Dagens frågor
1953
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—————————————-1 –
DAGENS FRÅGOR
Vårhetsen Likt snödrivor hopar sig i dessa dagar riksdagstrycket på
sätter in. kamrarnas pulpeter. Propositioner, motioner och utskottsutlåtanden virvla ner över plenisalarna. Det blir ett par tusen trycksidor, som skola granskas och begrundas, innan giljotinen enligt de
nya bestämmelserna obönhörligen faller den 31 maj kl. 0.00.
Hinner den enskilde kammarledamoten att ens något så när sätta
sig in i detta överväldigande materian Naturligtvis inte. Det är omöjligt även för den mest ambitiöse. Det blir att förhöra sig hos de meningsfränder, som »suttit på» frågorna i resp. utskott och i övrigt lita
på Guds försyn.
Nu kan det ju sägas, att så har det varit, åtminstone sedan ett eller
annat decennium tillbaka. Klagomålen låta höra av sig med samma
regelbundenhet som vårdagjämningen. Detta är riktigt. A andra sidan
må det dock ifrågasättas, huruvida inte riksdagens oförmåga att organisera sitt eget arbete i år ter sig mera markant än någonsin tidigare.
Ytterst är det självfallet regeringen, som bär ansvaret. Under hela
tiden från den 27 januari till den 11 mars lämnade regeringen endast
57 propositioner till riksdagen. Enbart tisdagen den 24 mars levererades däremot ej mindre än 52 propositioner. Sammanlagt 100 eller nära
hälften av samtliga propositioner ha avlämnats vid sådan tidpunkt
att motionstiden utgått först efter påsk. Under påskveckan arbetar
riksdagen inte.
Folkrepresentationen sitter samlad mellan den 10 januari och 31 maj
och från medio av oktober till medio av december, inalles ca sju må~
nader, men – som högerledaren Hjalmarson så riktigt påpekade härförleden- lejonparten av arbetet och kanske det mest betydelsefulla
arbetet skall utföras under några fattiga vårveckor. Så fungerar systemet. Dessa fakta visa kort och gott, att de nuvarande arbetsförhållandena i riksdagen äro oefterrättliga.
En och annan säges fundera över om det inte kan vara statsrådens
allt ivrigare kringresande i landet, som åtminstone i någon mån bidrar till eftersläpningen. I stället för att hålla sig hemma i kanslihuset och hålla ett öga på fögderiet anslå de ju i regel minst en dag
i veckan, ofta flera till publika framträdanden i orterna. Visst har det
sitt intresse att höra en ledamot av K. m:ts regering delge allmänheten
sina synpunkter på de aktuella spörsmålen men – med all aktning
för dessa både fysiska och psykiska prestanda, utförda med hjälp av
goda kommunikationer- må det frågas, huruvida verkligt allvarligt
men skulle behöva uppstå för det politiska meningsutbytet, därest
statsråden, i varje fall under propositionstiden, något litet ransonerade mötestalandet. Om propositionsarbetet mådde väl därav, kunde
inskränkningen anses väl motiverad.
277
Dagens frågor
Och vad tänker i grund och botten allmänheten på kammarläktarna,
då den under nattplena skådar ner på vårtrötta och sönderjäktade
riksdagsledamöter, som i en känsla av olust och resignation gå att
fatta beslut i de viktigaste sammanhang’ Folkrepresentationens ställning utåt stärkes inte av det förhållandet, att det vanligen är blott
en handfull människor, som orkar hålla ut på de hårda kammarbänkarna. Resten bidar halvsovande i klubbrummens fåtöljer och soffor
voteringssignalerna.
Det är i en dylik stämning, som förslaget om obligatorisk sjukförsäkring skall forceras fram. År det rimligt, att en lag som berör mer
än fyra miljoner människor på detta sätt hastas igenom~
Högern har i en partimotion krävt, att förslaget skall överarbetas
och föreläggas riksdagen, så snart detta med hänsyn till statsfinanserna och samhällsekonomien är möjligt. Till nästa år bör regeringen
lägga fram förslag om omedelbara åtgärder i syfte att främja och
stärka de erkända sjukkassornas ställning och möjligheter att ge de
försäkrade bättre fördelar och därigenom vinna ökad anslutning.
Kritiska erinringar mot regeringsförslaget ha framförts även från
folkpartihåll.
I den nämnda högermotionen göres vidare ett påpekande, som förtjänar att understrykas. Man säger nämligen bl. a., att »det finns tecken som tyder på, att området för den enskildes direkta förfoganderätt över sin inkomst inte bör ytterligare begränsas». Observationen
torde vara riktig. Så länge den enskilde medborgaren ’- med rätt eller
orätt – hade för sig, att kostnaderna för de sociala föranstaltningarna
i ganska väsentlig mån betalades av »någon annan» än han själv,
tackade man och tog emot. Vilket inte är mer än mänskligt. Nu har
emellertid bladet vänt sig. Vi ha kommit upp i kostnadsbelopp, som
alla få vara med om att betala. Den andel, som »de rika» -vilka de
nu kunna vara- bidraga med, blir på grund av gruppens begränsade omfattning och trots en i det enskilda fallet ytterligt tyngande
beskattning av allt mindre relativ betydelse med hänsyn till reformernas finansiering. Det är de s. k. breda massorna, som till alldeles överväldigande del själva få betala kostnaderna. Kunskapen om detta faktum håller otvivelaktigt på att sprida sig. Resultatet synes avsätta
en något förändrad inställning från mångens sida till den fortsatta
sociala offensiven.
Vad nu speciellt kostnaderna för sjukförsäkringsreformen beträffar, så uppgå de vid full utbyggnad till 738 miljoner per år, fördeiade
på stat, företagare och de försäkrade själva. Den på staten fallande
delen utgör 220 miljoner, vilket innebär 160 nya miljoner utöver det
nu till de frivilliga sjukkassorna utgående beloppet om 60 miljoner.
Varifrån skall staten ta pengar till sin anpart av kostnaderna’ När
från oppositionens sida detta spörsmål bragts på tal, har socialminister Sträng något överraskande betecknat finansieringsfrågan som en
»detalj». statsrådet har tillagt, att det enligt hans mening vore »ovist
nit» att redan nu kräva besked rörande finansieringen av en reform,
som inte träder i kraft förrän den l januari 1955. Det kan undras,
huruvida skattebetalarna i allmänhet dela statsrådets ovanliga eko- 278
Dagens frågor
nomiska uppfattning. Förmodligen skulle de önska ett ordentligt besked i den dock alldeles fundamentala finansieringsfrågan, innan
några definitiva avgöranden träffas.
I det sammanhanget kan för övrigt tvivel uttalas på att de nu presenterade kostnadskalkylerna komma att hålla, när reformen en dag
skall föras ut i det praktiska livet. Vi ha en del smärtsamma erfarenheter från de senare årens riksdagsarbete, som stämma till eftertanke.
De s. k. automatiska utgiftsstegringarna hålla på att bli ett verkligt
bekymmer i svensk samhällsekonomi. Att man i Storbritannien m. fl.
länder nödgats göra liknande konstateranden lättar inte vårt eget
betryck.
»Nok böjelig men ikke föjelig», lyder en dansk levnadsregel. På vårt
bondeförbund kan den dock näppeligen tillämpas. Tvärtom! Dess lyhördhet för de växlande signalerna från den större koalitionsbroderns
sida fyller numera även högt ställda krav. Det förhållandet att exempelvis en tredjedel av bondeförbundsgruppen i andra kammaren skrivit under en motion om skogsvårdsavgiftens nedsättning, avhöll
ingalunda nämnda grupp att mangrant rösta emot samma motion i
slutvoteringen. Yrkandet visade sig nämligen inte gå riktigt bra ihop
med det mönster, man i finansdepartementet ritat upp. Ytterligare ett
litet bevis på, skola vi säga »framsyntheten» i finansminister Skölds
bekanta Malmöuttalande vid koalitionsregeringens tillkomst i oktober
1951, då han meddelade, att »den socialdemokratiska ekonomiska politiken kommer att fortsätta».
Socialiseringshot Då det socialdemokratiska partirådet var samlat i
i Finland. Helsingfors den 29 mars, utsände det en proklamation om det aktuella politiska läget och om partiets förestående arbetsuppgifter. Proklamationen var ganska lång, uppdelad i tolv
punkter och fyllande mer än två spalter kompakt petit i partipressen.
Särdeles många voro nyheterna i proklamationen inte: vad man på
borgerligt håll främst fäste sig vid var det bestämda tillbakavisandet
av alla tankar på lönesänkningar. Partirådets uttalande hade föregåtts av ett inledningsanförande och en politisk översikt, som presterades av partiets för ögonblicket mest uppmärksammade person, socialministern Väinö Leskinen. När sammanträdet hölls, förstodo redan alla omdömesgilla människor i Finland, att exportindustrins konkurrensförmåga hade mattats av, att landets måhända viktigaste exportvara, den som cellulosaindustrin svarar för, kunde säljas endast
med förlust. Herr Leskinen medgav också, att exporten, i synnerhet
beträffande cellulosan, »hotas av störningar ifall köplusten i våra kö-
parländer inte ökar eller priserna stiga före hösten». För att rädda
massaindustrin kunde man dock, sade herr Leskinen, tänka sig att
staten skulle bevilja uppskov med en del skatter och betalningar. Han
tillade: »För den händelse att inte ens de åtgärderna föreslå bör man
naturligtvis överväga möjligheten att under statskontroll utföra arbeten inom exportindustrin» (Svenska Demokraten den 31 mars 1953).
Denna antydan om statsdirigeringens utvidgning inom den privata
279
Dagens frågor
träförädlingsindustrin fick ett anmärkningsvärt förtydligande i en
intervju, som lästes i Aftontidningen i Stockholm den 17 april. En
icke namngiven representant för den finländska arbetarrörelsen, som
tillfälligt gästat Sverige, hade meddelat, att man i Finland umgicks
med planer på att förstatliga cellulosaindustrin. Socialdemokraterna
skulle inom en ganska nära framtid kräva, att regeringen i samråd
med riksdagsgrupperna skall inleda underhandlingar om ett sådant
projekt. Den liberala men partilösa Helsingin Sanornat gjorde omedelbart en intervju med den socialdemokratiske partisekreteraren
Veikko Puskala, vilken bekräftade att tankar i den riktning, som Aftontidningens intervjuobjekt framfört, hade diskuterats även om uppgifterna voro något svävande. Någon dementi lämnade herr Puskala
inte. Han sade tvärtom, att socialiseringstanken måste betraktas så-
som riktig och att socialdemokraterna, om cellulosabolagen icke förmå
sköta sina företag och på detta sätt garantera sysselsättningen, äro
tvungna att tänka på ett förstatligande av företagen. Att läget blivit
det av partisekreteraren antydda var ju tydligt och under sådana omständigheter måste socialiseringen te sig högaktuell.
Det eko, som hrr Leskinens och Puskalas uttalanden gav, uppvisade
vissa nyanser. På en del håll var man böjd att betrakta orden
som skrämskott, avsedda att mjuka upp arbetsgivarna inför de då
förestående underhandlingarna om en reglering av lönerna och priserna. Beträffande själva sakfrågan, metoden att göra cellulosaindustrin lönsam i statlig regi, då den privata regin misslyckats, var
man fullkomligt enig på borgerligt håll. Kunde man på ett så enkelt
sätt hålla driften och exporten i gång, då skulle ju industrin och utrikeshandeln inte ha några verkliga problem; lösningen skulle ligga
i att låta staten övertaga företagen och försäljningen! De erfarenheter man fått i Finland angående statsdriften äro emellertid föga
uppmuntrande. statsrevisorernas berättelser ha under många år innehållit dystra kapitel om vanskötta statliga affärsföretag, kapitel vilka
böra ha fyllt varje vän av statlig affärsdrift med tvivel och beklämning. Den gamla tron på staten såsom den idealiske arbetsgivaren
har också fördunstat. Man kan anföra massor av exempel på att den
fackliga vreden vänt sig just mot statliga institutioner, för att inte
säga regeringen själv och i sista hand riksdagen.
De nämnda uttalandena kommo dock som påminnelser om att socialiseringstanken fortfarande lever. Agrartidningarna drogo fram
det faktum, att socialdemokraterna för något år tillbaka, i samband
med underhandlingarna om regeringsbildningen, krävde att bankerna
skulle socialiseras. I den socialdemokratiska pressen replikerade man
med att erinra agrarerna om den tid, för blott några år tillbaka, då
samma agrarer i princip voro med om att utvidga statsdriften på det
industriella och ekonomiska området. Det förhöll sig nämligen så att
då det rödgröna blocket bildades i april 1945 – till detta hörde agrarerna, socialdemokraterna och kommunisterna – ett program gjordes
upp som fastslog att »storkapitalet» skall bringas att tjäna samhällets totala intressen, att det skall övertas i samhällsorganens besittning, att statens affärsföretag skola utvidgas och att produktionsföre- 280
Dagens frågor
tag av en viss storleksordning, som vunnit monopolställning, skola
socialiseras.
Det block, som bildades på det antydda programmet, sprack med
dunder och brak redan år 1948 och på borgerligt håll har man i allmänhet glömt dess existens. Någon möjlighet att öppet, genom riksdagsbeslut, genomföra en socialisering av det format, som nämndes i
Aftontidningens intervju, finns det givetvis inte i dagens Finland. I
en debatt om socialiseringen som botemedel mot depressionen och mot
den minskade konkurrenskraften skulle socialdemokraterna ligga
ohjälpligt under. Ingen lär väl tro att vare sig Ryssland eller Förenta
staterna betala högre priser för cellulosan därför att den är tillverkad
i socialiserade företag. Förklaringen till att socialiseringstanken annonserats kan ligga i socialdemokraternas behov att reda sig i kampen med kommunisterna om arbetarsjälarna. Medan den borgerliga
pressen påvisat lönesänkningarnas nödvändighet, inte bara inom den
egentliga förädlingsindustrin, utan också i skogarna, vid flottningarna och på alla stadier som råvaran passerar, ha kommunisterna
högljutt rest krav på avsevärda lönehöjningar. striden mellan kommunister och socialdemokrater föres i Finland mest på det demagogiska planet och då passar det väl i stycket även för socialdemokraterna att anknyta de aktuella kraven till traditionella programpunkter i den proletära frälsningsläran. Ä ven om tiden farit hårt
fram med vissa älsklingsteser, så är dock socialiseringen en av dem,
som man ogärna går ifrån, utan som i bestämda lägen kan tjäna det
egna partiets uppstramning inför stundande prövningar.
281
._,
·-· – – ——- ——-
SLITGODS
för gruvor
anrikningsverk
stenbrott
grustag
makadamfabriker
cementindustri
för krossar
kvarnar
grävmaskiner
släpskopor
mudderverk
HÖGPROCENTIGT MANGANSTAL
och andra legeringar
DAGENS FRÅGOR
Vårhetsen Likt snödrivor hopar sig i dessa dagar riksdagstrycket på
sätter in. kamrarnas pulpeter. Propositioner, motioner och utskottsutlåtanden virvla ner över plenisalarna. Det blir ett par tusen trycksidor, som skola granskas och begrundas, innan giljotinen enligt de
nya bestämmelserna obönhörligen faller den 31 maj kl. 0.00.
Hinner den enskilde kammarledamoten att ens något så när sätta
sig in i detta överväldigande materian Naturligtvis inte. Det är omöjligt även för den mest ambitiöse. Det blir att förhöra sig hos de meningsfränder, som »suttit på» frågorna i resp. utskott och i övrigt lita
på Guds försyn.
Nu kan det ju sägas, att så har det varit, åtminstone sedan ett eller
annat decennium tillbaka. Klagomålen låta höra av sig med samma
regelbundenhet som vårdagjämningen. Detta är riktigt. A andra sidan
må det dock ifrågasättas, huruvida inte riksdagens oförmåga att organisera sitt eget arbete i år ter sig mera markant än någonsin tidigare.
Ytterst är det självfallet regeringen, som bär ansvaret. Under hela
tiden från den 27 januari till den 11 mars lämnade regeringen endast
57 propositioner till riksdagen. Enbart tisdagen den 24 mars levererades däremot ej mindre än 52 propositioner. Sammanlagt 100 eller nära
hälften av samtliga propositioner ha avlämnats vid sådan tidpunkt
att motionstiden utgått först efter påsk. Under påskveckan arbetar
riksdagen inte.
Folkrepresentationen sitter samlad mellan den 10 januari och 31 maj
och från medio av oktober till medio av december, inalles ca sju må~
nader, men – som högerledaren Hjalmarson så riktigt påpekade härförleden- lejonparten av arbetet och kanske det mest betydelsefulla
arbetet skall utföras under några fattiga vårveckor. Så fungerar systemet. Dessa fakta visa kort och gott, att de nuvarande arbetsförhållandena i riksdagen äro oefterrättliga.
En och annan säges fundera över om det inte kan vara statsrådens
allt ivrigare kringresande i landet, som åtminstone i någon mån bidrar till eftersläpningen. I stället för att hålla sig hemma i kanslihuset och hålla ett öga på fögderiet anslå de ju i regel minst en dag
i veckan, ofta flera till publika framträdanden i orterna. Visst har det
sitt intresse att höra en ledamot av K. m:ts regering delge allmänheten
sina synpunkter på de aktuella spörsmålen men – med all aktning
för dessa både fysiska och psykiska prestanda, utförda med hjälp av
goda kommunikationer- må det frågas, huruvida verkligt allvarligt
men skulle behöva uppstå för det politiska meningsutbytet, därest
statsråden, i varje fall under propositionstiden, något litet ransonerade mötestalandet. Om propositionsarbetet mådde väl därav, kunde
inskränkningen anses väl motiverad.
277
Dagens frågor
Och vad tänker i grund och botten allmänheten på kammarläktarna,
då den under nattplena skådar ner på vårtrötta och sönderjäktade
riksdagsledamöter, som i en känsla av olust och resignation gå att
fatta beslut i de viktigaste sammanhang’ Folkrepresentationens ställning utåt stärkes inte av det förhållandet, att det vanligen är blott
en handfull människor, som orkar hålla ut på de hårda kammarbänkarna. Resten bidar halvsovande i klubbrummens fåtöljer och soffor
voteringssignalerna.
Det är i en dylik stämning, som förslaget om obligatorisk sjukförsäkring skall forceras fram. År det rimligt, att en lag som berör mer
än fyra miljoner människor på detta sätt hastas igenom~
Högern har i en partimotion krävt, att förslaget skall överarbetas
och föreläggas riksdagen, så snart detta med hänsyn till statsfinanserna och samhällsekonomien är möjligt. Till nästa år bör regeringen
lägga fram förslag om omedelbara åtgärder i syfte att främja och
stärka de erkända sjukkassornas ställning och möjligheter att ge de
försäkrade bättre fördelar och därigenom vinna ökad anslutning.
Kritiska erinringar mot regeringsförslaget ha framförts även från
folkpartihåll.
I den nämnda högermotionen göres vidare ett påpekande, som förtjänar att understrykas. Man säger nämligen bl. a., att »det finns tecken som tyder på, att området för den enskildes direkta förfoganderätt över sin inkomst inte bör ytterligare begränsas». Observationen
torde vara riktig. Så länge den enskilde medborgaren ’- med rätt eller
orätt – hade för sig, att kostnaderna för de sociala föranstaltningarna
i ganska väsentlig mån betalades av »någon annan» än han själv,
tackade man och tog emot. Vilket inte är mer än mänskligt. Nu har
emellertid bladet vänt sig. Vi ha kommit upp i kostnadsbelopp, som
alla få vara med om att betala. Den andel, som »de rika» -vilka de
nu kunna vara- bidraga med, blir på grund av gruppens begränsade omfattning och trots en i det enskilda fallet ytterligt tyngande
beskattning av allt mindre relativ betydelse med hänsyn till reformernas finansiering. Det är de s. k. breda massorna, som till alldeles överväldigande del själva få betala kostnaderna. Kunskapen om detta faktum håller otvivelaktigt på att sprida sig. Resultatet synes avsätta
en något förändrad inställning från mångens sida till den fortsatta
sociala offensiven.
Vad nu speciellt kostnaderna för sjukförsäkringsreformen beträffar, så uppgå de vid full utbyggnad till 738 miljoner per år, fördeiade
på stat, företagare och de försäkrade själva. Den på staten fallande
delen utgör 220 miljoner, vilket innebär 160 nya miljoner utöver det
nu till de frivilliga sjukkassorna utgående beloppet om 60 miljoner.
Varifrån skall staten ta pengar till sin anpart av kostnaderna’ När
från oppositionens sida detta spörsmål bragts på tal, har socialminister Sträng något överraskande betecknat finansieringsfrågan som en
»detalj». statsrådet har tillagt, att det enligt hans mening vore »ovist
nit» att redan nu kräva besked rörande finansieringen av en reform,
som inte träder i kraft förrän den l januari 1955. Det kan undras,
huruvida skattebetalarna i allmänhet dela statsrådets ovanliga eko- 278
Dagens frågor
nomiska uppfattning. Förmodligen skulle de önska ett ordentligt besked i den dock alldeles fundamentala finansieringsfrågan, innan
några definitiva avgöranden träffas.
I det sammanhanget kan för övrigt tvivel uttalas på att de nu presenterade kostnadskalkylerna komma att hålla, när reformen en dag
skall föras ut i det praktiska livet. Vi ha en del smärtsamma erfarenheter från de senare årens riksdagsarbete, som stämma till eftertanke.
De s. k. automatiska utgiftsstegringarna hålla på att bli ett verkligt
bekymmer i svensk samhällsekonomi. Att man i Storbritannien m. fl.
länder nödgats göra liknande konstateranden lättar inte vårt eget
betryck.
»Nok böjelig men ikke föjelig», lyder en dansk levnadsregel. På vårt
bondeförbund kan den dock näppeligen tillämpas. Tvärtom! Dess lyhördhet för de växlande signalerna från den större koalitionsbroderns
sida fyller numera även högt ställda krav. Det förhållandet att exempelvis en tredjedel av bondeförbundsgruppen i andra kammaren skrivit under en motion om skogsvårdsavgiftens nedsättning, avhöll
ingalunda nämnda grupp att mangrant rösta emot samma motion i
slutvoteringen. Yrkandet visade sig nämligen inte gå riktigt bra ihop
med det mönster, man i finansdepartementet ritat upp. Ytterligare ett
litet bevis på, skola vi säga »framsyntheten» i finansminister Skölds
bekanta Malmöuttalande vid koalitionsregeringens tillkomst i oktober
1951, då han meddelade, att »den socialdemokratiska ekonomiska politiken kommer att fortsätta».
Socialiseringshot Då det socialdemokratiska partirådet var samlat i
i Finland. Helsingfors den 29 mars, utsände det en proklamation om det aktuella politiska läget och om partiets förestående arbetsuppgifter. Proklamationen var ganska lång, uppdelad i tolv
punkter och fyllande mer än två spalter kompakt petit i partipressen.
Särdeles många voro nyheterna i proklamationen inte: vad man på
borgerligt håll främst fäste sig vid var det bestämda tillbakavisandet
av alla tankar på lönesänkningar. Partirådets uttalande hade föregåtts av ett inledningsanförande och en politisk översikt, som presterades av partiets för ögonblicket mest uppmärksammade person, socialministern Väinö Leskinen. När sammanträdet hölls, förstodo redan alla omdömesgilla människor i Finland, att exportindustrins konkurrensförmåga hade mattats av, att landets måhända viktigaste exportvara, den som cellulosaindustrin svarar för, kunde säljas endast
med förlust. Herr Leskinen medgav också, att exporten, i synnerhet
beträffande cellulosan, »hotas av störningar ifall köplusten i våra kö-
parländer inte ökar eller priserna stiga före hösten». För att rädda
massaindustrin kunde man dock, sade herr Leskinen, tänka sig att
staten skulle bevilja uppskov med en del skatter och betalningar. Han
tillade: »För den händelse att inte ens de åtgärderna föreslå bör man
naturligtvis överväga möjligheten att under statskontroll utföra arbeten inom exportindustrin» (Svenska Demokraten den 31 mars 1953).
Denna antydan om statsdirigeringens utvidgning inom den privata
279
Dagens frågor
träförädlingsindustrin fick ett anmärkningsvärt förtydligande i en
intervju, som lästes i Aftontidningen i Stockholm den 17 april. En
icke namngiven representant för den finländska arbetarrörelsen, som
tillfälligt gästat Sverige, hade meddelat, att man i Finland umgicks
med planer på att förstatliga cellulosaindustrin. Socialdemokraterna
skulle inom en ganska nära framtid kräva, att regeringen i samråd
med riksdagsgrupperna skall inleda underhandlingar om ett sådant
projekt. Den liberala men partilösa Helsingin Sanornat gjorde omedelbart en intervju med den socialdemokratiske partisekreteraren
Veikko Puskala, vilken bekräftade att tankar i den riktning, som Aftontidningens intervjuobjekt framfört, hade diskuterats även om uppgifterna voro något svävande. Någon dementi lämnade herr Puskala
inte. Han sade tvärtom, att socialiseringstanken måste betraktas så-
som riktig och att socialdemokraterna, om cellulosabolagen icke förmå
sköta sina företag och på detta sätt garantera sysselsättningen, äro
tvungna att tänka på ett förstatligande av företagen. Att läget blivit
det av partisekreteraren antydda var ju tydligt och under sådana omständigheter måste socialiseringen te sig högaktuell.
Det eko, som hrr Leskinens och Puskalas uttalanden gav, uppvisade
vissa nyanser. På en del håll var man böjd att betrakta orden
som skrämskott, avsedda att mjuka upp arbetsgivarna inför de då
förestående underhandlingarna om en reglering av lönerna och priserna. Beträffande själva sakfrågan, metoden att göra cellulosaindustrin lönsam i statlig regi, då den privata regin misslyckats, var
man fullkomligt enig på borgerligt håll. Kunde man på ett så enkelt
sätt hålla driften och exporten i gång, då skulle ju industrin och utrikeshandeln inte ha några verkliga problem; lösningen skulle ligga
i att låta staten övertaga företagen och försäljningen! De erfarenheter man fått i Finland angående statsdriften äro emellertid föga
uppmuntrande. statsrevisorernas berättelser ha under många år innehållit dystra kapitel om vanskötta statliga affärsföretag, kapitel vilka
böra ha fyllt varje vän av statlig affärsdrift med tvivel och beklämning. Den gamla tron på staten såsom den idealiske arbetsgivaren
har också fördunstat. Man kan anföra massor av exempel på att den
fackliga vreden vänt sig just mot statliga institutioner, för att inte
säga regeringen själv och i sista hand riksdagen.
De nämnda uttalandena kommo dock som påminnelser om att socialiseringstanken fortfarande lever. Agrartidningarna drogo fram
det faktum, att socialdemokraterna för något år tillbaka, i samband
med underhandlingarna om regeringsbildningen, krävde att bankerna
skulle socialiseras. I den socialdemokratiska pressen replikerade man
med att erinra agrarerna om den tid, för blott några år tillbaka, då
samma agrarer i princip voro med om att utvidga statsdriften på det
industriella och ekonomiska området. Det förhöll sig nämligen så att
då det rödgröna blocket bildades i april 1945 – till detta hörde agrarerna, socialdemokraterna och kommunisterna – ett program gjordes
upp som fastslog att »storkapitalet» skall bringas att tjäna samhällets totala intressen, att det skall övertas i samhällsorganens besittning, att statens affärsföretag skola utvidgas och att produktionsföre- 280
Dagens frågor
tag av en viss storleksordning, som vunnit monopolställning, skola
socialiseras.
Det block, som bildades på det antydda programmet, sprack med
dunder och brak redan år 1948 och på borgerligt håll har man i allmänhet glömt dess existens. Någon möjlighet att öppet, genom riksdagsbeslut, genomföra en socialisering av det format, som nämndes i
Aftontidningens intervju, finns det givetvis inte i dagens Finland. I
en debatt om socialiseringen som botemedel mot depressionen och mot
den minskade konkurrenskraften skulle socialdemokraterna ligga
ohjälpligt under. Ingen lär väl tro att vare sig Ryssland eller Förenta
staterna betala högre priser för cellulosan därför att den är tillverkad
i socialiserade företag. Förklaringen till att socialiseringstanken annonserats kan ligga i socialdemokraternas behov att reda sig i kampen med kommunisterna om arbetarsjälarna. Medan den borgerliga
pressen påvisat lönesänkningarnas nödvändighet, inte bara inom den
egentliga förädlingsindustrin, utan också i skogarna, vid flottningarna och på alla stadier som råvaran passerar, ha kommunisterna
högljutt rest krav på avsevärda lönehöjningar. striden mellan kommunister och socialdemokrater föres i Finland mest på det demagogiska planet och då passar det väl i stycket även för socialdemokraterna att anknyta de aktuella kraven till traditionella programpunkter i den proletära frälsningsläran. Ä ven om tiden farit hårt
fram med vissa älsklingsteser, så är dock socialiseringen en av dem,
som man ogärna går ifrån, utan som i bestämda lägen kan tjäna det
egna partiets uppstramning inför stundande prövningar.
281
._,
·-· – – ——- ——-
SLITGODS
för gruvor
anrikningsverk
stenbrott
grustag
makadamfabriker
cementindustri
för krossar
kvarnar
grävmaskiner
släpskopor
mudderverk
HÖGPROCENTIGT MANGANSTAL
och andra legeringar