Dagens frågor

Dagens frågor
Sovjetunionen vid Medelhavet
Sedan striderna upphörde vid Suezkanalen,
har egentligen den enda marina aktivitet,
som man hört talas om från det östra hörnet av Medelhavet, varit besök i Alexandria och Port Said av sovjetryska örlogsfartyg. Men sådana besök har också förekommit långt väster om Egypten. Algeriet har
fått mottaga dem. Sovjetryska fartyg är
numera ganska vanliga i Medelhavet. En
uppskattning har gjorts av storleken av de
sovjetryska marina styrkor, som förekommer där, och man har kommit fram till
något mellan 40 och 50 fartyg. En Sverdlovkryssare ingår, och därtill kommer jagare, ubåtar och andra enheter. Med full
rätt har man undrat över var alla dessa
egentligen har sin bas. Att allt för ofta gå
tillbaka den långa vägen till Svarta havet
måste vara ytterst olägligt.
Egypten och Syrien har inte upplåtit
några baser. För president Nasser är det
sannolikt svårt nog att från Östblocket på
nytt taga emot vapen och med vapnen följande instruktörer. De sistnämnda kan i
alla fall gömmas undan. En flottbas i t. ex.
Alexandria vore något helt annat, ett alltför uppenbart erkännande av den beroendeställning, i vilken Egypten befinner sig när
det gäller att bygga upp en ny krigsmakt.
Däremot har Algeriet på senare tid kommit i blickpunkten. Också detta land får
för närvarande betydande leveranser av
krigsmateriel från Sovjetunionen. Dessa innefattar bland annat MIG-plan, och med
rätt eller orätt har det påståtts, att ledningsspråket inom det algeriska flygvapnet
för närvarande varken är arabiska eller
franska utan ryska. Ty det är där som på
andra håll. Ingen krigsmateriel, och allra
minst den särskilt komplicerade, levereras
utan åtföljande instruktörer. Det var som
bekant också så som USA började sin hjälp
till Vietnam.
När Frankrike utrymde Algeriet behöll
det genom avtalet i Evian rätten till vissa
baser, av vilka den största var marinbasen Mers el Kebir, strax väster om Oran.
Den skulle Frankrike få behålla i 15 år,
men den ansågs vara så betydelsefull, att i
avtalet inrymdes en överenskommelse att
tiden skulle kunna förlängas. Detta var
1962. I september 1967, alltså redan efter
5 år, förband sig Frankrike att lämna basen, och utrymningen skall vara avslutad
i februari i år. Detta väl utbyggda område,
som t. o. m. omfattar verkstäder och ledningscentraler konstruerade så att de har
fullständigt skydd mot kärnvapenanfall och
som kostat Frankrike 100-tals miljoner ännu under senaste år, skall återgå till Algeriet. Det förefaller vara orimligt att den
algeriska marinen skulle kunna övertaga
det.
Inom NATO är man inte utan skäl upprörd över den möjlighet, som man där betecknat som en sannolikhet, nämligen att
ryssarna bereds tillfälle att övertaga eller
i varje fall utnyttja anläggningarna. Därigenom skulle de få sin ivrigt eftersökta
bas för sin flotta i Medelhavet. Därmed
skulle också NATO bli omfattat i sin södra flank. Eftersom man numera ingenting
vet om hur Frankrike kommer att ställa
sig i ett krigsfall mellan öst och väst, är
Medelhavet i vissa lägen praktiskt taget
förlorat. Storbritannien har gett upp Malta,
och Frankrike ger upp Mers el Kebir.
Vad som föranlett Frankrike att på detta sätt försvaga NATO är inte så svårt att
räkna ut. Den franske generalstabschefen
general Ailleret har nyligen förklarat, att
Frankrike inte bör binda sitt försvar vid
några allierade. Därifrån är steget inte långt
till att Frankrike anser sig kunna avstå ifrån
att visa lojalitet med allierade som det nyss
haft. Vid en kall beräkning måste det vä-
sentliga vara vad Frankrike har att vinna.
Men i själva verket blir Frankrike självt
försvagat genom att avstå från tillgången
till Mers el Kebir, och framför allt från
kontrollen av området. Visserligen har det
sagts från franskt håll, att basen inte längre är ”strategisk bas”. Detta är knappast
riktigt. Inom basen kan, för att bara nämna ett exempel, kärnvapenbärande raketer
placeras.
Bakgrunden till detta franska steg, som
på sitt sätt bidrar till att försvaga Europa,
är troligen ganska komplicerad. En viktig
orsak kan vara den, att de franska försvarsutgifterna stigit på ett oroväckande
sätt. De franska kärnvapnen kostar oerhörda summor. Därtill kommer, att mycket som man förr fick genom och inom
NATO-högkvarteret i Paris måste fransmännen nu betala själva. Alltså tvingas
man att försöka spara på annat håll. Det
ligger då nära till hands att avstå från en
bas i ett arabiskt land. Detta ligger nämligen helt i linje med general de Gaulles allmänna proarabiska politik, så kraftigt demonstrerad i samband med hans fördö-
mande av Israel och nu också genom hans
vapenförsäljningar till Irak. Men viktigast
är förmodligen att Frankrike är i hög grad
beroende av att få olja från Algeriet, utan
att numera ha någon kontroll över de oljeproducerande områdena. Därmed betingar
oljan ständigt ett högre pris i politiska koncessioner. En verklig fara för Frankrike
kommer att uppstå den dag, då ingenting
mer finns att ge, annat än pengar, och då
kan överste Boumedienne lika gärna sälja
sin olja till Sovjetunionen som till Frankrike.
Osäker finansplan
Den nyligen framlagda statsbudgeten kan
inte sägas innehålla några sensationer, om
man dit inte räknar just det förhållandet
att mera uppseendeväckande inslag saknas.
Därmed är dock inte sagt, att en allmän
politisk uppslutning kring budgetens mål- 7
sättning och de bakomliggande bedömningarna är att vänta. För det första är det ju
valår och för det andra råder avsevärd
oenighet i konjunkturbedömningarna.
Finansministerns huvudbry med att fånga
den närmaste framtidens ekonomiska utveckling lär denna gång ha varit allvarligare än någon gång tidigare. Det är också
uppenbart, att den ekonomiska tendensbilden inbjuder till en rad helt skiftande
prognoser. Därtill kommer ju också de politiska övervägandena: valet kan ha stått
mellan en ekonomisk oförsvarbar valbudget och en mera konjunkturriktig, kärvare
linje. Herr Sträng har uppenbarligen valt
den senare linjen. Om detta skett i en anda
av ansvarsmedvetenhet eller om han varit
så övertygad om en seger för oppositionen
i höstens val, att han avsiktligt velat överlåta åt de borgerliga att i sinom tid skörda
de bittra frukterna, låter sig inte avgöra.
Ett klart positivt drag i den nu presenterade finansplanen är den demonstrerade
viljan att – äntligen – slå vakt om penningvärdet. Visserligen har vårt internationella konkurrensläge i så måtto förbättrats
att bytesbalansens underskott minskat avsevärt under 1967, men de flesta experter
förutser ett omslag under 1968. Till dessa
frågor kommer så den påtagliga avtappning, som valutareserven vidkändes efter
novemberdevalveringarna. På en månad
minskades den sålunda med ca en miljard
kronor. Aven om den snabba försämringen
till stor del är en högst tillfällig historia
och alltså i och för sig inte behöver vara
särskilt oroande, vittnar den om ett bristande förtroende hos omvärlden för vår
förmåga att hävda kronans värde.
Den återhållsamma linje, som finansministern nu slagit in på, torde främst vara
motiverad av behovet av just en utåtriktad styrkedemonstration. Då en restriktiv
ekonomisk politik är utmärkande för de
flesta för vår ekonomi betydelsefulla län- 8
der, skulle en isolerad expansionsekonomi,
ledande till översysselsättning, kunna leda
till ett mycket oroande läge. Hur frestande det än kan vara för oppositionen att
försöka vinna politiska framgångar genom
att vädja till det missnöje, som den försvagade sysselsättningen kan leda till, får den
inte glömma, att regeringen nu i stort sett
följer oppositionens tidigare rekommendationer. Att arbetslösheten genom den tidigare inflationspolitiken nu kommit att förstoras och framför allt i tiden koncentreras, bör inte föranleda förslag om en mera
allmänt expansionistisk poltik.
Sammanfattningsvis kan sägas, att årets
finansplan vilar på mycket osäker grund.
En endast måttligt starkare konjunkturuppgång i andra länder kan helt förändra
vårt utgångsläge. Å andra sidan behövs heller inte mycket av ökade restriktioner i
omvärlden för att den väntade konjunkturförbättringen helt skall utebli. Att sedan t.ex. en sådan nyckelpost i ekonomin
som bilförsäljningens ökning starkt tycks
ha överskattats, och att man i kreditmarknadskalkylen skattat utbudet från AP-fonden till en miljard kronor lägre än vad
fondens egna beräkningar indikerar, påvisar bara ytterligare behovet av en flexibel
ekonomisk politik. Det kan alltså inte anses uteslutet, att hr Sträng i höst – antingen han då sitter i kanslihuset eller på
oppositionsbänken – inte kommer att
frångå sin vana att förorda ytterligare skattehöjningar.
säkerhetstjänsten
Resultaten av den framlagda utredningen
om säkerhetstjänsten är synnerligen glädjande. Först och främst har det klargjorts,
att säkerhetspolisen inte verkar som någon
stat i staten. Den har fullgjort sin tjänst
enligt direktiv av Kungl. Maj:t. Vidare har
det understrukits, att insamling av material till de mångomtalade registren inte i
och för sig innebär en bedömning av dem
som råkar finnas där. Väsentligt är däremot hur utlämningen av material sker till
olika myndigheter. Denna utlämning har
skett utomordentligt restriktivt och under
omfattande, även parlamentarisk kontroll.
Och slutligen – fastän många fler punkter kunde kommenteras – har säkerhetstjänsten genom sitt arbete lyckats avslöja
och förhindra en mängd försök till infiltration av olämpliga element till känsliga
platser inom försvaret och annorstädes. Det
kan lugnt sägas, att säkerhetstjänsten har
gjort sig högt förtjänt om landet.
En eloge skall här också ges till regeringen, som tillsatte utredningen. Personvalet var känsligt. Men det skall vilja en
kvalificerad ovederhäftighet till för att ifrå-
gasätta integriteten hos de framstående och
högt aktade personer som placerades i utredningen.
En hel del förslag som utredningen framlagt förefaller vara lämpliga och riktiga.
Ett sådant är införandet av ”säkerhetssamtal” under ledning av en domare i vissa
speciella fall, där någon anser sig ha blivit missbedömd. De kan också bidra till att
minska dramatiken kring säkerhetstjänsten.
Möjligen kan de också bidra till att klargöra, att det inte är en persons åsikter som
sådana som kan vara olämpliga: var och
en får tycka vad han vill. Fråga är i stället om hur åsikterna överensstämmer med
de krav, som staten har rätt att ställa på
vissa särskilda befattningshavare, alltså en
avvägning av vilka risker staten önskar
taga. Vill man ändra på grunderna för risktagandet, får detta ske i demokratisk ordning.
Ett sådant resonemang kan givetvis inte
accepteras av dem som vill störta demokratisk ordning, alltså av kommunister och
likasinnade. Hr Hermansson meddelade
omedelbart, att han övervägde att anmäla
utredningen – för JO, alltså för den myndighet som har riksdagens särskilda uppdrag att övervaka lagars tillämpning. Det
är groteskt, men typiskt. För hr Hermansson och hans anhängare är det viktigt att
kampanjen mot statens säkerhetsorgan hålls
vid liv. Man kan därför lugnt räkna med
att en sådan kampanj kommer att drivas,
och tjänstvilliga personer kommer att finnas till reds.
Inte oväntat uppträdde sådana genast i
Sveriges Radio. Ett TV-program sändes,
vilket var så skandalöst ovederhäftigt och
missvisande, att radiochefen själv fann anledning att stoppa reprissändningen. Det
märkliga är att ingen ansvarig fanns som
ville stoppa första sändningen. Efteråt förklarades, att bandet till ett program gått
sönder och att det andra programmet fanns
färdigt att sättas in. Tro det den som vill.
Det skulle alltså ha berott av en tillfällighet att det mot utredningen riktade programmet förelåg färdigt samma kväll som
utredningens betänkande publicerades och
att det fanns till hands med rätt längd och
allt, då det först annonserade programmet
råkade gå sönder. Men även i så fall bör väl
någon eller några ha haft ansvar både för
programmet och för sändningen. Antingen
hade dessa personer ett så utomordentligt
dåligt omdöme att de måste offentligen desavoueras, eller utnyttjade de sin ställning
till ett medvetet försök att desinformera
allmänheten. Andra alternativ till förklaring kan knappast föreligga, och mellan
dem har radiochefen att välja.
Ägg är inga argument!
Helst skulle man vilja slippa att spilla ord
på den manifestation av våldsdyrkan, som
en grupp inom FLN-rörelsen gjorde sig
skyldig till genom den odiösa äggkastningen
mot en gästande amerikansk ambassadör.
9
Utanför en liten klick av vänsterextremister har tilltaget väckt harm och enhälligt
fördömande. Till och med hr Erlander, som
tidigare sagt sig hysa en viss sympati för
demonstrationerna mot U.S.A., har sagt
ifrån på skarpen .
Beklagligt nog går det inte att glömma
episoden; i debatten kring den har det framförts en principiell uppfattning av säregen
art, vars innebörd det är nödvändigt att
belysa närmare. Uppfattningen har uttryckts av Folke Isaksson i Dagens Nyheter i frågan: ”vad är viktigare, demonstrationernas form eller deras innehåll”. Själv
besvarar han inte uttryckligen frågan, men
hans ståndpunkt tycks framgå av flera uttalanden t.ex. ”Naturligtvis är äggkastning
ett dumt tilltag”, ”Formen var olämplig,
men i sak hade demonstranterna inte orätt”,
”Vi lever i en utkant av världen, men samtidigt mitt i världen, hotade (som alla andra) till våra liv. I en sådan belägenhet är
det inte orimligt om vissa meningsyttringar
blir obalanserade”.
Isaksson tillgriper sedan det välkända dialektiska knepet att blåsa upp en meningsmotståndares påstådda felgrepp till samma
dimension, som den handling han vill försvara. Han talar om ”hysterin sedan ett par
år på Svenska Dagbladets ledarsida, som
också den kan upplevas som ett tidstypiskt
utslag, en reaktion på ett inbillat eller verkligt tryck”. Sv.D. kan säkert svara för sig
själv, men vad Folke Isaksson än kan beskylla denna tidning för, inte är det väl
ändå för ”hysteri” på ledarsidan. Eller har
vi redan kommit så långt i värdegemenskapens klyvning, att varje hävdande av en
annan mening om vietnamkriget än vänsteruppfattningens, det må vara i aldrig så
måttfulla ordalag, är hysterisk? Eller att en
tidnings försvar för en lagbunden ordning
byggd på demokratiska rättsprinciper, skall
ställas som motsvarighet till den andra sidans sten- och äggkastning.
lO
I s~ fall kommer v~rt pluralistiska samhälle att utsättas för inre skakningar. Förutsättningen för ett s~dant samhälle är ju en
vidsträckt tolerans gentemot alla värderingar och handlingar, som icke är riktade
mot individens frihet och trygghet eller det
demokratiska samhällets funktioner. Ett
korollarium till denna toleransattityd är
att alla är överens om att inte tillgripa v~ld
mot oliktänkande; ett pluralistiskt samhälle kräver rentav en alldeles särskilt stark
beredvillighet att avst~ fr~n varje slag av
v~ld mot meningsmotst~ndare. Hur skulle
det g~ om man inom alla de otaliga opinionsgrupperna i en pluralistisk demokrati
ans~g just den egna värderingen s~ helig, att
den berättigar till v~lds~tgärder.
Konsekvensen av Folke Isakssons skenbart toleranta, först~ende och neutrala debattinlägg är att om en grupp anti-kommunister skulle kasta ägg p~ ryska ambassadören, som protest mot författarförföljelserna i Sovjetunionen, s~ skulle detta ses
med först~else. Det vore ”ett dumt tilltag”,
men ”det är inte orimligt om vissa meningsyttringar blir obalanserade”.
Ingalunda. Det vore en förbrytelse, som
borde h~rt fördömas av den allmänna opinionen och bestraffas i laga ordning. Nästa
steg är nämligen att man börjar si~ sina
medmänniskor eller skjuta p~ varandra.
Dithän f~r det icke g~. Olika uppfattningar
skall brytas mot varandra i den offentliga
debatten, den som har de bästa argumenten skall segra. HWer vi inte p~ det, är
humanitetens sak förlorad.
Det var det salig professor Kant menade, när han upplyste de stenkastande studenterna om att ”stenar är inga argument”.
Ägg är det inte heller!
Bokb~l på Lundagård?
Enligt tidningarna har fyra studentföreningar i Lund krävt att professor Torsten
G~rdlund skall avskedas fr~n sina poster
inom studentk~ren och att hans böcker
skall slopas som kurslitteratur. Anledningen
uppges vara föreningarnas missnöje med
den bok som professor G~rdlund gav ut
om Lamco i Liberia.
Hr G~rdlunds bok om företagsamheten
i Liberia har redan recenserats och kommenterats p~ m~nga h~ll, och det finns
ingen anledning att g~ in p~ den här. Den
skrevs för att klarlägga vad Lamco är, n~?-
got som befanns vara nödvändigt efter det
beryktade vänstervridna TV-reportaget.
Till en s~dan uppgift var det naturligt att
hämta T orsten G~rdlund, eftersom ingen
n~gonsin ifr~gasatt hans integritet. Boken
färdigställdes med all den kunskapsrikedom och den torra saklighet som kännetecknar författaren. Till skillnad fr~n de
protesterande studenterna gick han till problemet utan förutfattad mening. Ocks~ till
skillnad fr~n studenterna gick han till uppgiften med erfarenhet om vad han talade om.
Det förh~ller sig nämligen s~ att hr G~rd?-
lund inte bara tjänstgjort i ett u-land. Han
har ocks~ skrivit en bok som han kallat
”Att arbeta i u-land” och vilken otvivelaktigt är n~got av det klokaste som publicerats p~ svenska om s~dan verksamhet.
Det är allts~ bl. a. den boken som lundastudenterna skulle förhindras att läsa, om
de protesterande föreningarna skulle f~ sin
vilja igenom. Risk finns tydligen enligt
dem, att studenterna genom s~dan läsning
skulle lära sig n~got som inte stämmer överens med den doktrin de hyllar.
Åtminstone tv~ av de fyra föreningarna
h~ller sig nämligen med färdiggjorda ~sik?-
ter. Clartesektionen i Lund och Sydafrikakommitten är kommunistiska. En av föreningarna kallar sig Zenitgruppen, och det
är fr~n Stockholms horisont ännu inte fullt
klarlagt var den hör hemma, men man kan
ju förmoda att den är minst sagt vänster•
inriktad. Den fjärde är dock mest intressant. Det är den Socialdemokratiska studentklubben i Lund. Den har förenat sig
med två kommunistiska föreningar för att
fördöma en f. d. redaktör för den socialdemokratiska ideologiska tidskriften Tiden.
Statsminister Erlander bör, när han läste
·tidningsnotisen, ha sänt en saknadens tanke till sin tids Lund. Mycket kan sägas om
de radikala studenterna i Lund för 30 år
,sedan, men socialdemokraterna höll klara
gränser mot kommunisterna, och rätten att
.tänka själv ifrågasatte de aldrig.
Det kan visserligen i förstone tyckas att
de protesterande studenterna iakttagit en
viss behärskning i sina krav. De yrkar att
hr Gårdlund avsättes, men inte från sitt
utan bara från befattningar inom
studentkåren. De vill förbjuda läsningen
av hans böcker som kurslitteratur, men de
har ännu inte krävt att de skall brännas
offentligt på Lundagård. Men i övrigt är
det ju ingenting som skiljer deras önskfrån vad nazisterna gjorde på sin
För diktaturer är det livsviktigt att se
att särskilt den intellektuella eliten,
universitetsungdomen, blir indoktrinerad
på rätt sätt. Partiet bestämmer vad som
får läsas. Der Fiihrer denkt fiir uns. I Tyskland brändes Heine på bokbål, i gott sällskap med andra av världslitteraturens store.
I Sovjetunionen förvaras viss västerländsk
litteratur i biblioteken bakom särskilda galler, så att man kan kontrollera vem som
begär att få läsa den.
Men i båda länderna fanns, och finns än
i dag, studenter som i hemlighet och med
stor personlig risk letade sig fram till vad
som sagts från andra sidor och på andra
håll, som trodde på att för vetenskap krävs
objektivitet och översikt, som sökte frigöra sig från tvång och ville ut ur allt andligt fängelse. Det är dagens vänsterradikala
studenter förbehållet att med välbehag
11
framställa krav på att de själva skall stängas tnne.
Sovjet och balt-svenskarna
Den sovjetryska pressen har vid flera tillfällen under senare tid riktat häftiga angrepp
mot svenska medborgare av baltisk härkomst, och man har också i friskt minne den
skenrättegång som genomfördes för någon
tid sedan, varvid en i Sverige numera bosatt
balt dömdes till döden in contumaciam. Samma dag som utrikesminister Torsten Nilsson
inledde ett officiellt besök i Sovjetunionen,
den 27 november förra året, anklagades tio
namngivna est-svenskar i Komsomolskaja
Pravda för spionage till förmån för den amerikanska underrättelsetjänsten, CIA. Och i
december förekom nya beskyllningar, riktade mot balter i Sverige, för spionage. I början av januari levererades ett nytt häftigt angrepp av partiorganet Sovjetskaja Estonia.
Ett stort antal likaledes namngivna estsvenskar betecknades i den senaste artikeln
som ”gestapoagenter, SA-män, fascister, banditer och imperialistspioner”. Hårda attacker riktades också mot deltagarna i den s.k.
frihetsmarschen i Stockholm den 6 november, som bekant en demonstration med stor
anslutning mot kommunismen med anledning av bolsjevikrevolutionens 50-årsjubileum.
Det är i och för sig inte något nytt eller
oförklarligt att man i Sovjet ser med oblida
ögon på den aktivitet, som i exilen utövas
av balterna i syfte att någon gång i framtiden
återföra friheten till sina ockuperade hemländer. Men även om man är van vid att
det kommunistiska språkbruket aldrig drar
sig för ens de grövsta tillmälen, blir man nå-
got konfunderad över den senaste tidens förlöpningar. Sannolikt bekommer det inte vare
sig de många balt-svenskar som deltog i frihetsmarschen eller de många andra svenskarna, bland dem hrr Holmberg och Ohlin som
12
föredragshållare, att i den kommunistiska
propagandan stämplas som ”politiska avfällingar och förrädare”. Frågan är blott varför angreppen intensifierats så starkt på senare tid.
Kanske kunde det ligga nära till hands att
tro, att missnöjet med de sovjetryska ockupanterna blivit så märkbart i de baltiska staterna i dag, att man på partihåll ansett det
nödvändigt att vidtaga särskilda åtgärder
för att försöka hindra de i Sverige boende
balterna att genom sina olika organisationer
sprida upplysning till hemlandet om friheten
i västerlandet. Har ”liberaliseringen” inom
Sovjetunionen lett till ökande svårigheter i
utkanterna av imperiet? I och för sig borde
det inte förvåna, om satellitstaternas successiva frigörelse från beroendet av Moskva
också gav näring åt frihetssträvandena i de
länder, som under andra världskriget införlivades med Sovjetväldet. Det är allmänt
känt, att det särskilt i de baltiska staterna
råder ett vitt utbrett missnöje med russificeringsprocessen.
Det kan emellertid också finnas en annan
förklaring till angreppen på balt-svenskarna.
Det är möjligt, att man i Sovjetunionen tagit intryck av den vänsterextremistiska propagandan i vårt land, överskattat dess betydelse och ansett tidpunkten lämplig för att
på vanligt kommunistiskt maner genom s.k.
l
desinformation försöka misskreditera de antikommunistiska krafterna i Sverige, av vilka balterna utgör en viktig del.
De sovjetryska försöken att misskreditera
balt-svenskarna är på förhand dömda att
misslyckas av det enkla skälet att dessa utgör
en väl ansedd och helt integrerad befolkningsgrupp i det svenska samhället. Efter
andra världskriget valde omkring 30 000
baltiska flyktingar att stanna i Sverige. Av
dessa utgjorde esterna det överväldigande
flertalet. I många fall har de ingått äktenskap med svenskar, och i dagens läge torde
omkring 100 000 medborgare antingen direkt eller på fädernet eller mödernet härstamma från Balticum. De i Sverige uppvuxna eller födda generationerna är i regel två-
språkiga. De är helt integrerade i det svenska samhället men bevarar också sitt baltiska
kulturarv. Och vad mera är, de har övertagit sina föräldrars frihetspatos och inte glömt
vad som tvingade dessa bort från hemlandet.
Genom träget arbete har balt-svenskarna visat sin duglighet. De utgör ett gott tillskott
till den svenska folkstammen. Anklagelserna
mot dem som av frihetslidelse drevs att fly
från sina härtagna länder för att ha varit
”gestapoagenter”, ”fascister” etc. kan endast
utmana löjet och blir på så sätt en bumerang
mot kommunistdiktaturen.
13
rm
~~AHAAAlrER..-MHA f
1.a Sfr1AArftttR
J1~ 1
Swedish Rhapsody