Dagens frågor
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
140
DAGENS FRÅGOR
Lyckta dörrar
Den väldiga polisutredningen – 3.500
sidor – om Stig Weonerströms spioneri kommer allmänheten inte att få
del av. Rättegångsförhandlingarna ej
heller – målet kommer att i sin helhet
handläggas inför lyckta dörrar. Självklart är detta det enda rimliga med
hänsyn till brottets natur. De beskäftiga förslag som framförts från t. ex.
Expressen om offentlig rättegång – i
första hand på grundval av en överenskommelse med den åtalade att inte
yppa några hemligheter! – är allt för
groteska för att kunna tas på allvar.
Det hjälper givetvis inte att säga, att
ryssarna genom Wennerströms insatser redan fått veta så mycket om vårt
försvar att några ytterligare, verkligt
riskabla avslöjanden inte behöver befaras. Avsikten med sekretessen är
som bekant att såvitt möjligt hemlighålla i varje fall vidden av den kunskap om spionaget som utredningen
givit. Det är säkerhetstjänstens och
polisens effektivitet och resultat som
domstolssekretessen i detta fall avser
att skydda.
Den naturliga och ofrånkomliga
hemligstämpeln hindrar dock icke, att
åklagaren kunnat ge offentlighet åt ett
bestämt faktum av central betydelse
för den politiska ansvarsbedömningen
av fallet Wennerström. Hur kunde
regeringen någonsin ta sig för att som
sakkunnig i Utrikesdepartementet placera en säkerhetsrisk som bedömdes
alltför farlig för den post som expeditionsofficer i flygstaben han själv
eftertraktade? Detta har varit och
kommer att förbli en av de viktigaste
frågorna i hela den politiska affären
Wennerström. Från regeringstroget
håll har man länge försökt slingra sig
undan denna besvärande punkt. När
Wennerström kom till UD var han
ännu inte misstänkt för spioneri –
han var endast en säkerhetsrisk bland
många andra, har det hetat. Den ursäkten duger inte – det faktum att
han redan stod under telefonbevakning visar att han var misstänkt för
brott. Nåja, låter nästa argument, låt
gå för att misstankar fanns – men
UD var ju ingen särskilt farlig plats,
vad Weonerström sysslade med var
huvudsakligen arkivmaterial rörande
nedrustningsproblemets historia. Det
visar sig nu, att denna idylliska tolkning inte håller. Wennerström är anklagad för att ha ägnat sig åt grovt
spioneri, av beskaffenhet att medföra
synnerligt men för rikets försvar, och
detta i avsevärd omfattning. Det avgörande är, att denna brottsbeskrivning enligt stämningsansökan utan
reservation gäller även den tid han
tjänstgjorde i UD. Bortförklaringar
har inte saknats; men de är dömda att
splittras när de kolliderar med åklagarens fullkomligt klara och entydiga
formulering.
Regeringen visste att Wennerström
var misstänkt för spioneri. Den placerade honom i Utrikesdepartementet –
utan att underrätta hans närmast berörda överordnade om risken! Han
utnyttjade positionen till att ännu ett
par år allvarligt skada Sveriges försvar. Han kommer nu snart att i laga
ordning få sitt straff. För de politiska
instanserna återstår, sedan juristkommtsswnen och flen parlamentariska
kommissionen gjort sitt, att fixera det
politiska ansvaret för att spionen fick
så orimligt stora operationsmöjligheter. Så mycket står redan klart, att
ansvarsbördan måste väga tungt –
både för vad som gjordes och för vad
som försummades.
En sovjetrysk ambassad
Diplomat – det är enligt en uppslagsbok en tjänsteman som har att företräda sitt lands intressen hos en främmande makt. Därvid har han att iaktta
vissa former, som kommit att bli fastställda under århundradens umgänge
mellan civiliserade och också andra
länder. Han är i praktiken en privilegierad gäst i det land, där han är anmäld som diplomat. Han utför sitt arbete i skydd av sin immunitet, och
han brukar därutöver söka förstå och
bli vän med det land och det folk, som
han skall umgås med.
En sovjetisk diplomat, som första
gången skickas utomlands, får däremot veta att han, vart han än far, kommer att leva i fientlig omgivning, mitt
ibland fiender. Så säger i vart fall en
som har lämnat tjänsten, Alexander
Kaznachecv. Hans bok ”Inside a Soviet
Embassy” gavs ut i Philadelphia 1962,
och den har hos oss inte blivit särskilt
uppmärksammad. Detta med orätt. Det
finns mycket som talar för att Kaznacheev är en fullt trovärdig person.
Hans bok ger interiörer från det sovjetiska systemet, som tål att i hög grad
begrundas.
Kaznacheev var en ung man när
Stalin dog. Han har få minnen av terrorns tid, men hann dock få några.
Själv var han språkbegåvad, och efter
skolans slut studerade han språk vid
Moskvauniversitetets institut för orientaliska språk, där han läste kinesiska och så småningom burmesiska.
141
Han kom på sina betyg in på utrikesministeriets skola för internationella
förbindelser, där blivande diplomater
tränas i tre år. studierna upptar till
40 % språk, och därutöver marxismleninism, politiskt arbete, sport och
annat, och av detta andra är partiarbetet det viktigaste. Partiet vakar i
detalj över dem som skall komma i
fråga att få fara utomlands – inte alla
som antas kommer igenom institutet,
och av dessa de bästa blir inte alla utvalda. Kaznachecv hade höga betyg i
allt, men hans utiandskommendering
var långt ifrån säker, eftersom han
lagt ned för litet intresse i den kommunistiska
Komsomol.
ungdomsorganisationen
Detta betyder, att Sovjetunionen
lägger sig vinn om att utomlands skicka bara en intellektuell elit, som dessutom fått en fullgod utbildning, inte
minst i språk. Så är inte fallet i alla
länder! Det betyder vidare, att myndigheterna i Sovjetunionen gör allt för
att säkra, att endast helt igenom troendc kommunister används i utlandet.
De skickar inte till oss och till andra
några vänner, som vill förstå oss, utan
människor vilkas inställning från början är fientlig mot oss.
Kaznacheev kom till Rangoon i
Burma 1957, och efter två år var han
färdig att hoppa av. Själv säger han
att han blivit betagen i den österländska livsstil, som han mötte. Han
satte den emot den sovjetiska, så som
denna kom till uttryck i sovjetambassaden, och han fann sin egen förfärlig.
Sovjetambassadens diplomater och
icke ackrediterade tjänstemän levde i,
med ett visst undantag, fullständig
isolering och under kontroll. De var
sammanträngda med varandra, dc var
skyldiga att använda fritiden med varandra, det förväntades att de skulle
övervaka varandra. Inom ambassaden
levde vissa delar helt stängda och avskilda från de andra. I den avdelning,
_., ·.
142
där t. ex. koder förvarades och användes, fanns personal som inte ens på
fritid umgicks med övriga tjänstemän.
Ambassadören var nominell chef. Men
medan han kunde vara ohövlig och
inför andra kritisk mot en äldre tjänsteman, ett ambassadråd, var han artig
och undfallande mot kanske en andre
sekreterare. Det var då helt klart, att
den sistnämnde visserligen var placerad i ambassaden men tillhörde säkerhetstjänsten, den ryktbara KGB.
Här framträder ett utmärkande drag
i det sovjetiska systemet. Ambassaden
skrev rapporter i vanlig ordning, men
försökte anpassa dem efter vad man
trodde väntades i Moskva. Underrättelsetjänsten, till vilken Kaznacheev på
grund av sina språkkunskaper så små-
ningom överfördes, skrev däremot som
det var. Den större delen av ambassadens personal tillhörde i själva verket
underrättelse- eller säkerhetstjänsten.
Den inre säkerheten, övervakningen
och angiveriet hade sin avdelning.
Den militära underrättelsetjänsten
lydde under militärattachen och sorterade i Moskva under den militära
s. k. GRU. Den ekonomiska underrättelsetjänsten penetrerade Burmas ekonomi. Men viktigast var den politiska,
politicheskaja razuedka, som lydde
under en överste i KGB, och denne
överste, som doldes under titeln förste
sekreterare, var faktiskt ambassadens
mäktigaste man.
Under honom lydde både allt som
hade att göra med positiv propaganda,
inklusive TASS, och underrättelsetjänst och infiltration. Propagandaoperationer av den för Sovjet välkända typ, som kallas desinformation,
leddes av honom efter godkännande
från Moskva. Det kunde röra sig om
ryktesspridning om en av Sovjet illa
sedd politiker. Det kunde röra sig om
att i någon tidning placera en falsk
beskyllning, som sedan kunde åberopas av en TASS-korrespondent i annat
land: ”vår korrespondent i Rangoon
skriver”. Vad spionaget beträffar gällde det allt, från regeringen och ned,
och härvid användes givetvis också
det kommunistiska partiet, som man
för övrigt föraktade.
De verkligt utvalda i ambassaden,
cremc dc la cremc, det var KGB-folket.
För dem gällde inga restriktioner. Dc
behövde inte underordna sig ambassadörens formella myndighet, de kunde
röra sig fritt, ja, måste göra det, för
att hålla kontakt med medlemmar av
det folk, som de utspionerade och var
komna att förstöra.
Allt detta skedde under diplomatisk
täckmantel. När vår egen Wennerström greps förra året, meddelade utrikesdepartementet i en korumunike
att utrikesminister Torsten Nilsson
kallat till sig Sovjetunionens charge
d’affaires och meddelat, att en försvarsattache och en förste ambassadsekreterare inte var önskvärda i Sverige. De hade utövat en mot internationell och mot svensk rätt stridande
verksamhet. Mycket tyder på, att deras
verksamhet helt var i enlighet med det
uppdrag de haft, då de sändes hit.
Internationell rätt, och ännu mindre
svensk, var därvid inte efterfrågad.
Man kan gissa att den ene tillhörde
GRU, och den andre hade en mycket
högre ställning än tredje sekreterare
i KGB.
Ali Muhammed alias Cassios Clay
En notis i dagspressen nyligen omtalade att ”gaphalsen” Cassius Clay,
som sensationellt besegrade Sonny
Liston i den senaste uppgörelsen om
tungviktskronan i proffsboxning, antagit det nya namnet Ali Muhammed
att användas jämsides med det gamla.
En i detta fall osakkunnig idrottspublik har väl främst tagit uppgiften som
ett nytt uttryck för pratmakaren Clays
bisarra skämtlynne. Det är emellertid
fel att göra. Bakom Ali Muhammed
döljer sig faktiskt en vida allvarligare
historia.
Clay har enligt samstämmiga uppgifter anslutit sig till gruppen ”black
muslims” i Förenta Staterna. I och för
sig är antalet anhängare till Islam inte
stort i USA, fastän rörelsen i själva
Washington byggt en stor och vacker katedral. Inte desto mindre börjar ”black
muslims” bli ett allvarligt problem i
nya världen. Muhammedanismen var
från början krigisk och har i många
avseenden förblivit en stridande religion. De svarta muhammedanerna i
USA utgör inte något undantag. Tvärtom har av många tecken att döma
stridsivern börjat bli het i en del av
dessa kretsar.
Det allvarliga är att rörelsen så att
säga satsar på att ta negerfrågan på
entreprenad. ”Black muslims” bör ha
stora möjligheter att slå mynt av det
faktum, att denna rättvisefråga förblir
olöst. Vilken roll de svarta muhammedanerna spelar bakom de allt talrikare
upploppen i sydstaterna är inte gott
att säga. Säkert är emellertid, att Cassius Clay alias Ali Muhammed kan bli
en i bokstavlig mening slående symbol
både för rörelsens legitima frihetskrav
och dess mera diffusa religiösa framtidsdrömmar.
Fortsätter Cassius Clay på den nya
banan finns det anledning att följa
hans verksamhet inte bara på idrottssidorna.
Socialhögskolorna
I en proposition till vårriksdagen har
regeringen föreslagit att socialinstituten från och med den 1 juli ombildas
till socialhögskolor. I samband därmed kommer också vissa förändringar
att ske beträffande utbildningen. Så-
143
lunda önskar man förlänga socionomutbildningen från 2lf2 år till 3lh år,
men samtidigt skall kravet på en ettårig förpraktik avskaffas. Utbildningen avses omfatta en ettårig samhällsvetenskaplig grundkurs, tre terminers
studier i yrkesinriktade examensämnen samt en ettårig studiepraktik. Den
nuvarande differentieringen på en
social linje, en förvaltningslinje och
en teoretisk linje skall bibehållas.
Samtidigt förutsättes en successiv ökning av socialhögskolornas utbildningskapacitet. Antalet utbildningsplatser har stigit från 265 läsåret
1960/61 till 480 under innevarande läsår. 1970 räknar man med att det sammanlagda antalet utbildningsplatser
skall uppgå till 700.
I huvudsak bygger propositionen på
det förslag som tidigare framlagts av
den s. k. socionomutbildningskommitten. I sin helhet måste förslaget betraktas som både genomtänkt och
ändamålsenligt. Utan tvekan finns det
ett starkt behov av att rusta upp socialinstituten.
Vad som främst faller i ögonen är
utbildningstidens längd. Formellt ökas
denna med ett år men samtidigt slopas kravet på förpraktik. Denna skulle
tidigare vara nominellt ett år – i
genomsnitt krävdes dock endast nio
månader. Den praktiska delen av socionomutbildningen är tvivelsutan av
stort värde. Förändringen måste sägas
innebära såväl nackdelar som fördelar. Nackdelarna torde främst ligga
däri att man med kravet på ettårig
förpraktik fick en naturlig gallring. De
som av olika skäl inte var lämpade
för en socionomutbildning föll delvis
bort redan under den tid då de praktiserade. Å andra sidan hade naturligtvis den förpraktik som tidigare
krävts vissa brister. Detta gäller framför allt den nödvändiga handledningen. Trots de insatser som gjorts
från socialinstituten själva på denna
”’-
144
punkt kan det likväl inte sägas att
handledning av praktikanterna skett
i tillräcklig omfattning. På den punkten blir det nu en förändring till
det bättre, då praktiken integreras i
utbildningen. Man kan dock förmoda
att somliga först under det praktiska
utbildningsmomentet kommer till insikt om att de valt fel yrkesbana. Vart
skall de ta vägen i det läget, då de
redan har en teoretisk utbildning bakom sig. Är deras tidigare utbildning
bortkastad?
Sannolikt kan man vänta sig att
dessa i en sådan situation väljer den
teoretiska linjen, som överhuvud kan
förväntas få en ökad attraktionskraft.
Samtidigt skall det nämligen bli möjligt för den som efter avlagd socionomexamen förvärvat tre betyg i ett
ämne vid universitetet (dock givetvis
endast i ett av de ämnen som varit
aktuella på socialhögskolan) att direkt kunna gå vidare på licentiatstudier. överhuvud är det tacknämligt att
det kommer att ges möjlighet att komhinera betyg från filosofisk fakultet i
ämnen inom socialhögskolans ämnesområde med partiell utbildning vid
socialhögskolan till soeionomexamen.
Det finns dock ett riskmoment, nämligen att många kommer att föredra
den teoretiska linjen vid en socialhögskola framför direkta universitetsstudier. Vi skulle i ett sådant läge kunna
riskera att få relativt många med en
samhällsvetenskaplig utbildning som i
kvalitetshänseende blir sämre än en
vanlig fil. kand. eller pol. mag.-examen.
Även om det således finns viss anledning att sätta en del frågetecken i
kanten för det föreliggande förslaget,
blir dock totalintrycket positivt. Ecklesiastikministern har tagit påfallande
stor hänsyn till remissinstanserna och
åstadkommit en klar förbättring av
soeialutbildningskommittlms ursprungliga förslag. Man vill endast hoppas,
att de nya socialhögskolorna kommer
att bli effektivt fungerande fackhögskolor.
studentkårerna och politiken
Dc svenska studentkårerna höll sig
länge till principen att inte ta ställning i vare sig inrikes- eller utrikespolitiskt kontroversiella frågor, skriver Gaudeamus, officiellt organ för
Stockholms Universitets studentkår,
men konstaterar i samma andetag att
nu skall det bli ändring på den punkten. I första hand pläderar tidningen
därvidlag för att Sveriges Förenade
studentkårer skall resa kravet på en
statlig bojkott av Sydafrika, men ett
flertal andra inlägg i tidningen vittnar
om en avsikt inte bara att ta politisk
ställning utan att föra en sorts partipolitik av minst sagt dubiös karaktär.
Partipolitik har tidigare varit förbehållen de politiska studentorganisationerna, ett förhållande som bör fortbestå. Just studenten upplever kanske
starkare än många andra trycket från
olika håll. Det begärs att han skall ta
ställning i frågor som många gånger
lämnar honom relativt oberörd. I det
läget har det varit ett stöd för den
unge akademikern att ha en studentkår, som inte blandar sig i politikens
dagsfrågor, en rent facklig organisation som kan ge honom hjälp och stöd
i olika situationer och som vid redovisningen av kontroversiella fakta
främst försöker uppfylla en god akademisk tradition med korrekt och objektiv upplysning. ställningstagandet i
sakfrågan blir då studentens ensak
och inte något som studentkåren lägger sig i.
Nu skall allt detta ändras. studentkårens styrelse skall officiellt fastslå
vad studenterna skall tänka i politiska,
religiösa och andra frågor. Tillfälliga och många gånger numerärt små
—–~—- –~——-
majoriteter kommer att driva vissa
uppfattningar som om de vore alla
studenters åsikter. Att sådan företagsamhet från en styrande klicks sida
kommer att minska respekten för studenterna och deras institutioner är
uppenbart. Det länder också till skada
för studenternas rent fackliga strävanden som studentkåren i första rummet
borde ägna sig åt.
Ett groteskt exempel på denna politisering möter just i stockholmsstudenternas organ Gaudcamus, som för
tillfället tycks styras av en rabiat
vänsterradikal redaktör. I nr 3 1964
sätter han som underrubrik till ett
porträtt av en debuterande författare
”Officerarna är Sveriges slödder” och
i en intervju med samme författare
heter det: ”Christers nästa bok, en
roman, handlar om maktproblem och
maktmänniskor. Han har själv mött
dem i det militära bl. a. – Sveriges
slödder finns i armen, menar han –
där kan de som vill trampa på varandra.” I nr 6 låter man debutanten
själv komma till tals och han upprepar, ”att som yrkeskår tror jag att
officerskåren ligger ganska bra till för
ett förstapris i ’slöddrighetstävlan’ ”.
Att i ett officiellt studentorgan bereda
spaltutrymme för sådana om andlig
torftighet och smaklöshet vittnande
perfidikter är enastående, men är ett
exempel på den låga standard som
präglar tidningens nuvarande redaktion.
l\len det anförda exemplet är inte
unikt. som prov på tidningens förlöpningar. Tidningens politiska sida i nr
145
6 utgör en provkarta på plattityder
och osmaklig omdömeslöshet. I ett ledarstick ironiserar man över Svenska
Arbetsgivareföreningen och Enskilda
banken. Pressklippsrutan innehåller
uteslutande uttalanden av fullblodsradikaler. Värst är dock något som betecknas som ”redaktörens ruta”. Denne inleder med en skarp ”vidräkning”
med den kristna namninsamlingen,
Kristet samhällsansvar, de 140 läkarna
och MRA, alla tagna tillsammans under epitet som ”de moraliska idioterna”, ”moralisterna”, sexualhysterikerna”, ”förbudskrävarna”. Därefter hyllas Sveriges Förenade Studenkårer
som avsänt telegram ”mot den portugisiska kolonisationen i Angola”, samtidigt som redaktören tydigt irriterad
meddelar att kårordföranden i Stockholm reserverade sig mot beslutet. Till
sist slutar man med att ta avstånd från
den ”komprometterade konservatismen” och ett klumpigt försök att ta
heder och ära av Högerns Ungdomsförbunds ordförande.
Det är sällan man möter prov på en
så ensidig och intolerant vänsterradikalism som i Gaudeamus. Man frågar
sig om Stockholms studentkår har råd
att hålla sig med en redaktion som
står på en ifråga om kultur, bildning
och vanlig enkel hyfs så låg nivå. Är
detta ett uttryck för politiserandet från
studentkårernas sida, finns det all anledning att se upp. Saklighct och objektivitet har varit honnörsord för
tidigare studcntgenerationer. De borde
förbli så också i framtiden.
DAGENS FRÅGOR
Lyckta dörrar
Den väldiga polisutredningen – 3.500
sidor – om Stig Weonerströms spioneri kommer allmänheten inte att få
del av. Rättegångsförhandlingarna ej
heller – målet kommer att i sin helhet
handläggas inför lyckta dörrar. Självklart är detta det enda rimliga med
hänsyn till brottets natur. De beskäftiga förslag som framförts från t. ex.
Expressen om offentlig rättegång – i
första hand på grundval av en överenskommelse med den åtalade att inte
yppa några hemligheter! – är allt för
groteska för att kunna tas på allvar.
Det hjälper givetvis inte att säga, att
ryssarna genom Wennerströms insatser redan fått veta så mycket om vårt
försvar att några ytterligare, verkligt
riskabla avslöjanden inte behöver befaras. Avsikten med sekretessen är
som bekant att såvitt möjligt hemlighålla i varje fall vidden av den kunskap om spionaget som utredningen
givit. Det är säkerhetstjänstens och
polisens effektivitet och resultat som
domstolssekretessen i detta fall avser
att skydda.
Den naturliga och ofrånkomliga
hemligstämpeln hindrar dock icke, att
åklagaren kunnat ge offentlighet åt ett
bestämt faktum av central betydelse
för den politiska ansvarsbedömningen
av fallet Wennerström. Hur kunde
regeringen någonsin ta sig för att som
sakkunnig i Utrikesdepartementet placera en säkerhetsrisk som bedömdes
alltför farlig för den post som expeditionsofficer i flygstaben han själv
eftertraktade? Detta har varit och
kommer att förbli en av de viktigaste
frågorna i hela den politiska affären
Wennerström. Från regeringstroget
håll har man länge försökt slingra sig
undan denna besvärande punkt. När
Wennerström kom till UD var han
ännu inte misstänkt för spioneri –
han var endast en säkerhetsrisk bland
många andra, har det hetat. Den ursäkten duger inte – det faktum att
han redan stod under telefonbevakning visar att han var misstänkt för
brott. Nåja, låter nästa argument, låt
gå för att misstankar fanns – men
UD var ju ingen särskilt farlig plats,
vad Weonerström sysslade med var
huvudsakligen arkivmaterial rörande
nedrustningsproblemets historia. Det
visar sig nu, att denna idylliska tolkning inte håller. Wennerström är anklagad för att ha ägnat sig åt grovt
spioneri, av beskaffenhet att medföra
synnerligt men för rikets försvar, och
detta i avsevärd omfattning. Det avgörande är, att denna brottsbeskrivning enligt stämningsansökan utan
reservation gäller även den tid han
tjänstgjorde i UD. Bortförklaringar
har inte saknats; men de är dömda att
splittras när de kolliderar med åklagarens fullkomligt klara och entydiga
formulering.
Regeringen visste att Wennerström
var misstänkt för spioneri. Den placerade honom i Utrikesdepartementet –
utan att underrätta hans närmast berörda överordnade om risken! Han
utnyttjade positionen till att ännu ett
par år allvarligt skada Sveriges försvar. Han kommer nu snart att i laga
ordning få sitt straff. För de politiska
instanserna återstår, sedan juristkommtsswnen och flen parlamentariska
kommissionen gjort sitt, att fixera det
politiska ansvaret för att spionen fick
så orimligt stora operationsmöjligheter. Så mycket står redan klart, att
ansvarsbördan måste väga tungt –
både för vad som gjordes och för vad
som försummades.
En sovjetrysk ambassad
Diplomat – det är enligt en uppslagsbok en tjänsteman som har att företräda sitt lands intressen hos en främmande makt. Därvid har han att iaktta
vissa former, som kommit att bli fastställda under århundradens umgänge
mellan civiliserade och också andra
länder. Han är i praktiken en privilegierad gäst i det land, där han är anmäld som diplomat. Han utför sitt arbete i skydd av sin immunitet, och
han brukar därutöver söka förstå och
bli vän med det land och det folk, som
han skall umgås med.
En sovjetisk diplomat, som första
gången skickas utomlands, får däremot veta att han, vart han än far, kommer att leva i fientlig omgivning, mitt
ibland fiender. Så säger i vart fall en
som har lämnat tjänsten, Alexander
Kaznachecv. Hans bok ”Inside a Soviet
Embassy” gavs ut i Philadelphia 1962,
och den har hos oss inte blivit särskilt
uppmärksammad. Detta med orätt. Det
finns mycket som talar för att Kaznacheev är en fullt trovärdig person.
Hans bok ger interiörer från det sovjetiska systemet, som tål att i hög grad
begrundas.
Kaznacheev var en ung man när
Stalin dog. Han har få minnen av terrorns tid, men hann dock få några.
Själv var han språkbegåvad, och efter
skolans slut studerade han språk vid
Moskvauniversitetets institut för orientaliska språk, där han läste kinesiska och så småningom burmesiska.
141
Han kom på sina betyg in på utrikesministeriets skola för internationella
förbindelser, där blivande diplomater
tränas i tre år. studierna upptar till
40 % språk, och därutöver marxismleninism, politiskt arbete, sport och
annat, och av detta andra är partiarbetet det viktigaste. Partiet vakar i
detalj över dem som skall komma i
fråga att få fara utomlands – inte alla
som antas kommer igenom institutet,
och av dessa de bästa blir inte alla utvalda. Kaznachecv hade höga betyg i
allt, men hans utiandskommendering
var långt ifrån säker, eftersom han
lagt ned för litet intresse i den kommunistiska
Komsomol.
ungdomsorganisationen
Detta betyder, att Sovjetunionen
lägger sig vinn om att utomlands skicka bara en intellektuell elit, som dessutom fått en fullgod utbildning, inte
minst i språk. Så är inte fallet i alla
länder! Det betyder vidare, att myndigheterna i Sovjetunionen gör allt för
att säkra, att endast helt igenom troendc kommunister används i utlandet.
De skickar inte till oss och till andra
några vänner, som vill förstå oss, utan
människor vilkas inställning från början är fientlig mot oss.
Kaznacheev kom till Rangoon i
Burma 1957, och efter två år var han
färdig att hoppa av. Själv säger han
att han blivit betagen i den österländska livsstil, som han mötte. Han
satte den emot den sovjetiska, så som
denna kom till uttryck i sovjetambassaden, och han fann sin egen förfärlig.
Sovjetambassadens diplomater och
icke ackrediterade tjänstemän levde i,
med ett visst undantag, fullständig
isolering och under kontroll. De var
sammanträngda med varandra, dc var
skyldiga att använda fritiden med varandra, det förväntades att de skulle
övervaka varandra. Inom ambassaden
levde vissa delar helt stängda och avskilda från de andra. I den avdelning,
_., ·.
142
där t. ex. koder förvarades och användes, fanns personal som inte ens på
fritid umgicks med övriga tjänstemän.
Ambassadören var nominell chef. Men
medan han kunde vara ohövlig och
inför andra kritisk mot en äldre tjänsteman, ett ambassadråd, var han artig
och undfallande mot kanske en andre
sekreterare. Det var då helt klart, att
den sistnämnde visserligen var placerad i ambassaden men tillhörde säkerhetstjänsten, den ryktbara KGB.
Här framträder ett utmärkande drag
i det sovjetiska systemet. Ambassaden
skrev rapporter i vanlig ordning, men
försökte anpassa dem efter vad man
trodde väntades i Moskva. Underrättelsetjänsten, till vilken Kaznacheev på
grund av sina språkkunskaper så små-
ningom överfördes, skrev däremot som
det var. Den större delen av ambassadens personal tillhörde i själva verket
underrättelse- eller säkerhetstjänsten.
Den inre säkerheten, övervakningen
och angiveriet hade sin avdelning.
Den militära underrättelsetjänsten
lydde under militärattachen och sorterade i Moskva under den militära
s. k. GRU. Den ekonomiska underrättelsetjänsten penetrerade Burmas ekonomi. Men viktigast var den politiska,
politicheskaja razuedka, som lydde
under en överste i KGB, och denne
överste, som doldes under titeln förste
sekreterare, var faktiskt ambassadens
mäktigaste man.
Under honom lydde både allt som
hade att göra med positiv propaganda,
inklusive TASS, och underrättelsetjänst och infiltration. Propagandaoperationer av den för Sovjet välkända typ, som kallas desinformation,
leddes av honom efter godkännande
från Moskva. Det kunde röra sig om
ryktesspridning om en av Sovjet illa
sedd politiker. Det kunde röra sig om
att i någon tidning placera en falsk
beskyllning, som sedan kunde åberopas av en TASS-korrespondent i annat
land: ”vår korrespondent i Rangoon
skriver”. Vad spionaget beträffar gällde det allt, från regeringen och ned,
och härvid användes givetvis också
det kommunistiska partiet, som man
för övrigt föraktade.
De verkligt utvalda i ambassaden,
cremc dc la cremc, det var KGB-folket.
För dem gällde inga restriktioner. Dc
behövde inte underordna sig ambassadörens formella myndighet, de kunde
röra sig fritt, ja, måste göra det, för
att hålla kontakt med medlemmar av
det folk, som de utspionerade och var
komna att förstöra.
Allt detta skedde under diplomatisk
täckmantel. När vår egen Wennerström greps förra året, meddelade utrikesdepartementet i en korumunike
att utrikesminister Torsten Nilsson
kallat till sig Sovjetunionens charge
d’affaires och meddelat, att en försvarsattache och en förste ambassadsekreterare inte var önskvärda i Sverige. De hade utövat en mot internationell och mot svensk rätt stridande
verksamhet. Mycket tyder på, att deras
verksamhet helt var i enlighet med det
uppdrag de haft, då de sändes hit.
Internationell rätt, och ännu mindre
svensk, var därvid inte efterfrågad.
Man kan gissa att den ene tillhörde
GRU, och den andre hade en mycket
högre ställning än tredje sekreterare
i KGB.
Ali Muhammed alias Cassios Clay
En notis i dagspressen nyligen omtalade att ”gaphalsen” Cassius Clay,
som sensationellt besegrade Sonny
Liston i den senaste uppgörelsen om
tungviktskronan i proffsboxning, antagit det nya namnet Ali Muhammed
att användas jämsides med det gamla.
En i detta fall osakkunnig idrottspublik har väl främst tagit uppgiften som
ett nytt uttryck för pratmakaren Clays
bisarra skämtlynne. Det är emellertid
fel att göra. Bakom Ali Muhammed
döljer sig faktiskt en vida allvarligare
historia.
Clay har enligt samstämmiga uppgifter anslutit sig till gruppen ”black
muslims” i Förenta Staterna. I och för
sig är antalet anhängare till Islam inte
stort i USA, fastän rörelsen i själva
Washington byggt en stor och vacker katedral. Inte desto mindre börjar ”black
muslims” bli ett allvarligt problem i
nya världen. Muhammedanismen var
från början krigisk och har i många
avseenden förblivit en stridande religion. De svarta muhammedanerna i
USA utgör inte något undantag. Tvärtom har av många tecken att döma
stridsivern börjat bli het i en del av
dessa kretsar.
Det allvarliga är att rörelsen så att
säga satsar på att ta negerfrågan på
entreprenad. ”Black muslims” bör ha
stora möjligheter att slå mynt av det
faktum, att denna rättvisefråga förblir
olöst. Vilken roll de svarta muhammedanerna spelar bakom de allt talrikare
upploppen i sydstaterna är inte gott
att säga. Säkert är emellertid, att Cassius Clay alias Ali Muhammed kan bli
en i bokstavlig mening slående symbol
både för rörelsens legitima frihetskrav
och dess mera diffusa religiösa framtidsdrömmar.
Fortsätter Cassius Clay på den nya
banan finns det anledning att följa
hans verksamhet inte bara på idrottssidorna.
Socialhögskolorna
I en proposition till vårriksdagen har
regeringen föreslagit att socialinstituten från och med den 1 juli ombildas
till socialhögskolor. I samband därmed kommer också vissa förändringar
att ske beträffande utbildningen. Så-
143
lunda önskar man förlänga socionomutbildningen från 2lf2 år till 3lh år,
men samtidigt skall kravet på en ettårig förpraktik avskaffas. Utbildningen avses omfatta en ettårig samhällsvetenskaplig grundkurs, tre terminers
studier i yrkesinriktade examensämnen samt en ettårig studiepraktik. Den
nuvarande differentieringen på en
social linje, en förvaltningslinje och
en teoretisk linje skall bibehållas.
Samtidigt förutsättes en successiv ökning av socialhögskolornas utbildningskapacitet. Antalet utbildningsplatser har stigit från 265 läsåret
1960/61 till 480 under innevarande läsår. 1970 räknar man med att det sammanlagda antalet utbildningsplatser
skall uppgå till 700.
I huvudsak bygger propositionen på
det förslag som tidigare framlagts av
den s. k. socionomutbildningskommitten. I sin helhet måste förslaget betraktas som både genomtänkt och
ändamålsenligt. Utan tvekan finns det
ett starkt behov av att rusta upp socialinstituten.
Vad som främst faller i ögonen är
utbildningstidens längd. Formellt ökas
denna med ett år men samtidigt slopas kravet på förpraktik. Denna skulle
tidigare vara nominellt ett år – i
genomsnitt krävdes dock endast nio
månader. Den praktiska delen av socionomutbildningen är tvivelsutan av
stort värde. Förändringen måste sägas
innebära såväl nackdelar som fördelar. Nackdelarna torde främst ligga
däri att man med kravet på ettårig
förpraktik fick en naturlig gallring. De
som av olika skäl inte var lämpade
för en socionomutbildning föll delvis
bort redan under den tid då de praktiserade. Å andra sidan hade naturligtvis den förpraktik som tidigare
krävts vissa brister. Detta gäller framför allt den nödvändiga handledningen. Trots de insatser som gjorts
från socialinstituten själva på denna
”’-
144
punkt kan det likväl inte sägas att
handledning av praktikanterna skett
i tillräcklig omfattning. På den punkten blir det nu en förändring till
det bättre, då praktiken integreras i
utbildningen. Man kan dock förmoda
att somliga först under det praktiska
utbildningsmomentet kommer till insikt om att de valt fel yrkesbana. Vart
skall de ta vägen i det läget, då de
redan har en teoretisk utbildning bakom sig. Är deras tidigare utbildning
bortkastad?
Sannolikt kan man vänta sig att
dessa i en sådan situation väljer den
teoretiska linjen, som överhuvud kan
förväntas få en ökad attraktionskraft.
Samtidigt skall det nämligen bli möjligt för den som efter avlagd socionomexamen förvärvat tre betyg i ett
ämne vid universitetet (dock givetvis
endast i ett av de ämnen som varit
aktuella på socialhögskolan) att direkt kunna gå vidare på licentiatstudier. överhuvud är det tacknämligt att
det kommer att ges möjlighet att komhinera betyg från filosofisk fakultet i
ämnen inom socialhögskolans ämnesområde med partiell utbildning vid
socialhögskolan till soeionomexamen.
Det finns dock ett riskmoment, nämligen att många kommer att föredra
den teoretiska linjen vid en socialhögskola framför direkta universitetsstudier. Vi skulle i ett sådant läge kunna
riskera att få relativt många med en
samhällsvetenskaplig utbildning som i
kvalitetshänseende blir sämre än en
vanlig fil. kand. eller pol. mag.-examen.
Även om det således finns viss anledning att sätta en del frågetecken i
kanten för det föreliggande förslaget,
blir dock totalintrycket positivt. Ecklesiastikministern har tagit påfallande
stor hänsyn till remissinstanserna och
åstadkommit en klar förbättring av
soeialutbildningskommittlms ursprungliga förslag. Man vill endast hoppas,
att de nya socialhögskolorna kommer
att bli effektivt fungerande fackhögskolor.
studentkårerna och politiken
Dc svenska studentkårerna höll sig
länge till principen att inte ta ställning i vare sig inrikes- eller utrikespolitiskt kontroversiella frågor, skriver Gaudeamus, officiellt organ för
Stockholms Universitets studentkår,
men konstaterar i samma andetag att
nu skall det bli ändring på den punkten. I första hand pläderar tidningen
därvidlag för att Sveriges Förenade
studentkårer skall resa kravet på en
statlig bojkott av Sydafrika, men ett
flertal andra inlägg i tidningen vittnar
om en avsikt inte bara att ta politisk
ställning utan att föra en sorts partipolitik av minst sagt dubiös karaktär.
Partipolitik har tidigare varit förbehållen de politiska studentorganisationerna, ett förhållande som bör fortbestå. Just studenten upplever kanske
starkare än många andra trycket från
olika håll. Det begärs att han skall ta
ställning i frågor som många gånger
lämnar honom relativt oberörd. I det
läget har det varit ett stöd för den
unge akademikern att ha en studentkår, som inte blandar sig i politikens
dagsfrågor, en rent facklig organisation som kan ge honom hjälp och stöd
i olika situationer och som vid redovisningen av kontroversiella fakta
främst försöker uppfylla en god akademisk tradition med korrekt och objektiv upplysning. ställningstagandet i
sakfrågan blir då studentens ensak
och inte något som studentkåren lägger sig i.
Nu skall allt detta ändras. studentkårens styrelse skall officiellt fastslå
vad studenterna skall tänka i politiska,
religiösa och andra frågor. Tillfälliga och många gånger numerärt små
—–~—- –~——-
majoriteter kommer att driva vissa
uppfattningar som om de vore alla
studenters åsikter. Att sådan företagsamhet från en styrande klicks sida
kommer att minska respekten för studenterna och deras institutioner är
uppenbart. Det länder också till skada
för studenternas rent fackliga strävanden som studentkåren i första rummet
borde ägna sig åt.
Ett groteskt exempel på denna politisering möter just i stockholmsstudenternas organ Gaudcamus, som för
tillfället tycks styras av en rabiat
vänsterradikal redaktör. I nr 3 1964
sätter han som underrubrik till ett
porträtt av en debuterande författare
”Officerarna är Sveriges slödder” och
i en intervju med samme författare
heter det: ”Christers nästa bok, en
roman, handlar om maktproblem och
maktmänniskor. Han har själv mött
dem i det militära bl. a. – Sveriges
slödder finns i armen, menar han –
där kan de som vill trampa på varandra.” I nr 6 låter man debutanten
själv komma till tals och han upprepar, ”att som yrkeskår tror jag att
officerskåren ligger ganska bra till för
ett förstapris i ’slöddrighetstävlan’ ”.
Att i ett officiellt studentorgan bereda
spaltutrymme för sådana om andlig
torftighet och smaklöshet vittnande
perfidikter är enastående, men är ett
exempel på den låga standard som
präglar tidningens nuvarande redaktion.
l\len det anförda exemplet är inte
unikt. som prov på tidningens förlöpningar. Tidningens politiska sida i nr
145
6 utgör en provkarta på plattityder
och osmaklig omdömeslöshet. I ett ledarstick ironiserar man över Svenska
Arbetsgivareföreningen och Enskilda
banken. Pressklippsrutan innehåller
uteslutande uttalanden av fullblodsradikaler. Värst är dock något som betecknas som ”redaktörens ruta”. Denne inleder med en skarp ”vidräkning”
med den kristna namninsamlingen,
Kristet samhällsansvar, de 140 läkarna
och MRA, alla tagna tillsammans under epitet som ”de moraliska idioterna”, ”moralisterna”, sexualhysterikerna”, ”förbudskrävarna”. Därefter hyllas Sveriges Förenade Studenkårer
som avsänt telegram ”mot den portugisiska kolonisationen i Angola”, samtidigt som redaktören tydigt irriterad
meddelar att kårordföranden i Stockholm reserverade sig mot beslutet. Till
sist slutar man med att ta avstånd från
den ”komprometterade konservatismen” och ett klumpigt försök att ta
heder och ära av Högerns Ungdomsförbunds ordförande.
Det är sällan man möter prov på en
så ensidig och intolerant vänsterradikalism som i Gaudeamus. Man frågar
sig om Stockholms studentkår har råd
att hålla sig med en redaktion som
står på en ifråga om kultur, bildning
och vanlig enkel hyfs så låg nivå. Är
detta ett uttryck för politiserandet från
studentkårernas sida, finns det all anledning att se upp. Saklighct och objektivitet har varit honnörsord för
tidigare studcntgenerationer. De borde
förbli så också i framtiden.