Dagens frågor
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—–~———————–
DAGENS FRÅGOR
Seger i olust- Den parlamentariska grötlunken – därmed intet ont sagt
stämning. varken om riksdagen eller om Medevi – avbröts på ett
ovanligt sätt av debatten kring den nya investeringsavgiften och den nya
bilaccisen. Med en anmärkningsvärd intensitet avhandlades såväl inom
som utom riksdagen dessa oväntade pålagor, vilka finansministern lät
tillkännagiva i radion söndagen den 16 januari kl. 19. Först dagen därpå
hugnades riksdagen, som dock alltjämt åtminstone formellt är ensam beslutande i fråga om den ekonomiska lagstiftningen här i landet, med motsvarande meddelande, ett förfaringssätt inför vilket våra vördade grundlagsfäder förmodligen skulle ställt sig helt främmande.
Så följde de dramatiska — mången vill hellre säga dc spexartade –
händelserna i bevillningsutskottet Två bondeförbundare ändrade sin röstning från den ena dagen till den andra, varigenom regeringskoalitionen
omsider erhöll majoritet i utskottet.
Detta changemang föranledde mycken uppmärksamhet. Uppriktigt sagt
ha vi en smula svårt att förstå denna uppståndelse. Dylika plötsliga frontförändringar från den mindre koalitionspartnerns sida ha ju förekommit
allt emellanåt de senare åren. Upptakten gavs av bondeförbundets dåvarande gruppledare i första kammaren, då han yttrade de sedermera ryktbara orden: »Herr talman. J ag har i förevarande fråga icke ändrat ståndpunkt. J ag har endast ändrat mitt votum.»
Denna form för politisk verksamhet har sedermera omvandlats nästan
till en maxim för bondeförbundets åtgöranden i viktiga sammanhang.
Varför då så högröstat klandra de båda mindre bröderna i bevillningsutskottet? I grund och botten följde de ju endast ett redan givet, högt föredöme.
Kammardebatterna präglades av livlighet och omväxling. Tämligen allmänt var man ense om att det samhällsekonomiska läget i ögonblicket
företer vissa spänningsmoment Inflationen står på lur bakom hörnet,
skulle man kunna säga. Däremot gingo meningarna starkt isär på två betydelsefulla punkter, nämligen: 1. Från vilken sektor av samhällsekonomien hotar den allvarligaste faran? 2. Vilket medel är det mest ändamålsenliga, när det gäller att komma till rätta med dessa risker?
Finansministern hade redan i propositionen fixerat sin ståndpunkt så-
lunda: Riskerna komma från en överdriven investeringsverksamhet, dock
icke inom den offentliga sektorn – stat och kommun – utan inom den
privata sektorn. Botemedlet heter investeringsavgift och bilaccis.
Oppositionen ville inte nedvärdera dessa risker men menade, att den
väsentliga faran emanerar från helt annat håll, nämligen från konsumtionssidan. Den faran kommer man inte åt genom någon investeringsavgift utan endast genom en ny politik i kreditåtstramningens och den rörliga räntans tecken.
114
-~—’”- ————————…..~~~~~—– –,- –
Dagens frågor
Utifrån dessa allmänna utgångspunkter kämpades den mycket långa de·
batten, som slöt först fram på småtimmarna. Att koalitionen skulle brista
i detta sammanhang var där ingen, som räknade med. Voteringssiffrorna
blevo omkring de väntade. Däremot var det inte svårt att konstatera den
olust djupt in i regeringslägret, som både debatten och besluten alstrade.
Man röstade enligt order men utan verklig övertygelse. Kommentarerna,
framför allt i bondeförbundspressen efter debatten, voro också i hög grad
dämpade och avspeglade sannerligen ingen beslutsamhetens friska hy
efter den vunna viktorian, snarare en gnagande oro inför vad framtiden
kan bära i sitt sköte, samhällsekonomiskt som politiskt.
Oppositionen hävdade, som sagt, den uppfattningen, att det är från
konsumtionssidan, som faran främst hotar. Man erinrade om statsverks·
propositionens påpekande att redan i fjol en särskilt kraftig ökning av
allmänhetens konsumtion gjorde sig förnimbar. Den privata konsumtionen
steg sålunda under 1954 med ca 1 000 miljoner kronor. För i år räknar
man i finansplanen med en ytterligare ökning med en halv miljard. Denna
kalkyl är dock uppgjord under den förutsättningen, att lönenivån skall
förbli oförändrad. Men är ett dylikt resonemang realistiskt? Är där någon,
som tror, att lönenivån i år kommer att ligga oförändrad? De avtal, som i
skrivande stund gjorts upp, stipulera ju i allmänhet ca 3 procents löne·
ökning. Denna siffra har dock blott ett på det hela taget teoretiskt in·
tresse. På grund av löneglidningen blir den reella löneökningen av annan
storlek. För övrigt har man ju sett löneökningar på upp till 13 procent.
Vi syfta på det nya stnvareavtalet, som dock kanske får betraktas som en
historia för sig. Så tillkomma de förestående uppgörelserna för statstjänste·
männen. Av allmänt kända skäl måste man för dessa grupper räkna med
löneökningar, som ligga över 3 procents nivån.
Den i årets finansplan nämnda siffran på en halv miljards ökning i den
privata konsumtionen kommer med fullkomlig visshet att justeras uppåt.
Att finansministern själv i grund och botten hyser samma åsikt och räknar
med samma utveckling framgick för övrigt ganska klart av hans uttalan·
den på Nationalekonomiska föreningen i början av februari.
Och – frågade man från högerhåll under kammardebatterna – var
det icke liknande tankegångar, som han gav uttryck åt i sitt tal i Göteborg
strax före det frågan skulle avgöras i riksdagen? I ett samhälle med full
sysselsättning är arbetsmarknaden en avgörande faktor i konjunkturut.
vecklingen, sade han. Den fulla sysselsättningen stärker löntagarnas ställ·
ning och försvagar motpartens. Knappheten på arbetskraft skapar en na·
turlig tendens till löneökning, tillade han. »Starka löntagarorganisationer
ha därför i sin makt att öka löntagarnas inkomster så mycket, att den där·
igenom ökade efterfrågan går över ramen för samhällets samlade resur·
ser.» Och det är nog så riktigt sagt.
Så lämnade finansministern en redogörelse för de åtgärder, som rege·
ringen hittills vidtagit, däribland investeringsavgiften. Han tillade: »Allt
detta utövar säkert ett tryck nedåt på konjunkturen». »Men», sade han,
»inte naggas den fulla sysselsättningen i kanten och inte kastas rollerna
om på arbetsmarknaden.»
Emellertid, om det förhåller sig så, att den väsentliga pressen på pen·
ningvärdet kan väntas från konsumtionssidan, varför väljer man då för·
115
:_….._ …
Dagens frågor
svarsmedel, som i huvudsak taga sikte på investeringssidan, ja, inte bara
det, utan direkt måste driva över pengar till denna stigande konsumtion,
som i ögonblicket ter sig så föga önskvärd?
Den frågan ställdes gång på gång från oppositionshåll, dock utan att
något egentligt svar erhölls. Högertalarna för sin del sammanfattade ungefär sålunda sin kritik av påståendena att investeringsavgiften skulle vara
ett tjänligt medel i den stabiliseringspolitik, som nu rådande läge nödvändiggör: Investeringsavgiften är osmidig och kan inte varieras efter
lägets kortsiktiga förändringar. Den drabbar slumpartat. Sparandet befordras icke genom investeringsavgiften. I stället leder den genom sina
följdverkningar till rikligare penningtillgång och stegrad konsumtion.
Generellt verkande, kreditåtstramande åtgärder, däribland en rörlig ränta,
är det program högern konsekvent drivit och det håller partiet fast vid.
Hur länge skall investeringsavgiften vara? Propositionen och riksdagsbeslutet avser formellt endast år 1955. På goda grunder och vis av tidigare
smärtsamma erfarenheter ställde sig mången ganska skeptisk. Oron synes
ha gjort sig gällande även inom bevillningsutskottet. Någon annan förklaring kan näppeligen finnas till följande utskottets eget uttlande: »Utskottet
får erinra om att bestämmelser av nu ifrågavarande slag bör – om de
skall ha avsedd effekt – vara klart tidsbegränsade, och den omedelbara
effekten blir starkare ju kortare tid bestämmelserna avses skola gälla.
Propositionens förslag innebär att avgift endast skall uttagas under ett
år.» Under debatten ville finansministern liksom inte riktigt kännas vid
denna deklaration. Han sade: »Hur vi skall göra nu vill jag inte göra
något uttalande om.» Klarhet på denna väsentliga punkt skapades alltså
icke.
Det kan ha sitt intresse att observera den irritation, som i följd härav
uppstått i bondeförbundspressen. »Det verkar som herr Sköld inte vill ut
med språket», heter det i en ledande bondeförbundstidning. »Det är svårt
att förstå finansministerns hämningar på den punkten», tillägges det. Hur
skall denna irritation tolkas? Är innebörden möjligen den, att det gick att
hålla ihop koalitionen kring investeringsavgiften den här gången, men en
gång till lyckas det inte?
Därest avgiften skall permanentas, måste frågan komma upp till höstriksdagen. Det kan hända, att bondeförbundet då får sin besökelses stund.
Partiledaren herr Hedlund gjorde nämligen under investeringsdebatten
den 9 februari en hel del uttalanden och påståenden om nödvändigheten
att begränsa avgiftens varaktighet till ett år, som han säkert kommer att
påminnas om.
Säkrare centerkurs I slutet av februari månad har den kristligt-demokral Italien. tiske märkesmannen Mario Scelba varit italiensk regeringschef under ett år. Trots svårigheten att sammanhålla en parlamentarisk koalition av fyra partier: kristliga demokrater, liberaler, hö-
gersocialister och republikaner, vilken sistnämnda fraktion till följd av
sin numeriska ringhet icke fått några ministerportföljer, har Scelba med
endast cirka 30 rösters majoritet i deputeradekammaren överlevt flera
påfrestande förtroendevota. Före nyåret genomdrev han sålunda ratifi- 116
·,
’ f
Dagens frågor
ceringen av Parisfördragen men då utan annan opposition än från det
röda blocket, bestående av Togliattis kommunister och dennes medlöpare,
Nennis vänstersocialister. Tidigare hade Scelba haft fördel av att monarkistpartiet, som jämte nyfascisterna hålla till på motsatta andra flygeln,
rämnat i tvenne hälfter, av vilka den ena under Neapels borgmästare,
storredaren och mångmiljonären Achille Lauro, med sitt tjog mandatärer
förstärkt Scelbas knappa flertal. Från sin exil i Portugal har också exkonung Umberto III manat sina monarkister att medverka vid Europaarmens och dess senaste ersättning, Västunionens, tillkomst. Då Lanros
rival Covello med sina norditalienska meningsfränder i förstone icke
hörsammade denna paroll, måste Lauro markera sin motsättning genom
att stödja Scelba. Det gjorde han så mycket hellre som denne sicilianare
åtnjöt syditalienaren Lanros spontana sympati, ett bevis bland många
hur stark regionalpatriotismen alltjämt frodas i nutidens Italien, vilket
mänskligt är mera tilltalande än de utåt merendels osynliga band av
materiell innebörd, som i andra demokratier ibland på förbluffande sätt
kunna förena personer ur skilda parlamentariska partier.
Horoskopet för Scelba var eljest vid denna tid i fjol föga hoppgivande.
Efter det olyckliga valet den 7 juni 1953, vilket berövade de kristliga
demokraterna deras femåriga flertal på Montecitorio, lyckades ej ens de
Gasperi, Italiens styresman sedan 1946, att återuppliva den ovannämnda
koalitionen, som också varit hans parlamentariska underlag. De Gasperis
försök samt efter honom Pellas och Fanfanis att regera ensam med kristliga demokrater – »un governo monocoloro», som det heter på vokalrik italienska – strandade, varvid Pellas och Fanfanis fall vållades
av misshälligheter inom det egna partiet, som genom sin mångsidiga
sociala sammansättning, med bekännelsen till katolska tron som ideologiskt fundament, i sig självt är en svårbemästrad koalition. På en partikonferens i Neapel i fjol våras förmådde likväl de Gasperi att med sin
stora auktoritet inom det heterogena partiet återställa dess enighet om
ej inåt, så dock i en utåt fast front, varefter han, utarbetad och sjuklig,
överlämnade ledarskapets dagliga mödor åt partisekreteraren Fanfani.
Han har energiskt fortsatt i de Gasperis anda, så att vid dennes frånfälle i
höstas Scelba nu icke hotas av frondörer inom Democrazia Christiana
– så länge Fanfani ej önskar göra honom ställningen stridig! Det påstås
att Scelba längre fram i maj eventuellt blir president Einaudis efterträdare
i Quirinalen och att Fanfani övertar hans post som regeringschef.
När det röda blocket icke kunde komma åt Scelba med sitt sabotage,
på Moskvas order, av de västeuropeiska traktaterna, och då Moskva med
traditionell cynisk ringaktning för sina utländska kreaturs kadaverdisciplin på förhand desavuerade Togliattis planerade angrepp i höstas på
Triestekompromissen med Tito genom att Vyshinski i FN:s säkerhetsråd,
tvärtemot tidigare taktik, konciliant samtyckte till denna uppgörelse,
erbjöd den s. k. Montesiskandalen under sommaren och hösten ett tillfälle
att kompromettera icke blott ministären Scelba utan hela den italienska
bourgeoisien. Icke minst genom borgerliga sensationstidningar och deras
rafflande rubriker tog allmänheten både inom och utom Italien ett visst
intryck av denna kampanj, som just åsyftade en defaitistisk förtroendekris mot regimen. Men de falska puritanerna drabbades av ett dråpslag,
117
,- ….;
·i… ~
Dagens frågor
då före jul en av deras värsta moraliska vrålapor vid rättegången, jur.
professorn och advokaten Sotgiu, plötsligt avslöjades som stamkund,
jämte sin maka, hos en hemlig bordell i Rom med diverse sexuella perversiteter som specialitet. Sagde Sotgiu var även förmögen godsägare
på Sardinien och införlivad i den krets av intellektuella salongsbolsjeviker och ämbetsjägare, vars umgänge den akademiskt bildade Togliatti
med sitt alltigenom komfortabla levnadssätt säges föredra framför »kamrater» med proletär härstamning och miljö.
Härmed har den ännu dunkla Montesiaffären åtminstone avpolitiserats
och regeringen skilts från ärendet, sedan utrikesminister Piccioni i
höstas ansåg sig böra avgå, därför att en son en tid suttit anhållen hos
polisen som inblandad i det sannolika mordet på den mystiska unga
romarinnan Montesi. Han efterföljdes av med. professor Martino från
Salerno, liberal liksom en föregångare i Palazzo Chigi framlidne greve
Carlo Sforza, och anses hittills ha skött sig skickligt.
Nu blev det Scelbas tur att ta till offensiven mot kommunisterna. Ingen
kunde vara mera kompetent härför än han, vilken som mångårig inrikes·
minister hos de Gasperi organiserat den utmärkta, välbeväpnade och
motoriserade statspolis, som garanterar ordning och lugn i alla större
italienska städer – men heller ingenting därutöver! Tillsammans med
karabinjärerna, det italienska gendarmeriet, har Scelbas polis inlagt
stor förtjänst genom att månad efter månad uppdaga och lägga beslag på
hemliga kommunistdepåer av vapen från partisankriget i sådan riklighet,
att de röda kunnat sätta upp många regementen om signal givits om
öppen revolt. Regeringen Scelba beslöt att längs hela linjen stoppa den
infiltration av kommunisterna som flerstädes hade paralyserat Italiens
kommunala administration. Som bekant är italienska kommunistpartiet
det bäst organiserade och finansiellt mest effektiva av Moskvas filialer
hitom järnridån. Den som partiledare briljant begåvade Togliatti har
förstått att skapa en flora av allehanda obeslöjade eller maskerade föreningar för husmödrar, ungdom, barn osv., som dirigeras av kommunister
för partiets syften. Pengar skaffas mindre från de cirka 2,5 miljoner
medlemmarna, som fastmera från den korruption, vilken av ålder i Italien vidlårlit all politik och som synes lika bottenlös som Pontinska
träsken.
På senare tid har det tillgått så att det gamla systemet att utarrendera
uppbörden av kommunala taxor och skatter åt enskilda företag av de
kommunistiska maktägarna i kommunerna missbrukats genom att dylik
koncession endast givits mot »frivilliga gåvor» som överförts till den
kommunistiska partikassan. Ett riksomfattande bolag har bildats för att
sköta dessa affärer, varvid det visat sig, att även förtroendemän från
borgerliga partier icke försmått att profitera på denna metod. Härigenom
ha de råkat i kommunisternas klor, varigenom ofta en minoritet av de
röda kan behärska en kommunalförsamling, vilket i sin tur förklarar en
så oerhörd skandal som att från valet den 7 juni 1953 ca 1,3-1,5 miljoner
röstsedlar kasserats, därför att de buro röda märken av de kvinnliga
väljarnas läppstift. Appellationsdomstolen har prövat frågan, men då de
kommunala valkommitteerna avgöra giltigheten och kommunisterna genom allsköns hot tvingat de borgerliga kollegerna att kassera dem, fanns
118
•,
’ ~
Dagens frågor
ingenting att göra, ehuru det uppges, att därest blott en mindre del av
dessa kasserade röstsedlar godtagits, de kristliga demokraterna skulle ha
vunnit en ännu större seger än den 18 april 1948. Korrumperade av fascismens hänsynslösa partivälde ha många borgerliga i Italien kalkylerat med
att även de röda en vacker dag kunde ta makten i staten, och det har
därför förekommit, att t. o. m. industriidkare genom regelbundna understöd åt kommunisterna velat »försäkra» sig mot framtida risker.
Nu satte regeringen igång en räfst med särskilt denna skatteförpaktning
sedan försnillningen blottats hos ett av de största företagen. Hundratals
kommunistiska kommunala borgmästare m. fl. stå till polisens förfogande
och massåtal äro att vänta. Regeringen har dock icke legalt förbjudit
kommunistpartiet men söker nu komma åt dess monopol på arbetsförmedlingen genom den röda landsorganisationens lokalavdelningar, inom
statsförvaltningen omplacera alltför prononcerat kommunistiska tjänstemän och efterse i vad mån de många kooperativa bostadsföretagen med
statsunderstöd icke gjort sig skyldiga till underslev till förmån för
partikassans kreditkonto.
Fastän denna samhällshygieniska procedur ännu är långtifrån avslutad,
kunna dess välgörande verkningar redan skönjas. De röda fackföreningarna förlorade många platser till de kristliga och socialdemokratiska
fackorganisationerna vid valen på nyåret till företagsnämnder, och stämningen vid en partikonferens, som Togliatti höll i januari i Rom, skildras
som mycket deprimerad. De djupa leden synas missnöjda med Togliattis
försiktiga »folkfrontpolitik» och enskilda leverne, bl. a. i sällskap med
sådana kumpaner som Sotgiu, och på konferensen cirkulerade en hemlig
protestadress av sådant innehåll. Inför publiken höll man dock god min,
och intet klander riktades mot Togliatti, som fortfarande tycks vara
Moskvas politruk. Det är dock betecknande att den person, Pietro Secchi,
vilken var hans närmaste man inom partiledningen, men tillika utpekades
som det dolda missnöjets organisatör, omedelbart efter kongressen skickades som partiets distriktschef för Lombardiet med säte i Milano och
därmed miste sin position i partistyrelsen. Denna uppseendeväckande
åtgärd lär motiveras med att då Pius XII utsett en av sina vice statssekreterare, Monsignore Mottini, till ärkebiskop i Milano efter framlidne kardinal Sebuster för att främja kyrkans sociala uppgifter i Norditalien, Secchia behövdes på denna plats. Det är dock tämligen tydligt,
att då Togliatti icke kan tillgripa samma probata medel att likvidera en
obekväm medtävlare som traditionellt brukas i Moskva, en deportation
med degradering får användas som surrogat.
119
….
FRICK & FRICK
MALMÖ
Försäkringar
ORSIA SÅGAR
ORSA KÄTTING
En oskiljaktig »duo» då det
gäller kvalitet!
Vårt tillverkningsprogram täcker alla tänkbara behov
SÅGAR OCH KÄTTING ATT LITA PÅ!
JÄRNBIRGER AB
ORSA · TEL. 40900 VÄXEL
DAGENS FRÅGOR
Seger i olust- Den parlamentariska grötlunken – därmed intet ont sagt
stämning. varken om riksdagen eller om Medevi – avbröts på ett
ovanligt sätt av debatten kring den nya investeringsavgiften och den nya
bilaccisen. Med en anmärkningsvärd intensitet avhandlades såväl inom
som utom riksdagen dessa oväntade pålagor, vilka finansministern lät
tillkännagiva i radion söndagen den 16 januari kl. 19. Först dagen därpå
hugnades riksdagen, som dock alltjämt åtminstone formellt är ensam beslutande i fråga om den ekonomiska lagstiftningen här i landet, med motsvarande meddelande, ett förfaringssätt inför vilket våra vördade grundlagsfäder förmodligen skulle ställt sig helt främmande.
Så följde de dramatiska — mången vill hellre säga dc spexartade –
händelserna i bevillningsutskottet Två bondeförbundare ändrade sin röstning från den ena dagen till den andra, varigenom regeringskoalitionen
omsider erhöll majoritet i utskottet.
Detta changemang föranledde mycken uppmärksamhet. Uppriktigt sagt
ha vi en smula svårt att förstå denna uppståndelse. Dylika plötsliga frontförändringar från den mindre koalitionspartnerns sida ha ju förekommit
allt emellanåt de senare åren. Upptakten gavs av bondeförbundets dåvarande gruppledare i första kammaren, då han yttrade de sedermera ryktbara orden: »Herr talman. J ag har i förevarande fråga icke ändrat ståndpunkt. J ag har endast ändrat mitt votum.»
Denna form för politisk verksamhet har sedermera omvandlats nästan
till en maxim för bondeförbundets åtgöranden i viktiga sammanhang.
Varför då så högröstat klandra de båda mindre bröderna i bevillningsutskottet? I grund och botten följde de ju endast ett redan givet, högt föredöme.
Kammardebatterna präglades av livlighet och omväxling. Tämligen allmänt var man ense om att det samhällsekonomiska läget i ögonblicket
företer vissa spänningsmoment Inflationen står på lur bakom hörnet,
skulle man kunna säga. Däremot gingo meningarna starkt isär på två betydelsefulla punkter, nämligen: 1. Från vilken sektor av samhällsekonomien hotar den allvarligaste faran? 2. Vilket medel är det mest ändamålsenliga, när det gäller att komma till rätta med dessa risker?
Finansministern hade redan i propositionen fixerat sin ståndpunkt så-
lunda: Riskerna komma från en överdriven investeringsverksamhet, dock
icke inom den offentliga sektorn – stat och kommun – utan inom den
privata sektorn. Botemedlet heter investeringsavgift och bilaccis.
Oppositionen ville inte nedvärdera dessa risker men menade, att den
väsentliga faran emanerar från helt annat håll, nämligen från konsumtionssidan. Den faran kommer man inte åt genom någon investeringsavgift utan endast genom en ny politik i kreditåtstramningens och den rörliga räntans tecken.
114
-~—’”- ————————…..~~~~~—– –,- –
Dagens frågor
Utifrån dessa allmänna utgångspunkter kämpades den mycket långa de·
batten, som slöt först fram på småtimmarna. Att koalitionen skulle brista
i detta sammanhang var där ingen, som räknade med. Voteringssiffrorna
blevo omkring de väntade. Däremot var det inte svårt att konstatera den
olust djupt in i regeringslägret, som både debatten och besluten alstrade.
Man röstade enligt order men utan verklig övertygelse. Kommentarerna,
framför allt i bondeförbundspressen efter debatten, voro också i hög grad
dämpade och avspeglade sannerligen ingen beslutsamhetens friska hy
efter den vunna viktorian, snarare en gnagande oro inför vad framtiden
kan bära i sitt sköte, samhällsekonomiskt som politiskt.
Oppositionen hävdade, som sagt, den uppfattningen, att det är från
konsumtionssidan, som faran främst hotar. Man erinrade om statsverks·
propositionens påpekande att redan i fjol en särskilt kraftig ökning av
allmänhetens konsumtion gjorde sig förnimbar. Den privata konsumtionen
steg sålunda under 1954 med ca 1 000 miljoner kronor. För i år räknar
man i finansplanen med en ytterligare ökning med en halv miljard. Denna
kalkyl är dock uppgjord under den förutsättningen, att lönenivån skall
förbli oförändrad. Men är ett dylikt resonemang realistiskt? Är där någon,
som tror, att lönenivån i år kommer att ligga oförändrad? De avtal, som i
skrivande stund gjorts upp, stipulera ju i allmänhet ca 3 procents löne·
ökning. Denna siffra har dock blott ett på det hela taget teoretiskt in·
tresse. På grund av löneglidningen blir den reella löneökningen av annan
storlek. För övrigt har man ju sett löneökningar på upp till 13 procent.
Vi syfta på det nya stnvareavtalet, som dock kanske får betraktas som en
historia för sig. Så tillkomma de förestående uppgörelserna för statstjänste·
männen. Av allmänt kända skäl måste man för dessa grupper räkna med
löneökningar, som ligga över 3 procents nivån.
Den i årets finansplan nämnda siffran på en halv miljards ökning i den
privata konsumtionen kommer med fullkomlig visshet att justeras uppåt.
Att finansministern själv i grund och botten hyser samma åsikt och räknar
med samma utveckling framgick för övrigt ganska klart av hans uttalan·
den på Nationalekonomiska föreningen i början av februari.
Och – frågade man från högerhåll under kammardebatterna – var
det icke liknande tankegångar, som han gav uttryck åt i sitt tal i Göteborg
strax före det frågan skulle avgöras i riksdagen? I ett samhälle med full
sysselsättning är arbetsmarknaden en avgörande faktor i konjunkturut.
vecklingen, sade han. Den fulla sysselsättningen stärker löntagarnas ställ·
ning och försvagar motpartens. Knappheten på arbetskraft skapar en na·
turlig tendens till löneökning, tillade han. »Starka löntagarorganisationer
ha därför i sin makt att öka löntagarnas inkomster så mycket, att den där·
igenom ökade efterfrågan går över ramen för samhällets samlade resur·
ser.» Och det är nog så riktigt sagt.
Så lämnade finansministern en redogörelse för de åtgärder, som rege·
ringen hittills vidtagit, däribland investeringsavgiften. Han tillade: »Allt
detta utövar säkert ett tryck nedåt på konjunkturen». »Men», sade han,
»inte naggas den fulla sysselsättningen i kanten och inte kastas rollerna
om på arbetsmarknaden.»
Emellertid, om det förhåller sig så, att den väsentliga pressen på pen·
ningvärdet kan väntas från konsumtionssidan, varför väljer man då för·
115
:_….._ …
Dagens frågor
svarsmedel, som i huvudsak taga sikte på investeringssidan, ja, inte bara
det, utan direkt måste driva över pengar till denna stigande konsumtion,
som i ögonblicket ter sig så föga önskvärd?
Den frågan ställdes gång på gång från oppositionshåll, dock utan att
något egentligt svar erhölls. Högertalarna för sin del sammanfattade ungefär sålunda sin kritik av påståendena att investeringsavgiften skulle vara
ett tjänligt medel i den stabiliseringspolitik, som nu rådande läge nödvändiggör: Investeringsavgiften är osmidig och kan inte varieras efter
lägets kortsiktiga förändringar. Den drabbar slumpartat. Sparandet befordras icke genom investeringsavgiften. I stället leder den genom sina
följdverkningar till rikligare penningtillgång och stegrad konsumtion.
Generellt verkande, kreditåtstramande åtgärder, däribland en rörlig ränta,
är det program högern konsekvent drivit och det håller partiet fast vid.
Hur länge skall investeringsavgiften vara? Propositionen och riksdagsbeslutet avser formellt endast år 1955. På goda grunder och vis av tidigare
smärtsamma erfarenheter ställde sig mången ganska skeptisk. Oron synes
ha gjort sig gällande även inom bevillningsutskottet. Någon annan förklaring kan näppeligen finnas till följande utskottets eget uttlande: »Utskottet
får erinra om att bestämmelser av nu ifrågavarande slag bör – om de
skall ha avsedd effekt – vara klart tidsbegränsade, och den omedelbara
effekten blir starkare ju kortare tid bestämmelserna avses skola gälla.
Propositionens förslag innebär att avgift endast skall uttagas under ett
år.» Under debatten ville finansministern liksom inte riktigt kännas vid
denna deklaration. Han sade: »Hur vi skall göra nu vill jag inte göra
något uttalande om.» Klarhet på denna väsentliga punkt skapades alltså
icke.
Det kan ha sitt intresse att observera den irritation, som i följd härav
uppstått i bondeförbundspressen. »Det verkar som herr Sköld inte vill ut
med språket», heter det i en ledande bondeförbundstidning. »Det är svårt
att förstå finansministerns hämningar på den punkten», tillägges det. Hur
skall denna irritation tolkas? Är innebörden möjligen den, att det gick att
hålla ihop koalitionen kring investeringsavgiften den här gången, men en
gång till lyckas det inte?
Därest avgiften skall permanentas, måste frågan komma upp till höstriksdagen. Det kan hända, att bondeförbundet då får sin besökelses stund.
Partiledaren herr Hedlund gjorde nämligen under investeringsdebatten
den 9 februari en hel del uttalanden och påståenden om nödvändigheten
att begränsa avgiftens varaktighet till ett år, som han säkert kommer att
påminnas om.
Säkrare centerkurs I slutet av februari månad har den kristligt-demokral Italien. tiske märkesmannen Mario Scelba varit italiensk regeringschef under ett år. Trots svårigheten att sammanhålla en parlamentarisk koalition av fyra partier: kristliga demokrater, liberaler, hö-
gersocialister och republikaner, vilken sistnämnda fraktion till följd av
sin numeriska ringhet icke fått några ministerportföljer, har Scelba med
endast cirka 30 rösters majoritet i deputeradekammaren överlevt flera
påfrestande förtroendevota. Före nyåret genomdrev han sålunda ratifi- 116
·,
’ f
Dagens frågor
ceringen av Parisfördragen men då utan annan opposition än från det
röda blocket, bestående av Togliattis kommunister och dennes medlöpare,
Nennis vänstersocialister. Tidigare hade Scelba haft fördel av att monarkistpartiet, som jämte nyfascisterna hålla till på motsatta andra flygeln,
rämnat i tvenne hälfter, av vilka den ena under Neapels borgmästare,
storredaren och mångmiljonären Achille Lauro, med sitt tjog mandatärer
förstärkt Scelbas knappa flertal. Från sin exil i Portugal har också exkonung Umberto III manat sina monarkister att medverka vid Europaarmens och dess senaste ersättning, Västunionens, tillkomst. Då Lanros
rival Covello med sina norditalienska meningsfränder i förstone icke
hörsammade denna paroll, måste Lauro markera sin motsättning genom
att stödja Scelba. Det gjorde han så mycket hellre som denne sicilianare
åtnjöt syditalienaren Lanros spontana sympati, ett bevis bland många
hur stark regionalpatriotismen alltjämt frodas i nutidens Italien, vilket
mänskligt är mera tilltalande än de utåt merendels osynliga band av
materiell innebörd, som i andra demokratier ibland på förbluffande sätt
kunna förena personer ur skilda parlamentariska partier.
Horoskopet för Scelba var eljest vid denna tid i fjol föga hoppgivande.
Efter det olyckliga valet den 7 juni 1953, vilket berövade de kristliga
demokraterna deras femåriga flertal på Montecitorio, lyckades ej ens de
Gasperi, Italiens styresman sedan 1946, att återuppliva den ovannämnda
koalitionen, som också varit hans parlamentariska underlag. De Gasperis
försök samt efter honom Pellas och Fanfanis att regera ensam med kristliga demokrater – »un governo monocoloro», som det heter på vokalrik italienska – strandade, varvid Pellas och Fanfanis fall vållades
av misshälligheter inom det egna partiet, som genom sin mångsidiga
sociala sammansättning, med bekännelsen till katolska tron som ideologiskt fundament, i sig självt är en svårbemästrad koalition. På en partikonferens i Neapel i fjol våras förmådde likväl de Gasperi att med sin
stora auktoritet inom det heterogena partiet återställa dess enighet om
ej inåt, så dock i en utåt fast front, varefter han, utarbetad och sjuklig,
överlämnade ledarskapets dagliga mödor åt partisekreteraren Fanfani.
Han har energiskt fortsatt i de Gasperis anda, så att vid dennes frånfälle i
höstas Scelba nu icke hotas av frondörer inom Democrazia Christiana
– så länge Fanfani ej önskar göra honom ställningen stridig! Det påstås
att Scelba längre fram i maj eventuellt blir president Einaudis efterträdare
i Quirinalen och att Fanfani övertar hans post som regeringschef.
När det röda blocket icke kunde komma åt Scelba med sitt sabotage,
på Moskvas order, av de västeuropeiska traktaterna, och då Moskva med
traditionell cynisk ringaktning för sina utländska kreaturs kadaverdisciplin på förhand desavuerade Togliattis planerade angrepp i höstas på
Triestekompromissen med Tito genom att Vyshinski i FN:s säkerhetsråd,
tvärtemot tidigare taktik, konciliant samtyckte till denna uppgörelse,
erbjöd den s. k. Montesiskandalen under sommaren och hösten ett tillfälle
att kompromettera icke blott ministären Scelba utan hela den italienska
bourgeoisien. Icke minst genom borgerliga sensationstidningar och deras
rafflande rubriker tog allmänheten både inom och utom Italien ett visst
intryck av denna kampanj, som just åsyftade en defaitistisk förtroendekris mot regimen. Men de falska puritanerna drabbades av ett dråpslag,
117
,- ….;
·i… ~
Dagens frågor
då före jul en av deras värsta moraliska vrålapor vid rättegången, jur.
professorn och advokaten Sotgiu, plötsligt avslöjades som stamkund,
jämte sin maka, hos en hemlig bordell i Rom med diverse sexuella perversiteter som specialitet. Sagde Sotgiu var även förmögen godsägare
på Sardinien och införlivad i den krets av intellektuella salongsbolsjeviker och ämbetsjägare, vars umgänge den akademiskt bildade Togliatti
med sitt alltigenom komfortabla levnadssätt säges föredra framför »kamrater» med proletär härstamning och miljö.
Härmed har den ännu dunkla Montesiaffären åtminstone avpolitiserats
och regeringen skilts från ärendet, sedan utrikesminister Piccioni i
höstas ansåg sig böra avgå, därför att en son en tid suttit anhållen hos
polisen som inblandad i det sannolika mordet på den mystiska unga
romarinnan Montesi. Han efterföljdes av med. professor Martino från
Salerno, liberal liksom en föregångare i Palazzo Chigi framlidne greve
Carlo Sforza, och anses hittills ha skött sig skickligt.
Nu blev det Scelbas tur att ta till offensiven mot kommunisterna. Ingen
kunde vara mera kompetent härför än han, vilken som mångårig inrikes·
minister hos de Gasperi organiserat den utmärkta, välbeväpnade och
motoriserade statspolis, som garanterar ordning och lugn i alla större
italienska städer – men heller ingenting därutöver! Tillsammans med
karabinjärerna, det italienska gendarmeriet, har Scelbas polis inlagt
stor förtjänst genom att månad efter månad uppdaga och lägga beslag på
hemliga kommunistdepåer av vapen från partisankriget i sådan riklighet,
att de röda kunnat sätta upp många regementen om signal givits om
öppen revolt. Regeringen Scelba beslöt att längs hela linjen stoppa den
infiltration av kommunisterna som flerstädes hade paralyserat Italiens
kommunala administration. Som bekant är italienska kommunistpartiet
det bäst organiserade och finansiellt mest effektiva av Moskvas filialer
hitom järnridån. Den som partiledare briljant begåvade Togliatti har
förstått att skapa en flora av allehanda obeslöjade eller maskerade föreningar för husmödrar, ungdom, barn osv., som dirigeras av kommunister
för partiets syften. Pengar skaffas mindre från de cirka 2,5 miljoner
medlemmarna, som fastmera från den korruption, vilken av ålder i Italien vidlårlit all politik och som synes lika bottenlös som Pontinska
träsken.
På senare tid har det tillgått så att det gamla systemet att utarrendera
uppbörden av kommunala taxor och skatter åt enskilda företag av de
kommunistiska maktägarna i kommunerna missbrukats genom att dylik
koncession endast givits mot »frivilliga gåvor» som överförts till den
kommunistiska partikassan. Ett riksomfattande bolag har bildats för att
sköta dessa affärer, varvid det visat sig, att även förtroendemän från
borgerliga partier icke försmått att profitera på denna metod. Härigenom
ha de råkat i kommunisternas klor, varigenom ofta en minoritet av de
röda kan behärska en kommunalförsamling, vilket i sin tur förklarar en
så oerhörd skandal som att från valet den 7 juni 1953 ca 1,3-1,5 miljoner
röstsedlar kasserats, därför att de buro röda märken av de kvinnliga
väljarnas läppstift. Appellationsdomstolen har prövat frågan, men då de
kommunala valkommitteerna avgöra giltigheten och kommunisterna genom allsköns hot tvingat de borgerliga kollegerna att kassera dem, fanns
118
•,
’ ~
Dagens frågor
ingenting att göra, ehuru det uppges, att därest blott en mindre del av
dessa kasserade röstsedlar godtagits, de kristliga demokraterna skulle ha
vunnit en ännu större seger än den 18 april 1948. Korrumperade av fascismens hänsynslösa partivälde ha många borgerliga i Italien kalkylerat med
att även de röda en vacker dag kunde ta makten i staten, och det har
därför förekommit, att t. o. m. industriidkare genom regelbundna understöd åt kommunisterna velat »försäkra» sig mot framtida risker.
Nu satte regeringen igång en räfst med särskilt denna skatteförpaktning
sedan försnillningen blottats hos ett av de största företagen. Hundratals
kommunistiska kommunala borgmästare m. fl. stå till polisens förfogande
och massåtal äro att vänta. Regeringen har dock icke legalt förbjudit
kommunistpartiet men söker nu komma åt dess monopol på arbetsförmedlingen genom den röda landsorganisationens lokalavdelningar, inom
statsförvaltningen omplacera alltför prononcerat kommunistiska tjänstemän och efterse i vad mån de många kooperativa bostadsföretagen med
statsunderstöd icke gjort sig skyldiga till underslev till förmån för
partikassans kreditkonto.
Fastän denna samhällshygieniska procedur ännu är långtifrån avslutad,
kunna dess välgörande verkningar redan skönjas. De röda fackföreningarna förlorade många platser till de kristliga och socialdemokratiska
fackorganisationerna vid valen på nyåret till företagsnämnder, och stämningen vid en partikonferens, som Togliatti höll i januari i Rom, skildras
som mycket deprimerad. De djupa leden synas missnöjda med Togliattis
försiktiga »folkfrontpolitik» och enskilda leverne, bl. a. i sällskap med
sådana kumpaner som Sotgiu, och på konferensen cirkulerade en hemlig
protestadress av sådant innehåll. Inför publiken höll man dock god min,
och intet klander riktades mot Togliatti, som fortfarande tycks vara
Moskvas politruk. Det är dock betecknande att den person, Pietro Secchi,
vilken var hans närmaste man inom partiledningen, men tillika utpekades
som det dolda missnöjets organisatör, omedelbart efter kongressen skickades som partiets distriktschef för Lombardiet med säte i Milano och
därmed miste sin position i partistyrelsen. Denna uppseendeväckande
åtgärd lär motiveras med att då Pius XII utsett en av sina vice statssekreterare, Monsignore Mottini, till ärkebiskop i Milano efter framlidne kardinal Sebuster för att främja kyrkans sociala uppgifter i Norditalien, Secchia behövdes på denna plats. Det är dock tämligen tydligt,
att då Togliatti icke kan tillgripa samma probata medel att likvidera en
obekväm medtävlare som traditionellt brukas i Moskva, en deportation
med degradering får användas som surrogat.
119
….
FRICK & FRICK
MALMÖ
Försäkringar
ORSIA SÅGAR
ORSA KÄTTING
En oskiljaktig »duo» då det
gäller kvalitet!
Vårt tillverkningsprogram täcker alla tänkbara behov
SÅGAR OCH KÄTTING ATT LITA PÅ!
JÄRNBIRGER AB
ORSA · TEL. 40900 VÄXEL