Dagens frågor

320
DAGENS FRÅGOR
EEC-förhandlingar genast
När EEC-staterna den 24 juli kunde komma överens om den framtida
gemensamma jordbrukspolitiken togs
ett stort steg mot integrationens fullföljande. Beslutet torde dock innebä-
ra mycket mera än ”bara” upprättandet av en enhetlig prisnivå för livsmedel för de sex ländernas 170 miljoner invånare. Det är samtidigt ett
bevis för att gemenskapskänslan vuxit
sig så stark på den europeiska kontinenten att de tvivel på det fortsatta
integrationsarbetet som emellanåt yppats helt kommer på skam. Tvärtom
torde de framtida problemen, ehuru
de inte bör bagatelliseras, kunna
komma att lösas i ett allt snabbare
tempo.
Inom näringslivet i de nordiska
länderna höjs allt fler röster mot inställningen att förhandlingar inte kan
påbörjas utan medverkan från Storbritannien. Det är uppenbart, att om
de nordiska staterna i sitt eget självklara intresse vill åstadkomma ett
närmande till EEC, måste de ta saken
i egna händer. Även Gunnar Lange
torde vara medveten om att engelsmännen inte i något slags altruistisk
välvilja kommer att föra de nordiska
länderna& talan inför EEC. Inte heller kan de förväntas välja en annan
tidpunkt än den, som bäst passar de
egna syftena. Den 11venska regeringens förhoppningar om att kunna åka
snålskjuts med den brittiska bör med
det snaraste skrinläggas. De nordiska
länderna gör nu bäst i att själva ta
initiativet och låta engelsmännen
hänga med bäst de kan. Hos våra
grannländer tycks man nu vara fullt
på det klara med detta.
Sverige och Vietnam
Hetsen mot USA:s Vietnampolitik,
ledd av en liten men högröstad vänsterradikal klick, fortsätter och tar sig
alltmera elakartade uttryck. Sivar Arners och likasinnades ”hata Amerika”-artiklar i stockholms-Tidningen
uppfattades på sin tid som illavarsIande tecken, och uppenbarligen med
rätta. Under våren och försommaren
följde en rad USA-fientliga demonstrationer, som i och för sig borde
ha tagits för vad de var: tonårsligister som ledda av hel- och halvkommunister avreagerade sig under storpolitikens täckmantel. Det skall understrykas, att deltagarna aldrig uppgått
till mera än en handfull, som mest
ett par hundra. Det ligger också i sakens natur, att polistillstånd i vanlig
ordning åldrig inhämtats för demonstrationerna. Just det otillåtna har
tydligen varit en nödvändig ingrediens för att stimulera till deltagande.
Ledningen för de ”spontana” demoustrationerna har dock ägnat stor mö-
da åt att i förväg informera d.väl polisen – i förhoppning om bråk –
som vissa tidningar och framför allt
radion och televisionen om tid och
plats för aktionerna. Om massmedia
behandlat intermezzona som de bagateller det i själva verket varit fråga
om – om inte från ordningssynpunkt
så dock i varje fall från politisk synpunkt – hade de sannolikt kommit av
sig redan från början. Utan publicitet
brukar dylika skumraskaktioner förkvävas ganska snabbt. Men i stället
har vissa tidningar och i synnerhet
televisionen ägnat incidenterna så
stor uppmärksamhet, att allmänheten
bibringats en många gånger felaktig
föreställning om de verkliga proportionerna och även om de bakomliggande syftena. Man kan i sammanhanget också tala om ett medvetet undergrävande av polisens auktoritet.
Så gick det som det gick. Uppmuntrade av uppmärksamheten och på sina håll välvilliga skriverier organiserade man som en kulmen skymfandet
av USA:s nationalsymbol, brännaodet
av amerikanska flaggor. Något åtal
blev det dock inte fråga om, sedan
polisen uppgivit, att man inte kunde
utpeka någon speciell anstiftare.
Det inträffade har lett till stor bitterhet i USA, och som New York Times har konstaterat, relationerna mellan Sverige och USA har försämrats.
Statsrädet Palmes beryktade Gävletal
förra sommaren har naturligtvis, liksom vissa tidningars inställning i hög
grad bidragit härtill. Icke utan skäl
talar man om ett Sverige som så länge
har varit isolerat i sin politik, att
svenskarna saknar förmåga att fatta
vidden av så avlägsna problem som
Vietnam.
Naturligtvis kan inte de senaste
USA-fientliga utfallen bidra till att
förbättra förhållandena. Den nu internationellt erkände författaren Peter
Weiss har i ett slag blivit internationellt ökänd dels genom sin utlovade
medverkan i den av Jean-Paul Sartre
och Bertrand Russel organiserade internation,na ”domstol”, som skall
fördöma USA:s politik i Vietnam, och
dels genom en komprometterande artikel i Dagens Nyheter i början av au- $USti, samtidigt publicerad i det öst- 321
tyska kommunistorganet Neues Deutschland (sic!) Artikeln är utan tvekan
en av de grövsta i sitt slag, som skrivits i svensk press. Direkt motbjudande är de jämförelser som görs mellan
USA och Hitler-Tyskland. Svenska
Dagbladet talar med rätta om de ”vantolkningar och invektiv, som formligen väller fram ur artikeln som ur en
kloak”, och erinrar även om att utan
USA:s insatser hade Weiss knappast
varit i den situationen, att han överhuvudtaget hade kunnat skriva fritt.
Aftonbladet (s) skyndar emellertid
fram med ett påstående, som torde
vara helt exempellöst i sin vänstervridning: ”Tyvärr är det inte så enkelt. Sverige har, liksom t. ex. Finland, Burma och Cambodja, gjort upp
om fredliga förhdllanden till stora
kommuniststater. Vi skulle inte vara
säkrare utan osäkrare, om amerikanerna försökte skydda oss som i Vietn am.”
Exemplen är verkligen fantastiska.
Att jämföra Sveriges utrikespolitik
som likvärdig med Burmas och Cambodj!ls samt med Finlands beroendeförhällande till Sovjet! Och vilken
uppgörelse skulle Sverige ha gjort
med Sovjet och Kina’l Framstår det
vänskaps- och biståndsfördrag, som
utgör basen för Finlands utrikespolitiska förhållande till Sovjet som nå-
got eftersträvansvärt också för Sveriges vidkommande? Om Aftonbladet
avser att göra sii till talesman för en
ny utrikeapolitisk vänstergiv, har detta otvivelaktigt sitt intresse – före
valet. Är det däremot fråga om tillfälliga förlöpningar av icke helt
onnligt slag, är det välkommet om
Aftonbladet dementerar sig själv.
Den amerikanska utrikespolitiken
tål sannerligen många gånger att kritiseras. Många misstag har begåtts i
det förgångna. Men just i Vietnam torde något altern~tiv till att stoppa den
kommunistiska aggressionen anoat än
med våld icke finnas. Peking framhärdar i en aggressivitet, som blir allt
starkare, och inte heller Nordvietnam
eller det från Hanoi ledda Vietcong
har vid något enda tillfälle visat nå-
gon som helst vilja till fred. Amerikanska förhandlingsinviter har gång
efter annan avvisats i hånfulla ordalag, och de amerikanska bombpauserna har endast lett till en ökad kommunistisk uppladdning. Vill man undvika, att hela Syrlöstasien i framtiden
faller offer för kommunismen, måste
kommunismen med eftertryck läras
läxan att våld kommer att mötas med
våld, varhelst och i vilken skepnad
det än uppträder.
I dagens läge framstår en ännu mera intensifierad amerikansk krigfö-
ring i syfte att åstadkomma ett snabbt
slut som den tyvärr enda utvägen. Det
kommer att medföra ökande umbä-
randen för såväl de amerikanska soldater, vilka har pålagts det tunga ansvaret att på främmande mark försvara friheten, som för det redan så
hårt prövade vietnamesiska folket.
Om offren kan bidra till fred i framtiden och att friheten bevaras för
andra folk, har de inte varit förgäves.
Detta borde vara uppenbart även för
det svenska folket.
statsstödet till partierna
När man på högerhåll och delvis
även på den liberala sidan av främst
principiella skäl bekämpade det socialdemokratiska förslaget om statligt
partistöd, dvs. skattefinansiering av
de politiska partierna, kunde man
bl. a. erinra om att de västtyska socialdemokraterna intog en ståndpunkt, som var diametralt motsatt
den som förfäktades av herr Erlander
och hans parti. Detta för regeringen
onekligen besvärande argument förstärktes ytterligare av att Västtyskland var det enda land, där statligt
partistöd förekom i den form, som av
riksdagen sedermera även beslutades
för Sveriges vidkommande.
De västtyska socialdemokraterna
har under de senaste åren i förbundsdagen strävat efter att begränsa det
statliga partistödet till egentlig ”bildnings- och studieverksamhet”, och
den socialdemokratiska delstatsregeringen i Hessen har till och med gått
så långt, att man hos författningsdomstolen i Karlsruhe överklagat förbundsdagens beslut om skattefinansiering av partierna.
När den svenska debatten om ett
statligt partistöd pågick, var den västtyska författningsdomstolen ännu inte klar med sitt ställningstagande.
Först i sommar har utslaget kommit.
Det innebär, att författningsdomstolen har förbjudit fortsatt finansiering
av de politiska partierna med statsmedel. Domstolen anser också, att
partiernas bildningsverksamhet knappast går att skilja från deras övriga
aktivitet. Med tanke på partiernas betydelse i en modern demokrati anses
det dock inte orimligt, att partierna
av allmänna medel får ersättning för
sina valkostnader. Men då måste
samtliga partier komma ifråga, som
deltar i en valrörelse. Annars blir det
inte fråga om tävlan på lika villkor.
Naturligtvis har den västtyska författningsdomstolens utslag stort intresse också· för oss i Sverige. Frågan
om statligt partistöd har från principiell ståndpunkt prövats av en opartisk instans och saken har befunnits
vara sjuk. Den är inte mindre sjuk
i Sverige. Det finns också anledning
att erinra om de närmast skandalösa
former, under vilka det svenska partistödet kom till. De kraftigt ökande socialdemokratiska tidningsförlusterna
och nedläggningen av Ny Tid föranledde regeringen att tillsätta den s. k.
pressutredningen. Trots de borgerliga
ledamöternas protester mot utredningens sätt att arbeta överhuvudtaget, levererades prompt ett hafsigt
och illa genomtänkt förslag om pressstöd. Detta avvisades av praktiskt taget samtliga remissinstanser, varefter
regeringen i strid med vanlig demokratisk praxis här i landet utan utredning lade fram ett förslag om partistöd, inte presstöd. I kraft av sin
maktfullkomlighet och med centerpartiets och kommunisternas stöd
drev regeringen igenom sitt förslag.
Tydligen förlitande sig på folks dåliga minne försökte sig regeringssidans
talesmän – dock utan större framgång – på konststycket att avvisa talet om att partistödet inte var något
annat än presstöd i en förtäckt och
annan form än pressutredningens havererade, samtidigt som man som
skäl för att ingen ny utredning behövdes hänvisade just till pressutredningen. I sanning ett sorglustigt skådespel,
föga värdigt den svenska demokratien!
Vart har då partipengarna gått’:
För socialdemokratiens vidkommande har det nu bekräftats, att av de
11,5 miljonerna har 8 milj. spenderats
på förlustbringande landsortstidningar, 2,5 milj. till att lägga ned Ny Tid
på nytt och 900.000 kr. till en valtidning. Så blev det alltså som man trodde. Presstöd i en förtäckt form, samtidigt som LO i glädjen över att ha
blivit av med en del av de betungande
pessutgifterna kanske kan kosta på
sig ett ännu större anslag till den socialdemokratiska valfonden än vanligt, en sorts tack för hjälpen!
De principiella invändningarna
mot det statliga partistödet har sannerligen icke minskat i styrka på
grundval av de senaste erfarenheterna. Ett ordentligt stöd åt partiernas
utredningsverksamhet, en rejäl arvodering av riksdagsmännen och ersättning för valkostnader är inte bara nå-
got rimligt utan önskvärt. Men därifrån är steget långt till en generell
323
skattesubventionering av vissa partier. Man hade gärna velat hoppas,
att de svenska socialdemokraterna
var mottagliga för sakskäl. Men det
kan förmodas, att vad som är sanning
och rätt för västtyska socialdemokrater och för författningsdomstolen i
Karlsruhe endast uppfattas som då-
ligt skämt i herr Erlanders Stockholm. Maktfullkomligheten får ej stö-
ras!
Ett socialdemokratiskt dilemma
I år, om inte förr, torde det socialdemokratiska partiet ha tvingats inse
att det utvecklats till ett ”förborgerligat” parti, politiskt men framför allt
organisatoriskt. Inför ett val, där man
i och för sig har tillräckliga bekymmer över inflationen, en kritisk avtalsrörelse och ett fördröjt bostadsbyggande, finner man sig plötsligt allvarligt hotad både från höger och
vänster. Det är inte så underligt att
partisekreterare Sten Andersson i den
situationen tycks ha gripits av en
mild förföljelsemani.
Hotet från den nya vänstern är på
sitt sätt intressantast. Från trettiotalet
fram till sextiotalets första hälft utvecklades kommunistpartiet från en
veritabel ungdomsrörelse till de gamla
uvarnas klubb. Den kommunistiska
stadshusgruppen i Stockholm utgör
en fin illustration: mellan 1935 och
1962 steg gruppens medelålder med
22 år. Hotet vänsterifrån kan inte ha
upplevts som särskilt allvarligt i det
socialdemokratiska högkvarteret förrän helt nyligen.
Den senaste tidens oppositionsrö-
relse i intellektuella s-kretsar har
dock accepterats av partiapparaten.
Socialdemokratiska studentförbundet
tycks rent av ha uppmuntrats att fortsätta sin partikritiska debatt: de hjälper till att skapa ett intryck av att
det är ”högt i taket” i partiet, att so- 324
cialisfiska tongångar inte helt .förklingat – och att man kan ha en radikal inställning utan att gå över till
kommunisterna. Det är symptomatiskt
att de socialdemokratiska medlemmarna av Forum Vänster – där även
kommunistledaren C-H Hermansson
ingår – alltjämt säger sig vara g<>da
socialdemokrater.
Men att oppositionen skulle sprida
sig utanför studentkretsarna tycks
partiet uppfatta som mer olycksbå-
dande. SSU:arna, med den välartade
Ingvar Carlsson i spetsen, har länge
agerat husbondens röst och visat sig
helt lojala mot partiapparaten. Därför tycks bestörtningen ha blivit stor
när de ledande i den stridbara SSUklubben stenbocken i Malmö just i
valkampanjens inledningsskede bröt
med ungdomsförbundet och förklarade sig vilja föra en fränare och mer
socialistisk politik. Trots att antalet
utbrytare var litet och hela aktionen
präglad av förvirring gick tidningen
Arbetet till häftig attack. Anklagelser
och motanklagelser avfyrades. Den
radikale författaren Jörn Svensson utpekades som en mystisk ”mister X”
och anstiftare. Kommunisternas ungdomsförbund, DU, sades ha skickat
lyckönskningstelegram. Om kalabaliken utlöstes enbart av den farsartade
utbrytningen saknar den alla proportioner. Bottnar den i rädsla för fler
revoltungar kan den vara förståelig.
Ryktet om en liknande aktion i Örebro tyder på att det jäser i vissa SSUkretsar.
Det är emellertid inte bara vänsterflanken som bereder socialdemokratin bekymmer. Att man inte känner
sig säker på grupperna på den mer
borgerliga kanten visar partisekreterare Sten Anderssons förvirrade korrespondens med Sveriges Radio och
de borgerliga partierna i valrörelsens
upptakt.
I nämnd ordning begärde hr Anderss<>n att temat för den första TVdebatten skulle ändras, att de tre borgerliga partierna skulle enas om en
representant till radiodiskussionen
”Duellen”, att mittenpartierna skulle
enas om en man. Sedan krävde också
Hjalmar Mehr dubbel programtid
eller rätt att ställa upp med två debattörer. öppna brev och vädjanden
duggade tätt och vittnade om att regeringspartiet gripits av tvivel på sin
förmåga att hålla kvar väljargrupperna i mitten, speciellt som borgfreden
allmänt uppfattas som en realitet.
Vid Broderskapsrörelsens kongress
bekräftade partisekreteraren själv sina
farhägor i en kraftig kritik mot det
nyss införda partistödet. S<>eialdemokraterna hade tvingats använda sin tilldelning till presstöd, medan de borgerliga förstärkt sina partiapparater.
Den socialdemokratiska partiapparaten står inför den föga tacksamma
uppgiften att försöka skapa en socialistisk politik för en förborgerligad
väljarkår. Enklast vore det kanske om
den högra handen slapp veta vad den
vänstra gör.
Allmän nytta för några få
I den nyligen utkomna skriften
”Makten och bostäderna”, ingående
i den analys av den socialdemokratiska maktapparaten, som den fristående organisationen Forum för Borgerlig Debatt nu successivt presenterar,
har författaren, pol. mag. östen Bohlin, påvisat den konflikt mellan ideologi och ekonomisk realism, som dt>
s. k. allmännyttiga bostadsföretagen
skulle få känning av i en friare hyresmarknad. En närmare analys av
allmänhetens nytta av att vissa företag
drivs utan vinstsyfte har emellertid
legat utom ramen för studien, som i
stället gått ut på att kartlägga det
politiska förhållandet mellan socialdemokratin <>eh de skilda organisationerna på bostadsområdet. Författaren noJer sig därför kort och gott
med att förvisa den ”allmännyttiga”
sektorns självkostnadsprincip till dess
rätta plats – den ideologiska skräp·
högen.
Att denna princip har kunnat hävdas så länge och i en sådan omfattning som skett på bostadssidan beror
naturligtvis på att man rört sig på
en reglerad marknad, där konsekvenserna av den ena avarten inte gått
att särskilja frän frän andra. Inom
konsumentkooperationen, som ju ursprungligen byggde på samma princip, har man sedan länge vant sig vid
att lägga affärsmässiga synpunkter på
verksamheten.
När emellertid politiker, av skäl
som kanske ytterst bottnar i avundsjuka, i vinsten ser något ohederligt
och samhällsskadligt i stället för att
uppfatta den som den produktionsreglerande faktor den i själva verket
är, tjänar de inte längre allmänheten.
De gör den i stället en björntjänst.
Genom att subventionera en viss nyttighet antingen direkt eller genom att
understödja dess produktion, försvagar man inte bara konkurrensens förmåga att pressa dess relativa priser.
Genom att kapitalet avlänkas från
sina naturliga fåror snedvrids och
fördyras även produktionen på andra
områden. Missförhållandena förstärks
ytterligare om i spetsen för de ”allmännyttiga” företagen står personer
utan erforderliga kvalifikationer, och
som mer eller mindre är beroende av ett fortsatt innehav av sin
position. Som visats i den berörda
skriften föreligger ett mycket starkt
samband mellan personlig kommunal
maktställning och inflytande över bostadsföretagens ledning. Den bekanta
tesen att ”allmiinnyttiga företag är så-
dana, som drar särskilt stor nytta av
det allmänna”, gäller inte bara företagen som sådana utan ofta i hög grad
iiven deras ledare.
325
Duro:x: och vinstkriteriet
Sedan det avslöjats att Durox-koncernen varit ute för att förvärva
Ytong-bolaget, har det i fjol socialiserade företaget äuyo kommit i blickpunkten. Även om försöket att förstatliga ytterligare en del av den svenska
byggnadsämnesindustrin inger känslor av olust, bör dock kritiken riktas
mindre mot agenrandet vid Ytang-förhandlingarna och mera mot handlandet sedan projektet spruckit. I och för
sig ligger det nämligen ingenting egendomligt i att köparen påpekar för den
tillämnade säljaren att nya skatteregler skulle träda i kraft vid halvårsskiftet; det kan på sin höjd betraktas
som något övermaga att förutsätta att
Ytongledningen inte kände till detta.
Helt annorlunda blir naturligtvis situationen om man i sammanhanget
från det statliga företagets sida gjort
gällande att vid en försäljning efter
halvårsskiftet dispens från realisationsvinstbeskattning inte skulle komma att medges. (I samband med
Bergslagets uppmärksammade förvärv
av Wikmanshyttan och Grycksbo erhölls sådan dispens.)
NUr det emellertid misslyckades att
göra valfläsk av det tilltänkta socialiseringsbytet har Duroxbolaget kommit att figurera i den socialdemokra·
tiska valpropagandan på ett helt annat sätt. När det nämligen visade sig
att den planerade Duroxutbyggnaden
i Skövde skulle kunna leda till en
omprövning av Ytongs ölandsprojekt,
försökte Tage Erlander först lugna
oroliga öländska kommunalmän med
att Durox ju ändå bara hade en marknadsandel om 1Oo/o, varför en utbyggnad inte kunde innebära någon större
förändring av konkurrensförhållandena. I påkommen medvetenhet om att
de planerade sammanlagda tillskotten
skulle vara större än den överskådliga efterfrågeökningen medgav statsministern dock att ett uppskjutande
326
av Duroxexpansionen kunde vara
tänkbar.
Därmed klarlades riskerna med en
statlig företagsamhet. Enligt statsministerns argumentation skulle alltså
andra faktorer än rent affärsmässiga
bedömningar komma att spela in i det
statliga företagets handlande. Det lå-
ter sig inte utifrån bedömas, vilket
av de båda projekten som har de största förutsättningarna för god lönsamhet, men det går inte att komma ifrån
att företagsekonomiska resonemang
måste vara vägledande för såväl statliga som privata bolag. Självfallet måste
de båda företagsformerna konkurrera
på lika villkor, vad gäller t. ex. leveranser och krediter. Uppger man redan från början vinstkriteriet, infinner sig omedelbart risken för subventioner av olika slag. Det ser ut som
om de onda aningar härom som framfördes förra året redan håller på att
besannas.
Polisen och vänsterhetsen
Svenska folket torde under den
gångna sommaren ha fått mer än nog
av sitt lystmäte efter brott. Först inträffade de s. k. raggarupploppen i
Furuvik med resultat att en ung polisman livsfarligt skadades av stenkastning, därefter hände det brutala polismordet i Nyköping – en polisman,
som överraskade ett par inbrottstjuvar sköts kallblodigt ihjäl. Den personliga tragiken är stor, och det finns
anledning att förstå de anhörigas bitterhet.
Desto mera upprörande är den reaktion, som varit förhanden i vänsterpressen. På många håll har man förlöjligat polisens insatser och beskärmat sig över polisens uppträdande.
K-pistbeväpnade poliser i stålhjälmar
i jakt efter polismördarna har föranlett vänsterpressen att ironisera över
polisen och polisens metoder i allmänhet. Det är förvisso inte första
gången detta inträffar, och det gör
det hela så mycket allvarligare. Det
är förklarligt, att polisens organisationer går till motangrepp mot vänsterpressens beskyllningar.
Det finns förvisso ingen anledning
att kritisera polisen men desto mera
att ta ett bestämt avstånd från de
skriverier, som förekommit i anslutning till de relaterade händelserna.
Att efter vad som inträffat beskylla
polisen för brutalitet och bristande
förmåga att hantera situationerna, är
i och för sig alltför groteskt för att
egentligen behöva bemötas. Här fullgör polisen sin många gånger otacksamma samhällstjänst och utsättes under fullgörandet av sina plikter för
brutalt övervåld. Men vänsterpressen
tar ligistelementen i försvar och inriktar sig på kritik av polisens metoder. Självfallet måste polisen skydda i första hand allmänheten och i
andra hand sig själva mot våldsverkare. Det är dess självklara plikt. Det
finns då ingen anledning att ironisera
över att polisen, beredd på alla eventualiteter i jakten på polismördarna,
i största möjliga utsträckning garderat sig själv samtidigt som man fullgjort sina förpliktelser, dvs. att ofördröjligen ta hand om de samhällsfarliga elementen.
Man frågar sig vad vänsterpressen
egentligen menar. Har man helt försvurit sig åt exempelvis Jörgen Erikssons uppfattning, dvs. att det är de
laglydiga ”borgarbrackornas” skuld,
att det inträffar brott och övervåld?
Har man alldeles tappat sinnet för
alla proportioner? Eller är det önskemålet att till varje pris uppträda avvikande, som varit vägledande?
Hur som helst innebär vänsterpressens uppträdande en allvarlig tankeställare. Det finns anledning att räkna
med en omfattande folkpsykologisk
reaktion. Nödvändigheten av självförsvar blir för medborgarna en realitet.
Vänsterpressen undergräver också genom sina skriverier den hittills omfattande medborgaropinionen för en
tillämpning av de humanitära idealen
också beträffande straffiagstiftningen.
Det finns ingen anledning att ta
brottslingen i försvar. Samhället är
nog så liberalt beträffande reaktionen mot brott. Däremot kan det finnas anledning att ytterligare överväga
möjligheterna för samhället att skydda sig mot de tilltagande våldsbrotten och inte minst att ge polisen,
samhällets tjänare, de resurser och
de fullmakter som är erforderliga för
ett effektivt skydd.
Två andra händelser förtjänar att
beröras. Den första är den s. k. tjuvriksdagen i Östersund. Värdet av denna vänsterbetonade ”opinionsyttring”
är visserligen synnerligen diskutabelt,
men det borde likväl ha funnits ett
givet tillfälle att här klart och tydligt
deklarera samhällets ståndpunkt, att
klargöra att skyddet för den laglydige
medborgaren under inga omständigheter kommer att eftersättas, samtidigt som man frän myndigheternas
sida ändå kunnat ta del av de praktiska reformförslag som framfördes
beträffande fångvården. Det är uppenbart, att mycket fortfarande brister
ifråga om eftervården, något som i sin
tur hotar att äventyra hela den humana strafflagstiftningen. Den länkorganisation, som bildats, och som är
det bestående resultatet av östersundssammankomsten, kan eventuellt
förtjäna uppmärksamhet i framtiden.
Den andra händelse, som på sistone
327
förekommit i spalterna är vad som
inträffade i anslutning till motortävlingarna i Karlskoga. Hart när obeskrivliga scener lär ha utspelats vad
gäller ungdomsfylleri och sedeslöshet.
Unga flickor utnyttjades på ett sätt
som till och med garvade socialvärdare icke sett maken till. Och reaktionen: från de ansvariga myndigheternas sida efterlyses fler popgalor
och danstillställningar (sic!). Vad
kan vara mera löjeväckande för de
skyldiga’l Kan de under sådana omständigheter få någon som helst respekt för samhället? Alternativen är
uppenbarligen två: att antingen effektivt se till att allt busliv upphör
med allt vad detta innebär av ökade
befogenheter för ordningsmakten
(vänsterpressen till trots) eller också
en resolut avstängning av tävlingarna
överhuvud (vilket också drabbar den
stora huvudparten helt oskyldiga och
motorintresserade). Valmöjligheterna
är angivna, någon tredje ståndpunkt
finns inte.
Vänsterpressen borde besinna sitt
ansvar och i tid sluta upp med nidskriverierna mot polisen. Sker icke
detta, finns det anledning att tro att
vi får en medborgarreaktion, som
också kan sopa bort allt det som vi
vill slå vakt omkring av en humaniserad strafflagstiftning. Vänsterpressens uppträdande skulle, om det varit
fråga om ett annat land än Sverige, ge
anledning till tal om en planerad
kommunistisk s. k. desinformation.
Det är innebörden av vänsterpressens
ideliga angrepp mot polisen, värt samhälles tjänare.