Dagens frågor
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Dansk folkfront
När den danske statsministern Jens
Otto Krag lät upplösa folketinget på
källskattefrågan, undrade mången –
både bland Krags motståndare och
sympatisörer, om detta var riktigt välbetänkt. Det föreföll trots allt inte att
vara en fråga av den storleksordningen, att den kunde engagera väljarna i
tillräckligt hög grad; inte heller föreföll de olika partiernas uppfattning
alldeles glasklar vad gällde ”kildeskatten”. På ett tidigt stadium stod det
också klart att det inte var detta ytterst valet gällde eller borde ha gällt.
I själva verket var det fråga om Danmark skulle få en borgerlig eller socialistisk regering.
Ända sedan samarbetet i regeringsställning mellan Venstre och Konservative Folkeparti 1950-1953 under
statsminister Erik Eriksens ledning
har Danmark utgjort en förebild för
borgerligheten i Norden. Mellan de
forna motståndarna hade etablerats
den s. k. V-K-koalitionen, ett alternativ till socialdemokratien i dansk politik, som även i oppositionsställning
fortsatte att vara en realitet. Venstre,
som främst haft sin förankring på
landsbygden, hade visserligen förlorat
i styrka och alltmera hade Konservative Folkeparti, i sin tur ett mera renodlat stadsparti, förbättrat sin ställning. Inför det senaste valet förutspåddes sålunda, till följd av strukturförändringarna, att Konservative Folkeparti skulle bli den störste partnern
i koalitionen.
Smolk i mjölken hade emellertid
509
också insmugit sig på den borgerliga
sidan. Inom Venstre hade Poul Hartling efterträtt Erik Eriksen som partiledare, och sedan Radikale Venstre
lämnat regeringssamarbetet med socialdemokraterna efter en förlust på
ett mandat i 1964 års folketingsval,
hade Venstre inlett en ny· politik. I
stället för att hålla fast vid samarbetet med Konservative Folkeparti, hade
Venstre under det nya ledarskapet försökt att närma sig Radikale Venstre,
uppenbarligen i syfte att närmast efter svensk förebild försöka upprätta
någon sorts ”mittensamverkan” – den
tidigare bundsförvanten, Konservative
Folkeparti sköts åt sidan. Saken blev
inte bättre av att man från Konservative Folkepartis ledning kort före valet förklarade, att man betraktade partiet som löst från samarbetet med
Venstre och i källskattefrågan till och
med skulle kunna tänka sig att etablera samarbete med socialdemokraterna,
liksom i andra sakfrågor. Kort sagt,
V-K-koalitionen stod inför sitt sammanbrott.
Detta var uppenbarligen ett skäl för
statsministern att ta chansen och gå
ut till folket i ett nyval till folketinget
Socialdemokraternas position var visserligen inte den bästa i opinionsundersökningarna, medan allt talade för
en framgång för såväl Konservative
Folkeparti som Socialistisk Folkeparti,
och det var symptomatiskt att alla valprognoser talade om framgångar för
dessa båda partier. Krag tog emellertid chansen – och lyckades! Valresultatet framgår av följande tabell:
510
Procent av rösterna mandat
1966
Socialdemokratiet 38,3
Radikale Venstre 7,3
Konservative Folkeparti 18,7
Venstre 19,3
Hetsforbundet 0,7
Socialistisk Folkeparti 10,9
Kommunisterne 0,8
Liberalt Centrum 2,5
De Uafhrengige 1,6
Trots en förlust av sju mandat återkom således socialdemokraterna starkare än tidigare – på grund av de
borgerligas nederlag och framgången
för Aksel Larsens parti, Socialistisk
Folkeparti. Till följd av de inbördes
motsättningarna, främst på grund av
Venstres frieri till Radikale Venstre,
utgjorde V-K-koalitionen inte längre
ett alternativ till socialdemokratien i
årets val. Båda partierna fick betala
i mandatförluster men sannolikt än
mera i prestigeförlust. Oenigheten hade skickligt utnyttjats av statsminister
Krag i den korta valrörelsen, som huvudsakligen kom att utkämpas i TV,
och där varken Konservative Folkepartis eller Venstres ledare gjorde nå-
gon särdeles lycka.
Socialistisk Folkeparti blev över en
natt erkänt som ett radikalt alternativ, främst sannolikt tack vare Aksel
Larsens personlighet. Den forne kommunistledaren har helt plötsligt blivit rumsren. På grund av den tidigare
alternativa regeringskoalitionens svaghet, lyckades även de båda extrema
borgerliga partierna, Radikale Venstre och det nybildade Liberalt Centrum
att skära pipor i vassen, medan de
ultraliberala Oavhängiga kom under
de två procent röster, som fordras för
att komma i åtnjutande av tilläggsmandat och därför förlorade hela kakan.
statsminister Krag förkunnade redan på valnatten, att han var beredd
(1964) 1966 (1964)
(41,95) 69 (76) 7
( 5,31) 13 (10) + 3
(20,07) 34 (36) 2
(20,79) 35 (36) 1
( 1,30) o ( 0) +-o
( 5,78) 20 (10) + 10
( 1,23) o ( 0) +-o
( -) 4 ( 2) + 2
( 2,56) o ( 5) -5
att regera med hjälp av Socialistisk
Folkeparti – tendenserna från Social- –
demokratiels partikongress 1965, då
krav framställts på ett samarbete med
det vänsterextrema partiet och i varje ·
fall ej förkastats av den socialdemokratiska kongressen, hade därmed
fortsatt till sin spets. I enlighet med
sin vilja, att upprätta en dansk folk- ,
front inbjöd följaktligen också Krag
såväl Socialistisk Folkeparti som Radikale Venstre och Liberalt Centrum
att ingå i en regeringskoalition till·
sammans med socialdemokraterna. De
båda borgerliga partierna vägrade direkt att ha något att göra med ett Titoistparti som Aksel Larsens. Detta
återigen kom först i slutminuten – ·
och då uppenbarligen efter åtskilliga _
besvärliga inre motsättningar – att
förkasta det socialdemokratiska erbjudandet.
Situationen har alltså blivit den i
Danmark, att en försvagad socialde·
mokrati regerar med hjälp av det tysta stödet från ett nationalkommunis·
tiskt parti. Den borgerliga vänstern fö·
reträdd av Radikale Venstre och Liberalt Centrum, har förlorat sin nyckel- ·
roll av tungan på vågen – de båda
socialistiska partierna har för första
gången i dansk historia ensamma majoritet i folketinget. Venstre och Kon·
servalive Folkeparti åter utgör i dagens läge ingenting annat än en splitt·
rad opposition. Frågan är om det inte
krävs ett ledarskifte åtminstone inom
Venstre, för att återuppnå den forna
slagkraften, ett verkligt alternativ till
socialismen.
Det blev alltså inte något Norge- eller Sverigeval i Danmark, kanske närmast ett Finlandsval, ehuru jämförelsen är långtifrån adekvat. Kvar står
dock som erfarenheter för Sverige att
lägga på minnet, att ett nationalkommunistiskt parti kan utöva en lockelse
på väljarna – om det får hållas fritt
– som inte bör nonchaleras. Det
skrämmande har inträffat, att Socialistisk Folkeparti i Köpenhamnsområdet
har övertagit Konservative Folkepartis ställning som andra parti efter socialdemokraterna, En andra lärdom,
som bör besinnas, är att de borgerliga
partierna måste uppträda som en enhet och erbjuda ett verkligt alternativ,
om de skall lyckas. Venstres mittenflört visade sig bli utan politiskt resultat. I stället äventyrade partiet genom sin politik inte bara det goda
förhållandet till Konservative Folkeparti utan också kanske möjligheten
att erbjuda ett verkligt alternativ i
dansk politik. S. k. mittensamverkan
ensam inger inte förtroende. Endast
borgerligt samarbete utgör det hållfasta alternativet. Detta var uppenbarligen de danska väljarnas reaktion. Det
finns ingen anledning att tro, att
svenskarna kommer att reagera annorlunda. Ett memento för borgerligheten inför 1968, som ingalunda är vunnet ännu!
Monopol till varje pris
Bevara etermonopolet till varje pris.
Det är den princip som varit vägledande vid utformandet av riktlinjerna
för radions och televisionens framtida verksamhet. Utgångspunkten har
varit att all rundradioverksamhet skall
handhas av ett monopolföretag och
finansieras med licensmedel. Televisionsverksamheten skall utbyggas så
att ett andra televisionsprogram kan
511
starta vid årsskiftet 1969-70 och vara
fullt utbyggt 1974-75.
Hur mycket ett andra TV-program i
Sveriges Radios regi kommer att kosta
tittarna vet man inte. Men dyrt blir
det. Kommunikationsministern väljer
den lättvindiga metoden att skjuta finansieringsproblemen på framtiden
och redovisar endast vad den gemensamma radio- och TV-licensen blir när
TV 2 startar. Då beräknas den till
160:- kronor, vilket är en blygsam
höjning med 25: – kronor mot vad
radio och TV-innehavet kostar idag.
Men vad blir licensen när programmet är utbyggt? På den punkten är
kommunikationsministern förtegen.
Det är emellertid inte svårt att på
grundval av radioutredningens kalkyler och av den kritik som i remissvaren anförts mot dessa bl. a. av Sveriges Radio och Telestyrelsen komma
fram till att licensavgiften inte kommer att stanna under 300:- kronor.
Lägger man till detta de ökade kostnader som licensinnehavarna får vidkännas i samband med köp av tillsatser för att kunna ta emot TV 2 samt de
betydande investeringar som introduktionen av färg-TV medför blir slutsatsen att utgifterna stiger så avsevärt
att de förmodligen har en återhållande effekt på tillväxttakten för TV :s utbyggnad. Därmed rubbas ytterligare
de redan tidigare osäkra kalkylerna.
Det kan ju också starkt ifrågasättas
om det verkligen är ett uttryck för den
solidaritet som socialdemokraterna så
ofta talar om att driva verksamheten
så att många inkomstsvaga grupper –
pensionärer inte minst – tvingas avstå från TV.
Men den definitiva monopoliseringen av radio- och TV-verksamheten som
socialdemokraterna med stöd av centerpartiet nu genomdrivit innebär inte
enbart ett högt pris i bokstavlig bemärkelse för konsumenterna. Den innebär också – och allvarligast – att
512
den principiellt viktiga reformen om
frihet i etern förts åt sidan.
Från en allt bredare opinion, med
högerpartiet och folkpartiet i spetsen,
har kravet på att konkurrens skulle
etableras även i etern framförts med
allt större kraft och skärpa. Man har
hävdat att det borde vara lika självklart att inte begränsa opinionsbildningen i etermedia som att man inte
tolererar inskränkningar i yttrandefriheten och tryckfriheten. Det är visserligen sant att principen om en fri
etablering har sina begränsningar eftersom de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna inte lämnar utrymme för ett oinskränkt antal radio- och
TV-företag. Men skillnaden i uppfattningen ligger däri att medan de som
önskar en utvidgad yttrandefrihet krä-
ver att man tar tillvara de tekniska
möjligheter som öppnas och successivt vidgar friheten i etern, har IDOnopolanhängarna gått in för att för
all framtid slå vakt om monopolprincipen.
Den demokratiska sidan av problemet vägrar emellertid kommunikationsministern att diskutera. De synpunkter av principiell natur och de
riktlinjer för en fri televisionsverksamhets utformning som under årens
lopp framförts i höger- och folkpartimotioner viftades undan med några
obestyrkta påståenden om att en kommersiell television skulle innebära ”generellt sett sämre kvalitet på programmen och en minskad valfrihet för
publiken”. Det sades också att ett så-
dant system innebär ”uppenbara risker för att mediet blir utnyttjat för de
ekonomiska och politiska intressen,
som finansiärerna representerar.” Radio- och TV-verksamhet i Sverige skall
vara ”allmännyttig” och inte ställas i
den fria opinionsbildningens tjänst.
Det är kommunikationsministerns slutsats.
Det är egentligen häpnadsväckande
att en fråga om yttrandefrihetens tilllämpning kan avfärdas med så enkla
och obestyrkta påståenden. Varför
skulle en kommersiell television generellt sett innebära sämre kvalitet? Kvaliteten avgörs ju i hög grad av de resurser som står till programledningens
förfogande och till de ambitioner denna har. Det är svårt att förstå att viljan att göra bra program skulle bli
mindre om det fanns flera konkurrerande företag att tävla med. Ån svå-
rare är det att förstå att ett system
med flera konkurrerande TV-företag
skulle innebära en minskad valfrihet
för publiken, än ett monopolföretag
som producerar två program.
Påståendet att reklamfinansiering
innebär kommersialisering av programmen är gammalt och välkänt. Men
det blir inte mera hållbart för att det
upprepas ofta. När argumentet framförs försöker man alltid ge intryck av
att alternativen är ett monopolföretag
eller en reklamfinansierad verksamhet av amerikansk modell. Så är inte
alls fallet. I såväl höger- som folkpartimotionerna betonades noga att man
önskar ett system som garanterar att
programverksamheten är skild från
reklamfinansieringen.
I detta sammanhang kan erinras om
att högerpartiet i sin partimotion förordat att man i första hand vid en fri
etablering skall pröva det av Tidningsutgivareföreningen föreslagna systemet att pressen ges möjlighet att etablera det första rikstäckande TV-bolaget. Ett så sammansatt ägarintresse
skulle också innebära en garanti för
att alla politiska meningsriktningar
blev representerade.
I en verkligt intressant dager kommer argumentet om programmens
kommersialisering när man i propositionen finner att kommunikationsministern öppnar dörren på glänt för en
reklamfinansering inom Sveriges Radios ram. Nyligen har en förutsättningslös utredning tillsatts för att utreda hela reklamfrågan och därvid
även frågan om en framtida reklam
i Sveriges Radio TV. Det torde inte
vara någon förhastad slutsats att förutsäga att man inom regeringen anser
sig behöva reklamintäkterna för att
kunna hålla licensavgifterna nere. Reklam i radio och TV men med bibehållet monopol. Det är en bister ekonomisk verklighet som kommer att
leda fram till den slutsatsen.
Men därmed har ju också reklamens
skadeverkningar som argument mot en
fri radio och TV fallit platt till marken. Om risker för reklamens obehö-
riga påverkan av programmen finns
i ett privat bolag så är de givetvis i
lika hög grad förefintliga i ett monopolföretag. Går det att hålla programproduktion och reklam isär i ett statligt företag, så går det precis lika bra
i ett privat bolag, som har att följa de
regler som en statlig auktorisationsnämnd dragit upp. Om detta råder
icke någon som helst tvekan.
Det framgår tydligt av kommunikationsministerns försvar för monopolet att det i själva verket är monopolprincipen som sådan man vill så vakt
om. Detta speglas också i attityden till
ett annat problem som brukar åberopas, nämligen den s. k. trängseln i
etern. Det har ofta sagts att antalet
kanaler är så begränsat att en fri etableringsrätt i praktiken inte kan förverkligas. Argumentet har inte någon
större saklig tyngd, eftersom den tekniska utvecklingen medfört att de TVkanaler som redan nu står till förfogande skulle medge en samtidig sändning av 3 a 4 rikstäckande program.
Och utvecklingen går vidare mot allt
större möjligheter att förverkliga en
friare konkurrens i etern.
Men att även detta är ett svepskäl
och inte enbart en brist på känsla för
de möjligheter som den tekniska utvecklingen ger visar attityden till tråd- 513
radion. Där kan naturligtvis inte argumentet om trängseln i etern åberopas, men slutsatsen blir ändock inte
att en fri etableringsrätt skulle kunna
tillåtas här. Nej, monopol skall det
vara. Motiveringen för detta uttryckes kanske bäst i Sveriges Radios eget
remissyttrande över utredningen om
den nya radiolagen där man säger att
en fri etablering skulle kunna innebära att trådsändningarna särskilt i
större städer med hjälp av reklaminkomster och annan kommersiell verksamhet kunde få en ”så betydande omfattning och bli en så påtaglig konkurrent till rundradion om publikintresset, att denna skulle ha svårighet
att upprätthålla den karaktär som stipulerats”.
l\Ied andra ord – trängseln i etern
motiverar ett monopol; och på de områden där trängseln inte finns måste
förbud utfärdas, därför att annars
skulle det inte bli något monopol. Det
är verkligen glasklar logik.
Svensk Vietnam-opinion
Opinionsbildningen i samband med
kriget i Vietnam är ett intressant kapitel. Enligt en aktuell SIFO-undersökning skulle en markant förändring
skett under det senaste året så att allt
fler människor i Sverige blivit kritiska mot USA :s engagemang. Med hänsyn till publiciteten kring krigets upptrappning och de amerikanska bombräderna mot Nord-Vietnam förefaller
en sådan utveckling långtifrån osannolik, men hur det verkligen förhåller sig vet vi inte. De undersökningar
som hittills gjorts i Sverige har varit
av den arten att de snarare gett anledning till debatt om metod än om
resultat.
I fjol höstas gjordes en undersökning, som ville pejla svenska folkets
inställning till USA :s åtgärder i Vietnam samt undersöka om kriget ändrat den allmänna attityden till USA.
514
Den kritiserades med rätta för ensidig
uppläggning och förenklade frågeställningar. I år har en grupp studenter i
praktisk filosofi vid Stockholms universitet gjort en liknande undersökning och funnit en förstärkt kritisk
hållning mot USA. Men frågorna är
fortfarande lika förenklade utan att
undersökningarna därför blivit direkt
jämförbara. Den senare omfattar t. ex.
betydligt fler ungdomar. Den centrala
frågan är starkt känslobetonad: ”Gillar eller ogillar Ni på det hela taget
USA :s åtgöranden i Vietnam?”. Få
människor gillar krig. Men varför endast fråga om inställningen till ena
parten? Och hur hade resultatet blivit om man i stället (med en motsvarande förenkling) frågat t. ex. ”Bör
det råda demokrati eller diktatur i
Vietnam?” Det är med andra ord mycket lätt att styra opinionsundersökningarnas resultat efter egna syften.
Det enda syftet med de nämnda undersökningarna har varit att visa på
en stor och växande opinion mot USA.
Betecknande är att de som inte velat
ensidigt döma eller applådera vid presentationen sammanförts med dem
som inte har någon uppfattning alls
till en stor grupp ”övriga”.
Det står naturligtvis var och en fritt
att bedriva propaganda, men det mest
anmärkningsvärda är att Sveriges Radio vid båda undersökningarna stått
som uppdragsgivare och svarat för
kostnaderna. Det rimmar illa med monopolföretagets objektivitetskrav att
liera sig med en studentgrupp, vars
uttalade målsättning är att ”bidra till
opinionen mot USA:s krig i Vietnam”.
Vilka regler gäller egentligen för Sveriges Radios samarbete med olika på-
tryckningsgrupper? Man kan undra
hur länge den programledare, som beställt en liknande undersökning av
Kommitten för ett fritt Asien (Stockholmsfilosofernas motpol) hade fått
behålla sin anställning.
Årets undersökning innehöll också
ett försök att testa kunskaperna om
Vietnamkonflikten; man frågade vem
General Ky var varvid det visade sig
att 64 procent inte kunde svara. Frå-
gan exemplifierar visserligen det amatörmässiga i hela tillvägagångssättet
men leder åtminstone till en principiell frågeställning: om opinionen förändras utan att de faktiska kunskaperna om konflikten ökas – hur ska en
sådan utveckling bedömas? Är det nå-
got att glädja sig åt eller är det inte
snarare skrämmande att få belägg för
hur sakligt dåligt underbyggd en opinion kan vara?
Frågan bekymrar inte Aftonbladet
(vänster). De enda kunskaper som behövs om konflikten i Vietnam är att
”veta vem president Johnson är och
att denne för ett i alla avseenden vedervärdigt krig i Vietnam”. Resonemanget är inte unikt i Aftonbladets
spalter. Under den nye chefredaktö-
rens ledning har tidningen gett många
exempel på nonchalans för fakta och
allt större benägenhet att vädja till
renodlat känslotänkande.
Antidemokratisk propaganda
I förra numret fäste Svensk Tidskrift
sina läsares uppmärksamhet på en
artikel av författaren Göran Palm i
Ord och Bild, där han kritiserade
vad han kallade västindoktrineringen
i Sverige. Om man bortser från den
ibland väl enfaldiga bevisföringen i
Palms artikel torde Sverige mycket
riktigt vara västindoktrinerat, därför
att vårt land hör till Västerlandet och
att vårt kulturarv hör hemma inom
den västerländska humanistiska kulturtraditionen. Herr Palm ställer sig
i en nyutkommen essäsamling, En
orättvis betraktelse, på u-ländernas
sida gentemot Västerlandet och samtidigt även – som det förefaller helt
avsiktligt – utanför den västerländska kulturtraditionen.
Förvisso är motsättningarna mellan
de rika och de fattiga länderna ett
utomordentligt allvarligt problem. Men
i herr Palms ögon har Västerlandets
”ogärningar” i u-länderna ingen gräns.
Västerlandet gör för mycket för uländerna, menar herr Palm, helt bortseende ifrån att världen måste betraktas som en ekonomisk enhet och att
u-länderna måste få hjälp utifrån i
form av kunnande och kapital för att
få igång den ofrånkomligt nödvändiga
ekonomiska utveckling, till vilken de
dock själva måste göra de avgörande
insatserna.
Herr Palm tycker inte om ”myten” att de västliga industriländerna
skulle vara demokratier. Beviset är att
västländerna burit sig illa åt mot sina
(f. d.) kolonier och att de i nuläget
ekonomiskt skulle ”utsuga” u-länderna. Ja, han går så långt att han helt
frankt konstaterar att ”den demokratiskt fungerande demokratin är en
myt”. Herr Palms förakt för de demokratiska formerna verkar att vara bottenlöst, han tycks bortse från det klara
sambandet mellan form och innehåll.
Om bara en stat styrs till förmån för
folket så är det inte så noga med formerna. Det blir en ”andrarangsfråga”.
Hur man skall få veta hur folket vill
att landet skall styras, om man inte
använder demokratiska former, det ger
herr Palm inte något besked om.
Konsekvensen av herr Palms resonemang – som han själv inte uttryckligt drar – blir avvisande! av demokratin och accepterandet av diktaturen. Man kan bli antidemokrat på
många slingrande vägar. Herr Palm
visar upp en av dem.
Fortsatt vänsterglidning
Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet, brukar det heta. Socialdemokraterna har alltsedan 1964 års val tagit flera steg åt vänster i sin politik.
Till en början föreföll det som om det
515
särskilt inte i mittenpartikretsar var
helt opportunt att påtala detta för
varje iakttagare självklara förhållande.
Efter årets förlustval för socialdemokratien har orienteringen åt vänster,
kanske i riktning mot ett folkfrontsengagemang av det slag, som tydligen
inte är främmande för vare sig finländsk eller dansk socialdemokrati,
blivit än mera markant. Efter valet har
de båda socialistiska försvarsutspelen
inträffat och även – som Sv.T. kommenterade i förra numret – utspelet
beträffande valsättet, vilket av allt att
döma har till främsta syfte att gynna
kommunisterna.
De yngre socialdemokraterna, som
länge haft vissa besvärligheter med en
liten men högljudd vänsterfalang, har
snällt anpassat sig till det förändrade
läget. Nu är tiden tydligen inne för
socialismens förverkligande. De tidigare betänkligheterna har försvunnit.
En programkommitte inom SSU, som
tillsattes i början av året, har fullgjort sitt arbete. Ett förslag till nytt
program har framlagts, som kommer
att bli föremål för beslut av SSU:s kongress nästa sommar.
På anpassningen åt vänster behöver
man sannerligen ej ta fel. Ja, man skulle till och med kunna säga, att det är
gengångare från 1930- och 40-talen
som manas fram. Ty något principiellt nytt erbjuder förvisso inte programförslaget Mest är det gammal
skåpmat, nödtorftigt iförd modern klä-
dedräkt, som plockas fram. Sålunda
konstaterar man, att ”blandekonomin”
successivt bör ersättas av ”en socialistisk ekonomi, vars huvudkomponenter är ekonomisk demokrati och företagsdemokrati”. Man frågar sig naturligtvis omedelbart, vad detta skall innebära, och får svaren: ”planhushållning av vår ekonomi tillämpas, oljehandel och -distribution förstatligas,
kreditväsendet förstatligas”. Men inte
nog därmed. Dessutom skall ”AP-fon- 516
dernas medel placeras i syfte att öka
löntagarnas inflytande i näringslivet”,
en vacker omskrivning för att använda AP-fonderna för att socialisera det
privata näringslivet, samma sak som
högerpartiet varnade för hela tiden i
ATP-striden. Farhågorna har nu alltså besannats i klartext från de unga
socialdemokraternas sida.
Reklamen har man också ett öga
till. Programmet föreslår, att en särskild reklamskatt skall uttas ”för att
bland annat finansiera en kraftigt utökad konsumentupplysningsverksamhet”. Veckopressen får även sin beskärda del i samma andetag: ”särskild
skatt uttages för kommersiella veckotidningar”. Sedan kommer man in på
diverse dragplåster, sådant som att arbetstiden snarast bör förkortas till 40
timmar per vecka och införandet av
fem veckors semester. Försiktigtvis
skulle man vilja fråga, om det är rätta tidpunkten att nu komma med så
drastiska krav. Samma anda går igen
i följande formulering: ”samhället svarar genom ökade barnbidrag, införandet av vårdbidrag och andra socialpolitiska åtgärder i princip för barnkostnaderna”. Alldeles oavsett principiella
invändningar, kan man fråga, om nå-
gon socialdemokratisk finansminister
under överskådlig tid skulle vara beredd att skriva under sådana skattehöjningar.
Mycket finns att diskutera och kritisera vad det gäller vårdmöjligheterna i samhället. Resurserna är otillräckliga, det är ett alltför ofta omvittnat faktum, och till inte ringa del resultatet av den socialdemokratiska politiken. I en sådan situation borde,
tycker man, enskilda initiativ att komma till rätta med bristerna, på alla
sätt uppmuntras. Inte minst gäller detta de s. k. läkarhusen, som är de privatpraktiserande läkarnas svar på kravet på rationaliseringsåtgärder. Men
givetvis kan inte en ung vänstersinnad socialdemokrat acceptera enskilda initiativ för att komma till rätta
med samhällets brister: ”de privata
läkarhusen stoppas”. Hellre sämre
vårdmöjligheter för alla än att resurserna ökar genom dc privata läkarnas
rationaliseringsåtgärder. Och i samma
andetag förkunnar man, helt följdriktigt: ”läkemedelsindustrin och apoteksväsendet överförs till samhället”.
Till de enbart löjeväckande förslagen hör kravet på införande av ”kommunalt partistöd”. Aptiten växer. Och
likaledes: ”riksdagens jordbruksutskott slopas”. Man känner sig frestad
att fråga, vad jordbruksutskottet gjort
SSU för ont. Tror man måhända, att
man slipper undan jordbruksfrågorna
och de därmed sammanhängande problemen, om man slopar jordbruksutskottet?
Man blir inte imponerad av SSU :s
programförslag. Vill man ha en rubrik,
borde det vara träffande med ”Ett steg
tillbaka”. Men på den välartade vänsteranpassningen står ej att ta miste.
Vad Far gör är alltid det rätta, eller
hur?
Folkägda statsföretag?
statlig företagsamhet och riksdagsman
Hagnell tycks vara två oskiljaktiga begrepp. Otaliga gånger har denne Metall-ekonom givit tillkänna sin olust
över att den statliga sektorns företagsamhet inte förmått expandera lika
snabbt som den enskilda. Flerfaldiga
gånger har han också presenterat förslag, ägnade att leda till en effektivisering av statens industriella och kommersiella verksamhet. Kungstanken i
de hagnellska förslagen har varit, att
ett statligt holdingbolag skulle bildas
för att vinstmedel genom detta skulle
kunna slussas från företag med god
likviditet och räntabilitet till nödlidande och investeringshungriga syskonföretag.
I en stort uppslagen artikel i Metallarbetaren framfördes för en tid sedan
tanken på nytt. Hagnell försöker därvid misstänkliggöra staten i läsekretsens ögon genom att meddela att den
under det senaste budgetåret ”tog ut
428 milj, kronor i ren profit ur gruppen”. Den summan borde således ha
använts för investeringar inom gruppen som sådan och inte för att i största allmänhet förstärka statskassan.
Finge bara de statliga företagen fritt
förfoga över sina egna (och medfö-
retagens) vinstmedel utan riksdagens
och regeringens hörande, skulle de
kunna utvecklas till lika konkurrenskraftiga enheter som de enskilt ägda
bolagen.
Bortsett från att de 428 miljonerna
egentligen är 385 förbiser Hagnell i
sitt resonemang, att det kapital som
ägarna – staten eller svenska folket
– har placerat i statsföretagen bör ge
åtminstone avkastning, även om man
kanske på kort sikt kan vara beredd
att avstå från utdelningen för att stärka företagsgruppens självfinansieringsförmåga. I relation till statsföretagens
samlade egna kapital på drygt 12 miljarder kronor är i varje fall de 385
miljonerna en ganska blygsam dividend.
Tydligen har man inom handelsdepartementet, parallellt med att Hagnell
utformade sin mot departementet riktade kritik, utrett frågan om ett så-
dant statligt holdingbolag, och i dagarna har man framlagt ett förslag,
som till stora delar sammanfaller med
Hagnells. Det måste emellertid bli en
ganska grannlaga uppgift för det tilltänkta holdingbolagets styrelse att fördela inte bara den hagnellska profiten utan även de ca 400 mkr, som nu
anslås över budgeten, till den högst
heterogena samling, som den statliga
företagsamheten utgör. Denna ”överstyrelse” måste därtill naturligtvis få
befogenheter att även besluta om hur
varje enskilt företag skall disponera
517
sina vinster; några investeringsinitiativ från de olika företagen själva skulle knappast kunna tillåtas. I motsats
till de moderna förvaltningsbolagen
inom den enskilda sektorn skulle det
statliga företaget heller inte ha en i
huvudsak strukturrationaliserande
uppgift inom några få utvalda branscher.
Bakgrunden till statsföretagens låga
räntabilitet är nog främst en annan än
själva finansieringsmetoden. Ingen är
väl omedveten om att andra faktorer
än rent ekonomiska övat inflytande på
ett antal mycket omfattande statliga
företagsinvesteringar. Av större betydelse är dock troligen frånvaron av
ett direkt ägarinflytande. Den stimulans och de krav på extra anspänning,
som pressen från ägarsidan innebär
för företagsledningarna, har saknats
och därmed har framstegstakten hindrats på ett avgörande sätt.
Oavsett skillnader i den principiella inställningen till statlig företagsamhet och dennas omfattning torde det
vara ett allmänt intresse att den statliga företagsamhet vi har, får goda
arbets- och förräntningsmöjligheter.
Det är t. ex. tänkbart att stärka ägarsidans möjligheter att påverka utvecl\:-
lingen genom att ge den en parlamentarisk prägel, samtidigt som de styrelseledamöter, som erhållit sina uppdrag på politiska meriter, ersätts av
ekonomiskt sinnade och skolade fackmän. Den beslutande församlingen vid
statsföretagens bolagsstämmor borde
i stället för att som nu utgöras av en
departementstjänsteman, bestå av ett
antal av riksdagen eller partierna utsedda personer, var och en med lika
rösträtt. Den diskussion om de olika
företagens målsättning på lång och
kort sikt, som Hagnell efterlyser, skulle i så fall kunna föras öppet när de
skilda politiska ambitionerna får brytas mot varandra.
Dansk folkfront
När den danske statsministern Jens
Otto Krag lät upplösa folketinget på
källskattefrågan, undrade mången –
både bland Krags motståndare och
sympatisörer, om detta var riktigt välbetänkt. Det föreföll trots allt inte att
vara en fråga av den storleksordningen, att den kunde engagera väljarna i
tillräckligt hög grad; inte heller föreföll de olika partiernas uppfattning
alldeles glasklar vad gällde ”kildeskatten”. På ett tidigt stadium stod det
också klart att det inte var detta ytterst valet gällde eller borde ha gällt.
I själva verket var det fråga om Danmark skulle få en borgerlig eller socialistisk regering.
Ända sedan samarbetet i regeringsställning mellan Venstre och Konservative Folkeparti 1950-1953 under
statsminister Erik Eriksens ledning
har Danmark utgjort en förebild för
borgerligheten i Norden. Mellan de
forna motståndarna hade etablerats
den s. k. V-K-koalitionen, ett alternativ till socialdemokratien i dansk politik, som även i oppositionsställning
fortsatte att vara en realitet. Venstre,
som främst haft sin förankring på
landsbygden, hade visserligen förlorat
i styrka och alltmera hade Konservative Folkeparti, i sin tur ett mera renodlat stadsparti, förbättrat sin ställning. Inför det senaste valet förutspåddes sålunda, till följd av strukturförändringarna, att Konservative Folkeparti skulle bli den störste partnern
i koalitionen.
Smolk i mjölken hade emellertid
509
också insmugit sig på den borgerliga
sidan. Inom Venstre hade Poul Hartling efterträtt Erik Eriksen som partiledare, och sedan Radikale Venstre
lämnat regeringssamarbetet med socialdemokraterna efter en förlust på
ett mandat i 1964 års folketingsval,
hade Venstre inlett en ny· politik. I
stället för att hålla fast vid samarbetet med Konservative Folkeparti, hade
Venstre under det nya ledarskapet försökt att närma sig Radikale Venstre,
uppenbarligen i syfte att närmast efter svensk förebild försöka upprätta
någon sorts ”mittensamverkan” – den
tidigare bundsförvanten, Konservative
Folkeparti sköts åt sidan. Saken blev
inte bättre av att man från Konservative Folkepartis ledning kort före valet förklarade, att man betraktade partiet som löst från samarbetet med
Venstre och i källskattefrågan till och
med skulle kunna tänka sig att etablera samarbete med socialdemokraterna,
liksom i andra sakfrågor. Kort sagt,
V-K-koalitionen stod inför sitt sammanbrott.
Detta var uppenbarligen ett skäl för
statsministern att ta chansen och gå
ut till folket i ett nyval till folketinget
Socialdemokraternas position var visserligen inte den bästa i opinionsundersökningarna, medan allt talade för
en framgång för såväl Konservative
Folkeparti som Socialistisk Folkeparti,
och det var symptomatiskt att alla valprognoser talade om framgångar för
dessa båda partier. Krag tog emellertid chansen – och lyckades! Valresultatet framgår av följande tabell:
510
Procent av rösterna mandat
1966
Socialdemokratiet 38,3
Radikale Venstre 7,3
Konservative Folkeparti 18,7
Venstre 19,3
Hetsforbundet 0,7
Socialistisk Folkeparti 10,9
Kommunisterne 0,8
Liberalt Centrum 2,5
De Uafhrengige 1,6
Trots en förlust av sju mandat återkom således socialdemokraterna starkare än tidigare – på grund av de
borgerligas nederlag och framgången
för Aksel Larsens parti, Socialistisk
Folkeparti. Till följd av de inbördes
motsättningarna, främst på grund av
Venstres frieri till Radikale Venstre,
utgjorde V-K-koalitionen inte längre
ett alternativ till socialdemokratien i
årets val. Båda partierna fick betala
i mandatförluster men sannolikt än
mera i prestigeförlust. Oenigheten hade skickligt utnyttjats av statsminister
Krag i den korta valrörelsen, som huvudsakligen kom att utkämpas i TV,
och där varken Konservative Folkepartis eller Venstres ledare gjorde nå-
gon särdeles lycka.
Socialistisk Folkeparti blev över en
natt erkänt som ett radikalt alternativ, främst sannolikt tack vare Aksel
Larsens personlighet. Den forne kommunistledaren har helt plötsligt blivit rumsren. På grund av den tidigare
alternativa regeringskoalitionens svaghet, lyckades även de båda extrema
borgerliga partierna, Radikale Venstre och det nybildade Liberalt Centrum
att skära pipor i vassen, medan de
ultraliberala Oavhängiga kom under
de två procent röster, som fordras för
att komma i åtnjutande av tilläggsmandat och därför förlorade hela kakan.
statsminister Krag förkunnade redan på valnatten, att han var beredd
(1964) 1966 (1964)
(41,95) 69 (76) 7
( 5,31) 13 (10) + 3
(20,07) 34 (36) 2
(20,79) 35 (36) 1
( 1,30) o ( 0) +-o
( 5,78) 20 (10) + 10
( 1,23) o ( 0) +-o
( -) 4 ( 2) + 2
( 2,56) o ( 5) -5
att regera med hjälp av Socialistisk
Folkeparti – tendenserna från Social- –
demokratiels partikongress 1965, då
krav framställts på ett samarbete med
det vänsterextrema partiet och i varje ·
fall ej förkastats av den socialdemokratiska kongressen, hade därmed
fortsatt till sin spets. I enlighet med
sin vilja, att upprätta en dansk folk- ,
front inbjöd följaktligen också Krag
såväl Socialistisk Folkeparti som Radikale Venstre och Liberalt Centrum
att ingå i en regeringskoalition till·
sammans med socialdemokraterna. De
båda borgerliga partierna vägrade direkt att ha något att göra med ett Titoistparti som Aksel Larsens. Detta
återigen kom först i slutminuten – ·
och då uppenbarligen efter åtskilliga _
besvärliga inre motsättningar – att
förkasta det socialdemokratiska erbjudandet.
Situationen har alltså blivit den i
Danmark, att en försvagad socialde·
mokrati regerar med hjälp av det tysta stödet från ett nationalkommunis·
tiskt parti. Den borgerliga vänstern fö·
reträdd av Radikale Venstre och Liberalt Centrum, har förlorat sin nyckel- ·
roll av tungan på vågen – de båda
socialistiska partierna har för första
gången i dansk historia ensamma majoritet i folketinget. Venstre och Kon·
servalive Folkeparti åter utgör i dagens läge ingenting annat än en splitt·
rad opposition. Frågan är om det inte
krävs ett ledarskifte åtminstone inom
Venstre, för att återuppnå den forna
slagkraften, ett verkligt alternativ till
socialismen.
Det blev alltså inte något Norge- eller Sverigeval i Danmark, kanske närmast ett Finlandsval, ehuru jämförelsen är långtifrån adekvat. Kvar står
dock som erfarenheter för Sverige att
lägga på minnet, att ett nationalkommunistiskt parti kan utöva en lockelse
på väljarna – om det får hållas fritt
– som inte bör nonchaleras. Det
skrämmande har inträffat, att Socialistisk Folkeparti i Köpenhamnsområdet
har övertagit Konservative Folkepartis ställning som andra parti efter socialdemokraterna, En andra lärdom,
som bör besinnas, är att de borgerliga
partierna måste uppträda som en enhet och erbjuda ett verkligt alternativ,
om de skall lyckas. Venstres mittenflört visade sig bli utan politiskt resultat. I stället äventyrade partiet genom sin politik inte bara det goda
förhållandet till Konservative Folkeparti utan också kanske möjligheten
att erbjuda ett verkligt alternativ i
dansk politik. S. k. mittensamverkan
ensam inger inte förtroende. Endast
borgerligt samarbete utgör det hållfasta alternativet. Detta var uppenbarligen de danska väljarnas reaktion. Det
finns ingen anledning att tro, att
svenskarna kommer att reagera annorlunda. Ett memento för borgerligheten inför 1968, som ingalunda är vunnet ännu!
Monopol till varje pris
Bevara etermonopolet till varje pris.
Det är den princip som varit vägledande vid utformandet av riktlinjerna
för radions och televisionens framtida verksamhet. Utgångspunkten har
varit att all rundradioverksamhet skall
handhas av ett monopolföretag och
finansieras med licensmedel. Televisionsverksamheten skall utbyggas så
att ett andra televisionsprogram kan
511
starta vid årsskiftet 1969-70 och vara
fullt utbyggt 1974-75.
Hur mycket ett andra TV-program i
Sveriges Radios regi kommer att kosta
tittarna vet man inte. Men dyrt blir
det. Kommunikationsministern väljer
den lättvindiga metoden att skjuta finansieringsproblemen på framtiden
och redovisar endast vad den gemensamma radio- och TV-licensen blir när
TV 2 startar. Då beräknas den till
160:- kronor, vilket är en blygsam
höjning med 25: – kronor mot vad
radio och TV-innehavet kostar idag.
Men vad blir licensen när programmet är utbyggt? På den punkten är
kommunikationsministern förtegen.
Det är emellertid inte svårt att på
grundval av radioutredningens kalkyler och av den kritik som i remissvaren anförts mot dessa bl. a. av Sveriges Radio och Telestyrelsen komma
fram till att licensavgiften inte kommer att stanna under 300:- kronor.
Lägger man till detta de ökade kostnader som licensinnehavarna får vidkännas i samband med köp av tillsatser för att kunna ta emot TV 2 samt de
betydande investeringar som introduktionen av färg-TV medför blir slutsatsen att utgifterna stiger så avsevärt
att de förmodligen har en återhållande effekt på tillväxttakten för TV :s utbyggnad. Därmed rubbas ytterligare
de redan tidigare osäkra kalkylerna.
Det kan ju också starkt ifrågasättas
om det verkligen är ett uttryck för den
solidaritet som socialdemokraterna så
ofta talar om att driva verksamheten
så att många inkomstsvaga grupper –
pensionärer inte minst – tvingas avstå från TV.
Men den definitiva monopoliseringen av radio- och TV-verksamheten som
socialdemokraterna med stöd av centerpartiet nu genomdrivit innebär inte
enbart ett högt pris i bokstavlig bemärkelse för konsumenterna. Den innebär också – och allvarligast – att
512
den principiellt viktiga reformen om
frihet i etern förts åt sidan.
Från en allt bredare opinion, med
högerpartiet och folkpartiet i spetsen,
har kravet på att konkurrens skulle
etableras även i etern framförts med
allt större kraft och skärpa. Man har
hävdat att det borde vara lika självklart att inte begränsa opinionsbildningen i etermedia som att man inte
tolererar inskränkningar i yttrandefriheten och tryckfriheten. Det är visserligen sant att principen om en fri
etablering har sina begränsningar eftersom de tekniska och ekonomiska
förutsättningarna inte lämnar utrymme för ett oinskränkt antal radio- och
TV-företag. Men skillnaden i uppfattningen ligger däri att medan de som
önskar en utvidgad yttrandefrihet krä-
ver att man tar tillvara de tekniska
möjligheter som öppnas och successivt vidgar friheten i etern, har IDOnopolanhängarna gått in för att för
all framtid slå vakt om monopolprincipen.
Den demokratiska sidan av problemet vägrar emellertid kommunikationsministern att diskutera. De synpunkter av principiell natur och de
riktlinjer för en fri televisionsverksamhets utformning som under årens
lopp framförts i höger- och folkpartimotioner viftades undan med några
obestyrkta påståenden om att en kommersiell television skulle innebära ”generellt sett sämre kvalitet på programmen och en minskad valfrihet för
publiken”. Det sades också att ett så-
dant system innebär ”uppenbara risker för att mediet blir utnyttjat för de
ekonomiska och politiska intressen,
som finansiärerna representerar.” Radio- och TV-verksamhet i Sverige skall
vara ”allmännyttig” och inte ställas i
den fria opinionsbildningens tjänst.
Det är kommunikationsministerns slutsats.
Det är egentligen häpnadsväckande
att en fråga om yttrandefrihetens tilllämpning kan avfärdas med så enkla
och obestyrkta påståenden. Varför
skulle en kommersiell television generellt sett innebära sämre kvalitet? Kvaliteten avgörs ju i hög grad av de resurser som står till programledningens
förfogande och till de ambitioner denna har. Det är svårt att förstå att viljan att göra bra program skulle bli
mindre om det fanns flera konkurrerande företag att tävla med. Ån svå-
rare är det att förstå att ett system
med flera konkurrerande TV-företag
skulle innebära en minskad valfrihet
för publiken, än ett monopolföretag
som producerar två program.
Påståendet att reklamfinansiering
innebär kommersialisering av programmen är gammalt och välkänt. Men
det blir inte mera hållbart för att det
upprepas ofta. När argumentet framförs försöker man alltid ge intryck av
att alternativen är ett monopolföretag
eller en reklamfinansierad verksamhet av amerikansk modell. Så är inte
alls fallet. I såväl höger- som folkpartimotionerna betonades noga att man
önskar ett system som garanterar att
programverksamheten är skild från
reklamfinansieringen.
I detta sammanhang kan erinras om
att högerpartiet i sin partimotion förordat att man i första hand vid en fri
etablering skall pröva det av Tidningsutgivareföreningen föreslagna systemet att pressen ges möjlighet att etablera det första rikstäckande TV-bolaget. Ett så sammansatt ägarintresse
skulle också innebära en garanti för
att alla politiska meningsriktningar
blev representerade.
I en verkligt intressant dager kommer argumentet om programmens
kommersialisering när man i propositionen finner att kommunikationsministern öppnar dörren på glänt för en
reklamfinansering inom Sveriges Radios ram. Nyligen har en förutsättningslös utredning tillsatts för att utreda hela reklamfrågan och därvid
även frågan om en framtida reklam
i Sveriges Radio TV. Det torde inte
vara någon förhastad slutsats att förutsäga att man inom regeringen anser
sig behöva reklamintäkterna för att
kunna hålla licensavgifterna nere. Reklam i radio och TV men med bibehållet monopol. Det är en bister ekonomisk verklighet som kommer att
leda fram till den slutsatsen.
Men därmed har ju också reklamens
skadeverkningar som argument mot en
fri radio och TV fallit platt till marken. Om risker för reklamens obehö-
riga påverkan av programmen finns
i ett privat bolag så är de givetvis i
lika hög grad förefintliga i ett monopolföretag. Går det att hålla programproduktion och reklam isär i ett statligt företag, så går det precis lika bra
i ett privat bolag, som har att följa de
regler som en statlig auktorisationsnämnd dragit upp. Om detta råder
icke någon som helst tvekan.
Det framgår tydligt av kommunikationsministerns försvar för monopolet att det i själva verket är monopolprincipen som sådan man vill så vakt
om. Detta speglas också i attityden till
ett annat problem som brukar åberopas, nämligen den s. k. trängseln i
etern. Det har ofta sagts att antalet
kanaler är så begränsat att en fri etableringsrätt i praktiken inte kan förverkligas. Argumentet har inte någon
större saklig tyngd, eftersom den tekniska utvecklingen medfört att de TVkanaler som redan nu står till förfogande skulle medge en samtidig sändning av 3 a 4 rikstäckande program.
Och utvecklingen går vidare mot allt
större möjligheter att förverkliga en
friare konkurrens i etern.
Men att även detta är ett svepskäl
och inte enbart en brist på känsla för
de möjligheter som den tekniska utvecklingen ger visar attityden till tråd- 513
radion. Där kan naturligtvis inte argumentet om trängseln i etern åberopas, men slutsatsen blir ändock inte
att en fri etableringsrätt skulle kunna
tillåtas här. Nej, monopol skall det
vara. Motiveringen för detta uttryckes kanske bäst i Sveriges Radios eget
remissyttrande över utredningen om
den nya radiolagen där man säger att
en fri etablering skulle kunna innebära att trådsändningarna särskilt i
större städer med hjälp av reklaminkomster och annan kommersiell verksamhet kunde få en ”så betydande omfattning och bli en så påtaglig konkurrent till rundradion om publikintresset, att denna skulle ha svårighet
att upprätthålla den karaktär som stipulerats”.
l\Ied andra ord – trängseln i etern
motiverar ett monopol; och på de områden där trängseln inte finns måste
förbud utfärdas, därför att annars
skulle det inte bli något monopol. Det
är verkligen glasklar logik.
Svensk Vietnam-opinion
Opinionsbildningen i samband med
kriget i Vietnam är ett intressant kapitel. Enligt en aktuell SIFO-undersökning skulle en markant förändring
skett under det senaste året så att allt
fler människor i Sverige blivit kritiska mot USA :s engagemang. Med hänsyn till publiciteten kring krigets upptrappning och de amerikanska bombräderna mot Nord-Vietnam förefaller
en sådan utveckling långtifrån osannolik, men hur det verkligen förhåller sig vet vi inte. De undersökningar
som hittills gjorts i Sverige har varit
av den arten att de snarare gett anledning till debatt om metod än om
resultat.
I fjol höstas gjordes en undersökning, som ville pejla svenska folkets
inställning till USA :s åtgärder i Vietnam samt undersöka om kriget ändrat den allmänna attityden till USA.
514
Den kritiserades med rätta för ensidig
uppläggning och förenklade frågeställningar. I år har en grupp studenter i
praktisk filosofi vid Stockholms universitet gjort en liknande undersökning och funnit en förstärkt kritisk
hållning mot USA. Men frågorna är
fortfarande lika förenklade utan att
undersökningarna därför blivit direkt
jämförbara. Den senare omfattar t. ex.
betydligt fler ungdomar. Den centrala
frågan är starkt känslobetonad: ”Gillar eller ogillar Ni på det hela taget
USA :s åtgöranden i Vietnam?”. Få
människor gillar krig. Men varför endast fråga om inställningen till ena
parten? Och hur hade resultatet blivit om man i stället (med en motsvarande förenkling) frågat t. ex. ”Bör
det råda demokrati eller diktatur i
Vietnam?” Det är med andra ord mycket lätt att styra opinionsundersökningarnas resultat efter egna syften.
Det enda syftet med de nämnda undersökningarna har varit att visa på
en stor och växande opinion mot USA.
Betecknande är att de som inte velat
ensidigt döma eller applådera vid presentationen sammanförts med dem
som inte har någon uppfattning alls
till en stor grupp ”övriga”.
Det står naturligtvis var och en fritt
att bedriva propaganda, men det mest
anmärkningsvärda är att Sveriges Radio vid båda undersökningarna stått
som uppdragsgivare och svarat för
kostnaderna. Det rimmar illa med monopolföretagets objektivitetskrav att
liera sig med en studentgrupp, vars
uttalade målsättning är att ”bidra till
opinionen mot USA:s krig i Vietnam”.
Vilka regler gäller egentligen för Sveriges Radios samarbete med olika på-
tryckningsgrupper? Man kan undra
hur länge den programledare, som beställt en liknande undersökning av
Kommitten för ett fritt Asien (Stockholmsfilosofernas motpol) hade fått
behålla sin anställning.
Årets undersökning innehöll också
ett försök att testa kunskaperna om
Vietnamkonflikten; man frågade vem
General Ky var varvid det visade sig
att 64 procent inte kunde svara. Frå-
gan exemplifierar visserligen det amatörmässiga i hela tillvägagångssättet
men leder åtminstone till en principiell frågeställning: om opinionen förändras utan att de faktiska kunskaperna om konflikten ökas – hur ska en
sådan utveckling bedömas? Är det nå-
got att glädja sig åt eller är det inte
snarare skrämmande att få belägg för
hur sakligt dåligt underbyggd en opinion kan vara?
Frågan bekymrar inte Aftonbladet
(vänster). De enda kunskaper som behövs om konflikten i Vietnam är att
”veta vem president Johnson är och
att denne för ett i alla avseenden vedervärdigt krig i Vietnam”. Resonemanget är inte unikt i Aftonbladets
spalter. Under den nye chefredaktö-
rens ledning har tidningen gett många
exempel på nonchalans för fakta och
allt större benägenhet att vädja till
renodlat känslotänkande.
Antidemokratisk propaganda
I förra numret fäste Svensk Tidskrift
sina läsares uppmärksamhet på en
artikel av författaren Göran Palm i
Ord och Bild, där han kritiserade
vad han kallade västindoktrineringen
i Sverige. Om man bortser från den
ibland väl enfaldiga bevisföringen i
Palms artikel torde Sverige mycket
riktigt vara västindoktrinerat, därför
att vårt land hör till Västerlandet och
att vårt kulturarv hör hemma inom
den västerländska humanistiska kulturtraditionen. Herr Palm ställer sig
i en nyutkommen essäsamling, En
orättvis betraktelse, på u-ländernas
sida gentemot Västerlandet och samtidigt även – som det förefaller helt
avsiktligt – utanför den västerländska kulturtraditionen.
Förvisso är motsättningarna mellan
de rika och de fattiga länderna ett
utomordentligt allvarligt problem. Men
i herr Palms ögon har Västerlandets
”ogärningar” i u-länderna ingen gräns.
Västerlandet gör för mycket för uländerna, menar herr Palm, helt bortseende ifrån att världen måste betraktas som en ekonomisk enhet och att
u-länderna måste få hjälp utifrån i
form av kunnande och kapital för att
få igång den ofrånkomligt nödvändiga
ekonomiska utveckling, till vilken de
dock själva måste göra de avgörande
insatserna.
Herr Palm tycker inte om ”myten” att de västliga industriländerna
skulle vara demokratier. Beviset är att
västländerna burit sig illa åt mot sina
(f. d.) kolonier och att de i nuläget
ekonomiskt skulle ”utsuga” u-länderna. Ja, han går så långt att han helt
frankt konstaterar att ”den demokratiskt fungerande demokratin är en
myt”. Herr Palms förakt för de demokratiska formerna verkar att vara bottenlöst, han tycks bortse från det klara
sambandet mellan form och innehåll.
Om bara en stat styrs till förmån för
folket så är det inte så noga med formerna. Det blir en ”andrarangsfråga”.
Hur man skall få veta hur folket vill
att landet skall styras, om man inte
använder demokratiska former, det ger
herr Palm inte något besked om.
Konsekvensen av herr Palms resonemang – som han själv inte uttryckligt drar – blir avvisande! av demokratin och accepterandet av diktaturen. Man kan bli antidemokrat på
många slingrande vägar. Herr Palm
visar upp en av dem.
Fortsatt vänsterglidning
Äpplet faller inte långt ifrån päronträdet, brukar det heta. Socialdemokraterna har alltsedan 1964 års val tagit flera steg åt vänster i sin politik.
Till en början föreföll det som om det
515
särskilt inte i mittenpartikretsar var
helt opportunt att påtala detta för
varje iakttagare självklara förhållande.
Efter årets förlustval för socialdemokratien har orienteringen åt vänster,
kanske i riktning mot ett folkfrontsengagemang av det slag, som tydligen
inte är främmande för vare sig finländsk eller dansk socialdemokrati,
blivit än mera markant. Efter valet har
de båda socialistiska försvarsutspelen
inträffat och även – som Sv.T. kommenterade i förra numret – utspelet
beträffande valsättet, vilket av allt att
döma har till främsta syfte att gynna
kommunisterna.
De yngre socialdemokraterna, som
länge haft vissa besvärligheter med en
liten men högljudd vänsterfalang, har
snällt anpassat sig till det förändrade
läget. Nu är tiden tydligen inne för
socialismens förverkligande. De tidigare betänkligheterna har försvunnit.
En programkommitte inom SSU, som
tillsattes i början av året, har fullgjort sitt arbete. Ett förslag till nytt
program har framlagts, som kommer
att bli föremål för beslut av SSU:s kongress nästa sommar.
På anpassningen åt vänster behöver
man sannerligen ej ta fel. Ja, man skulle till och med kunna säga, att det är
gengångare från 1930- och 40-talen
som manas fram. Ty något principiellt nytt erbjuder förvisso inte programförslaget Mest är det gammal
skåpmat, nödtorftigt iförd modern klä-
dedräkt, som plockas fram. Sålunda
konstaterar man, att ”blandekonomin”
successivt bör ersättas av ”en socialistisk ekonomi, vars huvudkomponenter är ekonomisk demokrati och företagsdemokrati”. Man frågar sig naturligtvis omedelbart, vad detta skall innebära, och får svaren: ”planhushållning av vår ekonomi tillämpas, oljehandel och -distribution förstatligas,
kreditväsendet förstatligas”. Men inte
nog därmed. Dessutom skall ”AP-fon- 516
dernas medel placeras i syfte att öka
löntagarnas inflytande i näringslivet”,
en vacker omskrivning för att använda AP-fonderna för att socialisera det
privata näringslivet, samma sak som
högerpartiet varnade för hela tiden i
ATP-striden. Farhågorna har nu alltså besannats i klartext från de unga
socialdemokraternas sida.
Reklamen har man också ett öga
till. Programmet föreslår, att en särskild reklamskatt skall uttas ”för att
bland annat finansiera en kraftigt utökad konsumentupplysningsverksamhet”. Veckopressen får även sin beskärda del i samma andetag: ”särskild
skatt uttages för kommersiella veckotidningar”. Sedan kommer man in på
diverse dragplåster, sådant som att arbetstiden snarast bör förkortas till 40
timmar per vecka och införandet av
fem veckors semester. Försiktigtvis
skulle man vilja fråga, om det är rätta tidpunkten att nu komma med så
drastiska krav. Samma anda går igen
i följande formulering: ”samhället svarar genom ökade barnbidrag, införandet av vårdbidrag och andra socialpolitiska åtgärder i princip för barnkostnaderna”. Alldeles oavsett principiella
invändningar, kan man fråga, om nå-
gon socialdemokratisk finansminister
under överskådlig tid skulle vara beredd att skriva under sådana skattehöjningar.
Mycket finns att diskutera och kritisera vad det gäller vårdmöjligheterna i samhället. Resurserna är otillräckliga, det är ett alltför ofta omvittnat faktum, och till inte ringa del resultatet av den socialdemokratiska politiken. I en sådan situation borde,
tycker man, enskilda initiativ att komma till rätta med bristerna, på alla
sätt uppmuntras. Inte minst gäller detta de s. k. läkarhusen, som är de privatpraktiserande läkarnas svar på kravet på rationaliseringsåtgärder. Men
givetvis kan inte en ung vänstersinnad socialdemokrat acceptera enskilda initiativ för att komma till rätta
med samhällets brister: ”de privata
läkarhusen stoppas”. Hellre sämre
vårdmöjligheter för alla än att resurserna ökar genom dc privata läkarnas
rationaliseringsåtgärder. Och i samma
andetag förkunnar man, helt följdriktigt: ”läkemedelsindustrin och apoteksväsendet överförs till samhället”.
Till de enbart löjeväckande förslagen hör kravet på införande av ”kommunalt partistöd”. Aptiten växer. Och
likaledes: ”riksdagens jordbruksutskott slopas”. Man känner sig frestad
att fråga, vad jordbruksutskottet gjort
SSU för ont. Tror man måhända, att
man slipper undan jordbruksfrågorna
och de därmed sammanhängande problemen, om man slopar jordbruksutskottet?
Man blir inte imponerad av SSU :s
programförslag. Vill man ha en rubrik,
borde det vara träffande med ”Ett steg
tillbaka”. Men på den välartade vänsteranpassningen står ej att ta miste.
Vad Far gör är alltid det rätta, eller
hur?
Folkägda statsföretag?
statlig företagsamhet och riksdagsman
Hagnell tycks vara två oskiljaktiga begrepp. Otaliga gånger har denne Metall-ekonom givit tillkänna sin olust
över att den statliga sektorns företagsamhet inte förmått expandera lika
snabbt som den enskilda. Flerfaldiga
gånger har han också presenterat förslag, ägnade att leda till en effektivisering av statens industriella och kommersiella verksamhet. Kungstanken i
de hagnellska förslagen har varit, att
ett statligt holdingbolag skulle bildas
för att vinstmedel genom detta skulle
kunna slussas från företag med god
likviditet och räntabilitet till nödlidande och investeringshungriga syskonföretag.
I en stort uppslagen artikel i Metallarbetaren framfördes för en tid sedan
tanken på nytt. Hagnell försöker därvid misstänkliggöra staten i läsekretsens ögon genom att meddela att den
under det senaste budgetåret ”tog ut
428 milj, kronor i ren profit ur gruppen”. Den summan borde således ha
använts för investeringar inom gruppen som sådan och inte för att i största allmänhet förstärka statskassan.
Finge bara de statliga företagen fritt
förfoga över sina egna (och medfö-
retagens) vinstmedel utan riksdagens
och regeringens hörande, skulle de
kunna utvecklas till lika konkurrenskraftiga enheter som de enskilt ägda
bolagen.
Bortsett från att de 428 miljonerna
egentligen är 385 förbiser Hagnell i
sitt resonemang, att det kapital som
ägarna – staten eller svenska folket
– har placerat i statsföretagen bör ge
åtminstone avkastning, även om man
kanske på kort sikt kan vara beredd
att avstå från utdelningen för att stärka företagsgruppens självfinansieringsförmåga. I relation till statsföretagens
samlade egna kapital på drygt 12 miljarder kronor är i varje fall de 385
miljonerna en ganska blygsam dividend.
Tydligen har man inom handelsdepartementet, parallellt med att Hagnell
utformade sin mot departementet riktade kritik, utrett frågan om ett så-
dant statligt holdingbolag, och i dagarna har man framlagt ett förslag,
som till stora delar sammanfaller med
Hagnells. Det måste emellertid bli en
ganska grannlaga uppgift för det tilltänkta holdingbolagets styrelse att fördela inte bara den hagnellska profiten utan även de ca 400 mkr, som nu
anslås över budgeten, till den högst
heterogena samling, som den statliga
företagsamheten utgör. Denna ”överstyrelse” måste därtill naturligtvis få
befogenheter att även besluta om hur
varje enskilt företag skall disponera
517
sina vinster; några investeringsinitiativ från de olika företagen själva skulle knappast kunna tillåtas. I motsats
till de moderna förvaltningsbolagen
inom den enskilda sektorn skulle det
statliga företaget heller inte ha en i
huvudsak strukturrationaliserande
uppgift inom några få utvalda branscher.
Bakgrunden till statsföretagens låga
räntabilitet är nog främst en annan än
själva finansieringsmetoden. Ingen är
väl omedveten om att andra faktorer
än rent ekonomiska övat inflytande på
ett antal mycket omfattande statliga
företagsinvesteringar. Av större betydelse är dock troligen frånvaron av
ett direkt ägarinflytande. Den stimulans och de krav på extra anspänning,
som pressen från ägarsidan innebär
för företagsledningarna, har saknats
och därmed har framstegstakten hindrats på ett avgörande sätt.
Oavsett skillnader i den principiella inställningen till statlig företagsamhet och dennas omfattning torde det
vara ett allmänt intresse att den statliga företagsamhet vi har, får goda
arbets- och förräntningsmöjligheter.
Det är t. ex. tänkbart att stärka ägarsidans möjligheter att påverka utvecl\:-
lingen genom att ge den en parlamentarisk prägel, samtidigt som de styrelseledamöter, som erhållit sina uppdrag på politiska meriter, ersätts av
ekonomiskt sinnade och skolade fackmän. Den beslutande församlingen vid
statsföretagens bolagsstämmor borde
i stället för att som nu utgöras av en
departementstjänsteman, bestå av ett
antal av riksdagen eller partierna utsedda personer, var och en med lika
rösträtt. Den diskussion om de olika
företagens målsättning på lång och
kort sikt, som Hagnell efterlyser, skulle i så fall kunna föras öppet när de
skilda politiska ambitionerna får brytas mot varandra.