Dagens frågor

, DAGENS FRÅGOR
Avstaliniseringen i Estland
Det av Sovjetryssland ockuperade Estland har under den sista tiden våndats i avstaliniseringssmärtor. Utåt ser
det ut som om likviderandet av stalinkulten skedde lugnt och utan speciella svårigheter. I själva verket pågår
under den lugna ytan en häftig och
t. o. m. hänsynslös kamp mellan de
mer eller mindre stalintrogna kommunisterna och sådana som önskar en hastigare avstalinisering. De förstnämnda
tyckas vilja fortsätta russificeringspolitiken från stalintiden, fastän kanske inte längre i så brutala former,
de andra har emellertid anslagit mera
nationella toner, någon av dem kan
man t. o. m. kalla ~nationell~ kommunist. Så har avstaliniseringen i Est·land också blivit en fråga, om russi- . ficeringen skall fortsättas eller om den
nationella kulturen skall ges visst livsrum. Allt detta gör kampen under ytan
ganska komplicerad, så att det ofta är
svårt att veta, vem som är vem. Alla
frågor är särskilt bland inteiiiett dagligt samtalsämne, men
den kommunistiska pressens spalnår endast svaga efterdyningar.
Hela avstaliniseringen får en kuriös
anstrykning genom den omständigheten att den ledes av gamla stalinister. Alla dessa Moskva-trogna, som efter den stora utrensningen av de estniska kommunisterna 1949-51 av Sta- : lin sattes på sina platser, sitter för
närvarande kvar på dem. Vi kan t. ex.
nämna förste sekreteraren i det estniska kommunistpartiets centralkommiUll Ivan Käbin (som i maj 1956 besökte Sverige såsom medlem av delegationen från Högsta Sovjet i Moskva
och som i egenskap av röd quisling
framkallade en rad protestdemonstrationer i baltisk-vänliga kretsar här)
och ordföranden för ministerrådet
Aleksej Miiiirisepp; dessa båda har
vuxit upp i Ryssland och har där blivit skolade. Dessa män försöker- tydligen enligt direktiv från Moskva –
att bromsa avstaliniseringen och att
leda den »planmässigt», så att hela frå-
gan inte skall glida undan partiets
kontroll.
Händelserna i Polen och Ungern
framkallade hos funktionärer från stalintiden oro och nervositet för deras
eget öde, som t. o. m. märktes utanför.
I en sådan atmosfär behandlade även
det estniska kommunistpartiets centralkommitte avstaliniseringsproblemet på ett plenarmöte i november
1956, där Käbin enligt det officiösa referatet i äkta stalinistisk anda utropade: »Vi få inte tillåta ett fördö-
mande av de verkliga förhållandena
på måfå och i största allmänhet. Att
förhålla sig försonligt till partifientliga manifestationer måste bedömas
som rutten liberalism, vilken vittnar
om att det i enstaka partiorganisationer ännu finnas idepolitiskt svaga
kommunister som inte ha några principer, när det gäller yttringar av den
borgerliga ideologien, som äro oförmögna att genomskåda, att främmande
åsikter införas under kritikens täckmantel.» Alltså är enligt den orolige
Käbins insinuationer avstaliniseringen,
när den inte utvecklar sig med planmässig långsamhet, :.rutten liberalism~
och ~borgerlig ideologi».
I spetsen för en snabb avstalinise- 80
ring går den s. k. intelligensen, en rad
kommunistiska författare, konstnärer,
vetenskapsmän och lärare inberäknade. steg för steg har de nått några
resultat, som för ett par år sedan hade
varit otänkbara. Särskilt faller detta i
ögonen, när det gäller omvärderingen
av litteraturen och historien.
Sålunda har några litterära grupperingar ifrån tsar- och självständighetstiden, såsom Ung-Estland, Tarapila
och Arbujad, som 1949-50 i sin helhet
kastades överbord, funnit en mera nyanserad behandling: man utgår från
den kommunistiska ståndpunkten men
försöker skilja ~agnarna från vetet».
Friedebert Tuglas, Mait Metsanurk,
Betti Alver, August Sang, Kersti Merilaas, Johannes Semper, Paul Viiding
och Nigol Andresen (de tre sistnämnda kommunister), som 1949-50
uteslöts ur Sovjetestlands författarförening såsom ~borgerliga nationalister» (vilket samtidigt betydde att de
blev berövade publikationsmöjligheter), har utan att de själva bett därom
återupptagits som föreningsmedlemmar och det med retroaktiv verkan,
som om uteslutningen aldrig hade ägt
rum. De uteslutna medlemmar, som
under tiden hade avlidit i slavläger i
Sibirien (Heiti Talvik) eller i fängelse
i Estland (Hugo Raudsepp), kunde
man inte återupptaga i medlemsförteckningen, men deras namn är inte
längre absolut bannlysta. Till stor
överraskning har på sista tiden t. o. m.
några författare, som har flytt till den
fria världen, vunnit ett blygt och försiktigt erkännande, såsom Estlands
största skalder Gustav Suits (död 23
maj 1956 i Stockholm) och Marie Under (bor i Stockholm), den finsk-estniska författarinnan Aino Kallas (död
9 nov. 1956 i Helsingfors), vidare den
även i Sverige välkände kompositören
Eduard Tubin (bor i Stockholm), den
omtyckta estniska tragediennen Liina
Reiman (bor i Helsingfors) och Estlands störste grafiker Eduard Wiiralt
(död 8 jan. 1954 i Paris). När man nu
erkännande omnämner dem, tillägger
man visserligen flera »men», men deras under mellantiden alldeles bortraderade namn har återigen börjat leva,
rättare sagt spöka och bekymra de under stalintiden fabricerade kommunistiska propagandaförfattarna med obetydlig litterär kapacitet.
Efter en så omfattande omvärdering
har det naturligtvis varit nödvändigt
att revidera den av den kommunistiske fanatikern Max Laosson år 1949
uppställda tesen om den estniska kulturens tillbakagång under självständighetstiden 1918-1939. I dess ställe
har man från skräpkammaren dragit
fram Lenins tes om två kulturers existens i varje kultur. Det existerade så-
lunda även i det självständiga Estland
å ena sidan en progressiv, å andra sidan en urartad, borgerlig kultur och
litteratur. Alla författare och konstnä-
rer, som har tagits till nåder igen,. förklaras nu i efterskott som progressiva,
och därmed är allt i sin ordning.
Förkaslandet av tesen om den estniska kulturens nedgångstid har fått
så långtgående följder, att den år 1952
utgivna »Eesti NSV ajalugu» (Sovjetestland& historia), ett monument över
förfalskningen av Estlands historia
(se om historiens förfalskning även
Svensk Tidskrift 1952, sid. 56-58 och
1953, sid. 48-52), verkligen på den
punkten har måst förklaras förfalskad.
Trots motstånd från de verkliga förfalskarna, rysslandsesterna Gustav
Naan och Viktor Maamägi, pågår f. n.
en omredigering av verket. Till stor
överraskning har till detta arbete satts
även den kommunistiske historieprofessorn Hans Kruus, som 1950 fick
lämna posten som preses i Sovjetestlands vetenskapsakademi och sattes i
fängelse i Leningrad och som under
åren 1950-55 såsom »borgerlig nationalist» överöstes med glåpord, bl. a.
också för att han hade saboterat historieförfalskningen.
Enligt sovjetsed – i det hänseendet
har ingen avstalinisering gjort sig gällande – kan man nu få läsa i den
sovjetestniska pressen, hur den ene efter den andre av Moskvas hantlangare,
som med Max Laosson i spetsen från
och med år 1949 nedsvärtade och bespottade de flesta framträdande estniska författare och konstnärer, en rad
kommunistiska sådana medräknade,
och sedan utraderade deras namn, nu
bekänner sina synder. Det är löjeväckande, när upphovsmannen till »nedgångstesen» Laosson nu anstränger
sig att vara huvudförsvararen av den
:.progressiva kulturens existens».
I den s. k. socialistiska realismens
namn kastades under åren 1949-51
den värdefullare delen av den estniska
litteraturen överbord. Dagens syndabekännare skriver emellertid i samma
socialistiska realisms namn, att de
tidigare intog en vulgärsociologisk
ståndpunkt, att de inte hade förstått
den rätta socialistiska realismen. En
vanlig läsare begriper i en sådan situation ännu mindre, vad den sakrosankta socialistiska realismen egentligen innebär.
Sammanfattningsvis måste man på
grundvalen av för närvarande tillgängliga fakta konstatera, att på det kulturella området avstaliniseringen redan gått så längt, att en fullständig
återgäng till förhållandena som de
var under Stalins tid knappt är möjlig. På det politiska och administrativa området är avstaliniseringen dock
knappast märkbar: stalin-tidens system och de som då hade makten sitter
kvar. En sådan situation skapar en
extraordinär spänning mellan de
gamla stalinisterna och avstaliniserarna. Detta kan komma att medföra
överraskningar i den ena eller andra
riktningen.
81
Algeriet – landet i brännpunkten
Den, som första gängen kommer till
Alger blir förvånad över hur fransk
staden verkar. Bortsett frän arabstaden – kasbahn – är fransk arkitektur och kultur helt förhärskande. Även
det bördiga jordbruksområdet i kustbandet mot Atlasbergen gör ett europeiskt intryck. Jordbruket, som ofta är
kombinerat med vin- och fruktodling,
bedrivs efter moderna metoder och
torde ligga betydligt över fransk medelstandard. De franska jordbrukarna
s. k. colons är i allmänhet bönder i
egentlig bemärkelse även om en del
stora gods finnes. De franska jordbrukarna besitter oftast jorden i tredje
och fjärde generationen och har utfört
ett beundransvärt kolonisationsarbete.
Alla innevänarna är oberoende av ras
och religion franska medborgare och
de nordliga departementen har samma
status som de franska, medan de södra
territorierna med Sahara lyder under
militär förvaltning, som är direkt underordnad Algeriet.
Helt visst har tavlan även mörka
färger. En stor del araber lever i yttersta fattigdom och stor arbetslöshet
räder. Detta har framförallt sin grund
i den stora befolkningsökningen. För
hundra är sedan fanns 1,5 miljoner
innevänare i Algeriet, nu nära 9 miljoner. Någon mera betydande industri
har icke uppstått då landet saknar rå-
varor. På sista tiden har man dock
börjat att bryta ganska stora mängder
stenkol och man har även funnit olja.
Talet om fransk utsugning är en myt.
Frankrike tillskjuter tvärtom varje är
stora belopp för att Algeriets budget
skall gå ihop. Ekonomiskt har Algeriet
främst betydelse för Frankrike som
avsättningsområde. Landet har sedan
1830, då det erövrades av fransmännen, genomgått en väldig utveckling.
Frän att ha varit en barbar- och sjö-
rövarstat styrd av en enväldig Dey
82
har Algeriet blivit det mest civiliserade landet i Afrika.
Men otack är världens lön. I dag befinner sig fransmännen invecklade i
någonting mitt emellan ett kolonialkrig och en polisoperation av oerhörd
omfattning som för varje dag blir allt
allvarligare. Vissa delar av landet behärskas helt av rebellerna och nästan
överallt förekommer terrordåd. Om
man talar med en genomsnittsfransman i Algeriet får man ofta höra att
amerikanarna, kommunisterna och de
arabiska nationalisterna har skulden
till det nuvarande anarkistiska tillståndet. Denna konstellation kan förefalla egendomlig men det ligger nog
en del sanning i fransmännens uppfattning. Det var amerikanarnas antikolonialism som aktualiserade nationaliststrävaodena efter det andra
världskriget. Kommunisterna är starkare i Algeriet än i någon annan del
av Nord-Afrika främst på grund av
att så många araber tagit arbete i
Frankrike och där blivit kommunistiskt influerade. På senare tid har en
mängd av dessa araber återflyttat till
Nord-Afrika och synas tillsammans
med en del f. d. kolonialsoldater vara
de mest aktiva terroristerna. Det allvarligaste hotet kommer dock frän
Kairo. De arabiska nationalistledarna
är de farligaste orosstiftarna i världen just nu. Arabvärlden hetsas till
kamp mot västerlandet frän Indiska
Oceanen till Atlanten och från Sansibar till Israel. Radiopropagandan frän
Kairo, som även sändes till det svarta
Afrika, bedrives med Nassers goda
minne. Vid samtal med araber hör
man ofta den åsikten framföras att
araberna gärna bör söka stöd av kommunistländerna i sin kamp mot västerlandet ty de är ju tack vare sin religion immuna mot de kommunistiska
ideerna. Som exempel brukar även
framhällas att såväl Hitler som Roosevelt samarbetade med Sovjet när det
passade dem. Ett farligt resonemang
som bygger på önsketänkande, ty det
är väl knappast troligt att religionen
är en sådan maktfaktor för Nord-Afrikas stadsbor, bland Egyptens fellaber
eller bland arabflyktingarna frän Palestina, att den kan förhindra kommunismen. Rebellerna i Algeriet de s. k.
fellaghas, opererar dels i militära förband om flera hundra man, ofta utrustade med granatkastare och bazookas,
dels i mindre terroristgrupper. Dagligen begås ohyggliga våldsdåd mot
franska kolonister och framför allt
mot araber varvid även kvinnor och
barn mördas. Det är betecknande för
världsopinionen av i dag att dessa
våldsdåd knappast omnämnas medan
de få franska repressalieåtgärderna
ges stor publicitet. I mänga länder
tycks den allmänna opinionen tro att
arabernas terrorkrigföring är jämställd med en demokratisk frihetsrörelse. Detta är fullständigt felaktigt
och det är troligt att den övervägande
delen av arabbefolkningen endast av
rädsla för repressalieåtgärder, hjälper
terroristerna. Hittills har många fler
lojala araber än fransmän fallit offer
för våldshandlingar.
Det kan synas egendomligt att fransmännen som insatt över en halv miljon man inte har kunnat kuva upprorsrörelsen. En av orsakerna är hänsyn
till opinionen i Frankrike och risken
för att i onödan orsaka förluster bland
lojala araber. Man har dragit sig för
operationer, som skulle kunna medföra mera betydande förluster. Ett
verkligt fälttåg i Algeriet var innan
Suez i betydande franska kretsar lika
impopulärt som Indo-Kinakriget var.
Det är främst främlingslegionen, som
till ”/.-delar består av tyskar, som satts
in i de hårdaste striderna. På de infödda trupperna kan man, för första
gången i den franska kolonialarmens
historia, icke längre lita. Den kanske
viktigaste orsal{en är emellertid svä-
l
righeten för en· modern arme att bedriva polisoperationer, för det är i
första hand sådana operationer det är
fråga om, även om de ofta lokalt
övergå i ren krigföring. Bombflyg kan
man ofta inte använda därför att risken att skada oskyldiga är för stor.
Artilleri och stridsvagnar är inte till
mycken nytta i bergen. Ä ven taktiskt
har insatsen varit mindre lyckad. Alldeles som i Indo-Kina har den franska
militärledningen satsat för mycket på
modern europeisk eller kanske snarare amerikansk krigföring. Motoriserade förband har stött efter vägarna
medan terrängen vid sidan om praktiskt taget har varit fri från franska
trupper. Följden har blivit att rebellerna efter verkställt överfall har kunnat dra sig tillbaka i bergen utan att
vara allvarligt hotade. Sedan ett halvår
synes den franska ledningen ha gått in
för en annan taktik. Fallskärmstrupper, helikopterburna förband, infanteri med klövjeutrustning och ryttarförband uppsöker nu fienden i bergen.
Det är troligt att rebellbanden genom
den nya taktiken skall kunna tillintetgöras och förlustsiffrorna har stigit. De
franska rapporterna talar om i medeltal 150 stupade rebeller per dag och dc
egna förlusterna torde väl inte vara
mycket mindre.
Vad som hänt militärt i Algeriet, liksom även tidigare under det grekiska
inbördeskriget, i Indo-Kina, på Malacka och i Kongo borde vara en varning för västerns strateger. Vi har i
våra dagar två sorters krig. Dels det
stora allt ödeläggande atom- och flygkriget, som kanske aldrig släpps lös,
: dels det lilla mer eller mindre partisanbetonade kriget som nästan ständigt försiggår någonstans i världen
och som kräver en helt annan taktik
och utrustning än vad som är regel i
de amerikanska och västeuropeiska armeerna.
Först när ordnade förhållanden
r.C>r __
.
.
.
.
t~
83
äterställts kan det bli tal om reformer.
Eftergifter nu skulle uppfattas som ett
svaghetstecken och skulle troligen
medföra att de 1,2 miljoner fransmännen i Algeriet igångsatte privata aktioner, vilket general Faure tycks ha
varit inne på, eller helt bröt med moderlandet, vilket skulle göra Algeriet
till ett nytt Israel.
Remissdebatten
Om riksdagsledamöterna före remissdebattens tjugofemtimmarsdrabbning
styrkte sig med Morgon-Tidningen,
kunde de ta del av f. d. riksdagsmannen Fasts kritik av remissdebatter som
sådana, baserad på erfarenheter frän
39 riksdagar.
»Jag har för resten aldrig hyst nå-
gon större aktning för remissdebatter.
De är mest paradnummer.»
För hårt sagt? Ja, ställer man »paradnummer» i motsättning mot »saklig debatt», som Fast gjorde i sitt fortsatta resonemang, så är nog omdömet
berättigat. Men i så fall gäller det så
gott som alla större meningsutbyten
i riksdagen. Där skyttegravarna är
grävda, har man inte att vänta några
rörliga fäktningar.
Regeringen gjorde också allt som
rimligen göras kunde för att förvandla
debatten till en klang- och jubeluppvisning (s). Regeringens behov av att
omvittna sin förträfflighet ströks under både av att finansministern mot
all sedvana höll inledningsanförandet
i andra kammaren och av att statsministern på debattens andra dag
överraskande gick in på bästa radiotid
med ett stort angrepp på folkpartiledaren.
största intresset tilldrog sig utan tvekan sonderingarna kring koalitionens
framtid. Vad som i skrivande stund
bekräftats – den definitiva olusten
hos vissa ledande bondeförbundare –
-~
84
kunde inte skylas över av Erlanders
bedyranden eller trollas bort genom
Hedlunds förtjusta uttalanden.
Att tanken på samlingsregering har
anhängare inom bondeförbundet framgick snart nog – ja, strängt taget redan innan gruppledaren i andra kammaren, Pettersson i Dahl, hunnit få ordet, eftersom Expressen redan någon
timme dessförinnan förmedlat till sina
läsare ett referat av herr Petterssons
regeringskritiska anförande. De orden
var knappast meriterande för en plats
i koalitionsregeringen men siktade
kanske längre.
Vad beträffar regeringssammansättningen har händelserna alltså redan
visat, att de stora fanfarerna (»en sällsynt lycklig utveckling …») fick tjäna
till att överrösta en hel del dissonanser (»men vill vi vara ärliga, måste vi
medge, att läget såväl ute i världen
som här hemma är långt ifrån tillfredsställande»). Skall man snart
kunna konstatera klarnad sikt också
beträffande det ekonomiska skeendet?
En större förnöjsamhet kan knappast tänkas än den som vissa socialdemokrater, dock knappast finansministern, lade i dagen, när de i »Recept mot inflatiom tyckte sig finna
stöd för sin uppfattning om den socialdemokratiska politikens framgång
på det ekonomiska området. För den
mindre trosvisse ter sig uppsatserna
tvärtom som en svidande vidräkning
med regeringspolitiken.
På samma sätt har man svårt att förstå, hur den framlagda finansplanen
kan vara en källa till glad stolthet för
regeringen. Vad är den annat än ett
resignerat erkännande av att vi står
inför en utgiftsexplosion med oöverskådliga följder? Borta är den stolta
totalbalanseringen – fjolårets redan
svikna löfte om självfinansiering vå-
gar ingen utfärda på nytt. I långtidsutredningens kalla ljus ter sig årets finansplan med sin 12-procentiga utgiftsökning fantastiskt verklighetsfrämmande. Inte att undra på, att finansministern sköt ansvaret ifrån sig:
»Till mitt försvar har jag då endast att
anföra att om detta hus i praktiskt taget 100-procentig enighet beslutade sig
för att utställa vissa växlar på framtiden, så betraktar jag det som en politisk anständighetsfråga att de växlarna också inlöses.»
Den sakliga debatten i ekonomiska
frågor undvek statsråden i stor utsträckning genom att kåsera kring de
skiftande omdömen – »stark» och
»svag» – som kommit budgeten till
del. Nog förefaller det fattigt att inskränka sig till raljeri kring ett ordval – vad som menades med det ena
och det andra omdömet hade ju tålmodigt utvecklats både av herr Cassel
och herr Ohlin.
I första kammarens annars mera
undanskymda debatt (åhörarfrekvensen på läktarna talade med förkrossande majoritet till andra kammarens
förmån) – i första kammaren tog LOordförande Geijer till sin gamla slägga
och drämde till professorerna och deras »skrivbordsfantasier». Så gånge det
var och en som vågar utpeka fackföreningsrörelsen som en faktor, som kan
lägga hinder i vägen för samhällelig
balans. Också för lantbrukarna hade
herr Geijer föga till övers, men så tillhör han ju inte heller direkt »den politiska delen av arbetarrörelsen». Lantbrukarna har det, fick man veta, så väl
ställt, att de mycket väl utan höjda
produktpriser kan bära den ofrånkomliga lyftningen av lantarbetarlönerna.
Hos många bondeförbundare, främst
den oförbrännelige herr Rubbestad, visade sig statstjänarna och förslaget till
»nollställning» av deras löner ha föga
gehör. Att få fram riksdagsgrupperna
till enat uppträdande i de frågorna
kommer inte att bli lätt – vad som i
regeringen stannat vid en reservation
från bondestatsrådens sida kan kanske
i riksdagen växa till något mera dådkraftigt.
Glädjande var frånvaron av polemik
de borgerliga oppositionspartierna
emellan. Folkpartiledaren var i god
form och högerns Leif Cassel argumenterade som alltid klart och klokt.
Visst saknades ändå herr Hjalmarsson
i debatten: han har ju en särdeles förmåga att få fram väsentligheterna, dra
motståndarna på sig och efter en god
fight skaka dem av sig.
Med av rörelse skälvande stämma
utnämnde statsministern 1957 års riksdag till »de väldiga reformernas riksdag». Man har lärt sig konsten att utställa växlar …
Lärartillsättningen
Genom 1950 års skolbeslut bestämdes,
att den blivande enhetsskolan skall
vara kommunal och åtnjuta statsunderstöd. Detta motiverades med att en
förstatligad skola förutsatte en utomordentligt omfattande och dyrbar administrativ apparat. Vidare kunde det
befaras, att ett förstatligande skulle
förkväva det kommunala initiativet
och den ansvarskänsla, som i stort sett
präglar distriktens nuvarande inställning till skolväsendet.
Då enhetsskolan är avsedd att utgöra
en syntes av den kommunala folkskolan och den i stor utsträckning statliga realskolan, där högst olika bestämmelser gäller såväl med avseende på
skolväsendets lokala och regionala ledning som beträffande lärartillsättningen, kan svårlösta förvaltningsproblem och även starka intressemotsättningar knappast undvikas.
Frågan om skolväsendets ledning
löstes av 1956 års riksdag på grundval
av ett betänkande av 1951 års skolstyrelseutredning, medan den av samma
utredning behandlade lärartillsättningen fick stå över för ytterligare be- 85
redning. Under remissbehandlingen
hade nämligen framkommit, att utredningen med sitt förslag icke lyckats
utjämna de intressebetonade motsättningar, som tidigare kommit till uttryck i diskussionerna kring lärartillsättningsfrågan.
För närvarande gäller att vid tillsättning av ordinarie lärare vid folkskolorna folkskolestyrelsen uppgör ett
förslag, som upptar de tre mest meriterade sökandena, varefter en av
dessa väljes av skolstyrelsen. Även lä-
rare vid högre kommunala skolor tillsättes efter val av en kommunal skolstyrelse, men skolstyrelsen är författningsmässigt bunden att välja den mest
meriterade. Valet kan för övrigt överklagas, först hos skolöverstyrelsen och
sedan hos Kungl. Maj:t. Vid de statliga
skolorna sker tillsättningen av Kungl.
Maj :t, när det gäller lektorer och
adjunkter och av skolöverstyrelsen
med avseende på ämneslärarinnor.
Inom skolkommissionen yppades på
sin tid en stark sympati för tanken,
att tillsättningsförfarandet vid folkskolorna skulle utsträckas till att gälla för
hela enhetsskolan. Denna uppfattning
torde ha starkt stöd på kommunalt
håll, inte minst i landsbygdens skoldistrikt, medan en stark opposition anmälde sig från berörda lärargrupper.
För folkskollärarna var det angeläget
att komma bort från det otillfredsställande valförfarandet, som obestridligen givit utrymme åt ovidkommande
hänsyn vid behandling av tillsättningsärenden, och läroverkslärarna motsatte sig med stor kraft den försämring, som en överflyttning av tillsättningsbefogenheterna från Kungl. Maj :t
till en kommunal skolstyrelse av
många olika skäl bedömdes vara.
skolstyrelseutredningens förslag, i
och för sig svåröverskådligt och sannolikt omöjligt att i praktiken genomföra
på åtskilliga betydelsefulla punkter, utlöste diametralt motsatta reaktioner
86
på kommunalt håll och från lärarorganisationerna. I den nyligen framlagda
propositionen (nr 61 ang. riktlinjer
för förfarandet vid tillsättning av vissa
lärartjänster m. m.) illustreras detta
med citat ur yttranden avgivna av
Svenska landskommunernas förbund
och Läroverkslärarnas riksförbund. I
den förra organisationens yttrande anföres: »Utredningens förslag ifråga om
lärartillsättningen andas sålunda omotiverad misstro mot kommunerna och
bygger helt på den förutsättningen att
en lärares och skolledares duglighet
skulle vara praktiskt taget helt beroende av betygspoäng och antal tjänsteår.»
Läroverkslärarnas riksförbund däremot har för sin del kommit fram till
följande uppfattning i samma fråga:
»Utredningen tror med andra ord
kommunerna om allt gott; förbundet
konstaterar för sin del att förutsättningar fortfarande finnes för ett enskilt missbruk av den kommunala makten och vill skydda lärarna däremot.»
Det är ingen tvekan om att det måste
ha inneburit betydande svårigheter
för ecklesiastikministern att ur så
principiellt motsatta synpunkter utvinna en lösning som skulle tillgodose
båda parter. Hur svårt det varit framgår bl. a. av det förspel, som föregått
propositionens framläggande. Veterligen har den varit färdig ganska länge,
men fått vila på ecklesiastikministerns
bord, därför att vissa av hans regerings- och riksdagskolleger inom bondeförbundet haft svårt att acceptera
den uttunning av den kommunala tillsättningsmakten, som förslaget innebär.
I korthet förordar propositionen ett
i princip enhetligt tillsättningsförfarande av samtliga lärare på real- och
folkskolestadiet och därmed även för
enhetsskolan. Tillsättningsmyndighet
blir den statliga mellaninstansen och
den kommunala skolstyrelsen har förslagsrätt. Materiell besvärsrätt föreligger till Kungl. Maj:t.
Det torde redan nu kunna konstateras, att det framlagda förslaget tillgodoser varken kommunernas önskemål eller lärarnas vid de högre skolorna intressen. Hur stora motsättningarna kommer att bli får den närmaste framtiden utvisa. För kommunerna gäller sannolikt alltfort skolkommissionens ord att utan rätt att
tillsätta lärare är kommunens inflytande över skolväsendet illusorisk. För
de statligt anställda ämneslärarna blir
situationen, att deras meriter kommer
att prövas av myndigheter, som de förmenar icke på samma sätt som skolöverstyrelsen besitter förutsättningar
för en allsidig bedömning, framför allt
av den vetenskapliga utbildningen, och
vidare kommer de i beröring med kommunal maktutövning, något som de tidigare varit helt oberoende av. Samtidigt måste erkännas att det är välgörande, att ecklesiastikministern med
sitt förslag rensat upp i det träsk, som
folkskollärartillsättningen hittills utgjort och att förbättrade tillsättningsprinciper för de högre kommunala
skolornas del utgör en betydelsefull sak
i propositionen.
Den gemensamma europamarknaden
Tiden sedan andra världskrigets slut
har karakteriserats av energiska strä-
vanden i riktning mot ett ökat handelspolitiskt närmande mellan Europas fria stater. Dessa ansträngningar
har tagit sig uttryck i en serie åtgärder, som varit ägnade att kraftigt
främja utrikeshandeln mellan Västeuropas länder. Här skall endast erinras om samarbetet inom OEEC, vilket
haft till resultat ett successivt nedbyggande av de kvantitativa handelshindren, vidare om de överenskommelser, som träffats inom ramen för
GATT, angående nedsättning av gällande tullar, än vidare om tullunionen
mellan Belgien, Holland och Luxemburg (Benelux) samt slutligen om koloch stålunionen, ett slags partiell tullunion på ett utomordentligt centralt
varuområde. Ett regionalt handelspolitiskt samarbete är också målet för den
gemensamma nordiska marknad, som
snart passerat utredningsstadiet och
enligt optimistiska bedömare inom en
nära framtid skall kunna förverkligas.
Allt detta – i och för sig betydelsefullt – överskuggas av det gigantiska
projekt, som på sistone i konkret form
sett dagen: ett successivt och fullständigt nedrivande av alla handelshinder,
,, såväl tullar som kvantitativa restrik- :: tioner, mellan Västeuropas ekonomiskt ledande stater och bildandet av
. en tullunion dem emellan. Initiativet
har utgått från den sexstatsgrupp, som
>~1- och stålunionen omfattar (Belleluxstaterna, Frankrike, Italien och
Västtyskland), och väcktes så sent som
, i juni 1955. Sedan dess har förberedelsearbetet fortskridit i rask takt: den
.,: s. k. Spaak-rapporten publicerades un- ~~’,der våren 1956, ett förslag till stadga
f’Yför den blivande tullunionen fram- :· ~lades i Bryssel för några veckor sedan,
ioch ett fördrag mellan de sex staterna
’(väntas kunna undertecknas redan den
.10 mars detta år. Ofrånkomliga me- ’Jningsmotsättningar på vissa punkter
•;anses icke vara större än att de med
~cgod vilja skall kunna överbryggas.
!, Jämsides härmed har en inom OEEC
tillsatt kommitte studerat frågan om
möjligheterna att i anslutning till den
!tilltänkta tullunionen inrätta ett euro·peiskt frihandelsområde. Medan en
!tullunion utmärkes av tullfrihet mel- .. jlan unionsländerna inbördes och en
~tgemensam yttre tullmur, innebär ett
jl\\frihandelsområde likaledes tullfrihet
·~ inåt – mellan de deltagande län- 87
derna – men frihet för dessa att själva
bestämma sitt tullskydd gentemot omvärlden. Vilken av dessa vägar man än
väljer, blir alltså handeln i princip fri
mellan samtliga i samarbetet deltagande stater.
En tullunion i angiven bemärkelse
är självfallet knappast lockande för så-
dana stater, som vill behålla friheten
att autonomt bestämma sin tullpolitik
gentemot »tredje land». Detta kan bero
på att man vill – via differentierade
tullsatser – gynna vissa leverantörländer (t. ex. Storbritannien visavi imperieländerna) eller att man helt enkelt tvekar att höja den egna, yttre
tullnivån till den (väsentligt högre)
nivå, som förmodligen kommer att
gälla för deltagarna i tullunionen
(detta är särskilt aktuellt för Danmark
och Sverige). En annan betydelsefull
faktor i detta sammanhang är att deltagarna i en tullunion sannolikt får
uppge en ansenlig del av sin självständighet även i andra ekonomiskt-politiska frågor än tullpolitiken – till förmån för någon överstatlig, »koordinerande» instans, vars åtgöranden knappast torde kunna bringas i överensstämmelse med näringslivets intressen
och önskemål i de särskilda länderna.
För Storbritannien har det uppenbarligen ställt sig svårt att avböja en
medverkan i projektet – den brittiska
exporten till kontinenten skulle ha blivit allvarligt hotad. Å andra sidan har
hänsynen till imperiet – de ömsesidiga tullpreferenserna – stått i vä-
gen för anslutning till en tullunion.
Följden har blivit att Storbritannien
synes benäget att lämna sin medverkan men i frihandelsområdets form.
De skandinaviska länderna och särskilt Sverige måste ävenledes i högsta grad beakta sina exportintressen.
Ungefär en fjärdedel av den svenska produktionen avsättes på export;
därav faller drygt 70 % på den västeuropeiska marknaden. Åtskilligt i den
88
svenska exporten är visserligen merendels tullfritt eller nära nog tullfritt i
mottagarlandet; men en väsentlig del
– t. ex. verkstadsprodukterna – är
tullbelagd. Blir det en tullunion eller
ett frihandelsområde utan vår medverkan, kommer vi att på denna marknad
förlora vår ställning som )mest gynnad nation» och där drabbas av avsevärt högre tullar än våra huvudkonkurrenter. Kommer Storbritannien –
vårt främsta avnämarland – med i
samarbetet, förefaller svensk anslutning nära nog ofrånkomlig.
Det är emellertid klart att vissa
hemmamarknadsindustrier kan råka
i svårigheter, åtminstone temporärt,
vid svensk medverkan i en gemensam
marknad. Särskilt torde detta gälla
vissa delar av textilindustrien samt
skoindustrien, gummiindustrien och
tillverkningen av handelsjärn. Svårigheterna bör dock icke överdrivas. Det
svenska tullskyddet är redan i allmänhet så lågt, att dess borttagande gentemot övriga västeuropeiska länder i åtskilliga fall knappast får någon större
betydelse för industriens internationella konkurrenskraft. Dessutom är
meningen att tullskyddets slopande
gentemot övriga dellagarländer skall
ske successivt under en tämligen lång
övergångsperiod (12 å 15 år).
De omställningsproblem, som ett
svenskt engagemang i en gemensam
marknad aktualiserar, speciellt för industrien, ställer självfallet stora krav
både på denna och på de svenska statsmakterna. I sistnämnda hänseende
skall endast pekas på nödvändigheten
av en grundlig omprövning av den
ekonomiska politiken, särskilt i vad
gäller företagens möjligheter att i ett
ytterligare skärpt konkurrensläge tillgodose sitt kapitalbehov, bygga ut och
modernisera sina anläggningar samt
– icke minst – deras rättmätiga krav
på en någorlunda rimligt utformad
företagsbeskattning. Det torde också
vara klart, att den nu rådande löneklyftan mellan svensk och utländsk industri efter genomförandet av en gemensam marknad får en starkt ökad
betydelse inom vissa näringsgrenar.
slutligen måste det från svensk sida
förutsättas – liksom tidigare hävdats
från engelskt och franskt håll – att
konkurrensen på den gemensamma
marknaden slmll grundas på en sund
ekonomisk basis, dvs. utan att gynnas
av subventioner och utan att få dumpingkaraktär.