Dagens frågor
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Två vägar men ett mål
De Gaulles veto i frågan om Storbritanniens anslutning till EEC och det
därav föranledda sammanbrottet av
Brysselförhandlingarna kom för
många här hemma som en stor och
obehaglig överraskning. Även bedö-
mare med anspråk på betydande sakkunskap var i det allra längsta benägna att ange den motighet, vilken
ändå hela tiden karaktäriserade förhandlingarna, som i första hand uttryck för förhandlingstaktik. Samtidigt har man blundat för mycket av
de djupt liggande motsättningar, som
hela tiden funnits mellan de förhandlande parterna vad gäller den centrala
frågan, nämligen hur de europeiska
demokratierna bäst bör gå till väga
för att stärka det samlade Europas
ställning. I Frankrike och Västtyskland har de ledande politikerna under hänvisning till faran från öst
framhävt en fast politisk förening sina
båda länder emellan som den primära
målsättningen i arbetet på att skapa
ett starkt Europa. Detta betyder, att
utrikes- och militärpolitiska bedömanden ·ofta kommit att spela in i samband med EEC-blockets engagemang
i det europeiska integrationsarbetet.
Från engelsk och nordisk sida har
man framhävt skapandet av en stormarknad som det i sig primära målet
för detta ,arbete. Det är i sammanhanget belysande att jämföra Adenauers och de Gaulles möte på exercisplatsen utanför Reims med det nyligen avhållna mötet mellan EFTA:s
»två stora», hrr MacMillan och Erlander. Medan man i det förra fallet talade om det förgångna – blodiga krig
genom århundraden – som ett ont
vars upprepande det gäller att för all
framtid omöjliggöra genom att få de
båda länderna att växa samman, gav
man vid det senare tillfället uttryck
för förhoppningar om att det fredliga och rikt utvecklade handelsutbytet mellan England och Sverige
skall bestå också framgent. MacMillans
erinran om att skott aldrig lossats mellan Sverige och England är ett påpekande värt att ha i minnet, när man
gör jämförelser mellan problematiken inom EEC och den inom EFTA,
samtidigt som det ger en hel del av
förklaringen till varför EEC-problematiken så ofta och så lätt missförstås,
när den betraktas med »EFTA-ögon».
Att det på nuvarande stadium inte
visat sig möjligt att finna en samlande linje på EEC- och EFTA-ländernas
strävanden att bygga upp ett enat och
starkt Europa betyder inte, att det
skall behöva visa sig omöjligt för all
framtid. Det gäller nu, att inte låta
sammanbrottet i Bryssel få markera
ett vägskäl, från vilket utvecklingen
kommer att följa vägar, ·som går bort
ifrån varandra utan i stället parallellt
med varandra. Således är det exempelvis betydelsefullt att få till stånd
största möjliga samstämmighet i den
takt, med vilken man sänker tullar
och avvecklar kvantitativa restriktioner inom å ena sidan EEC och å andra
sidan EFTA. Härvidlag har man hittills lyckats mycket väl och detta tack
vare att man inom EFTA sänkt de inbördes tullarna på industrivarorna
med 50 procent åtskilligt tidigare än
vad som ursprungligen var planerat.
60
Det gäller emellertid också att successivt utveckla det ekonomiskt-politiska
samarbetet mellan EFTA-länderna på
sådana områden där detta skett och
sker inom EEC. Varför inte en fri arbetsmarknad och fria kapitalrörelser
inom EFTA? Jordbrukspolitiken är
ett annat exempel, där en inom EFTA
koordinerad liberalisering skulle kunna vara av stor och positiv betydelse
– inte minst genom att slå en bräsch
i den internationella jordbruksprotektionismen. Att i de ekonomiska integrationssammanhangen operera bort
jordbrukssektorn och låta denna få bli
en sluten domän måste framstå som
orimligt i en tid, då handelsliberalisering och protektionistisk avrustning
kommit att framstå som vägvisare för
strävandena mot en bättre och rikare
värld.
Det är emellertid inte bara inom
EFTA, som betydelsefulla insatser kan
göras i syfte att utveckla formerna
för det avancerade samarbete över
gränserna, som en verklig och bestå-
ende framgång i det europeiska enhetsarbetet förutsätter. Detta kan också ske inom ramen för det nordiska
samarbetet. Genom att i Norden tilllämpa och utveckla det internationella
samarbetets teknik kan vi i hög grad
underlätta vår anpassning till den
europeiska federation, som bör vara
målsättningen för såväl EEC- som
EFTA-ländernas strävanden. Låt vara
att de båda ländergrupperna beträtt
vägen mot detta gemensamma mål
från sinsemellan olika utgångspunkter och att de därför har att vandra
skilda vägar; målet bör och kan vara
ett och samma: Europas Förenta Stater.
studenterna och politiken
År 1960 fanns det i landet 465 000 ungdomar i högskoleåldrarna 20-25 år.
Av dessa var 48 000 eller omkring tio
procent studenter. Man räknar med att
det 1970 kommer att finnas ca 630 000
ungdomar i högskoleåldrarna och att
ungefär 125 000 eller i runt tal tjugo
procent avlagt en examen av i stort
sett samma typ som dagens studentexamen. På goda grunder kan det också förutsättas, att de nuvarande tendenserna vad gäller tillströmningen
till universitet och högskolor skall stå
sig – behovet av akademiskt skolad
arbetskraft väntas öka kraftigt inom
olika områden av samhällslivet. Från
den utgångspunkten beräknas det totala antalet studerande vid universitet
och högskolor 1970 överstiga 85 000.
I dag är studentantalet drygt 40 000.
Mot denna bakgrund är det naturligt
att tillmäta studenternas politiska intresse och aktivitet den allra största
betydelse. Ur deras krets kommer
morgondagens ledande personer att
framgå. I föregående häfte av Sv. T.
hade vi anledning att betona det intresse, som de olika politiska åsiktsriktningarna generellt visar för ungdomen – ett politiskt parti utan stöd
av ungdomen är på sikt dömt att tyna
bort. Samtidigt kunde vi peka på det
starka grepp ~m konservatismen av
allt att döma har om läroverksungdomen. I det sammanhanget vill man
gärna ställa frågan hur förhållandet
ter sig beträffande studenterna. Det
kan då konstateras, att av de politiskt
organiserade studenterna är i dagens
läge sannolikt mera än två tredjedelar
anslutna till Sveriges Konservativa
studentförbund (SKSF), som just i
dagarna firat sitt 20-årsjubileum.
SKSF kan se tillbaka på tjugo synnerligen aktiva år. Sannolikt har flertalet av de politiskt aktiva akademikerna inom högerpartiet i åldrarna
under de 50 erhållit sin första politiska skolning i SKSF. Av allt att döma
skall man också finna att andelen f. d.
SKSF-are är större ju längre ned man
kommer i åldersgrupperna, något som
hänger samman med förbundets starka
medlemsmässiga framgångar under
det senaste decenniet.
De konservativa studenterna och
akademikerna har vid olika tillfällen
spelat en betydande roll för utformningen av högerpartiets politik. I
många avseenden agerade de pådrivarens roll under 1940-talets svåra år
samt påverkade inte minst 1946 års
stora högerprogram »Frihet och framsteg» och debatten kring detta. Från
senare tid skall i första hand noteras
det omfattande programarbete, som
ägt rum inom förbundet. Detta gav
stadga åt organisationen och fyllde
även varje programarbetes främsta
uppgift: att sysselsätta och ingående
skola förbundets krafter i politiskt
tänkande. Det tog tre år, innan programarbetet 1960 var helt avslutat, och
efter blott något års vila följde helt
konsekvent en revision av de tidigare
antagna grundsatserna. Samtidigt har
man ägnat sig åt specialstudium av
vissa frågor: försvar i atomåldern,
grundskolan samt studenten i samhället. Inom kort väntas också ett inlägg
i debatten om gymnasiets framtida
ställning. Genom alla dessa initiativ
har SKSF tillfört den politiska debatten värdefulla tillskott, samtidigt som
man kunnat fånga den akademiska
ungdomens intresse. Av största värde i
sammanhanget har varit, att man helt
friskt och utan förutfattade meningar
gett sig i kast med uppgifterna.
Det har redan sagts, att de konservativa studenterna spelade en väsentlig roll vid tillkomsten av 1946 års hö-
gerprogram. Helt naturligt har studentförbundet alltid främst sysselsatt
sig med frågor av idemässig karaktär. Men inte minst under senare tid
har man också direkt kommit att på-
verka praktiskt politiska ställningstaganden. Detta gäller studiefinansieringsfrågan, där SKSF tidigt helt vann
högerpartiets öra och även kunde
61
hjälpa till med politikens utformning.
Det gäller också kulturfältet i vidare
mening. studentförbundet har från
börjant spelat en ledande roll i den
kulturprogramkommitte, som för närvarande arbetar. Och även när det
gäller mindre detaljfrågor har betydande insatser kunnat göras. SKSF
har också tagit aktiv del i de båda senaste valrörelserna. Denna aktivitet
och det inflytande som SKSF sålunda
vunnit på några visserligen starkt begränsade men dock vitala områden
under senare tid vill man gärna hoppas markerar inledningen till något
nytt.
SKSF har visserligen alltid varit
formellt fristående från högerpartiet
– det skall också sägas, att man finner icke så få prominenta politiker i
de andra partierna som i yngre dagar
tillhörde förbundet – men samarbetet
med högerpartiets olika organisationer har ändå alltid varit något självklart. Med hänsyn härtill ter det sig
i viss utsträckning .förvånande, att hö-
gerpartiet inte alltid beflitat sig om
att på bästa sätt tillvarata de politiska
begåvningar, som kommit fram genom
SKSF. I synnerhet på ett tidigare stadium torde det ha varit berättigat att
påstå, att man inom vissa grupper av
högerpartiet hade något som bra nära
liknade »akademikerskräck». Det är
ett känt förhållande, att detta ingivit
åtskilliga, tillhörande kanske främst
SKSF:s »mellangeneration», en stark
känsla av besvikelse. Det hela var så
mycket mera anmärkningsvärt, som
samtidigt de andra partierna och socialdemokraterna inte minst gjorde
allt för att omhulda sina yngre akademiker. Man vill dock hoppas, att
denna problematik är slutgiltigt förbi.
SKSF har också kunnat glädja sig åt
betydande framgångar på det internationella planet. På dess initiativ bildades för några år sedan Nordens
Konservativa Studentunion. Med den- 62
na organisation som bas har det internationella samarbetet vidareutvecklats, och i maj 1961 bildades efter ett
omfattande förberedelsearbete The International Christian Demoeratic and
Conservalive student Union (ICCS),
där i dag flertalet av Västeuropas konservativa och kristligt-demokratiska
studentorganisationer är representerade.
Samtidigt som det sålunda finns all
anledning att känna tillfredsställelse
över vad som kunnat göras från den
konservativa studentorganisationen,
måste dock sägas att än mera står på
spel under den närmaste framtiden
med dess snabbt växande studentkullar. överhuvudtaget kan det måhända
finnas anledning att efterlysa större
samordning av verksamheten mellan
SKSF och i synnerhet Högerns Ungdomsförbund. Det ligger ett stort värde i SKSF:s fristäende ställning gentemot högerpartiet och dess ungdomsförbund, men tiden kräver också
största möjliga samordning av alla
tillgängliga resurser för att väsentliga
resultat skall kunna uppnås. Kanske
skulle det bättre motsvara tidens krav,
om t. ex. SKSF, HUF och Konservativ
Skolungdom (KS) inledde ett nära
samarbete? Organisatoriska förändringar är emellertid icke av avgörande
betydelse. Det väsentliga är att en samordning på ett eller annat sätt kommer till stånd. Därmed skulle den ej
politiskt engagerade ungdomen i än
större utsträckning kunna attraheras
av den konservativa åskådningen och
politiken.
strejkläget i Finland
Såväl den politiska som den ekonomiska situationen i Finland domineras
nu helt av oroligheterna på arbetsmarknaden. Efter det ovanligt stora
lugn som rått sedan arbetsmarknadsorganisationerna för första gängen är
1960 kom överens om en tvåårig borgfred, är situationen nu både ovan och
synnerligen ovälkommen. Arbetstagarorganisationerna har haft gott om tid
att ladda upp inför underhandlingarna om de nya avtalen, en tid under vilken man dessutom ridit högt på
de goda konjunkturerna, utan att ha
gjort något för att möta den avmattning som man visste skulle komma
och som nu inträtt. Situationen förvärras ytterligare av splittringen
inom fackföreningsrörelsen som visat
sig vara den största stötestenen vid
alla förhandlingar.
Det av kommunisterna och den socialdemokratiska oppositionen ledda
FFC (Finlands Fackföreningars Centralförbund) kämpar hårt om arbetarnas själar med det av socialdemokraterna ledda LO. Det förra förbundet
har nu ca 200 000 medlemmar, medan
LO endast har ca 70 000. Utanför båda
dessa förbund står bl. a. kommunalarbetarförbundet, affärsarbetarförbundet, lots- och fyrarbetarförbundet, musikerna, poliserna, lokmannaförbundet, postmannaförbundet, sinnessjukvårdarna, tulltjänstemännen, fängelsefunktionärerna och järnvägstjänstemännen. Alla dessa förbund tillsammans har ca 80 000 medlemmar. En
del av dessa förbund står närmare
LO, andra äter närmare FFC. Främst
genom agrarernas stöd har FFC lyckats tillvinna sig en bättre ställning
än LO genom att FFC har representanter i regeringen vilket LO saknar.
Från statens sida har man också tidigare negligerat LO och vägrat förhandla med dem, tills sjömansunionens
ordförande Niilo Wälläri den 15
februari äntligen lyckades genomdriva
en ändring. Som påtryckningsmedel
använde han sig av en isbrytarstrejk.
Fastän ändamålet var gott – bevarandet av demokratin – kan sjömansunionens kampmetoder ej godtas.
Flera arbetsplatser måste stängas på
grund av att ishindren försenade eller
hindrade rävaruimporten och på havet uppstod krissituationer som för- . utom materiella skador var nära att
kräva människoliv. Tills vidare ligger
ändringen av attityden gentemot LO
endast i att man tillsatt en tremannakommitte för att utreda hur avtalsförhandlingarna skall bedrivas mellan
statens ämbetsverk och fackförbunden
och hur finansministeriets direktiv
rörande kollektivavtalsförhandlingarna skall tolkas. Kommitten, som bestär
av förre presidenten vid högsta domstolen Toivo Tarjanne som opartisk
ordförande med bankdirektör Aarre
Simonen (FFC) och generalsekreterare Jaakko Rantaneo (LO) som medlemmar, tillställer regeringen sitt förslag i de fall då konflikter uppstår.
Man får dock hoppas att denna överenskommelse skall kunna påskynda
förhandlingarna och fä dem mera
koordinerade, ty fastän de vikande
konjunkturerna borde ha påskyndat
arbetarparten att så snart som möjligt
fä ett acceptabelt avtal till stånd, har
fackförbunden i stället genom sitt lurpassande på varandra bara dragit ut
på förhandlingarna. Mänga tecken tyder också på att situationen kommer
att lösas inom mars månad och
att den allmänna lönelyftniogen kommer att stanna vid ca 5% . Som första
avtalsuppgörelse, vilken måste anses
bli normgivande för de övriga, är den
den 5 februari på förbundsplanet ingångna överenskommelsen inom metall
om en drygt 5% stor ökning av lönekostnaderna. Uppgörelsen godkändes
den 22 februari av fackförbundet. Det
förbund som således fick axla ansvaret
för det första normgivande avtalet,
metallarbetarförbundet, har enligt
egen uppgift ca 40 000 medlemmar och
utgör det största av industriförbunden
inom FFC. Nästa förbund, som ingick
avtal, var det FFC-anslutna textilar- 63
betarförbundet som den 13 februari
också omfattade 5%-linjen. Som tredje,
men första LO-förbund undertecknade träförädlingsindustriernas arbetarförbund, som jämsides med metall
måste anses som ett nyckelbranschförbund, den 15 februari en överenskommelse som ger arbetarna ett lönelyft om ca 5% jämte ersättning för
två vardagshelger som tillsammans
ger 0,28%.
Fastän en viss lättnad sålunda redan
inträtt är situationen ännu rätt mörk.
Räknat frän årets början till den 15
februari hade ca 25 000 personer gått
i strejk för att kräva högre löner. Dessa var medlemmar av banktjänstemannaförbundet, 13 000 punktstrejkande kommunistledda byggnadsarbetare
och en del andra byggnadsarbetare,
som dock i stort sett avblåste strejken
den 16 mars, 800 varvsarbetare, sjö-
mansunionens isbrytarpersonal och
2 750 buss- och spårvagnsförare, konduktörer och inspektörer vid Helsingfors’ trafikverk. Vid samma tidpunkt
hade ca 130 000 personer varslat om
strejk, däribland 80 000 statstjänstemän, över 20 000 andra inom den offentliga sektorn, 7 000 kommunalarbetare, 6 000 skogsarbetare, 5 500 poliser, 3 600 farmaceuter m. fl. Sedan
dess har bl. a. bil- och transportarbetarförbundet inom stuveribranschen
lämnat strejkvarsel, vilket berör ca
5 000 LO-anslutna och ca 2 000 FFCanslutna medlemmar. I farozonen ligger f. n. sjuksköterskorna, bokarbetarna och arbetarna inom livsmedelsbranschen. I detta sammanhang kan
dock nämnas att de akademiskt bildades fackorganisation – AKAVA –
tagit avstånd frän tjänstemännens
samorganisation i strejkfrägan, fastän
man omfattar den s. k. allmänna procentförhöjningen. På akademiskt häll
understryker man nämligen nödvändigheten av att alla offrar något för
det allmännas bästa och att de vikan- 64
de konjunkturerna inte tillåter några
större löneförskjutningar.
Att närmare gå in på frågan vad
arbetarorganisationerna kräver skulle
här föra för långt, därtill är kraven
för skiftande och inexakta, främst beroende på splittringen inom fackföreningsrörelsen. En stor del av aktionerna har dessutom rent politisk karaktär. När så det under utarbetande
varande totalförslaget till Helsingfors
blivit färdigt och godkänts av arbetarparten, kommer också en del av de
krav som framförts i Helsingfors och
på andra orter att förlora sin betydelse och man kan emotse en rätt
snabb lösning av krisen. Huvudstadens trafikstrejk, har för de strejkande blivit ett dunderfiasko, ty med
bästa vilja i världen kan man inte
säga att den haft någon större effekt.
Den allmänna opinionen är fortfarande: »Låt dem strejka, oss bekommer
det inte.» Det är därför inte heller
sagt att stödstrejkerna kommer att få
någon större betydelse. Lönenämnden
i Helsingfors har helt gått in för att
endast diskutera en totallösning och
lämnar därför i detta skede helt obeaktade de krav som från skilda håll
framställes. I de övriga kommunerna
försöker man bida tiden i väntan på
denna totallösning som sedan kommer att bli normgivande för dem och
som i det stora hela kommer att gå ut
på 5% -linjen. Väsentligt allvarligare
än några av de andra konflikterna är
självfallet statstjänarkartellens. Denna
är nämligen till avsevärd del alldeles
uppenbart politiskt betingad – ett
försök att ätervinna initiativet för
den socialdemokratiska majoritetsriktningen. Att överblicka konsekvenserna av denna konflikt är i skrivande stund omöjligt. Att Finland kommer att utsättas för svåra påfrestningar är endast alltför uppenbart.
Redan nu kommer förverkligandet av
avtalen att stöta på stora ekonomiska
problem som kräver en lösning i samband med avvecklingen av den kassakris landet äter befinner sig i.
Kinas ekonomiska problem
Kommunismens kinesiska variant,
som trots alla likheter också uppvisar
vissa skiljaktigheter frän det sovjetryska systemet, har kommit att följas
med största uppmärksamhet, inte
minst av de afroasiatiska länderna.
Många av dessa ser i sovjetkommunismen enbart en modern form av
de vitas maktutövning över de färgade. I Kina ser de i stället ett land
med samma grundförutsättningar som
de själva, vilket igångsatt ett väldigt
experiment med att på kortast möjliga tid och med minsta möjliga hjälp
från utlandet förvandla ett underutvecklat agrarsamhälle till en framstående industrimakt.
Den andra kinesiska femårsplanen,
1958-63, innehåller mycket ambitiösa
målsättningar. Industriens, jordbrukets och småhantverkets produktion
skulle under femårsperioden öka med
75 procent, trots att samma målsättning i den första femårsplanen uppgick till 51 procent. Produktionen av
kapitalvaror skulle fram till 1962 öka
med 50 procent. Stora svårigheter
uppstod emellertid redan vid planperiodens början, vilka av de kinesiska ledarna bemöttes med den politik, som kallades »de hundra blommornas». Den mera »liberala» perioden räckte dock inte länge; 1958 började man propagera för det »stora
språnget». Hösten 1958 byggdes omkring 600 000 miniatyrmasugnar och
därigenom tillfördes industrien ca en
miljon oerfarna arbetare. Plansiffran
för stålproduktionen höjdes från 6,2
till 8 milj. ton i början av 1958 och på
hösten samma år höjdes målsättningen
än en gång, nu till 11 milj. ton. Så
småningom visade det sig dock att de
produkter som åstadkoms var undermåliga och till större delen oanvänd·bara.
Jordbruket visar en liknande bild.
Ett hundra miljoner bönder mobiliserades för att bygga kanaler, varigenom den bevattnade arealen under
ett år skulle ökas med 30 procent.
Hösten 1958 bildades också de s. k.
folkkommunerna; ca 700 000 kooperativa föreningar ombildades till 26 000
folkkommuner, vilka i genomsnitt bestod av 5 000 familjer och disponerade 4 000 hektar jord. Vid slutet av
1959 blev det uppenbart, att folkkommunerna inte förmådde effektivt
organisera produktionsapparaten och
redan följande år existerade kommunerna endast formellt. Den fria handeln, som förbjudits 1958, återinfördes 1960. Trots alla ansträngningar
och delvis beroende på ogynnsamma
väderleksförhållanden, har jordbruksproduktionen inte överskridit 1957
års nivå.
Särskilda svårigheter uppstod på ett
tidigt stadium beträffande den statistiska redovisningen av Kinas ekonomiska läge. En statistisk centralbyrå
grundades 1952. Dess arbete har emellertid i hög grad försvårats av de
starka sekretessbestämmelser, som
man så väl känner till från stalinepoken i Sovjetunionen. Dessa bestämmelser drabbade inte bara utländska observatörer utan även de
egna planerarna. År 1957 försökte den
statistiska centralbyrån organisera insamlingen av uppgifter regionalt men
misslyckades. Fullständigt kaos rådde
inom jordbruket, där också falska statistiska rapporter ofta förekom. Vid
början av den andra planperioden
stötte strävandena att åstadkomma tillförlitligare statistiska uppgifter på
motstånd. Sammandrabbningen mellan statistikerna och partifolket resul- 65
terade – som väntat – i partiets seger. Detta återspeglades i uppgiftslämnandets karaktär. Som exempel
kan nämnas uppgifterna beträffande
veteproduktionen. 1958 skulle enligt
planen ha producerats 185 milj. ton.
Siffran höjdes senare till 196 milj. ton.
Samtidigt publicerades en preliminär
skördeuppskattning på 375 milj. ton,
vilket var en uppenbar överdrift. Denna siffra fick emellertid ligga till
grund för plansiffran för 1959 och
målet sattes nu till 525 milj. ton. Innan man ens hunnit förbruka hälften
av 1957 års skörd, uppkom leveranssvårigheter, varför en ny skördeuppskattning beordrades. Denna gav till
resultat 250 milj. ton, vilket sannolikt
var ca 15 procent högre än den verkliga produktionen. Sedan vintern och
våren gått och det visade sig omöjligt
att uppskatta konsumtionen, upphörde
man med dessa jordbruksrapporter.
För de tre senaste åren har icke publicerats några rapporter om hur planerna fullföljts. Sifferredovisningen
var bättre inom industrien, men företeelser, liknande dem inom jordbruket, förekom även där. Som exempel
kan nämnas de ovannämnda förhållandena inom stålbranschen 1958. Formellt kunde man redovisa en ökning
av stålgjuteriernas produktion, men
att stålets kvalitet var så dålig att det
inte kunde användas, framkom självfallet inte av de statistiska uppgifterna.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas
de sovjetryska och kinesiska handelsförbindelserna. Under perioden från
februari 1950 till oktober 1954 erhöll
Kina 430 miljoner dollar i kredit av
Sovjet. Under och efter Koreakriget
fick man dessutom militär hjälp. Sovjet beviljade också 1950-55 kortfristiga handelskrediter. Under den första
femårsplanen erhöll Kina av Sovjetunionen varje år en miljard dollar i
kredit. På kinesiskt håll räknade man
:· -·:.·.
66
med att denna hjälp skulle fortsätta
även under den andra femårsplanen.
Till följd av resningarna i Östeuropa
och de ökade meningsskiljaktigheter,
som kom i deras spår, har Kina
tvingats att nästan uteslutande (lita
till sina egna resurser för att fullfölja
de uppställda plansiffrorna.
Kina började återbetala sina skulder till Sovjet 1956, och år 1961 uppgick underskottet i handelsbalansen
till 250 miljoner dollar. Den icke
amorterade delen av den långfristiga
skulden uppgår troligen till ungefär
samma belopp. Kinas handelsbalans
är inte känd. Man fick dock med all
san~olikhet täcka de skulder som uppkom 1961, då man till följd av den
dåliga skörden importerade vete från
Canada, Australien och Västeuropa
till ett värde av 250 miljoner dollar.
Samtidigt inskränktes importen av
fabriksanläggningar drastiskt.
Handelsomsättningen mellan Kina
och Sovjet uppgick 1961 endast till
två tredjedelar av de föregående fem
årens genomsnittsnivå och importen
från Sovjet minskade med drygt 60
procent. Trots allt kan Sovjets totala
hjälp uppskattas till ca två miljarder
dollar, varförutan framgångarna i
Kinas industrialisering inte varit möjliga. En sovjetisk hjälpform innebar
att experter ställdes till Kinas förfogande. Dessas antal torde som högst
ha uppgått till ca 10 000. När motsättningarna accentuerades, återkallades
mellan 2 000 och 3 000 av dessa experter, vilket försatte Kina i en besvärlig situation. Sedan motsättningarna tillfälligt mildrats, fick Kina
50 000 ton socker av Sovjet på kredit,
och skuldernas förfallotid uppsköts.
Samtidigt sändes åter ett antal industriexperter till Kina. Det finns emellertid inga tecken som tyder på att
Sovjets hjälpverksamhet skall få samma omfattning som tidigare. Kinas
planeringsmyndigheter får inrikta sig
på att enbart räkna med landets egna
resurser. Den kinesiska biståndsverksamheten till u-länderna skall också
nedbantas – krediterna skall troligen
minska med 300 och gåvorna med
400 miljoner dollar.
För 1961 och 1962 föreligger inte
fullständiga uppgifter. Vissa plansiffror för några råvaror och halvfabrikat, avseende 1962, ligger emellertid
väsentligt över plansiffrorna för 1961,
vilket kan tyda på att industriproduktionen i stora drag har fullföljt
planen för 1961. Däremot har inte
jordbruksproduktionens planföreskrifter kunnat fullföljas. Inte ens en rekordskörd under 1962 kunde ha hjälpt
till att lösa de problem som uppstod
efter 1961 års dåliga skörd. Detta har
medfört att nationalinkomsten vid slutet av den andra femårsplanen inte
uppnått den i planen föreskrivna nivån. Vid Nationalkongressen 1962 redogjorde Chou En Lai för ett program om tio punkter, som innebar en
seger för de mera försiktiga planekonomerna över dem som är benägna
för överdrifter. Programmet gynnar
jordbruket framför industrien; importplanen ger företräde för anläggningar som behövs inom den sektor
som producerar konsumtionsvaror.
Den inre marknadens behov tillgodoses dock endast i andra hand. Om
nämligen utländska köpare uppenbarar sig, villiga att betala kontant, prioriteras sådana leveranser.
Vissa kretsar önskar trots alla svå-
righeter en mera forcerad industrialisering. En god skörd kan alltid uppmuntra dessa otåliga extremister. Produktionen av järn per capita uppgick
år 1960 till 30 kg i Kina. Motsvarande
siffror för Japan, Sovjet, Storbritannien och USA var 8, 10, 17 respektive
20 gånger större. Tyngdpunkten av
Kinas industrialiseringsprogram ligger på den tunga industrien, vars ökningstakt är tre gånger större än den
–
lätta industriens. Skillnaden i ökningstakt blir ännu mera markant, om
vissa speciella områden utväljes. Så-
.lunda har metall- och verkstadsindustrien på tio år tiodubblat sin produktion. överhuvudtaget torde det kunna
sägas, att industrien, jämte transportoch kommunikationsväsendet i allmänhet förmått tillfredsställa de krav
som ställts av den snabbt expanderande ekonomien. Jordbruket, som
fortfarande är Kinas mest betydelsefulla näringsgren, lider däremot av
stora brister. Dålig väderlek och avskräckande misstag från ledningen
har hittills satt stopp för utvecklingen.
Sammanfattningsvis kan sägas, att
67
Kina trots vissa framsteg, likväl har
en lång väg att vandra för att bli en
industrimakt.
Sovjetunionens ekonomiska på-
tryckningar gentemot Kina har under
senare tid ökat. De tar sig främst uttryck i minskad export samt krav på
snabbare återbetalning av skulderna.
Därtill kommer att man kräver betalningen i livsmedel och råvaror, som
Kina självt behöver. Kinesernas reaktion återspeglas av ett yttrande av
Chou En Lai, enligt uppgift till en japansk delegation: »Vi har gjort oss
skyldiga till många misstag i vår ekonomiska politik, men det största är
att vi har litat på Sovjetunionen.»
Två vägar men ett mål
De Gaulles veto i frågan om Storbritanniens anslutning till EEC och det
därav föranledda sammanbrottet av
Brysselförhandlingarna kom för
många här hemma som en stor och
obehaglig överraskning. Även bedö-
mare med anspråk på betydande sakkunskap var i det allra längsta benägna att ange den motighet, vilken
ändå hela tiden karaktäriserade förhandlingarna, som i första hand uttryck för förhandlingstaktik. Samtidigt har man blundat för mycket av
de djupt liggande motsättningar, som
hela tiden funnits mellan de förhandlande parterna vad gäller den centrala
frågan, nämligen hur de europeiska
demokratierna bäst bör gå till väga
för att stärka det samlade Europas
ställning. I Frankrike och Västtyskland har de ledande politikerna under hänvisning till faran från öst
framhävt en fast politisk förening sina
båda länder emellan som den primära
målsättningen i arbetet på att skapa
ett starkt Europa. Detta betyder, att
utrikes- och militärpolitiska bedömanden ·ofta kommit att spela in i samband med EEC-blockets engagemang
i det europeiska integrationsarbetet.
Från engelsk och nordisk sida har
man framhävt skapandet av en stormarknad som det i sig primära målet
för detta ,arbete. Det är i sammanhanget belysande att jämföra Adenauers och de Gaulles möte på exercisplatsen utanför Reims med det nyligen avhållna mötet mellan EFTA:s
»två stora», hrr MacMillan och Erlander. Medan man i det förra fallet talade om det förgångna – blodiga krig
genom århundraden – som ett ont
vars upprepande det gäller att för all
framtid omöjliggöra genom att få de
båda länderna att växa samman, gav
man vid det senare tillfället uttryck
för förhoppningar om att det fredliga och rikt utvecklade handelsutbytet mellan England och Sverige
skall bestå också framgent. MacMillans
erinran om att skott aldrig lossats mellan Sverige och England är ett påpekande värt att ha i minnet, när man
gör jämförelser mellan problematiken inom EEC och den inom EFTA,
samtidigt som det ger en hel del av
förklaringen till varför EEC-problematiken så ofta och så lätt missförstås,
när den betraktas med »EFTA-ögon».
Att det på nuvarande stadium inte
visat sig möjligt att finna en samlande linje på EEC- och EFTA-ländernas
strävanden att bygga upp ett enat och
starkt Europa betyder inte, att det
skall behöva visa sig omöjligt för all
framtid. Det gäller nu, att inte låta
sammanbrottet i Bryssel få markera
ett vägskäl, från vilket utvecklingen
kommer att följa vägar, ·som går bort
ifrån varandra utan i stället parallellt
med varandra. Således är det exempelvis betydelsefullt att få till stånd
största möjliga samstämmighet i den
takt, med vilken man sänker tullar
och avvecklar kvantitativa restriktioner inom å ena sidan EEC och å andra
sidan EFTA. Härvidlag har man hittills lyckats mycket väl och detta tack
vare att man inom EFTA sänkt de inbördes tullarna på industrivarorna
med 50 procent åtskilligt tidigare än
vad som ursprungligen var planerat.
60
Det gäller emellertid också att successivt utveckla det ekonomiskt-politiska
samarbetet mellan EFTA-länderna på
sådana områden där detta skett och
sker inom EEC. Varför inte en fri arbetsmarknad och fria kapitalrörelser
inom EFTA? Jordbrukspolitiken är
ett annat exempel, där en inom EFTA
koordinerad liberalisering skulle kunna vara av stor och positiv betydelse
– inte minst genom att slå en bräsch
i den internationella jordbruksprotektionismen. Att i de ekonomiska integrationssammanhangen operera bort
jordbrukssektorn och låta denna få bli
en sluten domän måste framstå som
orimligt i en tid, då handelsliberalisering och protektionistisk avrustning
kommit att framstå som vägvisare för
strävandena mot en bättre och rikare
värld.
Det är emellertid inte bara inom
EFTA, som betydelsefulla insatser kan
göras i syfte att utveckla formerna
för det avancerade samarbete över
gränserna, som en verklig och bestå-
ende framgång i det europeiska enhetsarbetet förutsätter. Detta kan också ske inom ramen för det nordiska
samarbetet. Genom att i Norden tilllämpa och utveckla det internationella
samarbetets teknik kan vi i hög grad
underlätta vår anpassning till den
europeiska federation, som bör vara
målsättningen för såväl EEC- som
EFTA-ländernas strävanden. Låt vara
att de båda ländergrupperna beträtt
vägen mot detta gemensamma mål
från sinsemellan olika utgångspunkter och att de därför har att vandra
skilda vägar; målet bör och kan vara
ett och samma: Europas Förenta Stater.
studenterna och politiken
År 1960 fanns det i landet 465 000 ungdomar i högskoleåldrarna 20-25 år.
Av dessa var 48 000 eller omkring tio
procent studenter. Man räknar med att
det 1970 kommer att finnas ca 630 000
ungdomar i högskoleåldrarna och att
ungefär 125 000 eller i runt tal tjugo
procent avlagt en examen av i stort
sett samma typ som dagens studentexamen. På goda grunder kan det också förutsättas, att de nuvarande tendenserna vad gäller tillströmningen
till universitet och högskolor skall stå
sig – behovet av akademiskt skolad
arbetskraft väntas öka kraftigt inom
olika områden av samhällslivet. Från
den utgångspunkten beräknas det totala antalet studerande vid universitet
och högskolor 1970 överstiga 85 000.
I dag är studentantalet drygt 40 000.
Mot denna bakgrund är det naturligt
att tillmäta studenternas politiska intresse och aktivitet den allra största
betydelse. Ur deras krets kommer
morgondagens ledande personer att
framgå. I föregående häfte av Sv. T.
hade vi anledning att betona det intresse, som de olika politiska åsiktsriktningarna generellt visar för ungdomen – ett politiskt parti utan stöd
av ungdomen är på sikt dömt att tyna
bort. Samtidigt kunde vi peka på det
starka grepp ~m konservatismen av
allt att döma har om läroverksungdomen. I det sammanhanget vill man
gärna ställa frågan hur förhållandet
ter sig beträffande studenterna. Det
kan då konstateras, att av de politiskt
organiserade studenterna är i dagens
läge sannolikt mera än två tredjedelar
anslutna till Sveriges Konservativa
studentförbund (SKSF), som just i
dagarna firat sitt 20-årsjubileum.
SKSF kan se tillbaka på tjugo synnerligen aktiva år. Sannolikt har flertalet av de politiskt aktiva akademikerna inom högerpartiet i åldrarna
under de 50 erhållit sin första politiska skolning i SKSF. Av allt att döma
skall man också finna att andelen f. d.
SKSF-are är större ju längre ned man
kommer i åldersgrupperna, något som
hänger samman med förbundets starka
medlemsmässiga framgångar under
det senaste decenniet.
De konservativa studenterna och
akademikerna har vid olika tillfällen
spelat en betydande roll för utformningen av högerpartiets politik. I
många avseenden agerade de pådrivarens roll under 1940-talets svåra år
samt påverkade inte minst 1946 års
stora högerprogram »Frihet och framsteg» och debatten kring detta. Från
senare tid skall i första hand noteras
det omfattande programarbete, som
ägt rum inom förbundet. Detta gav
stadga åt organisationen och fyllde
även varje programarbetes främsta
uppgift: att sysselsätta och ingående
skola förbundets krafter i politiskt
tänkande. Det tog tre år, innan programarbetet 1960 var helt avslutat, och
efter blott något års vila följde helt
konsekvent en revision av de tidigare
antagna grundsatserna. Samtidigt har
man ägnat sig åt specialstudium av
vissa frågor: försvar i atomåldern,
grundskolan samt studenten i samhället. Inom kort väntas också ett inlägg
i debatten om gymnasiets framtida
ställning. Genom alla dessa initiativ
har SKSF tillfört den politiska debatten värdefulla tillskott, samtidigt som
man kunnat fånga den akademiska
ungdomens intresse. Av största värde i
sammanhanget har varit, att man helt
friskt och utan förutfattade meningar
gett sig i kast med uppgifterna.
Det har redan sagts, att de konservativa studenterna spelade en väsentlig roll vid tillkomsten av 1946 års hö-
gerprogram. Helt naturligt har studentförbundet alltid främst sysselsatt
sig med frågor av idemässig karaktär. Men inte minst under senare tid
har man också direkt kommit att på-
verka praktiskt politiska ställningstaganden. Detta gäller studiefinansieringsfrågan, där SKSF tidigt helt vann
högerpartiets öra och även kunde
61
hjälpa till med politikens utformning.
Det gäller också kulturfältet i vidare
mening. studentförbundet har från
börjant spelat en ledande roll i den
kulturprogramkommitte, som för närvarande arbetar. Och även när det
gäller mindre detaljfrågor har betydande insatser kunnat göras. SKSF
har också tagit aktiv del i de båda senaste valrörelserna. Denna aktivitet
och det inflytande som SKSF sålunda
vunnit på några visserligen starkt begränsade men dock vitala områden
under senare tid vill man gärna hoppas markerar inledningen till något
nytt.
SKSF har visserligen alltid varit
formellt fristående från högerpartiet
– det skall också sägas, att man finner icke så få prominenta politiker i
de andra partierna som i yngre dagar
tillhörde förbundet – men samarbetet
med högerpartiets olika organisationer har ändå alltid varit något självklart. Med hänsyn härtill ter det sig
i viss utsträckning .förvånande, att hö-
gerpartiet inte alltid beflitat sig om
att på bästa sätt tillvarata de politiska
begåvningar, som kommit fram genom
SKSF. I synnerhet på ett tidigare stadium torde det ha varit berättigat att
påstå, att man inom vissa grupper av
högerpartiet hade något som bra nära
liknade »akademikerskräck». Det är
ett känt förhållande, att detta ingivit
åtskilliga, tillhörande kanske främst
SKSF:s »mellangeneration», en stark
känsla av besvikelse. Det hela var så
mycket mera anmärkningsvärt, som
samtidigt de andra partierna och socialdemokraterna inte minst gjorde
allt för att omhulda sina yngre akademiker. Man vill dock hoppas, att
denna problematik är slutgiltigt förbi.
SKSF har också kunnat glädja sig åt
betydande framgångar på det internationella planet. På dess initiativ bildades för några år sedan Nordens
Konservativa Studentunion. Med den- 62
na organisation som bas har det internationella samarbetet vidareutvecklats, och i maj 1961 bildades efter ett
omfattande förberedelsearbete The International Christian Demoeratic and
Conservalive student Union (ICCS),
där i dag flertalet av Västeuropas konservativa och kristligt-demokratiska
studentorganisationer är representerade.
Samtidigt som det sålunda finns all
anledning att känna tillfredsställelse
över vad som kunnat göras från den
konservativa studentorganisationen,
måste dock sägas att än mera står på
spel under den närmaste framtiden
med dess snabbt växande studentkullar. överhuvudtaget kan det måhända
finnas anledning att efterlysa större
samordning av verksamheten mellan
SKSF och i synnerhet Högerns Ungdomsförbund. Det ligger ett stort värde i SKSF:s fristäende ställning gentemot högerpartiet och dess ungdomsförbund, men tiden kräver också
största möjliga samordning av alla
tillgängliga resurser för att väsentliga
resultat skall kunna uppnås. Kanske
skulle det bättre motsvara tidens krav,
om t. ex. SKSF, HUF och Konservativ
Skolungdom (KS) inledde ett nära
samarbete? Organisatoriska förändringar är emellertid icke av avgörande
betydelse. Det väsentliga är att en samordning på ett eller annat sätt kommer till stånd. Därmed skulle den ej
politiskt engagerade ungdomen i än
större utsträckning kunna attraheras
av den konservativa åskådningen och
politiken.
strejkläget i Finland
Såväl den politiska som den ekonomiska situationen i Finland domineras
nu helt av oroligheterna på arbetsmarknaden. Efter det ovanligt stora
lugn som rått sedan arbetsmarknadsorganisationerna för första gängen är
1960 kom överens om en tvåårig borgfred, är situationen nu både ovan och
synnerligen ovälkommen. Arbetstagarorganisationerna har haft gott om tid
att ladda upp inför underhandlingarna om de nya avtalen, en tid under vilken man dessutom ridit högt på
de goda konjunkturerna, utan att ha
gjort något för att möta den avmattning som man visste skulle komma
och som nu inträtt. Situationen förvärras ytterligare av splittringen
inom fackföreningsrörelsen som visat
sig vara den största stötestenen vid
alla förhandlingar.
Det av kommunisterna och den socialdemokratiska oppositionen ledda
FFC (Finlands Fackföreningars Centralförbund) kämpar hårt om arbetarnas själar med det av socialdemokraterna ledda LO. Det förra förbundet
har nu ca 200 000 medlemmar, medan
LO endast har ca 70 000. Utanför båda
dessa förbund står bl. a. kommunalarbetarförbundet, affärsarbetarförbundet, lots- och fyrarbetarförbundet, musikerna, poliserna, lokmannaförbundet, postmannaförbundet, sinnessjukvårdarna, tulltjänstemännen, fängelsefunktionärerna och järnvägstjänstemännen. Alla dessa förbund tillsammans har ca 80 000 medlemmar. En
del av dessa förbund står närmare
LO, andra äter närmare FFC. Främst
genom agrarernas stöd har FFC lyckats tillvinna sig en bättre ställning
än LO genom att FFC har representanter i regeringen vilket LO saknar.
Från statens sida har man också tidigare negligerat LO och vägrat förhandla med dem, tills sjömansunionens
ordförande Niilo Wälläri den 15
februari äntligen lyckades genomdriva
en ändring. Som påtryckningsmedel
använde han sig av en isbrytarstrejk.
Fastän ändamålet var gott – bevarandet av demokratin – kan sjömansunionens kampmetoder ej godtas.
Flera arbetsplatser måste stängas på
grund av att ishindren försenade eller
hindrade rävaruimporten och på havet uppstod krissituationer som för- . utom materiella skador var nära att
kräva människoliv. Tills vidare ligger
ändringen av attityden gentemot LO
endast i att man tillsatt en tremannakommitte för att utreda hur avtalsförhandlingarna skall bedrivas mellan
statens ämbetsverk och fackförbunden
och hur finansministeriets direktiv
rörande kollektivavtalsförhandlingarna skall tolkas. Kommitten, som bestär
av förre presidenten vid högsta domstolen Toivo Tarjanne som opartisk
ordförande med bankdirektör Aarre
Simonen (FFC) och generalsekreterare Jaakko Rantaneo (LO) som medlemmar, tillställer regeringen sitt förslag i de fall då konflikter uppstår.
Man får dock hoppas att denna överenskommelse skall kunna påskynda
förhandlingarna och fä dem mera
koordinerade, ty fastän de vikande
konjunkturerna borde ha påskyndat
arbetarparten att så snart som möjligt
fä ett acceptabelt avtal till stånd, har
fackförbunden i stället genom sitt lurpassande på varandra bara dragit ut
på förhandlingarna. Mänga tecken tyder också på att situationen kommer
att lösas inom mars månad och
att den allmänna lönelyftniogen kommer att stanna vid ca 5% . Som första
avtalsuppgörelse, vilken måste anses
bli normgivande för de övriga, är den
den 5 februari på förbundsplanet ingångna överenskommelsen inom metall
om en drygt 5% stor ökning av lönekostnaderna. Uppgörelsen godkändes
den 22 februari av fackförbundet. Det
förbund som således fick axla ansvaret
för det första normgivande avtalet,
metallarbetarförbundet, har enligt
egen uppgift ca 40 000 medlemmar och
utgör det största av industriförbunden
inom FFC. Nästa förbund, som ingick
avtal, var det FFC-anslutna textilar- 63
betarförbundet som den 13 februari
också omfattade 5%-linjen. Som tredje,
men första LO-förbund undertecknade träförädlingsindustriernas arbetarförbund, som jämsides med metall
måste anses som ett nyckelbranschförbund, den 15 februari en överenskommelse som ger arbetarna ett lönelyft om ca 5% jämte ersättning för
två vardagshelger som tillsammans
ger 0,28%.
Fastän en viss lättnad sålunda redan
inträtt är situationen ännu rätt mörk.
Räknat frän årets början till den 15
februari hade ca 25 000 personer gått
i strejk för att kräva högre löner. Dessa var medlemmar av banktjänstemannaförbundet, 13 000 punktstrejkande kommunistledda byggnadsarbetare
och en del andra byggnadsarbetare,
som dock i stort sett avblåste strejken
den 16 mars, 800 varvsarbetare, sjö-
mansunionens isbrytarpersonal och
2 750 buss- och spårvagnsförare, konduktörer och inspektörer vid Helsingfors’ trafikverk. Vid samma tidpunkt
hade ca 130 000 personer varslat om
strejk, däribland 80 000 statstjänstemän, över 20 000 andra inom den offentliga sektorn, 7 000 kommunalarbetare, 6 000 skogsarbetare, 5 500 poliser, 3 600 farmaceuter m. fl. Sedan
dess har bl. a. bil- och transportarbetarförbundet inom stuveribranschen
lämnat strejkvarsel, vilket berör ca
5 000 LO-anslutna och ca 2 000 FFCanslutna medlemmar. I farozonen ligger f. n. sjuksköterskorna, bokarbetarna och arbetarna inom livsmedelsbranschen. I detta sammanhang kan
dock nämnas att de akademiskt bildades fackorganisation – AKAVA –
tagit avstånd frän tjänstemännens
samorganisation i strejkfrägan, fastän
man omfattar den s. k. allmänna procentförhöjningen. På akademiskt häll
understryker man nämligen nödvändigheten av att alla offrar något för
det allmännas bästa och att de vikan- 64
de konjunkturerna inte tillåter några
större löneförskjutningar.
Att närmare gå in på frågan vad
arbetarorganisationerna kräver skulle
här föra för långt, därtill är kraven
för skiftande och inexakta, främst beroende på splittringen inom fackföreningsrörelsen. En stor del av aktionerna har dessutom rent politisk karaktär. När så det under utarbetande
varande totalförslaget till Helsingfors
blivit färdigt och godkänts av arbetarparten, kommer också en del av de
krav som framförts i Helsingfors och
på andra orter att förlora sin betydelse och man kan emotse en rätt
snabb lösning av krisen. Huvudstadens trafikstrejk, har för de strejkande blivit ett dunderfiasko, ty med
bästa vilja i världen kan man inte
säga att den haft någon större effekt.
Den allmänna opinionen är fortfarande: »Låt dem strejka, oss bekommer
det inte.» Det är därför inte heller
sagt att stödstrejkerna kommer att få
någon större betydelse. Lönenämnden
i Helsingfors har helt gått in för att
endast diskutera en totallösning och
lämnar därför i detta skede helt obeaktade de krav som från skilda håll
framställes. I de övriga kommunerna
försöker man bida tiden i väntan på
denna totallösning som sedan kommer att bli normgivande för dem och
som i det stora hela kommer att gå ut
på 5% -linjen. Väsentligt allvarligare
än några av de andra konflikterna är
självfallet statstjänarkartellens. Denna
är nämligen till avsevärd del alldeles
uppenbart politiskt betingad – ett
försök att ätervinna initiativet för
den socialdemokratiska majoritetsriktningen. Att överblicka konsekvenserna av denna konflikt är i skrivande stund omöjligt. Att Finland kommer att utsättas för svåra påfrestningar är endast alltför uppenbart.
Redan nu kommer förverkligandet av
avtalen att stöta på stora ekonomiska
problem som kräver en lösning i samband med avvecklingen av den kassakris landet äter befinner sig i.
Kinas ekonomiska problem
Kommunismens kinesiska variant,
som trots alla likheter också uppvisar
vissa skiljaktigheter frän det sovjetryska systemet, har kommit att följas
med största uppmärksamhet, inte
minst av de afroasiatiska länderna.
Många av dessa ser i sovjetkommunismen enbart en modern form av
de vitas maktutövning över de färgade. I Kina ser de i stället ett land
med samma grundförutsättningar som
de själva, vilket igångsatt ett väldigt
experiment med att på kortast möjliga tid och med minsta möjliga hjälp
från utlandet förvandla ett underutvecklat agrarsamhälle till en framstående industrimakt.
Den andra kinesiska femårsplanen,
1958-63, innehåller mycket ambitiösa
målsättningar. Industriens, jordbrukets och småhantverkets produktion
skulle under femårsperioden öka med
75 procent, trots att samma målsättning i den första femårsplanen uppgick till 51 procent. Produktionen av
kapitalvaror skulle fram till 1962 öka
med 50 procent. Stora svårigheter
uppstod emellertid redan vid planperiodens början, vilka av de kinesiska ledarna bemöttes med den politik, som kallades »de hundra blommornas». Den mera »liberala» perioden räckte dock inte länge; 1958 började man propagera för det »stora
språnget». Hösten 1958 byggdes omkring 600 000 miniatyrmasugnar och
därigenom tillfördes industrien ca en
miljon oerfarna arbetare. Plansiffran
för stålproduktionen höjdes från 6,2
till 8 milj. ton i början av 1958 och på
hösten samma år höjdes målsättningen
än en gång, nu till 11 milj. ton. Så
småningom visade det sig dock att de
produkter som åstadkoms var undermåliga och till större delen oanvänd·bara.
Jordbruket visar en liknande bild.
Ett hundra miljoner bönder mobiliserades för att bygga kanaler, varigenom den bevattnade arealen under
ett år skulle ökas med 30 procent.
Hösten 1958 bildades också de s. k.
folkkommunerna; ca 700 000 kooperativa föreningar ombildades till 26 000
folkkommuner, vilka i genomsnitt bestod av 5 000 familjer och disponerade 4 000 hektar jord. Vid slutet av
1959 blev det uppenbart, att folkkommunerna inte förmådde effektivt
organisera produktionsapparaten och
redan följande år existerade kommunerna endast formellt. Den fria handeln, som förbjudits 1958, återinfördes 1960. Trots alla ansträngningar
och delvis beroende på ogynnsamma
väderleksförhållanden, har jordbruksproduktionen inte överskridit 1957
års nivå.
Särskilda svårigheter uppstod på ett
tidigt stadium beträffande den statistiska redovisningen av Kinas ekonomiska läge. En statistisk centralbyrå
grundades 1952. Dess arbete har emellertid i hög grad försvårats av de
starka sekretessbestämmelser, som
man så väl känner till från stalinepoken i Sovjetunionen. Dessa bestämmelser drabbade inte bara utländska observatörer utan även de
egna planerarna. År 1957 försökte den
statistiska centralbyrån organisera insamlingen av uppgifter regionalt men
misslyckades. Fullständigt kaos rådde
inom jordbruket, där också falska statistiska rapporter ofta förekom. Vid
början av den andra planperioden
stötte strävandena att åstadkomma tillförlitligare statistiska uppgifter på
motstånd. Sammandrabbningen mellan statistikerna och partifolket resul- 65
terade – som väntat – i partiets seger. Detta återspeglades i uppgiftslämnandets karaktär. Som exempel
kan nämnas uppgifterna beträffande
veteproduktionen. 1958 skulle enligt
planen ha producerats 185 milj. ton.
Siffran höjdes senare till 196 milj. ton.
Samtidigt publicerades en preliminär
skördeuppskattning på 375 milj. ton,
vilket var en uppenbar överdrift. Denna siffra fick emellertid ligga till
grund för plansiffran för 1959 och
målet sattes nu till 525 milj. ton. Innan man ens hunnit förbruka hälften
av 1957 års skörd, uppkom leveranssvårigheter, varför en ny skördeuppskattning beordrades. Denna gav till
resultat 250 milj. ton, vilket sannolikt
var ca 15 procent högre än den verkliga produktionen. Sedan vintern och
våren gått och det visade sig omöjligt
att uppskatta konsumtionen, upphörde
man med dessa jordbruksrapporter.
För de tre senaste åren har icke publicerats några rapporter om hur planerna fullföljts. Sifferredovisningen
var bättre inom industrien, men företeelser, liknande dem inom jordbruket, förekom även där. Som exempel
kan nämnas de ovannämnda förhållandena inom stålbranschen 1958. Formellt kunde man redovisa en ökning
av stålgjuteriernas produktion, men
att stålets kvalitet var så dålig att det
inte kunde användas, framkom självfallet inte av de statistiska uppgifterna.
Särskild uppmärksamhet bör ägnas
de sovjetryska och kinesiska handelsförbindelserna. Under perioden från
februari 1950 till oktober 1954 erhöll
Kina 430 miljoner dollar i kredit av
Sovjet. Under och efter Koreakriget
fick man dessutom militär hjälp. Sovjet beviljade också 1950-55 kortfristiga handelskrediter. Under den första
femårsplanen erhöll Kina av Sovjetunionen varje år en miljard dollar i
kredit. På kinesiskt håll räknade man
:· -·:.·.
66
med att denna hjälp skulle fortsätta
även under den andra femårsplanen.
Till följd av resningarna i Östeuropa
och de ökade meningsskiljaktigheter,
som kom i deras spår, har Kina
tvingats att nästan uteslutande (lita
till sina egna resurser för att fullfölja
de uppställda plansiffrorna.
Kina började återbetala sina skulder till Sovjet 1956, och år 1961 uppgick underskottet i handelsbalansen
till 250 miljoner dollar. Den icke
amorterade delen av den långfristiga
skulden uppgår troligen till ungefär
samma belopp. Kinas handelsbalans
är inte känd. Man fick dock med all
san~olikhet täcka de skulder som uppkom 1961, då man till följd av den
dåliga skörden importerade vete från
Canada, Australien och Västeuropa
till ett värde av 250 miljoner dollar.
Samtidigt inskränktes importen av
fabriksanläggningar drastiskt.
Handelsomsättningen mellan Kina
och Sovjet uppgick 1961 endast till
två tredjedelar av de föregående fem
årens genomsnittsnivå och importen
från Sovjet minskade med drygt 60
procent. Trots allt kan Sovjets totala
hjälp uppskattas till ca två miljarder
dollar, varförutan framgångarna i
Kinas industrialisering inte varit möjliga. En sovjetisk hjälpform innebar
att experter ställdes till Kinas förfogande. Dessas antal torde som högst
ha uppgått till ca 10 000. När motsättningarna accentuerades, återkallades
mellan 2 000 och 3 000 av dessa experter, vilket försatte Kina i en besvärlig situation. Sedan motsättningarna tillfälligt mildrats, fick Kina
50 000 ton socker av Sovjet på kredit,
och skuldernas förfallotid uppsköts.
Samtidigt sändes åter ett antal industriexperter till Kina. Det finns emellertid inga tecken som tyder på att
Sovjets hjälpverksamhet skall få samma omfattning som tidigare. Kinas
planeringsmyndigheter får inrikta sig
på att enbart räkna med landets egna
resurser. Den kinesiska biståndsverksamheten till u-länderna skall också
nedbantas – krediterna skall troligen
minska med 300 och gåvorna med
400 miljoner dollar.
För 1961 och 1962 föreligger inte
fullständiga uppgifter. Vissa plansiffror för några råvaror och halvfabrikat, avseende 1962, ligger emellertid
väsentligt över plansiffrorna för 1961,
vilket kan tyda på att industriproduktionen i stora drag har fullföljt
planen för 1961. Däremot har inte
jordbruksproduktionens planföreskrifter kunnat fullföljas. Inte ens en rekordskörd under 1962 kunde ha hjälpt
till att lösa de problem som uppstod
efter 1961 års dåliga skörd. Detta har
medfört att nationalinkomsten vid slutet av den andra femårsplanen inte
uppnått den i planen föreskrivna nivån. Vid Nationalkongressen 1962 redogjorde Chou En Lai för ett program om tio punkter, som innebar en
seger för de mera försiktiga planekonomerna över dem som är benägna
för överdrifter. Programmet gynnar
jordbruket framför industrien; importplanen ger företräde för anläggningar som behövs inom den sektor
som producerar konsumtionsvaror.
Den inre marknadens behov tillgodoses dock endast i andra hand. Om
nämligen utländska köpare uppenbarar sig, villiga att betala kontant, prioriteras sådana leveranser.
Vissa kretsar önskar trots alla svå-
righeter en mera forcerad industrialisering. En god skörd kan alltid uppmuntra dessa otåliga extremister. Produktionen av järn per capita uppgick
år 1960 till 30 kg i Kina. Motsvarande
siffror för Japan, Sovjet, Storbritannien och USA var 8, 10, 17 respektive
20 gånger större. Tyngdpunkten av
Kinas industrialiseringsprogram ligger på den tunga industrien, vars ökningstakt är tre gånger större än den
–
lätta industriens. Skillnaden i ökningstakt blir ännu mera markant, om
vissa speciella områden utväljes. Så-
.lunda har metall- och verkstadsindustrien på tio år tiodubblat sin produktion. överhuvudtaget torde det kunna
sägas, att industrien, jämte transportoch kommunikationsväsendet i allmänhet förmått tillfredsställa de krav
som ställts av den snabbt expanderande ekonomien. Jordbruket, som
fortfarande är Kinas mest betydelsefulla näringsgren, lider däremot av
stora brister. Dålig väderlek och avskräckande misstag från ledningen
har hittills satt stopp för utvecklingen.
Sammanfattningsvis kan sägas, att
67
Kina trots vissa framsteg, likväl har
en lång väg att vandra för att bli en
industrimakt.
Sovjetunionens ekonomiska på-
tryckningar gentemot Kina har under
senare tid ökat. De tar sig främst uttryck i minskad export samt krav på
snabbare återbetalning av skulderna.
Därtill kommer att man kräver betalningen i livsmedel och råvaror, som
Kina självt behöver. Kinesernas reaktion återspeglas av ett yttrande av
Chou En Lai, enligt uppgift till en japansk delegation: »Vi har gjort oss
skyldiga till många misstag i vår ekonomiska politik, men det största är
att vi har litat på Sovjetunionen.»