Dagens frågor
1987
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÄGOR
Kvinnosyn (s)
M
aj-Lis Lööw (s) är en käck kvinna som inte bryr sig om att gräva
ner sig i vardagens bekymmer.
Så manar hon sina socialdemokratiska
kvinnoförbundare att strunta i marginalskatterna. De är ju ett manligt problem,
säger hon! De flesta kvinnor är låginkomsttagare.
En viss enkellogik ligger det i detta resonemang. De flesta kvinnor är medel- eller låginkomsttagare och då är det det totala skattetrycket och inte skatten på marginalen som är det mest bekymmersamma.
Men denna slutsats drar Maj-Lis Lööw
naturligtvis inte lika litet som hon bryr sig
om att föra sitt resonemang vidare och
ifrågasätta om det är nödvändigt att
svenska kvinnor som grupp skall förbli
låginkomsttagare. Gjorde hon detta skulle hon komma in på så brännande frågor
som sjuksköterskors och andra vårdyrkens löner, på kvinnors ställning inom de
av socialdemokratin så omhuldade offentliga monopolen och det passar naturligtvis inte.
För visst har Maj-Lis Lööw rätt när
hon säger att många vårduppgifter som
förut utfördes i hemmen nu skötes på en
betald arbetsmarknad. Men vad är det för
en arbetsmarknad? Jo, en arbetsmarknad
där ansvarsfulla, ofta tunga, jobb ersättes
med en relativt låg lön och där valfriheten
av arbetsgivare är obefintlig.
De socialdemokratiska kvinnorna vill
att den svenska kvinnan skall arbeta utanför hemmet, men de angagerar sig inte i
kampen för att förändra hennes låginkomstroll. För detta krävs en ytterligare
frigörelse. En frigörelse av vård- och serviceyrkena från de offentliga monopolens
byråkratiska förtryck. Möjlighet till val av
arbetsgivare – enskild, kooperativ eller
offentlig – och en chans att starta eget.
Det blir de borgerliga kvinnoförbundens
sak att kämpa för denna frigörelse.
Demokratins ABC
I
det socialdemokratiska partiprogrammet sägs att ”… kravet på
ekonomisk demokrati är lika självklart som kravet på politisk demokrati.
Socialdemokratin motsätter sig en ordning vilken ger ägandet rätt att utöva makt
över människor. Målet är att göra alla
människor till likvärdiga medarbetare i
uppgiften att förvalta och förkovra de
produktiva tillgångarna i samhället.”
– Den synen bör prägla det politiska
arbetet, skriver den socialdemokratiska
partistyrelsen i sitt yttrande till partikongressen 1987, och utber sig om kongressens mandat att ”tillsammans med arbetarrörelsens övriga organisationer inleda
en diskussion om hur löntagarnas och
medborgarnas (OBS distinktionen!) inflytande över det ekonomiska livet ska kunna stärkas under 1990-talet”.
Vänsterflygeln inom socialdemokratin
och LO har stöd i partiprogrammet för
sin tes att ”ekonomisk demokrati”- socialisternas övertalningsdefinition på det
överallt inte lika gångbara ordet ”socialism”- är något lika självklart som demokrati. Men de som håller fast vid den tesen
hamnar emellertid nästan ofrånkomligen
i slutsatsen att den som inte är socialist inte kan vara demokrat, en tanke som ligger
kommunismen nära. LO-Tidningen (nr
7/1987) tog upp fonderna under rubriken ”Demokrati gäller även makten över
kapitalet”.Där hette det att ”har man sagt
A (politisk demokrati), så måste man
också säga B (ekonomisk demokrati).
Och kan man inte ställa upp för B, hur
kan man då motivera A”, frågade LOTidningen retoriskt.
Det verkar vara i princip samma sätt att
resonera som i Pinochets Chile, om än
med omvända förtecken. I Chile är man,
enligt Pinochet, inte demokrat om man
vill införa socialism. I Sverige är man, fö-
refaller det, enligt LO-Tidningen och det
socialdemokratiska partiprogrammet, inte demokrat om man motsätter sig infö-
randet av ”ekonomisk demokrati”.
Även partiprogrammets ord om att
”socialdemokratin motsätter sig en ordning vilken ger ägandet rätt att utöva makt
över människor” förefaller mer än lovligt
grumligt tänkt. Det är inte ägandet av
Volvofabriken i Tarslanda som ger dem
den rätten. Den ”makt” som Volvo utövar
över sina anställda har sin grund i de anställningsavtal som har ingåtts mellan
Volvo och de personer som sökt arbete
där och som har accepterat de av Volvo
(och Svenska Metallindustriarbetareförbundet) erbjudna villkoren.
Det gäller att kunna skilja på kontraktsrätt och politisk makt. Kontraktsrätt bygger på frivilliga avtal mellan två
eller flera parter. Politisk makt bygger ytterst på (hotet om) fysiskt våld utövat av
polis, kronofogdar och, i bästa fall, domstolar som tillämpar lagar tillkomna i
(borgerlig) demokratisk ordning.
Det socialdemokratiska partiprogrammets ord förefaller således utesluta allt
enskilt ägande av produktionsmedlen.
311
Odefinierad socialism
D
en socialdemokratiska partistyrelsen hade att inför höstens partikongress yttra sig om socialismens yttersta ting. Det gjordes i anledning
av en motion (nummer 574 från Vellinge
arbetarekommun) i vilken krävdes att
kongressen ska uttala, att socialdemokratiska partiet är ett socialistiskt parti, som
verkar för politisk och ekonomisk demokrati.
Det tyckte partistyrelsen inte behövdes: ”Att socialdemokratin står för demokratisk socialism samt politisk och ekonomisk demokrati framgår av partiprogrammet, varför det inte behövs något särskilt
uttalande av den innebörden.”
Motionärerna hade kanske läst vad
Ingvar Carlsson sagt i en intervju i Expressen den 26 december 1986. Där fick
han frågan:
– Jag frågade Palme en S.ång: Är du socialist? ”Ja!” sa han. Ar du, Ingvar
Carlsson, socialist?
– Sa inte Olof: Jag är ”demokratisk”
socialist?
-Nej, han sa: ”Jag är socialist.”
– Olof stod ju verkligen för den demokratiska socialismen! Efter att ha
läst Anders Ehnmarks bok om
Machiavelli, där han skriver om skillnaden mellan frihet och frigörelse,
känner jag själv ett starkt behov av att
understryka det – att det ord jag använder är socialdemokrat . . . Under
60-talet med vänstervågen fanns det
väl de som gick över till att tala om socialism i stället för socialdemokrati.
Men motionärerna i Vellinge, förmodli- 312
gen inte långt från Sibbhult, en annan liten
ort som figurerat i liknande sammanhang,
hade också krävt att ”partiledningen tillsammans med arbetarekommunerna och
de socialdemokratiska föreningarna ska
precisera denna demokratiska socialism i
form av ett program för hur det socialistiska samhället ska se ut”.
Det ville inte partistyrelsen som tyckte
det ”är främmande för den reformistiska
traditionen inom svensk socialdemokrati
att framställa planritningar för framtidens
samhälle” och i stället hänvisade de vetgiriga till ”det nyutkomna studiematerialet
”Hvad vilja socialdemokraterna”.
Det är möjligt att den socialdemokratiska partistyrelsen kan avspisa de egna
partimedlemmarna på det viset. Men väljama kommer nog ändå att vilja ha svar
på vad socialdemokraterna har för mål
för löntagarfonderna och den ekonomiska demokratin på längre sikt, även om
att ge svar på dessa frågor skulle vara
”främmande för den reformistiska traditionen inom svensk socialdemokrati”.
Politisk rapportering
N
är man vet att Rapport i TV-2 i
första hand utnyttjar hr Werner
(vpk) när det gäller att få en politisk kommentar till nästan vad som än
händer, var det med visst intresse man avvaktade vad han skulle säga om u-båtsjakten i Törefjärden. Werner fick framträda
en dag då han – på något för oss okänt
sätt- blivit övertygad om att resultatet av
jakten skulle bli negativt. Han förklarade
att det som skedde var ett spektakel. I ingressen till programmet, eller var det kanske i sammanfattningen, upprepades uttalandet. Svenska folket skulle få fastslaget,
att marinens ansträngningar att stoppa
och identifiera en främmande u-båt i
svenskt farvatten var ett spektakel.
Detta bör inte förvåna någon. Werner
är kommunist och hans åsikter om
svenskt försvar är därefter. Viss förvåning
känner man ändå inför Rapportredaktionens flitiga utnyttjande av honom. Huvuddelen av dem som ser nyheter i TV är
inte kommunister. Helst vill vi slippa lyssna till vänstervridna kommentarer till vare sig vad som hänt i Sverige eller till
världshändelser. Men TV-vänstern är ett
idogt folk. De vet vad och vart de vill.
Rapporteringen från USA, ett land
som ju alla kommunister ogillar, bekräftar tendensen. En märkbar förtjusning
grep Rapportredaktionen då president
Reagan råkade i svårigheter. Avslöjanden
om vapenaffärerna via Israel till Iran med
betalningen till en del insatt i schweiziska
banker på sin väg till Nicaragua var onekligen sensationella. I TV bestämde man
sig för att utnyttja situationen. Mitt under
sommarens alla penningsparande reprisprogram fanns det ändå medel för att inköpa utfrågningen av en amerikansk
överstelöjtnant, som i de bästa avsikter
tycks ha fått betydlig frihet att misshandla
sina uppdrag och skada presidentens anseende. Hur lycklig var man inte inom
Rapport och hur spådde man inte att presidenten skulle ställas inför riksrätt och
tvingas avgå! Hur tyst blev det inte, då det
befanns att presidenten, fastän kanske inte överstelöjtnanten, skulle klara sig!
Helt opolitisk kan TV aldrig bli. Den
leds av människor med olika åsikter och
de starkaste dominerar, särskilt om de är
tillsatta med underhandsstöd från högre
makter. Olof Palme var en som visste och
kunde utnyt~a detta. Den nuvarande
statsministern märks inte på samma sätt
som han. Det har rent av förekommit försök att släppa fram andra. Carl Bildt fick
en kväll framföra sin mening om Sigvard
Marjasin och hans strejk mot LO på bekostnad av svensk industri. Kanske har
det befunnits nyttigt att en politiker i ansvarig ställning fått komma med förnuftiga åsikter om fallet. Att kritisera LO med
dess inbördes gräl är naturligtvis för en
socialdemokrat att handskas med ett
brännbart ämne.
LOs långsiktiga mål för den
ekonomiska demokratin
L
Os långsiktiga mål kom till klart uttryck i LO-styrelsens remissvar på
MBL 1975. Det kan tyckas vara
länge sedan i ett dagspolitiskt perspektiv,
men idehistoriskt sett är 15 år en kort tid.
Där skrev LO att ”en sådan jämställdhet
mellan arbete och kapital kan inte vara
slutmålet för den ekonomiska demokratin. Det skulle innebära att ett fåtal
kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital
och arbete skulle betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer. Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn.Det mänskliga arbetet måste sättas främst”.
313
Fritiden är kommunal
S
tatsrådets uttalande inleddes som en
blixt från klar himmel: ”Fritiden är
inte en statlig angelägenhet.” Vad
menar Lönnqvist? Under ett par andlösa
sekunder spreds bilden av politikern som
sett var gränsen för politiken går. ”Fritiden är inte en statlig angelägenhet.” För
ett ögonblick hade ett problem blivit
mänskligt, beroende av människor och ett
ämne för människors oberoende beslut.
Ingen statlig politiker kunde göra något,
för det var inte deras angelägenhet. Ansvaret för ungdomskravallerna i Kungsträdgården måste alltså sökas någon annanstans – hos individerna?
Det var rakt och hederligt av landets
ungdomsminister att inte mumla om det
centrala och anonyma ansvaret för slagsmål och förstörelse. Kanske vi just bevittnat en socialdemokratisk nyorientering:
Åter till människans och familjens sociala
kontroll, bort från alla överslätande bortförklaringar?
Alla de obekräftade implikationerna
av erkännandet väntade på en förklarande fortsättning: hur skulle människorna
göra för att befatta sig med denna angelä-
genhet? Så bröts tystnaden: ”Det är en
kommunal angelägenhet!”
”Fritiden är inte en statlig angelägenhet. Det är en kommunal. ”Ordningen var
återställd, ansvaret åter politiskt – bara
inte just Ulf Lönnqvists. Statsråd behärskar inte allt, de är ju bara människor. Det
är tydligen därför vi har kommunalråd.
Kvinnosyn (s)
M
aj-Lis Lööw (s) är en käck kvinna som inte bryr sig om att gräva
ner sig i vardagens bekymmer.
Så manar hon sina socialdemokratiska
kvinnoförbundare att strunta i marginalskatterna. De är ju ett manligt problem,
säger hon! De flesta kvinnor är låginkomsttagare.
En viss enkellogik ligger det i detta resonemang. De flesta kvinnor är medel- eller låginkomsttagare och då är det det totala skattetrycket och inte skatten på marginalen som är det mest bekymmersamma.
Men denna slutsats drar Maj-Lis Lööw
naturligtvis inte lika litet som hon bryr sig
om att föra sitt resonemang vidare och
ifrågasätta om det är nödvändigt att
svenska kvinnor som grupp skall förbli
låginkomsttagare. Gjorde hon detta skulle hon komma in på så brännande frågor
som sjuksköterskors och andra vårdyrkens löner, på kvinnors ställning inom de
av socialdemokratin så omhuldade offentliga monopolen och det passar naturligtvis inte.
För visst har Maj-Lis Lööw rätt när
hon säger att många vårduppgifter som
förut utfördes i hemmen nu skötes på en
betald arbetsmarknad. Men vad är det för
en arbetsmarknad? Jo, en arbetsmarknad
där ansvarsfulla, ofta tunga, jobb ersättes
med en relativt låg lön och där valfriheten
av arbetsgivare är obefintlig.
De socialdemokratiska kvinnorna vill
att den svenska kvinnan skall arbeta utanför hemmet, men de angagerar sig inte i
kampen för att förändra hennes låginkomstroll. För detta krävs en ytterligare
frigörelse. En frigörelse av vård- och serviceyrkena från de offentliga monopolens
byråkratiska förtryck. Möjlighet till val av
arbetsgivare – enskild, kooperativ eller
offentlig – och en chans att starta eget.
Det blir de borgerliga kvinnoförbundens
sak att kämpa för denna frigörelse.
Demokratins ABC
I
det socialdemokratiska partiprogrammet sägs att ”… kravet på
ekonomisk demokrati är lika självklart som kravet på politisk demokrati.
Socialdemokratin motsätter sig en ordning vilken ger ägandet rätt att utöva makt
över människor. Målet är att göra alla
människor till likvärdiga medarbetare i
uppgiften att förvalta och förkovra de
produktiva tillgångarna i samhället.”
– Den synen bör prägla det politiska
arbetet, skriver den socialdemokratiska
partistyrelsen i sitt yttrande till partikongressen 1987, och utber sig om kongressens mandat att ”tillsammans med arbetarrörelsens övriga organisationer inleda
en diskussion om hur löntagarnas och
medborgarnas (OBS distinktionen!) inflytande över det ekonomiska livet ska kunna stärkas under 1990-talet”.
Vänsterflygeln inom socialdemokratin
och LO har stöd i partiprogrammet för
sin tes att ”ekonomisk demokrati”- socialisternas övertalningsdefinition på det
överallt inte lika gångbara ordet ”socialism”- är något lika självklart som demokrati. Men de som håller fast vid den tesen
hamnar emellertid nästan ofrånkomligen
i slutsatsen att den som inte är socialist inte kan vara demokrat, en tanke som ligger
kommunismen nära. LO-Tidningen (nr
7/1987) tog upp fonderna under rubriken ”Demokrati gäller även makten över
kapitalet”.Där hette det att ”har man sagt
A (politisk demokrati), så måste man
också säga B (ekonomisk demokrati).
Och kan man inte ställa upp för B, hur
kan man då motivera A”, frågade LOTidningen retoriskt.
Det verkar vara i princip samma sätt att
resonera som i Pinochets Chile, om än
med omvända förtecken. I Chile är man,
enligt Pinochet, inte demokrat om man
vill införa socialism. I Sverige är man, fö-
refaller det, enligt LO-Tidningen och det
socialdemokratiska partiprogrammet, inte demokrat om man motsätter sig infö-
randet av ”ekonomisk demokrati”.
Även partiprogrammets ord om att
”socialdemokratin motsätter sig en ordning vilken ger ägandet rätt att utöva makt
över människor” förefaller mer än lovligt
grumligt tänkt. Det är inte ägandet av
Volvofabriken i Tarslanda som ger dem
den rätten. Den ”makt” som Volvo utövar
över sina anställda har sin grund i de anställningsavtal som har ingåtts mellan
Volvo och de personer som sökt arbete
där och som har accepterat de av Volvo
(och Svenska Metallindustriarbetareförbundet) erbjudna villkoren.
Det gäller att kunna skilja på kontraktsrätt och politisk makt. Kontraktsrätt bygger på frivilliga avtal mellan två
eller flera parter. Politisk makt bygger ytterst på (hotet om) fysiskt våld utövat av
polis, kronofogdar och, i bästa fall, domstolar som tillämpar lagar tillkomna i
(borgerlig) demokratisk ordning.
Det socialdemokratiska partiprogrammets ord förefaller således utesluta allt
enskilt ägande av produktionsmedlen.
311
Odefinierad socialism
D
en socialdemokratiska partistyrelsen hade att inför höstens partikongress yttra sig om socialismens yttersta ting. Det gjordes i anledning
av en motion (nummer 574 från Vellinge
arbetarekommun) i vilken krävdes att
kongressen ska uttala, att socialdemokratiska partiet är ett socialistiskt parti, som
verkar för politisk och ekonomisk demokrati.
Det tyckte partistyrelsen inte behövdes: ”Att socialdemokratin står för demokratisk socialism samt politisk och ekonomisk demokrati framgår av partiprogrammet, varför det inte behövs något särskilt
uttalande av den innebörden.”
Motionärerna hade kanske läst vad
Ingvar Carlsson sagt i en intervju i Expressen den 26 december 1986. Där fick
han frågan:
– Jag frågade Palme en S.ång: Är du socialist? ”Ja!” sa han. Ar du, Ingvar
Carlsson, socialist?
– Sa inte Olof: Jag är ”demokratisk”
socialist?
-Nej, han sa: ”Jag är socialist.”
– Olof stod ju verkligen för den demokratiska socialismen! Efter att ha
läst Anders Ehnmarks bok om
Machiavelli, där han skriver om skillnaden mellan frihet och frigörelse,
känner jag själv ett starkt behov av att
understryka det – att det ord jag använder är socialdemokrat . . . Under
60-talet med vänstervågen fanns det
väl de som gick över till att tala om socialism i stället för socialdemokrati.
Men motionärerna i Vellinge, förmodli- 312
gen inte långt från Sibbhult, en annan liten
ort som figurerat i liknande sammanhang,
hade också krävt att ”partiledningen tillsammans med arbetarekommunerna och
de socialdemokratiska föreningarna ska
precisera denna demokratiska socialism i
form av ett program för hur det socialistiska samhället ska se ut”.
Det ville inte partistyrelsen som tyckte
det ”är främmande för den reformistiska
traditionen inom svensk socialdemokrati
att framställa planritningar för framtidens
samhälle” och i stället hänvisade de vetgiriga till ”det nyutkomna studiematerialet
”Hvad vilja socialdemokraterna”.
Det är möjligt att den socialdemokratiska partistyrelsen kan avspisa de egna
partimedlemmarna på det viset. Men väljama kommer nog ändå att vilja ha svar
på vad socialdemokraterna har för mål
för löntagarfonderna och den ekonomiska demokratin på längre sikt, även om
att ge svar på dessa frågor skulle vara
”främmande för den reformistiska traditionen inom svensk socialdemokrati”.
Politisk rapportering
N
är man vet att Rapport i TV-2 i
första hand utnyttjar hr Werner
(vpk) när det gäller att få en politisk kommentar till nästan vad som än
händer, var det med visst intresse man avvaktade vad han skulle säga om u-båtsjakten i Törefjärden. Werner fick framträda
en dag då han – på något för oss okänt
sätt- blivit övertygad om att resultatet av
jakten skulle bli negativt. Han förklarade
att det som skedde var ett spektakel. I ingressen till programmet, eller var det kanske i sammanfattningen, upprepades uttalandet. Svenska folket skulle få fastslaget,
att marinens ansträngningar att stoppa
och identifiera en främmande u-båt i
svenskt farvatten var ett spektakel.
Detta bör inte förvåna någon. Werner
är kommunist och hans åsikter om
svenskt försvar är därefter. Viss förvåning
känner man ändå inför Rapportredaktionens flitiga utnyttjande av honom. Huvuddelen av dem som ser nyheter i TV är
inte kommunister. Helst vill vi slippa lyssna till vänstervridna kommentarer till vare sig vad som hänt i Sverige eller till
världshändelser. Men TV-vänstern är ett
idogt folk. De vet vad och vart de vill.
Rapporteringen från USA, ett land
som ju alla kommunister ogillar, bekräftar tendensen. En märkbar förtjusning
grep Rapportredaktionen då president
Reagan råkade i svårigheter. Avslöjanden
om vapenaffärerna via Israel till Iran med
betalningen till en del insatt i schweiziska
banker på sin väg till Nicaragua var onekligen sensationella. I TV bestämde man
sig för att utnyttja situationen. Mitt under
sommarens alla penningsparande reprisprogram fanns det ändå medel för att inköpa utfrågningen av en amerikansk
överstelöjtnant, som i de bästa avsikter
tycks ha fått betydlig frihet att misshandla
sina uppdrag och skada presidentens anseende. Hur lycklig var man inte inom
Rapport och hur spådde man inte att presidenten skulle ställas inför riksrätt och
tvingas avgå! Hur tyst blev det inte, då det
befanns att presidenten, fastän kanske inte överstelöjtnanten, skulle klara sig!
Helt opolitisk kan TV aldrig bli. Den
leds av människor med olika åsikter och
de starkaste dominerar, särskilt om de är
tillsatta med underhandsstöd från högre
makter. Olof Palme var en som visste och
kunde utnyt~a detta. Den nuvarande
statsministern märks inte på samma sätt
som han. Det har rent av förekommit försök att släppa fram andra. Carl Bildt fick
en kväll framföra sin mening om Sigvard
Marjasin och hans strejk mot LO på bekostnad av svensk industri. Kanske har
det befunnits nyttigt att en politiker i ansvarig ställning fått komma med förnuftiga åsikter om fallet. Att kritisera LO med
dess inbördes gräl är naturligtvis för en
socialdemokrat att handskas med ett
brännbart ämne.
LOs långsiktiga mål för den
ekonomiska demokratin
L
Os långsiktiga mål kom till klart uttryck i LO-styrelsens remissvar på
MBL 1975. Det kan tyckas vara
länge sedan i ett dagspolitiskt perspektiv,
men idehistoriskt sett är 15 år en kort tid.
Där skrev LO att ”en sådan jämställdhet
mellan arbete och kapital kan inte vara
slutmålet för den ekonomiska demokratin. Det skulle innebära att ett fåtal
kapitalägare gavs samma rätt till inflytande som miljoner löntagare, och att kapital
och arbete skulle betraktas som jämbördiga produktionsfaktorer. Fackföreningsrörelsen avvisar en sådan syn.Det mänskliga arbetet måste sättas främst”.
313
Fritiden är kommunal
S
tatsrådets uttalande inleddes som en
blixt från klar himmel: ”Fritiden är
inte en statlig angelägenhet.” Vad
menar Lönnqvist? Under ett par andlösa
sekunder spreds bilden av politikern som
sett var gränsen för politiken går. ”Fritiden är inte en statlig angelägenhet.” För
ett ögonblick hade ett problem blivit
mänskligt, beroende av människor och ett
ämne för människors oberoende beslut.
Ingen statlig politiker kunde göra något,
för det var inte deras angelägenhet. Ansvaret för ungdomskravallerna i Kungsträdgården måste alltså sökas någon annanstans – hos individerna?
Det var rakt och hederligt av landets
ungdomsminister att inte mumla om det
centrala och anonyma ansvaret för slagsmål och förstörelse. Kanske vi just bevittnat en socialdemokratisk nyorientering:
Åter till människans och familjens sociala
kontroll, bort från alla överslätande bortförklaringar?
Alla de obekräftade implikationerna
av erkännandet väntade på en förklarande fortsättning: hur skulle människorna
göra för att befatta sig med denna angelä-
genhet? Så bröts tystnaden: ”Det är en
kommunal angelägenhet!”
”Fritiden är inte en statlig angelägenhet. Det är en kommunal. ”Ordningen var
återställd, ansvaret åter politiskt – bara
inte just Ulf Lönnqvists. Statsråd behärskar inte allt, de är ju bara människor. Det
är tydligen därför vi har kommunalråd.