del
förräderiets, när de uppmanade till ohörsamhet mot mobiliseringskungörelsen.
Måhända svara nu de svenska kommunisterna att den här extraherade dokumentsamlingen är tendentiös och vanställer kommunisternas förflutna. Man behöver emellertid inte tvivla på riktigheten
av framställningen i The Intermarium Bulletin. Den stämmer i många
hänseenden med vad man vid samma tid hörde och visste om kommunistpartiernas uppträdande i andra länder. Göres oss något mera
vittne behov, räcker det med att hänvisa till ett par broschyrer av
nu ledande kommunisttiska politiker i Jugoslavien, också de citerade
i dokumentsamlingen. Sålunda yttrade en av Titos nuvarande ministrar, Mila Dyilasse, i ett tal i Yaitch i november 1943 (sedermera
tryckt): »Ja vi ha kallat folket till kamp mot tyskarna först i det
93
’.,.. ~·
Dagens frågor
ögonblick då Hitler anföll Sovjetunionen.» Och Titos nuvarande
högra hand, Edvard Kardelj, skriver i sin broschyr om »Det nya
Jugoslaviens väg»: »Det är riktigt att det nationella motståndet
började efter den 22 juni.» I Kardeljs mun är det nationella motståndet givetvis endast lika med det kommunistiska.
Även Bulgariens nuvarande diktator Dirnitrov gjorde liknande patetiska fredsuttalanden under den rysk-tyska paktens tid, ehuru utrymmet ej medger en upprepning.
Denna historiska återblicks sens moral är att kommunisterna så
långt från att heroiskt ha stått nazismen emot tvärtom helt överbjödo andra partier i vacklan och kompromissvilja. Deras rop på fred
efter Frankrikes kapitulation skulle, om England givit upp, ha lett till
en pax germanica, om vilken man endast med säkerhet kan säga tre saker: Att Hitlers regim skulle ha konserverats; att de tyska koncentrationslägren – vilka kommunisterna nu anse sig ensamma ha bragt
ur världen – skulle ha funnits kvar; och att Sovjetunionen i Östeuropa ej skulle ha tvekat om att vara med om rovets delning på bekostnad av de små staternas frihet. Hade det blott hängt på kommunistpartierna, skulle med andra ord denna tyska och Hitlerska
segerfred inte stött på något praktiskt eller ideologiskt hinder.
Dessutom är det ytterst sannolikt att Sovjetunionen efter det tyska
överfallet den 21 juni endast tack vare Simovitjs och Michailovitjs
resning fick den respittid, som satte ryssarna ur stånd att vintern
1941 bjuda de tyska armeerna motstånd och hindra tyskarna från att
sätta in den avgörande stöten mot Sovjetväldet. I detta kanske världshistoriskt avgörande motstånd har Tito och hans parti dock gjort
sig fullständigt urarva, medan motståndsmännen nu antingen leva i
exil eller fått sona sin patriotism med galgen.
Dagen efter den svenska remissdebatten förtydligades den historiska bilden genom det amerikanska avslöjandet av Molotovs lyckönskan till Ribbentrop för tyskarnas framgångsrika överfall mot
Danmark och Norge.
E. H.
Konung Michaels Den unge rumänske konungens bortjagande från
avgång. tronen kom – efter »Röda Annas» inträde som utrikesminister och domen över bondeledaren Maniu – knappast överraskande. Snarast hade man förvånat sig över att en monarki kunde
så länge få finnas bland de ryska satelliterna i Osteuropa. Någon
tacksamhet gentemot Michael för hans hållning 1944, när Rumänien
kastade om kursen, eller för hans medverkan till att bana väg för
ministerpresidenten Groza och med tiden även för Anna Pauker samt
överhuvud taget den kommunistiska likriktningen i landet var
knappast att vänta.
Emellertid fanns det en tid, då kung Michael även var populär i
Ny Dag, t. o. m. så populär att man tillönskade honom både en drottning och tronföljare. Det var den 24 januari 1946, när tidningens medarbetare Gudrun Gruvmus lät den då nye rumänske (men nu avkopplade) ministern i Stockholm Duca i en intervju uttala sig i tidningens
94
Dagens frågor
spalter. Hon vidarebefordrade då reservationslöst till läsekretsen följande:
»Frågar man i dag vem som är det mest populära namnet i Rumänien så får man bara ett svar, kung Michael, vilken tog det djärva
initiativet att bryta med de tyska inkräktarna och sluta upp på de
allierades sida 23 augusti 1944. Ryssarna har ju också visat sin uppskattning därav då de gav honom segerorden som endast två utlänningar före honom erhållit. Alla rumäners förhoppning i samband med kungen är att han snart måtte gifta sig och säkra tronföljden.»
Ännu så sent som i oktober i fjol, då kungen fyllde 26 år, hyllades
han entusiastiskt av de rumänska kommunisterna.
Det finns ingenting som motsäger att Ny Dag 1946 tolkade folkstämningen i Rumänien exakt riktigt. Och man kan gott anta, att
kungens popularitet sedan dess ytterligare växt, därför att de undertryckta folklagren betraktade honom såsom den sista garantin för
att sovjetiseringen av landet inte skulle bli total. Därför är det lätt
att förstå att Anna Pauker var angelägen om att låta monarkiens
upphävande ske under skenet av Michaels frivilliga abdikation. Enligt uppgifter (bl. a. i Aftonbladet) skulle han ha fått två timmars
frist att underteckna »avsägelse»-akten, samtidigt som kommunisternas pretoriangarden omringade det palats, där Michael hade att ta
emot Groza, och annars voro beredda att låta honom våldsamt försvinna. Kommunistregimen ansåg sig böra tillgripa en lögn för att
ej stöta folkopinionen för pannan. Har lögnen som politisk metod
någonsin stått högre i kurs än nu i Östeuropa~
Ernst Grönlund t
Kamrern i skaraborgsbanken Ernst Grönlund avled den 23 januari,
60 år gammal.
Alltsedan 1911, då den nya Svensk Tidskrift under Gösta Bagges
och Eli Heckschers redaktörskap började att utges, var kamrer Grönlund tidskriftsaktiebolagets verkställande direktör och handhade dess
expedition. stillsamt och försynt, utan att vilja synas, verkade han
på dessa poster under raden av redaktörer. Han blev den fasta
punkten i tidskriftens liv. Hans nitiska, minutiöst omsorgsfulla arbete var ett utflöde av hans ideella intresse för tidskriftens uppgift i
svenskt politiskt liv. Ingen kan ha tjänat en sak mera trofast och
plikttroget än Ernst Grönlund gjorde under dessa nära fyrtio år.
I januari i fjol insjuknade kamrer Grönlund och måste underkasta
sig en svår operation. Hans syntes på väg att återvinna sina krafter
och återinträdde i tjänst den l oktober. Han gladdes mycket åt utsikten att under ytterligare några år kunna få syssla med tidskriftens
95
•’
J
angelägenheter. Men sjukdomen återkom, denna gång utan att låta
beveka sig, och blott efter någon månad var han igen arbetsoförmögen.
Svensk Tidskrift förblir i stor tacksamhetsskuld till sin gode trotjänare.
Elis Håstad.
Svensk Tidskrifts expedition.
Efter kamrer Grönlunds frånfälle har Svensk Tidskrift till verkst.
direktör utsett kommendören Sture Håkanson, varjämte expeditionen
kommer att handhas av fru Stina Håkanson. Expeditionens nya
adress är Grefmagnigatan 13, Stockholm, tel. 67 32 92.
Vi äro medvetna om att expeditionen under kamrer Grönlunds
långa sjukdom beklagligtvis i vissa fall brustit vid utsändningen av
tidskriften till prenumeranter. Det är tidskriftens bestämda förhoppning att häftenas expedierande fr. o. m. detta års ingång åter, liksom
före år 1947, skall ske utan att någon anledning till anmärkning
uppstår.
Red. av Svensk Tidskrift.
96