Dagens frågor
1966
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÅGOR
Det balkaniserade Afrika
När det nu efter någon tid är möjligt
att blicka tillbaka på frigörelseprocessen i Afrika med ett visst perspektiv
på händelserna, framstår det som helt
klart, att de röster som varnade för
följderna i stort sett har blivit sannspådda. Korruption, laglöshet, oordning och terror har blivit vardagliga
företeelser på många håll. Kort sagt:
de afrikanska staterna har med få undantag inte visat sig mogna för den
självständighet, som givits dem av de
forna europeiska kolonialmakterna.
Deras uppträdande i FN har vid ett
flertal tillfällen ytterligare befäst uppfattningen om brist på politisk mognad. Detsamma gäller deras agerande
i s. k. panafrikanska sammanhang. För
världsorganisationen utgör de afrikanska staternas agerande – inte
minst på grund av deras antal – en
ständig källa till oro. FN, vars rykte
genom organisationens uppträdande i
åtskilliga fall har blivit ganska skamfilat, riskerar att snabbt förlora än mer
av stabilitet och betydelse genom vissa afrikanska delegationers agerande
– Rhodesiaaffären är det senaste
exemplet.
Även om det således från många
synpunkter hade varit önskvärt att
fördröja utvecklingen mot självständighet för de tidigare kolonierna i
Afrika, är det samtidigt mot bakgrund av ett större historiskt perspektiv uppenbart, att detta knappast lå-
tit sig göra. Det två förödande europeiska inbördeskrigen hade i grun- 253
den försvagat kolonialmakterna och
dessutom allvarligt försvagat deras
anseende. Den tilltagande kommunistiska agitationen samt USA :s traditionella »antikolonialism» var ytterligare faktorer som påskyndade processen.
Trots den koloniala epokens kortvarighet – i många fall endast något
längre än ett halvsekel – och trots
bristen på resurser- de båda världskrigen hade slagit sönder det mesta –
bemödade sig likväl de europeiska
kolonialmakterna i många avseenden
att förbereda sina kolonier för en
framtida självständighet, som skulle
uppnås gradvis. Detta gällde inte
minst engelsmännen. Den styrelseform man ville ge kolonierna var
helt naturligt den parlamentariska
demokratien.
Detta är inte särskilt överraskande. I västerlandet har demokratien
blivit ett begrepp, som fått något av
religiö,s prägel över sig. Som en amerikansk iakttagare har uttryckt det:
vi betraktar demokratien som den
högsta formen av politisk organisation, som en bergstopp, vilken envar
försöker att klättra upp på. Men
många folk befinner sig inte på demokratiens berg utan på något helt
annat.
Den traditionella politiska strukturen i Afrika bygger på stammen
med en hövding i spetsen och underhövdingar under honom. Det kan
ibland leda till en hänsynslös diktatur men ofta också till en, låt vara
254
mycket relativ, sorts demokrati. Vad
som emellertid aldrig har tolererats
är den organiserade oppositionen, ett
alternativ. Detta leder enligt afrikansk
uppfattning till oenighet och intriger,
i yttersta fall till inbördeskrig. Mot
bakgrund av den afrikanska samhällsorganisationen förefaller detta
vara en uppfattning med åtskilligt
fog för sig. De stora skiljelinjerna i
Afrika utgörs inte av ideologier eller
teorier utan av stamtillhörighet, ras
och religion. I en parlamentarisk demokrati kan de politiska partierna
diskutera olika meningar om hur
saker och ting skall ordnas; partierna kan också från ett tillfälle till ett
annat ändra uppfattning. Men det går
inte att ändra stamtillhörighet eller
ras. Ett afrikanskt politiskt parti blir
lätt en organisation för en stam eller
en rasgrupp i syfte att vinna makten
över en annan stam eller ras. En styrelseform av västerländsk karaktär
med olika partier, uppbyggda på ett
sådant sätt, inbjuder ofta till inbördeskrig.
Tendensen i den afrikanska utvecklingen framstår nu relativt tydligt. Den
parlamentariska demokrati, som den
forna kolonialmakten lämnade efter
sig, oftast i form av en skriven författning, kastas nu över ända i det
ena landet efter det andra och ersätts av starkt centraliserade och
auktoritära regimer. I somliga länder
har detta skett genom s. k. enhetspartier, TANU i Tanzania, KANU i Kenya, MCP i Malawi är några exempel.
I andra länder har militären tagit
makten, i t. ex. Sudan, Kongo, Centralafrikanska republiken, övre Volta,
Dahomey och Nigeria. Om det är en
militär eller halvmilitär organisation,
som övertar makten, spelar från principiell synpunkt mindre roll. Det
centrala är att det måste finnas en
centralmakt med tillräckligt stark
organisation bakom sig för att kunna
styra. I en arme ar denna organisation redan färdig; ett politiskt parti
måste skapa den. Den principiella
grundvalen är dock i bägge fall densamma. Antalet »kupper» i de afrikanska länderna har ökat kraftigt.
Det torde kunna förutsättas, att den
parlamentariska demokratiens saga
– i den mån den överhuvud någonsin existerat i realiteten – snart är
slut på den afrikanska kontinenten.
Nigeria och revolten där i januari
i år är på sitt sätt ett skolexempel på
afrikanska motsättningar. Därtill kommer att särskild uppmärksamhet riktats mot landet på grund av dess
storlek. Revolten var främst rasinspirerad och leddes till övervägande delen av unga armeofficerare, tillhörande ibostammen i den östra regionen,
som revolterade mot den dominans,
som utövats av de hansatalande folken i den norra regionen och dess
förbundna i de andra regionerna. I
mångt och mycket baserar sig motsättningarna på de muhammedanska
>>nordbornas» förakt för de kristna
eller alltjämt hedniska negerstammar, vilka för icke så länge sedan utgjorde tacksamma objekt för välorganiserade slavjakter. Ibos har emellertid i långt större utsträckning än folken i den norra regionen anpassat sig
till och tagit del i den utveckling,
som förmedlats under det engelska
kolonialväldet. Liknande motsättningar går igen i många andra länder och ofta i grövre former: de veritabla folkmorden i Burundi, de bestialiska morden på tusentals araber
under negerrevolten i Zansibar, den
pågående arabiska massutrotningen
av negrer i södra Sudan, otaliga andra exempel ej nämnda. Den dag torde
inte heller vara fjärran, då många av
de nya länderna hunnit så långt, att
de kan ställa upp armeer av tillräcklig styrka för att effektivt bekämpa
varandra. Dagens inbördeskrig avlösta av morgondagens krig och ett FN,
alltför svagt på grund av de afrikanska delegationernas bristande politiska
mognad för att effektivt kunna ingripa, är inte något ljust framtidsperspektiv.
Den senaste barbariska avrättningen i Kongo av fyra tidigare ministrar,
motståndare till diktatorn Mobutu, är
en god illustration till den afrikanska
tragedien. Det ekonomiska biståndet
till de afrikanska u-länderna behövs.
Men kanske ännu viktigare är det
att finna former för att göra de
underutvecklade folken meddelaktiga
av den västerländska rättskulturen, så
att begrepp som humanitet och medmänsklighet får ett reellt innehåll
också i det svarta Afrika.
Dansk vänsterglidning?
Folketinget avslutade sin session
utan den bebådade stora skatteöverenskommelsen. Oron inom socialdemokratien efter valnederlaget i mars
var för stor för att man skulle våga
ingå en omfattande förlikning med de
två tidigare regeringspartierna, Det
konservative Folkeparti och Venstre.
Sammanbrottet av förhandlingarna
skedde, då de två oppositionspartierna önskade garantier för att vinsten
av mervärdesskatten verkligen skulle
användas till lättnader i den direkta
beskattningen. De villkor, som de två
oppositionspartierna uppställde, ville
regeringen inte godtaga, och socialdemokratien vägrade själv att föreslå
andra garantier i sammanhanget. Därmed sprängdes förhandlingarna.
Förhandlingarnas sammanbrott har
givit anledning till starka krav inom
socialdemokratien (bl. a. från vice ordföranden Hans Rasmussen och den tidigare statsministern Viggo Kampmann) på att partiet nu skall radikalisera sin politik genom att ställa käll- 255
skattens genomförande och skatteavdragsrättens borttagande främst på ett
skatteprogram till hösten. statsminister Krag förefaller att vara benägen
för att göra källskatten till ett ultimatum men däremot inte villig att
binda sig ifråga om avdragsrättens
upphävande. I detta avseende överensstämmer hans inställning med väljareflertalets enligt Gallups undersökningar.
situationen inom socialdemokratien
präglas av stor oro. Hans Rasmussen
och Viggo Kampmann har bägge starkt
kritiserat regeringen. Viggo Kampmann är med i ledningen av en ny
organisation inom partiet, ”Socialdemokratisk Samfund”, som har uppställt ett eget och långt radikalare
skatteprogram än regeringens. Hans
Rasmussen är enig med detta skatteprogram men önskar att organisationen skall upplösas, eftersom den utgör ett ”parti i partiet”. Under tiden
har den nya organisationen fått utrikesminister Per Haekkerup, kyrkominister Bodil Koch och partisekreterare Niels Mattbiasen som medlemmar.
Socialdemokratisk Samfund kämpar
för att genomföra socialdemokraternas program från 1961 (antaget under
Kamprnanos ledning), och man är beredd att utforma fler aktuella politiska krav än önskemålen i skattefrågan.
statsminister Krag har utan framgång
försökt ge sken av, att den nya organisationen är välkommen i partiet,
och att han är glad för att det kan
föras en öppen diskussion. Men sedan
dess har Kampmann uttalat, att regeringen ӊnnu inte har visat vad den
duger till”, och Hans Rasmussen, att
”man inte kan föra politik på Gallup”.
Gentemot den socialdemokratiska
splittringen står också en splittrad opposition. Visserligen lyckades det för
de konservativa och Venstre att komma något så när samlade ur de
spräckta skatteförhandlingarna, men
256
det nära samarbete som fanns på Erik
Eriksens tid, finns inte längre. I folketingets slutdebatt ställde Vensireledaren Hartling en svag dagordningsfråga, som kunde antagas av samtliga
partier utom Aksel Larsen (som avstod från att rösta), och därmed hindrade Venstre andra från att ställa ett
direkt misstroendevotum. Det konservative Folkeparti underrättades först
i sista stund – liksom Radikale
Venstre – om detta steg.
Det radikala partiet har tagit ett
steg till vänster. Det har förklarat sig
som motståndare till en samlad borgerlig regering och har erbjudit socialdemokraterna att förhandla om
avdragsrättens borttagande. På partiets landsmöte, där dessa uttalanden
gjordes, antogs också en resolution
om diplomatiskt erkännande av den
nuvarande östtyska regimen.
Utvecklingen inom Radikale Venstre betraktas som ett nederlag för Poul
Hartlings försök till ett ”mittensamarbete” mellan Venstre och radikalerna,
men fortfarande förklarar åtskilliga
av de ledande inom Venstre, att VRdiskussionerna, som inleddes i augusti i fjol, skall fortsätta.
Från konservativt håll uppmanar
man Venstre attt återupptaga det tidigare förtroendefulla samarbetet mellan de två stora oppositionspartierna.
~orska försvarsprobleDl
Att norska försvarsproblem domineras av kostnadsfrågor är inte orimligt. Under nu löpande budgetår beräknas försvarsutgifterna till 2 miljarder norska kr, vilket innebär ca 16 o/o
av statsbudgeten och därmed dess
största post. En mindre del, ca 125
miljoner kr, täcks av bidrag från huvudsakligen USA. Under den stora
uppbyggnaden av norskt försvar, alltsedan Norge anslöt sig till Atlantpakten, har sådana bidrag betalat ca 1/3
av samtliga kostnader. Den amerikanska, men även kanadensiska hjälpen har fördelats på s. k. infrastrukturmedel, dvs. medel för utbyggnad
av flygplatser, förbindelser och annat, och på vapenhjälp. Norge har på
så sätt fått ett förhållandevis starkt
men framför allt tekniskt modernt
försvar. Inte minst i fråga om flyg,
flygstridsledning och radarbevakning
ligger Norge anmärkningsvärt långt
framme.
Den utländska hjälpen håller emellertid på att avvecklas, och det norska
problemet kommer att bli att hålla
standarden uppe utan att låta försvarskostnaderna uppta en proportionellt större del av budgeten. En svå-
righet i sammanhanget, också sammanhängande med rådande högkonjunktur, är som vanligt att få högt utbildade tekniker, t. ex. i flygvapnet,
att stanna i försvaret. Så länge utbildningen av norska flygare skedde praktiskt taget gratis i Kanada, spelade en
viss avgång mindre roll, men den tiden är nu förbi.
En annan dominerande fråga är naturligtvis vad som skall hända, då
NATO-fördragen går ut och skall revideras. På det hela taget är man i
Norge ganska enig om NATO-systemets fördelar. Norge kan inte försvara
sig ensamt. Norge har vidare varken
förutsättningar för eller vilja att anskaffa kärnvapen. Nordnorge är slutligen fortfarande av strategisk betydelse för USA :s försvar. Under sådana
omständigheter har man t. o. m. framkastat tanken, att Norge borde ingå
ett försvarsförbund med USA, om
NATO skulle upplösas. Men att det
sistnämnda verkligen skulle ske, att
detta på det hela taget så fruktbärande samarbete mellan fria nationer
skulle upphöra, är väl egentligen ingen som tror på. Att formerna för samverkan kanske måste förändras är en
helt annan sak.
Därmed är också sagt, att den trevande diskussionen om ett nordiskt
försvarsförbund, som nu åter låtit hö-
ra av sig, knappast haft någon god
resonansbotten i Norge. Denna fråga
togs upp i Danmark, där önskan att
finna alternativ till NATO är större,
och hälsades med en särskild välvilja
i svenska socialdemokratiska kretsar.
Den borgerliga norska regeringen torde se på frågan mycket realistiskt.
Vad skulle Norge egentligen vinna?
Sverige lär inte vara villigt att betala
något till norskt försvar; det söker ju
utvägar att skära ned sitt eget. Sverige lär vidare av transporttekniska
skäl varken kunna eller ens vilja
deltaga i försvaret av Nordnorge och
ännu mycket mindre av t. ex. Spetsbergen. Och slutligen är det ett faktum, att svenska officerare inte bara
är flera än de norska men att de också har en längre stabstradition. I integrerade nordiska staber skulle en
svensk dominans knappast kunna
undvikas. Ä ven om detta inte vore avgörande, finns säkert ett bestämt obehag inför tanken.
Att man i Sovjetunionen med nöje
skulle se, att Norge frigjordes från
NATO, har från Moskva demonstrerats tillräckligt med omväxlande hotelser och locktoner. Det troliga är
alltså, att det bästa för försvaret av
Norge är att landet stannar kvar inom
Atlantpaktens ram.
Sverige och Iran
Förhållandet mellan Sverige och
Iran är gott. Det gäller på det officiella planet, och ifråga om affärsförbindelser och på andra områden. Men det
finns ett sådant, som är långt ifrån
officiellt och där helt olika intressen
står mot varandra.
257
Iran utsätts liksom andra länder i
Främre Orienten för en intensiv kommunistisk propaganda. Detta sker
bland annat genom en hemlig radiosändare, som kallar sig ”Radio Iran”.
Den låg länge på östtyskt territorium,
men sedan några år tillbaka anses den
ha blivit flyttad. Den sänder nämligen
på samma sändare som den likaledes
hemliga ”Irakiska folkets röst”, och
om denna vet man med tämligen stor
säkerhet att den ligger någonstans i
Bulgarien. Ur sändningssynpunkt
förefaller detta också rimligt, men
naturligtvis kan inspelningarna försiggå på annat håll.
De iranska sändningarna sker på
arabiska, persiska och kurdiska, och
själva påstår ledarna för stationen att
de är iranska nationalister. Detta är
naturligtvis osanning: de är talesmän
för det i Iran förbjudna kommunistiska Tudeh-partiet. De står helt under
sovjetisk kontroll. Under våren 1966
blev några medlemmar av Tudeh-partiets centralkommitte uteslutna ur partiet, och ”Radio Iran” fördömde dem
för deras försyndelser. De hade följt
Pekings direktiv och till och med haft
för avsikt att grunda ett Pekingorienterat kommunistparti. ”Radio
Iran” visade i sin behandling av denna fråga liksom i en mångfald andra
program, att den är ett från Moskva
styrt propagandaorgan, riktat mot regimen i Iran.
Liksom andra sådana stationer önskar den mottaga lyssnarpost för att
kunna följa hur lyssnarna reagerar.
Svårigheten för kommunister och
andra i Iran att skicka post till en
”illegal” sändare i en satellitstat är
uppenbar. Men i den demokratiska
världen är postgången fri. ”Radio
Iran” uppmanar därför sina lyssnare
att skriva brev till sina vänner i Västeuropa och i USA, men att be dessa
vidarebefordra innehållet – till en
postbox på Kungsholmen i Stockholm.
258
Där blir tydligen breven omhändertagna och skickade österut. Postboxen
har emellertid nämnts först på senare
tid. Ännu förra året anmodades lyssnarna att se till att breven kom till
Alviksvägen 170, Bromma, hem till
den inte okände kommunistiske socialläkaren och stadsfullmäktigeledamoten John Takman. För honom hade
alltså de iranska, eller de sovjetiska,
kommunisterna fullt förtroende. Kanske blev uppgiften för betungande, eller
kanske var adressen svår att uttala
i radio på arabiska och andra språk.
Nu går i stället eventuell lyssnarpost
till ett postboxnummer, till någon tillförlitlig kommunist.
Saken kan synas obetydlig, men den
är inte ointressant. Den visar hur
kommunismen verkar världen över,
och tydligen under central ledning.
Också hos oss sitter trogna och pålitliga kommunister och ger sitt lilla bidrag till att störa freden och störta
regeringen i ett avlägset land, ett land
med vilket Sverige uppehåller vänskapliga förbindelser.
Diskontohöjningen
Redan när finansministern lade
fram sin januaribudget stod det klart
att den medicin han då ordinerade
inte skulle vara tillräckligt stark för
att målet, en förbättrad handelsbalans
utan alltför allvarliga interna rubbningar skulle nås. Än klarare framstod
nödvändigheten av om handlingskraft
vittnande åtgärder när kompletteringspositionen förelades riksdagen.
Det må vara osagt huruvida herr
Sträng egentligen vid det senare tillfället var beredd till hårdare tag eller
ej. Skulle emellertid så ha varit fallet, torde han av mera partitaktiskt
tänkande kolleger ha hindrats från att
tillgripa impopulära åtstramningsåtgärder.
Uppenbart var dock att något så-
dant måste göras; för en objektiv betraktare stod det fullt klart att den
antydan om en förbättrad utrikesbalans, som optimisterna möjligen kunde utläsa ur första tertialets statistik
rimligtvis måste vara påverkad av en
sådan mängd skiftande faktorer att
alla försök till tolkning måste förses
med starka reservationer. I det längsta ville dock regeringen hålla fast vid
illusionen att den ekonomiska situationen var under kontroll och att allt
skulle ordna sig bara man såg tiden
an.
När så äntligen tiden var mogen
för handling, kunde endast den politiskt minst farliga utvägen väljas –
höjning av riksbankens diskonto. Därmed kastades också den mask av nä-
ringslivsvänlighet, som regeringen
försökt anlägga. Gång på gång har den
sökt framhålla, att de offentliga investeringarna måste hållas tillbaka för att
näringslivets kapitalbehov skulle kunna säkras. När det har gällt att omsätta denna sköna teori i praktisk handling har man dock visat prov på en
aktningsvärd återhållsamhet. Några
konkreta åtgärder för att stärka nä-
ringslivets finansieringsmöjligheter
har man nogsamt undvikit att vidtaga.
~u skall de också, enligt riksbankschefens motivering för räntehöjningen hållas tillbaka till förmån för bostadsbyggnadsprogrammet. Förmodligen har man upptäckt att ett tillbakahållet bostadsbyggande – som ju i
stort sett är den enda vägen att på
kort sikt åstadkomma en kontraktion
av de offentliga investeringarna – inte är politiskt matnyttigt ett valår, i
synnerhet som många av de enskilda
medborgarna till råga på allt torde
bli i tillfälle att konstatera, att de med
möda tillkämpade löneförbättringarna
äts upp av prishöjningar. Det måste
ju finnas gränser för det mått av inopportunitet som regeringen kan
ådraga sig, må vara att denna som vanligt endast är ett resultat av gamla försyndelser.
Det torde alltså vara helt klart att
de uppställda målen, om de nu har
någon motsvarighet i sinnevärlden,
inte kan nås utan ytterligare åtstramningar. Att dessa i nuvarande läge
inte får drabba industriinvesteringarna är också uppenbart. Det är slutligen helt otroligt att regeringen, när
det efter valet blir dags att skrida till
handling, kommer att föredra piskan
framför moroten. Inte ens det faktum
att en enda fattig procent av landets
samlade löneinkomster i alla fall i absoluta tal motsvarar 600 miljoner kronor torde kunna få regeringen att inse
att en del kan stå att vinna genom
att det privata sparandel uppmuntras.
Offentliga utskottsförhör
Sedan statsministerns ”pojkar” för
drygt två år sedan lyckades förlama
den redan åldrade författningsdebatten genom att ta upp frågan om det
kommunala sambandet har författningsdiskussionen blivit stående på
ett stickspår utan att komma närmare
målet, en grundlagsrevision. Därför
är det stimulerande att debattörer alltjämt har ork att föra in nytt stoff i
debatten. Men när allt kommer omkring har ju undersökningar utförda
av bl. a. statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet visat
på socialdemokratins svårigheter att
vinna gehör för sambandstankarna
till och med i sina egna kadrar, och
det torde väl vara en tidsfråga när
statsministern tvingas överge sin förhalningstaktik.
Ett av de senaste inläggen i författningsdebatten har lagts fram av pol.
mag. Hadar Cars, universitetslektor
vid statsvetenskapliga institutionen i
Stockholm. Cars understryker ett väl- 259
bekant faktum att riksdagens
tyngdpunkt numera ligger i utskotten
– och rekommenderar en rad reformer för att göra dessas föråldrade arbetsformer mer lämpade för modernt
riksdagsarbete. Ett av de intressantaste förslag han aktualiserar är införande av ”hearings”, utskottsförhör
av amerikansk modell. Ett visst antal
av utskottsledamöterna, givetvis även
en minoritet av rimlig storlek, skulle
få rätt att begära att experter, förvaltningstjänstemän och även statsråd
skulle inkallas för att redogöra för
vissa frågor. ”Förhören” skulle vara
offentliga och bevakas av press och
radio/TV.
Det finns förvisso skäl att ställa sig
skeptisk till nyttan av en sådan reform. Erfarenheterna från TV-sända
remissdebatter och reportage från
riksdagens frågestunder har visat att
partidisciplinen och personliga linslusanlag snarare än allmänhetens politiska intresse stärkts när massmedia
tågat in i riksdagshuset. Men denna
invändning väger relativt lätt mot
kravet på större möjligheter framför
allt för utskottsminoriteten. Som professor Gunnar Heckscher framhöll under författningsdebattens inledningsskede står utskottskansliernas personal ofta i nära kontakt med departementet och intar därför ett slags
olycklig mellanställning mellan tjänstemän och politiker. Utskottsledamö-
terna har vidare att ta ställning till
utredningar som i allt högre grad är
beställningsarbeten utförda för departementschefernas räkning och inte
opartiska expertundersökningar.
Grundlagen förbjuder vidare statsrå-
den att uppträda inför utskotten men
lämnar dörren öppen för de formellt
mindre ansvariga statssekreterarna.
Dessa faktorer samverkar till att begränsa utskottens arbetsmöjligheter.
Infördes däremot ett ”hearing-system” skulle riksdagens möjligheter att
260
intensifiera sin kontroll över regeringen öka – även om ingen revolutionerande förbättring kommit till stånd.
Oppositionen, som för närvarande är
handikappad på grund av sin brist
på en utredningsapparat som kan mä-
ta sig med regeringens, skulle kunna
inkräva de upplysningar den önskar.
statsråden skulle kunna kännas på
pulsen betydligt effektivare än under
frågestunderna. Vidare skulle utskottsledamöterna verkligen ställas på samrna villkor som departementscheferna, eftersom dessa inte som i kamrarna skulle ha möjlighet att begära fö-
reträde på talarlistan för att tillförsäkra sig lämplig och väl tilltagen
sändningstid i t. ex. TV. Invändningen att offentlighet i utskotten bara
skulle medföra att den heliga partisolidariteten bleve allenarådande även
OJ! borgfred
i dessa överläggningar och att all saklig diskussion därför skulle tyna bort
faller vidare till marken eftersom allmänheten enbart skulle släppas in till
förhören och inte till utskottsöverläggningar i allmänhet.
Reformen är emellertid bara en
bland många som skulle kunna stärka
riksdagens, och framför allt oppositionens, möjligheter att granska regeringens sätt att handha regeringsuppdraget. När utskotten ändå är på tal,
vill man gärna önska att rekryteringsformerna för utskottens kanslipersonal togs upp till omprövning. Det är
givetvis olämpligt att personer från
departementen ”lånas ut” till riksdagen. Politiker eller inte – självfallet
bör alla riksdagens tjänstemän kunna
arbeta utan att störas av några lojalitetskonflikter.
De borgerliga partierna behöver inte bekriga varandra, men de
behöver inte för den skull undvika att redovisa för de olika program och särdrag som i alla fall finns dem emellan. Det har inte
Norges borgerliga partier heller underlåtit att tala om. Men del
politiska käbblet har förvisats till sophögen. De har nu visat den
väg som även våra tre icke socialistiska partier bör vandra. Det
är en enkel väg att gå, men inte förty effektiv.
sjuhäradsbygdens Tidning (cp)
Det balkaniserade Afrika
När det nu efter någon tid är möjligt
att blicka tillbaka på frigörelseprocessen i Afrika med ett visst perspektiv
på händelserna, framstår det som helt
klart, att de röster som varnade för
följderna i stort sett har blivit sannspådda. Korruption, laglöshet, oordning och terror har blivit vardagliga
företeelser på många håll. Kort sagt:
de afrikanska staterna har med få undantag inte visat sig mogna för den
självständighet, som givits dem av de
forna europeiska kolonialmakterna.
Deras uppträdande i FN har vid ett
flertal tillfällen ytterligare befäst uppfattningen om brist på politisk mognad. Detsamma gäller deras agerande
i s. k. panafrikanska sammanhang. För
världsorganisationen utgör de afrikanska staternas agerande – inte
minst på grund av deras antal – en
ständig källa till oro. FN, vars rykte
genom organisationens uppträdande i
åtskilliga fall har blivit ganska skamfilat, riskerar att snabbt förlora än mer
av stabilitet och betydelse genom vissa afrikanska delegationers agerande
– Rhodesiaaffären är det senaste
exemplet.
Även om det således från många
synpunkter hade varit önskvärt att
fördröja utvecklingen mot självständighet för de tidigare kolonierna i
Afrika, är det samtidigt mot bakgrund av ett större historiskt perspektiv uppenbart, att detta knappast lå-
tit sig göra. Det två förödande europeiska inbördeskrigen hade i grun- 253
den försvagat kolonialmakterna och
dessutom allvarligt försvagat deras
anseende. Den tilltagande kommunistiska agitationen samt USA :s traditionella »antikolonialism» var ytterligare faktorer som påskyndade processen.
Trots den koloniala epokens kortvarighet – i många fall endast något
längre än ett halvsekel – och trots
bristen på resurser- de båda världskrigen hade slagit sönder det mesta –
bemödade sig likväl de europeiska
kolonialmakterna i många avseenden
att förbereda sina kolonier för en
framtida självständighet, som skulle
uppnås gradvis. Detta gällde inte
minst engelsmännen. Den styrelseform man ville ge kolonierna var
helt naturligt den parlamentariska
demokratien.
Detta är inte särskilt överraskande. I västerlandet har demokratien
blivit ett begrepp, som fått något av
religiö,s prägel över sig. Som en amerikansk iakttagare har uttryckt det:
vi betraktar demokratien som den
högsta formen av politisk organisation, som en bergstopp, vilken envar
försöker att klättra upp på. Men
många folk befinner sig inte på demokratiens berg utan på något helt
annat.
Den traditionella politiska strukturen i Afrika bygger på stammen
med en hövding i spetsen och underhövdingar under honom. Det kan
ibland leda till en hänsynslös diktatur men ofta också till en, låt vara
254
mycket relativ, sorts demokrati. Vad
som emellertid aldrig har tolererats
är den organiserade oppositionen, ett
alternativ. Detta leder enligt afrikansk
uppfattning till oenighet och intriger,
i yttersta fall till inbördeskrig. Mot
bakgrund av den afrikanska samhällsorganisationen förefaller detta
vara en uppfattning med åtskilligt
fog för sig. De stora skiljelinjerna i
Afrika utgörs inte av ideologier eller
teorier utan av stamtillhörighet, ras
och religion. I en parlamentarisk demokrati kan de politiska partierna
diskutera olika meningar om hur
saker och ting skall ordnas; partierna kan också från ett tillfälle till ett
annat ändra uppfattning. Men det går
inte att ändra stamtillhörighet eller
ras. Ett afrikanskt politiskt parti blir
lätt en organisation för en stam eller
en rasgrupp i syfte att vinna makten
över en annan stam eller ras. En styrelseform av västerländsk karaktär
med olika partier, uppbyggda på ett
sådant sätt, inbjuder ofta till inbördeskrig.
Tendensen i den afrikanska utvecklingen framstår nu relativt tydligt. Den
parlamentariska demokrati, som den
forna kolonialmakten lämnade efter
sig, oftast i form av en skriven författning, kastas nu över ända i det
ena landet efter det andra och ersätts av starkt centraliserade och
auktoritära regimer. I somliga länder
har detta skett genom s. k. enhetspartier, TANU i Tanzania, KANU i Kenya, MCP i Malawi är några exempel.
I andra länder har militären tagit
makten, i t. ex. Sudan, Kongo, Centralafrikanska republiken, övre Volta,
Dahomey och Nigeria. Om det är en
militär eller halvmilitär organisation,
som övertar makten, spelar från principiell synpunkt mindre roll. Det
centrala är att det måste finnas en
centralmakt med tillräckligt stark
organisation bakom sig för att kunna
styra. I en arme ar denna organisation redan färdig; ett politiskt parti
måste skapa den. Den principiella
grundvalen är dock i bägge fall densamma. Antalet »kupper» i de afrikanska länderna har ökat kraftigt.
Det torde kunna förutsättas, att den
parlamentariska demokratiens saga
– i den mån den överhuvud någonsin existerat i realiteten – snart är
slut på den afrikanska kontinenten.
Nigeria och revolten där i januari
i år är på sitt sätt ett skolexempel på
afrikanska motsättningar. Därtill kommer att särskild uppmärksamhet riktats mot landet på grund av dess
storlek. Revolten var främst rasinspirerad och leddes till övervägande delen av unga armeofficerare, tillhörande ibostammen i den östra regionen,
som revolterade mot den dominans,
som utövats av de hansatalande folken i den norra regionen och dess
förbundna i de andra regionerna. I
mångt och mycket baserar sig motsättningarna på de muhammedanska
>>nordbornas» förakt för de kristna
eller alltjämt hedniska negerstammar, vilka för icke så länge sedan utgjorde tacksamma objekt för välorganiserade slavjakter. Ibos har emellertid i långt större utsträckning än folken i den norra regionen anpassat sig
till och tagit del i den utveckling,
som förmedlats under det engelska
kolonialväldet. Liknande motsättningar går igen i många andra länder och ofta i grövre former: de veritabla folkmorden i Burundi, de bestialiska morden på tusentals araber
under negerrevolten i Zansibar, den
pågående arabiska massutrotningen
av negrer i södra Sudan, otaliga andra exempel ej nämnda. Den dag torde
inte heller vara fjärran, då många av
de nya länderna hunnit så långt, att
de kan ställa upp armeer av tillräcklig styrka för att effektivt bekämpa
varandra. Dagens inbördeskrig avlösta av morgondagens krig och ett FN,
alltför svagt på grund av de afrikanska delegationernas bristande politiska
mognad för att effektivt kunna ingripa, är inte något ljust framtidsperspektiv.
Den senaste barbariska avrättningen i Kongo av fyra tidigare ministrar,
motståndare till diktatorn Mobutu, är
en god illustration till den afrikanska
tragedien. Det ekonomiska biståndet
till de afrikanska u-länderna behövs.
Men kanske ännu viktigare är det
att finna former för att göra de
underutvecklade folken meddelaktiga
av den västerländska rättskulturen, så
att begrepp som humanitet och medmänsklighet får ett reellt innehåll
också i det svarta Afrika.
Dansk vänsterglidning?
Folketinget avslutade sin session
utan den bebådade stora skatteöverenskommelsen. Oron inom socialdemokratien efter valnederlaget i mars
var för stor för att man skulle våga
ingå en omfattande förlikning med de
två tidigare regeringspartierna, Det
konservative Folkeparti och Venstre.
Sammanbrottet av förhandlingarna
skedde, då de två oppositionspartierna önskade garantier för att vinsten
av mervärdesskatten verkligen skulle
användas till lättnader i den direkta
beskattningen. De villkor, som de två
oppositionspartierna uppställde, ville
regeringen inte godtaga, och socialdemokratien vägrade själv att föreslå
andra garantier i sammanhanget. Därmed sprängdes förhandlingarna.
Förhandlingarnas sammanbrott har
givit anledning till starka krav inom
socialdemokratien (bl. a. från vice ordföranden Hans Rasmussen och den tidigare statsministern Viggo Kampmann) på att partiet nu skall radikalisera sin politik genom att ställa käll- 255
skattens genomförande och skatteavdragsrättens borttagande främst på ett
skatteprogram till hösten. statsminister Krag förefaller att vara benägen
för att göra källskatten till ett ultimatum men däremot inte villig att
binda sig ifråga om avdragsrättens
upphävande. I detta avseende överensstämmer hans inställning med väljareflertalets enligt Gallups undersökningar.
situationen inom socialdemokratien
präglas av stor oro. Hans Rasmussen
och Viggo Kampmann har bägge starkt
kritiserat regeringen. Viggo Kampmann är med i ledningen av en ny
organisation inom partiet, ”Socialdemokratisk Samfund”, som har uppställt ett eget och långt radikalare
skatteprogram än regeringens. Hans
Rasmussen är enig med detta skatteprogram men önskar att organisationen skall upplösas, eftersom den utgör ett ”parti i partiet”. Under tiden
har den nya organisationen fått utrikesminister Per Haekkerup, kyrkominister Bodil Koch och partisekreterare Niels Mattbiasen som medlemmar.
Socialdemokratisk Samfund kämpar
för att genomföra socialdemokraternas program från 1961 (antaget under
Kamprnanos ledning), och man är beredd att utforma fler aktuella politiska krav än önskemålen i skattefrågan.
statsminister Krag har utan framgång
försökt ge sken av, att den nya organisationen är välkommen i partiet,
och att han är glad för att det kan
föras en öppen diskussion. Men sedan
dess har Kampmann uttalat, att regeringen ӊnnu inte har visat vad den
duger till”, och Hans Rasmussen, att
”man inte kan föra politik på Gallup”.
Gentemot den socialdemokratiska
splittringen står också en splittrad opposition. Visserligen lyckades det för
de konservativa och Venstre att komma något så när samlade ur de
spräckta skatteförhandlingarna, men
256
det nära samarbete som fanns på Erik
Eriksens tid, finns inte längre. I folketingets slutdebatt ställde Vensireledaren Hartling en svag dagordningsfråga, som kunde antagas av samtliga
partier utom Aksel Larsen (som avstod från att rösta), och därmed hindrade Venstre andra från att ställa ett
direkt misstroendevotum. Det konservative Folkeparti underrättades först
i sista stund – liksom Radikale
Venstre – om detta steg.
Det radikala partiet har tagit ett
steg till vänster. Det har förklarat sig
som motståndare till en samlad borgerlig regering och har erbjudit socialdemokraterna att förhandla om
avdragsrättens borttagande. På partiets landsmöte, där dessa uttalanden
gjordes, antogs också en resolution
om diplomatiskt erkännande av den
nuvarande östtyska regimen.
Utvecklingen inom Radikale Venstre betraktas som ett nederlag för Poul
Hartlings försök till ett ”mittensamarbete” mellan Venstre och radikalerna,
men fortfarande förklarar åtskilliga
av de ledande inom Venstre, att VRdiskussionerna, som inleddes i augusti i fjol, skall fortsätta.
Från konservativt håll uppmanar
man Venstre attt återupptaga det tidigare förtroendefulla samarbetet mellan de två stora oppositionspartierna.
~orska försvarsprobleDl
Att norska försvarsproblem domineras av kostnadsfrågor är inte orimligt. Under nu löpande budgetår beräknas försvarsutgifterna till 2 miljarder norska kr, vilket innebär ca 16 o/o
av statsbudgeten och därmed dess
största post. En mindre del, ca 125
miljoner kr, täcks av bidrag från huvudsakligen USA. Under den stora
uppbyggnaden av norskt försvar, alltsedan Norge anslöt sig till Atlantpakten, har sådana bidrag betalat ca 1/3
av samtliga kostnader. Den amerikanska, men även kanadensiska hjälpen har fördelats på s. k. infrastrukturmedel, dvs. medel för utbyggnad
av flygplatser, förbindelser och annat, och på vapenhjälp. Norge har på
så sätt fått ett förhållandevis starkt
men framför allt tekniskt modernt
försvar. Inte minst i fråga om flyg,
flygstridsledning och radarbevakning
ligger Norge anmärkningsvärt långt
framme.
Den utländska hjälpen håller emellertid på att avvecklas, och det norska
problemet kommer att bli att hålla
standarden uppe utan att låta försvarskostnaderna uppta en proportionellt större del av budgeten. En svå-
righet i sammanhanget, också sammanhängande med rådande högkonjunktur, är som vanligt att få högt utbildade tekniker, t. ex. i flygvapnet,
att stanna i försvaret. Så länge utbildningen av norska flygare skedde praktiskt taget gratis i Kanada, spelade en
viss avgång mindre roll, men den tiden är nu förbi.
En annan dominerande fråga är naturligtvis vad som skall hända, då
NATO-fördragen går ut och skall revideras. På det hela taget är man i
Norge ganska enig om NATO-systemets fördelar. Norge kan inte försvara
sig ensamt. Norge har vidare varken
förutsättningar för eller vilja att anskaffa kärnvapen. Nordnorge är slutligen fortfarande av strategisk betydelse för USA :s försvar. Under sådana
omständigheter har man t. o. m. framkastat tanken, att Norge borde ingå
ett försvarsförbund med USA, om
NATO skulle upplösas. Men att det
sistnämnda verkligen skulle ske, att
detta på det hela taget så fruktbärande samarbete mellan fria nationer
skulle upphöra, är väl egentligen ingen som tror på. Att formerna för samverkan kanske måste förändras är en
helt annan sak.
Därmed är också sagt, att den trevande diskussionen om ett nordiskt
försvarsförbund, som nu åter låtit hö-
ra av sig, knappast haft någon god
resonansbotten i Norge. Denna fråga
togs upp i Danmark, där önskan att
finna alternativ till NATO är större,
och hälsades med en särskild välvilja
i svenska socialdemokratiska kretsar.
Den borgerliga norska regeringen torde se på frågan mycket realistiskt.
Vad skulle Norge egentligen vinna?
Sverige lär inte vara villigt att betala
något till norskt försvar; det söker ju
utvägar att skära ned sitt eget. Sverige lär vidare av transporttekniska
skäl varken kunna eller ens vilja
deltaga i försvaret av Nordnorge och
ännu mycket mindre av t. ex. Spetsbergen. Och slutligen är det ett faktum, att svenska officerare inte bara
är flera än de norska men att de också har en längre stabstradition. I integrerade nordiska staber skulle en
svensk dominans knappast kunna
undvikas. Ä ven om detta inte vore avgörande, finns säkert ett bestämt obehag inför tanken.
Att man i Sovjetunionen med nöje
skulle se, att Norge frigjordes från
NATO, har från Moskva demonstrerats tillräckligt med omväxlande hotelser och locktoner. Det troliga är
alltså, att det bästa för försvaret av
Norge är att landet stannar kvar inom
Atlantpaktens ram.
Sverige och Iran
Förhållandet mellan Sverige och
Iran är gott. Det gäller på det officiella planet, och ifråga om affärsförbindelser och på andra områden. Men det
finns ett sådant, som är långt ifrån
officiellt och där helt olika intressen
står mot varandra.
257
Iran utsätts liksom andra länder i
Främre Orienten för en intensiv kommunistisk propaganda. Detta sker
bland annat genom en hemlig radiosändare, som kallar sig ”Radio Iran”.
Den låg länge på östtyskt territorium,
men sedan några år tillbaka anses den
ha blivit flyttad. Den sänder nämligen
på samma sändare som den likaledes
hemliga ”Irakiska folkets röst”, och
om denna vet man med tämligen stor
säkerhet att den ligger någonstans i
Bulgarien. Ur sändningssynpunkt
förefaller detta också rimligt, men
naturligtvis kan inspelningarna försiggå på annat håll.
De iranska sändningarna sker på
arabiska, persiska och kurdiska, och
själva påstår ledarna för stationen att
de är iranska nationalister. Detta är
naturligtvis osanning: de är talesmän
för det i Iran förbjudna kommunistiska Tudeh-partiet. De står helt under
sovjetisk kontroll. Under våren 1966
blev några medlemmar av Tudeh-partiets centralkommitte uteslutna ur partiet, och ”Radio Iran” fördömde dem
för deras försyndelser. De hade följt
Pekings direktiv och till och med haft
för avsikt att grunda ett Pekingorienterat kommunistparti. ”Radio
Iran” visade i sin behandling av denna fråga liksom i en mångfald andra
program, att den är ett från Moskva
styrt propagandaorgan, riktat mot regimen i Iran.
Liksom andra sådana stationer önskar den mottaga lyssnarpost för att
kunna följa hur lyssnarna reagerar.
Svårigheten för kommunister och
andra i Iran att skicka post till en
”illegal” sändare i en satellitstat är
uppenbar. Men i den demokratiska
världen är postgången fri. ”Radio
Iran” uppmanar därför sina lyssnare
att skriva brev till sina vänner i Västeuropa och i USA, men att be dessa
vidarebefordra innehållet – till en
postbox på Kungsholmen i Stockholm.
258
Där blir tydligen breven omhändertagna och skickade österut. Postboxen
har emellertid nämnts först på senare
tid. Ännu förra året anmodades lyssnarna att se till att breven kom till
Alviksvägen 170, Bromma, hem till
den inte okände kommunistiske socialläkaren och stadsfullmäktigeledamoten John Takman. För honom hade
alltså de iranska, eller de sovjetiska,
kommunisterna fullt förtroende. Kanske blev uppgiften för betungande, eller
kanske var adressen svår att uttala
i radio på arabiska och andra språk.
Nu går i stället eventuell lyssnarpost
till ett postboxnummer, till någon tillförlitlig kommunist.
Saken kan synas obetydlig, men den
är inte ointressant. Den visar hur
kommunismen verkar världen över,
och tydligen under central ledning.
Också hos oss sitter trogna och pålitliga kommunister och ger sitt lilla bidrag till att störa freden och störta
regeringen i ett avlägset land, ett land
med vilket Sverige uppehåller vänskapliga förbindelser.
Diskontohöjningen
Redan när finansministern lade
fram sin januaribudget stod det klart
att den medicin han då ordinerade
inte skulle vara tillräckligt stark för
att målet, en förbättrad handelsbalans
utan alltför allvarliga interna rubbningar skulle nås. Än klarare framstod
nödvändigheten av om handlingskraft
vittnande åtgärder när kompletteringspositionen förelades riksdagen.
Det må vara osagt huruvida herr
Sträng egentligen vid det senare tillfället var beredd till hårdare tag eller
ej. Skulle emellertid så ha varit fallet, torde han av mera partitaktiskt
tänkande kolleger ha hindrats från att
tillgripa impopulära åtstramningsåtgärder.
Uppenbart var dock att något så-
dant måste göras; för en objektiv betraktare stod det fullt klart att den
antydan om en förbättrad utrikesbalans, som optimisterna möjligen kunde utläsa ur första tertialets statistik
rimligtvis måste vara påverkad av en
sådan mängd skiftande faktorer att
alla försök till tolkning måste förses
med starka reservationer. I det längsta ville dock regeringen hålla fast vid
illusionen att den ekonomiska situationen var under kontroll och att allt
skulle ordna sig bara man såg tiden
an.
När så äntligen tiden var mogen
för handling, kunde endast den politiskt minst farliga utvägen väljas –
höjning av riksbankens diskonto. Därmed kastades också den mask av nä-
ringslivsvänlighet, som regeringen
försökt anlägga. Gång på gång har den
sökt framhålla, att de offentliga investeringarna måste hållas tillbaka för att
näringslivets kapitalbehov skulle kunna säkras. När det har gällt att omsätta denna sköna teori i praktisk handling har man dock visat prov på en
aktningsvärd återhållsamhet. Några
konkreta åtgärder för att stärka nä-
ringslivets finansieringsmöjligheter
har man nogsamt undvikit att vidtaga.
~u skall de också, enligt riksbankschefens motivering för räntehöjningen hållas tillbaka till förmån för bostadsbyggnadsprogrammet. Förmodligen har man upptäckt att ett tillbakahållet bostadsbyggande – som ju i
stort sett är den enda vägen att på
kort sikt åstadkomma en kontraktion
av de offentliga investeringarna – inte är politiskt matnyttigt ett valår, i
synnerhet som många av de enskilda
medborgarna till råga på allt torde
bli i tillfälle att konstatera, att de med
möda tillkämpade löneförbättringarna
äts upp av prishöjningar. Det måste
ju finnas gränser för det mått av inopportunitet som regeringen kan
ådraga sig, må vara att denna som vanligt endast är ett resultat av gamla försyndelser.
Det torde alltså vara helt klart att
de uppställda målen, om de nu har
någon motsvarighet i sinnevärlden,
inte kan nås utan ytterligare åtstramningar. Att dessa i nuvarande läge
inte får drabba industriinvesteringarna är också uppenbart. Det är slutligen helt otroligt att regeringen, när
det efter valet blir dags att skrida till
handling, kommer att föredra piskan
framför moroten. Inte ens det faktum
att en enda fattig procent av landets
samlade löneinkomster i alla fall i absoluta tal motsvarar 600 miljoner kronor torde kunna få regeringen att inse
att en del kan stå att vinna genom
att det privata sparandel uppmuntras.
Offentliga utskottsförhör
Sedan statsministerns ”pojkar” för
drygt två år sedan lyckades förlama
den redan åldrade författningsdebatten genom att ta upp frågan om det
kommunala sambandet har författningsdiskussionen blivit stående på
ett stickspår utan att komma närmare
målet, en grundlagsrevision. Därför
är det stimulerande att debattörer alltjämt har ork att föra in nytt stoff i
debatten. Men när allt kommer omkring har ju undersökningar utförda
av bl. a. statsvetenskapliga institutionen vid Göteborgs universitet visat
på socialdemokratins svårigheter att
vinna gehör för sambandstankarna
till och med i sina egna kadrar, och
det torde väl vara en tidsfråga när
statsministern tvingas överge sin förhalningstaktik.
Ett av de senaste inläggen i författningsdebatten har lagts fram av pol.
mag. Hadar Cars, universitetslektor
vid statsvetenskapliga institutionen i
Stockholm. Cars understryker ett väl- 259
bekant faktum att riksdagens
tyngdpunkt numera ligger i utskotten
– och rekommenderar en rad reformer för att göra dessas föråldrade arbetsformer mer lämpade för modernt
riksdagsarbete. Ett av de intressantaste förslag han aktualiserar är införande av ”hearings”, utskottsförhör
av amerikansk modell. Ett visst antal
av utskottsledamöterna, givetvis även
en minoritet av rimlig storlek, skulle
få rätt att begära att experter, förvaltningstjänstemän och även statsråd
skulle inkallas för att redogöra för
vissa frågor. ”Förhören” skulle vara
offentliga och bevakas av press och
radio/TV.
Det finns förvisso skäl att ställa sig
skeptisk till nyttan av en sådan reform. Erfarenheterna från TV-sända
remissdebatter och reportage från
riksdagens frågestunder har visat att
partidisciplinen och personliga linslusanlag snarare än allmänhetens politiska intresse stärkts när massmedia
tågat in i riksdagshuset. Men denna
invändning väger relativt lätt mot
kravet på större möjligheter framför
allt för utskottsminoriteten. Som professor Gunnar Heckscher framhöll under författningsdebattens inledningsskede står utskottskansliernas personal ofta i nära kontakt med departementet och intar därför ett slags
olycklig mellanställning mellan tjänstemän och politiker. Utskottsledamö-
terna har vidare att ta ställning till
utredningar som i allt högre grad är
beställningsarbeten utförda för departementschefernas räkning och inte
opartiska expertundersökningar.
Grundlagen förbjuder vidare statsrå-
den att uppträda inför utskotten men
lämnar dörren öppen för de formellt
mindre ansvariga statssekreterarna.
Dessa faktorer samverkar till att begränsa utskottens arbetsmöjligheter.
Infördes däremot ett ”hearing-system” skulle riksdagens möjligheter att
260
intensifiera sin kontroll över regeringen öka – även om ingen revolutionerande förbättring kommit till stånd.
Oppositionen, som för närvarande är
handikappad på grund av sin brist
på en utredningsapparat som kan mä-
ta sig med regeringens, skulle kunna
inkräva de upplysningar den önskar.
statsråden skulle kunna kännas på
pulsen betydligt effektivare än under
frågestunderna. Vidare skulle utskottsledamöterna verkligen ställas på samrna villkor som departementscheferna, eftersom dessa inte som i kamrarna skulle ha möjlighet att begära fö-
reträde på talarlistan för att tillförsäkra sig lämplig och väl tilltagen
sändningstid i t. ex. TV. Invändningen att offentlighet i utskotten bara
skulle medföra att den heliga partisolidariteten bleve allenarådande även
OJ! borgfred
i dessa överläggningar och att all saklig diskussion därför skulle tyna bort
faller vidare till marken eftersom allmänheten enbart skulle släppas in till
förhören och inte till utskottsöverläggningar i allmänhet.
Reformen är emellertid bara en
bland många som skulle kunna stärka
riksdagens, och framför allt oppositionens, möjligheter att granska regeringens sätt att handha regeringsuppdraget. När utskotten ändå är på tal,
vill man gärna önska att rekryteringsformerna för utskottens kanslipersonal togs upp till omprövning. Det är
givetvis olämpligt att personer från
departementen ”lånas ut” till riksdagen. Politiker eller inte – självfallet
bör alla riksdagens tjänstemän kunna
arbeta utan att störas av några lojalitetskonflikter.
De borgerliga partierna behöver inte bekriga varandra, men de
behöver inte för den skull undvika att redovisa för de olika program och särdrag som i alla fall finns dem emellan. Det har inte
Norges borgerliga partier heller underlåtit att tala om. Men del
politiska käbblet har förvisats till sophögen. De har nu visat den
väg som även våra tre icke socialistiska partier bör vandra. Det
är en enkel väg att gå, men inte förty effektiv.
sjuhäradsbygdens Tidning (cp)