Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Vänstervind mot tjänstemännen
Landsorganisationens ordförande Arne
Geijer är missnöjd över tjänstemännens sätt att bete sig. Vid LO :s representantskapssammanträde den 15 december i fjol gick han till storms mot
”kompensationstänkandet”:
”Den genomsnittliga löneutvecklingen för industriarbetare har som bekant blivit riktpunkt för praktiskt taget alla andra grupper. Då det bakom
industriarbetarnas löneutveckling ligger en produktivitetsstegring, som
uppnåtts efter en ofta mycket hårdhänt rationalisering, ter det sig synnerligen orimligt att denna löneutveckling automatiskt sedan skall tilllämpas inom alla andra områden i
samhället och i synnerhet då där rationalisering förekommer i liten eller
ingen utsträckning. Kompensation för
löneglidning uppfattas som självklarheter för många grupper utan att man
beaktar skiljaktigheter i arbetsvillkor
och arbetsförhållanden för dem man
jämför sig med. Det nuvarande kompensationstänkandet är inte rimligt i
sina praktiska konsekvenser. Det är
förståeligt och acceptabelt, då det gäller löntagargrupper i samma inkomstlägen som dem med vilka jämförelse
görs, exempelvis stats- och kommunalanställda i lägre lönegrader. Däremot
måste det anses felaktigt, att de högst
betalda löntagarna skall ha kompensation därför att t. ex. speciellt låglöneförbättringar genomföres inom industrin.”
Herr Geijer talar då det gäller tjänstemännen om kompensationstänkande,
71
men sekunden efter är han inne på de
sociala olikheterna på arbetsmarknaden – skillnaden i de sociala förmå-
nerna. Och då är det fråga om rättvisekrav, ingen kompensation.
Det är riktigt att tjänstemannaorganisationerna använt industriarbetarnas löneutveckling som ett av många
instrument i bedömandet av sina egna
lönekrav. En sådan slavisk följsamhet
som herr Geijer antyder finns dock
ingalunda. Man får emellertid inte
glömma att industriarbetargruppen är
den största arbetslagargruppen i samhället – varför skall då inte andra
grupper observera denna grupps löneutveckling?
En stor del av löneglidningen är
resultatet av det utvecklingsarbete, det
planeringsarbete, det försäljningsarbete etc., som gjorts av tjänstemannakategorierna inom samma företag där
arbetarna finns. Det är alltså ett rättvisekrav ur tjänstemannasynpunkt att
få vara med och dela en del av rationaliserings- och försäljningsvinsterna.
Men även tjänstemannagrupper utanför industrin kan ha samma krav. Den
stegrade levnadsstandarden i landet
medger ökade samhällsåtaganden i
form av större och flera sjukhus, bättre vägar etc. Varför skall inte tjänstemännen i dessa verk och institutioner
ha rätt till sin andel av standardhöjningen i landet? Att de därvidlag har
industriarbetarna som måttstock på
tänkbar höjning är inte så underligt.
Det är väl inte så att LO tar ut alltför
mycket?
Slaget mot de högre avlönade tjäns- 72
ternännen är ett slag i luften, om man
det minsta satt sig in i utbildningskostnader och progressivbeskattning.
Och egentligen tror vi att herr Geijer
inser detta men det tycktes honom
opportunt för hemmabruk att avlossa
en salva mot tjänstemännen. En bra
bit över hälften av Geijers anförande
är en historisk återblick över vad som
skett och återstoden en allmän analys
av framtidens förhandlingar. Måhända var det taktiskt med en avledningsmanöver i det allmänt sett slätstrukna
anförandet.
Från tjänstemannasynpunkt kan man
ta herr Geijers angrepp med ro. Tjänstemannaorganisationerna vet att de
inte är beroende av LO :s förhandlingar då de har sina egna, med SAF, med
Civildepartementet, med Kommunförbunden. Det är så många faktorer de
kan åberopa i sina egna lönebedömningar. Arbetsvärdering av enstaka befattningar och grupper av befattningar, värdet av den ena och den andra
gruppens arbetsinsatser, marknadsvärde, samhällsekonomiska bedömningar etc. kommer här in i bilden.
Om någonting skall sägas är det att
LO :s egen lönepolitik tenderat att vara
otidsenlig. Ibland utgör LO :s förhandlingar snarast en belastning för tjänstemännen.
Nej, herr Geijers anförande inför
sitt fackliga forum ter sig inte så farligt. Värre är sådana företeelser som
herr Edenmans förnekande av det
rimliga i kompensation för undergången högre utbildning och herr
Strängs skatteförslag, som inte tar
minsta hänsyn till mellangrupperna.
Det är politiska ståndpunktstaganden
av stor räckvidd. Vänstervinden blå-
ser snålt och hårdast blåser den kring
tjänstemännen.
Samarbetssabotören
För kort tid sedan riktade centerpartiet en fråga till högerpartiet och folkpartiet, om dessa var beredda att tillsammans med centerpartiet i riksdagen rösta för ett uppskov beträffande
förslaget om ändring av jordförvärvslagen och bolagsförbundslagen. Högerpartiet svarade omgående, att man var
beredd att förhandla och utsåg en tremannadelegation.
Men det var inte så hr Hedlund hade
tänkt sig saken. I ett brev till hr Beckseher meddelade han, att han krävde
ett ja eller nej beträffande uppskovsfrågan, innan han var beredd att ”ta
ställning till huruvida utrymme finns
för överläggningar”. Här inbjuder alltså hr Hedlund till samarbete, men i
själva verket kräver han att såväl folkpartiet som högerpartiet skall säga ja
till centerpartiet, innan detta är villigt
att överhuvudtaget överlägga med sina
tänkta partners.
Det hedrar hr Heckscher, att han
i den situationen visade fortsatt tålamod och inte, som hade varit så välbefogat, mätte hr Hedlund skäppan
full. I sitt svar hävdade hr Heckscher,
att det är rimligt, att oppositionspartierna får tillfälle att överlägga i frå-
gan, innan ställning kan tas, och tilllade: ”l de inbördes förhållandena
mellan våra partier bör det finnas
plats för samarbete men icke för något
ultimatum.”
Den inträffade episoden ger en tydlig bild av den maktberusning, som nu
uppenbarligen har gripit centerledaren. Även tidigare har hr Hedlund visat många prov på självtillräcklighet
och arrogans, men vetskapen om att
det för att uppnå en slagkraftig opposition i landet också är nödvändigt att
ha med centerpartiet, har tydligen blivit för mycket för hr Hedlund. Det är
egentligen groteskt, att centerpartiet
men framför allt hr Hedlund – han
torde ha många i de egna leden som
är pinsamt medvetna om den roll han
spelar- så länge givits tillfälle att förhindra en effektiv samverkan på den
borgerliga sidan. Alltsedan 1933, då
bondeförbundet fränträdde den borgerliga samverkans politik, som varit
dess ledstjärna under hela 1920-talet,
har partiet och dess ledare, först Axel
Pehrsson-Bramstorp och därefter hr
Hedlund, ställt sig kallsinniga till samverkan med högerpartiet och folkpartiet och i stället valt att under långa
perioder samarbeta med socialdemokraterna, till och med i regeringsställning, då dessa behövt stöd. Ä ven mittensamverkan har tidigare avvisats av
partiet. 1940 kom en debatt till stånd
i denna fråga, sedan VästerbottensKuriren (19/9 1940) föreslagit en partisammanslagning. Bondeförbundet hade sina väljare på landsbygden och
detsamma gällde – då – till 2/3 för
folkpartiet. Tillsammans skulle de bä-
da partierna kunna bilda ett stort
landsbygdsparti. Bondeförbundet avböjde under hänvisning till att folkpartiet bestod av två riktningar: ”Inga
av de svenska partigrupperna torde
f. ö. till sin sammansättning stä varandra så nära som högern och stadsliberalerna.” (Sv. Landsbygden 24/9
1940.)
Därefter har det i vissa situationer
tett sig lämpligt för hr Hedlund att
börja prata om mittenpolitik och mittensamverkan. Det har varit skicklig
taktik att i ett läge, där de borgerliga
väljarna börjat bli allt otåligare i sina
krav på samverkan, tala om något
annat. Man kan vara övertygad om
att hr Hedlund aldrig menat något allvar med sitt prat om mittensamverkan. Detta har enbart varit taktik liksom politiken överhuvudtaget för cpledaren, något som tyvärr snart nog
torde bli en smärtsam upplevelse för
folkpartiet, då man gör upp bokslutet
och finner, att det inte varit så särskilt
mänga väsentliga frågor, där man varit överens. Det är pinsamt att i dagens läge se hr Ohlin, en gäng den
svenska borgerlighetens kanske främsta
73
hopp, dansa efter hr Hedlunds pipa,
samme hr Hedlund som alltid varit
allt samarbetes störste sabotör. Men
kanske det senaste utslaget av centerledarens ”samarbetsvilja” kan bidra
till att öppna ögonen på en del häll.
Det vore i så fall på tiden!
SAC, LO och fallet Hammargren
I samband med fallet Majken Hammargren har SAC äter blivit aktuellt i
dagsdebatten. Vad är då SAC?
Sveriges Arbetares Centralorganisation är vid det här laget en 55-ärig
organisation, som arbetar för den syndikalistiska iden. Men dess program
av är 1965 skiljer sig förvisso frän
1910 års manifest, som den unge advokaten Hugo Lindberg gjorde utkastet
till. Organisationen, bildad under intryck av 1909 års frän arbetslagarsynpunkt misslyckade storstrejk, säger sig
arbeta för ett socialistiskt samhälle enligt syndikalistiskt mönster.
Rörelsen är inspirerad av franska
och även en del ryska – Bakunin,
Krapotkin förebilder. Om det
franska inflytandet vittnar än idag
dess nomenklatur – federationer, departement och associationer i den
organisatoriska uppbyggnaden, liksom
själva ordet syndikalism, d. v. s. fackföreningsrörelse. 1965 års syndikalister är knappast av 1910-talets ull:
Sorels myt om generalstrejken får väl
anses avskriven, liksom de anarkistiska tendenser, som då gjorde sig gällande. Dessa ledde i ett flertal fall till
att syndikalisterna företog vilda strejker, vägrade acceptera kollektivavtalssystemet, organiserade regelvidriga
blockader m. m.
Men som mänga andra har syndikalisterna blivit reformistiska, man har
accepterat det parlamentariska styrelseskicket, man respekterar kollektivavtalsprincipen. Detta har dock skett
efter ett flertal sprängningar i det förgångna.
74
SAC önskar ett socialistiskt samhälle alltfort. Men inte av ett socialdemokratiskt slag. Man vänder sig
nämligen mot staten som de skilda
produktionsmedlens monopolägare.
Smärre, självständiga enheter, inom
vilka produktionsmedlen förvaltas, är
syndikalismens mål. Verksamhetsområdet för SAC betecknas också som
fackligt-ekonomiskt.
Vilken styrka har då SAC? Det
högsta medlemstalet nåddes under
1930-talets missnöjesår, ca 36.000-
37.000 medlemmar. Härpå följde en
oavbruten nedgång fram till 1950-
talets mitt med 16.000 medlemmar.
Kurvan har därefter vänt och SAC
räknar idag 20.500 medlemmar, jämfört med LO :s dryga 1,5 miljoner dock
ett blygsamt tal. Medlemmarna finner
man främst i Kopparbergs län, Norrland samt Stockholm. Största yrkesgruppen utgör 7.000 byggnadsarbetare.
SAC driver ingen central politisk
verksamhet. Lokalorganisationer står
däremot bakom ”Frihetliga Kommunalfolket”, som man finner i Älvdalen,
Grangärde och några andra kommuner, där de ställer upp i kommunalvalen. Politiskt torde SAC-folket till
stor del vara socialdemokrater men
med starka andra inslag. Chefsombudsmannen lär sålunda vara folkpartist, någon kommunist kan påträffas
och exempelvis Majken Hammargren
är – högerkvinna!
Vid sitt 50-årsjubileum fick SAC lovord från flera håll för sin roll som
opinionsbildare. Debattfriskhet, idealism och offervillighet framhölls. Särskilt har organisationen inriktat sig
på stöd till den illegala spanska fackföreningsrörelsen. Under krigsåren
verkade SAC som hård kritiker av så-
väl nazism som kommunism.
Med syndikalismens ide i tankarna
betecknade man förr dess anhängare
som ansvarslösa drömmare. Det ideologiska godset får väl idag inom SAC
som inom andra idepolitiska organisationer sägas vara satt på undantag.
De praktiska insatserna kommer i förgrunden. Förhållandet till socialdemokraterna är då av intresse.
Idag fullgör SAC framför allt en viktig funktion. Ingen organisation har
som SAC bevakat demokratin på arbetsplatserna, en nog så arbetskrävande uppgift. Här riktar man spetsen
mot LO och SAP. Några exempel!
LO har sökt åstadkomma ett anställningsmonopol för de egna medlemmarna. Om en arbetstagare ej tillhör
ett LO-förbund utan exempelvis SAC
söker man få denne avskedad t. ex.
genom blockad mot arbetsgivaren.
Hur långt från sann demokrati detta
är står helt klart. I ett uppmärksammat fall ledde ett sådant förfarande
till – att arbetsgivaren gick in i
Arbetsgivareföreningen! Genom detta
medlemskap fick arbetstagaren sitt
skydd för fri föreningstillhörighet!
Försök till sådana monopol har LO
eller snarare enskilda fackförbund
som t. ex. Byggnadsarbetareförbundet
sökt upprätta genom klausuler i byggnadsentreprenadkontrakt om företrä-
de för LO-medlem till anställning. Här
har SAC utgjort en viktig alarmfunktion mot antidemokratiska tendenser.
En annan uppmärksammad händelse var då SAC av Socialstyrelsen
och socialdepartementet vägrades förhandlingsrätt som representant för
sina brandmän i deras egenskap av
kommunalanställda. Detta fick efterspel i KU, där h- och fp-ledamöterna
ville pricka dåvarande socialminister
Torsten Nilsson för beslutet.
Kritik mot LO för bossvälde och
byråkrati samt för den fackliga arbetarrörelsens politisering bör fullständiga bilden av SAC.
Fru Majken Hammargren, sedan fem
år bussförare i Linjebuss i Göteborg,
har uteslutits ur sitt LO-förbund,
Transportarbetareförbundet, på grund
av ”illojalitet”. Hon hade företagit en
missnöjesgallup bland bussförarna i
Västsverige, vilket ej föll Transports
avd. 3 på läppen. Härtill kom att hon
i frågecirkulär gjort vissa uttalanden,
som kunde tydas som rekommendation till SAC-medlemskap.
Fallet Hammargren är väl i sig föga
märkligt. Men det är en mätare på hur
lågt taket är inom svensk fackföreningsrörelse, som ju till största delen
är SAP-monopoliserad. Ur den aspekten är det av värde, att en kritiker
finns mot partiinpiskning, tendenser
till anställningsmonopol och trångsynt
byråkratisering och centralisering.
Man kan här med bortseende från
syndikalisternas ideologiska gods och
tämligen ringa numerär se ett egenvärde i SAC som en fri och partipolitiskt obunden kritiker.
En stark fackföreningsrörelse är av
stort värde för fred och stabilitet på
arbetsmarknaden men en, som samtidigt är fri och självständig, är inte
mindre värd.
Ny Europagiv
Europafrågan har på sistone fått en
förnyad aktualitet. Den engelska labourregeringens exceptionellaåtgärder
gentemot sina partners i EFTA har på
ett tydligt sätt visat hur svag organisationen i själva verket är och att den
aldrig kan bli ett fullgott surrogat för
EEC. Österrike upptar förhandlingar
för att komma med i gemenskapen och
i Danmark har Europadebatten fiammat upp på ett sätt, som ger en antydan om att danskarna kan tänkas vilja
gå sina egna vägar.
Det hittills största intresset har dock
knutits till diskussionen i Storbritan·
nien. Wilsonregeringen har tvingats
till reträtt i fråga om Concordeprojektet och den nye utrikesministern,
Michael stewart, har besökt Bryssel.
Icke mindre intressanta är de klara
signaler, som hissats av det konserva- 75
tiva partiet. Europafrågan kom att bli
ett huvudtema vid Young Conservatives’ rikskongress i mitten av februari.
Med deltagande av partiets främsta
toppar, sir Alec Douglas-Home, Ted
Heath, Reginald Maudling, Ian Mae
Leod och Keith Joseph blev den brittiska unghögerns kongress det första
tillfälle, då de konservativa ledarna
framträdde i samlad trupp efter valnederlaget i höst. För den som haft
tillfälle att följa dessa rikskongresser
råder ingen tvekan om den förändrade stämningen, jämfört med året tidigare. 1964 rådde en närmast defaitistisk stämning. Man syntes införstådd
med att förlora det förestående valet.
I februari 1965 var det fråga om helt
andra tongångar. Det var en unghöger,
som visserligen varit med om ett valnederlag men som samtidigt förlorat
mycket knappare än man räknat med
och som nu var full av tillförsikt inför
framtiden, vilket inte minst märktes
ifråga om de konstruktiva politiska
greppen.
Förändringen märktes inte minst
beträffande inställningen till Europafrågan. Visserligen har de unga konservativa från början helhjärtat slutit
upp bakom tanken på att åstadkomma
ett Europas Förenta Stater, men alldeles uppenbart har man dock i vida
kretsar länge hyst den uppfattningen,
liksom på sin tid Macmillan, att det
skulle vara möjligt att i viss mån särskilja den ekonomiska och politiska
gemenskapen. Nu var det inte längre
någon tvekan, om vart man syftade.
Den ”vilja att vara europe”, varom
man så gärna talar om bland de sex,
har tvivelsutan en god jordmån bland
dagens unga konservativa i Storbritannien. I en rad motioner krävdes en
helhjärtad uppslutning kring Europaiden, kanske bäst formulerad i ett
yrkande, där det sades: ”Storbritannien har i dag två alternativ. Att bli
den 51 :a delstaten i USA eller den
76
7:e i den europiska gemenskapen.
För vår del kan ingen tvekan råda om
att det är i Europa vi hör hemma.”
Denna proeuropeiska uppfattning återspeglades också i den närmaste ovationsartade uppslutningen kring ·de
talare som pläderade för det förenade
Europa och att Storbritannien skulle
fullgöra sina skyldigheter.
Sir Alec hade följaktligen en lätt
uppgift, då han inför ett begeistrat
forum formulerade de engelska konservativas syn på Europafrågan. Han
angrep starkt labours politik, som i så
stor utsträckning skadat Storbritanniens anseende i Europa och framhöll
nödvändigheten av att reparera dessa
misstag: ”Det kan inte råda någon tvekan om att den värld i vilken er generation och era efterföljare skall leva
kommer att bli en, som utmärks av
stor koncentration av ekonomisk och
fysisk styrka. Produktionskapaciteten,
stormarknaden och den intensiva försäljningsverksamheten är redan väl
illustrerad i Förenta Staterna, och så
småningom kommer Europa, Sovjetunionen och Kina att bli liknande
maktkonstellationer. Och om jag har
rätt i vad jag säger, att framtidens
Europa kommer att bli en av de stora
maktkonstellationerna – ekonomiskt,
militärt och politiskt – då får Storbritannien inte försumma sin roll, då
det gäller att bidra till skapandet av
dess öde.”
De konservativa har även i parlamentet riktat skarpa angrepp mot labour för dess Europapolitik. Frågan
är hur Wilson kommer att agera i fortsättningen. Vissa tecken tyder på, att
det börjar kännas i hög grad besvä-
rande för den brittiska regeringen att
ha en antieuropeisk stämpel på sig.
Det kan inte anses uteslutet, att labour
på allvar sadlar om och gör ansträngningar för att föra in Storbritannien
i den europeiska gemenskapen, särskilt då man inser att den brittiska
ekonomiens problem måste lösas i ett
större sammanhang. För de konservativa ligger det nära till hands att med
kraft driva Europafrågan, då labour
just på denna punkt har en av sina
största svagheter. Men, som det har
sagts, ingenting skulle heller kunna
vara mera välkommet för de konservativa än att driva en valkampanj på
Europatemat. I den senaste valrörelsen tvingades sir Alec att möta Harold
Wilson på ett område, som är den senares specialitet: den ekonomiska politiken. Det skulle vara en tacksam
chans till revansch, om sir Alec i stället fick tillfälle att leverera batalj på
sitt specialområde: utrikespolitiken.
I detta hänseende betyder helt visst
Ted Heath’s kunnande ytterligare ett
plus.
Under alla omständigheter synes
det som om man i Storbritannien fått
en allt klarare blick för nödvändigheten av en aktiv Europapolitik.
EFTA, som betyder åtskilligt för i synnerhet de nordiska länderna, kan av
naturliga skäl aldrig få samma betydelse för Storbritannien. För småstaterna har EFTA inneburit, att man
fått tillgång till den brittiska marknaden på fördelaktiga villkor. För Storbritannicn kan den marknad, som
EFTA-småstaterna erbjuder aldrig på
allvar bli en ersättning för vad man
förlorar på kontinenten. Dessa kalla
ekonomiska realiteter torde ha bidragit till den nonchalans med vilken
den brittiska regeringen behandlat
sina EFTA-partners, låt vara att denna
måhända i viss utsträckning varit
omedveten. Det ställer EFTA-problemet i än skarpare belysning.
Säkert ligger det åtskilligt i Ted
Heath’s förmodande, att Storbritannien inte får någon reell chans att
komma in i den europeiska gemenskapen förrän 1968. Mycket kommer dock
att hända dessförinnan. Och det kan
inte hjälpas, att statsrådet Langes och
regeringens attityd som
om inga större problem existerade inom EFTA och den deklarerade tron på
att den hittills förda politiken också
skall kunna fullföljas i framtiden, rimmar dåligt med verkligheten. Inte bara
Storbritannien utan också Österrike
och Danmark söker målmedvetet efter
· möjligheter att få komma med i den
europeiska gemenskapen. EFTA kan
aldrig bli något annat än ett övergångsled till den större enheten. Men
icke utan rätt, har EEC-länderna uppställt kravet på en medveten ”vilja att
vara europeisk”. Detta innefattar kravet på en insikt, att morgondagens
förenade Europa skall vara en ekonomisk, politisk och militär enhet. Kommer vårt land att stå utanför den
europeiska gemenskapen och framhärda i en isolationism, som ofta bär draget av malplacerad yverborenhet’! Sä-
kert är, att om detta inte skall inträffa,
fordras det att man i vida kretsar börjar tänka om – och det mycket snart.
För många skolor?
Utbyggnad – eller uppbyggnad –
av undervisningssystemet har av naturliga skäl från början kommit att
stå i centrum för ansträngningarna
att få i gång utvecklingsprocessen i
u-länderna. Inriktningen har tett sig
självklar – analfabetismen har upplevts som ett massivt hinder för spridningen av den information som krävts
för att exempelvis introducera rationellare jordbruksmetoder eller hygieniska åtgärder, att icke tala om de
problem som anpassningen till en begynnande industrialisering erbjuder.
Slipendiatverksamhet och lärarutbild- .ning av olika slag har varit en form
av u-landshjälp som de rikare länderbefolkning med lätthet har kunuppfatta som meningsfull och vä-
sentlig utbildningssamhällenas
. människor har haft lätt att inse att
.utbildningen också för de fattiga län- 77
derna måste vara nyckeln till framåtskridande.
U-länderna själva har i största utsträckning reagerat på samma sätt.
Många vältaliga beskrivningar har
lämnats av den intensiva, ofta rörande, efterfrågan på undervisning och
bildning som förekommer på många
håll i Afrika. De nya staternas ledningar har i regel också anslutit sig
till samma prioritering. Det finns
exempel på att afrikanska regeringar
anslagit en fjärdedel av budgeten till
skolprogrammet.
Det förefaller absurt att påstå, att
denna politik skulle vara felaktig, och
likväl finns det redan oroande tecken
som tyder på att så är fallet – helt
enkelt därför att utbildningspolitiken
inte fungerar i det stora sammanhang
där den måste inpassas.
Schematiskt uttryckt är det två faktorer som samverkar till att effekten
inte blir den avsedda. Först och främst
i många fall – kanske främst i ”franska” Afrika – en orealistisk ambitionsnivå. I stället för att ge en elementär undervisning avpassad efter
landets verkliga behov (som framförallt är en uppryckning av lantbruket)
satsar man en orimligt stor del av de
knappa resurserna på ett i och för sig
aktningsvärt försök att bygga upp en
skola av fransk standard – och bildningstyp, en lyx som dessa länder
naturligtvis inte på lång tid har råd
att kosta på sig. För det andra snedvrides resultatet av de sociala ambitioner som är sammankopplade med
skolutbildningen. Vad landet behöver
är utbildade människor i jordbruket.
Den utbildade – även den elementärt
utbildade – anser däremot principiellt att utbildningen just precis skall
befria honom från jordbruket, att den
tvärtom ger honom en självklar rätt
till ”finare” sysselsättning i städerna.
Byråkratin i u-länderna är otvivelaktigt relativt sett groteskt överutveck- 78
lad, men dock icke så yvig att alla hugade aspiranter kan tas emot. Resultatet blir helt naturligt, att ett manschettproletariat samlas i städerna, en
fruktbar groningsgrund för kverulans
och revolutionära stämningar – med
därav följande uppenbara risker för
den politiska stabiliteten.
Utbildningsproblemet i Afrika är av
allt att döma fel ställt. Kvantitativt är
det redan på väg att lösas i långt större omfattning än vad man på sina
håll föreställer sig – i länder som
Gabon eller Sydcameroun går redan
bortåt 80 procent av barnen i skolan!
Däremot är icke den viktiga sidan av
saken löst – att i det samlade utredningsarbetet effektivt integrera och
i väntan därpå rationellt dimensionera utbildningskampanjerna. Teoretiskt låter det rimligt att tala om att
”Afrika ropar efter utbildning” eller
att ”analfabetismen måste likvideras
först”. I praktiken blir det svårt att
operera efter sådana slagord, när man
erfar att av 800 000 skolutbildade i
Västra Nigeria för närvarande inte
mindre än 650 000 går arbetslösa (enligt Rene Dumonts kända verk l’ Afrique noire est mal partie).
På ännu en punkt måste de välmenande myterna om u-landsproblemen
undanröjas och en realistisk insikt i
läget komma i stället.