Dagens frågor
1955
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
—–:—–~-
DAGENS FRÅGOR
Brittiskt vaktombyte Denna gång slogo alla förutsägelser om Churchills
utan kursväxling. avgång som premiärminister före påsk och nya
val den 26 maj in på pricken. Tisdagen den 5 april uppvaktade Churchill
drottning Elizabeth i Buckingham Palace för att anhålla om entledigande
från sitt höga ämbete, vilket >>Her Majesty was graciously pleased to
accept». Kvällen innan hade han och lady Churchill givit middag på
Downing Street 10 för drottningen och hertigen av Edinburgh, varvid
han i sitt hälsningstal erinrade om att han tjänat under fem brittiska
suveräner och i sin ungdom som husarlöjtnant i Indien, då vid varje
middag på officersmässen som nu alla reste sig vid regementschefens ord:
>>The Queen.>> Drottningen gjorde i sin tur Churchill den unika äran att
hon reste sig från bordet och bad de närvarande att höja en skål för
värden. Detta må vara utvärtes formaliteter men de avspegla som bekant
i Storbritannien djupliggande inre realiteter.
Av rädsla att överväldigas av rörelse infann sig däremot icke Churchill
den 5 april i underhuset, som i väntan härpå var överfyllt till bristningsgränsen av ledamöter och publik. Attlees sympatiska avskedsanförande
adresserade sig förty till ett frånvarande föremål. Den självklare efterträdaren, sir Anthony Eden, blev även varmt välkomnad av Attlee, som
med för underhuset karakteristisk humor dock lovade att göra sitt bästa
att förkorta hans stundande ämbetsperiod. Därmed är Churchills roll
som regeringschef utspelad, och ingen vill jäva Attlees åsikt, att han är,
minst sagt, jämförlig med Palmerston och Gladstone för att endast hålla
sig till 1800-talet, ehuru han i världsrykte överglänser dessa. Men Churchill försvinner icke ur sagan utan vill efter valet återvända som den förnämligaste av >>back benchers>>, som kommer att överskugga regeringsbänken.
Då Eden begränsade sin rekonstruktion av regeringen till att lämna
Foreign Office åt Harold MacMillan, vilken Selwyn Lloyd avlöste som
försvarsminister, var man genast på det klara med att det nuvarande
underhusets dagar voro räknade och att mera genomgripande omplaceringar inom regeringen uppskötas i avvaktan på resultaten av beslutade nyval. I sitt första radiotal den 15 april tillkännagav också Eden
att underhuset skulle upplösas den 6 maj med val torsdagen den 26 maj,
varefter det nya underhuset skall sammanträda efter pingst den 7 juni
för att officiellt öppnas av drottningen den 14 juni. Numera är det uppenbart att Churchill omsorgsfullt planerat sitt tillbakaträdande med hänsyn
till önskvärdheten att, enär nyval av olika orsaker vore lämpliga att
företa innevarande vår, Eden skulle behöva detta förtroendevotum för
sin start – om han nu får det! Prognoserna för en konservativ seger
låta emellertid gynnsamma. Visserligen har regeringspartiet med ursprungligen endast 16 rösters majoritet sedan oktober 1951 lyckats
241
..,
Dagens frågor
erövra endast ett mandat vid fyllnadsval, i Sunderland våren 1953, vilket
med rätta tolkades som bevis för hur gynnsamt folkopinionen mottog
Churchills tal i underhuset den 11 maj s. å., då han, med anledning av
Stalins frånfälle två månader tidigare, energiskt upprepade sitt önskemål från valrörelserna 1950 och 1951 om ett möte >>på högsta nivå».
Även om kommunalvalen icke bruka anses som symtom för stämningen
vid ett underhusval, ha dock de konservativas framgångar vid dessa val
under de senaste veckorna varit så positiva, att de uppfattas som ett
lyckobringande varsel.
Det kan icke heller förnekas att finansminister Butlers stora förtjänster
av Storbritanniens friare ekonomi, som bl. a. medfört slopandet av ransoneringssystemets sista rester, äro ett avsevärt kreditkonto för regeringen, vilket också är fallet med MacMillans insatser på sin tid som
bostadsminister. Dessa voro så rekordmässiga – 350 000 nya bostäder
per år – att de slogo Bevan ur brädet, då han i samma egenskap inom
Attleeregeringen kom till korta med denna uppgift. Ur svensk synpunkt
är också MacMillan som utrikesminister en god nyhet. Eden kände personligen Sverige endast genom ett kort besök 1934 som gäst hos dåvarande brittiske ministern, sir Archibald Clark Kerr, sedermera brittiskt
sändebud i Nanking, Moskva och Washington och för ett par år sedan
avliden som lord Inchape. MacMillan åter var i Finland som iakttagare
under Vinterkriget 1939-1940 och knöt vid återresan över Stockholm
personliga förbindelser med dåvarande kabinettssekreteraren Erik Boheman. I Europarådet i Strassburg har MacMillan varit livligt verksam och
därvid blivit god vän med den svenske representanten dr Karl Wistrand,
som han för ett par år sedan besökte i Stockholm. Det måste vara en fördel att en brittisk utrikesminister har en någorlunda konkret föreställning om vårt land. I övrigt är MacMillan icke heller någon duvunge inom
diplomatien. Under andra världskriget anförtroddes han den mycket
ömtåliga befattningen som ministerresident i Alger för nordafrikanska
spörsmål, där han efter de allierades landstigning i november 1942 bl. a.
hade att brottas med trekropparsproblemet: generalerna de Gaulle och
Giraud samt amiral Darlan. MacMillan är delägare i den välbekanta
anglosachsiska förläggarefirman MacMillan, utbildad i Eton och Oxford
och gick ut som frivillig under första världskriget i Grenadier Guards,
där han avancerade till kapten och sårades tre gånger. Genom sitt giftermål med lady Dorothy Cavendish, en dotter till den nionde hertigen
av Devonshire, är han också befryndad med den brittiska högaristokratien.
Jämte Eden och de konservativas nuvarande ledare i överhuset, markisen av Salisbury, då lord Cranborne, och framlidne Duff Cooper, sedermera lord Norwich, tillhörde MacMillan den fyrklöver inom konservativa partiet, som aktivt understödde Churchill i dennes kamp mot
Chamberlains »appeasementpolitik» mot Mussolini och Hitler. Finansminister R. A. Butler stod däremot på Chamberlains sida. Men nu utgöra dessa fyra: Eden, Butler, MacMillan och Salisbury lika många personliga kraftcentra inom Edens regering. Butler är »second in command»
och den populära budget med skattesänkningar, som han framlade
den 19 april, ökar lika mycket hans personliga prestige som partiets
242
———~~ ………-……__.”””””””””’……””””’..,.,___________
Dagens frågor
segerchanser. Eljest har MacMillan att räkna med samma handikap som
Eden, i det att Churchill på samma sätt var specialist på utrikespolitiken
som fallet nu är med Eden, vars meritkonto under det senaste året krediterats med sådana poster som uppgörelserna om Triest, Suezkanalzonen, persiska oljan och framför allt hans raska och resoluta ingripande att ersätta den förolyckade Europaarmen med den till Västunion
utvidgade Brysselpakten genom de Parisfördrag, som nu äntligen åtminstone ratificerats av vederbörande parlament.
Ett oberäkneligt moment i den stundande brittiska valrörelsen kan en
eventuellt fortsatt tidningsstrejk innebära. Det var redan i och för sig
något abnormt, att Churchills avgång icke kunde registreras av Londons
dagliga tidningar, vilka pålagts munkavle genom en kommunistdirigerad
okynnesstrejk av ett fåtal elektriska montörer. Nu hotar denna konflikt
att skärpas och vidgas inför perspektivet av en valrörelse utan tidningspolemik med radio och television som substitut. Ingen kan ana hur och
till vems nackdel ett sådant spektakel kan avlöpa. Ej underligt att vid ett
sammanträde i Stockholm den 7 april med r.epresentativa företrädare för
de stora internationella pressorganisationerna i anledning av tidningsstrejken i London deras uppmärksamhet fästes på det system med obligatorisk skiljedom för arbetsfredens tryggande, som Tidningarnas Arbetsgivareförening och de grafiska fackförbunden i Sverige tillämpat sedan
december 1937. Man må undra varför denna fredsgaranti skall begränsas
till tidningspressen? Är den inte lika välbehövlig t. ex. för ett lands kommunikationer, när i dessa dagar den brittiska lokpersonalen är ute med
nya lönekrav med ultimativt strejkhot för alla statsägda järnvägar?
Blott en »inre» På borgerligt håll i Finland bestrider man inte att
frihet för Finland? socialdemokraterna under efterkrigsåren spelat en
mycket hedersam roll, när det gällt gränsdragningen och vakthållningen
mot det kommunistiska partiet och mot den ideologi, som har sitt fäste
i öster. Det är verkligen någonting att reflektera över, huru det kunde
ha gått, om oppositionen inom det socialdemokratiska partiet lyckats
driva det därhän att partiet i början av år 1945 hade ingått förbund med
folkdemokraterna; utvecklingen i satellitstaterna ger klara antydningar
om, vilken fortsättningen i Finland hade blivit. Det var emellertid inte
bara socialdemokraterna som svarade för denna vakthållning. Utan kraftiga borgerliga insatser hade spärren mot kommunisterna inte kunnat
upprätthållas. Till socialdemokraternas ära länder att de klarare och
mera konsekvent än hr Rekkonens agrarförbund insett vådan av ett samarbete med kommunisterna i regeringsställning. Detta har man till fullo
insett också i Moskva. Mot inga politiker torde den ryska radion och
pressen ha rasat med sådan frenesi som mot vissa socialdemokrater, betraktade som hr Tanners handgångne män, dvs. i Moskvas textutläggning såsom den amerikanska dollarimperialismens agenter.
Men sommaren 1954 skedde en omsvängning. I Moskva befann sig då
hr Väinö Leskinen, betraktad som en av socialdemokraternas effektivaste
män, hörande just till den grupp, som gått i spetsen i kampen för de
gamla demokratiska idealen i Finland. Han hade i kriget visat sig vara
en oförvägen officer, livligt uppburen av sitt folk, och han hade som
243
Dagens frågor
agitator med ett drag av glamour boy sagt befriande ord om Finlands
rätt till självständighet och om det förakt, som varje god medborgare
måste hysa mot den ryska propagandans ombud i Finland. Då han i
fjol vistades i Moskva, var det inte i egenskap av politiker, utan såsom
representant för Arbetarnas idrottsförbund. Det bereddes honom då tillfälle att vara närvarande då ett ryskt-finländskt handelsfördrag undertecknades. Vad som skedde vid sidan av dessa mera officiella funktioner
vet man exakt inte. Av en del kommentarer fick man dock uppfattningen,
att ryssarna förklarat sig betrakta socialdemokraterna i Finland såsom
proletariatets verkliga företrädare, mera betydelsefulla än de inflytelse·.
lösa och undanskjutna kommunisterna. Hr Leskinens överraskade och
oroliga partivänner fattade konversationerna så, att denne å sin sida
medgivit att det socialdemokratiska partiets politik före vinterkriget och
under de efterföljande krigsåren varit alldeles oriktig. För att korrigera
felen skulle partiet nu helt och hållet ändra sin inställning till Sovjets
politik.
Bland partivännerna väckte dessa utsagor en icke ringa uppståndelse.
Man höll konferenser, vid vilka riksdagens talman, K.-A. Fagerholm och
partiordföranden Emil Skog voro närvarande, men några dementier av
det, som hr Leskinen påstods ha sagt, offentliggjordes inte. Hr Fagerholm, tidigare en av Moskvas hatkycklingar, var också samtidigt i Ryssland och bemöttes med all tänkbar älskvärdhet, men om honom gick det
inga rykten om mer eller mindre tydligt formulerade syndabekännelser.
En sak, som bekräftar, att någonting hade skett under hr Leskinens
Moskvabesök, var den kommunistiska pressens omsvängning vid bedömningen av en del socialdemokratiska politiker. Den 29 november samma
år skrev det kommunistiska organet >>Ny Tid»: »Vi antecknar, att sådana
kretsar som hittills visat nästan intet intresse alls för att utveckla förbindelserna med Sovjetunionen nu har t. o. m. trätt i förgrunden för dessa
strävanden, främst då socialdemokratiska förgrundsfigurer.»
Fortsättning följde den 27 januari i år, då hr Leskinen i ett stort tal
deklarerade att det ingalunda varit av ondo att Finland utrikespolitiskt
»nödgats reva seglen». Tidigare, under 1920- och 1930-talen, hade Finland i sin politik ägnat sig åt något, som talaren betecknade såsom »Översjälvständighet», det hade skjutit över målet. Nu hade det dock funnit sig
till rätta i anpassningen från översjälvständigheten till en »inre» självständighet. Finland hade, med andra ord, lämnat det »Orealistiska» tänkandet bakom sig och kunde glädja sig åt, väl icke en yttre självständighet, men ät en inre!
De tongängarna hade klanger, som erinrade om de tider, då den gammalfinska undfallenhetspolitiken utgjorde Finlands största inre bekymmer. Läget i Finland är inte heller nu sådant, att man öppet kan polemisera mot hr Leskinens ord om de revade seglens förmåner. Det säger
sig självt att ingen i Finland önskar komma i någon konkret motsättning
till Ryssland. Men då det går därhän, att vapenstilleståndet 1944 firas
med högtidligheter, som äro ägnade att inskärpa, vilken lycka det var
att Finland förlorade kriget och vilken uppryckning inom vissa industriella områden, som skadeståndsleveranserna inneburo – då har
man kommit ett stycke ned på det sluttande planet.
244
llillllll—~ — – –.~———– –r·~···=•···-””””’”””””””””…….””””’–=———-~
Dagens frågor
Det bedrivs uppenbarligen i Finland en opinionsbildning, som syftar
till att ur nationens minne utplåna det faktum, att Finland hösten 1939,
mot alla fördrag och överenskommelser överfölls av Ryssland, att ingen
part i en tvist någonsin haft så klara papper som Finland då, att frederna i Moskva voro våldsfreder och att krigsskadeståndet blev en orimlig
börda, kanske utan motstycke i fredernas historia. Visserligen har Ryssland efter år 1944 uppfört sig korrekt, om än hårt i många stycken, men
man kommer dock icke ifrån att Finland, till följd av frederna, de territoriella förlusterna och krigsskadestånden är ett vida fattigare land nu
än för 15 år tillbaka. Beträffande hr Leskinens nya linje har man rätt att
undra, vad partiets kongress kommer att säga, då den samlas i juni. Att
helt blunda för den frontförändringen lär inte lyckas.
245
-r ._
FRICK & FRICK
AKTIEBOLAG
MALMÖ
Försäkringar
RIDDARHYTTE
AKTIEBOLAG
RIDDARHYTTAN
Fosforren järnmalm, slig och sinter.
Exporttackjärn, martintackjärn och
lancashiretackjärn för råskenetillverkning.
Råskenor och smältstycken•
•
Sågade och hyvlade TRÄVAROR· SKOGSPRODUKTER
—-~——–~-._~·~~—–~-~————————–~
DAGENS FRÅGOR
Brittiskt vaktombyte Denna gång slogo alla förutsägelser om Churchills
utan kursväxling. avgång som premiärminister före påsk och nya
val den 26 maj in på pricken. Tisdagen den 5 april uppvaktade Churchill
drottning Elizabeth i Buckingham Palace för att anhålla om entledigande
från sitt höga ämbete, vilket >>Her Majesty was graciously pleased to
accept». Kvällen innan hade han och lady Churchill givit middag på
Downing Street 10 för drottningen och hertigen av Edinburgh, varvid
han i sitt hälsningstal erinrade om att han tjänat under fem brittiska
suveräner och i sin ungdom som husarlöjtnant i Indien, då vid varje
middag på officersmässen som nu alla reste sig vid regementschefens ord:
>>The Queen.>> Drottningen gjorde i sin tur Churchill den unika äran att
hon reste sig från bordet och bad de närvarande att höja en skål för
värden. Detta må vara utvärtes formaliteter men de avspegla som bekant
i Storbritannien djupliggande inre realiteter.
Av rädsla att överväldigas av rörelse infann sig däremot icke Churchill
den 5 april i underhuset, som i väntan härpå var överfyllt till bristningsgränsen av ledamöter och publik. Attlees sympatiska avskedsanförande
adresserade sig förty till ett frånvarande föremål. Den självklare efterträdaren, sir Anthony Eden, blev även varmt välkomnad av Attlee, som
med för underhuset karakteristisk humor dock lovade att göra sitt bästa
att förkorta hans stundande ämbetsperiod. Därmed är Churchills roll
som regeringschef utspelad, och ingen vill jäva Attlees åsikt, att han är,
minst sagt, jämförlig med Palmerston och Gladstone för att endast hålla
sig till 1800-talet, ehuru han i världsrykte överglänser dessa. Men Churchill försvinner icke ur sagan utan vill efter valet återvända som den förnämligaste av >>back benchers>>, som kommer att överskugga regeringsbänken.
Då Eden begränsade sin rekonstruktion av regeringen till att lämna
Foreign Office åt Harold MacMillan, vilken Selwyn Lloyd avlöste som
försvarsminister, var man genast på det klara med att det nuvarande
underhusets dagar voro räknade och att mera genomgripande omplaceringar inom regeringen uppskötas i avvaktan på resultaten av beslutade nyval. I sitt första radiotal den 15 april tillkännagav också Eden
att underhuset skulle upplösas den 6 maj med val torsdagen den 26 maj,
varefter det nya underhuset skall sammanträda efter pingst den 7 juni
för att officiellt öppnas av drottningen den 14 juni. Numera är det uppenbart att Churchill omsorgsfullt planerat sitt tillbakaträdande med hänsyn
till önskvärdheten att, enär nyval av olika orsaker vore lämpliga att
företa innevarande vår, Eden skulle behöva detta förtroendevotum för
sin start – om han nu får det! Prognoserna för en konservativ seger
låta emellertid gynnsamma. Visserligen har regeringspartiet med ursprungligen endast 16 rösters majoritet sedan oktober 1951 lyckats
241
..,
Dagens frågor
erövra endast ett mandat vid fyllnadsval, i Sunderland våren 1953, vilket
med rätta tolkades som bevis för hur gynnsamt folkopinionen mottog
Churchills tal i underhuset den 11 maj s. å., då han, med anledning av
Stalins frånfälle två månader tidigare, energiskt upprepade sitt önskemål från valrörelserna 1950 och 1951 om ett möte >>på högsta nivå».
Även om kommunalvalen icke bruka anses som symtom för stämningen
vid ett underhusval, ha dock de konservativas framgångar vid dessa val
under de senaste veckorna varit så positiva, att de uppfattas som ett
lyckobringande varsel.
Det kan icke heller förnekas att finansminister Butlers stora förtjänster
av Storbritanniens friare ekonomi, som bl. a. medfört slopandet av ransoneringssystemets sista rester, äro ett avsevärt kreditkonto för regeringen, vilket också är fallet med MacMillans insatser på sin tid som
bostadsminister. Dessa voro så rekordmässiga – 350 000 nya bostäder
per år – att de slogo Bevan ur brädet, då han i samma egenskap inom
Attleeregeringen kom till korta med denna uppgift. Ur svensk synpunkt
är också MacMillan som utrikesminister en god nyhet. Eden kände personligen Sverige endast genom ett kort besök 1934 som gäst hos dåvarande brittiske ministern, sir Archibald Clark Kerr, sedermera brittiskt
sändebud i Nanking, Moskva och Washington och för ett par år sedan
avliden som lord Inchape. MacMillan åter var i Finland som iakttagare
under Vinterkriget 1939-1940 och knöt vid återresan över Stockholm
personliga förbindelser med dåvarande kabinettssekreteraren Erik Boheman. I Europarådet i Strassburg har MacMillan varit livligt verksam och
därvid blivit god vän med den svenske representanten dr Karl Wistrand,
som han för ett par år sedan besökte i Stockholm. Det måste vara en fördel att en brittisk utrikesminister har en någorlunda konkret föreställning om vårt land. I övrigt är MacMillan icke heller någon duvunge inom
diplomatien. Under andra världskriget anförtroddes han den mycket
ömtåliga befattningen som ministerresident i Alger för nordafrikanska
spörsmål, där han efter de allierades landstigning i november 1942 bl. a.
hade att brottas med trekropparsproblemet: generalerna de Gaulle och
Giraud samt amiral Darlan. MacMillan är delägare i den välbekanta
anglosachsiska förläggarefirman MacMillan, utbildad i Eton och Oxford
och gick ut som frivillig under första världskriget i Grenadier Guards,
där han avancerade till kapten och sårades tre gånger. Genom sitt giftermål med lady Dorothy Cavendish, en dotter till den nionde hertigen
av Devonshire, är han också befryndad med den brittiska högaristokratien.
Jämte Eden och de konservativas nuvarande ledare i överhuset, markisen av Salisbury, då lord Cranborne, och framlidne Duff Cooper, sedermera lord Norwich, tillhörde MacMillan den fyrklöver inom konservativa partiet, som aktivt understödde Churchill i dennes kamp mot
Chamberlains »appeasementpolitik» mot Mussolini och Hitler. Finansminister R. A. Butler stod däremot på Chamberlains sida. Men nu utgöra dessa fyra: Eden, Butler, MacMillan och Salisbury lika många personliga kraftcentra inom Edens regering. Butler är »second in command»
och den populära budget med skattesänkningar, som han framlade
den 19 april, ökar lika mycket hans personliga prestige som partiets
242
———~~ ………-……__.”””””””””’……””””’..,.,___________
Dagens frågor
segerchanser. Eljest har MacMillan att räkna med samma handikap som
Eden, i det att Churchill på samma sätt var specialist på utrikespolitiken
som fallet nu är med Eden, vars meritkonto under det senaste året krediterats med sådana poster som uppgörelserna om Triest, Suezkanalzonen, persiska oljan och framför allt hans raska och resoluta ingripande att ersätta den förolyckade Europaarmen med den till Västunion
utvidgade Brysselpakten genom de Parisfördrag, som nu äntligen åtminstone ratificerats av vederbörande parlament.
Ett oberäkneligt moment i den stundande brittiska valrörelsen kan en
eventuellt fortsatt tidningsstrejk innebära. Det var redan i och för sig
något abnormt, att Churchills avgång icke kunde registreras av Londons
dagliga tidningar, vilka pålagts munkavle genom en kommunistdirigerad
okynnesstrejk av ett fåtal elektriska montörer. Nu hotar denna konflikt
att skärpas och vidgas inför perspektivet av en valrörelse utan tidningspolemik med radio och television som substitut. Ingen kan ana hur och
till vems nackdel ett sådant spektakel kan avlöpa. Ej underligt att vid ett
sammanträde i Stockholm den 7 april med r.epresentativa företrädare för
de stora internationella pressorganisationerna i anledning av tidningsstrejken i London deras uppmärksamhet fästes på det system med obligatorisk skiljedom för arbetsfredens tryggande, som Tidningarnas Arbetsgivareförening och de grafiska fackförbunden i Sverige tillämpat sedan
december 1937. Man må undra varför denna fredsgaranti skall begränsas
till tidningspressen? Är den inte lika välbehövlig t. ex. för ett lands kommunikationer, när i dessa dagar den brittiska lokpersonalen är ute med
nya lönekrav med ultimativt strejkhot för alla statsägda järnvägar?
Blott en »inre» På borgerligt håll i Finland bestrider man inte att
frihet för Finland? socialdemokraterna under efterkrigsåren spelat en
mycket hedersam roll, när det gällt gränsdragningen och vakthållningen
mot det kommunistiska partiet och mot den ideologi, som har sitt fäste
i öster. Det är verkligen någonting att reflektera över, huru det kunde
ha gått, om oppositionen inom det socialdemokratiska partiet lyckats
driva det därhän att partiet i början av år 1945 hade ingått förbund med
folkdemokraterna; utvecklingen i satellitstaterna ger klara antydningar
om, vilken fortsättningen i Finland hade blivit. Det var emellertid inte
bara socialdemokraterna som svarade för denna vakthållning. Utan kraftiga borgerliga insatser hade spärren mot kommunisterna inte kunnat
upprätthållas. Till socialdemokraternas ära länder att de klarare och
mera konsekvent än hr Rekkonens agrarförbund insett vådan av ett samarbete med kommunisterna i regeringsställning. Detta har man till fullo
insett också i Moskva. Mot inga politiker torde den ryska radion och
pressen ha rasat med sådan frenesi som mot vissa socialdemokrater, betraktade som hr Tanners handgångne män, dvs. i Moskvas textutläggning såsom den amerikanska dollarimperialismens agenter.
Men sommaren 1954 skedde en omsvängning. I Moskva befann sig då
hr Väinö Leskinen, betraktad som en av socialdemokraternas effektivaste
män, hörande just till den grupp, som gått i spetsen i kampen för de
gamla demokratiska idealen i Finland. Han hade i kriget visat sig vara
en oförvägen officer, livligt uppburen av sitt folk, och han hade som
243
Dagens frågor
agitator med ett drag av glamour boy sagt befriande ord om Finlands
rätt till självständighet och om det förakt, som varje god medborgare
måste hysa mot den ryska propagandans ombud i Finland. Då han i
fjol vistades i Moskva, var det inte i egenskap av politiker, utan såsom
representant för Arbetarnas idrottsförbund. Det bereddes honom då tillfälle att vara närvarande då ett ryskt-finländskt handelsfördrag undertecknades. Vad som skedde vid sidan av dessa mera officiella funktioner
vet man exakt inte. Av en del kommentarer fick man dock uppfattningen,
att ryssarna förklarat sig betrakta socialdemokraterna i Finland såsom
proletariatets verkliga företrädare, mera betydelsefulla än de inflytelse·.
lösa och undanskjutna kommunisterna. Hr Leskinens överraskade och
oroliga partivänner fattade konversationerna så, att denne å sin sida
medgivit att det socialdemokratiska partiets politik före vinterkriget och
under de efterföljande krigsåren varit alldeles oriktig. För att korrigera
felen skulle partiet nu helt och hållet ändra sin inställning till Sovjets
politik.
Bland partivännerna väckte dessa utsagor en icke ringa uppståndelse.
Man höll konferenser, vid vilka riksdagens talman, K.-A. Fagerholm och
partiordföranden Emil Skog voro närvarande, men några dementier av
det, som hr Leskinen påstods ha sagt, offentliggjordes inte. Hr Fagerholm, tidigare en av Moskvas hatkycklingar, var också samtidigt i Ryssland och bemöttes med all tänkbar älskvärdhet, men om honom gick det
inga rykten om mer eller mindre tydligt formulerade syndabekännelser.
En sak, som bekräftar, att någonting hade skett under hr Leskinens
Moskvabesök, var den kommunistiska pressens omsvängning vid bedömningen av en del socialdemokratiska politiker. Den 29 november samma
år skrev det kommunistiska organet >>Ny Tid»: »Vi antecknar, att sådana
kretsar som hittills visat nästan intet intresse alls för att utveckla förbindelserna med Sovjetunionen nu har t. o. m. trätt i förgrunden för dessa
strävanden, främst då socialdemokratiska förgrundsfigurer.»
Fortsättning följde den 27 januari i år, då hr Leskinen i ett stort tal
deklarerade att det ingalunda varit av ondo att Finland utrikespolitiskt
»nödgats reva seglen». Tidigare, under 1920- och 1930-talen, hade Finland i sin politik ägnat sig åt något, som talaren betecknade såsom »Översjälvständighet», det hade skjutit över målet. Nu hade det dock funnit sig
till rätta i anpassningen från översjälvständigheten till en »inre» självständighet. Finland hade, med andra ord, lämnat det »Orealistiska» tänkandet bakom sig och kunde glädja sig åt, väl icke en yttre självständighet, men ät en inre!
De tongängarna hade klanger, som erinrade om de tider, då den gammalfinska undfallenhetspolitiken utgjorde Finlands största inre bekymmer. Läget i Finland är inte heller nu sådant, att man öppet kan polemisera mot hr Leskinens ord om de revade seglens förmåner. Det säger
sig självt att ingen i Finland önskar komma i någon konkret motsättning
till Ryssland. Men då det går därhän, att vapenstilleståndet 1944 firas
med högtidligheter, som äro ägnade att inskärpa, vilken lycka det var
att Finland förlorade kriget och vilken uppryckning inom vissa industriella områden, som skadeståndsleveranserna inneburo – då har
man kommit ett stycke ned på det sluttande planet.
244
llillllll—~ — – –.~———– –r·~···=•···-””””’”””””””””…….””””’–=———-~
Dagens frågor
Det bedrivs uppenbarligen i Finland en opinionsbildning, som syftar
till att ur nationens minne utplåna det faktum, att Finland hösten 1939,
mot alla fördrag och överenskommelser överfölls av Ryssland, att ingen
part i en tvist någonsin haft så klara papper som Finland då, att frederna i Moskva voro våldsfreder och att krigsskadeståndet blev en orimlig
börda, kanske utan motstycke i fredernas historia. Visserligen har Ryssland efter år 1944 uppfört sig korrekt, om än hårt i många stycken, men
man kommer dock icke ifrån att Finland, till följd av frederna, de territoriella förlusterna och krigsskadestånden är ett vida fattigare land nu
än för 15 år tillbaka. Beträffande hr Leskinens nya linje har man rätt att
undra, vad partiets kongress kommer att säga, då den samlas i juni. Att
helt blunda för den frontförändringen lär inte lyckas.
245
-r ._
FRICK & FRICK
AKTIEBOLAG
MALMÖ
Försäkringar
RIDDARHYTTE
AKTIEBOLAG
RIDDARHYTTAN
Fosforren järnmalm, slig och sinter.
Exporttackjärn, martintackjärn och
lancashiretackjärn för råskenetillverkning.
Råskenor och smältstycken•
•
Sågade och hyvlade TRÄVAROR· SKOGSPRODUKTER
—-~——–~-._~·~~—–~-~————————–~