Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 23 september.
Det böhmiska På ett skrämmande sätt har den sudettyska frå-
kastellet i ruiner? gan illustrerat, hur hastigt den världshistoriska
utvecklingen sker i dessa dagar. .Ända sedan Versaillesfreden har den
statsbildning, som då kom till såsom belöning för tjeckernas förrä-
deri mot habsburgarna, spelat en ledande roll bland Europas andrarangsstater och dess spetsar, en Masaryk, Benes eller Hodza tillhört
storpolitikens förgrundsfigurer. .Ännu i maj 1938 strandade ett tyskt
försök till hastig och radikal lösning av det sudettyska problemet på
tjeckernas egen och västmakternas fasta hållning. Men den dag, då
detta skrives, hava ej endast England och Frankrike utan även Pragregeringen själv nödgats bita i det sura äpplet och låta »Centraleuropas enda demokrati» amputeras. Osvuret är dock i detta fall bäst:
även om Benes nödgats acceptera, kan en omstörtning i ’fjeckoslovakiet bringa en militärdiktatur till makten för att upptaga en sista förtvivlad kamp. Den skulle i så fall ledas av ett desperat hopp att mot
deras vilja kunna tvinga in västmakterna i kriget, om de se ett segrande Tyskland stå i begrepp att sluka ej blott sudettyskarna utan
hela Döhmen-Mähren. Eller också kan den benägenhet att vid framgång oavbrutet skärpa sina krav, vilken gör alla underhandlingar
med Tyskland så vanskliga, i sista stund medföra, att spelet slås i
stycken trots alla Prags, Paris’ och Londons häpnadsväckande eftergifter. Den 21 september tyda emellertid tecknen snarast på Tjeckoslovakiets styckning utan svärdslag. Vbistmakternas påtryckning i
Prag har varit mycket stark.
Den tjeckoslovakiska stat, som skapades 1918-1919, är ingalunda en
frukt av folkens självbestämningsrätt Detta måste fastslås inför de
gråterskor, som skyndat till, nu som alltid, då en tysk rätt hävdas
mot Versaillesdiktatet Vad som här styckas och slaktas, är – förutsatt att uppgifterna hitintills om Londonur)pgörelsen iiro riktiga –
ej den tjeckiska nationen, som man skulle kunna tro vid läsningen av
många engelska, amerikanska och svenska vresskommentarer, utan
det österrike-Ungern i miniatyr, som Bencs’ och Masaryks diplomati
lyckades karva ut ur många folkslag bland Donaumonarkins spillror.
Av Tjeckoslovakiets ungefär femton miljoner invånare utgön.)s
knappt hiilften av tjecker. Slovakerna äro ungefiir 2 1/2 miljon. Tillsammans utgöra dessa folk sålunda två tredjedelar av den hittillsvarande statens befolkning. Men slovaker och tjecker äro ej ett folk
i högre grad än t. ex. norrmän och svenskar. Deras historiska utveckling är helt olika, och för första gången bo dc efter 1918 inom samma
stats griinser. De löften om utsträckt självstyrelse, som tjeckerna under världskriget hade givit slovakerna i det s. k. Pittsburghavtalet,
kränktes hänsynslöst, sedan det större folket kommit i sadeln. Vad
man sedan har sökt skapa, är en tjeckisk nationalstat, ej en tjccko- 514
Dagens frågor
slovakisk union. En betydande del av det slovakiska folket har också
fylkat sig i den nyss avlidne pater Hlinkas autonomistiska folkparti,
som i viss utsträckning har samarbetat med sudettyskarna och andra
minoriteter. Denna motsättning skulle dock knappast hava kunnat
bliva ödesdiger för statens bestånd. En minst lika stor del av slovakerna har följt de hittillsvarande tjeckiska ledarna, och de sista dagarnas nyheter tyda på att även Hlinkas parti inför den hotande
katastrofen närmat sig Bcncs och Hodza. Med någon generositet och
ridderlighet – egenskaper, som de dock hittills ej gärna hava lagt i
dagen – skulle tjeckerna lätt kunna lösa den slovakiska frågan. En
annan minoritet, som knappast heller kan betraktas som någon allvarlig fara för tjeckerna, är den halva miljon ukrainare, som utgör
flertalet av befolkningen i Karpato-Rutenien. Dc äro kulturellt alltför osjälvständiga och efterblivna för att kunna föra någon självständig tillvaro, och deras ukrainska moderland ligger ju under den
ryska piskan. För dem torde för övrigt den tjeckiska styrelsen i flere
avseenden hava inneburit en avsevärd uppgång.
Annorlunda ligga förhållandena till för tre andra minoriteter: sudettyskarna, ungrarna och polackerna. De förstnämnda uppgå till
ungefär 31/2 miljon och äro med sin huvudmassa bosatta i en ganska
bred bård runt Böhmens gränser samt i Österrikiska Schlesien med
angränsande delar av Mähren. På vissa håll når denna tyska bosättning en betydande ytvidd. Detta gäller t. ex. trakten omkring Eger
och likaså i Böhmens norra hörn och i Schlesien-Nordmähren. I
dessa områden utgöra tyskarna 80-95% av befolkningen, och detsamma gäller några distrikt vid det forna Österrikes nordgräns.
Dessutom finnas vissa gränsbiilten, t. ex. kring Teplitz, där tyskarna
utgöra mor än halva befolkningen. Med undantag av några mindre
enklaver och spridda spillror i de större städerna såsom Prag, Pressburg och Briinn bo de sålunda utefter ’fyska rikets gränser i direkt
geografisk kontakt med sitt modcrfolk. En tillämpning på dem av
de princip2r om nationell självbestiimningsrätt, som uppgåvos ligga
till grund för upprlittandet av Tjeckoslovakiet och andra av 1918 års
suc2ossionsstater, möter sålunda inga större svårigheter. Dc enda
skäl, som kunna anföras däremot, äro av strategisk natur. Dylika
synpunkter åberopades emellertid ej i Vcrsailles, då 1’ysklands östgräns uppdrogs, och rent principiellt förefalla tjeckerna ej att hava
större rätt att stödja sitt försvar på Erzgebirgc och Sudetcrna än
t. ex. ungrarna och tyskarna att basera sitt gdinsvärn på Karpaterna respektive Vogm;orna.
I ungefär samma situation som sudcttyskarna befinna sig de 100,000
polackerna i Teschenområdet och tre kvarts miljon ungrare i södra
Slovakien och Karpato-Hutenien. Även dessa minoriteter bo till sin
huvudmassa i direkt territoriell kontakt med sitt moderland, och liksom sudettyskarna hava de i strid mod sin klart uttryckta vilja införlivats med Tjeckoslovakict.
Ett tillämpande av nationalitetsprincipen i större delen av Tjeckoslovakiet skulle alltså te sig mycket enkelt i jämförelse med de för- 515
-r
Dagens frågor
virrade förhållandena i Siebenbiirgen eller :Macedonien. :Men i det
längsta har en dylik radikalkur ej varit aktuell. Ännu för några dagar sedan var s.udettyskarnas officiella krav ej förening med Tyskland utan en mycket vittgående autonomi, definierad i det s. k. Karlsbadprogrammets åtta punkter. Det kan emellertid ifrägasättas, om
ej den tyska stat i staten, som detta programs förverkligande skulle
hava skapat, i längden skulle hava inneburit en vida farligare kraftförlust för Tjeckoslovakiet än en radikal amputering av riksdelar,
som ej känna skymten av samhörighet med den officiella staten. Från
tjeckisk sida fördes emellertid förhandlingarna med stor långsamhet.
Det första erbjudandet i våras, om kodifikation av nationalitetslagstiftningen i och för minoriteternas skydd, kunde ej gärna tänkas
locka sudettyskarna. Detsamma gäller budet nummer två, en »autonomi», baserad på de »historiska provinsernas» (Böhmen, :Mähren
o. s. v.) lantdagar, i vilka tjeckerna från början hade överväldigande
majoritet. Att lägga fram ett dylikt parodiskt förslag tyder på en
viss fräckhet eller en fullständig felbedömning av situationen. Först
·d~irefter förmåddes Benes och Hodza under Englands tryck att acceptera en självstyrelse i små kantoner, av vilka några skulle bliva utpräglat tyska. Så småningom synes denna tanke hava utvecklats till
allt närmare överensstämmelse med Karlsbadprogrammet. Om ett
dylikt förslag hade framlagts för några månader sedan, hade det möjligen medfört en uppgörelse i godo. Nu däremot förde å ena sidan
den vid alla segrarmakternas förhandlingar med Tyskland visade benägenheten att göra alla eftergifter så sent, att de bliva värdelösa,
å den andra tyskarnas för motparten föga tilltalande metod att vid
framgång skiirpa sina maximikrav, till ett helt annat resultat. Henlein sprang ifrån sitt eget Karlsbadprogram och kr~ivde förening med
’ryskland. Sedan Chamberlain vid sitt dramatiska flygbesök i Bcrchtesgaden funnit Hitler redo att gå till krig för detta krav, återstod
för västmakterna, som tydligen ej ännu kiinna sig i stånd att våga
det stora provet, blott att söka tvinga Prag att acceptera en stympning. Om denna lösning verkligen kan realiseras på fredlig väg,
torde man hava rätt att säga, att den egentligen även ~ir den bästa.
Varje försök med autonomi inom Tjeckoslovakiets ram skulle blott
hava blivit ett provisorium och inom rätt kort tid ånyo hava shillt
Europa inför en öppen kris.
För några dagar sedan talades ganska allmänt om en folkomröstning
i de nejder, som det gäller. Utvecklingen torde hava sprungit förbi
denna möjlighet. lVIed det tillstånd av halvt inbördeskrig, som nu
råder i Sudcttyskland, är ett plebiscit en utopi. I sak betyder detta
knappast någon förlust – folkstiimningen torde vara klar iindå. I
rättvisans och den framtida fredens intresse får man blott hoppas,
att T.ieckoslovakiets polska och ungerska minoriteter erhålla samma
möjligheter att förenas med sina huvudfolk som sudettyskarna och
att inga stora tjeckiska minoriteter hamna inom Tysklands gräns.
Hela problemet måste lösas på en gång. Sedan detta skett, är det å
andra sidan klart, att en verklig, självständig stat för tjeckerna, helst
516
Dagens frågor
i något slags samband med slovakerna, utan främmande minoriteter
att topprida, är en nödvändig beståndsdel i ett Europa, som ännu är
grundat på nationalitetsprincipen. Man får därför hoppas, att de
sista timmarnas rykten om ännu mer vittgående tyska planer av ren
erövringskaraktär komma att visa sig sakna fog. Om den vid Londonmötet planerade internationella garantin (om vars värde tjeckerna efter de sista dagarnas erfarenheter av den franska alliansen
knappast torde göra sig alltför höga begrepp) kommer till stånd, löses
också den allians med Ryssland, som varit ett för Europa i dess helhet så olycksbådande inslag i Benes’ politik, och stänges Litvinov
utanför den rysk-polska gränsen. Härmed skulle också den framtida
grannsämjan mellan tyskar och tjecker i någon mån underlättas,
även om den naturligtvis efter vad som hänt, endast skymtar i ett
mycket fjärran perspektiv.
Inför den Greuelpropaganda, som drivits på tyskt håll och nu synes
leda till avsett resultat, får det ej glömmas, att minoriteterna i
Tjeckoslovakiet ingalunda hava hört till Europas sämst behandlade.
Tjeckerna hava långt ifrån uppträtt som italienarna mot sina slovener och tyrolare, ryssarna mot ingermanlänningarna eller tyskarna
mot judarna. Tjeckerna hava ej åsamkat sig skuld genom skoningslöst förtryck utan genom brutalt och översittarmässigt betonande av
hela statens tjeckiska karaktär, särskilt vid ärohetstillsättningar och
på det ekonomiska området. Dessa metoder, särskilt när de praktiserats av en majoritet, som uppfattats såsom lägre stående, hava varit nog för att driva minoriteterna ur staten.
Den i Berchtesgaden och London konstruerade lösningen, vars genomförande som sagt ännu är högst ovisst, är både politiskt klok och
ur historisk och nationell synpunkt rättvis. Men den ger skäl till allvarliga farhågor. Det fruktansvärda hotelse- och utpressningsmaskineri, som har använts mot tjeckerna, kan lika lätt nyttjas mot en
annan mindre stat, som ej innesluter några minoritetsproblem men
t. ex. döljer värdefulla naturtillgångar. Intet i stormakternas hållning sedan 1935 antyder, att den ansatta staten i en dylik situation
.skulle hava någon hjälp att hoppas. Särskilt för folken i SydöstEuropa ter sig utvecklingen hotfull, men det finns heller ingen anledning att måla läget kring Östersjön alltför ljust. De senaste händelserna visa, att ej blott Folkförbundet utan även den klassiska folkrätten har upphört att existera. För de små nationerna finnas inga
andra utvägar än att stärka sin försvarsberedskap till den högsta
möjliga och att ej blott i officiella dokument utan även i pressen och
i privatpersoners offentliga uttalanden undvika allt, som kan tydas
som utmaning eller partitagande. Någon fullständig trygghet skänka
ej heller dessa medel, men de kunna i avsevärd grad minska farorna.
P. S.
De sex dagar, som hava förflutit, sedan ovanstående skrevs, hava
iyvärr besannat de där uttalade farhågorna. A ena sidan råder intet
517
Dagens frågor
tvivel om att Hitler överskattat konjunkturernas gynnsamhet och
högst avsevärt skärpt sina krav efter samtalet i Berchtesgaden. A
den andra förefaller det ingalunda säkert, att den nya, starkt militärt
betonade regeringen i Prag verkligen är villig att på allvar utföra
den överenskommelse, som Hodza accepterat, och sålunda avträda
Sudettyskland. Härtill kommer, att i både London och Paris den
opinion vunnit i styrka, som över huvud taget motsätter sig alla
eftergifter åt Tyskland. Chamberlains rörelsefrihet blir därigenom
mindre vid eventuella nya förhandlingar. Helt hopplös är dock ej
nitnationen ännu efter Hitlers stora BerlintaL Detta har ej medfört
de fruktade irreparabla händelserna utan bekräftat den till första oktober medgivna respittiden. Några förhoppningar kunna därför
kanske knytas vid sir Horace Wilsons resa till Berlin med nya depescher från Chamberlain. Om Tyskland och England verkligen äro
ense i själva principfrågan och motsatserna blott gälla utföringssättet, borde en utväg kunna ·finnas, om alla parter besjälas av god
vilja att undvika det värsta.
Kapitalflykten De senaste veckornas våldsamma europeiska kris har
från Europa. icke undgått att medföra betydelsefulla återverkningar
på det ekonomiska området. Känsligare än någon annan gren av det
ekonomiska livet har den internationella kapitalmarknaden reagerat
inför de oroande tilldragelserna på kontinenten. Sedan den 25 augusti
har pundet och med detta flertalet av de ledande europeiska valutorna
fått vidkännas rätt avsevärd nedgång i förhållande till guldet och
dollarn. Bakom denna företeelse skymtar ett problem, som under senare år fått en allt större aktualitet, nämligen omfattningen och räckvidden av de kortfristiga internationella kapitalrörelserna. Dollarkursens stegring och guldprisets uppgång äro i väsentlig grad uttryck
för en flykt från europeiska placeringsobjekt till investeringar, som
under rådande förhållnaden anses som säkrare. Givetvis har denna
tendens väckt åtskillig uppmärksamhet inom finansiella kretsar över
hela världen och frågan om storleken och verkningarna av det pågå-
ende kapitalutflödet från de europeiska marknaderna diskuteras livligt i fackpressen.
Ehuru spörsmålet i och för sig icke är nytt, är det dock förhållandevis sent som allvarliga ansträngningar gjorts att söka siffermässigt skildra det rolösa kapitalets vandringar mellan de stora borgenärsstaternas penningcentra. Förtjänsten av att man sedan några
år tillbaka äger ett långt fylligare material än tidigare för bedömningen av dessa frågor tillkommer i hög grad Internationella banken
i Basel, i vars årsberättelser en koncis, saklig och vederhäftig orientering i detta ämne återfinnes. Huvudsakligast i anslutning till
nämnda publikationer skall i det följande, såsom bakgrund till den
dagsaktuella situationen, lämnas några siffror ägnade att belysa de
senaste årens internationella kapitalrörelser.
Under de två åren 1935 och 1936 beräknas Förenta Staterna hava
från utlandet mottagit netto över 2,o miljarder dollars och de nio
518
Dagens frågor
första månaderna 1937 ökades detta tillskott med ytterligare i runt
tal 1,3 miljarder dollars. När emellertid depressionen under sista
kvartalet av fjolåret med våldsam kraft drabbade det amerikanska
näringslivet under det att de europeiska länderna endast fingo vidkännas en viss avmattning, hade detta till följd att strömmen av kortfristigt kapital plötsligt ändrade riktning. Under de sista tre månaderna av 1937 återbragtes till Europa icke mindre än 1/2 miljard dollars. Den sedan dollardevalveringen 1934 oavbrutna penningströmmen i västlig riktning över Atlanten tillfogades sålunda ett, låt vara,
tillfälligt avbrott.
Emellertid vore det ett misstag att föreställa sig, att hela kapitalexporten till Förenta Staterna härflöte från Europa och vore beroende av de ökade krigsriskerna i vår världsdel. .Åtminstone inemot
1/• miljard dollars av fjolårstillskottet till U. S. A. utgjordes av tillgodohavanden som de syd- och mellanamerikanska staterna förskaffat
sig under då rådande gynnsamma exportkonjunktur. Av de europeiska
staterna intog i den amerikanska balansen Schweiz första rummet.
Under normala förhållanden tillkommer detta rum England, men under andra kvartalet 1937 uppgick utförseln av kapital från Schweiz
till Förenta Staterna till icke mindre än 250 miljoner dollars mot 150
miljoner från England. Under tredje kvartalet voro motsvarande
siffror 120 respektive 30 miljoner dollars. När strömmen sedan vände
under sista kvartalet 1937, var det åter Schweiz som intog förgrundsplatsen; till Schweiz återströmmade nämligen ett belopp av inemot
130 miljoner dollars mot 110 miljoner till England och 80 miljoner till
Nederländerna.
Vid sidan av transaktionerna mellan de europeiska länderna och
Förenta staterna erbjuda de främmande kapitalrörelserna till och
från England ett alldeles särskilt intresse. Till London såsom centrum
för sterlingblockets penningmarknad gingo betydande belopp i valutor, som sterlingländerna erhållit såsom exportlikvider under högkonjunkturen. Från medio av 1936 till medio av 1937 ökade sålunda
Indien sina tillgångar i London med 15 miljoner pund och Australien
sina med 20 miljoner pund, under det att Väst-Afrika, Straits settlements, Palestina och Irak ökade sina tillgodohavanden med tillsammans 10 miljoner pund, men för samtliga dessa stater medförde senare hälften av 1937 någon nedgång av pundbehållningen i London.
Däremot stego de nordiska staternas tillgodohavanden i London under 1937 med över 20 miljoner pund, utan att något avbrott i denna
utveckling skedde under årets senare månader.
Vid sidan av kapitalrörelserna till och från England erbjuder utvecklingen å den franska penningmarknaden särskilt intresse. Kapitalexporten från Frankrike under 1937 var mest omfattande under
årets första veckor, vidare i maj och juni och slutligen under september. ”Gnder oktober och november försiggick däremot en icke obetydlig återströmning av kort kapital till Frankrike, och under innevarande år har en långvarig kapitalflykt från detta land under de första
fyra månaderna följts av en betydande kapitalimport under maj må-
519
Dagens frågor
nad. Vid sidan av Frankrike står Schweiz såsom det ]and, vilket
kännbarast erfarit verkningarna a v flyktkapitalets nyckfullhet och
ängslan. Första halvåret 1937 priiglades, i jämförelse med den utomordentligt livliga kapitalimporten under fjärde kvartalet 1936, vilken
sammanhängde med schweiziska francens devalvering, av ett relativt
lugn. Emellertid märktes en ganska betydande utförsel till Tyskland,
vilken sammanhängde med försäljning av schweiziska värdepapper i
tysk ägo, vidare till Frankrike i form av obligationsteckning för det
stora försvarslånet och slutligen, såsom redan niimnts, till Förenta
staterna liksom även till England. Under senare hälften av fjolåret
återbördades emellertid till den schweiziska nationalbanken ett nettobelopp på inemot 115 miljoner dollars. På allvar konfronterades
Schweiz därigenom med penningöverflödets problem, och nationalbanken nödgades skrida till rätt drastiska åtgärder för att hindra en
ytterligare icke önskvärd kapitalimport. Sålunda mottogas från och
med november 1937 inga nya utländska insättningar på avista räkningar, tillgodohavanden på äldre dylika räkningar skulle med det
snaraste överflyttas på konton med viss uppsägningstid och samtliga
utländska insättningar belades med en avgift av l procent. Den negativa räntan har sålunda i penningöverflödets dagar blivit en påtaglig
realitet.
Från fjolårets diskussion i valutafrågan iir det känt, att ej heller
SDerige lämnats oberört av de häftiga kastningarna på den internationella penningmarknaden. Det stora tillskottet till riksbankens
behållning av utländska valutor under senare {tr härrör emellertid,
som bekant, till övervägande grad från de likvider, vår exportindustri
under de goda åren intjänat. Till viss grad äro emellertid de medel,
som tillfördes riksbanken i början av fjolåret, av den utpräglade spekulativa karaktiir, som kännetecknar det internationella flyktkapitalet Av verkställda uppskattningar, vilka självfallet äro ytterst
approximativa, framgår, att det utländska flyktkapitalet i Sverige vid
slutet av 1936 uppgick till 50 miljoner kronor, en summa som vid slutet
av fjolåret fördubblats. De svenska affiirsbankernas instiillning till
förevarande problem har, som man torde erinra sig, kommit till uttryck i deras i mars 1937 vidtagna åtgiird att icke beriikna ränta på
uthindska bankers tillgodohavanden i Sverige, ett beslut som sedermera i november samma år fiiljdes av en sänkning av räntan å övriga
utländska insättningar från högst 2 till högst 1/2 procent.
I nuvarande situation är den fråga, som tilldrager sig största intresset, den motståndskraft som den ledande europeiska valutan, det
engelska pundet, kan erbjuda den rådande baissespekulationen. Enligt beräkningar, som återgivits i Economist, kunde dc brittiska guldkassorna, vilkas sammanlagda behållning för närvarande uppgår till
780 a 800 miljoner pund, utan olägenhet vidkunnas en åderlåtning med
150 miljoner pund. Då guldskeppningarna intill den 8 september belöpt sig till i genomsnitt 12 miljoner pund i veckan, skulle England
vara rustat för ytterligare 12 veckors påfrestningar av den storlek,
som på sistone förekommit. Emellertid beror utvecklingen i fortsätt- 520
Dagens frågor
ningen givetvis icke enbart på den europeiska politiska konjunkturen
med alla dess osäkerhetsmoment utan även, och i hög grad, på den
ekonomiska konjunkturen i Förenta Staterna. Av åtskilliga tecken
att döma har denna redan för cirka 5 månader sedan passerat sin djupaste nivå. Osannolikt är icke att man under höstens lopp kan vänta
ytterligare tecken på återhämtning i Amerika och att en ökad köpkraft inom Förenta Staterna kan komma att utlösa en stegrad import från Europa. Därigenom skulle de kommersiella faktorer som
påverka betalningsbalansen komma att i viss mån motv~iga de politiska risker, som nu driva kapitalet från Europa västerut över
Atlanten.
Märkvärdiga Skulle svensk teaters hälsotillstånd stå i direkt
teaterreformatorer. proportion till antalet av teaterutredningar
borde dess fysik vara glänsande, ty raden av dylika utredningar har
under senare tid verkligen varit imponerande. Professorer och revisorer, tidningsmän, andrakammarledamöter och hovstallmästare~
ja till och med en och annan teaterman ha i skön förening arbetat
på att klarhigga frågan om hur en teater skall skötas för att motsvara på samma gång statsfinansens, publikens och kritikens krav.
Men frågar sig den enkle och osakkunnige åskådaren, som ingenting·
annat önskar än att då och då få se litet god teater, vad som i alla
dessa undersökningar utgör »der langen Rede kurzer Sinn» är det
icke så lätt att ge svar. Man vill ha god teater, det är en självklar
sak; men denna goda teater får kosta endast så litet som möjligt, och
om den tenderar till att te sig för dyr måste genast en ny utredning
tillsättas för att utröna orsaken till detta beklagliga förhållande. Det
vore i förbigående sagt intressant nog att veta, hur mycket pengar
staten lagt ner Ilå alla dessa forskningar i våra teaterförhållanden.
Antagligen skulle beloppet, om det behörigen hopsummerades, visa
sig vara ganska ansenligt. Hade det i stället fått användas till att
upphjälpa Dramatiska teaterns klena reservfond skulle måhända en
hel del av de ständigt återkommande klagomålen kunnat helt lugnt
och stilla bringas ur världen.
Av alla dessa många utredningar har emellertid ingen haft en så
originell sammansiittning som den senaste, vars betänkande avlämnades den 30 juni innevarande år. Här ha en statssekreterare, ett
borgarråd, ett undervisningsråd och en bokföringsspecialist med anställning vid Operan slagit sina kloka huvud ihop för att en gång
för alla rationellt och definitivt bota bristfiilligheterna i den dramatiska nationalscenens organisation. Redan från början kunde man
ana att resultatet skulle bliva, för att tala med Holberg, »en 1<-,andens
Syllogismus»; men då betänkandet kom i dagen visade det sig snart
att även de djärvaste förväntningar vida överträffats. Pressen var för
en gångs skull i sina omdömen fullständigt enhällig. Något mera.
groteskt än detta utlåtande har enligt en samstämmande opinion
svenskt utredningsväsen aldrig frambragt.
Det torde vara överflödigt att här rekapitulera de märkvärdiga ut- 521
Dagens frågor
talanden, varav betänkandet överflödar. En passus i detsamma är
emellertid av den art, att den verkligen förtjänar att bevaras till eftervärlden och ihågkommas, även sedan dammet fallit tumstjockt över
de fyra sakkunnigas mästerstycke. Det står i betänkandet på sid. 39,
rad 10 och följande. Exakta uppgifter om förekomsten av citatet
torde vara nödvändigt att lämna, då i annat fall en läsare lätt skulle
förledas till det antagandet att en illvillig belackare satt ihop det
hela för att bringa utredningens resultat i misskredit.
»Det får anses som ett erkänt faktum», heter det, »att Dramatiska
Teaterns ensemble i stort sett befinner sig på en hög konstnärlig nivå
och i sig innesluter talangfulla och sitt arbete hängivna skådespelare.
Det har emellertid från olika håll ofta framhållits, att orsaken till det
bristande publikintresset för Dramatiska Teatern åtminstone delvis
skulle bero på, att föreställningarna på teatern, ehuru ytterst omsorgsfullt genomarbetade, stundom förefölle livlösa och mekaniserade.
Denna uppfattning saknar icke ett visst berättigande. Förhållandet
kan måhända förklaras så att skådespelarnas skapande förmåga hämnats genom en alltför inträngande och minutiös regi. Det har icke
saknats vittnesbörd om en viss under senare tider vid Dramatiska
Teatern framträdande tendens att ställa regien alltför mycket i förgrunden. En långt driven betoning av det regimässiga kan lätt i
fråga om skådespelarnas insatser leda till jämnstrukenhet och konstnärlig ofrihet, när det gäller tolkningen av en roll, samt förminskad
inspiration och arbetsglädje. Detta i sin tur medför otvivelaktigt ett
minskat teaterintresse hos allmänheten. Enbart ensemblespel, det må
vara aldrig så välgjort, får gärna något maskinmässigt och tvunget
över sig, och publiken får icke sin önskan tillfredsställd att glädja
sig åt och beundra skådespelarnas individuella talanger och prestationer. Det är, synes det de sakkunniga, väsentligen på skådespelarna
all teaterkonst måste bygga.»
Det är stor skada att man icke får veta, vilken av de sakkunnige
det är, som givit uppslaget till denna grandiosa passage och fattat
den i pennan. Man vågar icke ge sig in på några gissningar; men
si mycket är säkert att dess upphovsman förtjänar en rangplats som
vår samtids absolut mest originelle teaterbedömare. Eljest har det
nämligen varit ett som självklart betraktat faktum i teaterhistorien,
att alla scenkonstens verkliga blomstringsperioder kännetecknats av
ensemblespelets och regiens fulländning. De stora senmedeltida
mysteriespelen, kanske det skönaste teaterns konst någonsin frambragt, levde som bekant helt och hållet på sin fasta och samlade enhetlighet. Det var till det stora, överväldigande rika helhetsintrycket
man syftade, och i känslan av dess betydelse underordnade sig alla
medverkande krafter villigt och gärna regissörens ledning. Vi känna
blott i sällsynta undantagsfall namnen på de uppträdande skådespelarna, och intet antyder, att den mångtusenhövdade publiken sörjde
över att ej få- för att än en gång citera betänkandets ord- »glädja
sig åt och beundra skådespelarnas individuella talanger och presta- 522
Dagens frågor
tioner». Om shakespearetidens drama gäller detsamma. Ramlets tal
till skådespelarna, vilket utan tvivel ger summan av sceninstruktören
Shakcspeares praktiska erfarenhet, låter oss med utomordentlig klarhet blicka in i tidens regisystem. Också här gällde det framför allt
att skapa en föreställning med genomfört enhetlig stil, d. v. s. kännetecknad av vad utredningsmännen beteckna som »jämnstrukenhet och
konstnärlig ofrihet». Att det franskklassiska dramat i sin sceniska
gestaltning följde samma konstnärliga grundprinciper är väl överflödigt att nämna, och detsamma gäller om 1700-talets skådespel. Det
finns blott en period i teaterns historia, då man verkligen hyllat de
grundsatser, för vilka de sakkunnige trätt i breschen. Det är under
tiden kring mitten av 1800-talet, efterromantikens period, då den europeiska scenen behärskades av ett antal kringresande rollvirtuoser,
vilka arbetat in ett halvt tjog roller, vari de uppträdde på scen efter
scen, utan repetitioner med ensemblen, utan hänsyn till kostymering
eller scenisk utstyrsel och utan varje intresse för de medspelande.
Den publik, som åskådade dessa förestiillningar, slapp således helt
och hållet undan det starka obehag, som de sakkunnige erfarit vid betraktandet av den »alltför inträngande och minutiösa regien» i Dramatiska Teaterns föreställningar. När Bogumil Dawison eller Friedrich Haasc spelade Hamlet strömmade publiken till ej för att se
skådespelet utan för att se den berömde virtuos, som gestaltade huvudrollen. Vem som spelade kung Claudius eller Polonius kunde göra
detsamma; deras uppgift var ingen annan än att ge replik åt stjiirnan.
Vanligen brukar man beteckna detta system som en djup dekadans i
den moderna teaterns utveckling, vars herraviilde till slut lyckosamt
bröts genom Mciningarnas framträdande och därifrån utgående nya
strömningar inom scenkonsten. Men det är tydligt att de sakkunnige
härvidlag hylla helt andra åsikter och i själva verket se tillbaka till
förfallsperioden kring 1800-talets mitt som ett eftersträvansvärt idealtillstånd, till vilket det gäller att med alla medel föra Dramatiska
1’catcrn tillbaka.
Inför ett principuttalande av sådan syftning som detta måste man
ovillkorligen fråga sig, om dessa sakkunniga, därest de nu icke ansett
nödvändigt att liira hinna något av den europeiska teaterns historia,
ej åtminstone någon gång sett en modern film och skaffat sig kännedom om hur en dylik kommer till. De uttalanden om filmen och dess
betydelse som konkurrent till teatern, vilka förekomma i betänkandet, beröra ej alls de konstnärliga problemen utan sysselsiitta sig blott
med en del uppgifter angående besöksfrekvensen på teatrar och biografer. Att hiir komma med statistiska utredningar är emellertid alldcles överflödigt, då envar vet, att filmen för dc bredare lagren faktiskt kommit att så gott som fullständigt ersätta teatern. Här må
lämnas därhiin vilka faktorer som i förening åstadkommit detta resultat, men otvivelaktigt är att ett betydelsefullt moment just är filmens utomordentligt noggranna aktgivande på regien och ensemblespelet. Det verkar komiskt att höra de sakkunniga klaga över att på
Dramatiska Teatern till förment skada för publikintresset regim1
523
.36- 383:JD. Svensk Tidskrift 1938.
Dagens frågor
ställts alltför mycket i förgrunden, då man vet att ingen teaterföreställning i världen dikteras av regissörsviljan i så stor utstriickning
som de stora filmerna, vilkas besökare räknas i miljontaL I själva
verket är det filmen, som förändrat publikens blick på teatern och
skärpt dess krav både på spel, regi och utstyrsel. Ännu för tjugufem
eller trettio år sedan kunde mycket passera på teatern, som av välvilliga bedömare brukade kallas »gammal god skola» men som i själva
verket ingenting annat var än den själlösaste slentrian. Dylikt går
icke numera. Filmregissörerna, som hade den allt avslöjande kameran till hjälp, sågo sig ställda inför det obönhörliga kravet att hänsynslöst utrota alla dylika reminiscenser och med all makt inrikta
sig på att skapa föreställningar, fullständigt enhetliga i spelstil och
formgivning. Teatern måste, om den ej vill ohjälpligt stanna efter
på vägen, följa samma linje och tillämpa samma principer. Skulle
den svenska nationalscenen på denna punkt visa tendenser att följa
de sakkunniges direktiv och sålunda falla tillbaka i ett föråldrat spelsätt torde reaktionen från publikens och kritikens sida icke låta vänta
på sig.
I fråga om de kungliga scenernas administration ha de sakkunnige
som väntat var upptagit planen på en sammanslagning. Vardera scenen skall enligt deras förslag ha sin egen chef, men högsta ledningen
skall ligga i händerna på en styrelse om tre medlemmar; dc ekonomiska angelägenheterna skola för bägge scenernas vidkommande skö-
tas av en ekonomidirektör med vidsträckta befogenheter. Man fäster
sig här i främsta rummet vid mängden och betydelsen av de uppgifter, som läggas i styrelsens händer. Dess treenighet skall för både
Operan och Dramatiska Teatern fastställa spelplaner, bestämma om
inköp av nya operor och teaterpjäser, avgöra frugor om gestaltandet av den klassiska repertoaren, anställa personal, bestämma dess
löner och i övrigt fylla en rniingd andra viktiga uppgifter i det praktiska teaterarbetet Man frågar sig hur det skall vara möjligt att i
vårt land leta upp tre personer, som icke blott kunna liisa och bedöma
partitur, t. o. m. av moderna kompositörer- detta är som bekant icke
precis något lekverk – utan också kunna viiga mot varandra exempelvis Giraudoux, O’Neill, Pirandelio, Kai Munk och Pär Lagerkvist,
för att nu icke tala om att man av dem måste kräva full kompetens,
när det gäller att bestämma om den klassiska repertoaren skall föredraga Caldcron, Shakespeare, Moliere eller Schiller. Att finna en dylik Fågel Fenix lär vara bekymmersamt nog, men för att upptäcka
tre stycken får man nog leta ganska hinge i Vår Herres hage.
Mindre svårt torde det vara att identifiera den tilWinkta kandidaten till posten som ekonomidirektör. Där torde en av de sakkunnige med stolthet ha på sig själv tillämpat Ivar Blås bekanta ord om
kappan, varunder man skulle kunna skaffa fram en konung. Märkligt är att utlåtandet just i detta fall varit ovanligt liberalt i fråga
om anställningsperioden. Teatercheferna ha medgivits blott tre år,
men ekonomidirektören skall föra sin spira i ej mindre än sju. Man
undrar, varför just detta antal år blivit valt, men kanske det beror
524
Dagens frågor
på en remm1scens från berättelsen om Josef i Första Mosebok och
de däri omtalade sju feta åren, under vilka han lyckosamt styrde
Egypti land. Emellertid gör man helt visst klokt i att icke förgäta
att efter de sju feta åren följde de sju magra.
Ernst von Born och En politiker, som i Finland är sitt partis eller
Ragnar Furuhjelm. dess riksdagsgrupps ordförande, är därför icke
en partiledare i den mening ordet har i Sverige. Det finns i Finland
blott en partihövding, vars position kan likställas med partiledarnas
i Sverige, och det är socialdemokraten Väinö Tanner. Men hans inflytande över partivännerna är tämligen oberoende av formella placeringar. Frågar man i dagens Finland, vilka som äro de olika riksdagsgruppernas eller partiernas ordförande, så torde även politiskt
väl informerade medborgare giva svävande svar. Utanför kretsen av
meningsfränder tilldraga sig dylika uppdrag föga intresse. Byter en
grupp ordförande så lockar detta icke till gissningar, kannstöperier
och slutsatser. Socialdemokraterna ha, åtminstone tidvis, avsiktligt
praktiserat metoden att icke låta ordförandeskapet bliva permanent.
Å ven om en partiordförande sitter i riksdagen kan, och detta sker
ofta, en annan bliva gruppens ordförande. Deltar gruppen i bildandet
av en regering, kunna dessa ordförande få stanna utanför. Mer behö-
ver ett ordförandeskap och en formell ledarställning inte betyda i och
för sig.
Det svenska Finland har för närvarande två politiska ledare, professor Ragnar Furuhjelm, den svenska riksdagsgruppens ordförande
från 1924 med avbrott för åren 1932-35, samt friherren Ernst von
Born, vilken under sistnämnda år fungerade som gruppordförande,
en post som han lämnade, då han år 1934 blev partiets ordförande.
Trots att svenskarna ofta varit företrädda i olika regeringar har von
Born blott en gång varit minister, från mars 1931 till december följande år. Furuhjelm satt som biträdande finansminister i början av
år 1933, då han på grund av sjukdom nödgades draga sig tillbaka. Så
gruppordförande Furuhjelm än varit och är, tillhör han icke Svenska
folkpartiets centralstyrelse. Motsvarande företeelser torde kunna på-
visas även för de andra partiernas vidkommande.
Om de två finlandssvenska partiledarna gäller emellertid, att de
verkligen i det allmänna medvetandet framstå som förgrundsfigurer
och inflytelserika gestaltare av den svenska politikens linjer och metoder. Man kunde på tal om detta ledarskap nämna ett namn till:
professor Ernst Estlander, juristen med traditioner från ståndslantdagarnas tid, som nu sitter sin 43:e riksdag och vilken med obeveklig
konsekvens och lysande tapperhet fört grundlagens och svenskhetens
talan under stormiga och skiftande tider.
På visst sätt komplettera Ragnar Furuhjelm och Ernst von Born
varandra. Den sistnämnde gör sig bättre utanför riksdagen, Furuhjelm åter innanför murarna. Parallellen Arvid Lindman-Ernst
Trygger kan dragas. von Born är folktalaren som får både bönder och
525
–
Dagens frågor
småfolk att lyssna, som tar publik ur alla läger och står på god fot
med både stadsbor och jordbrukare. Det fläktar friska demokratiska
vindar kring von Borns kämpagestalt där han bilar fram som valtalare genom det svenska Finlands bygder. Alla som höra och se honom veta, att i den mannen bor det intet svek och inga finurligheter;
det han säger och gör är enkelt och rakt på sak, hjärtat är med lika
mycket som förståndet och man vet också, att det i:ir ett modigt hjärta
innanför rocken och en väldig näve som slås i bordet, då äktfinsk
vrånghet och våldsdyrkande lagförakt hota samhällsfreden i landet.
Är von Born entusiasten så re!Tresenterar Furuhjelm betänksamheten,
vilken med vetenskapsmannens krav på exakthet förbehåller sig tid
att omsorgsfullt begrunda ett problems alla sidor, innan han tar ställning och formulerar omdömen. Men då han gör det, är resultatet perfekt och briljant. von Born är medryckande men han överraskar sällan, Furuhjelm kan bli en farlig motståndare genom sin kvickhet, sin
intelligenta skärpa.
Då Ragnar Furuhjelm hösten 1917 vid 38 års ålder valdes in i riksdagen, hade han bakom sig en hedrande bana som vetenskapsman,
astronom och pedagog. Några utåt synliga allmänna medborgerliga
förtroendeuppdrag att tala om hade han icke beklätt, men studenterna
i Nylands nation visste vad han gick för. Han hade gjort sig gällande
som debattör och tillfällighetspoet, som festtalare i den högtidliga
stilen och en sarkasmernas mästare, vilken kryddat tillvaron i otaliga
situationer. Det var någonting öppet och blont, allvarligt och charmm·ande, klokt och gäckande, tillförlitligt och spefullt över hans vä-
sen. Riksdagsmännen, också de finska, började snart tycka detsamma
och så fick man bevittna att Furuhjelm en dag korades till ordförande
i riksdagens mäktigaste utskott,’ statsutskottet, en position som han
behöll under mer än ett decennium. Att han var svensk var visserligen sant men han behärskade riksdagsfinskan utmiirkt och så var
han saklig, objektiv, tillgänglig, okonventionell oeh vinnande. För
egen del trivdes han också förträffligt i riksdagen, som på det hela
taget var en rätt drägligt vistelseort, trots allt vad antiparlamentarikerna oeh de missnöjda deputationerna sade. Men så kom Lappo
somaren 1930.
För få finlandssvenska riksdagsmiin torde LapJ)QrÖrelsen ha inneburit en sådan obehaglig överraskning som för Ragnar Furuhjclm.
Han såg folk, vilka han tilltrott förmåga att genomskåda töckniga
ideologier, löpa med i floeken av tanklösa våldsympatisörcr; människor
som ansetts vara pålitliga samhällsbovarare började uppföra sig som
vettvillingar oeh diktaturkrävarna stueko upp sina huvuden där man
ll1inst väntat det. Att svenskheten skulle börja sätta sitt hopp och sin
h•o till lagbrytande folkhopar och virriga demonstrationsledare –
det var dock något mot vilket han måste reagera med hela styrkan
av sitt ingenium, sitt svenska sinne, sin kritiska läggning och sin
känsla för lagens oeh riittens bud. Det är troligt att de första Lappoåren satte djupa spår i Furuhjclms själ. Det visade sig dock att folket
var biittre iin det såg ut, då Kosola stod på höjden av makt, och det
526
Dagens frågor
visade sig framför allt, att den svenska allmänheten i Finland icke
halkade på den slippriga vägen. Vad som för Furuhjelms del betydde
oerhört mycket var att Sverige befanns vara otillgängligt för de nya
idealen.
Troligt är att von Born tog chocken något lättare. Visserligen stod
han på en av de mest utsatta posterna, inrikesministerns, då landet
hade äventyret i Mäntsälä vintern 1932, och ingen politikers namn har
nämnts i så hatfyllda vändningar och sammanhang som hans under
det året. Men vonBornär av robustare virke och han har en sällsam
förmåga att icke känna sig sårad. Lika otillgänglig som han är för
smicker, lika litet berörs han personligen av smädelser och oförrätter.
Där han ställt sig med sitt samvete och sin rättsövertygelse som stöd,
där står han fullkomligt obekymrad, självständig, t. o. m. något självrådig. Under de veckorna och månaderna växte von Born för varje
dag. Hans fasthet stålsatte kollegerna i regeringen, för Lappo tidigare undfallande länsmän började repa mod och långt i de avlägsnaste finnbygderna sade man sig, att se det var då en svensk herre
av prima kvalitet!
I mycket olika varandra kunna von Born och Furuhjelm betecknas
som goda representanter för finlandssvenskarnas ledarskikt. Språkoch partiförhållandena sätta vissa gränser för deras verksamhetsmöjligheter, och de förhållanden, i vilka de arbeta, äro mera krävande och
ömtåliga än vad främmande betraktare kunna föreställa sig.
Russificeringen Enligt de senaste underrättelserna från Sovjetryssav Ryssland. land håller man nu på med att genomföra en förryskning av Sovjetunionens icke”ryska element. Det är framför allt
delrepublikerna, som äro utsatta och komma att utsättas för denna
process, vilket i mångt och mycket för tanken tillbaka till russificeringen under tsardömets sista tid. Namnet Bobrikoff torde ännu för
de flesta erinra om vad som hände i vårt östra grannland under denna
tid. Trettio år senare återvänder det nya Ryssland till det gamlas
metoder – icke endast på detta utan även andra områden.
Det gamla Ryssland inneslöt i sig en massa olika folk av olika ras,
som talade olika språk. Med de metoder tsardömet använde, så t. ex.
den tidigare nämnda russificeringen, kunde det aldrig bli tal om nå-
gon sammanhållning. När Sovjet kom till makten erhöllo nationaliteterna rätt att bilda egna republiker eller egna autonoma områden.
De skulle få behålla sitt eget språk och sin egen kultur, visserligen
med förbehållet att de måste bekänna sig till kommunismen. Denna
nya nationalitetspolitik har alltid från sovjetryskt håll spelats ut som
ett propagandanummer, som ett bevis för att inget folk behöver ·ge
upp sin egenart, om det händelsevis skulle komma på den tanken att
bli en del av Sovjetunionen (med hänsyftning på t. ex. Polen och de
baltiska randstaterna). Men nationalitetspolitiken medförde samtidigt
fördelar för Sovjetryssland ur inre synpunkt- genom att man splittrade nationaliteterna i små områden minskades risken för att anti- 527
Dagens frågor
kommunistiska nationella strömningar skulle kunna ha framgång.
Detta gäller i synnerhet Centralasien med alla dess turkiska folk.
Under sovjetväldets första tid såg man nämligen här en fara i den
s. k. panturanska rörelsen, som strävade efter att sammanföra turkfolken till en politisk enhet.
Det är sant, att de olika nationaliteterna i Sovjetunionen ha fått
behålla sitt språk under den nya regimen. Det trycks tidningar och
böcker på alla upptänkliga språk. Man har gått in för ett storartat
kulturarbete, man har upprättat teatrar och avskaffat analfabeter,
och resultaten ha varit glänsande, om man får tro rysk och utländsk
propagandapress. Men om man ser närmare på kulturarbetet i fråga
om t. ex. bokproduktionen, så observerar man snart; att det till stor
del bestått i alla de översiittningar av marxismens och leninismens
klassiker, som Karl Murx-Engel-institutet i Moskva under årens lopp
har utgivit. De ha spritts i jätteupplagor till alla sovjetunionens folk
– upplagornas storlek är lätt att konstatera, då varje rysk bok, som
trycks, har uppgift därom på omslaget. Men man förundrar sig över
att t. ex. kabardiner och balkarer, som för kort tid sedan voro analfabeter, skulle ha så brinnande lust att läsa Marx och Lenin att man
måste trycka deras arbeten i upplagor, som äro i det närmaste lika
stora som kabardinernas och balkarornas eget antal, kvinnor och barn
inräknade. Den som vill skaffa sig en överblick över årsproduktionen
av böcker på de två nämnda språken skall också snart finna, att det
är den politiska propagandalitteraturen, som dominerar »kulturarbetet».
Protester mot detta kultursystem ha icke saknats. Man har i delrepublikerna insett att storryssarna i Moskva – liksom under tsartiden- önskade på bricka servera det, som kunde anses vara lämplig
andlig föda för de – fortfarande – lägre stående icke-ryska folken.
I samband med den sista tidens processer har ett starkt främlingshat kommit till synes i Ryssland. De utländska konsulaten ha stängts,
t. o. m. utländska kommunister ha trakasserats eller anklagats .för
trotskistisk verksamhet, och pressen har mera än tidigare framhållit
utlandets roll i alla de mer eller mindre fiktiva anslagen mot staten.
Hyssar i ledande sttillning i det centrala Ryssland ha försvunnit från
sina poster, men även framstående kommunister i delrepublikerna ha
röjts ur vägen. Så anklagades t. ex. två högt uppsatta ösbckcr,
Chodjacv och Ikramov, för att med Englands hjälp vilja skapa en
självständig turkisk stat i Centralasien. I sovjetr1rcsscn relaterad·~s
i samband härmed ett antal fall av nationolla strömningar i de contralasiska dclrepublikerna.
Samtidigt klagade pressen över att man i de olika nationaliteternas
skolor icke tog nog hänsyn till det ryska språket. Så hade t. ex. i
ösbekistan de flesta skolorna uteslutit ryska som läsämne, en åtgärd,
som man enligt författningen hade rättighet till: varje nationalitet
hade sitt eget språk. Izvestija och Pravda anförde det ena exemplet
efter det andra på bristande hänsyn för ryskt språk och rysk kultur,
och bakom detta låg alltid fascistiskt och trotskistiskt mullvadsarb:Jte.
528
Dagens frdgor
Samtidigt tryektc man starkt på att ryskan måste vara grundval för
all kultur i Sovjet. De övriga språken spelade ingen roll härvidlag.
De olika folken måste helt enkelt ansluta sig till den storryska kulturen, den Rtiirsta och bästa, den som Lenin och Stalin tillhörde.
Så har nu russificeringen satt in på skilda områden i de olika nationaliteternas republiker. I Ukraina införes fr. o. m. den l september
i år undervisning i ryska språket som obligatoriRk. I Kaukasus öppnas särskilda pedagogiska institut, som skall bibringa lärarkåren nö-
diga insikter i ryska. Tidningarna driva propaganda för ryskan som
kulturspråk. Sjiilva vetenskapsakademien har fått kritik för att den
icke följt med sin tid. När den i maj 1938 avgav rapport för sin verksamhet under 1937 kritiserade pressen skarpt det förhållandet att
språkvetenskapsmännen sysselsatte sig med alla möjliga exotiska
språk, men totalt glömde bort att arbeta på rysk språkvård eller på
att förhindra att vitryskan och ukrainskan blandades upp med
polska ord.
Det finns iiven annat som tyder på önskvärdheten av en snabb
russificering.
I januari 1937 anordnades en stort anlagd folkräkning i Sovjet,
som även rönte uppmärksamhet i svensk press. I förhandsreklamen
för denna folkräkning omtalades i de sovjetryska tidningarna, att den
skulle ge klara bevis för bl. a. religionens försvinnande och för en
kraftig ökning av antalet av dem som räknade sig som storryssar.
}’olkräkningens resultat komma aldrig att publiceras. Den blev
nämligen ett dundrande fiasko för arrangörerna, som redan fått sona
för sina brott. Den skall nu i stället genomföras 1939.
Men av sovjetpressens förhandsmeddelanden kan man redan nu sluta
sig till vilka resultat som äro önskvärda. Det är bland mycket annat
just att storryssarna skola dominera.
Man frågar sig – Hur kan Stalin, som själv är icke-ryss (kaukasier), gå med på en politik, som knappast kan vara tilltalande för
hans egna landsmän1 Betyder denna russificering ett slut på den
mångbesjungna sovjetryska »liberala» nationalitetsprincipen? Kan
russificeringen försvaras som en internationalisering av Sovjetunionens olika folk på basis av det dominerande folk- och språkclementet?
Man mitste stiilla sig sådana frågor. Men de få väl liksom allt annat
som gäller nutidens Ryssland vänta på svar.
Domen över Richard Wagner skrev en gång till änkan efter en nydöd man. ligcn avliden viin: »Jag ber Er att icke till någon lämna
ut de brev jag skrivit till den käre bortgångne – om Ni nu inte vill
resolut förstöra dem. De passa inte för någon annan, då dc för det
mesta äro av djupt förtrolig art och mycket i dem inte kan förstås
av någon annan iin min döde vän.» Man kan tycka, att det var en
mycket rimlig bcgiiran Wagner här framställde. Att inte varje oöverlagt ord, som en miinniska skriver ner, utan vidare bör prisges åt en
nyfiken och sensationslysten eftervärld, synes vara en så självklar
529
Dagens frågor
sak, att den inte ens behöver diskuteras. Men i verkligheten är det
inte alls så. Hur mycket har det inte i det fallet syndats mot berömda
mäns minne! Det har funnits och finns marodörer, som levat på att
slå mynt av deras intima kvarlåtenskap. Det behöver för övrigt inte
enbart vara det snöda penningbegäret, som ligger bakom dylikt hänsynslöst förfaringssätt. »Under slappa och opoetiska tider finns det
alltid slappa och opoetiska huvud, som syssla med dylikt småsinnat
och småaktigt hantverk», säger den tyske litteraturhistorikern Viimar
på tal om all den närgångna och pietetslösa »forskning», som haft
Goethe till föremål. Harald Hjärne brännmärkte sarruna sak, då han
en gång ironiserade över den »tjusande intimiteten» i danska historiska böcker.
Vad som närmast föranlett dessa reflexioner är den edition av
Bernhard von Beskows brev till Tegner, som nyligen utgivits genom
Svenska akademiens försorg. De allra flesta av Tegners svarsbrev,
som där inryckas, i:iro helt naturligt förut publicerade i den stora
Tegner-upplagan, och även åtskilliga av Beskows brev ha tidigare varit synliga i tryck. Men i bägge fallen har det förut skett med vissa
uteslutningar. I den nya editionen ha däremot sådana uteslutningar
ej gjorts. När man ser efter, vad som nu i motsats till tidigare befunnits lämpligt att ta med, så kan man inte underlåta att ge de äldre
upplagornas utgivare ett högre betyg för smak och anständighet iin
åt den som ombesörjt den nu föreliggande brevupplagan. Det är
visserligen sant, att även han någon enda gång vägrat att befordra
ett brevs hela innehåll till trycket. Men vi skulle önskat, att han utsträckt sin »censur» vida längre. Vi skulle kunna peka på många
ställen i breven, som snarare höra hemma i bibliotekens »giftskåp»
än i Svenska akademiens handlingar. Vi kunna mycket viil förstå
utgivarens skäl och tycka oss genast höra invändningarna mot vårt
resonemang: allt det där om de »vetenskarlliga» kraven, varning för
falsk idealisering, frasen att ingen iir stor i sin kammartjänares ögon
o. s. v. Men vi vägra att godtaga dylika argument i detta fall. Att
Beskow även i moraliskt avseende var »en efterboren gustavian» och
att Tegner vid tidpunkten för denna brevväxling var erotisk monoman, det är ingen nyhet, därom göres intet mera vittne behov. Ingen
»vetenskap» i världen kan fordra, att uttrycken för dylika förirringar
hos en olycklig människa handlöst kastas ut till beskådande och avnjutande. Sådant har en människa rätt att föra med sig i graven.
Det som angår eftervärlden är vad en människa utriittat och vad
hon velat. Det är deras gärningar som följa dem efter. Det är på
dem, som domen över död man skall grunda sig. Vi avse ingalunda
någon falsk idealisering, men vi kräva rättvisa och barmhiirtighet.
Vi hålla före, att alla människor, döda liksom levande, ha anspråk
på ett fridlyst område, som är skyddat för obehörig insyn och närgången uppmärksamhet från andra människors sida. Men detta är
en sida av friheten, som det frihetsdyrkande svenska folket numera
kanske inte är så känsligt för.
G. J.
530
~—~”~— -~—————
Dagens frågor
Bulgarien löst Bulgariens storhetstid tog slut i och med Tysklands
från fjättrarna. nederlag i världskriget. Neuillyfördraget beskar ej
blott dess gränser utan även dess suveränitet i fråga om armens storlek och rustningarna i övrigt. Landet fick hålla en arme på 20,000
man, men förbjöus att ha tanks, flyg, tungt artilleri, ja, t. o. m. en
liten vedettbåt i havet. Import av krigsmateriel var strängt förbjuden. En demobiliserad zon på 30 km. drogs längs landets gräns i
Trakien, där varken soldater, kaserner eller befästningar fingo finnas.
Antirevisionisterna i grannstaterna under Titulescus ledning sörjde
länge för att Bulgarien hölls i detta skruvstäd, och så sent som 1934
ingicks den s. k. antirevisionspakten å Balkan, riktad mot Bulgarien
och livligt applåderau i Paris och Moskva. Den tyska stormaktens
renässans har emellertid också betytt Bulgariens frigörelse från
tvångsbanuen. Genom Salonikifördraget den 31 juli i år överkorsades
de klausuler, som hindrade Bulgariens upprustning.
Redan vid ingåendet av 1934 års Balkanpakt, som ställde Bulgarien
utanför Balkanententen, anmälde Jugoslavien en avvikande mening.
Belgrad ville redan då inrymma en möjlighet för Bulgarien att kunna
ansluta sig till pakten. Jugoslaviens försoningspolitik har nu fullständigt segrat. Jugoslavien tog inte den ringaste hänsyn till jämmerropen från Bukarest utan slöt sin vänskapspakt med Bulgarien
1937. Bukarest skyndade att framhålla för Belgrad, att en sådan vänskapspakt stred mot Neuillyfördraget. Stojadinovitj lät icke rubba si~r
i sin mening, att vänskapspakten var det värdefullaste av alla försök
som hittills gjorts på Balkan för att åstadkomma lugn och arbetsro.
Kung Boris var den förste av utländska statsöverhuvud, som skyndade att göra ett besök i Berlin, så fort Hitler kommit till makten.
Aterkommen från detta besök och med tyskt stöd satte han sig över
alla Neuillyförbuden. Både det ena och det andra för sin arme köpte
han från den tyska krigsindustrins verkstäder. Den av Alexander
inaugurerade jugoslaviska politiken underlättade Bulgariens strävan
att på legal viig återfå sin fulla självbestämmanderätt på alla områden. Jugoslavien öppnade sina gränser bl. a. för transitering av
krigsmateriel till Bulgarien. .Tugoslaviens orubblighet tvang antirevisionsstaterna att dra ett streck över den gamla hatpolitiken.
Jugoslavien fick först Turkiet över på sin linje. Detta var så
mycket lättare som Turkiet självt eftersträvade suverLinitet i de avmilitLirisorade :wnerna i sundet; att vägra en grannstat vad man själv
begärde för ogen räkning måste i liingden bli ohållbart. Därefter blev
det Turkiets sak att söka förmå Grekland att revidera sin hållnin~r
till Bulgarien. Sedan Grekland av ’l’urkiet erhållit vissa garantier,
varigenom det kunde medge en revision angående Bulgariens ekonomiska rätt till hamnar i Egeiska havet, var ’l’itulescus verk helt
spolierat. På sätt och vis blev Salonikifördraget en prestigeseger för
den grekiske diktatorn Metaxas, emedan fördraget alltigenom biir dennes signatur.
Salonikifiirdraget innehåller, utom en nonagressionspunkt mellan
de 5 staterna, en klar paragraf om slopandet av alla förbuden i
531
Dagens frågor
Neuillyfördraget. Det innehåller vidare stadganden om upprättandet
av en demilitariserad zon utmed Bulgariens gräns mot Turkiet och
·Grekland; ej blott Jugoslavien utan fastmera Grekland och Turkiet
·dra härigenom fördel av den nya situationen. Dessutom har Bulgarien för sin handel fått tillträde till Egeiska havet och därmed fått
ett krav realiserat, för vilket det länge kämpat. Minst glädje har Rumänien av spolierandet av Titulescus verk. Av Carols och hans ministrars täta resor Bukarest-Aten-Ankara förstår man den nordliga
nabostatens vånda inför den nya situationen.
I själva verket voro förhållandena mellan Bulgarien och Rumänien,
innan Salonikifördraget ingicks, lika ovänliga som någonsin förr. De
bägge kungarnas möte 1933 löste inga tvistefrågor. Trots de många
vackra orden om »broar av svensk betong mellan Geurgi och Ruschich
över Donau» försämrades läget på grund av den oförnuftiga minoritetspolitiken i Rumänien. Att Carol nu sett sig piskad till att gå med
på en revision av minoritetsstatuterna beror på fruktan för samma
händelser i sitt eget land som i Tjeckoslovakiet. Spränges Tjeckoslovakiet, står Rumänien inför samma fara. De rumänska kommentarerna till Salonikifördraget visa hur fruktansvärt allvarlig denna
fråga är för Rumänien. Inför Ungerns krav på en revision av gränserna och icke minst sedan Lilla Ententen inför Tysklands tryck
måst ge upp motståndet mot Ungerns upprustning, kan det vara gott
för Rumänien att inte ha flera fiender än det rår med, och ur den synpunkten måste man se Rumäniens medgörlighet i frågan om revisionen av Neuillyfördaget. Och Carol har måst överlämna första
fiolen i balkankonserten åt den utan skuggan av tvivel slugare politikern Stojadinovitj.
Salonikifördraget har gjort atmosfären lättare på hela Balkan.
Fördraget som sådant är formellt blott en angeliigenhet för balkanfolken själva. Men det hindrar ej att man även nu bakom kulisserna
kan spåra de makter, som hade sina fingrar med i spelet 1934. Hänsyftningen på Stresa är symtomatisk. Dock, i en nära framtid kan
omskiktningen på Balkan leda till att folken där göra sig mer och
mer oberoende av de europeiska stormakternas inflytande och kunna
bättre värna om sitt eget, ett mål som alltid varit Stojadinovitj’s
främsta strävan.
Ä ven Bulgariens inrepolitiska förhållanden äro värda ett särskilt
beaktande. Landet har genomlöpt många politiska faser. Det ändade
i kungadiktatur. Orsakerna därtill ligga i det förflutna. Bulgarien
erhöll sitt partisystem i den författning som infördes när turkoket
kastades 1879. Då skapades en sobranj av två likstarka partier, konservativa och liberaler. Ur dessa utvecklades med tiden de partikonstellationer, som sprängde den parlamentariska apparaten i bitar.
Demokratien slök sig själv, då den skulle till att fylla 55 år i landet.
Den kungliga statskuppen kom 1934. Boris hade vid sitt inkognitobesök i Berlin fått anvisningar om, hur han skulle sätta parlamentet
åt sidan. Han kallade på militären oeh på två timmar var »demokratien» inbåsad. Så svag var den.
532
Dagens frägor
I det inrikespolitiska återuppbyggnadsarbetet stötte Boris på svå-
righeter, som hade sitt upphov i Neuillyfördragets frihetsinskränkningar och ’l’itulescus försök att trycka ned landet. Nya organ behövdes för de egna uppgifterna. Ett slags korporatism prövades, och
Boris önskade dessutom ett parlament utan den gamla parlamentarismens avigsidor. Kommunalvalen förrättades 1937 efter detta system,
där partier förbjödos, och då detta föreföll att fungera tillfredsställande, beslöt han att låta liven Imrlamentsvalen ske på samma sätt.
Partipolitiken levde emellertid underjordiskt kvar. De gamla partikoryfeerna, som hållit sig dolda under diktaturens värsta tid, smögo
sig fram och bildade ett hemligt »frontutskott» på fem medlemmar.
I utskottet, vars mål var att bilda en sluten opposition mot Boris från
bolsjevikflygeln till liberalerna, sutto alla de förbjudna partiernas ledare. Boris var komplotten på spåren och vidtog motåtgärder. Han
organiserade ett »regeringsparti» som ett motdrag mot de gamla politikerna. Vid valet erhöllo dessa 60 mandat, medan Boris fick 100 och
därmed en säker majoritet. Sobranjens makt är nu dock kringskuren:
den får varken kontrollera budgeten eller ministrarna, vilka kungen
fritt tillsätter. Efter viisterländsk mening är sobranjen därför ett
skenparlament. Dessutom spårar man kungens makt även på annat
håll. Så måste sobranjen på statsministerns förslag utestänga från
riksdagen tre ledamöter, vilka man igenkände som hemliga moskvaagenter från parlamentarismens glansdagar. De, som ej ville rösta
emot Boris i denna fråga, gingo ut i korridorerna medan omröstningen pågick.
Den nya sobranjens start var inte särskilt glansfull. Boris hade
fått mothugg. Och de inre konfliktämnen finnas ännu kvar. Vidare
måste man komma ihåg, att i intet land på hela Balkan är kommunismen så lättplanterad som i Bulgarien, dels på grund av de urusla
sociala förhållandena och dels emedan högste ledare i Komintern är
bulgaren Dimitrov, bekant från prcess::m om riksdagsbranden i Tyskland. .Men ej blott med hänsyn till oppositionen kan sobranjens hemsändande vara en tidsfråga. Det har i Bulgarien uppstått en livaktig
rörelse, kallad ratniz;i, som arbetar efter tyskt mönster och motarbetar »demokratien» i alla dess former, även i den form Boris nu
hinkt sig dess pånyttfödelse. Det torde snart visa sig, om den nya
sobran;icn får något större livslängd eller fyller någon verklig
uppgift.
Boris’ monarkiskt autoritära experiment är värt ett beaktande. J\Iedan man flerstädes i diktatoriala stater renodlar diktaturen, försöker han att sammansmiilta gammalt och nytt stasskick genom en
form, som skall oskadliggöra IJartipolitiken men ändå medge ett slags
folklig medverkan i statsarbetet För Boris del iir situationen dock
svårare iiu man anar, ty han har inte ens en disciplinerad arme att
stödja sig på. Den gamla armen var byggd på tolvårig värvning. Under de senaste åren ville ej bönderna, att deras söner bundos för så
lång tjiinst. Armen fick därför delvis fylla sina behov med folk ur
patraskviirlden, från utkanterna och mestadels från Macedonien.
533
Dagens frågor
Detta gjorde att både manskap och officerare sjönko till rena hordarmen. Gång på gång skapades gränskonflikter, som voro armens eget
tilltag. Så kunde det ej fortgå utan våda. Officerarna, som inte hade
manskap att kontinuerligt öva, blevo politiker, enligt gammal balkanstiL För att råda bot på detta system måste armen nyskapas, men
innan detta kunde ske måste Neuillyfördraget spolieras.
För ögonblicket äro världens ögon riktade på Boris, ty han har lyft
sitt land in i den balkanska gemenskapen utan att behöva pruta på
sitt folks principer i fråga om gränserna, vilka nog förr eller senare
komma att underkastas en ny revision, om icke förr så då landets
industri inom en kort framtid kommer att begära plats för sig på
Balkanmarknaden. Boris’ besök i London och Paris måste sättas i samband med arbetet på landets industrialisering. Han har skaffat sitt
land engelska krediter. Resan har också visat, att Bulgarien – trots
sin nära förbindelse med Tyskland, varom de bulgariska deputationerna på partidagen i Niirnberg vittna- önskar inta en självständig
ställning. Det söker ekonomiskt och politiskt stöd där sådant kan fås.
Gunnar Falck.
534