Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Vietnamkrisen
Det ligger nära till hands att jämföra
USA :s nuvarande svaga ställning inför
opinionen i den västra världen med
liknande opinionsreaktioner under
Suez-krisen. Då fördömdes tämligen
allmänt Englands och Frankrikes desperata försök att bevaka sina intressen i Främre Orienten genom en militärintervention. Då tvingades de båda
makterna av en av USA ledd opinion
och härda underhandspåtryckningar – att uppge sin Suez-politik.
Nu överflödar pressen i snart sagt alla
den västra världens länder av kritiska
betraktelser över USA :s politik i Sydostasien. Men än så länge har USA icke
sett sig tvingat att uppge sina positioner i Syd-Vietnam – helt enkelt därför att USA :s politiska och militära
styrka är sådan att man kan föra en
politik på läng sikt under negligerande av bundsförvanternas mera kortsiktiga bekymmer.
Att denna långsiktiga politiks syfte,
nämligen att om nödvändigt med väld
hejda den ostasiatiska kommunismens
framträngande, har starka skäl för sig,
borde dock erkännas, åtminstone i
länder, där man vill tro på möjligheterna av fred och försoning mellan
öst och väst liksom mellan folk av
olika kulturer och hudfärg.
Ty den ostasiatiska kommunismen
befinner sig i ett stadium av nationalistisk och revolutionär imperialism
– till sin våldskaraktär nära påminnande om den tyska nazismen. Ett
amerikanskt uppgivande av Syd-Viet- 253
nam skulle kunna bli ett nytt 1\Iii.nchen.
Den självfallna sympatien för de
arma människorna i både Nord-Vietnam och Syd-Vietnam, som naturligtvis intet hellre vill än att leva i fred,
får ändå inte fördunkla det faktum att
den stora faran för världsfreden är
den ostasiatiska kommunismens expansionssträvanden, där den fanatiska
kinesiska nationalismen och det kinesiska folkets alltmer skärpta krav på
vidgat ”Lebensraum” utgör den drivande kraften.
De som rekommenderar att USA
skall utlämna Syd-Vietnam – och
därmed realiter också dess grannländer – har anledning att tänka igenom
bl. a. följande perspektiv.
Under senare år har de näringsgeografiska experterna enträget varnat för oerhörda hungerkatastrofer i
Sydasien, särskilt i Indien, Pakistan
och Indonesien. Den malthusianska
balansen har satts ur spel i dessa
– liksom i så många andra utvecklingsländer – genom västerländsk
hälso- och sjukvårdsteknik. Födelsekontroll försöks, men spelar ännu en
obetydlig roll. Näringsunderlaget för
den lavinartat växande befolkningen
kan enligt dessa experter förutses bli
så otillräckligt om 10-15 år, att massutrotning genom svält kommer att
uppträda.
I en sådan desperationens tid skulle
uppenbarligen den ostasiatiska kommunismens expansionsmöjligheter
växa. Kanske skulle den kunna översvämma hela södra Asien. Finns det i
254
ett sådant läge någon möjlighet att
hejda en världsomfattande aggressiv
imperialism – styrd från Peking –
annat än genom ett tredje världskrig?
Kan eljest t. ex. Australien och Nya
Zeeland försvaras?
Kan ett sådant världskrig utkämpas
utan att de båda sidorna tillgriper
atom- och bakterievapen.
Framtidsperspektiv av det slaget
brukar vara för hemska för att välmenande radikaler skall vilja se dem
i ögonen. Sådana opinionsmakare brukar hellre föreslå att man skall betrakta angriparen med förståelse och
tro också på hans goda vilja. De brukar säga att både förnuft och känsla
talar för kompromisslösningar, där
det tillkommer den västra världen att
inte bara taga första steget utan också
att göra de största eftergifterna.
l\Ien om det nu är så att den ostasiatiska kommunismens (och den
kinesiska nationalismens) expansionsvilja representerar en aggressionsfaktor, inför vilken eftergifter är lönlösa?
Är det då inte riktigt att som USA
nu gör försöka sätta en spärr genom
begränsade militära insatser – i förhoppning om att därmed kunna avvärja något vida värre?
Så har man i vart fall ansett i
Australien och inträtt med direkt militärt stöd vid USA :s sida!
Mr. Wilsons EFTA-propåer
På sin desperata jakt efter taktiskt
matnyttiga frågor har premiärminister Wilson och hans alltmera tröttkörda regering även börjat kasta sina
ögon på EFTA. En positiv inställning
till en utbyggnad av EFTA-samarbetet
har Wilson uppenbarligen trott skulle
öka labours chanser att fånga upp den
pro-europeiska vind, som blir allt
märkbarare i den brittiska valmanskåren. Denna ökade förståelse hos den
allmänna opinionen för nödvändigheterna av en närmare anknytning till
Europa för Storbritanniens del är i
sin tur ett resultat av liberalernas helhjärtade stöd för denna linje och en
inom det konservativa partiet allt starkare framhävd önskan att nu ånyo taga
initiativet i denna fråga. Det konservativa partiet har gjort en pionjärinsats genom det på sin tid ur inrikespolitisk synpunkt långt ifrån riskfria
beslutet att gå in i förhandlingar med
Bryssel. Labour gjorde sitt bästa för
att skrämma upp de brittiska väljarna
inför detta steg ut i det okända och
liberalerna, som ansåg sig ha prioritet
på Europa-frågan, ägnade sig huvudsakligen åt att sprida tvivel om uppriktigheten i det konservativa partiets
önskan om ett effektivt europeiskt
samarbete. Den för det konservativa
partiet alltid betydelsefulla lantbrukaropinionen agerade dessutom energiskt för att i det längsta säkerställa
sina egna intressen.
Den ambitiösa uppfostringskampanj,
som de konservativa under Macmillan
nödgades genomföra för att överhuvudtaget kunna starta Bryssel-förhandlingarna, har nu börjat bära frukt.
Samtidigt har besvikelsen och passiviteten inom det konservativa partiet
efter förhandlingarnas misslyckande
ersatts med en målmedveten och som
det förefaller närmast enhällig satsning på Europa.
Taktikern Wilson har naturligtvis
icke varit sen att göra en ansträngning att om möjligt dra nytta av den
nya opinionsvinden. I sin strävan att
konsekvent sitta på så många stolar
som möjligt – vilket i detta sammanhang innebär ett försök att dölja för
fackföreningarna att en närmare anknytning till Europa måste leda till ett
slut på den brittiska fackföreningsrörelsens motstånd mot rationaliseringar samtidigt som han vädjar till
.
.·…•• delsefulla gränsskikten mellan tory och
· labour, kombinerat med en flirt med
f liberalerna – har Wilson nu uppen- 1,1(· hariigen kommit på iden att föra fram
~· tanken på ett förstärkt EFTA-samar- – bete såsom ett bevis för sin allmänt
positiva attityd till Europa.
Den inneboende svagheten i EFTA
., kunde endast nödtorftigt döljas vid
EFTA :s ministerrådsmöte i Wien i slutet av maj. En rad olika projekt skulle
ytterligare utredas men spänningarna
inom organisationen måste betraktas
som betydande. Tilltron till Storbritanniens lojalitet mot hela raden av
små EFTA-bröder är inte över sig utbredd, Österrike driver i och för sig
synnerligen besvärliga separata förhandlingar med sexstatsmarknaden,
schweizarna vill göra affärer och därmed jiimt, danskarna talar om sina
jordbruksproblem och är heredda att
vid första bästa tillfälle kasta sig i
Bryssels armar, norrmännen har sina
bekvmmer med fisket och svenskarna
är ~llmiint positiva till allting som kan
tänkas stärka EFTA, denna ersättning
för svensk utrikespolitik, som kommit
att bli elen socialdemokratiska regeringens signum.
Inom EFTA-sekretariatet har nu litredningsmaskineriet rullat i gång på
allvar. Vad som kan komma ut av all
aktiviteten är svårt att sia om. För det
svenska näringslivet har EFTA-samarbetet i sina hittillsvarande former
Yisat sig synnerligen värdefullt. l\Ian
får uttala en stilla förhoppning, att
l\Ir. Wilsons nyvaknade intresse för
en ytterligare utbyggnad av EFTA inte
bara föranletts av inrikespolitiska orsaker och inte enbart dikterats av en
önskan att nu slippa diskutera tidtabellen för den brittiska importavgiftens slutliga avvt’ckling.
255
Samling 66
Av de officiella födelsenotiserna att
döma kan Samling 66 förefalla vara en
lokal trepartirörelse med rikspolitiska ambitioner. Den 1 juni publicerade ett 70-tal göteborgare med borgmästare Gösta \Vilkens som primus
motor ett upprop i göteborgstidningarna om uppslutning kring en nybildad opinionsskapande aktion med två
syften – dels att samla sympatisörerna för en trepartisamverkan, dels att
påverka dc aktiva politikerna till intimare borgerligt samarbete. Initiativtagarna kan knappast ha varit omedvetna om att högermännen samma dag
samlades till stämma med partiledarval som första punkt på dagordningen
och att såväl HUF som centern och
FPU förberedde stämmor samma må-
nad.
Några av dc första kritiska kommentarerna såg också aktionen ur rikspolitisk synvinkel. Gruppen betecknades som överflödig då mittensamverkan såg ut att utvecklas till en realitet.
Det spekulerades över ett stundande
sammanslående av FPU och CUF och
antyddes att Samling 66 möjligtvis
kunde tjäna som en katalysator för
tvåparti- snarare än för trepartisamverkan. Var Samling 66 ute för att
skapa en rikspolitisk opinion fick den
emellertid vidkännas en poängförlust
i första ronden. Den stimulerade till
debatt på de olika stämmorna men
provocerade inte fram något agerande.
Visserligen gav den nyvalde högerledaren gruppen sitt varma stöd, men
såväl centerns som FPU:s stämma
blev tamare än väntat med föga resultat utöver principuttalanden om ökat
samarbete för att undersöka möjligheterna till framtida samarbete i speciella frågor. Dock torde politikernas
inaktivitet snarast bli ett starkt argument för samlingsgruppen i diskussionen med de passiva partisympatisörcrna.
256
Xndå är det huvudsakligen som ett
kommunalpolitiskt initiativ som den
yngsta och första icke-skånska trepartigruppen skall bedömas. Den har
fötts ur ett missnöje med ett veritabelt
socialdemokratiskt maktövertagande
för tre år sedan då socialdemokraterna
växte från det största partiet till majoritetsgrupp i Göteborgs stadsfullmäktige. Många av manifestets undertecknare är kommunalt engagerade och
man har deklarerat att man inte nödvändigtvis vill framtvinga en partisammanslagning utan betonar aktionens relativt tekniska karaktär. Att
Göteborg vidgat sina domäner åt
Angered och Bergum till har troligen
betytt en del, då centerinflytandet i
framtiden kan väntas växa. Liksom
sin famösa syssling i Malmö har Samling 66 undvikit att dra upp några
riktlinjer för en framtida borgerlig
politik; det får bli partipolitikernas
sak. För dagen strävar man enbart
efter att ”samla alla dem, som anser att
enskilda människors initiativ och den
fria företagsamhetens inneboende
progressiva krafter bildar grundvalen
för vårt framåtskridande” och man
utgår från att de borgerliga particrna
delar intresset för en aktiv kultur- och
socialpolitik.
I stort gav göteborgarna Samling 66
ett välvilligt mottagande. Initiativtagarna hade medvetet undvikit att
kontakta partiernas funktionärer och
styrelseledamöter liksom riksdagsmännen. Dagen efter uppropet gav
emellertid högerförbundet gruppen
sitt stöd medan folkpartiet gav sitt
gillande med en reservation; man
ämnade på inga villkor ge sitt stöd
till en politik som inte var uttalat
social och progressiv. Mest entusiastisk var riksdagsman Bertil von Friesen som i princip sade sig vara anhängare av ett tvåpartisystem. Hans
kollega Thorvald Källstad efterlyste
frisinnade inom gruppen och uttalade
vaga farhågor för en kupp från de
liberalas sida. Direkt negativ var enbart riksdagsman Sven Gustafson, vilkens mittensympatier redan åstadkommit en mindre schism inom det
göteborgska folkpartiet. Arg ung opposition levererades av Liberal Debatts
redaktör som räknade höglönerepresentantcr bland uppropets undertecknare. Hans invändningar adärdades
som spöken mitt på ljusan dan av
GHT, som knappast kunde se något
komprometterande i att fyra högskolerektorer plus en del näringslivsrepresentanter förekom bland hemmafruar,
kommunalanställda och tjänstemän.
stadens morgontidningar, som båda
i förra årets andrakammanal stödde
MbS :s ide om än icke dess metoder
slöt upp kring gruppen, som därmed
fick sitt budskap effektivt spritt bland
väljarna.
Det är givet att paralleller med MbS
i fyrstadskretsen legat nära till hands
främst för gruppens kritiker. Oppositionen mot den rådande oppositionsstrukturen och viljan att kanalisera
väljarnas missnöje har också MbS och
Samling 66 gemensamt. l\Ien då MbS
för det första utvecklades till en ren
utbrytarorganisation och för det andra
var helt tidningsdriven och finansierad torde närmare jämförelser för närvarande vara långsökta. Varken Harry
Hjörne eller Harald Wigforss torde ha
några planer på att göra sig till göteborgska Wahlgrenare. Om gruppen
skall bli en utbrytarrörclsc kommer
däremot an på partierna i Göteborg.
I en intervju förklarade representanter för högern och folkpartiet inom
gruppen att man ansåg sig ha passerat
the point of no return och man har
svårt att tänka sig att deras partier
skulle vara okänsliga för elen västkustska brisen även om det råkade
bli stormvarning i Stocklwlm. Däremot är det alltjämt osäkert hur den
lokala centern kommer att reagera.
I l\Ialmö torpederade ett mandatlöst
centerparti en gemensam borgerlig
riksdagsmannalista. Man får hoppas
att ett stadsfullmäktigelöst centerparti
inte sätter en käpp i hjulet i Göteborg.
Initiativ från väljarna är stimulerande
för partiernas vitalitet, men hätska
strider som i förra sommarens Malmö
hoppas man att göteborgarna skall
förskonas från.
Den unga högern
På många håll inom de konservativa
partierna sker för närvarande en generationsväxling i ledningarna. Det
svenska högerpartiet har genom att
välja den just 40-årige Yngve Holmberg till ny partiordförande fått inte
bara sin utan också en av landets
yngsta partiledare genom tiderna.
Men hr Holmberg har sin motsvarighet på andra håll. Det brittiska konservativa partiet har som partiordförande sedan det senaste valet den
med Yngve Holmberg jämnårige
Edward Du Cann. I Finland har den
finska högern, Samlingspartiet, för
bara någon månad sedan till ny ordförande utsett den 37-årige Julwni
Rihtniemi, och därmed har den paradoxala situationen inträffat, att partiledaren är ett år yngre än ordföranden i Samlingspartiets ungdomsförbund (sic!). I Norge nämns samtidigt
den 36-årige /{åre Will och som den
kanske främste aspiranten till det
politiska ledarskapet inom Höyre efter
John Lyng.
Denna föryngring kan väntas få åtskilliga konsekvenser. l\Ied partiledningar, som till för kort tid sedan var
verksamma inom respektive ungdomsrörelser och som följaktligen inte bara
har personlig kännedom om hur de
yngre ser på problemen utan dessutom egna personliga kontakter, be- 257
häver inte riskeras några allvarligare
konflikter mellan parti och ungdomsorganisation. I stället kan en samordning av resurserna ske, vilket kan
bidra till en ökad slagkraft. ~Iotsatsen
härtill torde i vårt land för närvarande främst åskådliggöras av det spända
förhållandet mellan folkpartiet och
FPU, där en stor och stridbar falang
mer eller mindre öppet fronderar mot
vad man uppfattar som en ”gammal”
partiledning och strävar efter att sätta
ett slags ”kulturkamp”, innefattande
fria aborter och sexfrågor i övrigt, i
det politiska högsätet, allt till fp-ledningens och inte minst herr Ohlins
förtvivlan. Liknande tendenser torde,
ehuru i mindre omfattning, också göra
sig gällande inom CUF och den socialdemokratiska ungdomsrörelsen. I det
sistnämnda hänseendet är det främst
studentsocialisterna, vilka genom sin
långtgående vänsterinriktning och
ibland direkta fraternisering med
kommunistelement förorsakar herr
Erlander och den socialdemokratiska
partiledningen vissa bekymmer.
För unghögerns vidkommande bör
det i framtiden bli lätt att i än större
utsträckning än tidigare få gehör för
sina synpunkter. Det skall dock noteras, att flertalet HUF-krav under senare år av högerpartiet gjorts till dess
egna utan större stridigheter. :\Ian
vill emellertid särskilt hoppas, att den
kraftfulla satsning som av unghögern
de senaste åren gjorts på skolungdomssidan – i fullt samförstånd med
högerpartiet – i framtiden skall kunna intensifieras ännu mera. Som visas
av Håkan Gergils i en uppsats i skriften ”Skolungdom och politik”, nyligen
utgiven av Konservativ Skolungdom
(KS), tyder många undersökningar på
att det stora flertalet personer fått
sina partisympatier grundade redan
före 20-årsåldern. Skoltiden är alltså
av största betydelse för politiska ställningstaganden. Därtill kommer, att
258
hög kunskapsnivå bidrar till hög benägenhet att välja parti, medan en
lägre kunskapsnivå inte bara minskar
partibenägenheten utan också gör valet av parti osäkrare.
satsningen på skolungdomen har för
unghögerns del givit utomordentligt
positiva resultat. I dag är medlemsantalet i de ”rena” KS-föreningarna
10.000, fördelade på 160 föreningar.
Till detta kommer att omkring 6.000
skolungdomar dessutom är verksamma inom de ordinarie ungdomsföreningarna. Därmed dominerar elen
konsenaliva skolungdomen klart den
politiska aktiviteten på skolorna. Det
är angeläget, att denna position ytterligan: förstärkes.
Det kan väntas, att högerpartiernas
satsning på yngre ledarkrafter också
kommer att öka benägenheten att finna nya lösningar på de samhällsproblem, som nu möter och som kommer
att möta på 1970-talet. En ny generation har tagit vid, en generation för
vilken kollektivistiska lösningar av
samhiillsfrågorna ter sig lika främmande som de extremt individualistiska. På odogmatisk grund strävar
man i stället efter att finna synteser,
som hasecar sig på vunna erfarenheter.
Det finns anledning att hoppas, att
denna konservativa realism kommer
att få gensvar inte minst hos ungdomen, varigenom det också blir möjligt att få till stånd den politiska
strömkantring, som rimligtvis inte
länge till kan dröja i Norden. Norge
går till val den 13 september i år. Valstriden kan väntas bli synnerligen
hård och utgången är i hög grad oviss.
Två nya borgerliga mandat resulterar
i en borgerlig regeringsbildning. Opinionsundersökningarna visar, att detta
ligger väl inom möjligheternas gräns
och antyder också en markant ökad
uppslutning kring Höyre. Ett borgerligt brohuvud i Xorge skulle sannolikt
innebära en betydelsefull inspirationskälla och snabbt påverka utvecklingen
i de andra nordiska länderna.
I Danmark är situationen också
gynnsam för ögonblicket. Regeringen
Krag har en svag position och ett
nyval förutspås inom i vart fall ett års
tid. Enligt opinionsmätningarna skulle
ett val nu ha resulterat i svåra socialdemokratiska förluster och stora vinster för Konservative folkeparti.
I vårt eget land har högerpartiet
tiden intill 1968 års val på sig att bygga upp en stark organisation, som med
nya programkrav kan appellera till
nya väljargrupper, främst ungdomen.
Den nye partiledaren kan därvid förläna partiet en nödvändig ungdomlig
prägel. Han har också den fördelen,
att han vet, att han är den ende av de
nuvarande demokratiska partiledarna,
som kommer att vara med om den betydelsefulla valstriden 1968. De tre
andra partierna kommer dessförinnan
att genomgå kriser, då nya partiledare
skall väljas, vilket sannolikt också
kommer att medföra en viss försvagning. Högerpartiet och inte minst den
unga högern har fått en chans, som
det gäller att till fullo utnyttja.
Mera om presstödet
I en skrift med titeln ”l\Icd röda gullhand” i dagarna utgiven av stiftelsen
För Aktiv Samlingspolitik behandlas
förslaget om presstöd ur en delvis ny
synvinkel. Den kritik som pressutredningen hittills fått uppbära, har till
största del tagit sikte på förslagets
principiella innebörd. Det är emellertid inte bara mot utredningens förslagsdel, som invändningar kan riktas,
och det är därför angeläget att sakkritiken kommer fram. statens offentliga
utredningar har nämligen en sådan
prägel, att vad som där presenteras
som fakta, av många betraktas som
ovedersägliga sanningar. Och visst har
de statliga utredningarna bidragit till
att kasta ljus över det fördolda på
många områden, och de svenska offentliga utredningarna anses också,
generellt sett, stå på en mycket hög
nivå. Det är därför beklagligt och betänkligt, när en statlig kommitte presenterar ett betänkande likt pressutredningens, där de rent utredande avsnitten är fyllda av felaktigheter.
I skriften visas hur utredningen i
en rad aYseenden redovisar missvisande och felaktiga uppgifter. Att mycket
av detta kan skrivas på brådskans
konto är giYet, och utredningens självpåtagna och omotiverade forcering av
arbetet är redan tillräckligt omvittnad.
Det går dock inte att komma ifrån
misstanken, att brådskan också fått
utgöra en förevändning för att inte
närmare undersöka Yissa avsnitt. I den
nämnda debattskriften har infogats
vissa kompletteringar till pressutredningen. Denna har t. ex. påstått att de
borgerliga tidningsnedläggelserna kunnat kompenseras genom en expansion
för andra borgerliga tidningar. Påstå-
endet är i och för sig inte oriktigt,
men man förbiser då att av ca 100.000
läsare aY 23 nedlagda högertidningar
har endast 8.000 kunnat finna ett ersättande lokalt högerorgan. För det
dussin folkpartitidningar med sammanlagt 30.000 exemplar, som nedlagts
sedan 1948, har inte i något fall ett
liberalt substituerande organ funnits
på samma ort.
Debattskriften innehåller emellertid
inte bara detaljanmärkningar av utredningens resultat. Också själva den
bärande tanken för utredningsförslaget, andratidningarnas hopplösa konkurrensläge, ifrågasätts. Utredningen
har Yisserligen kunnat konstatera, att
andratidningarna har en sämre ekonomisk ställning än sina konkurrenter, men det är därmed inte bevisat,
259
att underläget är betingat av konkurrenspositionen. De flesta av andratidningarna är socialdemokratiska, och
mot utredningens teori om annonsupplagespiralens avgörande betydelse
för tidningsekonomin ställs en annan
teori, nämligen att den socialdemokratiska tidningspolitiken icke är ekonomiskt försvarbar, och i sig predestinerar de socialdemokratiska tidningarna att hamna i underläge.
Det finns en klart markerad tendens
att, med ett begränsat antal organ till
sitt förfogande, sprida den socialdemokratiska pressen över hela landet.
För att kunna göra detta måste man
skapa regiontidningar, och dessa kan
helt naturligt inte ge samma goda lokala nyhetsbevakning som de rena
lokaltidningarna, oftast av borgerlig
färg. Genom att man tvingas hålla ett
nät av dyrbara platskorrespondenter
och platskontor får man dessutom
sämre resurser att bevaka den egna
ortens nyhetsområde, varför även utgivningsortens läsare till största delen
föredrar ett konkurrerande, borgerligt
organ.
Även detta är naturligtvis en teori,
likaväl som den om annons-upplagespiralen. I debattskriften ges dock åtskilliga belägg för att tidningspolitiken är av avgörande betydelse för en
dagstidnings ekonomi. Utredningen
har med siffror visat, att andratidningar i ett visst upplageläge inte har
mindre annonsintäkter än lika stora
förstatidningar. Det är inte heller på
intäktssidan, som andratidningarnas
ekonomiska underläge kommer fram.
Tvärtom har andratidningarna sedan
utgifter för papper och postdistribution avdragits, större intäkter per exemplar än någon förstatidningsgrupp.
Vad som orsakar andratidningarnas
förluster, är deras stora kostnader för
löner och distribution. Räknat per
exemplar har andratidningarna ca
10 % större lönekostnader än första- 260
tidningarna och distributionskostnaderna torde ligga 20 % högre.
Om det nu verkligen skulle förhålla
sig så, att tidningspolitiken avgör det
ekonomiska utfallet, kan naturligtvis
presstödet komma att behövas. Utredningen har som mål för den statliga
tidningspolitiken satt, att de små lokaltidningarna skall försvinna och ersättas med regiontidningar. Hela den
svenska pressen skall alltså följa den
socialdemokratiska presspolitiken, och
kommer då naturligtvis att få känna
på motsvarande kostnadstryck.
Vad som skulle ligga närmare till
hands än ett förslag om statsstöd till
socialdemokratiska förlusttidningar
(för det är egentligen det saken gäller) vore en rekommendation till arbetarpressens ledning, att ge avkall
på ambitionerna att täcka hela landet
med sin press, och i stället skapa konkurrenskraftiga lokalorgan av samma
typ som de borgerliga. Risken att tappa några röster genom att vissa delar
av landet inte har tillgång till socialdemokratisk lokalpress finns naturligtvis. Pressens betydelse som röstvärvare bör dock inte överskattas;
hade den varit så stor som man ibland
vill göra gällande, skulle vi här i landet varit förskonade från socialdemokratiska regeringar. Och även om en
koncentration av den socialdemokratiska pressen skulle medföra ett bortfall av några tusental röster, kan det
inte vara statens uppgift att subventionsvägen sörja för att den socialdemokratiska röstandelen inte minskar.