Dagens frågor
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
General De Gaulle
Generalen höll stilen in i det sista. Ensam
i sitt rum, efter en lång arbetsdag, fick han
den hjärtattack som ändade hans liv. Efter en
stund var allt slut. Läkaren kom för sent för
att hjälpa. När generalens testamentariska fö-
reskrifter om begravningen öppnades, befanns
hans vilja vara att han skulle jordfästas bredvid den dotter, som han älskat. Inga tal skulle hållas. Vad som skall sägas om general De
Gaulle hör historien till.
De Gaulle deltog i första världskriget som
ung officer, sårades flera gånger och tillfångatogs. Mellan krigen gick han bl a på krigshögskola. Hans framgång var måttlig, ej på grund
av bristande arbete eller begåvning utan därför att han var något mycket fältherre för sin
ålder. Hans lärare uppskattade ej detta. De
visste, att få officerare någonsin blir fältherrar;
stabsofficerens vardag är inte mindre grå än
andras. De Gaulle stöddes i sin hotade karriär
av sin forne regementschef, som själv fört
höga befäl. Hans namn var Petain.
Det nya världskriget kom, och De Gaulle
var känd som stridsvagnsspecialist och tjänstgjorde som biträdande försvarsminister. Som
sådan fick han sitt tillfälle. I sista minuten
flydde han över till London. Hans beslut att
lämna Frankrike för att fortsätta kriget var
en av dessa händelser som ändrar historiens
gång. Andra världskriget hade vunnits av de
allierade utan de fria fransmännen – deras
insats var förhållandevis obetydlig – men utan
dem under De Gaulle som ledare hade Frankrikes ställning ännu i dag varit en annan.
De Gaulle stod under kriget i spetsen för
fransmännen först utanför, sedan inom Frankrike. Han var Frankrike. Han blev utomordentligt besvärlig att ha att göra med för både
den engelska och den amerikanska regeringen.
Roosevelt förstod honom aldrig och kunde inte handskas med honom. USA hade länge,
oväntat länge, sin representation hos marskalk
Petain. På Roosevelts uttryckliga begäran underrättades De Gaulle inte om landstigningen
i Nordafrika, och presidenten ställde samma
krav, då än mer orimligt och otänkbart att
tillmötesgå, om landstigningen i Normandie.
De Gaulle föraktade Roosevelt men behandlade Churchill med hänsyn och efter kriget
inte utan en viss hjärtlighet. Med Eisenhower
hade han föga gemensamt: en verklig sammanstötning tycks ha förekommit då den senare ville tillsätta amerikansk militäradministration i det befriade Frankrike och medförde
i USA tryckta franska sedlar som betalningsmedel. »C’est de la fausse monnaie», sade De
Gaulle.
Hur De Gaulle lämnade makten en tid
efter befrielsen och drog sig undan för att på
avstånd följa det förnyade partigrälet och
regeringsmaktens förfall är väl känt. Han
återkallades för att på nytt rädda staten när
krisen i Algeriet tycktes framkalla en militärrevolt. Utan tvivel är hans handlande med
Algeriet det mest omstridda under hans regeringstid. Han tillträdde för att bevara Algeriet åt Frankrike, det Algeriet som var en
erkänd del av moderlandet men som gjorde
uppror. Han slöt avtal med upprorets ledare,
han tvingade förtvivlade fransmän att återvända över Medelhavet till ett hemland som
de ej kände, och han bröt med sina generalskamrater och lät döma ut dödsdomar. Han
räddade Frankrike från inbördeskrig. Men
priset var högt.
De år han sedan hade kvar vid makten utmärktes av hela styrkan och hela svagheten
av De Gaulles personlighet. Sin utrikespolitik
drev han magnifikt, på absurditetens gräns.
Han närmade sig Sovjetunionen, han stötte ut
NATO-högkvarteret ur Frankrike, han motarbetade sexstatsmarknaden – i vilken Frankrike aldrig skulle ha gått in om han då rått –
och han reste slutligen till Quebec i Kanada.
»Quebec libre», i dessa dagar en tragedi,
gjorde han till en fars. Hans inrikespolitik
kännetecknades av en gammaldags ekonomisk
och monetär politik, av en betydande förståelse för sociala och särskilt arbetarfrågor
och av bristande uppfattning om det franska
undervisningssystemets föråldrade karaktär.
Egendomligt nog var det stormen kring sistnämnda fråga som fällde honom.
De Gaulle – av Gallien: ett märkligt sentida skott på en urgammal stam. Han var
fransman så som, lyckligtvis, endast få fransmän får tillfälle att vara det. Många av hans
landsmän har levat och dött under de 80 år
som hans liv varade. Många har gjort sig
förtjänta av sitt fosterland, några svek det.
Efter ännu någon generation är de glömda,
eller skuggor blott. Han, Charles le Grand,
kommer att stå kvar i minnet.
Maktbalansen vid Östersjön
Efter Sir Basil Liddell Harts död torde den
franske generalen Andre Beaufre vara Europas främste militäre teoretiker. Han har nyligen publicerat två artiklar i Figaro om
Frankrikes försvar. Inför den nya försvarsutredningens arbete kan det vara skäl att lyssna
till honom.
Han vänder sig mot dem, som anser att de
franska stridskrafterna är små i jämförelse med
vad de en gång varit och därför hävdar att
man inte får tillräcklig valuta för försvarsutgiftema. Men för pengarna, visar Beaufre, har
Frankrike med Västtyskland och Storbritannien likvärdiga styrkor; alla tre har en militär budget på omkring 25 milliarder kronor.
Västtysklands flyg och Storbritanniens flotta
är något överlägsna motsvarande franska styrkor, men i gengäld är franska armen starkare
än den brittiska och franska flottan betydligt
överlägsen den tyska. Mot denna faktiska bakgrund understryker Beaufre att i en värld, där
politisk jämvi•kt sedan någon tid råder, det försvar som franska folket bestämt sig för motsvarar en gemensam uppfattning om vad dessa stater bedömer vara nödvändigt för att
maktbalansen inte skall avgörande rubbas.
Konservativa och socialdemokratiska regeringar har därvid på olika håll kommit till samma resultat.
Hur kan man då mot bakgrund av detta re- 431
sonemang se på läget för Sveriges del? I väster och sydväst har vi NATO-staterna, Danmark och Norge. Med försvarsutgifter på sammanlagt närmare 4 milliarder kronor har vå-
ra skandinaviska grannländer stående armestyrkor på omkring 50 000 man, ett 20-tal
ubåtar, omkring 30 fregatter och kanonbåtar
samt drygt 300 flygplan. Delar av dessa styrkor är integrerade i NATO:s stridskrafter, och
både Danmark och Norge är om de angrips
tillförsäkrade bistånd av andra NATO-stridskrafter.
Vänder vi oss söderut, finner vi att Östtyskland har en militärbudget på 10 milliarder
kronor. För det håller landet en stående arme
på 100 000 man, en flotta med 27 jagare, 70
torpedbåtar och 20 landstigningsfartyg. Flyget
räknar 275 stridsflygplan. Dessutom finns
52 000 man militärt utbildade gränstrupper,
som ägnar sin tid åt att hindra människor från
att resa utomlands. Med 11 milliarder kronors
militärutgifter har Polen en stående arme på
200 000 man, 30 jagare samt 24 landstigningsfartyg, medan flyget har 750 plan. Till detta
kommer starka polis- och gränsskyddsförband.
Både Polens och Östtysklands styrkor står under sovjetryskt befäl inom Warszawapakten
och krigsmaterielen är sovjetrysk.
Mellan dessa utposter för Västs och Östs
försvarspakter ligger Sverige, som med en försvarsbudget på 5,8 milliarder kronor i fred
har en arme på omkring 55 000 man, 20
ubåtar, 15 jagare och 650 krigsflygplan. Vårt
försvar bidrar till jämvikten i detta område
genom att Sverige blir en stabil faktor att
räkna med ur militärpolitisk synpunkt. En på-
taglig ensidig minskning av vår styrka skulle
medföra att ett nytt strategiskt läge uppstod,
som skulle undergräva den relativa stabilitet som så länge varit utmärkande i vår närmaste politiska miljö. Det är intressant att
finna att man på denna enda punkt räknar
med vår militära medverkan när vi nu sö-
ker en form av inträde i EEC.
Om någon slutsats kan dras av alla krigiska konflikter efter 1945 är det den, att det
432
är nödvändigt för ett land att kunna försvara
sig så att det inte tvingas ge sig utan motstånd utan kan förhindra ett snabbt avgö-
rande eller en hastigt genomförd ockupation.
Ty annars kommer ingen till hjälp. Ungern
1956, Tjeckoslovakien 1968 (liksom en gång
1939) visar hur det går. Men lyckas man,
som Egypten, Algeriet, Indokina och nu Nordvietnam att försvara sig och dra ut på kriget,
då kan FN eller stormakterna ingripa och
åstadkomma vapenvila och förhandlingar, som
kan leda till en politisk lösning.
Att kärnvapen existerar ändrar f n ingenting. Vad har avgjort de nu långt fler än 50
väpnade konflikter, som utspelats efter 1945?
En enda sak, det angripna folkets motståndsvilja, manifesterat i dess landstridskrafter,
stödda av sjö- och flygstridskrafter, där så
varit möjligt, men framför allt av hela folket
i vapen. För svenska folket gäller intet undantag. Vad som behövs är utom vapen den
vilja till motstånd mot varje angripare, som
samlingsregeringens motståndsorder under beredskapsåren 1939-45 var ett så utomordentligt uttryck för.
Domar i Sovjetunionen
Det har under senare år påpekats i pressen, att
kulturklimatet i Sovjetunionen har hårdnat
ytterligare. Förmaningar och varningar har efterträtts av domar. Det senaste offret för den
sovjetiska »rättvisan» är den unge historikern
och författaren A. A. Amalrik, som dömts till
fem års fängelse i s k hårt läger. Inte ens åklagaren ville gå så långt, men domaren skärpte
straffet. Brottet – Amalrik har skrivit en liten
bok, där han kritiserat den alltmer byråkratiska regimen i Sovjetunionen och förutser
dess fall, om i en konflikt med t ex Kina den
röda armen skulle lida nederlag. Och denna
bok har smugglats ut till Västeuropa och finns
utgiven där (på svenska i serien Aldus Aktuellt
under titeln »Skall Sovjetunionen bestå till
1984?») o
Varför skall det vara så att unga intellektuella och författare som har egna meningar
skall behöva betala dessa just i Sovjetunionen
med så orimliga konsekvenser? Det är sant, att
hela det juridiska systemet har skärpts under
senare år. Nyligen har ett nytt justilieministerium inrättats i Moskva i stället för ett som
avskaffades under avstaliniseringsperioden på
50-talet. Det senare hade kontrollerande uppgifter. Bl a organiserade det de val, genom
vilka »folket» utsåg domare. I mer än 10 år
har man rett sig utan denna apparat, till fromma för rättssäkerheten. Nu har samma ministerium återuppstått.
Bakgrunden är förmodligen det ökade antal
ekonomiska brott, som tidningarna har mycket
att berätta om. Överträdelser från fabriksledningars sida av ekonomiska förordningar sker
tydligen ständigt, enligt de felande helt enkelt
därför att annars skulle en mängd fabriker
stoppa. Partiinstanser och myndigheter skriver
förordningar på löpande band. En statlig övervakare talade nyligen om att hans departement under 1969 haft att göra med nära
l00 000 lagbrott som enbart statliga myncligheter begått då de utfärdat ekonomiska instruktioner.
Härtill kommer allvarliga förskingringsbrott
och stölder, som, om de drabbat statlig egendom, straffas mycket hårt. I augusti i år blev
en fabriksledare i Georgien överbevisad om
förfalskning som möjliggjort förskingring av
ungefär en halv miljon svenska kronor. Han
dömdes till döden.
Sådana straff kan utmätas, därför att ingen
vågar opponera sig emot dem. Detta förklarar
i sin tur reaktionen mot författarna. De vå-
gar tala om som det är. Men just detta är det
för regimen farliga, det som måste undertryckas. Alexander Solzjenitsyn har sagt i en av
sina böcker, att en verklig författare är som
en andra regering. Ingen diktaturregim kan
tillåta en sådan. En annan regering, en verksam opposition: allt sådant strider mot diktaturens princip.
Så kan man fortfarande vänta att författare skall sättas i tvångsarbetsläger och på sinnessjukhus därför att de har egna åsikter och
att de efter utståndna straff skall förvisas till
Sibirien. Tsartiden var trots sin så omskrivna
polisövervakning betydligt mänskligare. Då
räckte det ofta med blott Sibirien för revolutionärer, när deras brott hade bestått i att de
skrivit och konspirerat. I dagens Ryssland är
det annorlunda. De som kritiserar regimen riskerar minst förvisning; om deras verk blivit
kända utomlands därtill långa straff. Om konspiratörer hör man inte talas alls. Om sådana
verkligen finns, har de små chanser att överleva.
Folkfrontens män
I den läsvärda bok, som ambassadör Sven Allard givit ut i höst – Stalin och Hitler. En studie i sovjetrysk utrikespolitik 1930-41. Norstedts förlag – finns ett kapitel som i förstone
förefaller gå utanför ramen för ämnet. Boken
ger en ny syn på mellankrigsårens europeiska
politik. Allard kan ganska överraskande visa,
att den kontakt som togs mellan de tyska och
ryska regeringarna i augusti 1939 och som ledde till det s k Ribbentropavtalet – förutsättningen för att det andra världskriget skulle
bryta ut – tillkommit på sovjetryskt initiativ.
Stalin hade länge sökt ·att komma till en
uppgörelse med Hitler. Den ene diktatorn uppskattade den andre. Mycket bättre än Hitler
förstod Stalin att ett maximum av fördelar
stod att vinna för dem båda, om de kunde
komma överens om vilka svagare stater de
skulle undertrycka. Hitler var en långt sämre
politiker och felbedömde situationen. Han
trodde att han skulle kunna militärt betvinga
Sovjetunionen och att USA och Storbritannien skulle iaktta ett sådant skådespel med
jämnmod.
Det är bekant, att medan den röde diktatorn vann stöd och uppskattning inom vida
kretsar i det demokratiska Europa, var den
brune diktatorn med full rätt avskydd av alla
utom av ganska obetydliga minoriteter. Men
Stalin skötte sin propaganda på ett lysande
433
sätt, särskilt om man jämför den med Hitlers.
En av hans propagandaagenter hette Willi
Miinzenberg, en tysk f d socialdemokrat som
övergått till kommunismen och som blev Kominterns propagandachef i Västeuropa. Om honom handlar ovannämnda kapitel i Allards
bok.
Miinzenbergs huvudsakliga uppgift var att
driva upp medlöpare, inte att rekrytera kommunister. Att partianslutna kommunister höll
på Stalin påverkade ingen: om de ej gjorde
det, fann de sig snart uteslutna ur partiet. Men
om vetenskapsmän och konstnärer trädde upp
och vittnade om sin tro på Stalins goda vilja
och kommunismens tusenårsrike – trots vissa
skönhetsfläckar, som massmord och annat som
dagens ondska tillfälligt gjort nödvändiga – då
var detta god reklam. Metoden är som bekant
fortfarande i bruk. I svenska valtider brukar
man alltid få läsa en annons där skådespelare och andra konstnärer talar om att de röstar
socialdemokratiskt. Om metallarbetare Nilsson i Sandviken gör samma sak är detta ingenting att annonsera om, men på t ex Monica
Nielsens politiska omdöme förväntas man förlita sig. Det är högst egendomligt.
Miinzenberg lyckades genomföra sådana och
andra reklamkampanjer med stor skicklighet.
Hans allra största framgång var att han var
med om att skapa folkfrontstänkandet. I folkfrontens tecken samJ.ades unga radikala studenter och gamla pacifister och många andra, alla till stöd för Stalin men utan att rörelsen någonsin framstod som direkt kommunistiskt engagerad. Detta hade förbjudits i Moskva och iakttogs alltså noga.
Kapitlet rekommenderas, liksom hela boken,
till läsning för ett icke ringa antal högt uppsatta personer i Sverige av den generation, som
var med på 30-talet. Åtminstone två landshövdingar som ännu verkar, och åtminstone någon
f d regeringsmedlem, gick på sin tid i tåget
den l maj med tro på rätt och sanning lysande ur sina blåa ögon och med knuten högernäve i höjd med axeln, en symbol för kraften
i hans anslutning till folkfronten. Stalin mot- 434
tog rapporter om hela denna verksamhet med
tillfredsställelse.
Ordet manipulering användes inte på den
tiden så som det gör nu. Men det bakomliggande fenomenet fanns. Förmodligen finns det
än.
Politikens offerväsen
Det är med partiledare som med generaler;
deras uppgift är att vinna valsegrar respektive
fältslag. Lyckas de inte med det hjälper det inte hur väl de menar, hur rätt de tänkt och hur
klok deras politik eller strategi än varit på
längre sikt. Så som vi människor är beskaffade tröttnar folket i fält på att förlora. De vill
vinna, därför att eljest framstår de egna personliga offren som meningslösa.
Verkningarna av denna folkpsykologiska reaktion har under de senaste tio åren tre partiledare inom högerpartiet-moderata samlingspartiet fått uppleva. Vilka felgrepp hrr Hjalmarson, Heckscher och Holmberg än må ha
begått som partiordförande och politiker hade
verkligen ingen av dem förtjänat att så som
skett försvinna liksom genom en fallucka. Men
det blåser kallt på politikens höjder; med makten följer ansvaret. Att detta ansvar så ofta
utkrävs i drastiska former är ett inslag i politikens offerväsen.
I Yngve Holmbergs nederlag ligger något
mera än detta politikens offerväsen – nämligen
en tragik, som sträcker sig utöver det personliga. Hans valspråk kunde vara »i med- och
motgång lika», och han torde bära motgången med samma besinning som han på sin tid
tog emot framgång och stormande hyllningar,
senast på partistämman i juni i år.
En del av tragiken ligger i att två framstående personligheter kommit att stå i sådan
motsättning till varandra, att en av dem måst
offras. Särskilt bittert blir det för de många
krafter inom partiet, som satsat på att Yngve
Holmberg under erfarenheternas och ansvarets
tryck skulle utvecklas som ledarpersonlighet
och förmå ge denna sådana offentligen iakttagbara uttryck att hans framstående egenskaper som politiker blev allmänt erkända. Ty det
kan med skäl sägas att han i sin sista valrörelse som partiledare nådde upp till de höga förväntningar, som ställts på honom. Ändock ledde valnederlaget till en för partiet så omöjlig
psykologisk situation att en majoritet av partiets stämmoombud ansåg att han måste lämna ledningen.
Politik är bland mycket annat också en frå-
ga om nerver och tålamod. Moderata samlingspartiet har de sista åren icke ådagalagt mycket
i den vägen – följderna härav är också uppenbara. Med så mycket större skäl borde alla inom partiet inse att det nu är nödvändigt att
med fasthet sluta upp kring den nya partiledningen. I partipolitiken finns intet mer förvirrande och förlamande än en utåt demonstrerad
splittring. En sådan motverkar det egna arbetet – och innebär rätteligen en plågsam och
förnedrande form av politisk självstympning.
Den nya ledningen skall ha sin chans. Förhastade avståndstaganden eller utträden ur partiet är illojalt mot partiets gemensamma värdetradition.
l
Svenskt regeringssammanträde
General De Gaulle
Generalen höll stilen in i det sista. Ensam
i sitt rum, efter en lång arbetsdag, fick han
den hjärtattack som ändade hans liv. Efter en
stund var allt slut. Läkaren kom för sent för
att hjälpa. När generalens testamentariska fö-
reskrifter om begravningen öppnades, befanns
hans vilja vara att han skulle jordfästas bredvid den dotter, som han älskat. Inga tal skulle hållas. Vad som skall sägas om general De
Gaulle hör historien till.
De Gaulle deltog i första världskriget som
ung officer, sårades flera gånger och tillfångatogs. Mellan krigen gick han bl a på krigshögskola. Hans framgång var måttlig, ej på grund
av bristande arbete eller begåvning utan därför att han var något mycket fältherre för sin
ålder. Hans lärare uppskattade ej detta. De
visste, att få officerare någonsin blir fältherrar;
stabsofficerens vardag är inte mindre grå än
andras. De Gaulle stöddes i sin hotade karriär
av sin forne regementschef, som själv fört
höga befäl. Hans namn var Petain.
Det nya världskriget kom, och De Gaulle
var känd som stridsvagnsspecialist och tjänstgjorde som biträdande försvarsminister. Som
sådan fick han sitt tillfälle. I sista minuten
flydde han över till London. Hans beslut att
lämna Frankrike för att fortsätta kriget var
en av dessa händelser som ändrar historiens
gång. Andra världskriget hade vunnits av de
allierade utan de fria fransmännen – deras
insats var förhållandevis obetydlig – men utan
dem under De Gaulle som ledare hade Frankrikes ställning ännu i dag varit en annan.
De Gaulle stod under kriget i spetsen för
fransmännen först utanför, sedan inom Frankrike. Han var Frankrike. Han blev utomordentligt besvärlig att ha att göra med för både
den engelska och den amerikanska regeringen.
Roosevelt förstod honom aldrig och kunde inte handskas med honom. USA hade länge,
oväntat länge, sin representation hos marskalk
Petain. På Roosevelts uttryckliga begäran underrättades De Gaulle inte om landstigningen
i Nordafrika, och presidenten ställde samma
krav, då än mer orimligt och otänkbart att
tillmötesgå, om landstigningen i Normandie.
De Gaulle föraktade Roosevelt men behandlade Churchill med hänsyn och efter kriget
inte utan en viss hjärtlighet. Med Eisenhower
hade han föga gemensamt: en verklig sammanstötning tycks ha förekommit då den senare ville tillsätta amerikansk militäradministration i det befriade Frankrike och medförde
i USA tryckta franska sedlar som betalningsmedel. »C’est de la fausse monnaie», sade De
Gaulle.
Hur De Gaulle lämnade makten en tid
efter befrielsen och drog sig undan för att på
avstånd följa det förnyade partigrälet och
regeringsmaktens förfall är väl känt. Han
återkallades för att på nytt rädda staten när
krisen i Algeriet tycktes framkalla en militärrevolt. Utan tvivel är hans handlande med
Algeriet det mest omstridda under hans regeringstid. Han tillträdde för att bevara Algeriet åt Frankrike, det Algeriet som var en
erkänd del av moderlandet men som gjorde
uppror. Han slöt avtal med upprorets ledare,
han tvingade förtvivlade fransmän att återvända över Medelhavet till ett hemland som
de ej kände, och han bröt med sina generalskamrater och lät döma ut dödsdomar. Han
räddade Frankrike från inbördeskrig. Men
priset var högt.
De år han sedan hade kvar vid makten utmärktes av hela styrkan och hela svagheten
av De Gaulles personlighet. Sin utrikespolitik
drev han magnifikt, på absurditetens gräns.
Han närmade sig Sovjetunionen, han stötte ut
NATO-högkvarteret ur Frankrike, han motarbetade sexstatsmarknaden – i vilken Frankrike aldrig skulle ha gått in om han då rått –
och han reste slutligen till Quebec i Kanada.
»Quebec libre», i dessa dagar en tragedi,
gjorde han till en fars. Hans inrikespolitik
kännetecknades av en gammaldags ekonomisk
och monetär politik, av en betydande förståelse för sociala och särskilt arbetarfrågor
och av bristande uppfattning om det franska
undervisningssystemets föråldrade karaktär.
Egendomligt nog var det stormen kring sistnämnda fråga som fällde honom.
De Gaulle – av Gallien: ett märkligt sentida skott på en urgammal stam. Han var
fransman så som, lyckligtvis, endast få fransmän får tillfälle att vara det. Många av hans
landsmän har levat och dött under de 80 år
som hans liv varade. Många har gjort sig
förtjänta av sitt fosterland, några svek det.
Efter ännu någon generation är de glömda,
eller skuggor blott. Han, Charles le Grand,
kommer att stå kvar i minnet.
Maktbalansen vid Östersjön
Efter Sir Basil Liddell Harts död torde den
franske generalen Andre Beaufre vara Europas främste militäre teoretiker. Han har nyligen publicerat två artiklar i Figaro om
Frankrikes försvar. Inför den nya försvarsutredningens arbete kan det vara skäl att lyssna
till honom.
Han vänder sig mot dem, som anser att de
franska stridskrafterna är små i jämförelse med
vad de en gång varit och därför hävdar att
man inte får tillräcklig valuta för försvarsutgiftema. Men för pengarna, visar Beaufre, har
Frankrike med Västtyskland och Storbritannien likvärdiga styrkor; alla tre har en militär budget på omkring 25 milliarder kronor.
Västtysklands flyg och Storbritanniens flotta
är något överlägsna motsvarande franska styrkor, men i gengäld är franska armen starkare
än den brittiska och franska flottan betydligt
överlägsen den tyska. Mot denna faktiska bakgrund understryker Beaufre att i en värld, där
politisk jämvi•kt sedan någon tid råder, det försvar som franska folket bestämt sig för motsvarar en gemensam uppfattning om vad dessa stater bedömer vara nödvändigt för att
maktbalansen inte skall avgörande rubbas.
Konservativa och socialdemokratiska regeringar har därvid på olika håll kommit till samma resultat.
Hur kan man då mot bakgrund av detta re- 431
sonemang se på läget för Sveriges del? I väster och sydväst har vi NATO-staterna, Danmark och Norge. Med försvarsutgifter på sammanlagt närmare 4 milliarder kronor har vå-
ra skandinaviska grannländer stående armestyrkor på omkring 50 000 man, ett 20-tal
ubåtar, omkring 30 fregatter och kanonbåtar
samt drygt 300 flygplan. Delar av dessa styrkor är integrerade i NATO:s stridskrafter, och
både Danmark och Norge är om de angrips
tillförsäkrade bistånd av andra NATO-stridskrafter.
Vänder vi oss söderut, finner vi att Östtyskland har en militärbudget på 10 milliarder
kronor. För det håller landet en stående arme
på 100 000 man, en flotta med 27 jagare, 70
torpedbåtar och 20 landstigningsfartyg. Flyget
räknar 275 stridsflygplan. Dessutom finns
52 000 man militärt utbildade gränstrupper,
som ägnar sin tid åt att hindra människor från
att resa utomlands. Med 11 milliarder kronors
militärutgifter har Polen en stående arme på
200 000 man, 30 jagare samt 24 landstigningsfartyg, medan flyget har 750 plan. Till detta
kommer starka polis- och gränsskyddsförband.
Både Polens och Östtysklands styrkor står under sovjetryskt befäl inom Warszawapakten
och krigsmaterielen är sovjetrysk.
Mellan dessa utposter för Västs och Östs
försvarspakter ligger Sverige, som med en försvarsbudget på 5,8 milliarder kronor i fred
har en arme på omkring 55 000 man, 20
ubåtar, 15 jagare och 650 krigsflygplan. Vårt
försvar bidrar till jämvikten i detta område
genom att Sverige blir en stabil faktor att
räkna med ur militärpolitisk synpunkt. En på-
taglig ensidig minskning av vår styrka skulle
medföra att ett nytt strategiskt läge uppstod,
som skulle undergräva den relativa stabilitet som så länge varit utmärkande i vår närmaste politiska miljö. Det är intressant att
finna att man på denna enda punkt räknar
med vår militära medverkan när vi nu sö-
ker en form av inträde i EEC.
Om någon slutsats kan dras av alla krigiska konflikter efter 1945 är det den, att det
432
är nödvändigt för ett land att kunna försvara
sig så att det inte tvingas ge sig utan motstånd utan kan förhindra ett snabbt avgö-
rande eller en hastigt genomförd ockupation.
Ty annars kommer ingen till hjälp. Ungern
1956, Tjeckoslovakien 1968 (liksom en gång
1939) visar hur det går. Men lyckas man,
som Egypten, Algeriet, Indokina och nu Nordvietnam att försvara sig och dra ut på kriget,
då kan FN eller stormakterna ingripa och
åstadkomma vapenvila och förhandlingar, som
kan leda till en politisk lösning.
Att kärnvapen existerar ändrar f n ingenting. Vad har avgjort de nu långt fler än 50
väpnade konflikter, som utspelats efter 1945?
En enda sak, det angripna folkets motståndsvilja, manifesterat i dess landstridskrafter,
stödda av sjö- och flygstridskrafter, där så
varit möjligt, men framför allt av hela folket
i vapen. För svenska folket gäller intet undantag. Vad som behövs är utom vapen den
vilja till motstånd mot varje angripare, som
samlingsregeringens motståndsorder under beredskapsåren 1939-45 var ett så utomordentligt uttryck för.
Domar i Sovjetunionen
Det har under senare år påpekats i pressen, att
kulturklimatet i Sovjetunionen har hårdnat
ytterligare. Förmaningar och varningar har efterträtts av domar. Det senaste offret för den
sovjetiska »rättvisan» är den unge historikern
och författaren A. A. Amalrik, som dömts till
fem års fängelse i s k hårt läger. Inte ens åklagaren ville gå så långt, men domaren skärpte
straffet. Brottet – Amalrik har skrivit en liten
bok, där han kritiserat den alltmer byråkratiska regimen i Sovjetunionen och förutser
dess fall, om i en konflikt med t ex Kina den
röda armen skulle lida nederlag. Och denna
bok har smugglats ut till Västeuropa och finns
utgiven där (på svenska i serien Aldus Aktuellt
under titeln »Skall Sovjetunionen bestå till
1984?») o
Varför skall det vara så att unga intellektuella och författare som har egna meningar
skall behöva betala dessa just i Sovjetunionen
med så orimliga konsekvenser? Det är sant, att
hela det juridiska systemet har skärpts under
senare år. Nyligen har ett nytt justilieministerium inrättats i Moskva i stället för ett som
avskaffades under avstaliniseringsperioden på
50-talet. Det senare hade kontrollerande uppgifter. Bl a organiserade det de val, genom
vilka »folket» utsåg domare. I mer än 10 år
har man rett sig utan denna apparat, till fromma för rättssäkerheten. Nu har samma ministerium återuppstått.
Bakgrunden är förmodligen det ökade antal
ekonomiska brott, som tidningarna har mycket
att berätta om. Överträdelser från fabriksledningars sida av ekonomiska förordningar sker
tydligen ständigt, enligt de felande helt enkelt
därför att annars skulle en mängd fabriker
stoppa. Partiinstanser och myndigheter skriver
förordningar på löpande band. En statlig övervakare talade nyligen om att hans departement under 1969 haft att göra med nära
l00 000 lagbrott som enbart statliga myncligheter begått då de utfärdat ekonomiska instruktioner.
Härtill kommer allvarliga förskingringsbrott
och stölder, som, om de drabbat statlig egendom, straffas mycket hårt. I augusti i år blev
en fabriksledare i Georgien överbevisad om
förfalskning som möjliggjort förskingring av
ungefär en halv miljon svenska kronor. Han
dömdes till döden.
Sådana straff kan utmätas, därför att ingen
vågar opponera sig emot dem. Detta förklarar
i sin tur reaktionen mot författarna. De vå-
gar tala om som det är. Men just detta är det
för regimen farliga, det som måste undertryckas. Alexander Solzjenitsyn har sagt i en av
sina böcker, att en verklig författare är som
en andra regering. Ingen diktaturregim kan
tillåta en sådan. En annan regering, en verksam opposition: allt sådant strider mot diktaturens princip.
Så kan man fortfarande vänta att författare skall sättas i tvångsarbetsläger och på sinnessjukhus därför att de har egna åsikter och
att de efter utståndna straff skall förvisas till
Sibirien. Tsartiden var trots sin så omskrivna
polisövervakning betydligt mänskligare. Då
räckte det ofta med blott Sibirien för revolutionärer, när deras brott hade bestått i att de
skrivit och konspirerat. I dagens Ryssland är
det annorlunda. De som kritiserar regimen riskerar minst förvisning; om deras verk blivit
kända utomlands därtill långa straff. Om konspiratörer hör man inte talas alls. Om sådana
verkligen finns, har de små chanser att överleva.
Folkfrontens män
I den läsvärda bok, som ambassadör Sven Allard givit ut i höst – Stalin och Hitler. En studie i sovjetrysk utrikespolitik 1930-41. Norstedts förlag – finns ett kapitel som i förstone
förefaller gå utanför ramen för ämnet. Boken
ger en ny syn på mellankrigsårens europeiska
politik. Allard kan ganska överraskande visa,
att den kontakt som togs mellan de tyska och
ryska regeringarna i augusti 1939 och som ledde till det s k Ribbentropavtalet – förutsättningen för att det andra världskriget skulle
bryta ut – tillkommit på sovjetryskt initiativ.
Stalin hade länge sökt ·att komma till en
uppgörelse med Hitler. Den ene diktatorn uppskattade den andre. Mycket bättre än Hitler
förstod Stalin att ett maximum av fördelar
stod att vinna för dem båda, om de kunde
komma överens om vilka svagare stater de
skulle undertrycka. Hitler var en långt sämre
politiker och felbedömde situationen. Han
trodde att han skulle kunna militärt betvinga
Sovjetunionen och att USA och Storbritannien skulle iaktta ett sådant skådespel med
jämnmod.
Det är bekant, att medan den röde diktatorn vann stöd och uppskattning inom vida
kretsar i det demokratiska Europa, var den
brune diktatorn med full rätt avskydd av alla
utom av ganska obetydliga minoriteter. Men
Stalin skötte sin propaganda på ett lysande
433
sätt, särskilt om man jämför den med Hitlers.
En av hans propagandaagenter hette Willi
Miinzenberg, en tysk f d socialdemokrat som
övergått till kommunismen och som blev Kominterns propagandachef i Västeuropa. Om honom handlar ovannämnda kapitel i Allards
bok.
Miinzenbergs huvudsakliga uppgift var att
driva upp medlöpare, inte att rekrytera kommunister. Att partianslutna kommunister höll
på Stalin påverkade ingen: om de ej gjorde
det, fann de sig snart uteslutna ur partiet. Men
om vetenskapsmän och konstnärer trädde upp
och vittnade om sin tro på Stalins goda vilja
och kommunismens tusenårsrike – trots vissa
skönhetsfläckar, som massmord och annat som
dagens ondska tillfälligt gjort nödvändiga – då
var detta god reklam. Metoden är som bekant
fortfarande i bruk. I svenska valtider brukar
man alltid få läsa en annons där skådespelare och andra konstnärer talar om att de röstar
socialdemokratiskt. Om metallarbetare Nilsson i Sandviken gör samma sak är detta ingenting att annonsera om, men på t ex Monica
Nielsens politiska omdöme förväntas man förlita sig. Det är högst egendomligt.
Miinzenberg lyckades genomföra sådana och
andra reklamkampanjer med stor skicklighet.
Hans allra största framgång var att han var
med om att skapa folkfrontstänkandet. I folkfrontens tecken samJ.ades unga radikala studenter och gamla pacifister och många andra, alla till stöd för Stalin men utan att rörelsen någonsin framstod som direkt kommunistiskt engagerad. Detta hade förbjudits i Moskva och iakttogs alltså noga.
Kapitlet rekommenderas, liksom hela boken,
till läsning för ett icke ringa antal högt uppsatta personer i Sverige av den generation, som
var med på 30-talet. Åtminstone två landshövdingar som ännu verkar, och åtminstone någon
f d regeringsmedlem, gick på sin tid i tåget
den l maj med tro på rätt och sanning lysande ur sina blåa ögon och med knuten högernäve i höjd med axeln, en symbol för kraften
i hans anslutning till folkfronten. Stalin mot- 434
tog rapporter om hela denna verksamhet med
tillfredsställelse.
Ordet manipulering användes inte på den
tiden så som det gör nu. Men det bakomliggande fenomenet fanns. Förmodligen finns det
än.
Politikens offerväsen
Det är med partiledare som med generaler;
deras uppgift är att vinna valsegrar respektive
fältslag. Lyckas de inte med det hjälper det inte hur väl de menar, hur rätt de tänkt och hur
klok deras politik eller strategi än varit på
längre sikt. Så som vi människor är beskaffade tröttnar folket i fält på att förlora. De vill
vinna, därför att eljest framstår de egna personliga offren som meningslösa.
Verkningarna av denna folkpsykologiska reaktion har under de senaste tio åren tre partiledare inom högerpartiet-moderata samlingspartiet fått uppleva. Vilka felgrepp hrr Hjalmarson, Heckscher och Holmberg än må ha
begått som partiordförande och politiker hade
verkligen ingen av dem förtjänat att så som
skett försvinna liksom genom en fallucka. Men
det blåser kallt på politikens höjder; med makten följer ansvaret. Att detta ansvar så ofta
utkrävs i drastiska former är ett inslag i politikens offerväsen.
I Yngve Holmbergs nederlag ligger något
mera än detta politikens offerväsen – nämligen
en tragik, som sträcker sig utöver det personliga. Hans valspråk kunde vara »i med- och
motgång lika», och han torde bära motgången med samma besinning som han på sin tid
tog emot framgång och stormande hyllningar,
senast på partistämman i juni i år.
En del av tragiken ligger i att två framstående personligheter kommit att stå i sådan
motsättning till varandra, att en av dem måst
offras. Särskilt bittert blir det för de många
krafter inom partiet, som satsat på att Yngve
Holmberg under erfarenheternas och ansvarets
tryck skulle utvecklas som ledarpersonlighet
och förmå ge denna sådana offentligen iakttagbara uttryck att hans framstående egenskaper som politiker blev allmänt erkända. Ty det
kan med skäl sägas att han i sin sista valrörelse som partiledare nådde upp till de höga förväntningar, som ställts på honom. Ändock ledde valnederlaget till en för partiet så omöjlig
psykologisk situation att en majoritet av partiets stämmoombud ansåg att han måste lämna ledningen.
Politik är bland mycket annat också en frå-
ga om nerver och tålamod. Moderata samlingspartiet har de sista åren icke ådagalagt mycket
i den vägen – följderna härav är också uppenbara. Med så mycket större skäl borde alla inom partiet inse att det nu är nödvändigt att
med fasthet sluta upp kring den nya partiledningen. I partipolitiken finns intet mer förvirrande och förlamande än en utåt demonstrerad
splittring. En sådan motverkar det egna arbetet – och innebär rätteligen en plågsam och
förnedrande form av politisk självstympning.
Den nya ledningen skall ha sin chans. Förhastade avståndstaganden eller utträden ur partiet är illojalt mot partiets gemensamma värdetradition.
l
Svenskt regeringssammanträde