Dagens frågor
1970
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
Dagens frågor
Nordkoreansk propagandaoffensiv
Under det senaste året har Nordkorea bedrivit en tidvis mycket energisk propagandaoffensiv i västerländsk press. Den teknik man använder sig av är att köpa annonsplats i tidningar med stor spridning och där i helsidesformat frainföra sitt budskap. Förra hösten
gjorde man detta i bl a New York Times,
Frankfurter Allgemeine Zeitung och här hemma i Dagens Nyheter. Texten var då som vanligt en hyllningssång till kommunistpartibossen :((im Il Sung, en man som utsätts för den
sannolikt intensivaste personkulten i världen
för närvarande, Mao Tse Tung ej undantagen. I modern tid torde bara kulten av Stalin
och den gamle dominikanske diktatorn Trujillo kommit någorlunda i nivå med dyrkan av
Kim. I den annons som det här var fråga
om utnämndes han bl a till det 20e århundrade~s hjälte.
Det intressanta: var nu att de företagsamma
nordkoreanska propagandamakarna tydligen
föresatt sig att utnyttja denna satsning maximalt. För att göra detta använde man sig av
en lika enkel som fiffig metod. Inom »garnisonsstaten» Nordkorea, i dag ett av världens mest slutna samhällen, citerade man bl a
den tidigare nämnda karakteristiken av Kim
Il Sung, som stått att läsa i Frankfurter Allgemeine Zeitung utan att det för de nordkoreanska läsarna framgick att det inte var
fråga om tidningens redaktionella uppfattning
utan om propaganda på betald annonsplats.
I Nordkorea finns det sålunda goda förutsättningar för en spridning av uppfattningen att
Kim strängt taget allmänt utomlands anses
som 20e århundradets hjälte. Vi har möjlighet att bedöma sanningshalten i detta budskap men det har inte medborgarna i Nordkorea. Tyvärr.
Vad som här nämnts var bara början. I
augusti 1970 offentliggjordes i svit tre helsidesannonser bestående av tal av den store Kim
Il Sung i Aftonbladet. Om man citerat ur dem
för inhemsk konsumtion undandrar sig vårt
bedömande, men på en punkt hade man åtminstone om inte finslipat så dock förbättrat
propagandainstrumenten. Den tidigare annon·
sen publicerades i Sverige på tyska (!). Nu
däremot var texten översatt till en visserligen
knagglig men dock nödtorftigt begriplig svenska. Temat var den här gången den s k USA·
imperialismen, vars bottenlösa uselhet man
ville övertyga de svenska läsarna om.
Men historien är inte slut med denna in·
sats. I september dök en ny helsidesannons
upp, denna gång för omväxlings skull i Expressen, Nordens största tidning. ·Man hade i
augusti övergått till att beteckna Kim Il Sung
som »den högt ärade och aktade ledaren för
40 miljoner koreaner». ·Tyvärr finns det en
hake i detta påstående. För att över huvud
taget komma upp i siffran 40 miljoner är det
nödvändigt att lägga ihop befolkningen i
Nordkorea med den i Sydkorea. Kim Il Sung
kontrollerar ännu blott Nordkorea även om
han gärna vill ena landet under sin egid. I
Sydkorea är dock fientligheten och misstron
mot Kim och det kommunistiska Nordkorea
vitt spridd. Detta gäller av allt att döma
flertalet av befoikningen. Det förekommer regelbundet nordkoreanska raider och infiltrationer av guerillakrigare in på sydkoreanskt
territorium. Som regel grips infiltratörerna
inom några dagar antingen direkt av den lokala befolkningen eller av polis och militär
efter tips från allmänheten.
Både i Sydkorea och i Nordkorea betraktas
den nuvarande uppdelningen av landet som
orimlig. Korea är ett land, som haft en lång
historia som politisk enhet. Men båda parter
vill genomföra en återförening på sina sinsemellan helt oförenliga villkor. I den maktkampen kan det vara viktigt att ha utomståendes stöd och sympati. I någon mån vill man
kanske från nordkoreanskt håll hjälpa kommunistvänliga lobbygrupper i deras propaganda i väst. I Sverige söker Svensk-Koreanska föreningen med hittills begränsad framgång bygga upp Nordkorea som ett socialistiskt föregångsland, som ett mönster för uländer som vill utveckla sig ekonomiskt och
socialt.
I huvuds.ak torde dock syftet med propagandan vara att få ett mer allmänt stöd internationellt gentemot Sydkorea. Med de metoder man hittills använt riskerar man dock
att motverka sitt syfte. Varje slogan i nivå
med 20e århundradets hjälte bidrar inte bara
indirekt till att höja Sydkoreas prestige. Den
blir också en spik i likkistan för den svenska
nordkorealobbyn.
Det svenska folketS urga.mla J:iitt
att sig själv beskatta. har sedan vår historias
äldsta tider aldrig i princip satts ifråga. Kring
denna rätt har.riksens ständer och senare Sveriges riksdag no~.~lagit vakt; beskattningsrätten har hänförts till de rättigheter varöver endast folket självt genom sin riksrepresentation
ägde förfoga. Inte ens det karolinska enväldet
förmådde bryta denna princip. Karl XII utskrev visserligen skatter utan ständernas hö-
rande. Men han stödde sig då på en lag från
Karl XI:s tid, som medgav konungen rätt att
i krig uttaga kontributioner.
Eftersom Sverige onekligen under nästan hela Karl XII:s regering befann sig i krig kunde
kungamakten under lång tid utnyttja en rätt
till skatteuttag, som ursprungligen endast avsågs vara en nödfallsutväg i en akut krissituation, föranledd av pågående krig.
Men tiderna förändras i vårt land. Aftonbladet har i en ledare den 16 oktober framfört
ett krav som vid första påseende förefaller vara
ett av tidningens icke ovanliga extremistiska
hugskott och därför kunde få passera obemärkt.
Kravet är emellertid inbyggt i en efter tidningens förhållanden seriös framställning av
landets ekonomiska krissituation och bör då
icke alldeles få stå oemotsagt. Aftonbladet sä-
ger nämligen att »en finansminister borde t ex
kunna vidta en skattehöjning över en natt utan
att fråga riksdagen. Det parlamentariska ansvaret kan ändå utkrävas».
Hur då? Finansministern får ju förutsättas
handla på hela regeringens vägnar och denna
385
regering skall i princip ha majoritet i riksdagen. Nästa val kan ligga ett till tre år fram i
tiden. Fullmakten att höja skatterna utan riksdagens hörande skulle därför i. sak ha den
innebörden .att riksdagen och dess vederbörande” utskott ställdes utanför beslutsprocessen.
Oppositionen skulle endast kunna framföra
kritik i efterhand. År det god demokrati – är
det överhuvudtaget förenligt med den svenska
riksdagens statsrättsliga konstruktion som ett
arbetande parlament, en anslagsbeviljande,
sakprövande och lagstiftande församling. Förvisso icke! Börjar man betaga riksdagen dess
möjligheter till granskning, kritik och framfö-
rande av alternativa förslag på ett så centralt
område som beskattningsrättens, då har man
tagit ett avgörande steg i riktning mot att
omvandla riksrepresentationen till allenast ett
debattforum.
Vill, för den delen, Aftonbladet ge en borgerlig finansminister rätt att »vidta en skattehöjning över en natt utan att fråga riksdagen»?
Livets hårda lärarhögskola
Bland de många grupper studenter som blivit
offer för de ständiga reformerna och den bristande planläggningen från utbildningsdepartementets sida befinner sig de nyvordna.filosofie magistrarna i moderna språk, som nu söker
vidareutbildning vid lärarhögskolan. De förutsättningar på vilka de för fyra år sedan baserade sina studier har under olika motiveringar ryckts undan en efter en, och i många fall
står studenter med en examen, som i dag
leder till alls ingenting.
Att tillströmningen varit osedvanligt stor är
ju ett faktum, som de styrande har haft att
räkna med ända sedan de berörda studenterna skrevs in vid universiteten. Att någon form
av spärr till lärarhögskolan skulle bli nödvändig stod givetvis klart. I dag räcker följaktligen inte den konventionella filosofie magisterexamens sex betyg. Kompletteringar blir alltså nödvändiga. Det gäller då att läsa in ytterligare ämnen för att nå tillfredsställande
poäng med ökad skuldsättning som följd.
386
Men vilka ämnen leder till en lämplig
kombination? Mycket vaga upplysningar har
här stått att få från studierådgivare, och förfrågningar hos Sö har resulterat i divergerande besked från olika befattningshavare. Vårterminen 1970 fann förvånade studenter att
de uppgifter, som lämnats i början av terminen angående lämplig ämneskombination, inte
längre gällde vid slutet av samma termin, då
ansökningarna till lärarhögskolan skulle lämnas in.
Under de aktuella studieåren har också lä-
rarhögskolans studieprogram ändrats. Pedagogiken har bakats in i denna senare utbildning.
De studenter, som redan fått sitt betyg i pedagogik enligt tidigare gällande fordringar, äger
sålunda inte räkna detta till fullt värde. Ater
en käpp i hjulet.
Sista ansökningsdagen för tillträde till lä-
rarhögskolan vårterminen 1971 är den 10 december. Helt i stil med övrig brist på koordination sker sluttentamina i många ämnen fyra dagar senare. Den som då når tillräckligt
antal poäng, kan alltså inte söka dit förrän
terminen efter och kan se fram emot ett sysslolöst och dyrt halvår.
Hittills har eleverna vid lärarhögskolan haft
lön. Den skall nu fr o m hnstterminen 1971
upphöra – ännu en förutsättning som kommit
bort. Vid detta stadium är ~tudenten ofta gift,
har skaffat våning och åtagit sig andra ekonomiska förpliktelser i förlitan på denna lön. Då
kursorten ofta är en annan än hemorten måste
alltså nya studiemedel anskaffas för att täcka
ökade levnadsomko.~tnader. Har hans eller
hennes make egen inkomst på 8 820 kr eller
högre per termin. reduceras det statliga studielånet gradvis, och pengar måste skaffas på
annat sätt. Här har staten plötsligt och högst
oberäkneligt tagit sin hand från den unge i det
sista och avgörande stadiet av hans utbildning.
Visst är det beklagligt att tillströmningen
till vissa ämneskombinationer blivit alltför stor,
men klara linjer och metodisk uppläggning
hade kunnat undanröja många här skisserade
missförhållanden. När studieplaner ändras under pågående studier, fordringarna höjs ryckvis och tidigare förmåner uteblir, motverkar
myndigheterna själva syftet med den breddade utbildningspolitiken. Staten ger med den
ena handen och tar med den andra. Det kan
medges att här nämnda kategori studenter fallit offer för svårigheter vid övergången till den
nya studieordningen, men man har anledning att befara, att många studentårgångar
under lång tid framåt kommer att befinna sig
i samma predikament. I stället för att vara
undantag tenderar övergångsstadierna att bli
regel – om man nu kan tala om regler, så
länge studenternas framtid ligger i händerna
på hrr Carlsson och Moberg. Vad rättssäkerhet – i administrativ mening – innebär, vill
de eller kan de inte förstå.
Chronschough in memoriam
En av de nya samhällsmedvetna lärarna,
Anders Ringblom, har begått en artikel i
ABFs tidskrift »Fönstret», som man läser med
stigande spänning. Så sällsynt som det perfekta pekoralet är i denna ofullkomlighetens värld
är det med stilla tillfredsställelse man når fram
till sista raderna: Es ist erreicht! Hr Ringblom
har lyckats med den svåra konsten att prestera ett aktstycke som i aningslös självgodhet
leder tanken till en annan framstående pedagogisk gestalt, John Chronschough.
Huvudtemat i hr Ringbloms verop över den
nuvarande lärarkåren och motivet för hans
krav på »att den enskilde läraren på något sätt
måste förmås att omvärdera sin situation och
att rekryteringen till lärartjänster på de högre
utbildningsvägarna måste förändras:. är lärarkårens konservatism. »Det finns ett gap mellan
läroplanernas politiskt styrda målbeskrivning
och deras tillämpning i verkligheten som grundas på lärarnas konservativa värderingar» anser hr Ringblom. År alltså (frågar vi) lärarkå-
rens konservatism orsaken till de oftast undermåliga studieresultaten i t. ex. språk, matematik, historia, geografi? Nej, problemet är ett
annat! Enligt hr Ringbloms beskrivning av
verkligheten sökte sig »dagens lärare på de
högre stadierna i enlighet med sin socialt avancerade bakgrund till ett statusyrke, han identifierade sig uppåt (Ringbloms kurs) med det
väletablerade borgerskapet och gör för övrigt
alltjämt sh. Detta och andra skäl (bl a lä-
raryrkets nutida låga :.prestige») gör »att han
vänder sig inåt mot de egna leden och mot ett
snävt akademiskt kollegialt tänkande vilket i
sin tur effektivt blockerar hans möjligheter
att helt och fullt inordna sig i och känna ansvar för den nya skolan. Ty den kräver ju av
honom lojalitet gentemot de stora men för honom relativt okända socialgrupperna – alltså
i praktiken ett krav på »identifikation nedåt»!
Följaktligen kräver hr Ringblom att samhället
skall »skaffa sig garantier för att dess trots allt
rejält avlönade lärare ställer sig solidariska till
de mål och riktlinjer för utbildningen som tagits på demokratisk väg». Han upplyser också
att det sagda är »giltigt för skolväsendet i dess
helhet inklusive den undervisning som meddelas vid universitet och högskolor».
Hur urvalet av de nya lärarna med »identifikation nedåt» skall gå till eller hur garantierna för att den äldre lärarkåren fäktar efter den
politiska tabellen skall se ut, sägs inte. Så små-
ningom lär väl statsrådet Moberg, som nyligen
387
ex officio uttryckt önskemål om förändrad rekrytering till läraryrket, ge besked i den riktningen.
Det fascinerande med den litterära personligheten John Chronschough är som bekant att
man inte kan diskutera med honom. Han är
så fastlåst vid ett till sina auktoriteter byggt
tänkande att varje sakskäl studsar tillbaka
likt hedningarnas pilar mot de troendes pansar. Förmodligen lönar det sig därför inte att
påpeka för hr Ringblom att de personer, som
han apostroferar som »den pedagogiska reaktionens väloljade språkrör» veterligen icke definierar jämlikhet »såsom identisk med likhet». Snarare får de förmodas ansluta sig till
hans egen beskrivning: »ett idealt och önskvärt förhållande mellan inbördes olika personligheter», låt vara att de i sina skrifter försökt
uttrycka detta med någon grad av precision
och konkretion. Förmodligen lönar det sig inte
heller att säga honom att även personer ur
»borgerskapets» led kan känna samhällsansvar
och socialt engagemang.
Får vi därför föreslå hr Ringblom att som
ett led i sin fortsatta lärarutbildning läsa August Bondeson och tidskriften »Fönstret» att
byta till ett mer passande namn – t ex »Källarluckan».
388
Kot’1P~TEH3KR~’J (
~R Dtt ruirl~ Ptl\llBöcKt=:~!
Utbildningsministerns nya giv
Nordkoreansk propagandaoffensiv
Under det senaste året har Nordkorea bedrivit en tidvis mycket energisk propagandaoffensiv i västerländsk press. Den teknik man använder sig av är att köpa annonsplats i tidningar med stor spridning och där i helsidesformat frainföra sitt budskap. Förra hösten
gjorde man detta i bl a New York Times,
Frankfurter Allgemeine Zeitung och här hemma i Dagens Nyheter. Texten var då som vanligt en hyllningssång till kommunistpartibossen :((im Il Sung, en man som utsätts för den
sannolikt intensivaste personkulten i världen
för närvarande, Mao Tse Tung ej undantagen. I modern tid torde bara kulten av Stalin
och den gamle dominikanske diktatorn Trujillo kommit någorlunda i nivå med dyrkan av
Kim. I den annons som det här var fråga
om utnämndes han bl a till det 20e århundrade~s hjälte.
Det intressanta: var nu att de företagsamma
nordkoreanska propagandamakarna tydligen
föresatt sig att utnyttja denna satsning maximalt. För att göra detta använde man sig av
en lika enkel som fiffig metod. Inom »garnisonsstaten» Nordkorea, i dag ett av världens mest slutna samhällen, citerade man bl a
den tidigare nämnda karakteristiken av Kim
Il Sung, som stått att läsa i Frankfurter Allgemeine Zeitung utan att det för de nordkoreanska läsarna framgick att det inte var
fråga om tidningens redaktionella uppfattning
utan om propaganda på betald annonsplats.
I Nordkorea finns det sålunda goda förutsättningar för en spridning av uppfattningen att
Kim strängt taget allmänt utomlands anses
som 20e århundradets hjälte. Vi har möjlighet att bedöma sanningshalten i detta budskap men det har inte medborgarna i Nordkorea. Tyvärr.
Vad som här nämnts var bara början. I
augusti 1970 offentliggjordes i svit tre helsidesannonser bestående av tal av den store Kim
Il Sung i Aftonbladet. Om man citerat ur dem
för inhemsk konsumtion undandrar sig vårt
bedömande, men på en punkt hade man åtminstone om inte finslipat så dock förbättrat
propagandainstrumenten. Den tidigare annon·
sen publicerades i Sverige på tyska (!). Nu
däremot var texten översatt till en visserligen
knagglig men dock nödtorftigt begriplig svenska. Temat var den här gången den s k USA·
imperialismen, vars bottenlösa uselhet man
ville övertyga de svenska läsarna om.
Men historien är inte slut med denna in·
sats. I september dök en ny helsidesannons
upp, denna gång för omväxlings skull i Expressen, Nordens största tidning. ·Man hade i
augusti övergått till att beteckna Kim Il Sung
som »den högt ärade och aktade ledaren för
40 miljoner koreaner». ·Tyvärr finns det en
hake i detta påstående. För att över huvud
taget komma upp i siffran 40 miljoner är det
nödvändigt att lägga ihop befolkningen i
Nordkorea med den i Sydkorea. Kim Il Sung
kontrollerar ännu blott Nordkorea även om
han gärna vill ena landet under sin egid. I
Sydkorea är dock fientligheten och misstron
mot Kim och det kommunistiska Nordkorea
vitt spridd. Detta gäller av allt att döma
flertalet av befoikningen. Det förekommer regelbundet nordkoreanska raider och infiltrationer av guerillakrigare in på sydkoreanskt
territorium. Som regel grips infiltratörerna
inom några dagar antingen direkt av den lokala befolkningen eller av polis och militär
efter tips från allmänheten.
Både i Sydkorea och i Nordkorea betraktas
den nuvarande uppdelningen av landet som
orimlig. Korea är ett land, som haft en lång
historia som politisk enhet. Men båda parter
vill genomföra en återförening på sina sinsemellan helt oförenliga villkor. I den maktkampen kan det vara viktigt att ha utomståendes stöd och sympati. I någon mån vill man
kanske från nordkoreanskt håll hjälpa kommunistvänliga lobbygrupper i deras propaganda i väst. I Sverige söker Svensk-Koreanska föreningen med hittills begränsad framgång bygga upp Nordkorea som ett socialistiskt föregångsland, som ett mönster för uländer som vill utveckla sig ekonomiskt och
socialt.
I huvuds.ak torde dock syftet med propagandan vara att få ett mer allmänt stöd internationellt gentemot Sydkorea. Med de metoder man hittills använt riskerar man dock
att motverka sitt syfte. Varje slogan i nivå
med 20e århundradets hjälte bidrar inte bara
indirekt till att höja Sydkoreas prestige. Den
blir också en spik i likkistan för den svenska
nordkorealobbyn.
Det svenska folketS urga.mla J:iitt
att sig själv beskatta. har sedan vår historias
äldsta tider aldrig i princip satts ifråga. Kring
denna rätt har.riksens ständer och senare Sveriges riksdag no~.~lagit vakt; beskattningsrätten har hänförts till de rättigheter varöver endast folket självt genom sin riksrepresentation
ägde förfoga. Inte ens det karolinska enväldet
förmådde bryta denna princip. Karl XII utskrev visserligen skatter utan ständernas hö-
rande. Men han stödde sig då på en lag från
Karl XI:s tid, som medgav konungen rätt att
i krig uttaga kontributioner.
Eftersom Sverige onekligen under nästan hela Karl XII:s regering befann sig i krig kunde
kungamakten under lång tid utnyttja en rätt
till skatteuttag, som ursprungligen endast avsågs vara en nödfallsutväg i en akut krissituation, föranledd av pågående krig.
Men tiderna förändras i vårt land. Aftonbladet har i en ledare den 16 oktober framfört
ett krav som vid första påseende förefaller vara
ett av tidningens icke ovanliga extremistiska
hugskott och därför kunde få passera obemärkt.
Kravet är emellertid inbyggt i en efter tidningens förhållanden seriös framställning av
landets ekonomiska krissituation och bör då
icke alldeles få stå oemotsagt. Aftonbladet sä-
ger nämligen att »en finansminister borde t ex
kunna vidta en skattehöjning över en natt utan
att fråga riksdagen. Det parlamentariska ansvaret kan ändå utkrävas».
Hur då? Finansministern får ju förutsättas
handla på hela regeringens vägnar och denna
385
regering skall i princip ha majoritet i riksdagen. Nästa val kan ligga ett till tre år fram i
tiden. Fullmakten att höja skatterna utan riksdagens hörande skulle därför i. sak ha den
innebörden .att riksdagen och dess vederbörande” utskott ställdes utanför beslutsprocessen.
Oppositionen skulle endast kunna framföra
kritik i efterhand. År det god demokrati – är
det överhuvudtaget förenligt med den svenska
riksdagens statsrättsliga konstruktion som ett
arbetande parlament, en anslagsbeviljande,
sakprövande och lagstiftande församling. Förvisso icke! Börjar man betaga riksdagen dess
möjligheter till granskning, kritik och framfö-
rande av alternativa förslag på ett så centralt
område som beskattningsrättens, då har man
tagit ett avgörande steg i riktning mot att
omvandla riksrepresentationen till allenast ett
debattforum.
Vill, för den delen, Aftonbladet ge en borgerlig finansminister rätt att »vidta en skattehöjning över en natt utan att fråga riksdagen»?
Livets hårda lärarhögskola
Bland de många grupper studenter som blivit
offer för de ständiga reformerna och den bristande planläggningen från utbildningsdepartementets sida befinner sig de nyvordna.filosofie magistrarna i moderna språk, som nu söker
vidareutbildning vid lärarhögskolan. De förutsättningar på vilka de för fyra år sedan baserade sina studier har under olika motiveringar ryckts undan en efter en, och i många fall
står studenter med en examen, som i dag
leder till alls ingenting.
Att tillströmningen varit osedvanligt stor är
ju ett faktum, som de styrande har haft att
räkna med ända sedan de berörda studenterna skrevs in vid universiteten. Att någon form
av spärr till lärarhögskolan skulle bli nödvändig stod givetvis klart. I dag räcker följaktligen inte den konventionella filosofie magisterexamens sex betyg. Kompletteringar blir alltså nödvändiga. Det gäller då att läsa in ytterligare ämnen för att nå tillfredsställande
poäng med ökad skuldsättning som följd.
386
Men vilka ämnen leder till en lämplig
kombination? Mycket vaga upplysningar har
här stått att få från studierådgivare, och förfrågningar hos Sö har resulterat i divergerande besked från olika befattningshavare. Vårterminen 1970 fann förvånade studenter att
de uppgifter, som lämnats i början av terminen angående lämplig ämneskombination, inte
längre gällde vid slutet av samma termin, då
ansökningarna till lärarhögskolan skulle lämnas in.
Under de aktuella studieåren har också lä-
rarhögskolans studieprogram ändrats. Pedagogiken har bakats in i denna senare utbildning.
De studenter, som redan fått sitt betyg i pedagogik enligt tidigare gällande fordringar, äger
sålunda inte räkna detta till fullt värde. Ater
en käpp i hjulet.
Sista ansökningsdagen för tillträde till lä-
rarhögskolan vårterminen 1971 är den 10 december. Helt i stil med övrig brist på koordination sker sluttentamina i många ämnen fyra dagar senare. Den som då når tillräckligt
antal poäng, kan alltså inte söka dit förrän
terminen efter och kan se fram emot ett sysslolöst och dyrt halvår.
Hittills har eleverna vid lärarhögskolan haft
lön. Den skall nu fr o m hnstterminen 1971
upphöra – ännu en förutsättning som kommit
bort. Vid detta stadium är ~tudenten ofta gift,
har skaffat våning och åtagit sig andra ekonomiska förpliktelser i förlitan på denna lön. Då
kursorten ofta är en annan än hemorten måste
alltså nya studiemedel anskaffas för att täcka
ökade levnadsomko.~tnader. Har hans eller
hennes make egen inkomst på 8 820 kr eller
högre per termin. reduceras det statliga studielånet gradvis, och pengar måste skaffas på
annat sätt. Här har staten plötsligt och högst
oberäkneligt tagit sin hand från den unge i det
sista och avgörande stadiet av hans utbildning.
Visst är det beklagligt att tillströmningen
till vissa ämneskombinationer blivit alltför stor,
men klara linjer och metodisk uppläggning
hade kunnat undanröja många här skisserade
missförhållanden. När studieplaner ändras under pågående studier, fordringarna höjs ryckvis och tidigare förmåner uteblir, motverkar
myndigheterna själva syftet med den breddade utbildningspolitiken. Staten ger med den
ena handen och tar med den andra. Det kan
medges att här nämnda kategori studenter fallit offer för svårigheter vid övergången till den
nya studieordningen, men man har anledning att befara, att många studentårgångar
under lång tid framåt kommer att befinna sig
i samma predikament. I stället för att vara
undantag tenderar övergångsstadierna att bli
regel – om man nu kan tala om regler, så
länge studenternas framtid ligger i händerna
på hrr Carlsson och Moberg. Vad rättssäkerhet – i administrativ mening – innebär, vill
de eller kan de inte förstå.
Chronschough in memoriam
En av de nya samhällsmedvetna lärarna,
Anders Ringblom, har begått en artikel i
ABFs tidskrift »Fönstret», som man läser med
stigande spänning. Så sällsynt som det perfekta pekoralet är i denna ofullkomlighetens värld
är det med stilla tillfredsställelse man når fram
till sista raderna: Es ist erreicht! Hr Ringblom
har lyckats med den svåra konsten att prestera ett aktstycke som i aningslös självgodhet
leder tanken till en annan framstående pedagogisk gestalt, John Chronschough.
Huvudtemat i hr Ringbloms verop över den
nuvarande lärarkåren och motivet för hans
krav på »att den enskilde läraren på något sätt
måste förmås att omvärdera sin situation och
att rekryteringen till lärartjänster på de högre
utbildningsvägarna måste förändras:. är lärarkårens konservatism. »Det finns ett gap mellan
läroplanernas politiskt styrda målbeskrivning
och deras tillämpning i verkligheten som grundas på lärarnas konservativa värderingar» anser hr Ringblom. År alltså (frågar vi) lärarkå-
rens konservatism orsaken till de oftast undermåliga studieresultaten i t. ex. språk, matematik, historia, geografi? Nej, problemet är ett
annat! Enligt hr Ringbloms beskrivning av
verkligheten sökte sig »dagens lärare på de
högre stadierna i enlighet med sin socialt avancerade bakgrund till ett statusyrke, han identifierade sig uppåt (Ringbloms kurs) med det
väletablerade borgerskapet och gör för övrigt
alltjämt sh. Detta och andra skäl (bl a lä-
raryrkets nutida låga :.prestige») gör »att han
vänder sig inåt mot de egna leden och mot ett
snävt akademiskt kollegialt tänkande vilket i
sin tur effektivt blockerar hans möjligheter
att helt och fullt inordna sig i och känna ansvar för den nya skolan. Ty den kräver ju av
honom lojalitet gentemot de stora men för honom relativt okända socialgrupperna – alltså
i praktiken ett krav på »identifikation nedåt»!
Följaktligen kräver hr Ringblom att samhället
skall »skaffa sig garantier för att dess trots allt
rejält avlönade lärare ställer sig solidariska till
de mål och riktlinjer för utbildningen som tagits på demokratisk väg». Han upplyser också
att det sagda är »giltigt för skolväsendet i dess
helhet inklusive den undervisning som meddelas vid universitet och högskolor».
Hur urvalet av de nya lärarna med »identifikation nedåt» skall gå till eller hur garantierna för att den äldre lärarkåren fäktar efter den
politiska tabellen skall se ut, sägs inte. Så små-
ningom lär väl statsrådet Moberg, som nyligen
387
ex officio uttryckt önskemål om förändrad rekrytering till läraryrket, ge besked i den riktningen.
Det fascinerande med den litterära personligheten John Chronschough är som bekant att
man inte kan diskutera med honom. Han är
så fastlåst vid ett till sina auktoriteter byggt
tänkande att varje sakskäl studsar tillbaka
likt hedningarnas pilar mot de troendes pansar. Förmodligen lönar det sig därför inte att
påpeka för hr Ringblom att de personer, som
han apostroferar som »den pedagogiska reaktionens väloljade språkrör» veterligen icke definierar jämlikhet »såsom identisk med likhet». Snarare får de förmodas ansluta sig till
hans egen beskrivning: »ett idealt och önskvärt förhållande mellan inbördes olika personligheter», låt vara att de i sina skrifter försökt
uttrycka detta med någon grad av precision
och konkretion. Förmodligen lönar det sig inte
heller att säga honom att även personer ur
»borgerskapets» led kan känna samhällsansvar
och socialt engagemang.
Får vi därför föreslå hr Ringblom att som
ett led i sin fortsatta lärarutbildning läsa August Bondeson och tidskriften »Fönstret» att
byta till ett mer passande namn – t ex »Källarluckan».
388
Kot’1P~TEH3KR~’J (
~R Dtt ruirl~ Ptl\llBöcKt=:~!
Utbildningsministerns nya giv