Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Generalens blancocheck
Vem var den patetiskt ensamme bybo
som söndagen den 28 september etablerade sig som slav på generalens triumfvagn genom att rösta nej i Colombeyles-deux-Eglises? Var det en poujadistisk kafevärd, som befarat att kraftsamling i Paris inte kunde bli helt utan
toniserande verkan på det lokala uppbördsväsendet? Var det karlen i bensinmacken, som ändå inte kommit att säga
upp abonnemanget på Humanile efter
Ungernkrisen och som fick sina sociala
rancuner reaktiverade av att tanka
super i en Jaguar XK 140 med Parisnummer på lördagen? Var det en idealistisk folkskolelärare, som såg Frankrikes nya dag i Monsieur France för ett
par år sedan och som ännu inte vant
sig vid tanken att han redan skulle tillhöra de förbrukade, vara en bland alla
de många andra i fjärde republikens
skräpkammare? Eller var han kanske
bara en enkel tjuvskytt, ertappad i
generalens fasanmarker och befordrad
till näpst av ett lokalgendarmeri, handgripligt förtjust att kunna göra den
store mannen någon liten glädje.
Detta allt kan nu tyckas futilt att
spekulera över, ett harmlöst söndagseftermiddagsnöje för generalen må-
hända, om han någon gång mera kan
unna sig en eftermiddag bland sina
blommor i Colombey. Och ändå är det
en ganska relevant fråga för den som
kommit till makt och härlighet att säga
sig: vem stod emot mig. I det långa
loppet är det inte jasägarna som bestämmer den utveckling på gott eller
ont som en personlig oinskränkt politiks maktutövning genomlöper, utan
oppositionens styrka, sammanhållning,
uthållighet och klokhet.
Till en början kan konstateras, att
ingen europeisk politiker i ett fritt val
i modern tid haft så få emot sig som
general de Gaulle denna gång. Endast
en femtedel av valmanskåren vid rekordmässigt valdeltagande sade otvetydigt nej. Det var utan tvivel en brokig skara, vars detaljschatteringar ingen
politisk marknadsundersökare lär kunna kartlägga. Vad som med säkerhet
kan konstateras är dock att det franska
kommunistpartiet, det enda av de
större partierna som konsekvent propagerat nej-linjen, lidit ett svidande
nederlag, det första sedan 1946. Mellan
fem och sex miljoner fransmän har
i efterkrigsvalen regelmässigt röstat
kommunistiskt; i författningsomröstningen omfattade hela nej-blocket inte
mer än 41/ 1 milj. röster om man håller
sig till moderlandet. Eftersom åtminstone en femtedel av dessa beräknats
komma från icke kommunister skulle
omkring en och en halv miljon väljare
denna gång ha svikit kommunisterna
och röstat för de Gaulle. Om man granskar de lokala siffrorna möter man gång
på gång fall där nej-rösterna representerar mindre än hälften av de traditionella kommuniströsterna. Så bl. a.
i lvry, ett säkert rött fäste med
övervägande arbetarbefolkning utanför
Paris, där en viss M. Maurice Thorez
sedan länge hållit de kommunala tyglarna. Av de 80 valkretsarna i det röda
bältet runt Paris hade endast en nej~
majoritet.
Detta synes nu i första hand bekräfta
438
vad man gärna velat tro, nämligen att
en stor del av de franska kommunisterna inte har mycket till övers för
kommunismen som samhällssystem, att
partiets maktposition främst är en följd
av den traditionellt betingade avsaknaden av ett demokratiskt arbetarparti.
Om man tolkar författningsomröstningen som en manifestation av leda
vid den fjärde republiken och dess institutioner blir den ytligt sett förbluffande massflykten från Thorez till de
Gaulle mindre märklig. Den som röstat
kommunistiskt såsom en allmän protest mot systemet har inte funnit det
onaturligt att snabbt flytta insatsen till
ett snabbare, säkrare och allmänt renligare sätt att nå samma förändring för
förändringens egen skull. Den franska
kommunismen kommer nog inte att
kasta yxan i sjön ens för denna motgång. Åven efter de senaste årens utrensningar har man en tillräckligt stor
kärna kvar av hårdfört, vältränat folk
för att ge generalen en dust. Å andra
sidan har väl partiets valnederlag gett
de Gaulle en frist och besparat honom
belastningen att börja sin andra politiska karriär med ett kommunistförbud
eller andra åtgärder ägnade att ge
partiet martyrgloria.
större bekymmer inger väl den nästan totala söndersmulningen av partibilden på den borgerliga sidan som är
särskilt allvarlig med tanke på de i
november förestående valen till den nya
nationalförsamlingen. Om man mäter
de &gamla& politikernas popularitet
genom att studera röstsiffrorna i de
kretsar där de på klassiskt franskt maner är märer finner man, att graden i
deras engagemang för de Gaulle varit
helt avgörande, Ingen av de »respektabla• nej-männen – Mendes-France,
Daladier, Bourges-Maunoury, Mitterand, Pineau, Moch och andra – har
lyckats få sina lokala valmän med sig
ens i närheten av en nej-majoritet. Däremot bör Mollet på söndagsnatten ha
haft en känsla att ha satsat på rätt
häst; i hans kanaldepartement ger röstsiffrorna vid handen att han inte bara
fått sitt eget parti med sig utan även
inemot 40 000 kommunister. I Pflimlins
Bas-Rhin var ja-majoriteten 92%. Det
bör för bägge herrarna vara ett tryggt
bagage i fäktningen med Soustelle den
icke alltför avlägsna dag då den femte
republikens och Frankrikes förste premiärminister skall utses – uppröjningen i de gamla institutionerna har
som bekant gjorts så konsekvent att till
och med konseljpresidenttiteln avskaffats.
Komme det bara an på övergången
till nya institutioner kan den nya regimen tyckas avundsvärt bekymmerfri:
under de fyra månader denna övergång
skall ta i anspråk har regeringen nu
väljarnas generöst tillmätta fullmakt
att regera med s. k. ordonnances. Men
nya institutioner löser inte i och för sig
några problem, reparerar inga nedgångna statsfinanser, återställer inte
självdisciplinen i arbets- och affärsliv,
ger ingen automatisk solidaritet med
samhället och dess rättsvårdande organ.
Framförallt medför de inget snabbt
stopp för den lönnblödning som ligger
bakom så mycket av Frankrikes allmäna skröplighet i dag: Algeriet. Dess
bättre tyder många tecken på att de
Gaulles regim genom en sällsynt förmåga av handlingskraft och smidighet
lyckats länka in utvecklingen i Algeriet
i nya banor.
Regeringsorganets bortgång
Två av huvudstadens sex morgontidningar kommer att försvinna i höst.
Morgon-Bladet har redan sagt upp
större delen av sin personal, och i början av oktober kunde Morgon-Tidningen
meddela, att den vid då ännu ej bestämd tidpunkt skulle nedläggas på
grund av ekonomiska svårigheter. Medan folkpartiorganets försvinnande som
daglig tidning var beklagligt men inte
oväntat, kom meddelandet om det
socialdemokratiska regeringsorganets
bortgång som en överraskning för dem
som hade i minnet förre LO-chefen
Axel Strands tidigare lugnande förklaring, att Morgon-Tidningen skulle
stå stark vid sitt 75-årsjubileum år
1960.
Morgon-Tidningens nedläggelse är
en logisk följd av det stora tidningsköpet hösten 1956, då landsorganisationen tillhandlade sig stockholmsTidningen och Aftonbladet av ingenjör
Torsten Kreuger. •Socialiseringem av
de båda folkpartitidningarna var en
dyrbar historia – köpesumman skall
enligt uppgift ha uppgått till 25 miljoner kronor – och också i fortsättningen har fackföreningsrörelsen måst
vidkännas väldiga avbränningar i denna
sin remarkabla tidningsaffär. Några
exakta förlustsiffror har inte publicerats, men av de uppgifter som cirkulerat i pressen skall de båda tidningarna
hittills ha kostat sina nya ägare minst
40 miljoner kronor. Härtill kommer,
att landsorganisationen årligen måste
utbetala understöd på miljontals kronor till gamla socialdemokratiska tidningar i landet. Kostnaderna för tidningsändamål har kunnat täckas genom extra uttaxeringar bland de 1,4
miljoner fackföreningsmedlemmarna –
även bland dem som reserverat sig mot
kollektivanslutningen till det socialdemokratiska partiet. Trots denna bekväma finansieringsmetod har landsorganisationen för att hålla utgifterna
nere sett sig nödsakad att beskära den
socialdemokratiskatidningsfloran.Omedelbart efter det stora tidningsköpet
måste sålunda den år 1942 startade
Afton-Tidningen stryka på foten för
Aftonbladet, och nu har också den
gamla rättrogna Morgon-Tidningen fått
lämnaplatsen åtStockholms-Tidningen,
fackföreningsherrarnas nya skötebarn.
439
Morgon-Tidningen hette Social-Demokraten fram till år 1944. Den grundades av August Palm år 1885, men
den fick sin karaktär och sitt inflytande i svensk idedebatt under de
trettio år, då Hjalmar Branting satt
som dess redaktör. Han gjorde tidningen till ett språkrör för den samlade
arbetarrörelsen, och under hans inspirerande ledning gick den i bräschen
för den stora samhällsomvandlingen.
Under unionsstriderna försvarade tidningen Norges rätt och skapade opinion
för en fredlig lösning av konflikten, och
under det demokratiska genombrottets
tid slogs den för allmän och lika rösträtt. Sin största insats gjorde tidningen
ändå under den ryska bolsjevikrevolutionens dagar, då Branting vann arbetarklassen för sin demokratiska linje
mot proletariatets diktatur.
Brantings närmaste efterföljare –
Per Albin Hansson, Gustav Möller,
Fredrik Ström, Arthur Engberg, Zeth
Höglund och Rickard Lindström –
lyckades väl aldrig nå upp till föregångarens auktoritet och fria position,
men de var alla färgstarka män, som
segt och oförfärat stred för socialdemokratiens ideer. Tidningen blev
till hela sin uppläggning ett kämpande
och hårt bundet partiorgan, som meningsfränderna läste med förväntan
och motståndarna med respekt. I samband med namnbytet på 1940-talet blev
kursen delvis omlagd. Namnet MorgonTidningen vittnade om en strävan hos
LO-ekonomerna att förvandla partiorganet till en allsidig nyhetstidning
för att därmed fånga nya lösnummerköpare och annonsörer. Spekulationen
visade sig misslyckad. Tidningen lyckades aldrig lösgöra sig från sitt partibundna förflutna. Bristfälliga ekonomiska resurser gjorde att den nyhetsmässigt sett inte kunde konkurrera
med de stora dagstidningarna, och
den nye redaktören Gösta Elfving var
alltför opersonlig för att lägga loss
440
från partilinjen. Morgon-Tidningen blev
känt som regeringsorganet, den trägne
och trogne försvararen av överhetens
alla beslut och handlingar. Tidningens
siste redaktör Karl Fredriksson, mera
citerad som den elegante och oförskräckte kåsören >>Nordens Karlsson•>,
fick den bittra uppgiften att skriva
dödsrunan för sitt partis huvudorgan.
Med Morgon-Tidningen begraver socialdemokratien en tidningshistoria med
direkta traditioner från Erantings och
de stora folkrörelsernas dagar. När
denna tidning försvinner, tystnar ytterligare en röst i den redan tidigare
kraftigt decimerade presskören. De
överlevande tidningarna har all anledning att uttrycka sitt beklagande
häröver. Morgon-Tidningen har hela
tiden hållit sin linje och slagits för sina
åsikter. Den politiska debatten blir
mera färglös och enformig utan dess
medverkan.
Fråga är vilken tidning som nu skall
bli regeringens språkrör. stockholmsTidningen skall upprustas ekonomiskt
och övertaga Morgon-Tidningens prenumeranter och en del av dess medarbetare – men enligt vad LO-chefen
Arne Geijer förklarar skall stockholmsTidningen företräda regeringens politik
endast när det gäller löntagar- och
konsumentintressen. Tidningens redaktionella ledning, heter det vidare, skall
vara helt oberoende >>i redigering och
sammanställning>>. Deklarationen har
med förtjusning anammats av Stockholms-Tidningen, som dock med tystnad förbigår, att samma redaktionella
frihet gäller för alla demokratiska tidningar, däribland regeringsorganet Morgon-Tidningen!
Avgörande är inte orden utan handlingarna. I alla större frågor, rikspolitiska och kommunala, har Stockholms-Tidningen bytt åsikt sedan den
Kreugerska tiden och stöder nu helhjärtat den socialdemokratiska regeringen. Det finns ingen anledning förmoda att landsorganisationen. ·skulle
satsa miljontals kronor på en tidning
som inte är ett organ för arbetarrö-
relsen och det socialdemokratiska partiet. Under sådana omständigheter
förefaller det verkligen berättigat att
med Morgon-Bladet tala om >>låtsasleken i Stockholms-Tidningem, där
redaktionen fortfarande framhärdar i
att kalla sig partipolitiskt obunden.
Tidningen har redan skickligt anpassat
sig efter sina nya ägare, och alla tecken
tyder på att Stockholms-Tidningen
efter Morgon-Tidningens bortgång kommer att övertaga rollen som socialdemokratiens främsta språkrör i vårt
land.
Nya skolstadgor
Från och med den 1 juli 1958 har mycket omfattande förändringar i skolväsendets lokala och regionala ledning
genomförts. Den gamla folkskolestyrelsen har upphört att fungera liksom de
allmänna läroverkens lokalstyrelser, de
särskilda styrelserna för olika högre
kommunala skolor och styrelsen för den
kommunala yrkesskolan. I deras ställe
har kommit en enda gemensam skolstyrelse, som därtill fått sina befogenheter vidgade till att gälla även statliga
skolor. Organisationen med gemensam
skolstyrelse har tidigare prövats i vissa
av de skoldistrikt, i vilka försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola bedrivits; det nya är att organisationen nu
ansetts lämplig i hela landet. I spetsen
för skolstyrelsens förvaltning står i de
större kommunerna en skoldirektör och
eljest i de fall, då det finns mer än en
skola i kommunen, en förste rektor.
Ehuru kommunala chefstjänstemän förordnas skoldirektörerna efter förord från
skolstyrelsen av Kungl. Maj:t på 6 år
i sänder medan skolöverstyrelsen är
tillsättningsmyndighet för första rektorerna.
På det regionala planet, i länen, har
de statliga folkskolinspektörerna ersatts
av länsskolnämnderna, som både är
planeringsorgan för skolväsendet och
tillsättnings- och disciplinmyndighet
för lärarna. Länsskolnämnden är visserligen ett statligt organ, men det
kommunala inslaget är starkt genom
att fyra av de sju ledamöterna är landstingsvalda. Som länsskolnämndens
tjänstemän fungerar flertalet av de förutvarande folkskolinspektörerna, fortsättningsvis under benämningen länsskolinspektör för chefstjänstemännen
och skolinspektör för de övriga. Antalet
inspektörer varierar med hänsyn till
länens storlek och är högst fyra. Det
är uppenbart, att så stora förändringar
icke kan genomföras utan ett omfattande förberedande utrednings- och
författningsarbete. Det började redan
1951 med skolstyrelseutredningen och
sedan dess förslag i princip godkändes
vid riksdagarna 1956 och 1957 har författningsarbetet bedrivits på departementsplanet.
Det har varit naturligt att mot bakgrunden av den sammansmältning, som
skulle ske av ledningen för skilda skolformer, undersöka möjligheterna för en
gemensam skolstadga som helt skulle
ersätta folkskolestadgan, stadgorna för
de högre kommunala skolorna och läroverksstadgan osv. Efter hand visade
det sig emellertid att denna väg var
endast delvis framkomlig. I den allmänna skolstadgan samlade man allmänna föreskrifter om ledningen och
förvaltningen av skolväsendet i rikets
kommuner, medan stadgorna för de
skilda skolformerna fick reglera mera
interna skolförhållanden.
Den allmänna skolstadgan behandlar
sålunda skolväsendets lokala ledning;
där finns bestämmelser om vilka chefstjänstemän, som skall finnas, hur de
skall tillsättas och deras arbetsuppgifter; om fackrepresentanternas – dvs.
rektorers och lärares – deltagande i
441
skolstyrelsearbetet, om organisationsplan för skolväsendet i kommun o. dyl.
Icke minst viktig är skolstadgans reglering av tillsättningen av rektorer,
lärare och övrig personal inom skolväsendet. De befordringsgrunder, som
tidigare fanns i de särskilda skolstadgorna, har nu överförts till den
gemensamma stadgan och där regleras
även andra personalfrågor, som ledighet, vikariat och avsked samt åtal och
bestraffning.
Någon ny läroverksstadga har inte
utfärdats utan det nytryck, som föreligger (SFS 335/58) innehåller både
tidigare genomförda ändringar och de
som aktualiserats genom den allmänna
skolstadgans tillkomst. Många uppgifter beträffande de allmänna läroverken, som hittills åvilat skolöverstyrelsen, har överförts på länsskolnämnden. Likaledes har läroverksrektorernas
organisatoriska och administrativa arbetsuppgifter överförts till den kommunala skolstyrelsen. Eforus och inspektor har avskaffats. Härutöver har
vissa pedagogiska reformer genomförts.
Sålunda har bestämmelser tillkommit
om särskild realexamen och särskild
praktisk realexamen. Till dessa examina
leder en särskild studiegång med differentiering i engelska, tyska och matematik i realskolans två högsta klasser.
Vidare har bortvalsmöjligheterna för
•>vanliga•> elever i realskolan bestämts
till att avse förutom som hittills matematik även engelska och tyska. Av särskilt intresse är att underbetyg i svensk
skrivning inte längre skall utgöra absolut hinder mot flyttning eller godkännande i real- eller studentexamen.
Helt ny är däremot stadgan för högre
kommunala skolor (SFS 342/58) som
ersätter de tidigare specialstadgorna för
dessa skolformer. stadgan innehåller
huvudsakligen hänvisningar till läroverksstadgan.
Den nya folkskolestadgan (SFS 399f
58) gäller för folkskolor, fortsättnings- 442
skolor och försöksskolor. I sak är nyheterna inte många, då stadgan i stort
sett bygger på äldre bestämmelser.
stadgan innebär emellertid en välkommen rationalisering av lagstiftningen på
detta område. Inte mindre än ett 20-tal
författningar har sålunda kunnat upphävas i och med den nya skolstadgans
tillkomst, då dessa nu samarbetats och
införts i sitt naturliga sammanhang. Av
nyheterna har disciplinbestämmelserna
och framför allt det s. k. agaförbudet
tilldragit sig största uppmärksamheten.
Det torde emellertid ännu vara för
tidigt att göra några bedömningar av
hur dessa bestämmelser kommer att
fungera i praktiken, då det ligger i skolöverstyrelsens hand att utfärda tilllämpningsanvisningar.
Lagstiftningsarbetet i anslutning till
skolstyrelsereformen har naturligtvis
även i övrigt spänt över ett vidsträckt
fält, det har gällt lönebestämmelser för
lärarpersonalen, instruktioner och arbetsordningar för olika organ osv., som
det är omöjligt att beröra på ett begränsat utrymme och som för övrigt
saknar intresse utom för ett begränsat
antal fackfolk.
Forskningens upprustning
Universitetsutredningen arbetar snabbt
och effektivt. Den har också redan haft
glädjen att se sitt arbete leda till praktiska resultat. Dess omfattande förslag
till förstärkning av den akademiska
undervisningen har till väsentlig del
förverkligats. I sitt senaste betänkande
– det femte – Forskningens villkor
och behov (SOU 1958: 32) framför utredningen nu omfattande förslag beträffande den vetenskapliga forskningen.
Naturligen har utredningen utgått
från att den förefintliga organisationen
skall behållas. Reformerna är väl inte
omstörtande, men innebär dock högst
betydande förstärkningar och kompletteringar. Några punkter av speciellt
intresse skall här beröras. Avgörande
för om det på längre sikt skall lyckas
att säkra en tillräcklig rekrytering av
forskare är givetvis om forskarbanan
kan komma att erbjuda trygghet och
befordringsmöjligheter som gör den
konkurrenskraftig med andra yrken.
Trots allt förefaller det mycket tvivelaktigt om forskarkarriärens problem
verkligen kan lösas med de reformer
som nu föreslås. I längden blir förmodligen radikalare åtgärder nödvändiga.
Det räcker inte med att docenterna kan
räkna med något bättre befordringsutsikter. Efter en mycket lång och dyrbar
specialutbildning måste en forskare även
utan att uppnå någon av sluttjänsterna
kunna räkna med den trygghet som
någon form av ordinarieställning kan
erbjuda. Utredningen kräver en betydande ökning av antalet forskartjänster,
både sluttjänsterna, professurer och laboraturer, och de lägre befattningarna.
Under de närmaste fem åren anser man,
att minst 100 nya sluttjänster måste inrättas. Utöver detta framföres intressanta förslag om olika typer av personliga forskartjänster. Helt allmänt förutsättes att personliga professurer skall
inrättas på ett generösare sätt än som
hittills skett. Dessutom föreslås emellertid ett antal tjänster av ny typ, rörliga
professurer och förordnandeprofessurer.
De rörliga professurerna skulle kunna
tilldelas förtjänta forskare oberoende av
ämne och de skulle kunna placeras vid
den härför bäst lämpade institutionen.
Det skulle härigenom bli möjligt att
tillvarataga forskare, som t. ex. specialiserat sig på ett forskningsområde, som
inte på ett rimligt sätt kan hänföras
till någon av de befintliga disciplinerna
vid våra universitet, men likväl sakligt
sett bedömes vara av stor betydelse.
Förordnandeprofessurerna skulle an~
vändas till att för en längre eller kortare
tid till universitetsorganisationen knyta
utländska forskare av utmärkt förtjänst eller svenska forskare som är
verksamma utanför organisationen. Det
är tydligt att sådana tjänster bl. a.
skulle i hög grad förbättra möjligheterna till kontakt med den internationella forskningen. – Svenska forskare
skulle kunna förordnas på detta sätt
under verksamhet vid utländska forskningsinstitutioner. Det skulle på det
sättet bli möjligt att tillgodogöra sig
impulser från aktuellt viktiga forskningsfält. Med nuvarande ordning är
det ofta mycket svårt att erbjuda rimliga ekonomiska villkor för dylikt arbete.
Nedanför sluttjänsterna föreslår utredningen en kraftig ökning av antalet
forskartjänster, dels under en femårsperiod 165 e. o. docenttjänster, dels
under en treårsperiod 32 nya e. o. forskardocentbefattningar. Utöver detta
föreslår man en ny typ av tjänster, avsedda för licentiater eller motsvarande,
kallade (orskarassistentbe(attningar. Så-
dana föreslås vid de medicinska, naturvetenskapliga, tekniska och samhällsvetenskapliga institutionerna. Det kan
synas egendomligt att den hum.anistiska
och teologiska forskningen i detta fall
inte ansetts behöva någon förstärkning.
Utredningen anser, att det räcker med
en i annat sammanhang föreslagen
förstärkning av antalet amanuenser
och assistenter. Resonemanget förefaller på denna punkt otillfredsställande.
Förutsättningen för att den ytterst
dyrbara arbetskraft som kompetenta
forskare utgör skall kunna rationellt
användas är självklart, att forskarna
får tillgång till materiel, och hjälpkrafter i behövlig omfattning. Självklarheten har dessvärre hittills ingalunda alltid insetts av anslagsbeviljande
myndigheter – ofta har »sparsamhet»
i dessa stycken medfört en rent grotesk
443
misshushållning med kvalificerad arbetskraft. Utredningen vill råda bot på
detta genom ett system där »basorganisationen» mer eller mindre automatiskt skall utökas i takt med förstärkningen av den egentliga forskarpersonalen. Noga räknat föreslår man i
första omgången inrättandet av inte
mindre än 284 biträdestjänster av olika
grader.
Kostnaderna för de föreslagna förstärkningarna beräknas till ca 20 miljoner kr. för det närmaste året och
förutses sjunka till ca 13 miljoner
1961/62. Man vågar förutsätta, att
statsmakterna inte kommer att rygga
tillbaka för detta relativt blygsamma
belopp. Utredningen har gjort en intressant beräkning av den totala volymen av forskning i vårt land. Den anser
sig kunna konstatera, att driftsutgifterna för denna – statliga och privata
sammantagna – uppgår till omkring
400 miljoner kronor om året, dvs. 0,7%
av nationalprodukten. Frågan kan inte
vara om vi har råd att öka denna andel,
den är snarare om vi har råd att satsa
så relativt litet på ett område vars
betydelse för hela samhällsutvecklingen och inte minst den ekonomiska
expansionen i inledningen till atomåldern börjar bli uppenbar för alla.
Vad man vill önska i detta sammanhang är kanske snarast, att i alla resonemang om forskningens betydelse
för »framstegen», inte den tekniska och
naturvetenskapliga forskningen till den
grad kommer att dominera intresset som
man stundom får intryck av när det
gäller universitetsutredningen. Den humanistiska forskningen är av naturliga
skäl oerhört mycket billigare än den
naturvetenskapliga – så mycket mindre anledning då att vara snål beträffande det lilla den behöver.