Dagens frågor
1964
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Indien efter Nehru
En epok i Indiens historia är slut,
epoken Nehru. Vad man än må ha
tyckt om hans politik kan man inte
förneka att Nehru var en statsman av
världsformat. För Indien var han en
fadersgestalt, en enande kraft i jätteriket, Gandhis vän och efterträdare,
frihetskämpe och martyr, ledare och
helgon redan i livstiden, känd över
hela världen och älskad och beundrad
av så gott som alla de 450 miljoner
indier som visserligen benämns en
nation, men som är splittrade på så
många sätt genom ras, religion, kast,
språk, hudfärg och separatiströrelser.
Hans efterträdare Lal Bahadur
Shastri är så gott som ingenting av
allt detta. Han är en liten obetydlig
person, en partifunktionär som knappast någonsin varit utanför Indiens
gränser, vald därför att han var en
lämplig kompromisskandidat som väntas kunna hålla samman de vitt åtskilda flyglarna i Indiens kongressparti. Men är han verkligen den enande kraft som Indien behöver?
Det finns många som sagt: ”Efter
Nehru kommer anarki! Det blir värre
än vid Indiens frigörelse och delning.
Hinduer och muslimer kommer att
flyga i strupen på varann, sikherna
kommer på nytt att begära sitt oberoende och magafolken vid Burma
kommer att resa sig igen. Indien blir
kaos. Med Kinas stöd kommer kommunisterna att ta makten. Indien kommer att gå förlorat för demokratin och
därmed hela Asien.”
257
Andra säger att det dock finns fler
enande faktorer än Nehru. Hotet från
Kina har svetsat samman alla indier,
och t. o. m. kommunistpartierna var
lojala mot regeringen under gränskriget 1962, vilket uppenbarligen överraskade Kina. Kongresspartiet dominerar alltjämt den politiska bilden. Så
länge det håller samman är det en
stark enande faktor, men risken för
en brytning mellan dess radikala vänsterflygel och den reaktionära högerflygeln har ökat genom Nehrus bortgång. Det var också därför Lal Bahadur Shastri valdes till Nehrus efterträdare, en man från partiets center.
Kraftfullare kandidater fanns på flyglarna, såsom Indira Gandhi, Nehrus
ivrigt vänsterradikala dotter, nu utsedd till informationsminister i den
nya regeringen. Högersidans mest
framträdande män är partipresidenten
Kamaraj Nadar, sydindier, och Desai,
skattmästaren. Andra namn att nämna
är den radikale inrikesministern Nanda, samt den 1962 avskedade försvarsministern Krishna Menon, som troddes vara borta från politiken, men som
nu är igång igen och vars aktier lär
vara i stigande.
Lal Bahadur Shastri har gått långa
vägen inom partiet. Men han är ändå
föga känd av de breda lagren och
okänd i Europa och Amerika där han
aldrig varit. Personligen sägs han vara
mild och anspråkslös, föga maktlysten,
omutligt hederlig och allmänt omtyckt;
hans mest framträdande egenskap är
att han saknar fiender, ehuru det sä-
258
kert finns opposition mot honom från
vänsterfalangen.
Han kommer från Benares, är av
enkel köpmannakast och gick in i partiet i ungdomen. Under ohörsamhetskampanjen 1942 sattes han liksom
Nehru och många andra i fängelse.
Senare blev han partisekreterare och
organiserade 1952 års stora valseger.
Som belöning blev han järnvägsminister.
Efter en stor järnvägsolycka 1956
tog han på ett uppseendeväckande sätt
det parlamentariska ansvaret och avgick, vilket förskaffade honom stor
aktning. Han kom också snart tillbaka
i regeringen, först som transportminister och efter 1961 som inrikesminister. Hans svaga sida är utrikespolitik, men han gjorde 1963 en god
insats på detta område, när han lyckades förbättra de spända relationerna
med Nepal.
Men någon personlighet av Nehrus
format är naturligtvis inte Shastri,
knappast heller någon stark man, som
kan ta ett hårt tag i rodret om Indien
hotas av anarki. I ett sådant läge är
nog den starkaste faktorn Indiens
arme. Denna har högt anseende, trots
nederlaget 1962, och har säkert förmågan att ta makten. Däremot är den
av tradition en icke politiserande
arme, i motsats till vad fallet är t. ex.
i grannstaten Burma.
Det är sannerligen ingen avundsvärd post Shastri har fått överta. Att
styra detta fattiga jätterike, där befolkningstillväxten avsevärt överträffar
produktionsökningen och där religiösa fördomar bygger oöverstigliga hinder även för de enklaste och självklaraste reformer, under de kommande
åren alltmedan de kineskommunistiska stormmolnen skockas allt tätare
över Sydostasien, blir inte någon lätt
uppgift.
Den enda ljusningen västerlandet
kan skönja är möjligen att Nehrus
efterträdare kan bli mer benägen för
en kompromiss i Kashmir-frågan. Detta
område där den blide pacifisten Nehru, själv av härstamning en kashmirier, under alla år varit oböjlig intill
fanatism. Men nu har redan ett steg
tagits genom frisläppandet av Kashmirs store politiker Scheik Abdullah,
Lejonet av Kashmir, som i elva år suttit fängslad. Pakistan har också gjort
en gest genom att förklara Kashmirfrågan vilande tills den nya regeringen hunnit växa in i sin roll. Det finns
måhända ett litet hopp att den allvarligaste tvistefrågan mellan Asiens två
största västorienterade stater skall
kunna bringas ur världen.
Flirt med kommunismen
På sista tiden har kunnat märkas åtskilliga tecken på en avsevärd uppmjukning inom socialdemokratien visa-vis kommunismen. Den 12-sidors bilaga som inför den sovjetryske diktatorns besök publicerades samtidigt i
två stora socialdemokratiska tidningar,
stockholms-Tidningen och Arbetet,
liksom herr Erlanders alltför vänliga
ord om herr Krustjev, utgör några
exempel. Uppenbarligen har det inför
Krustjevs besök utgått en generalorder
att samtliga partimedlemmar skall hålla sig stilla, något som nogsamt åtlytts
av de många följaktiga. Men för den
skull hade det väl knappast ändå varit
nödvändigt med denna falska hjärtlighet gentemot den ryske kommunistchefen, vilket ju, låt vara i mindre
proportioner, också givit de svenska
kommunisterna ett sken av salongsfähighet.
Om det nu varit så, att denna lilla
flirt med kommunismen från regeringssidan endast varit betingad av en
i sakernas läge måhända naturlig önskan att få diktatorsbesöket att flyta så
omärkligt och friktionsfritt som möj- ~
l’ll
ligt, hade det kanske trots allt varit
förståeligt. Uppenbarligen har dock
herr Hermanssons ”mjukare’ ’linje verkat tilltalande på åtskilliga socialdemokrater, vilka skyndat sig att på olika sätt gå kommunisternas ärenden,
för att inte tala om de fall, där ett
direkt samarbete kunnat etableras.
Som redovisats i föregående nummer av Sv. T. fanns det i motionerna
till den socialdemokratiska partikongressen vissa mindre tilltalande tendenser på det utrikespolitiska områ-
det, bl. a. krav på ett erkännande av
östtyskland från svensk sida. Av allt
att döma är det fråga om en organiserad kampanj mot Västtyskland, vilken
i första hand emanerar från Socialdemokratiska studentförbundet eller
detta närstående kretsar. En lundensisk student, aktiv inom den social–
demokratiska studentorganisationen,
har publicerat en ryktbar skrift, som
under sken av en viss kvasivetenskaplighet går till starkt angrepp mot
förhållandena i dagens Västtyskland.
Trots att boken ifråga av enhälliga kritiker förklarats ovederhäftig och fylld
av generaliseringar, som många gånger har föga att göra med sanningen,
tycks den likväl ha ett visst inflytande
i socialdemokratiska studentkretsar.
Författaren har också i andra sammanhang visat sig ha ett nära samröre
med de yttersta vänstergrupperna.
Det socialdemokratiska studentförbundet har också i sitt allmänna programskrivande uttryckt tankegångar
på olika områden av samhällslivet,
som placerar det inom herr Hermanssons råmärken. Någon direkt samverkan mellan kommunister och socialdemokratiska studenter har det dock
icke varit fråga om, förrän helt nyligen ett uttalande publicerades, betitlat ”problemet Tyskland”. Uttalandet,
som är undertecknat av 70 personer,
kända för en klart vänsterbetonad
åskådning på gränsen mellan kommu- 259
nism och socialism, inriktar sig framför allt på att angripa Västtyskland,
där det enligt undertecknarna pågår
”en utveckling som i många stycken
inger oro”. Sedan kommer de gamla
vanliga anklagelserna. Nazismen lever
kvar, officerskåren består av folk som
förde befäl redan under Hitlertiden,
många poliser har tidigare tjänstgjort
inom SA och SS. Diplomaterna har ett
tvivelaktigt föregående, ”krigshetsande” kretsarna är starka o. s. v.
Några dylika anklagelser framställs
nu inte mot östtyskland, där dock allt
inte helt tycks vara som det borde:
”Även i Tyska demokratiska republiken förekommer många oroande drag.
Den stora flyktingströmmen ger vältaligt besked om att den östtyska regimen misslyckats att vinna betydande
medborgarskikts förtroende. Berlinmurens uppförande speglar ett onaturligt förhållande.” Så kan ju saken också uttryckas, ehuru man får det allmänna intrycket att sympatierna för
östtyskland är större än för Västtyskland.
Nåväl, vad vill man då åstadkomma?
Det är ingalunda fråga om originella
ideer, tvärtom. Man bygger helt på de
socialdemokratiska studenternas program och på uppfattningar, som stundom framföres på kommunistiskt håll.
De nuvarande gränserna skall erkännas, bägge staterna skall beviljas inträde i FN, Sverige skall erkänna Östtyskland och Berlin skall göras till
en fri stad under FN-kontroll, och
FN:s högkvarter bör förläggas till
Berlin.
Om än innehållet i propån är ganska
ointressant, är det betydligt intressantare att finna vilka personer, som ingår i kretsen. Där finner vi åtskilliga,
som är verksamma just inom socialdemokratiska studentförbundet tillsammans med Kjell E. Johansson, ordförande i den kommunistiska ungdomsorganisationen och sekreterare i
:-’.
260
den beryktade ”kommittim mot nynazism och rasfördomar” och studieledaren i ungkommunisternas Stockholmsdistrikt, Jonas Åkerstedt. Förutom åtskilliga andra av ledamöterna i
kommitten mot nynazism har man
också hämtat folk från ”Kampanjen
mol atomvapen” samt, hör och häpna,
en vilseförd yngling, ordförande i
Katarina Centerungdom. I övrigt förekommer mer eller mindre kända personer, som brukar återfinnas i dylika
sammanhang, Erik Blomberg, Artur
Lundkvist, Kurt Ullberger, Harry Videmyr, socialinspektören, m. fl.
Sällskapet är som synes mycket
blandat och man frågar sig vad som
månde bliva av dessa kontakter på
den yttersta vänsterkanten. Sannolikt
gläds herr Hermansson åt att hans
ungkommunister vunnit insteg i nya
bekantskapskretsar, medan herr Erlander i motsvarande utsträckning
borde ha anledning till bekymmer.
Sinnesundersökningarna
Utlåtande över en sinnesundersökning
i brottmål skall enligt stadgande i
sinnessjuklagen vara avgivet sist inom
sex veckor från det handlingarna kom
undersökningsmyndigheten till handa. Den lagstadgade sexveckorsfristen
har dock på senare år alltmera sällan
kunnat iakttas, ett missförhällande som
upprepade gånger påtalats bland annat av JO såsom senast i hans till årets
vårriksdag avgivna ämbetsberättelse.
Däri utsades, att enligt uppgift från
medicinalstyrelsen i november 1963
kunde den genomsnittliga undersökningstiden numera uppskattas till omkring fyra månader.
JO har i sin berättelse ansett den
yttersta orsaken till ifrågavarande
missförhällande vara att den nuvarande rättspsykiatriska organisationen
redan vid sin tillkomst 1945 var underdimensionerad.
Riksdagen har visserligen år 1961
fattat beslut om riktlinjerna för en
förbättrad organisation, vilken dock
av olika skäl ännu icke kunnat genomföras. Däremot har vissa mera provisoriska åtgärder företagits för att söka
motverka eftersläpningen. Hit hör
exempelvis regeringens åtgärd att med
verkan från den 1 januari 1962 höja
arvodet för sådan sinnesundersökning
som utföres av psykiater som ej är för
rättspsykiatriska uppgifter anställd inom fångvården eller sinnessjukvärden
till 1 200 kronor mot tidigare 600.
Denna åtgärd har otvivelaktigt vidgat
kretsen av villiga undersökningsläkare.
JO yttrade i sin senaste berättelse
bl. a. följande: ”med det mycket dåliga
utgångsläge som förelegat med hänsyn
till den gamla organisationens brister
anser jag att några anmärkningar icke
kunna riktas mot takten eller omfattningen av det pågående reformarbetet. Och jag är förvissad om att alla
som deltaga i detta arbete äro lika
angelägna som jag att de här ifrågakomna missförhållandena som utgöra
ett av de mörkaste kapitlen i modernt
svenskt rättsliv skola bringas ur världen med all den skyndsamhet som är
möjlig.”
Vid vårriksdagens början efterlyste
två interpellanter i andra kammaren
(hrr Fröding och Stähl) ytterligare
åtgärder frän justitieministerns sida
för undersökningstidens förkortande.
I sitt den 25 maj avgivna svar hänvisade justitieministern bl. a. till att
han genom en i mars avlåten och sedermera av riksdagen antagen proposition nr 90 framlagt vissa förslag till
ändringar i sinnessjuklagen. Dessa,
som dock träder i kraft först vid årsskiftet, innebär i huvudsak att medicinalstyrelsens möjlighet att anlita
andra läkare än de rättspsykiatriska
tjänsteläkarna för sinnesundersökningar på olika sätt vidgats. Justitieministern upplyste vidare att regeringen med verkan från den 1 maj i år
beslutat, att visst arvode skall utgå
jämväl till dessa tjänsteläkare eller
med 300 kronor per sinnesundersökning.
Inte minst den sistnämnda åtgärden
synes kunna bli av visst värde. Genom
att de nämnda tjänsteläkarna hittills
varit särskilt betalda endast för s. k.
G 4-intyg (summarisk undersökning
enligt personundersökningslagen) torde det nämligen vara ganska naturligt
om vederbörande hittills hellre velat
offra eventuell övertid på dylika intyg
än på sinnesundersökningar. Härutinnan kan väl nu en förändring förväntas inträffa.
I interpellationsdebatten framhöll
en av interpellanterna bl. a., att den
förevarande eftersläpningen förmodligen skulle kunna bringas ur världen
relativt snabbt, i vart fall temporärt,
om man ville medge ett ”skattefritt år”
för sinnesundersökningarna, även om
interpellanten knappast förväntade sig
något intresse för en sådan åtgärd från
finansministerns sida. Läget är emellertid redan f. n. så pass allvarligt och
kan också tänkas bli så förvärrat att
även en sådan specialåtgärd kan bli
nödvändig.
Att, sett på något längre sikt, nedbringa undersökningstiderna fordrar
dock säkerligen andra åtgärder än av
enbart personalorganisatorisk eller ersättningsteknisk natur. Framför allt
synes härvid böra övervägas huruvida
inte domstolarnas beslut om sinnesundersökningar på något sätt skulle
kunna nedbringas i antal utan att
rättssäkerheten härigenom träddes för
nära. Möjligen skulle man bl. a. kunna
tänka sig, att en läkare som utför s. k.
G 4-undersökning skulle kunna, om
han anser fallet fullt uppenbart, låta
sitt intyg utmynna i en klar vårdattest. Endast om denna attest där- 261
efter sattes i fråga av antingen någondera parten eller domstolen själv,
skulle stor sinnesundersökning ifrågakomma.
Det kan slutligen påpekas att den
nya brottsbalkens ikraftträdande näppeligen kommer att minska utan kanske snarare öka behovet av läkarmedverkan i brottmålen.
Medborgerlig samling
Ur det borgerliga samarbetets synpunkt måste man djupt beklaga att det
initiativ misslyckades, som entusiastiska anhängare av tanken på borgerlig samling tog, när de försökte etablera en valsamverkan i fyrstadskretsen
mellan alla de tre borgerliga partierna.
Centerpartiet tog på sig ansvaret att
spräcka detta initiativ – en åtgärd,
som ytterligare belastar den politiskt
döende hr Hedlunds eftermäle. Genom
ett sådant samgående i val hade man
äntligen kunnat få ett verkligt signifikativt mått på det stöd, som tanken
på en borgerlig samling åtnjuter bland
väljarna. Positivt eller negativt hade
en sådan vägledning varit av största
värde.
Läget är nämligen sådant att den
borgerliga samlingen uppfattas som
en nästan med visshet förutsägbar utveckling. Bedömningarna hänför sig
numera framför allt till tidsfaktorn.
Och dessa bedömningar spelar en stor
roll i det politiska spelet.
Ett ytterligare initiativ, som man
från samma håll tagit till valsamverkan i den formen att högerpartiet
skulle förena sig med utbrytare från
centern och folkpartiet till en gemensam samlingslista, förolyckades dessbättre snabbt. Ty få saker skulle ha
varit så skadliga för fortsättningen av
det närmande, som dock skett de borgerliga partierna emellan, och som
klart kommit till uttryck i det goda
262
samarbetet vid årets vårriksdag. Centern och folkpartiet skulle ofrånkomligen ha bibringats det intrycket att
högerns samverkanssträvanden innebure ett splittringshot mot dem – att
högerpartiet var berett att tillgripa
taktiken söndra och härska för att nå
sitt mål.
Därom har ju frän högerns sida aldrig varit fråga. Det måste också vara
en av alla de tre borgerliga partierna
omfattad tyst förutsättning att samlingen skall ske genom sammanjämkning mellan partier, som respekterar
varandras sammanhållning, inte genom en splittrings- och försvagningstaktik. I så fall blir den sista villan
värre än den första.
Det tredje initiativet – innebärande
att den krets, som stått bakom de tidigare ansträngningarna nu förenar sig
kring en särskild samlingslista med
representanter för alla partierna, anses på sina håll bli av värde som möjlighet till opinionsmätning. Men detta
värde förringas naturligtvis av att de
tre partierna ställer upp med egna listor.Det kan bli svårt att avgöra varifrän
rösterna på samlingslistan kommit och
att bedöma opinionsutslagets styrka.
Dessutom finns det en risk för en inbördesfejd mellan ”samlingslistan”
och de tre partilistorna, som kan bli
socialdemokraterna till hjälp. I vart
fall blir experimentets berättigande
beroende av att man från initiativtagarnas sida inte leker med tanken
att samlingen skall kunna komma till
stånd genom högerpartiets splittring
eller försvagning. På den punkten väcker de uttalanden, som en av samlingsprojektets livligaste tillskyndare
-hr Sjöholm-har gjort, mycken undran. Visserligen har han i Sydsvenska
Dagbladet dementerat beskyllningar
för omdömen om högerpartiet, vilka
för alltid skulle utestänga honom från
varje samarbete med lojala högermän.
Men hans förklaringar kunde ha varit
mera övertygande. Särskilt väcker det
förvåning att han i dessa förklaringar
tycks utgå från den föreställningen att
det skulle råda en djup spricka inom
högerpartiet mellan ”mörkblå” och
framstegsmän. De som har tillfälle att
från mera central observationspunkt
än hr Sjöholm iakttaga förhållandena
inom högerpartiet måste dock säga sig
att han här är offer för en villfarelse,
som måtte bero på bristande förtrogenhet med det verkliga läget. Det
finns meningsmotsättningar inom hö-
gerpartiet, liksom inom alla partier,
men något motsatsförhållande av verklig politisk betydelse mellan grupper,
som företräder olika åsiktsnyanser,
det finns inte. Det är skäl att påminna
hr Sjöholm och hans meningsfränder
om att mörkblått och ljusblått faktiskt
endast är nyanser av samma färg.
Men när allt kommer omkring så
måste till sist det sydsvenska initiativet bedömas efter resultatet. Valnattens siffror kommer att visa om experimentet var värt de slitningar det
kostade och den skada som redan
gjorts.
Indien efter Nehru
En epok i Indiens historia är slut,
epoken Nehru. Vad man än må ha
tyckt om hans politik kan man inte
förneka att Nehru var en statsman av
världsformat. För Indien var han en
fadersgestalt, en enande kraft i jätteriket, Gandhis vän och efterträdare,
frihetskämpe och martyr, ledare och
helgon redan i livstiden, känd över
hela världen och älskad och beundrad
av så gott som alla de 450 miljoner
indier som visserligen benämns en
nation, men som är splittrade på så
många sätt genom ras, religion, kast,
språk, hudfärg och separatiströrelser.
Hans efterträdare Lal Bahadur
Shastri är så gott som ingenting av
allt detta. Han är en liten obetydlig
person, en partifunktionär som knappast någonsin varit utanför Indiens
gränser, vald därför att han var en
lämplig kompromisskandidat som väntas kunna hålla samman de vitt åtskilda flyglarna i Indiens kongressparti. Men är han verkligen den enande kraft som Indien behöver?
Det finns många som sagt: ”Efter
Nehru kommer anarki! Det blir värre
än vid Indiens frigörelse och delning.
Hinduer och muslimer kommer att
flyga i strupen på varann, sikherna
kommer på nytt att begära sitt oberoende och magafolken vid Burma
kommer att resa sig igen. Indien blir
kaos. Med Kinas stöd kommer kommunisterna att ta makten. Indien kommer att gå förlorat för demokratin och
därmed hela Asien.”
257
Andra säger att det dock finns fler
enande faktorer än Nehru. Hotet från
Kina har svetsat samman alla indier,
och t. o. m. kommunistpartierna var
lojala mot regeringen under gränskriget 1962, vilket uppenbarligen överraskade Kina. Kongresspartiet dominerar alltjämt den politiska bilden. Så
länge det håller samman är det en
stark enande faktor, men risken för
en brytning mellan dess radikala vänsterflygel och den reaktionära högerflygeln har ökat genom Nehrus bortgång. Det var också därför Lal Bahadur Shastri valdes till Nehrus efterträdare, en man från partiets center.
Kraftfullare kandidater fanns på flyglarna, såsom Indira Gandhi, Nehrus
ivrigt vänsterradikala dotter, nu utsedd till informationsminister i den
nya regeringen. Högersidans mest
framträdande män är partipresidenten
Kamaraj Nadar, sydindier, och Desai,
skattmästaren. Andra namn att nämna
är den radikale inrikesministern Nanda, samt den 1962 avskedade försvarsministern Krishna Menon, som troddes vara borta från politiken, men som
nu är igång igen och vars aktier lär
vara i stigande.
Lal Bahadur Shastri har gått långa
vägen inom partiet. Men han är ändå
föga känd av de breda lagren och
okänd i Europa och Amerika där han
aldrig varit. Personligen sägs han vara
mild och anspråkslös, föga maktlysten,
omutligt hederlig och allmänt omtyckt;
hans mest framträdande egenskap är
att han saknar fiender, ehuru det sä-
258
kert finns opposition mot honom från
vänsterfalangen.
Han kommer från Benares, är av
enkel köpmannakast och gick in i partiet i ungdomen. Under ohörsamhetskampanjen 1942 sattes han liksom
Nehru och många andra i fängelse.
Senare blev han partisekreterare och
organiserade 1952 års stora valseger.
Som belöning blev han järnvägsminister.
Efter en stor järnvägsolycka 1956
tog han på ett uppseendeväckande sätt
det parlamentariska ansvaret och avgick, vilket förskaffade honom stor
aktning. Han kom också snart tillbaka
i regeringen, först som transportminister och efter 1961 som inrikesminister. Hans svaga sida är utrikespolitik, men han gjorde 1963 en god
insats på detta område, när han lyckades förbättra de spända relationerna
med Nepal.
Men någon personlighet av Nehrus
format är naturligtvis inte Shastri,
knappast heller någon stark man, som
kan ta ett hårt tag i rodret om Indien
hotas av anarki. I ett sådant läge är
nog den starkaste faktorn Indiens
arme. Denna har högt anseende, trots
nederlaget 1962, och har säkert förmågan att ta makten. Däremot är den
av tradition en icke politiserande
arme, i motsats till vad fallet är t. ex.
i grannstaten Burma.
Det är sannerligen ingen avundsvärd post Shastri har fått överta. Att
styra detta fattiga jätterike, där befolkningstillväxten avsevärt överträffar
produktionsökningen och där religiösa fördomar bygger oöverstigliga hinder även för de enklaste och självklaraste reformer, under de kommande
åren alltmedan de kineskommunistiska stormmolnen skockas allt tätare
över Sydostasien, blir inte någon lätt
uppgift.
Den enda ljusningen västerlandet
kan skönja är möjligen att Nehrus
efterträdare kan bli mer benägen för
en kompromiss i Kashmir-frågan. Detta
område där den blide pacifisten Nehru, själv av härstamning en kashmirier, under alla år varit oböjlig intill
fanatism. Men nu har redan ett steg
tagits genom frisläppandet av Kashmirs store politiker Scheik Abdullah,
Lejonet av Kashmir, som i elva år suttit fängslad. Pakistan har också gjort
en gest genom att förklara Kashmirfrågan vilande tills den nya regeringen hunnit växa in i sin roll. Det finns
måhända ett litet hopp att den allvarligaste tvistefrågan mellan Asiens två
största västorienterade stater skall
kunna bringas ur världen.
Flirt med kommunismen
På sista tiden har kunnat märkas åtskilliga tecken på en avsevärd uppmjukning inom socialdemokratien visa-vis kommunismen. Den 12-sidors bilaga som inför den sovjetryske diktatorns besök publicerades samtidigt i
två stora socialdemokratiska tidningar,
stockholms-Tidningen och Arbetet,
liksom herr Erlanders alltför vänliga
ord om herr Krustjev, utgör några
exempel. Uppenbarligen har det inför
Krustjevs besök utgått en generalorder
att samtliga partimedlemmar skall hålla sig stilla, något som nogsamt åtlytts
av de många följaktiga. Men för den
skull hade det väl knappast ändå varit
nödvändigt med denna falska hjärtlighet gentemot den ryske kommunistchefen, vilket ju, låt vara i mindre
proportioner, också givit de svenska
kommunisterna ett sken av salongsfähighet.
Om det nu varit så, att denna lilla
flirt med kommunismen från regeringssidan endast varit betingad av en
i sakernas läge måhända naturlig önskan att få diktatorsbesöket att flyta så
omärkligt och friktionsfritt som möj- ~
l’ll
ligt, hade det kanske trots allt varit
förståeligt. Uppenbarligen har dock
herr Hermanssons ”mjukare’ ’linje verkat tilltalande på åtskilliga socialdemokrater, vilka skyndat sig att på olika sätt gå kommunisternas ärenden,
för att inte tala om de fall, där ett
direkt samarbete kunnat etableras.
Som redovisats i föregående nummer av Sv. T. fanns det i motionerna
till den socialdemokratiska partikongressen vissa mindre tilltalande tendenser på det utrikespolitiska områ-
det, bl. a. krav på ett erkännande av
östtyskland från svensk sida. Av allt
att döma är det fråga om en organiserad kampanj mot Västtyskland, vilken
i första hand emanerar från Socialdemokratiska studentförbundet eller
detta närstående kretsar. En lundensisk student, aktiv inom den social–
demokratiska studentorganisationen,
har publicerat en ryktbar skrift, som
under sken av en viss kvasivetenskaplighet går till starkt angrepp mot
förhållandena i dagens Västtyskland.
Trots att boken ifråga av enhälliga kritiker förklarats ovederhäftig och fylld
av generaliseringar, som många gånger har föga att göra med sanningen,
tycks den likväl ha ett visst inflytande
i socialdemokratiska studentkretsar.
Författaren har också i andra sammanhang visat sig ha ett nära samröre
med de yttersta vänstergrupperna.
Det socialdemokratiska studentförbundet har också i sitt allmänna programskrivande uttryckt tankegångar
på olika områden av samhällslivet,
som placerar det inom herr Hermanssons råmärken. Någon direkt samverkan mellan kommunister och socialdemokratiska studenter har det dock
icke varit fråga om, förrän helt nyligen ett uttalande publicerades, betitlat ”problemet Tyskland”. Uttalandet,
som är undertecknat av 70 personer,
kända för en klart vänsterbetonad
åskådning på gränsen mellan kommu- 259
nism och socialism, inriktar sig framför allt på att angripa Västtyskland,
där det enligt undertecknarna pågår
”en utveckling som i många stycken
inger oro”. Sedan kommer de gamla
vanliga anklagelserna. Nazismen lever
kvar, officerskåren består av folk som
förde befäl redan under Hitlertiden,
många poliser har tidigare tjänstgjort
inom SA och SS. Diplomaterna har ett
tvivelaktigt föregående, ”krigshetsande” kretsarna är starka o. s. v.
Några dylika anklagelser framställs
nu inte mot östtyskland, där dock allt
inte helt tycks vara som det borde:
”Även i Tyska demokratiska republiken förekommer många oroande drag.
Den stora flyktingströmmen ger vältaligt besked om att den östtyska regimen misslyckats att vinna betydande
medborgarskikts förtroende. Berlinmurens uppförande speglar ett onaturligt förhållande.” Så kan ju saken också uttryckas, ehuru man får det allmänna intrycket att sympatierna för
östtyskland är större än för Västtyskland.
Nåväl, vad vill man då åstadkomma?
Det är ingalunda fråga om originella
ideer, tvärtom. Man bygger helt på de
socialdemokratiska studenternas program och på uppfattningar, som stundom framföres på kommunistiskt håll.
De nuvarande gränserna skall erkännas, bägge staterna skall beviljas inträde i FN, Sverige skall erkänna Östtyskland och Berlin skall göras till
en fri stad under FN-kontroll, och
FN:s högkvarter bör förläggas till
Berlin.
Om än innehållet i propån är ganska
ointressant, är det betydligt intressantare att finna vilka personer, som ingår i kretsen. Där finner vi åtskilliga,
som är verksamma just inom socialdemokratiska studentförbundet tillsammans med Kjell E. Johansson, ordförande i den kommunistiska ungdomsorganisationen och sekreterare i
:-’.
260
den beryktade ”kommittim mot nynazism och rasfördomar” och studieledaren i ungkommunisternas Stockholmsdistrikt, Jonas Åkerstedt. Förutom åtskilliga andra av ledamöterna i
kommitten mot nynazism har man
också hämtat folk från ”Kampanjen
mol atomvapen” samt, hör och häpna,
en vilseförd yngling, ordförande i
Katarina Centerungdom. I övrigt förekommer mer eller mindre kända personer, som brukar återfinnas i dylika
sammanhang, Erik Blomberg, Artur
Lundkvist, Kurt Ullberger, Harry Videmyr, socialinspektören, m. fl.
Sällskapet är som synes mycket
blandat och man frågar sig vad som
månde bliva av dessa kontakter på
den yttersta vänsterkanten. Sannolikt
gläds herr Hermansson åt att hans
ungkommunister vunnit insteg i nya
bekantskapskretsar, medan herr Erlander i motsvarande utsträckning
borde ha anledning till bekymmer.
Sinnesundersökningarna
Utlåtande över en sinnesundersökning
i brottmål skall enligt stadgande i
sinnessjuklagen vara avgivet sist inom
sex veckor från det handlingarna kom
undersökningsmyndigheten till handa. Den lagstadgade sexveckorsfristen
har dock på senare år alltmera sällan
kunnat iakttas, ett missförhällande som
upprepade gånger påtalats bland annat av JO såsom senast i hans till årets
vårriksdag avgivna ämbetsberättelse.
Däri utsades, att enligt uppgift från
medicinalstyrelsen i november 1963
kunde den genomsnittliga undersökningstiden numera uppskattas till omkring fyra månader.
JO har i sin berättelse ansett den
yttersta orsaken till ifrågavarande
missförhällande vara att den nuvarande rättspsykiatriska organisationen
redan vid sin tillkomst 1945 var underdimensionerad.
Riksdagen har visserligen år 1961
fattat beslut om riktlinjerna för en
förbättrad organisation, vilken dock
av olika skäl ännu icke kunnat genomföras. Däremot har vissa mera provisoriska åtgärder företagits för att söka
motverka eftersläpningen. Hit hör
exempelvis regeringens åtgärd att med
verkan från den 1 januari 1962 höja
arvodet för sådan sinnesundersökning
som utföres av psykiater som ej är för
rättspsykiatriska uppgifter anställd inom fångvården eller sinnessjukvärden
till 1 200 kronor mot tidigare 600.
Denna åtgärd har otvivelaktigt vidgat
kretsen av villiga undersökningsläkare.
JO yttrade i sin senaste berättelse
bl. a. följande: ”med det mycket dåliga
utgångsläge som förelegat med hänsyn
till den gamla organisationens brister
anser jag att några anmärkningar icke
kunna riktas mot takten eller omfattningen av det pågående reformarbetet. Och jag är förvissad om att alla
som deltaga i detta arbete äro lika
angelägna som jag att de här ifrågakomna missförhållandena som utgöra
ett av de mörkaste kapitlen i modernt
svenskt rättsliv skola bringas ur världen med all den skyndsamhet som är
möjlig.”
Vid vårriksdagens början efterlyste
två interpellanter i andra kammaren
(hrr Fröding och Stähl) ytterligare
åtgärder frän justitieministerns sida
för undersökningstidens förkortande.
I sitt den 25 maj avgivna svar hänvisade justitieministern bl. a. till att
han genom en i mars avlåten och sedermera av riksdagen antagen proposition nr 90 framlagt vissa förslag till
ändringar i sinnessjuklagen. Dessa,
som dock träder i kraft först vid årsskiftet, innebär i huvudsak att medicinalstyrelsens möjlighet att anlita
andra läkare än de rättspsykiatriska
tjänsteläkarna för sinnesundersökningar på olika sätt vidgats. Justitieministern upplyste vidare att regeringen med verkan från den 1 maj i år
beslutat, att visst arvode skall utgå
jämväl till dessa tjänsteläkare eller
med 300 kronor per sinnesundersökning.
Inte minst den sistnämnda åtgärden
synes kunna bli av visst värde. Genom
att de nämnda tjänsteläkarna hittills
varit särskilt betalda endast för s. k.
G 4-intyg (summarisk undersökning
enligt personundersökningslagen) torde det nämligen vara ganska naturligt
om vederbörande hittills hellre velat
offra eventuell övertid på dylika intyg
än på sinnesundersökningar. Härutinnan kan väl nu en förändring förväntas inträffa.
I interpellationsdebatten framhöll
en av interpellanterna bl. a., att den
förevarande eftersläpningen förmodligen skulle kunna bringas ur världen
relativt snabbt, i vart fall temporärt,
om man ville medge ett ”skattefritt år”
för sinnesundersökningarna, även om
interpellanten knappast förväntade sig
något intresse för en sådan åtgärd från
finansministerns sida. Läget är emellertid redan f. n. så pass allvarligt och
kan också tänkas bli så förvärrat att
även en sådan specialåtgärd kan bli
nödvändig.
Att, sett på något längre sikt, nedbringa undersökningstiderna fordrar
dock säkerligen andra åtgärder än av
enbart personalorganisatorisk eller ersättningsteknisk natur. Framför allt
synes härvid böra övervägas huruvida
inte domstolarnas beslut om sinnesundersökningar på något sätt skulle
kunna nedbringas i antal utan att
rättssäkerheten härigenom träddes för
nära. Möjligen skulle man bl. a. kunna
tänka sig, att en läkare som utför s. k.
G 4-undersökning skulle kunna, om
han anser fallet fullt uppenbart, låta
sitt intyg utmynna i en klar vårdattest. Endast om denna attest där- 261
efter sattes i fråga av antingen någondera parten eller domstolen själv,
skulle stor sinnesundersökning ifrågakomma.
Det kan slutligen påpekas att den
nya brottsbalkens ikraftträdande näppeligen kommer att minska utan kanske snarare öka behovet av läkarmedverkan i brottmålen.
Medborgerlig samling
Ur det borgerliga samarbetets synpunkt måste man djupt beklaga att det
initiativ misslyckades, som entusiastiska anhängare av tanken på borgerlig samling tog, när de försökte etablera en valsamverkan i fyrstadskretsen
mellan alla de tre borgerliga partierna.
Centerpartiet tog på sig ansvaret att
spräcka detta initiativ – en åtgärd,
som ytterligare belastar den politiskt
döende hr Hedlunds eftermäle. Genom
ett sådant samgående i val hade man
äntligen kunnat få ett verkligt signifikativt mått på det stöd, som tanken
på en borgerlig samling åtnjuter bland
väljarna. Positivt eller negativt hade
en sådan vägledning varit av största
värde.
Läget är nämligen sådant att den
borgerliga samlingen uppfattas som
en nästan med visshet förutsägbar utveckling. Bedömningarna hänför sig
numera framför allt till tidsfaktorn.
Och dessa bedömningar spelar en stor
roll i det politiska spelet.
Ett ytterligare initiativ, som man
från samma håll tagit till valsamverkan i den formen att högerpartiet
skulle förena sig med utbrytare från
centern och folkpartiet till en gemensam samlingslista, förolyckades dessbättre snabbt. Ty få saker skulle ha
varit så skadliga för fortsättningen av
det närmande, som dock skett de borgerliga partierna emellan, och som
klart kommit till uttryck i det goda
262
samarbetet vid årets vårriksdag. Centern och folkpartiet skulle ofrånkomligen ha bibringats det intrycket att
högerns samverkanssträvanden innebure ett splittringshot mot dem – att
högerpartiet var berett att tillgripa
taktiken söndra och härska för att nå
sitt mål.
Därom har ju frän högerns sida aldrig varit fråga. Det måste också vara
en av alla de tre borgerliga partierna
omfattad tyst förutsättning att samlingen skall ske genom sammanjämkning mellan partier, som respekterar
varandras sammanhållning, inte genom en splittrings- och försvagningstaktik. I så fall blir den sista villan
värre än den första.
Det tredje initiativet – innebärande
att den krets, som stått bakom de tidigare ansträngningarna nu förenar sig
kring en särskild samlingslista med
representanter för alla partierna, anses på sina håll bli av värde som möjlighet till opinionsmätning. Men detta
värde förringas naturligtvis av att de
tre partierna ställer upp med egna listor.Det kan bli svårt att avgöra varifrän
rösterna på samlingslistan kommit och
att bedöma opinionsutslagets styrka.
Dessutom finns det en risk för en inbördesfejd mellan ”samlingslistan”
och de tre partilistorna, som kan bli
socialdemokraterna till hjälp. I vart
fall blir experimentets berättigande
beroende av att man från initiativtagarnas sida inte leker med tanken
att samlingen skall kunna komma till
stånd genom högerpartiets splittring
eller försvagning. På den punkten väcker de uttalanden, som en av samlingsprojektets livligaste tillskyndare
-hr Sjöholm-har gjort, mycken undran. Visserligen har han i Sydsvenska
Dagbladet dementerat beskyllningar
för omdömen om högerpartiet, vilka
för alltid skulle utestänga honom från
varje samarbete med lojala högermän.
Men hans förklaringar kunde ha varit
mera övertygande. Särskilt väcker det
förvåning att han i dessa förklaringar
tycks utgå från den föreställningen att
det skulle råda en djup spricka inom
högerpartiet mellan ”mörkblå” och
framstegsmän. De som har tillfälle att
från mera central observationspunkt
än hr Sjöholm iakttaga förhållandena
inom högerpartiet måste dock säga sig
att han här är offer för en villfarelse,
som måtte bero på bristande förtrogenhet med det verkliga läget. Det
finns meningsmotsättningar inom hö-
gerpartiet, liksom inom alla partier,
men något motsatsförhållande av verklig politisk betydelse mellan grupper,
som företräder olika åsiktsnyanser,
det finns inte. Det är skäl att påminna
hr Sjöholm och hans meningsfränder
om att mörkblått och ljusblått faktiskt
endast är nyanser av samma färg.
Men när allt kommer omkring så
måste till sist det sydsvenska initiativet bedömas efter resultatet. Valnattens siffror kommer att visa om experimentet var värt de slitningar det
kostade och den skada som redan
gjorts.