Dagens frågor
1963
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Svensk Tidskrift i fransk edition
Svensk Tidskrift är Sveriges äldsta
politiska tidskrift – den har utkommit i tre följder sedan 1870. Den senaste följden började utkomma år
1911 och tidskriften utger innevarande
år sin 50:e årgång – åren 1933-1935
utkom tidskriften ej.
Från 1911 har Svensk Tidskrift
stått det svenska högerpartiet nära.
Som redaktörer inträdde då de båda
ledande nationalekonomerna, Gösta
Bagge, ledare för högerpartiet åren
1935-1944, och Eli Heckscher, fader
till den nuvarande högerledaren, Gunnar Heckscher. Men tidskriften har
alltid varit fristående i förhållande till
högerpartiet – både organisatoriskt
och ekonomiskt. Dess redaktörer har
alla varit akademiker, och tidskriften
har framstått som ett självständigt
organ främst för högerpartiets akademiska falang.
Alltsedan 1911 har Svensk Tidskrift
företrätt en ideologi, som präglats av
stark känsla för den europeiska kulturtraditionens betydelse. Dess nationella och socialreformatoriska grundsyn har uttryckts i parollen »Försvar och reformer». Dess reformprogram har alltmer kommit att motsvara ideer, som utbildats inom
fransk, tysk och engelsk »Socialkonservatism».
Än i dag gäller för Svensk Tidskrift
vad Eli Heckscher uttalade i en ledare »Sociala reformer» 1911: »Det
är i varje fall givet, att intet kan och
intet får hindra samhället att sörja för
en bättre ordning i framtiden: ingen
institution kan få existera längre än
samhällets väl kräver det. Salus publica suprema lex. Det allmänna bästa
är högsta lag. Det är en konservativ
princip om någon.»
Tidskriftens krav på fortsatta sociala reformer syftar numera framför allt på möjligheterna att bygga
demokratien på en till det stora flertalet medborgare utsträckt personlig
förmögenhetsbildning. Enligt vår uppfattning måste samhällsinstitutionerna
vara så utformade att medborgarna
genom sitt eget sparande kan förvärva egna andelar i de enorma ekonomiska värden, som skapas i en modern teknisk civilisation. Genom en
sådan »ägardemokrati>> kan man bidraga till att lösa vår tids problem om
maktbalansen i samhället och skydda
den stora massans personliga frihet
och trygghet.
Tidskriftens ursprungligen nationellt motiverade krav på ett starkt
försvar till värn för den svenska rättsoch kulturstatens bestånd implicerar
numera en varm bekännelse till de
europeiska enhetssträvandena. Svensk
Tidskrift har starkt engagerat sig för
tanken att de europeiska folkens framtida fosterland heter Europa – att
det kristet inspirerade rätts- och kulturarv, som förenar dessa folk, måste
hävdas och vidareutvecklas i och genom ett alltmer fördjupat samarbete.
I denna anda har Svensk Tidskrift
vänt sig med en särskild skrift, »La
Suede et l’Europe,» till en internationell läsekrets. De medverkande författarna har försökt att teckna några
konturer i Sveriges politiska problematik – historisk och aktuell – och
att belysa några av de faktorer inom
och utom vårt land, som bestämmer
dagens svenska utrikes- och inrikespolitik. Svensk Tidskrift har glädjen
att i detta häfte för sin läsekrets presentera tre artiklar ur den franskspråkiga editionen: Gunnar Heckschers ledare om Sverige och Europa,
Sten Carlssons översikt över den historiska utvecklingen av relationerna
mellan Sverige och Europa samt Karl
Fredrik K-m Karlssons artikel om planering i dagens Sverige.
Stalins »goda» brott
Som en bomb – även för de vid alla
politiska sensationer och lidelser så
vana polackerna – kom nyheten till
Warszawa att 27 000 av deras landsmän, därav flera tusen krigsfångar
fortfaraQde alltsedan septemberfälttåget 1939 befinner sig – alltså 24
år efter krigsutbrottet – i arbetsläger
vid Omsk i Sibirien. Nyheten sipprade
ut när de första 800 av dessa krigsfångar släpptes fria efter ett par må-
naders »Omskolning» i polska fängelser.
I samband med Tysklands och Sovjets angrepp på Polen 1939, vilket
var följden av Ribbentrops och Molotovs nonaggressionspakt av den 23
augusti samma år, tillfångatog Wehrmacht större delen av de polska
styrkorna på omkring 1,4 miljon man,
medan ryska armen enligt egen utsago i Izvestia ett år senare tog tillfånga 180 000 polska soldater och
ungefär 14 000 officerare. Efter Hitlers attack mot Ryssland 1941 slöt den
polska regeringen i London en överenskommelse med Sovjet, vilken bl. a.
gav »amnesti» åt alla polska medborgare och bestämde, att en ny polsk
arme skulle bildas av polska värn- 189
pliktiga. Under mellankrigsperioden
bodde nästan två milj. polacker i
Sovjetunionen som ryska medborgare.
1939-41 deporterades utom de ovannämnda 200 000 krigsfångarna dessutom 1,5 milj. polska medborgare
från östpolen. Hela byar och städer
tömdes på folk och invånarna skickades – män och kvinnor med barn
var för sig – i plomberade boskapsvagnar till avlägsna arbets- och koncentrationsläger. Vägen gick till olika
områden – såväl heta och torra stäpper i Kazakstan som kyliga trakter i
norr. Tiotusentals dog under dessa resor som varade i flera veckor men
fördes »för redovisnings skull» i de
sista vagnarna ända fram till slutstationerna. Endast en bråkdel av dessa
olyckliga hade befriats 1941 genom
ovannämnda »amnesti», som förresten saboterades av de flesta lä-
gerkommendanterna. Bara omkring
100 000, dvs. sex procent av de deporterade, fick slutligen lämna Sovjet,
därav omkring 80 000 som soldater i
general Anders’ arme, vilken sedermera gick över Persien, Egypten och
Palestina (Israel) till Italien, där den
utmärkte sig 1944 i det stora slaget
och erövringen av benediktinklostret
vid Monte Cassino som öppnade vä-
gen för de allierade till Rom. Innan
denna arme lämnade rysk mark samlade man åtskilliga informationer beträffande de 10 000 saknade yrkesoch reservofficerare, av vilka flera
tillhörde den polska intellektuella
eliten. Först svarade ryssarna, att
dessa officerare antagligen fallit i
tyska händer vid reträtten. Snart fastslog dock polackerna genom sina väl
utbyggda underjordiska kanaler, att
de varken fanns i hemlandet eller i
tysk fångenskap. Stalin sade då till
den polske premiärministern general
Sikorski i december 1941 att de kanske
befann sig på de avlägsna öarna Franz
Joseph och Novaja Zemlja i Norra
190
Ishavet eller att de flytt tvärs över
hela Sovjetunionen till Manchuriet …
Xven Molotov och särskilt hans
vice utrikesminister Vysjinskij, senare
Sovjets delegat i FN och ökänd för
sin förhalningstaktik i New York,
visade sig vara riktiga mästare i sina
försök att föra polackerna bakom
ljuset. Sammanlagt har Polens ambassad gjort 28 interventioner ägnade
denna fråga. Den 13 april 1943 offentliggjorde emellertid Berlins radio, att
de försvunna polska officerarna hade
återfunnits i massgravarna i Katynskogen nära Smolensk. Många av dem
hade sand i lungorna, vilket bevisar
att de begravts halvt levande. Andra
hade händerna bakbundna och djupa
bajonettsår och en del påträffades
med huvudena täckta av sina militärkappor. Allt detta vittnade om, att
de flesta till det bittra slutet kämpat
en förtvivlad kamp för livet. Samtliga hade dock ett skott i nacken, vilket är ett typiskt avrättningssätt för
den ryska politiska polisen. Efter kriget har polackerna i västerlandet utgivit tre omfattande arbeten om denna
tragedi. 1948 utkom »Brottet i Katynskogen i dokumentens belysning» med
förord av general Anders, som översatts till olika språk och tryckts i
flera upplagor. 1961 utgavs i London
»Documents on Polish-Sovjet relations
1939-1943», som till stor del handlade
om efterforskningar av de saknade
polska officerarna. Slutligen utkom
1962 »Death in the foresh av professor I. K. Zawodny vid Pennsylvaniauniversitetet.
Då denna ohyggliga upptäckt offentliggjordes av Hitlerregimen, själv
redan ökänd för sina terrormetoder,
begärde polackerna än en gång ett
prompt svar från Sovjet och vände sig
samtidigt till det internationella röda
korset med begäran om en opartisk
undersökning. Denna begäran betraktades av den ryska regeringen som
»bevis» för den absurda anklagelsen
mot polska Londonregeringen att den
samarbetade med Hitlertyskland och
utnyttjades som förevändning för att
bryta de diplomatiska relationerna.
Det gällde redan då för Stalin att
bana väg för sin egen polska »befrielsekommitte», som så småningom
skulle bli den kommunistiska regeringen i Warszawa.
Den 26 september 1943 återerövrades Smolenskområdet och en rysk
kommission under akademiledamoten
professor Burdenko »fastställde», givetvis, de tyska fascistiska inkräktarnas »otvivelaktiga» skuld till hela massakern, vilket offentliggjordes den 24
januari 1944. Innan detta hände samlade tyskarna en internationell kommission bestående av 13 kriminalmedicinska specialister, vilka efter att
ha undersökt liken i april 1943 fastslog att massakern måste ha förövats
för omkring tre år sedan, dvs. före
tysk-ryska krigsutbrottet 1941. Det
polska röda korsets kommission, som
arbetade samtidigt men oberoende,
kom till samma slutsats. Den schweiziske experten professor Naville, en
känd antinazist vilken var med i
Katyn, upprepade på uppmaning av
det schweiziska parlamentet vid tiden
för Niirnbergprocessen sitt tidigare
uttalande om tidpunkten för massmorden och underströk, att han åtagit
sig uppgiften i Katyn uteslutande med
hänsyn till Polen.
Huvudfrågan gällde att fastställa
tidpunkten för likvideringarna. Det
framgår av följande fakta, att officerare avlivades under mars-april 1940:
– major Solskis dagbok som berättar
hur eskorten fråntar honom hans rubel och andra saker i skogen; dagboken slutar den 9 april 1940,
– inga dokument, tidningar, personliga anteckningar eller brev av senare
datum än våren 1940 har påträffats
vid obduktionen,
– träden som maskerade massgravarna var 1943 tre år gamla,
– officerare påträffades begravda enligt uttalanden av de få överlevande,
vilka överfördes av ryssarna till ett
annat läger och så småningom kom
till Andersarmen i samma ordning i
vilken de skickades från Kozielsklägret. Antalet, omkring 4 500, stämde
också. De saknade frän två andra lä-
ger, Ostaszkow och Starobielsk har
antagligen likviderats på andra platser, som ännu inte upptäckts.
Beria och hans ställföreträdare Merkulov svarade 1941 ett par högre polska officerare att med deras kolleger
i de tre ovannämnda lägren begåtts
»Krupnaja asjybka» – ett stort misstag.
Stalins andre son berättade, påstås
det för en polsk officer i tysk krigsfångenskap, att alla som hade avrättat
polacker i Katyn i sin tur likviderats
för att samtliga vittnen skulle utplå-
nas.
Uttalanden av polska, internationella
och schweiziska specialister ä ena
sidan och tyska uttalanden å andra
sidan samt ovannämnda fakta väger
alltså ganska tungt i jämförelse med
den självsäkra ryska kommissionens
rapport.
Under Niirnbergprocessen anklagades nazisterna bl. a. för Katyn-massakern, men trots att en av de fyra
domarna var ryss och ryssarna dessutom hade en egen åklagare, general
Rudenko, fann rätten det omöjligt att
döma de tyska krigsförbrytarna för
just detta brott. Sex år senare fastslog en speciell undersökningskommission, tillsatt av den amerikanska
kongressen, efter omfattande undersökningar att massakern utan tvivel
åstadkommits av Sovjet.
Det återstår att besvara en fråga:
varför bragtes dessa polska officerare
om livet? I sovjetisk politisk vokabulär finns ett begrepp som heter »po- 191
tentiell fiende». Det kan vara fråga om
en hel samhällsklass, en grupp eller
en enskild person, som en gäng kan
tänkas vända sig mot Sovjetmakten
och därför bör oskadliggöras vid
första bästa tillfälle. Ett annat exempel beträffande polackerna utgör här
Warszawa-upproret på sensommaren
1944: de aktiva patrioter som då
reste sig mot de tyska ockupanterna,
resonerade man i Moskva, kan en
annan gång vända sig mot oss. Därför stod de ryska armeerna med gevär för fot i över två månader vid
Wisla och tillät nazisterna döda
250 000 människor och likvidera de
aktiva patrioter som fanns i Polens
huvudstad. Metoderna och proportionerna var olika, men det slutliga
målet var detsamma.
Chrusjtjov har flera gånger fördömt Stalins olika brott på det inrepolitiska området: både mot kommunistpartiet och mot ryska folket. Polen, Finland, de baltiska folken och
andra länder har däremot hittills inte
fått någon upprättelse. Publikationer
som utges av de fria polackerna i
London har förgäves ett par gånger
föreslagit, att Chrusjtjov skulle fördöma även massmorden i Katynskogen. Antagligen hör dock utrikespolitiska förbrytelser (trots nya regler
som införlivats med folkrätten i samband med krigsförbrytarprocessen i
Niirnberg) till den avlidne diktatorns
»goda» brott. Ty enligt den senaste
rättelsen till de beska uttalandena på
den 20 :e partikongressen har Stalin
inte enbart begått fel; han har även
en positiv aktivitet bakom sig, och
därför bör mänga av hans ogärningar
betraktas helt annorlunda, anser förmodligen Chrusjtjov.
Valen i Italien
Italien intar en speciell situation, då
det är fråga om allmänna val. Den poli·•
192
tiska splittringen har inte kunnat undvikas. I varje val deltar ett drygt
tjugotal partier. stora partier har dock
i regel samlat så mänga röster, att
ett tillräckligt parlamentariskt underlag kunnat bildas. Italienarna har alltid – det måste erkännas – varit
mästare i det politiska spelet, som
blomstrade i detta land redan vid en
tidpunkt, då resten av Europa ännu
regerades med ganska stränga och
ofta grova metoder. De ekonomiska
svårigheterna efter andra världskriget verkade också hämmande på de
splittrade italienska sinnena. Den avgörande hjälpen kom emellertid frän
den katolska kyrkan, som vid de
första efterkrigsvalen – då landets
hela politiska och ekonomiska framtid stod på spel – inte tvekade att
ge sitt oförbehållsamma stöd åt »Democrazia Cristiana» (DC), det parti
som också hade den största chansen
att stabilisera läget på längre sikt.
Samtliga dessa faktorer har bidragit till att en solid parlamentarisk
majoritet kunde skapas redan vid det
första valet enligt den nya grundlagen 1948. De kristliga demokraterna
fick då 48% av samtliga röster samt
304 av deputeradekammarens 507
platser samt 131 av senatens 237.
Fem är senare fick emellertid D. C.
vidkännas en kraftig tillbakagång till
40 % av rösterna samt 262 platser i
deputeradekammaren och 112 i senaten. Men 1958, efter antagandet av det
stora industriella utvecklingsprogrammet och jordbruksreformen äterhämtade partiet en del av förlusterna.
D. C. erhöll 42,3% av rösterna och
erövrade 273 och 123 mandat i respektive deputeradekammaren och senaten.
Väljarekärens sympatier fluktuerar
alltså frän val till val. Detta bör man
ha i minnet vid en bedömning av de
svära förluster som D. C. fick vidkännas vid årets val. Väljarandelen sjönk
nu till 38 % , i deputeradekammaren
erhöll partiet 260 och i senaten 133
platser. Rent faktiskt lyckades D. C.
till och med öka sin styrka i senaten,
som blott förnyas delvis vid varje val.
D. C. förlorade dock 700 000 röster,
vilka till största delen tillföll kommunisterna (PCI). Dessa vann en miljon
nya anhängare, fick 25% av samtliga
röster samt 166 platser i deputeradekammaren och 85 i senaten. År 1958
samlade de 22,7% av rösterna och erhöll 140 respektive 59 mandat. Vid
1953 års val hade kommunisterna fått
samma procentandel av rösterna som
1958 men hade blott erhållit 143 respektive 51 mandat.
Man måste här fråga sig, varför
italienarna hyser så stora sympatier
för det kommunistiska programmet.
Mussolinis längvariga press på samhället framkallade förstås, när den
bortfallit, en ganska naturlig omkastning. Vänstersympatier har för resten
alltid varit starka i detta land, där
under långa tider den sociala strukturen, åtminstone i söder, varit särdeles otidsenlig. Återgängen till fria demokratiska förhällanden har därför
lett den politiska kristallisationen till
två poler: den centrala kristligt-demokratiska och den vänsterextrema, den
kommunistiska. »Proletariatets fosterland» Sovjets krigsgloria spelade
också en viss roll ända fram på 1950-
talet. Partiet hade dessutom hela tiden
tur med skickliga, intelligenta ledare.
Den nuvarande generalsekreteraren
Togliatti, vilken redan före kriget satt
som hög internationell funktionär i
Moskva, utgör längt ifrån det enda
lysande exemplet. Även partiets organisations- och propagandaapparat
har fungerat nästan perfekt hela
tiden. Efterkrigsnöden utnyttjades
skickligt för att få ett fast grepp om
massorna. Norrlands situation för ett
par är sedan, då kommunistiskt avgivna röster – de hyggliga lönerna
till trots – hade sin orsak i allmänt
missnöje med förhållandena på andra
områden, har sin tillämpning även i
Norditalien. Nästan hälften av alla
kommunistiska röster hade avgivits
där, medan i det fattiga södern bara
var femte eller sjätte italienare röstade kommunistiskt. De sociala reformerna var enligt mångas mening
otillräckliga och gav för litet åt de
arbetande massorna. I samband med
regeringens breddning åt vänster –
apertura a sinistra – försvann tyvärr
ur kristliga demokraternas vokabulär
ett tidigare slagord om »dammen mot
kommunismen» och regeringen såg
med blida ögon, att många vänsterextremister placerades på viktiga
sociala, ekonomiska och propagandaposter samt inom »massmedia», särskilt i TV. I valkampanjens slutskede
återgick man till hårdare tag, t. o. m.
begreppet »korståget mot kommunismen» var då och då synligt i spalterna, men det var för sent. D. C:s
allierade gick under dessa val olika
öden till mötes: Saragats socialdemokrater (vilka satt i regeringen) ökade,
medan republikaner (vilka också var
med i regeringen) och vänstersocialister under Nenni (vilka bara stödde
den i parlamentet) endast behöll sina
positioner. Den uteblivna röstökningen för de sistnämnda tillföll till största delen kommunisterna.
östblockets allmänna tendenser till
samexistens fann bl. a. sitt uttryck i
positiva uttalanden om den framlidne
påven Johannes XXIII :s attityd gentemot freden och det »socialistiska»
lägret. I verkligheten försvarades freden av alla hans företrädare, inklusive Pius XII. »Osserbatore Romano», Vatikanens officiösa pressorgan underströk, att den senaste encyklikan, »Fred på jorden – Pacem
in terris», uttalat sig utan omsvep till
den nationella och personliga frihetens förmån. Vänligheten, som visa- 15- 634843 Svensic Tidskrift H. 4-51963
193
des den sovjetiska ortodoxkyrkans
representanter under conciliets första
session i höstas och som resulterade
i ärkebiskop Slipyjs, de ukrainska
katolikernas överhuvud, befrielse från
ett ryskt fängelse, vittnade lika litet
om någon principändring hos den helige fadern som mottagandet av Izvestias chefredaktör och Chrusjtjovs
svärson Adjubei med maka. Denna
politiska skicklighet av diplomaten
Johannes XXIII hade emellertid missförståtts av gemene man i Italien som
uppfattade dessa taktiska steg och
mått som en förlåtelse av kommunismens alla förbrytelser och ofta röstade
därefter.
Ett parlamentariskt samarbete mellan centern och vänstern verkar under närmaste framtiden – alla förluster till trots – mest sannolikt för
de kristliga demokraterna, med förbehåll för överraskningar orsakade av
det italienska temperamentet. En ren
centerregering skulle endast förfoga
över 15 rösters majoritet i deputeradekammaren. Den stabiliserande roll
som det största partiet spelar utgör
tvivelsutan en positiv faktor för Italien, liksom för hela den gemensamma
marknaden. Västeuropa behöver i dag
mer än någonsin ett ekonomiskt och
politiskt lugn för att befästa sina positioner inför de av Moskva redan
anmälda nya politiska kriserna.
Moralism i utrikesattityden
Gång efter annan har under senare år
i den svenska utrikesdebatten förekommit ställningstaganden, som måste
betecknas som ensidigt moraliserande.
Häftiga angrepp har på sistone riktats särskilt mot Sydafrika och Spanien. Vad beträffar Sydafrika är det
uppenbart, att den avskyvärda apartheidpolitiken inte bringas att upphöra genom en bojkottaktion av det
slag som utlysts Sverige. Vårt
194
lands handelsförbindelser med Sydafrika är inte av sådan storleksordning, att ens en drastisk nedskärning av frukt- och vinimporten betyder mera än på sin höjd ett nålsting för den sydafrikanska ekonomien. Avgörande för det lyckosamma
i sådana aktioner är om Storbritannien och andra stora importörer
från Sydafrika kan förmås att medverka samt om människorna i gemen verkligen kan förmås till en köpbojkott, riktad mot ett visst land. Bojkottaktionen har emellertid här i landet också tagit sig diverse rent olustiga uttryck, som måste påtalas. Må
vara, att en grupp ungdomar vill demonstrera mot vad de med rätta betraktar som orättfärdig och omänsklig
raspolitik, men när detta riktar sig
mot enskilda svenska medborgare och
företag, finns det anledning att reagera. Då enskilda handelsföretag, i
valet mellan att sälja sydafrikansk
frukt eller att avskeda personal, av
lättförklarliga skäl föredrog det förra
alternativet, uppvaktades de av ungdomar, som på stora plakat förkunnade, att affärerna sålde sydafrikanska varor – en indirekt eller direkt,
om man så vill, uppmaning till bojkott mot vissa företag. Det olämpliga
i sådana aktioner borde ej behöva diskuteras. Detsamma gäller om de häftiga angreppen från vissa håll mot
svenska exportföretag, som vidtagit
åtgärder för att öka sin försäljning i
Sydafrika, bl. a. genom att deltaga i
en varumässa. Skulle det vara mera
förgripligt att delta i en mässa i Johannesburg än i en i Leipzig? Det
kan inte gärna begäras, att enskilda
svenska företag av politiska skäl skall
låta sin handelsförbindelser upphöra
med ett land, med vilket Sverige har
fullständiga diplomatiska relationer.
Man vill också gärna ställa frågan,
om Verwoerds regim skulle vara mera
omänsklig än exempelvis terrorregimen i östtyskland och om inte en bojkott mot Ulbrichts land i än högre
grad hade varit på sin plats. överhuvudtaget tål dock lämpligheten av
bojkottaktioner mot särskilda länder
väl att diskutera. över hela världen
pågår strävanden att riva ned de handelspolitiska barriärerna mellan länderna. Är det då rimligt att ersätta
dessa med politiskt betingade? Skulle
vi inskränka oss till att handla med i
svensk mening demokratiskt renläriga
stater, blev svängrummet inte stort.
Det vore mera i överensstämmelse med
vårt lands demokratiska traditioner
att låta var och en själv avgöra vilken
vara han vill köpa. Om politiska sympatier eller antipatier skall inverka
på en människas konsumtion, bör
verkligen vara vars och ens ensak.
För framtiden vore det skönt att
slippa kollektiva bojkottaktioner, som
i regel får som enda resultat, att företag och anställda – inte i det avsedda
landet men väl i Sverige – riskerar
att lida ekonomisk skada. För de
grupper och organisationer, som vill
vädra sina politiska känslor, finns
lämpligare uttrycksmedel.
Anmärkningsvärd är också den hets,
som på sina håll i vårt land drivits
mot Spanien dels med anledning av
kommunisten Grimaus avrättning och
dels med anledning av den planerade
spanska kulturveckan i Stockholm.
Att principiellt ogilla dödsstraff är en
sak. En annan är att många länder
alltjämt har kvar denna strafform,
däribland Storbritannien, Frankrike,
åtskilliga delstater i USA samt Sovjetunionen, där många människor varje
år avrättas, t. o. m. på grund av ekonomiska »brott». I Spanien användes
dödsstraffet synnerligen sällan. Före
Grimaus exekution hade veterligen
någon avrättning ej ägt rum under de
båda senaste åren. Vad beträffar just
fallet Grimau är det svårt att förstå
reaktionen mot domen. Alldeles oavsett vad som kommit fram under
själva rättegången och bortsett från
hur processen kan ha förts, utgör det
blotta faktum att Grimau var f. d.
kommunistisk polischef i Barcelona
under inbördeskriget, känd för att ha
utövat en ohygglig terror, en ytterst
grav anklagelse. Därtill kommer att
Grimau enligt en pålitlig källa hade
till uppgift att förbereda terrorhandlingar, som kunde ha kostat många
oskyldiga människors liv. Med tanke
på den nästan totala tystnaden i Sverige, när det gällde avrättningen i
Sovjet av den för spioneri dömde
Pankovskij liksom den svaga reaktionen inför andra avrättningar i
Sovjet, förefaller moralismen i Grimaus fall något konstlad.
Det finns också skäl att kraftigt ta
avstånd från de demonstrationer som
på olika sätt förekom i samband med
den beramade spanska kulturveckan.
Kultur och politik är sannerligen två
ting som borde hållas åtskilda. Rent
otillständigt har man uppträtt på fackföreningshåll i Stockholm, då man
under hot om att ej fullfölja kollektivabonnemanget på stadsteatern lyckades framtvinga att den planerade
uppvisningen av den spanske dansö-
ren Antonio, en av världens främsta i
sin genre, inställdes, samtidigt som den
ryska Kirovbaletten uppträdde på
Operan. Det är här fråga om samma
fackföreningsrörelse, som för några
år sedan lät sälja stockholms-Tidningens gamla tryckpressar till Spanien. Dessbättre kom ändå Antonios
uppvisning till stånd, ehuru ej på
stadsteatern. Man vill verkligen fråga,
om ändå inte till slut det politiska
spelet kring stadsteatern definitivt
överskridit anständighetens gräns.
Även i andra sammanhang har förekommit demonstrationer mot Spanien
och spansk kultur. Man frågar sig
vilka intressen som egentligen ligger
bakom. Säkerligen är det i många fall
195
fråga om välmenande men samtidigt
naiva idealister. Men det är också ett
klart kommunistiskt intresse att bedriva så intensiva antispanska kampanjer som möjligt. Ett uttryck för
liur väl den kommunistiska propagandaapparaten fungerar har vi just i
fallet Grimau. Som vanligt föredrar
man dock att låta andra organisationer än de klart kommunistiska syssla
med opinionsbildningen. En viss roll
i samband med de antispanska demonstrationerna i Stockholm synes
ha spelats av den s. k. kommitten
mot nynazism och rasfördomar. Helt
i enlighet med det kända mönstret
förekommer i kommitten liksom på
dess upprop en rad kända kulturpersonligheter, av vilka många har ett
klart demokratiskt förflutet och som
alldeles säkert anslutit sig av idealitet
och övertygelse. Men i spetsen för
kommitten står en låt vara mindre
känd men likväl aktiv kommunist,
Kjell E. Johansson, vilken bl. a. uppträtt som kommittens talesman i den
s. k. nattradion. Denne, som är ledamot av kommunistiska ungdomsförbundets styrelse, har redan tidigare
ägnat sig åt kryptokommunistiskt arbete. Sålunda har han varit styrelseledamot och en drivande kraft inom
»Ungdomens Fredsförbund». Bland
annat har han haft till särskild uppgift att leda fredsförbundets tonåringar. Det är uppenbart att man under dylika omständigheter har all rätt
att tvivla på uppriktigheten i de manifestationer som förekommit från
kommittens sida.
Visserligen är det i samtliga fall
relativt små grupper som söker styra
opinionsbildningen, men det är ändå
ostridigt att man i allmänhetens
ögon uppnått vissa resultat. Hur har
detta varit möjligt? En ej obetydlig
roll har uppenbarligen radion och televisionen spelat i sammanhanget. Med
förkärlek har man uppmärksammat
196
och givit spridning åt opinionsyttringar av detta slag. En särskild roll
tycks också spelas av den s. k. nattredaktionen inom radion, vars program torde höra till de mest politiskt
tendentiösa och i regel bär en stark
vänsterradikal prägel med inslag av
ensidig moralism. Bland annat har fö-
rekommit program, som nära nog
manat till hets mot Spanien i de aktuella sammanhangen.
Själva utgångspunkten i resonemanget för många synes vara, att alla
regimer som ej är i svensk mening
demokratiska bör bekämpas. Men eftersom Sovjetunionen och kommunismen är en stark maktfaktor kan föga
åstadkommas på detta håll. Länder
som Spanien och Portugal däremot
har inte samma styrka och är mera
avlägsna; alltså inriktas moralismen
på dessa länder. Men det är uppenbart, att en dylik kättarejakt i demokratiens heliga namn inte bidrar till
att göra svenska folket mera upplyst
och skickat att med allvar diskutera
utrikespolitiska frågeställningar. önskar man uppriktigt en fortgående liberalisering på den Pyreneiska halvön, torde det bästa sättet vara att på-
skynda dessa länders inlemmande i
den europeiska integrationsprocessen.
I ett framtida integrerat Europa kommer det – om ej annat så av praktiska
skäl – att vara omöjligt att driva en
politik, som beträffande åsikts-, yttrande- och tryckfrihet nämnvärt skiljer sig från den mera allmänt omfattade i Västeuropa. I stället för att göra
svenska folket mera vant att se nyanserna – alla icke-demokratiska stater
är inte järnhårda diktaturer, variationerna är oändliga – försöker man på
vänsterradikalt håll i många fall att
måla allt i svart och vitt. En ensidig
moralism av det slag, som man mött i
inställningen till framför allt Spanien
och Portugal, gagnar minst av allt vår
svenska demokrati. I stället för att
bedriva kättarejakt och hets mot vissa
länder borde det vara önskvärt att
man från olika synpunkter skaffade
sig ordentlig kännedom om förhållandena i de länder man angriper, att
man lärde sig urskilja nyanserna och
rätt förstå vad som synes ske.
Fideikommissen
Att propositionen om avveckling av
fideikommissen hamnade bland de
ärenden som måste uppskjutas till
höstriksdagen är på sätt och vis typiskt – problemet är notoriskt ett av
de mer svårlösta. I olika former har
man ända sedan slutet av 1800-talet
arbetat med frågan om en avveckling
– sedan 1810 råder som känt förbud
mot instiftande av nytt fideikommiss
i fast egendom (sedan 1930 jämväl i
lös egendom). Riksdagen hemställde
1914 om utredning angående upphä-
vande av fideikommiss; flera förslag
till avveckling har också senare framlagts utan att leda till resultat.
Nu skall det, enligt justitieminister
Klings förslag, alltså till sist bli något
av. I korthet går förslaget ut på, att
bestående fideikommiss avvecklas när
nuvarande innehavaren avlider. »Egendomen skall då fördelas så att den
som enligt fideikommissurkunden är
närmaste efterträdare till den avlidne
innehavaren erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas
mellan den avlidnes arvingar och
testamentstagare.»
Mot förslaget har riktats mycket
tungt vägande invändningar från ett
stort antal remissinstanser. Givet är,
att kritiken näppeligen längre kan
byggas på rent principiell grund. Att
fideikommissinstitutet inte överensstämmer med nutida rättsuppfattning
torde vara obestridligt. Att statsmakterna för evärdelig tid skulle kunna
vara bundna att respektera de speciella successionsregler som under helt
andra samhällsförhållanden fastlagts i
fideikommissurkunderna torde ej heller kunna hävdas. De allra flesta remissinstanserna har också i detta fall
godtagit vad som med viss rätt skulle
kunna kallas retroaktiv lagstiftning,
naturligtvis under förutsättning av att
ingen levandes rättsposition därigenom försämras.
Om man på detta sätt alltså nödgas
erkänna att det är rättsligt möjligt och
principiellt på visst sätt motiverat att
avveckla den säregna institutionen,
innebär detta dock inte att avvecklingsförslaget gått fritt frän anmärkningar.
Frågan är nämligen, om den principiella vinst som ett avskaffande av
fideikommissens egenartade och på
visst sätt privilegieartade arvsregler
skulle innebära kan anses väga tyngre
än de mycket allvarliga nackdelarna
med en »reform:. enligt hr Klings förslag.
Redan ur ekonomisk synpunkt ter
det sig uppenbarligen betänkligt och
rent ut sagt bakåtsträvande att genomföra ett förslag som hotar att
splittra ett antal stora sammanhållna
jord- och skogsbrukskomplex i smärre
delar – hela tendensen är ju eljest
att just betona vikten av att skapa
så stora brukningsdelar som möjligt!
Ett speciellt problem utgör härvid
naturvårdsintresset, som enligt Svenska naturskyddsföreningen inte tillräckligt uppmärksammats i den utredning som ligger till grund för
propositionen. Fideikommissområdena
innefattar ofta oersättliga värden med
hänsyn till landskapsbild, fauna och
flora, värden som uppenbarligen
skulle äventyras vid ändrade ägandeoch brukningsförhållanden. En reform
som innebär sädana risker måste
uppenbarligen rimma mycket illa med
den strävan till effektivisering av naturvärden som nyligen tagit sig ut- 197
tryck i riksdagens principbeslut om
förstärkt naturvärdsorganisation.
Den allvarligaste nackdelen med en
upplösning av fideikommissen rör
dock obestridligen de utomordentligt
viktiga kulturvärden i form av konstsamlingar, bibliotek och arkiv m. m.
som inrymmes i våra fideikommiss. Att
en upplösning av fideikommissbanden
i många fall måste medföra overhängande risk för att dylika samlingar skingras och kanske i mänga
fall föres ur riket är alldeles uppenbart, och har starkt betonats av ett
stort antal kulturvärdande remissmyndigheter.
Utredningen hade bl. a. tänkt sig
att förebygga detta genom ett system
med stödstiftelser – en viss del av
egendomen skulle vid fideikommissets
upplösning avsättas till en fond avsedd
att möjliggöra fortsatt värd av ifrågavarande kulturvärden.
De ekonomiska och rättsliga medel
som utredningen anvisat för att förhindra en skingring av fideikommissens kulturvärden har tydligen inte
förefallit vederbörande sakkunniga
myndigheter tillfredsställande. Propositionen är ur denna synpunkt än mer
bristfällig – hr Kling anser sig nämligen inte kunna förorda att stödstiftelser tvångsvis upprättas. För denna
ståndpunkt finns utan tvivel i och för
sig goda skäl. Resultatet blir dock i
stort sett, att justitieministern gentemot farhågorna för att oersättliga
kulturskatter skingras endast kan hänvisa till en förhoppning att vederbö-
rande familjer nog ofta kommer att
se till att så inte sker, samt att i värsta
fall kronan skall tillförsäkras inlösningsrätt.
Att detta är otillfredsställande ligger
i öppen dag. Även om den goda viljan
hos berörda enskilda inte brister
måste man förutse att en splittring av
den egendom som utgjort den ekonomiska grunden för värden och bibe·…
..
198
hållandet av de kulturmiljöer det gäller så småningom kommer att göra en
fortsatt kulturvårdande verksamhet av
ofta ekonomiskt betungande art mer
eller mindre omöjlig.
Kronans inlösningsrätt kan inte bli
mer än ett högst otillfredsställande
surrogat. Det ur kulturhistorisk synpunkt väsentliga är ofta just bibehållandet av en bestämd samlad miljö –
ett värde som ingalunda kan ersättas
av att samlingar eller enstaka föremål
inlöses och placeras i museer. Till
detta kommer det förhållandet, att
statsfinansiella hänsyn ofta får antas
lägga hinder i vägen för ett effektivt
tillämpande av inlösningsrätten. De
hittillsvarande erfarenheterna från naturvårdens område talar på denna
punkt ett dystert språk.
Ett oeftergivligt krav måste vara,
att innan fideikommissen upplöses
fullt betryggande garantier skapas –
rättsligt och ekonomiskt – för att de
kulturvärden som genom en upplösning skulle sättas på spel effektivt kan
skyddas. I riksdagen har också redan
väckts motioner i detta syfte. Skulle
ett fördjupat övervägande av dessa
utan tvivel ytterst komplicerade problem visa, att sådana garantier inte
kan åstadkommas måste man allvarligt
ifrågasätta den föreslagna »reformens»
rimlighet. I sådant fall torde den mening få väga tyngst som uttryckts av
exempelvis Riksantikvarieämbetet –
som för sin del har svårt att se hur
de hotade kulturvärdena skulle kunna
bevaras om den institution försvinner
som skapat dem och hållit dem vid
makt -: »Fideikommissen tillhöra så-
lunda ett avslutat skede i vår historia,
och ha för övrigt även därigenom sitt
kulturhistoriska intresse. Antalet fideikommiss kan icke anses vara särskilt
stort. Några större allmänna olägenheter av att bibehålla dem torde knappast kunna påvisas. Man frågar sig om
icke vårt land har råd att bevara den
relikt av en äldre kultur som fideikommissen utgöra.»
Svensk Tidskrift i fransk edition
Svensk Tidskrift är Sveriges äldsta
politiska tidskrift – den har utkommit i tre följder sedan 1870. Den senaste följden började utkomma år
1911 och tidskriften utger innevarande
år sin 50:e årgång – åren 1933-1935
utkom tidskriften ej.
Från 1911 har Svensk Tidskrift
stått det svenska högerpartiet nära.
Som redaktörer inträdde då de båda
ledande nationalekonomerna, Gösta
Bagge, ledare för högerpartiet åren
1935-1944, och Eli Heckscher, fader
till den nuvarande högerledaren, Gunnar Heckscher. Men tidskriften har
alltid varit fristående i förhållande till
högerpartiet – både organisatoriskt
och ekonomiskt. Dess redaktörer har
alla varit akademiker, och tidskriften
har framstått som ett självständigt
organ främst för högerpartiets akademiska falang.
Alltsedan 1911 har Svensk Tidskrift
företrätt en ideologi, som präglats av
stark känsla för den europeiska kulturtraditionens betydelse. Dess nationella och socialreformatoriska grundsyn har uttryckts i parollen »Försvar och reformer». Dess reformprogram har alltmer kommit att motsvara ideer, som utbildats inom
fransk, tysk och engelsk »Socialkonservatism».
Än i dag gäller för Svensk Tidskrift
vad Eli Heckscher uttalade i en ledare »Sociala reformer» 1911: »Det
är i varje fall givet, att intet kan och
intet får hindra samhället att sörja för
en bättre ordning i framtiden: ingen
institution kan få existera längre än
samhällets väl kräver det. Salus publica suprema lex. Det allmänna bästa
är högsta lag. Det är en konservativ
princip om någon.»
Tidskriftens krav på fortsatta sociala reformer syftar numera framför allt på möjligheterna att bygga
demokratien på en till det stora flertalet medborgare utsträckt personlig
förmögenhetsbildning. Enligt vår uppfattning måste samhällsinstitutionerna
vara så utformade att medborgarna
genom sitt eget sparande kan förvärva egna andelar i de enorma ekonomiska värden, som skapas i en modern teknisk civilisation. Genom en
sådan »ägardemokrati>> kan man bidraga till att lösa vår tids problem om
maktbalansen i samhället och skydda
den stora massans personliga frihet
och trygghet.
Tidskriftens ursprungligen nationellt motiverade krav på ett starkt
försvar till värn för den svenska rättsoch kulturstatens bestånd implicerar
numera en varm bekännelse till de
europeiska enhetssträvandena. Svensk
Tidskrift har starkt engagerat sig för
tanken att de europeiska folkens framtida fosterland heter Europa – att
det kristet inspirerade rätts- och kulturarv, som förenar dessa folk, måste
hävdas och vidareutvecklas i och genom ett alltmer fördjupat samarbete.
I denna anda har Svensk Tidskrift
vänt sig med en särskild skrift, »La
Suede et l’Europe,» till en internationell läsekrets. De medverkande författarna har försökt att teckna några
konturer i Sveriges politiska problematik – historisk och aktuell – och
att belysa några av de faktorer inom
och utom vårt land, som bestämmer
dagens svenska utrikes- och inrikespolitik. Svensk Tidskrift har glädjen
att i detta häfte för sin läsekrets presentera tre artiklar ur den franskspråkiga editionen: Gunnar Heckschers ledare om Sverige och Europa,
Sten Carlssons översikt över den historiska utvecklingen av relationerna
mellan Sverige och Europa samt Karl
Fredrik K-m Karlssons artikel om planering i dagens Sverige.
Stalins »goda» brott
Som en bomb – även för de vid alla
politiska sensationer och lidelser så
vana polackerna – kom nyheten till
Warszawa att 27 000 av deras landsmän, därav flera tusen krigsfångar
fortfaraQde alltsedan septemberfälttåget 1939 befinner sig – alltså 24
år efter krigsutbrottet – i arbetsläger
vid Omsk i Sibirien. Nyheten sipprade
ut när de första 800 av dessa krigsfångar släpptes fria efter ett par må-
naders »Omskolning» i polska fängelser.
I samband med Tysklands och Sovjets angrepp på Polen 1939, vilket
var följden av Ribbentrops och Molotovs nonaggressionspakt av den 23
augusti samma år, tillfångatog Wehrmacht större delen av de polska
styrkorna på omkring 1,4 miljon man,
medan ryska armen enligt egen utsago i Izvestia ett år senare tog tillfånga 180 000 polska soldater och
ungefär 14 000 officerare. Efter Hitlers attack mot Ryssland 1941 slöt den
polska regeringen i London en överenskommelse med Sovjet, vilken bl. a.
gav »amnesti» åt alla polska medborgare och bestämde, att en ny polsk
arme skulle bildas av polska värn- 189
pliktiga. Under mellankrigsperioden
bodde nästan två milj. polacker i
Sovjetunionen som ryska medborgare.
1939-41 deporterades utom de ovannämnda 200 000 krigsfångarna dessutom 1,5 milj. polska medborgare
från östpolen. Hela byar och städer
tömdes på folk och invånarna skickades – män och kvinnor med barn
var för sig – i plomberade boskapsvagnar till avlägsna arbets- och koncentrationsläger. Vägen gick till olika
områden – såväl heta och torra stäpper i Kazakstan som kyliga trakter i
norr. Tiotusentals dog under dessa resor som varade i flera veckor men
fördes »för redovisnings skull» i de
sista vagnarna ända fram till slutstationerna. Endast en bråkdel av dessa
olyckliga hade befriats 1941 genom
ovannämnda »amnesti», som förresten saboterades av de flesta lä-
gerkommendanterna. Bara omkring
100 000, dvs. sex procent av de deporterade, fick slutligen lämna Sovjet,
därav omkring 80 000 som soldater i
general Anders’ arme, vilken sedermera gick över Persien, Egypten och
Palestina (Israel) till Italien, där den
utmärkte sig 1944 i det stora slaget
och erövringen av benediktinklostret
vid Monte Cassino som öppnade vä-
gen för de allierade till Rom. Innan
denna arme lämnade rysk mark samlade man åtskilliga informationer beträffande de 10 000 saknade yrkesoch reservofficerare, av vilka flera
tillhörde den polska intellektuella
eliten. Först svarade ryssarna, att
dessa officerare antagligen fallit i
tyska händer vid reträtten. Snart fastslog dock polackerna genom sina väl
utbyggda underjordiska kanaler, att
de varken fanns i hemlandet eller i
tysk fångenskap. Stalin sade då till
den polske premiärministern general
Sikorski i december 1941 att de kanske
befann sig på de avlägsna öarna Franz
Joseph och Novaja Zemlja i Norra
190
Ishavet eller att de flytt tvärs över
hela Sovjetunionen till Manchuriet …
Xven Molotov och särskilt hans
vice utrikesminister Vysjinskij, senare
Sovjets delegat i FN och ökänd för
sin förhalningstaktik i New York,
visade sig vara riktiga mästare i sina
försök att föra polackerna bakom
ljuset. Sammanlagt har Polens ambassad gjort 28 interventioner ägnade
denna fråga. Den 13 april 1943 offentliggjorde emellertid Berlins radio, att
de försvunna polska officerarna hade
återfunnits i massgravarna i Katynskogen nära Smolensk. Många av dem
hade sand i lungorna, vilket bevisar
att de begravts halvt levande. Andra
hade händerna bakbundna och djupa
bajonettsår och en del påträffades
med huvudena täckta av sina militärkappor. Allt detta vittnade om, att
de flesta till det bittra slutet kämpat
en förtvivlad kamp för livet. Samtliga hade dock ett skott i nacken, vilket är ett typiskt avrättningssätt för
den ryska politiska polisen. Efter kriget har polackerna i västerlandet utgivit tre omfattande arbeten om denna
tragedi. 1948 utkom »Brottet i Katynskogen i dokumentens belysning» med
förord av general Anders, som översatts till olika språk och tryckts i
flera upplagor. 1961 utgavs i London
»Documents on Polish-Sovjet relations
1939-1943», som till stor del handlade
om efterforskningar av de saknade
polska officerarna. Slutligen utkom
1962 »Death in the foresh av professor I. K. Zawodny vid Pennsylvaniauniversitetet.
Då denna ohyggliga upptäckt offentliggjordes av Hitlerregimen, själv
redan ökänd för sina terrormetoder,
begärde polackerna än en gång ett
prompt svar från Sovjet och vände sig
samtidigt till det internationella röda
korset med begäran om en opartisk
undersökning. Denna begäran betraktades av den ryska regeringen som
»bevis» för den absurda anklagelsen
mot polska Londonregeringen att den
samarbetade med Hitlertyskland och
utnyttjades som förevändning för att
bryta de diplomatiska relationerna.
Det gällde redan då för Stalin att
bana väg för sin egen polska »befrielsekommitte», som så småningom
skulle bli den kommunistiska regeringen i Warszawa.
Den 26 september 1943 återerövrades Smolenskområdet och en rysk
kommission under akademiledamoten
professor Burdenko »fastställde», givetvis, de tyska fascistiska inkräktarnas »otvivelaktiga» skuld till hela massakern, vilket offentliggjordes den 24
januari 1944. Innan detta hände samlade tyskarna en internationell kommission bestående av 13 kriminalmedicinska specialister, vilka efter att
ha undersökt liken i april 1943 fastslog att massakern måste ha förövats
för omkring tre år sedan, dvs. före
tysk-ryska krigsutbrottet 1941. Det
polska röda korsets kommission, som
arbetade samtidigt men oberoende,
kom till samma slutsats. Den schweiziske experten professor Naville, en
känd antinazist vilken var med i
Katyn, upprepade på uppmaning av
det schweiziska parlamentet vid tiden
för Niirnbergprocessen sitt tidigare
uttalande om tidpunkten för massmorden och underströk, att han åtagit
sig uppgiften i Katyn uteslutande med
hänsyn till Polen.
Huvudfrågan gällde att fastställa
tidpunkten för likvideringarna. Det
framgår av följande fakta, att officerare avlivades under mars-april 1940:
– major Solskis dagbok som berättar
hur eskorten fråntar honom hans rubel och andra saker i skogen; dagboken slutar den 9 april 1940,
– inga dokument, tidningar, personliga anteckningar eller brev av senare
datum än våren 1940 har påträffats
vid obduktionen,
– träden som maskerade massgravarna var 1943 tre år gamla,
– officerare påträffades begravda enligt uttalanden av de få överlevande,
vilka överfördes av ryssarna till ett
annat läger och så småningom kom
till Andersarmen i samma ordning i
vilken de skickades från Kozielsklägret. Antalet, omkring 4 500, stämde
också. De saknade frän två andra lä-
ger, Ostaszkow och Starobielsk har
antagligen likviderats på andra platser, som ännu inte upptäckts.
Beria och hans ställföreträdare Merkulov svarade 1941 ett par högre polska officerare att med deras kolleger
i de tre ovannämnda lägren begåtts
»Krupnaja asjybka» – ett stort misstag.
Stalins andre son berättade, påstås
det för en polsk officer i tysk krigsfångenskap, att alla som hade avrättat
polacker i Katyn i sin tur likviderats
för att samtliga vittnen skulle utplå-
nas.
Uttalanden av polska, internationella
och schweiziska specialister ä ena
sidan och tyska uttalanden å andra
sidan samt ovannämnda fakta väger
alltså ganska tungt i jämförelse med
den självsäkra ryska kommissionens
rapport.
Under Niirnbergprocessen anklagades nazisterna bl. a. för Katyn-massakern, men trots att en av de fyra
domarna var ryss och ryssarna dessutom hade en egen åklagare, general
Rudenko, fann rätten det omöjligt att
döma de tyska krigsförbrytarna för
just detta brott. Sex år senare fastslog en speciell undersökningskommission, tillsatt av den amerikanska
kongressen, efter omfattande undersökningar att massakern utan tvivel
åstadkommits av Sovjet.
Det återstår att besvara en fråga:
varför bragtes dessa polska officerare
om livet? I sovjetisk politisk vokabulär finns ett begrepp som heter »po- 191
tentiell fiende». Det kan vara fråga om
en hel samhällsklass, en grupp eller
en enskild person, som en gäng kan
tänkas vända sig mot Sovjetmakten
och därför bör oskadliggöras vid
första bästa tillfälle. Ett annat exempel beträffande polackerna utgör här
Warszawa-upproret på sensommaren
1944: de aktiva patrioter som då
reste sig mot de tyska ockupanterna,
resonerade man i Moskva, kan en
annan gång vända sig mot oss. Därför stod de ryska armeerna med gevär för fot i över två månader vid
Wisla och tillät nazisterna döda
250 000 människor och likvidera de
aktiva patrioter som fanns i Polens
huvudstad. Metoderna och proportionerna var olika, men det slutliga
målet var detsamma.
Chrusjtjov har flera gånger fördömt Stalins olika brott på det inrepolitiska området: både mot kommunistpartiet och mot ryska folket. Polen, Finland, de baltiska folken och
andra länder har däremot hittills inte
fått någon upprättelse. Publikationer
som utges av de fria polackerna i
London har förgäves ett par gånger
föreslagit, att Chrusjtjov skulle fördöma även massmorden i Katynskogen. Antagligen hör dock utrikespolitiska förbrytelser (trots nya regler
som införlivats med folkrätten i samband med krigsförbrytarprocessen i
Niirnberg) till den avlidne diktatorns
»goda» brott. Ty enligt den senaste
rättelsen till de beska uttalandena på
den 20 :e partikongressen har Stalin
inte enbart begått fel; han har även
en positiv aktivitet bakom sig, och
därför bör mänga av hans ogärningar
betraktas helt annorlunda, anser förmodligen Chrusjtjov.
Valen i Italien
Italien intar en speciell situation, då
det är fråga om allmänna val. Den poli·•
192
tiska splittringen har inte kunnat undvikas. I varje val deltar ett drygt
tjugotal partier. stora partier har dock
i regel samlat så mänga röster, att
ett tillräckligt parlamentariskt underlag kunnat bildas. Italienarna har alltid – det måste erkännas – varit
mästare i det politiska spelet, som
blomstrade i detta land redan vid en
tidpunkt, då resten av Europa ännu
regerades med ganska stränga och
ofta grova metoder. De ekonomiska
svårigheterna efter andra världskriget verkade också hämmande på de
splittrade italienska sinnena. Den avgörande hjälpen kom emellertid frän
den katolska kyrkan, som vid de
första efterkrigsvalen – då landets
hela politiska och ekonomiska framtid stod på spel – inte tvekade att
ge sitt oförbehållsamma stöd åt »Democrazia Cristiana» (DC), det parti
som också hade den största chansen
att stabilisera läget på längre sikt.
Samtliga dessa faktorer har bidragit till att en solid parlamentarisk
majoritet kunde skapas redan vid det
första valet enligt den nya grundlagen 1948. De kristliga demokraterna
fick då 48% av samtliga röster samt
304 av deputeradekammarens 507
platser samt 131 av senatens 237.
Fem är senare fick emellertid D. C.
vidkännas en kraftig tillbakagång till
40 % av rösterna samt 262 platser i
deputeradekammaren och 112 i senaten. Men 1958, efter antagandet av det
stora industriella utvecklingsprogrammet och jordbruksreformen äterhämtade partiet en del av förlusterna.
D. C. erhöll 42,3% av rösterna och
erövrade 273 och 123 mandat i respektive deputeradekammaren och senaten.
Väljarekärens sympatier fluktuerar
alltså frän val till val. Detta bör man
ha i minnet vid en bedömning av de
svära förluster som D. C. fick vidkännas vid årets val. Väljarandelen sjönk
nu till 38 % , i deputeradekammaren
erhöll partiet 260 och i senaten 133
platser. Rent faktiskt lyckades D. C.
till och med öka sin styrka i senaten,
som blott förnyas delvis vid varje val.
D. C. förlorade dock 700 000 röster,
vilka till största delen tillföll kommunisterna (PCI). Dessa vann en miljon
nya anhängare, fick 25% av samtliga
röster samt 166 platser i deputeradekammaren och 85 i senaten. År 1958
samlade de 22,7% av rösterna och erhöll 140 respektive 59 mandat. Vid
1953 års val hade kommunisterna fått
samma procentandel av rösterna som
1958 men hade blott erhållit 143 respektive 51 mandat.
Man måste här fråga sig, varför
italienarna hyser så stora sympatier
för det kommunistiska programmet.
Mussolinis längvariga press på samhället framkallade förstås, när den
bortfallit, en ganska naturlig omkastning. Vänstersympatier har för resten
alltid varit starka i detta land, där
under långa tider den sociala strukturen, åtminstone i söder, varit särdeles otidsenlig. Återgängen till fria demokratiska förhällanden har därför
lett den politiska kristallisationen till
två poler: den centrala kristligt-demokratiska och den vänsterextrema, den
kommunistiska. »Proletariatets fosterland» Sovjets krigsgloria spelade
också en viss roll ända fram på 1950-
talet. Partiet hade dessutom hela tiden
tur med skickliga, intelligenta ledare.
Den nuvarande generalsekreteraren
Togliatti, vilken redan före kriget satt
som hög internationell funktionär i
Moskva, utgör längt ifrån det enda
lysande exemplet. Även partiets organisations- och propagandaapparat
har fungerat nästan perfekt hela
tiden. Efterkrigsnöden utnyttjades
skickligt för att få ett fast grepp om
massorna. Norrlands situation för ett
par är sedan, då kommunistiskt avgivna röster – de hyggliga lönerna
till trots – hade sin orsak i allmänt
missnöje med förhållandena på andra
områden, har sin tillämpning även i
Norditalien. Nästan hälften av alla
kommunistiska röster hade avgivits
där, medan i det fattiga södern bara
var femte eller sjätte italienare röstade kommunistiskt. De sociala reformerna var enligt mångas mening
otillräckliga och gav för litet åt de
arbetande massorna. I samband med
regeringens breddning åt vänster –
apertura a sinistra – försvann tyvärr
ur kristliga demokraternas vokabulär
ett tidigare slagord om »dammen mot
kommunismen» och regeringen såg
med blida ögon, att många vänsterextremister placerades på viktiga
sociala, ekonomiska och propagandaposter samt inom »massmedia», särskilt i TV. I valkampanjens slutskede
återgick man till hårdare tag, t. o. m.
begreppet »korståget mot kommunismen» var då och då synligt i spalterna, men det var för sent. D. C:s
allierade gick under dessa val olika
öden till mötes: Saragats socialdemokrater (vilka satt i regeringen) ökade,
medan republikaner (vilka också var
med i regeringen) och vänstersocialister under Nenni (vilka bara stödde
den i parlamentet) endast behöll sina
positioner. Den uteblivna röstökningen för de sistnämnda tillföll till största delen kommunisterna.
östblockets allmänna tendenser till
samexistens fann bl. a. sitt uttryck i
positiva uttalanden om den framlidne
påven Johannes XXIII :s attityd gentemot freden och det »socialistiska»
lägret. I verkligheten försvarades freden av alla hans företrädare, inklusive Pius XII. »Osserbatore Romano», Vatikanens officiösa pressorgan underströk, att den senaste encyklikan, »Fred på jorden – Pacem
in terris», uttalat sig utan omsvep till
den nationella och personliga frihetens förmån. Vänligheten, som visa- 15- 634843 Svensic Tidskrift H. 4-51963
193
des den sovjetiska ortodoxkyrkans
representanter under conciliets första
session i höstas och som resulterade
i ärkebiskop Slipyjs, de ukrainska
katolikernas överhuvud, befrielse från
ett ryskt fängelse, vittnade lika litet
om någon principändring hos den helige fadern som mottagandet av Izvestias chefredaktör och Chrusjtjovs
svärson Adjubei med maka. Denna
politiska skicklighet av diplomaten
Johannes XXIII hade emellertid missförståtts av gemene man i Italien som
uppfattade dessa taktiska steg och
mått som en förlåtelse av kommunismens alla förbrytelser och ofta röstade
därefter.
Ett parlamentariskt samarbete mellan centern och vänstern verkar under närmaste framtiden – alla förluster till trots – mest sannolikt för
de kristliga demokraterna, med förbehåll för överraskningar orsakade av
det italienska temperamentet. En ren
centerregering skulle endast förfoga
över 15 rösters majoritet i deputeradekammaren. Den stabiliserande roll
som det största partiet spelar utgör
tvivelsutan en positiv faktor för Italien, liksom för hela den gemensamma
marknaden. Västeuropa behöver i dag
mer än någonsin ett ekonomiskt och
politiskt lugn för att befästa sina positioner inför de av Moskva redan
anmälda nya politiska kriserna.
Moralism i utrikesattityden
Gång efter annan har under senare år
i den svenska utrikesdebatten förekommit ställningstaganden, som måste
betecknas som ensidigt moraliserande.
Häftiga angrepp har på sistone riktats särskilt mot Sydafrika och Spanien. Vad beträffar Sydafrika är det
uppenbart, att den avskyvärda apartheidpolitiken inte bringas att upphöra genom en bojkottaktion av det
slag som utlysts Sverige. Vårt
194
lands handelsförbindelser med Sydafrika är inte av sådan storleksordning, att ens en drastisk nedskärning av frukt- och vinimporten betyder mera än på sin höjd ett nålsting för den sydafrikanska ekonomien. Avgörande för det lyckosamma
i sådana aktioner är om Storbritannien och andra stora importörer
från Sydafrika kan förmås att medverka samt om människorna i gemen verkligen kan förmås till en köpbojkott, riktad mot ett visst land. Bojkottaktionen har emellertid här i landet också tagit sig diverse rent olustiga uttryck, som måste påtalas. Må
vara, att en grupp ungdomar vill demonstrera mot vad de med rätta betraktar som orättfärdig och omänsklig
raspolitik, men när detta riktar sig
mot enskilda svenska medborgare och
företag, finns det anledning att reagera. Då enskilda handelsföretag, i
valet mellan att sälja sydafrikansk
frukt eller att avskeda personal, av
lättförklarliga skäl föredrog det förra
alternativet, uppvaktades de av ungdomar, som på stora plakat förkunnade, att affärerna sålde sydafrikanska varor – en indirekt eller direkt,
om man så vill, uppmaning till bojkott mot vissa företag. Det olämpliga
i sådana aktioner borde ej behöva diskuteras. Detsamma gäller om de häftiga angreppen från vissa håll mot
svenska exportföretag, som vidtagit
åtgärder för att öka sin försäljning i
Sydafrika, bl. a. genom att deltaga i
en varumässa. Skulle det vara mera
förgripligt att delta i en mässa i Johannesburg än i en i Leipzig? Det
kan inte gärna begäras, att enskilda
svenska företag av politiska skäl skall
låta sin handelsförbindelser upphöra
med ett land, med vilket Sverige har
fullständiga diplomatiska relationer.
Man vill också gärna ställa frågan,
om Verwoerds regim skulle vara mera
omänsklig än exempelvis terrorregimen i östtyskland och om inte en bojkott mot Ulbrichts land i än högre
grad hade varit på sin plats. överhuvudtaget tål dock lämpligheten av
bojkottaktioner mot särskilda länder
väl att diskutera. över hela världen
pågår strävanden att riva ned de handelspolitiska barriärerna mellan länderna. Är det då rimligt att ersätta
dessa med politiskt betingade? Skulle
vi inskränka oss till att handla med i
svensk mening demokratiskt renläriga
stater, blev svängrummet inte stort.
Det vore mera i överensstämmelse med
vårt lands demokratiska traditioner
att låta var och en själv avgöra vilken
vara han vill köpa. Om politiska sympatier eller antipatier skall inverka
på en människas konsumtion, bör
verkligen vara vars och ens ensak.
För framtiden vore det skönt att
slippa kollektiva bojkottaktioner, som
i regel får som enda resultat, att företag och anställda – inte i det avsedda
landet men väl i Sverige – riskerar
att lida ekonomisk skada. För de
grupper och organisationer, som vill
vädra sina politiska känslor, finns
lämpligare uttrycksmedel.
Anmärkningsvärd är också den hets,
som på sina håll i vårt land drivits
mot Spanien dels med anledning av
kommunisten Grimaus avrättning och
dels med anledning av den planerade
spanska kulturveckan i Stockholm.
Att principiellt ogilla dödsstraff är en
sak. En annan är att många länder
alltjämt har kvar denna strafform,
däribland Storbritannien, Frankrike,
åtskilliga delstater i USA samt Sovjetunionen, där många människor varje
år avrättas, t. o. m. på grund av ekonomiska »brott». I Spanien användes
dödsstraffet synnerligen sällan. Före
Grimaus exekution hade veterligen
någon avrättning ej ägt rum under de
båda senaste åren. Vad beträffar just
fallet Grimau är det svårt att förstå
reaktionen mot domen. Alldeles oavsett vad som kommit fram under
själva rättegången och bortsett från
hur processen kan ha förts, utgör det
blotta faktum att Grimau var f. d.
kommunistisk polischef i Barcelona
under inbördeskriget, känd för att ha
utövat en ohygglig terror, en ytterst
grav anklagelse. Därtill kommer att
Grimau enligt en pålitlig källa hade
till uppgift att förbereda terrorhandlingar, som kunde ha kostat många
oskyldiga människors liv. Med tanke
på den nästan totala tystnaden i Sverige, när det gällde avrättningen i
Sovjet av den för spioneri dömde
Pankovskij liksom den svaga reaktionen inför andra avrättningar i
Sovjet, förefaller moralismen i Grimaus fall något konstlad.
Det finns också skäl att kraftigt ta
avstånd från de demonstrationer som
på olika sätt förekom i samband med
den beramade spanska kulturveckan.
Kultur och politik är sannerligen två
ting som borde hållas åtskilda. Rent
otillständigt har man uppträtt på fackföreningshåll i Stockholm, då man
under hot om att ej fullfölja kollektivabonnemanget på stadsteatern lyckades framtvinga att den planerade
uppvisningen av den spanske dansö-
ren Antonio, en av världens främsta i
sin genre, inställdes, samtidigt som den
ryska Kirovbaletten uppträdde på
Operan. Det är här fråga om samma
fackföreningsrörelse, som för några
år sedan lät sälja stockholms-Tidningens gamla tryckpressar till Spanien. Dessbättre kom ändå Antonios
uppvisning till stånd, ehuru ej på
stadsteatern. Man vill verkligen fråga,
om ändå inte till slut det politiska
spelet kring stadsteatern definitivt
överskridit anständighetens gräns.
Även i andra sammanhang har förekommit demonstrationer mot Spanien
och spansk kultur. Man frågar sig
vilka intressen som egentligen ligger
bakom. Säkerligen är det i många fall
195
fråga om välmenande men samtidigt
naiva idealister. Men det är också ett
klart kommunistiskt intresse att bedriva så intensiva antispanska kampanjer som möjligt. Ett uttryck för
liur väl den kommunistiska propagandaapparaten fungerar har vi just i
fallet Grimau. Som vanligt föredrar
man dock att låta andra organisationer än de klart kommunistiska syssla
med opinionsbildningen. En viss roll
i samband med de antispanska demonstrationerna i Stockholm synes
ha spelats av den s. k. kommitten
mot nynazism och rasfördomar. Helt
i enlighet med det kända mönstret
förekommer i kommitten liksom på
dess upprop en rad kända kulturpersonligheter, av vilka många har ett
klart demokratiskt förflutet och som
alldeles säkert anslutit sig av idealitet
och övertygelse. Men i spetsen för
kommitten står en låt vara mindre
känd men likväl aktiv kommunist,
Kjell E. Johansson, vilken bl. a. uppträtt som kommittens talesman i den
s. k. nattradion. Denne, som är ledamot av kommunistiska ungdomsförbundets styrelse, har redan tidigare
ägnat sig åt kryptokommunistiskt arbete. Sålunda har han varit styrelseledamot och en drivande kraft inom
»Ungdomens Fredsförbund». Bland
annat har han haft till särskild uppgift att leda fredsförbundets tonåringar. Det är uppenbart att man under dylika omständigheter har all rätt
att tvivla på uppriktigheten i de manifestationer som förekommit från
kommittens sida.
Visserligen är det i samtliga fall
relativt små grupper som söker styra
opinionsbildningen, men det är ändå
ostridigt att man i allmänhetens
ögon uppnått vissa resultat. Hur har
detta varit möjligt? En ej obetydlig
roll har uppenbarligen radion och televisionen spelat i sammanhanget. Med
förkärlek har man uppmärksammat
196
och givit spridning åt opinionsyttringar av detta slag. En särskild roll
tycks också spelas av den s. k. nattredaktionen inom radion, vars program torde höra till de mest politiskt
tendentiösa och i regel bär en stark
vänsterradikal prägel med inslag av
ensidig moralism. Bland annat har fö-
rekommit program, som nära nog
manat till hets mot Spanien i de aktuella sammanhangen.
Själva utgångspunkten i resonemanget för många synes vara, att alla
regimer som ej är i svensk mening
demokratiska bör bekämpas. Men eftersom Sovjetunionen och kommunismen är en stark maktfaktor kan föga
åstadkommas på detta håll. Länder
som Spanien och Portugal däremot
har inte samma styrka och är mera
avlägsna; alltså inriktas moralismen
på dessa länder. Men det är uppenbart, att en dylik kättarejakt i demokratiens heliga namn inte bidrar till
att göra svenska folket mera upplyst
och skickat att med allvar diskutera
utrikespolitiska frågeställningar. önskar man uppriktigt en fortgående liberalisering på den Pyreneiska halvön, torde det bästa sättet vara att på-
skynda dessa länders inlemmande i
den europeiska integrationsprocessen.
I ett framtida integrerat Europa kommer det – om ej annat så av praktiska
skäl – att vara omöjligt att driva en
politik, som beträffande åsikts-, yttrande- och tryckfrihet nämnvärt skiljer sig från den mera allmänt omfattade i Västeuropa. I stället för att göra
svenska folket mera vant att se nyanserna – alla icke-demokratiska stater
är inte järnhårda diktaturer, variationerna är oändliga – försöker man på
vänsterradikalt håll i många fall att
måla allt i svart och vitt. En ensidig
moralism av det slag, som man mött i
inställningen till framför allt Spanien
och Portugal, gagnar minst av allt vår
svenska demokrati. I stället för att
bedriva kättarejakt och hets mot vissa
länder borde det vara önskvärt att
man från olika synpunkter skaffade
sig ordentlig kännedom om förhållandena i de länder man angriper, att
man lärde sig urskilja nyanserna och
rätt förstå vad som synes ske.
Fideikommissen
Att propositionen om avveckling av
fideikommissen hamnade bland de
ärenden som måste uppskjutas till
höstriksdagen är på sätt och vis typiskt – problemet är notoriskt ett av
de mer svårlösta. I olika former har
man ända sedan slutet av 1800-talet
arbetat med frågan om en avveckling
– sedan 1810 råder som känt förbud
mot instiftande av nytt fideikommiss
i fast egendom (sedan 1930 jämväl i
lös egendom). Riksdagen hemställde
1914 om utredning angående upphä-
vande av fideikommiss; flera förslag
till avveckling har också senare framlagts utan att leda till resultat.
Nu skall det, enligt justitieminister
Klings förslag, alltså till sist bli något
av. I korthet går förslaget ut på, att
bestående fideikommiss avvecklas när
nuvarande innehavaren avlider. »Egendomen skall då fördelas så att den
som enligt fideikommissurkunden är
närmaste efterträdare till den avlidne
innehavaren erhåller hälften av egendomen, medan återstoden fördelas
mellan den avlidnes arvingar och
testamentstagare.»
Mot förslaget har riktats mycket
tungt vägande invändningar från ett
stort antal remissinstanser. Givet är,
att kritiken näppeligen längre kan
byggas på rent principiell grund. Att
fideikommissinstitutet inte överensstämmer med nutida rättsuppfattning
torde vara obestridligt. Att statsmakterna för evärdelig tid skulle kunna
vara bundna att respektera de speciella successionsregler som under helt
andra samhällsförhållanden fastlagts i
fideikommissurkunderna torde ej heller kunna hävdas. De allra flesta remissinstanserna har också i detta fall
godtagit vad som med viss rätt skulle
kunna kallas retroaktiv lagstiftning,
naturligtvis under förutsättning av att
ingen levandes rättsposition därigenom försämras.
Om man på detta sätt alltså nödgas
erkänna att det är rättsligt möjligt och
principiellt på visst sätt motiverat att
avveckla den säregna institutionen,
innebär detta dock inte att avvecklingsförslaget gått fritt frän anmärkningar.
Frågan är nämligen, om den principiella vinst som ett avskaffande av
fideikommissens egenartade och på
visst sätt privilegieartade arvsregler
skulle innebära kan anses väga tyngre
än de mycket allvarliga nackdelarna
med en »reform:. enligt hr Klings förslag.
Redan ur ekonomisk synpunkt ter
det sig uppenbarligen betänkligt och
rent ut sagt bakåtsträvande att genomföra ett förslag som hotar att
splittra ett antal stora sammanhållna
jord- och skogsbrukskomplex i smärre
delar – hela tendensen är ju eljest
att just betona vikten av att skapa
så stora brukningsdelar som möjligt!
Ett speciellt problem utgör härvid
naturvårdsintresset, som enligt Svenska naturskyddsföreningen inte tillräckligt uppmärksammats i den utredning som ligger till grund för
propositionen. Fideikommissområdena
innefattar ofta oersättliga värden med
hänsyn till landskapsbild, fauna och
flora, värden som uppenbarligen
skulle äventyras vid ändrade ägandeoch brukningsförhållanden. En reform
som innebär sädana risker måste
uppenbarligen rimma mycket illa med
den strävan till effektivisering av naturvärden som nyligen tagit sig ut- 197
tryck i riksdagens principbeslut om
förstärkt naturvärdsorganisation.
Den allvarligaste nackdelen med en
upplösning av fideikommissen rör
dock obestridligen de utomordentligt
viktiga kulturvärden i form av konstsamlingar, bibliotek och arkiv m. m.
som inrymmes i våra fideikommiss. Att
en upplösning av fideikommissbanden
i många fall måste medföra overhängande risk för att dylika samlingar skingras och kanske i mänga
fall föres ur riket är alldeles uppenbart, och har starkt betonats av ett
stort antal kulturvärdande remissmyndigheter.
Utredningen hade bl. a. tänkt sig
att förebygga detta genom ett system
med stödstiftelser – en viss del av
egendomen skulle vid fideikommissets
upplösning avsättas till en fond avsedd
att möjliggöra fortsatt värd av ifrågavarande kulturvärden.
De ekonomiska och rättsliga medel
som utredningen anvisat för att förhindra en skingring av fideikommissens kulturvärden har tydligen inte
förefallit vederbörande sakkunniga
myndigheter tillfredsställande. Propositionen är ur denna synpunkt än mer
bristfällig – hr Kling anser sig nämligen inte kunna förorda att stödstiftelser tvångsvis upprättas. För denna
ståndpunkt finns utan tvivel i och för
sig goda skäl. Resultatet blir dock i
stort sett, att justitieministern gentemot farhågorna för att oersättliga
kulturskatter skingras endast kan hänvisa till en förhoppning att vederbö-
rande familjer nog ofta kommer att
se till att så inte sker, samt att i värsta
fall kronan skall tillförsäkras inlösningsrätt.
Att detta är otillfredsställande ligger
i öppen dag. Även om den goda viljan
hos berörda enskilda inte brister
måste man förutse att en splittring av
den egendom som utgjort den ekonomiska grunden för värden och bibe·…
..
198
hållandet av de kulturmiljöer det gäller så småningom kommer att göra en
fortsatt kulturvårdande verksamhet av
ofta ekonomiskt betungande art mer
eller mindre omöjlig.
Kronans inlösningsrätt kan inte bli
mer än ett högst otillfredsställande
surrogat. Det ur kulturhistorisk synpunkt väsentliga är ofta just bibehållandet av en bestämd samlad miljö –
ett värde som ingalunda kan ersättas
av att samlingar eller enstaka föremål
inlöses och placeras i museer. Till
detta kommer det förhållandet, att
statsfinansiella hänsyn ofta får antas
lägga hinder i vägen för ett effektivt
tillämpande av inlösningsrätten. De
hittillsvarande erfarenheterna från naturvårdens område talar på denna
punkt ett dystert språk.
Ett oeftergivligt krav måste vara,
att innan fideikommissen upplöses
fullt betryggande garantier skapas –
rättsligt och ekonomiskt – för att de
kulturvärden som genom en upplösning skulle sättas på spel effektivt kan
skyddas. I riksdagen har också redan
väckts motioner i detta syfte. Skulle
ett fördjupat övervägande av dessa
utan tvivel ytterst komplicerade problem visa, att sådana garantier inte
kan åstadkommas måste man allvarligt
ifrågasätta den föreslagna »reformens»
rimlighet. I sådant fall torde den mening få väga tyngst som uttryckts av
exempelvis Riksantikvarieämbetet –
som för sin del har svårt att se hur
de hotade kulturvärdena skulle kunna
bevaras om den institution försvinner
som skapat dem och hållit dem vid
makt -: »Fideikommissen tillhöra så-
lunda ett avslutat skede i vår historia,
och ha för övrigt även därigenom sitt
kulturhistoriska intresse. Antalet fideikommiss kan icke anses vara särskilt
stort. Några större allmänna olägenheter av att bibehålla dem torde knappast kunna påvisas. Man frågar sig om
icke vårt land har råd att bevara den
relikt av en äldre kultur som fideikommissen utgöra.»