Dagens frågor
1939
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
. ~.
DAGENS FRÅGOR
Den 26 febr. 1939.
Opinionen i Under de sista veckorna har UJlpstått en agitation i
Ålandsfrågan. Ålandsfrågan, som många kanske tytt som tecken på
en begynnande svängning i den svenska opinionen. Huruvida en
strömkantring verkligen intriiffat bland folket kan givetvis ej utrönas, allra helst som ingen vet, om det någonsin funnits eller kunnat finnas en mera stadgad folkmening i ett spörsmål så svårbedömt
och av vår utrikesledning så avskärmat som problemet om Alanelsöarnas befästande. Tills motsatsen uppvisats, kan det blott konstateras, dels att agitationen mot det preliminärt avtalade svensk-finländska samarbetet härflyter ur de mest heterogena kretsar (ett par
liberala och konservativa tidningar, nationalsocialister, clarh’iister
och pacifister), dels att intet givit vid handen att ledningarna för
riksdagens fyra stora partier låtit rubba sig i sitt ställningstagande
till förmån för överenskommelsen. Det är inte heller lätt att upptäcka någon enhetlig argumentering mot avtalet och den Sandlerska
utrikespolitiken i detta väderstreck. Ånnu svårare iir att skönja
några nya skäl, iignade att övertyga dem, som i likhet med denna
tidskrift funnit fördelarna av ett svensk-finskt försvarsavtal större
iin de med detsamma liksom med varje utrikcS])Olitisk orientering
oundvikligen förenade riskerna.
Det vill synas, som om ålänningarna varit dc främsta pådrivarna
vid iscensiittningen av dc senaste opinionsmötena. Svensk Tidskrift
har vid flera tillfällen hävdat nödvändigheten av att en överenskommelse om befästandet ej läderar svenskhetens intressen å ögruppen.
Vi ha uttalat, att det måste vara den svenska regeringens ofrånkomliga skyldighet att uppställa detta som ett absolut villkor för svensk
.medverkan. Så som överenskommelsen nu synes ha utformats, torde
det icke med fog kunna sägas, att denna utgör någon fara för svenskheten på Alancl. I vart fall har man brustit i bevisningen, när man
fortsatt att tala om dessa befästandets konsekvenser; flera bemärkta
ålänningar dela heller icke redaktör Sundbloms farhågor på denna
punkt. l fråga om den finska språkmajoritetens behandling av
Ålandsbefolkningen i övrigt, d. v. s. oberoende av frågan om befiistandet, ha vi hävdat, att Sverige har all anledning att ej sticka
under stol med sin mening om garantilagens riitta tolkning och om
en folkmajoritets moraliska förpliktelser att ej missbruka sin övermakt på ett sätt, som denna folkminoritet uppfattar som trakasserier.
Men vi hysa tillika den uppfattningen att Sveriges möjligheter att
påverka finsk utrikesledning till ålänningarnas fördel ej kan bli
mindre utan snarare måste bli större i samma mån som Ålandsöarnas
försvar göres till en gemensam svensk-finländsk angelägenhet. Trots
alla den senaste tidens purfinska hetsuttalanden mot åliinningarna
och svenskheten i Finland överhuvud taget eller kanske just på grund
136
Dagens frågor
av dessa uttalanden finna vi Ålandsavtalet vara en vehikel för Finlands nordiska orientering och därigenom – såsom jur. d:r J. O.
Söderhjelm skrev i Svensk Tidskrift i höstas – ett medel att stärka
de nordiska krafterna i Finlands politiska liv. Det ligger enligt vår
mening ett tungt ansvar på dem i Sverige, som genom att vilja försvåra Finlands nordiska orientering faktiskt förminska Sveriges möjligheter att under bibehållande av god grannsämja påverka språkmajoriteten i Finland att iaktta den svenska folkminoritetens rättigheter.
Ingen har övertygande kunnat reducera faran icke minst för Sverige
av att Ålandsöarna läggas försvarslösa. Ingen synes heller ha kunnat prestera övertygande bevis för att Finland, om Sverige säger
nej till samarbete, ej kan söka samarbete med en mäktig stormakt,
som därigenom i hiindelse av krig får ökade chanser att sätta tumskruvar på vårt land. Ehuru ett sådant samarbete just under nuvarande inrikespolitiska maktläge i Finland ej torde vara aktuellt,
kan läget snabbt förskjutas. Men även om intet svenskt-finländskt
avtal slutes, frigöres Sverige därmed icke från sitt eget ansvar för
Ålands försvar vid en europeisk konflikt. Skillnaden vore blott, att
försvaret av Ålandsöarnas neutralitet till följd av bristen på fasta
och lösa batterier då försvårades för de bägge nordiska staterna.
Sin största populära framgång torde oppositionen i Ålandsfrågan
ha fått genom dem, som krävt resning i målet om suveräniteten över
Ålandsöarna. Oberoende av alla känslostämningar bör det sägas att
nationalitetsprincipen ej ger något bestämt utslag i den ena eller
andra riktningen i ett fall som detta, så länge svenska talas på båda
sidor om Ålandsöarna. Säkert biter det inte på dessa kretsar, om
man säger, att Finland vid en resning i målet skulle gå förlorat för
Norden. Di:iremot kan man interpellera samma personer, om de äro
beredda att sliippa en bit av övre Norrland, ifall Finland en gång i en
oviss framtid – kanske just till följd av deras uppträdande – skulle
lyckas agitera fram en Anschluss-stämning bland den finsktalande
folkmajoriteten i vår nordliga gränsbygd.
Ingen ansvarskännande kan i dessa tider gärna vilja ikläda Sverige
ett utrikespolitiskt engagemang utan de starkaste skäl. Men just
dessa orostider kriiva en revidering av Alandskonventionen. Vi tro,
att både Sveriges och svenskhetens intressen härvid sammanfalla;
såväl i det aktuella kritiska världsläget som på lång sikt. Man kan
endast beklaga, att utrikesministern varit så fåmäld i sin rapport med
offentligheten i Ålandsfrågan. Genom att han i så hög grad skattat
åt den hemliga diplomatiens metoder är han själv ej utan skuld till
att agitationen mot Ålandskonventionens revidering och mot honom
personligen flammat upp på så många och skilda håll. Och även folkpartiets ledare, hrr Andersson i Rasjön och Sam Larsson, borde icke
töva att offentligt deklarera sin ställning. Allt i Ålandsfrågan kan och
bör icke vara hemligstämplat. Också oppositionspartiernas ledare ha
sitt ansvar för att en saklig utrikespolitisk upplysning skänkes det
undrande och spörjande folket.
137
Dagens frågor
Tendenser i Utom gamle Joe Chamberlains medkämpe, elen alltmodern press. jämt lika outtröttlige J. L. Garvin i Observer, torde
ingen nu verksam engelsk puhlicist under så lång tid hava Apelaten
framskjuten roll som Henry Wickham Stced. Ända sedan 1890-talets
mitt en av Times’ stora utlandskorrespondenter med verksamhet i
Rom, ·wien och Berlin blev han så världstidningens utrikesredaktör
och därefter dess huvudredaktör- under lord Northcliffe -fram till
1922. En särskilt betydelsefull plats har han intagit som expert och
agitator i central- och sydösteuropeiska frågor. Vid sidan av historikern R. W. Seton-Watson var han en av de Alaviska folkens mest
oförtrutna propagandister och den habsburgska dubbelmonarkins mest
nitiska dödgrävare. För den gränsdragning, Aom verkRtälldes 1919 på
Österrikes ruiner, torde han jämte Seton-Watson och Benesj h~ira det
tyngsta ansvaret. Efter den Northcliffeska mrans slut har han trätt
något i bakgrunden men dock utövat en livlig verksamhet, bl. a. i
Review of Reviews och den engelska rundradion samt som författare
·av det högintressanta memoarverket Through Thirty Years. Få journalister torde det hava varit förunnat att i så hög grad påverka
världens öden.
Det är därför något av ett evenemang, då en man med Steeds rykte
och erfarenhet framlägger sin syn på den moderna pressens problem,
särskilt med hänsyn till dess betydelse som demokratisk garanti. Han
har gjort det i en liten volym, The Press, avsedd för den allra bredaste
publik och publicerad i november i Penguin Books’ utmärkta sexpenceserie. I mångt och mycket är arbetet en elementär handbok i
den engelska pressens nyare utveckling och nutida teknik. Här skildras huvudepokerna i det moderna tidningsväsendets historia: skapandet av den oberoende, socialt aktade gentlemannatidningen i John
Walter II:s och Thomas Barnes’ Times under 1800-talets första decennier, Moses Levys pennyblad Daily Telegraph, som vid Aeklets mitt
framträdde som det första organet för den högre medelklassen och
där lyckades hävda en utomordentligt hög journalistisk nivå, samt
Alfred Harmsworths, den senare lord Northcliffes, Daily Mail, som vid
sekelskiftet betecknar de moderna, fördomsfria och för den bredaAte
publik avsedda metodernas genombrott- en tidning, »skriven av bodknoddar för bodknoddar», som en förbittrad anhängare av den gamla
goda tiden uttryckte det. lVIen Steed ger också en knapp och intressant
översikt av tidningsindustrins rent teknisk-typografiska utveckling,
som i stort sett sammanfaller med Times’, han skildrar det dagliga
arbetet i våra dagars Fleet Street, och han diskuterar ett antal aktuella
problem: de stora nyhetsbyråernas betydelse för nyhetsanskaffningen
jämförd med tidningarnas egna privatkorrespondenters, pressen och
ärekränkningslagstiftningen (vilken även i FJngland enligt Steeds
och mångas mening lämnar mycket övrigt att önska), samt det nu
så aktuella förhållandet mellan press och radio, i vilken sistnämnda
han giirna vill spåra utgångspunkten till en pressens reformation till
huvud och lemmar.
Betydelsefullare iiro dock de kavitel, där Steed uttalar sin mening
138
~–··—··- ———…….—-””””’””””’,…________
Dagens frågor
om pressens uppgift i tidens stora motsättningar. Han är en övertygad
anhängare av det demokratiska statsskicket – utrikespolitiskt torde
han f. ö. utan alltför stor orättvisa kunna betecknas som tyskätare –
och med otvivelaktig rätt ser han den fria styrelsens viktigaste grundval i den obeskurna rätten till en främst av pressen utövad saklig
kritik av alla slags politiska och ekonomiska makthavare. Utan denna
rätt och möjlighet till kritik förstöres själva den livsluft, utan vilken
ett fritt statsskick icke kan trivas. Med livlig oro iakttager därför Steed
vissa förhållanden inom nutida engelsk press, som äro ägnade att inskränka kritikens utrymme och därför enligt hans mening, om de ej
motarbetas, kunna bereda marken för en totalitär statsform. Då dessa
förhållanden i ganska likartade former återkomma överallt, ej minst
i Sverige, är hans analys av största intresse.
Stced visar, att de kolossala kostnader – han räknar med över en
million pund – som det numera skulle kräva att starta en ny, stor
tidning, de facto giva dc existerande organen en monopolställning,
som ytterligare skärpes av att deras antal alltmer minskas genom
sammanslagningar. Så har t. ex. på senare år familjen Cadburys Daily
News slukat både Dai.ly Chronicle och VVestminster Gazette och allra
senast Morning Post uppgått i lord Camrose’s Daily Telegraph. Dessa
få, monopolistiska tidningar med sin alltmer svindlande omfattning
(Daily Express, News Chronicle och Daily Ilerald arbeta med upplagor
på över eller omkring två millioner, en kvalitetstidning som Daily
Telegraph med 700,000) och därav följande jättelika omkostnader hava
blivit storkapitalistiska företag i den mest outrerade form. I själva
verket är tidningsindustrin numera en av Englands största näringsgrenar. Tidningarnas enorma kapitalbehov gör dem till utmärkta
objekt för finansoperationer i stor skala. Steed visar ett antal exempel, till största delen hämtade från Rothcrmeregruppen, på hur tidningsföretag urvattnas och överkapitaliseras medelst ideliga gratisemissioner och hur en sluten krets av preferensaktieägare med ganska
små insatser tager hem enorma vinster på affärstransaktioner, som i
själva verket finansieras av den breda publiken mot en ganska blygsam utdelning.
Allvarligare är emellertid följderna för det fria ordet av denna pressens kommersialisering. De stora presslorderna äro i första rummet
affärsmän, i vissa fall med ganska ringa publicistiskt intresse. På en
tidnings utgiftsida spelar redaktionen en tämligen blygsam roll vid
sidan av pappers-, trycknings-, distributions- och reklamkostnader.
Följden blir en svag ställning för de rent journalistiska synpunkternas
förfäktare gentemot den ekonomiska ledningen. Av inkomsterna åter
äro annonsavgifterna vida större än brsäljnings- och prenumerationsintäkten. Resultatet blir, att de stora annonsörerna kunna få ett ödesdigert inflytande över tidningens hållning. Presslorderna betrakta
sina tidningar i första rummet som kapitalplaceringar, som böra giva
största möjliga avkastning. Denna kan blott nås genom stora annonsinkomster. Annonsörerna åter äro hågade att helt rätta sig efter
upplagans storlek, och följden blir den vanvettiga kapplöpningen efter
139
–
Dagens frågor
nya upplagerekord, som oftast nås på bekostnad av tidningens n1va
och med användande av allsköns för journalistiken frHmmande lockmedel såsom jättepristävlingar, gratisförsäkringar o. d. Inom parentes sagt finner Steed i annonsörernas övertro på upplagesiffrorna en
huvudorsak till den massdödlighet, som i ]1~ngland liksom annorRtä-
des drabbat de allmänna tidskrifterna och Rom onekligen utgör en svår
kulturell förlust. Annonsörerna taga här endast hänsyn till de nakna
siffrorna och besinna ej, att ett tidskriftsnummer ofta läses av ett
mycket stort antal personer, en tidning blott av en köpare och dennes
familj.
Allvarligast iir dock ett annat förhållande. Presslorderna såsom
ledande affärsmän och i än högre grad deras verkliga herrar, de stora
annonsörerna, hava ett utrJriiglat intresse av ostörda förhållanden på
affärsmarknaderna. Följden blir, att dc söka hålla tillbaka nyheter
och kommentarer, speciellt på det utrikespolitiska området, som kunna
vålla oro eller krisstämning. Steed vill häri se en viktig orsak till de
stora engelska tidningarnas enligt hans mening ofta visade flathet
inför diktaturstaternas politik. Otvivelaktigt spelar hans egen utpriiglade politiska ståndpunkt in vid detta hans resonemang, men den, som
något följde engelsk press under höstens kris, har svårt att komma
ifrån, att den i stor utsträckning stod under yttre påverkan, denna
må nu hava kommit från annonsörer eller från regeringen eller frall
bådadera. J\fed energi vänder sig Steed mot den UPJJfattning, som
vill ålägga pressen ungefär samma hänsyn och sekretess som den ansvariga regeringen och diplomatin. Med samma skiirpa bekämpar han
den nu så aktuella form av journalistik, som söker vinna och fasthålla sin läsekrets genom att endast säga den behagliga saker och
glida förbi allt i tiden, som kan störa dess trevna lugn. Pressens UIJJ!-
gift är att upvlysa allmänheten om det verkliga läget och ingenting
annat. Emellertid ser han vissa ljuspunkter i engelsk publicistik så-
som, utom rundradions förut omtalade roll, de stora oberoende landsortstidningarna av typen Manchester Guardian och Yorkskire Post
samt den fenomenala utveckling, som Daily Telegraph genomlöpt under lord Camrose.
Det ovan anförda är blott några få, särskilt aktuella synpunkter ur
Wickham Steeds givande lilla bok. Mycket är av intresse iiven för
svensk publik. Ä ven i Sverige har pressen- från att förut hava varit
svråkrör för allmänhetens opinioner – blivit organ för partier eller
mäktiga intressentgrupper att bearbeta ovinionen. Också vi hava stora,
enligt mångas mening för stora, stockholmstidningar, vilka i ett par
fall äro i händerna på rena affärsintressen utan allmänna publicistiska intressen eller egentlig politisk lidelse. Ä ven hos oss göra sig
annonsintressena allt bredare; även hos oss får det hitta godset utbreda sig, d. v. s. offras nivån för att vidga läsekretsen. Ä ven hos oss
ha vissa oberoende landsortstidningar tack vare sin sobra journalistik
fått allt större betydelse som opinionsorgan. De te tabula narratur.
140
Dagens frågor
Freds- Den nyinvalde socialdemokraten på första kammarens Dalapriset. bänk, den redan tidigare beryktade folkskoleinspektören
E. G. C. Brandt, gjorde årets blamage, när han i klumpigaste form
och med billigaste »humor» nominerade Hitler till fredspristagare.
Han tvingades sedermera återta förslagsskrivelsen men har ej kunnat tvingas bort från folkrepresentationen. Han kan saklöst lämnas
åt sitt öde. Men en passus i hans många hjälplösa försvar förtjänar
att ihågkommas, inte för hans egen skull utan därför att den tydligen
är symptomatisk för gängse tänkesätt i hans kretsar. Han menar sig
av något slags samvetsharm ha drivits till att författa sitt s. k. ironiska brev, därför att några högerriksdagsmän varit förmätna nog
att föreslå Neville Chamberlain till fredspristagare. Lancerandet av
den brittiske politikern skulle uppenbarligen enligt hr Brandt och
andra vara så urbota förgripligt, att det endast kunde riposteras med
en dundrande dumhet av hr Brandts egen patent.
Det skall först som sist sägas, att förslaget om att belöna Chamberlain kan framkalla principiella invändningar. Det är alltid vanskligt att utmiirka en statsman med fredspriset, enär det kan tolkas
som en önskan att brännmärka medspelande politiker, något som
givetvis ibland kan vara både förklarligt och befogat men som ändock skulle innebära ett snedvridande av testators ide – när Ossietzsky tilldelades priset, brukades det ju tydligen för detta föga uppbyggliga syftemål, d. v. s. för att ådöma nationalsocialismen internationell vanfrejd. Därtill kommer i föreliggande fall, att man ännu
ej kan överblicka verkningarna för Europa av Chamberlains ingripande under septemberdagarna. Det kan också ifrågasättas, om ej
den brittiske statsmannens aktivitet med alla dess eftergifter främst
dikterades av Englands militära svaghet, d. v. s. om han ej endast
gjorde en dygd av nödvändigheten. En viss risk föreligger dessutom
alltid att prisbelöna aktiva statsmän, enär en fredsvän i första akten
kan bli en första rangens krigspropagandist i slutakten; i vart fall
stärktes inte aktningen för fredsiden, när en fredspristagare som Th.
Roosevelt i fortsättningen etablerade sig som den främste agitatorn
för U. S. A:s inträde i viiridsbranden eller när en annan fredspristagare, hans landsman Elihu Root, år 1917 av sin regering sändes i
speciell mission till Ryssland för att bearbeta opinionen mot separatfred och för fortsatt krigsdeltagande.
Ändock kan den Chamberlainska kandidaturen ej vara uttömmande
diskuterad blott genom ovanstående andraganden. N obel utpekade
ej blott »den, som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande
och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande eller
spridande af fredskongresser». Han skrev också, att räntan skulle
»årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupna
året hafva gjort menskligheten den största nytta». Den senare föreskriften var instinktivt levande för de flesta människor dagarna
efter Mii.nchenmötet, när de andades ut efter det fasansfulla hotet
och i intervjuer ·lade sina spontana tacksamhetskänslor för Chamberlain i dagen. Sedan ovädret dragit förbi och skrämseln fått vika
141
..4..,;’..
’
Dagens frågor
för allehanda efterklok förnumstighet, glömde man emellertid raskt
faran och med utgångspunkt från olika ideologier upptäckte man en
del skönhetsfläckar i Chamberlains fredsaktioner – även om ingen
direkt bestritt, att Chamberlain personligen mer än andra bör gottskrivas förtjänsten av att den sudettyska frågan ej urladdades i ett
världskrig. Med tanke på hr Brandt ställer man sig därför frågan:
Har något oförutsebart efteråt inträffat, som kommit folk att känna
kanske rent av besvikelse över antingen att Hitler ej gavs fria händer eller att Chamberlain ej släppte lös krigets alla förödelser utan
flög tre resor över land och hav för att hindra ett krigsutbrotU Tror
man dessutom, att ett världskrig kunnat rädda den tjeckoslovakiska
statens enheU Anser man verkligen, att Versaillesfredens hopgyttring av olika nationaliteter i en stat, där dessa icke trivdes, var så
välbetänkt och framtidsduglig att en omreglering av gränserna enligt
nationalitetsprincipen borde till varje pris hindras, även om det
måtte kosta ett modernt världskrigs alla fasor1 Man kan ställa en
lång rad liknande frågor. Svaren kunna ej giirna bli annat än att
Chamberlain började sitt fredsarbete redan när han sände lord Runciman till Böhmen, att utan Chamberlains envishet Hitler antingen
fått förfara efter godtycke eller att kriget ej stått att hejda, att Tyskland även i senare fallet sannolikt ändock tagit Sudetenland och att
makternas offer sannolikt blivit gjorda förgäves. Och Sverige hade
uppenbarligen 1938 löpt vida större fara att bli indraget iin 1914. Icke
minst vi svenskar skola vara bra övertygade om den gamla radikala
och Wilsonska nationalitetsprincipens plötsliga förkastlighet, när det
gäller tyskar, och om västmakternas militära oövervinnerlighet för
.att känna oss besvikna över Chamberlains kallblodighet och fredem
bevarande.
Man kan också formulera frågan så: Om någon 1914 ådagalagt
samma personliga envishet som Chamberlain gjorde 1938, skulle icke
kriget då ha kunnat förebyggas~ Den gången blevo alla politiker
offer för paniken och ingen ville ödmjuka sig. Då liksom tusentals
gånger förr stod den nationella och personliga prestigen i vägen för
ett fredligt biläggande av tvister. Chamberlains flygfärder bröto
med denna prestigeskälens ödesdigra övermakt på ett sätt, som ej
blott då tillvann honom beundran utan även för kommande generationer av politiker gjort hans ansvarsmedvetna hållning förebildlig.
Kunde han i handling bättre betyga sitt ansvar för miljoners liv och
välfärd~ Och har någonsin en enskild statsman bokstavligen så burits
av folkets välsignelser ej blott bland de fem stormakternas breda
lager utan även bland människorna utanför dessa som Chamberlain
under de historiska resorna~
Till de många socialdemokrater, som kanske med rätta vilja göra
Englands bristfälliga militära förberedelser till den väsentligaste
impetus, när Chamberlain åter och åter flög till Tyskland, skulle
man vilja ställa en annan fråga: Varför motsatte sig Labours män i
tid en försvarsförstärkning i England~ Bevisar det inte tillräckligt
om deras bristande framsynthet, att Baldwin sade sig icke ens· våga
142
Dagens frågor
tala om försvaret vid ett val för ett par år sedan~ Vad är en utrikespolitisk aktivism värd, när dess bärare i stället för vapen velat sätta
palmer i händerna på de ansvariga~ Vilka hade mer än de försvagat
Storbritanniens och Chamberlains auktoritet inför Hitler~ Våra
västmaktsideologer borde egentligen vara de första att hysa tacksamhet mot Chamberlain för att denne besparade folket tillfälle att
förnimma följderna av den försvarsljumma aktivismens politik.
Men konsekvenserna för Europa, invänder man. Det ligger i öppen
dag, att maktbalansen under 1938 starkt förskjutits till axelstaternas
favör. Men detta skedde ej först genom Miinchenmötet utan fick blott
en yttre bekräftelse å detta. Talet om mötets framtida verkningar
ligger därför, noga besett, litet vid sidan om själva fredsprisdiskussionen. De, som spekulerat i krig i hopp om att därmed gräva de
centraleuropeiska totalitära regimernas grav, kunna lika gärna sägas
spekulera i anarki. Ty en världsbrand kan ge alla -ismer och -logier
sin oväntade chans – även Italien stred ju 1915-1918 fö.r att göra
världen »safe for democracy». Endast ett vet man säkert om kriget:
folkens namnlösa lidande.
I dessa allmänbildningstider kunde man roa sig med att fråga, hur
många fredspristagare bära namn, som gått till eftervärlden. Vem
kan på rak arm ge besked om, vad som i praktiskt politiskt arbete
uträttats före världskriget av prisbelönade idealister som Ducommun,
Gobat, Cremer, Moneta, Renault, Bajer, Beernaert, d’Estournelles de
Constant, Asser, Fried, La Fontaine~ Måhända känner en allmänbildningssvensk ytligt till vår egen pristagare Arnoldson, kanske också
något om dennes, roteman Sandstedts, redaktör Dalbergs och pastor
Gybergs Freds- och Skiljedomsförening. Men varken Arnoldson
eller de andra namngivna pristagarnas insatser- de må vara burna
av än så stark och erkännansvärd idealitet – ha satt spår efter sig
i världsutvecklingen. Deras harmlösa tal och skrifter ha icke varit
av rang och vikt att förtjäna att räknas till det, som gjort mänskligheten »under förlupna året» »den största nytta». Ännu mindre skulle
något dylikt kunna sägas om den obligatoriske fredspriskandidaten
Carl Lindhagen, vilkens clowneri och curiosa snarast varit en börda
för fredsarbetet och diskrediterat detta i förnuftiga och realistiska
människors ögon. Ingen i raden har veterligen räddat ett enda människoliv. Chamberlain däremot har kanske räddat miljoner. För en
del moderna fredsvänner smäller detta dock icke så högt – för dem
må tydligen Jerusalem gärna brinna och kulturen gå under, blott
ideologien ej trädes för nära.
Om Alfred Nobel levat, hade han troligen glatts åt alla idealisternas skrifter och kongresser. Men han hade förvisso – därom behöver
man icke tveka – värdesatt en rådig, mänskligt befriande handling
högre än välmenande men verkningslösa broschyrer. Han skulle
omöjligen ha föredragit Ragnarök framför Lindhageneri och Gybergeri. Han skulle ganska säkert ha ansett Neville Chamberlain väl
så kvalificerad för fredspriset som en Ducommun eller en Arnoldson.
Men när dessa män överlämnats åt den eviga glömskan trots priset,
143
11-30105. Sven.~1.; Tidskrift 1939.
Dagens frågor
skall Chamberlains fredsgärning leva i hävderna utan detta och oberoende av detta.
Folk som växa En skånsk socialdemokratisk tidning skrev nyligen,
– och dö ut. att det fanns all anledning att låta en betydande
del av flyktingsströmmen från Mellaneuropa söka sig till våra landamären, eftersom Sverige tydligen vore underbefolkat. Naturligtvis
kan vårt land åtminstone för en tid hejda den sjunkande befolkningskurvan genom inflyttning av utlänningar, men de flesta svenskar
torde nog vara ense om att en sådan lösning av befolkningsfrågan
iir den minst önskvärda. En tröst – om ock klen – är det måhända,
att de flesta västeuropeiska länder stå inför samma dystra perspektiv
som Sverige. Vill man ha en totalrevy av den nuvarande befolkningsfrågan i världen, torde det vara svårt att finna något bättre
arbete i ämnet än den kände engelske statistikern Carr Saunders’
»World Populatiom, nyligen till svenska översatt under titeln »Världens befolkning» (Natur och kultur). Det är ett verkligt standardarbete fyllt av en rikedom på fakta, skarpsinniga analyser och skrivet i en ledig, ofta fängslande stil. Objektivitet och en verklig striivan att se problemen så allsidigt som möjligt äro också utmärkande
för detta arbete, som saknar varje politisk tendens men obarmhärtigt
omtalar åtminstone för de flesta kulturfolken obehagliga sanningar.
Efter ingående statistiska bedikningar, byggda särskilt på Kuczynskis fruktsamhetsberäkningar, kan Saunders fastslå, att befolkningen i norra och västra Europa samt i Österrike och Ungern inom
ett par decennier kommer att minskas, såvida icke en avsevärd stegring av fruktsamheten inträder. Här ligger den avgörande punkten
i befolkningsfrågan: folkens utdöende kan endast hindras om familjernas storlek ökas. Många resonera ju som så, att om exempelvis
äktenskapsfrekvensen stiger så kan detta neutralisera den sjunkande
nativiteten. En sådan förhoppning är enligt den engelske statistikern
ej mycket värd. För vårt land komme — som den nyligen bortgångne framstående statistikern prof. Sven Wicksell framhåller
i ett förord – att krävas en höjning av fruktsamheten med 30 %,
för att folkminskningen skall kunna hejdas. Aktenskapsfrekvensens stegring samt åtgärder för förbättrad hygien etc., varigenom dödlighetstalen minskas, kunna visserligen motverka folkminskningen men äro icke tillräckliga att ensamma hindra befolkningskurvans sjunkande. Detta är den nakna sanningen. I ett land som
nationalsocialismens Tyskland har man visserligen anmärkningsvärt
kraftigt kunnat höja födelsetalet, därigenom att en del förstfödelser
koncentrerats till det första äktenskapsåret, men därmed ges det
ingen garanti för att befolkningspolitiken i fortsättningen skulle
kunna stimulera varje nygift par att under deras äktenskap sätta
mer än ett par barn till världen. Därest icke de familjer, som nu
grundas, bli talrikare än de tidigare, kommer ändå Tysklands befolkningstal att sjunka. Medels barnpremier, skattelindringar m. m. har
Tyskland sökt stödja de stora familjerna, men det är ännu för tidigt
144
Dagens frågor
att iaktta, huruvida dessa åtg~irder givit positivt utslag. Tyska
statistiker ha oekså med rätta varnat för alltför hastiga slutsatser
av den nationalsocialistiska befolkningsrörelsen, därför att nativiteten några år ökats.
Vad Frankrikes befolkningsförhållanden beträffar, har nyligen utkommit ett arbete »La population de la France, son evolution et ses
perspectives», skrivet av M. Huber, H. Bunle och F. Boverat. Det förtjänar att läsas samtidigt med Saunders’ bok, icke minst dess slutkapitel om kampen mot avfolkningen. Stort intresse tilldrar sig frå-
gan om verkningarna av familjelönesystemet, som nu sedan 1936 utvidgats till att även omfatta jordbrukarna. Författarnas uppfattning
innebär korteligen sagt, att familjelönesystemet givit alltför liten
kompensation åt familjefäderna för att det skall ha medfört någon
större effekt. De påyrka full lönekompensation för familjefäder.
Denna skulle enligt deras mening ej kunna nås, förrän icke mindre
än ungefär 30 procent av den totala lönesumman innehölles för att
fördelas på familjefäderna (f. n. uppges beloppet vara blott 3 procent).
De tro uppenbarligen ieke, att det f. n. vore tänkhart att genomföra
en sådan iindring av lönesystemet, som innehure en löneminskning
av 30 procent för ungkarlarna, men de finna mått och steg i denna
riktning nödvändiga, om Frankrike skall kunna hålla sig uppe. Man
beklagar i detta samband, att vår befolkningskommission ej gjort
någon statistisk analys av de resultat, som olika befolkningspolitiska
åtgärder utomlands kunna påvisas ha lett till.
Även i en rad utomeuropeiska länder hotar en folkminskning inom
några decennier; så har Förenta Staternas, Nya Zeelands och Australiens folkmängd redan upphört att reproducera sig. Saunders kritiserar på dessa grunder Förenta staternas restriktiva immigrationspolitik – hindrar man invandring, kommer U. S. A:s befolkning troligen att gå tillbaka, då den nätt en siffra av 146 millioner. Förenta
Staterna borde, anser förf., emellertid kunna rymma betydligt mer
folk än så – ett ganska djärvt påstående, kan det synas, med tanke
på den stora arbetslösheten. Men den engelske statistikern ger ändå
ganska starka skäl för sitt påstående, att U. S. A. skulle ha fördel
av en tätare befolkning – produktions- och distributionskostnaderna
skulle minskas, anser han. Frågan om befolkningsoptimum är onekligen dock av den komplicerade art, att det kanske är bäst att låta
bli de självsäkra omdömena. Men vad arbetslöshetsfrågan gäller, är
det utan tvivel så som Saunders påpekar, »att vissa människor öka
arbetslösheten, medan andra genom företagsamhet, aktivitet och
energi bli i stånd att minska den» – en tankeställare för dagens
socialpolitiker!
Intressant är att följa Saunders, då han närmare söker klassificera
de länder i världen, som äro eller hota bli överbefolkade, och de som
förefalla att vara underbefolkade eller som snart torde bli det. I
Europa kan man sålunda räkna med en ökning för Italiens befolkning under de närmaste 25 åren från 40 till 46 millioner, i Polen från
35 till 45 millioner – och då dessa länder redan nu få anses över- 145
——-
– – – —~——————
Dagens frågor
befolkade, måste ett starkt tryck utövas härifrån på grannländerna.
Detta gäller så mycket mer om Italien, som Mussolini söker göra allt
för att höja nativiteten och premiera de stora familjerna. Befolkningspolitiskt talar allt för att fascismen alltjämt skall bedriva en
imperialistisk politik. Den explosionsartade folkökningen i J apan
visar ytterligare, hur de dynamiska krafterna i utrikespolitiken äro
demografiskt betingade. Visserligen är det sant – som Saunders
iiven påpekar – att en överbefolkning i ett land inte behöver betyda,
att staten hiinger sig åt en målmedveten imperialism: överbefolkning kan skapa så stora sociala missförhållanden, att ett land blir
alltför svagt för att utgöra en verklig fara för grannstaterna. Så
torde Indien och Kina i stort sett få betecknas som överbefolkade,
men inte ens Kina, som dock är en suverän stat, har kunnat föra
någon imperialistisk politik på århundraden. Saunders’ analys av
Indien är f. ö. särskilt intressant; om en del sociala humanitärt starkt
motiverade reformer genomfördes, t. ex. om barnäktenskapen förbjödos eller om förbuden för kvinnor att gifta om sig upphävdes,
skulle födelsetalen ytterligare ökas. Om hygienen förbättrades,
minskades givetvis dödstalen o. s. v.
Saunders’ analys av orsakerna till att åtskilliga folk numera icke
förmå reproducera sig själva skall här icke närmare dryftas. Den
svenska befolkningskommissionen har i sitt slutbetänkande varit
inne på samma tankegångar som den engelske statistikern. Några av
Saunders’ synpunkter förtjäna emellertid att framhållas. Rädslan för
moderns död, utsikterna till födslosmärtor, sjukdom eller patologiska
förhållanden ha – enligt förf. – en större betydelse för barnbegränsning än tidigare. Helt enkelt därför att fruktan spelar större roll än
förr, säger Saunders, både av rent medicinska skäl och därför att
barn anses vara till visst besvär, icke minst för nöjeslystna föräldrar.
Hur bra våningen än är och vilka välfärdsanordningar som än göras
för de gifta, så innebär barnens förefintlighet svårigheter eller omöjligheter att deltaga i andra sysselsättningar. Och hur mången gift
kvinna väljer ej i dag hellre ett yrke än ett barn, även om inte ekonomien skulle spela en dominerande roll. Hur mången våning – särskilt av det allra modernaste slaget – iir icke så byggd, att det knappast finns plats för barn! – Ett motiv att begränsa familjernas storlek, som kanske framförallt spelar en verkligt betydelsefull och för
nationen troligen ödesdiger roll är föräldrarnas strävan att deras
barn skola komma sig fram i världen. Det kan synas hårt att kalla
ett sådant motiv för utslag av kortsynt lyckomoral, men det kan
näppeligen bestridas, att ensamma barn ofta stå sämre rustade att
möta livets problem än de, som fostrats i en talrik syskonskara.
Saunders kan lika litet som någon annan ange vad som skulle
kunna göras för att ändra den tidsanda, som skapat vår stora befolkningskris. Men måhända finnas, som han säger, ändå vissa skäl för
antagandet, att föräldrainstinkten och värdeskalan trots allt kunna
undgå betydande förändringar. Förvisso är det också viktigt, att
hos det nutida släktet inskärpa kiinslan av – som också den svenska
146
Dagens frågor
befolkningskommissionen gjort – att vår nation kommer att gå under, om icke familjerna bli större än de nu i genomsnitt äro. Målet
måste bli, »att placera familjen där den ur alla synpunkter borde
vara, i det samhälleliga synfältets medelpunkt och att bringa alla
andra institutioner i de rätta förhållandena till den». Vill man bedriva en sådan befolkningspolitik, kan det också vara skäl att erinra
sig Saunders’ sats: »Det förefaller nästan som om alla konstgrepp,
som stå till sensationsjournalisternas och den kommersialiserade litteraturens förfogande, hade använts för att understryka varje synpunkt på äktenskapet utom de förpliktelser, det ålägger, och de möjligheter till självdisciplin, som det erbjuder.»
Befolkningskrisens lösning förutsätter med andra ord en revolution
i tänkesätten, en seger för tillvarons livsbefrämjande krafter över de
negativa och disharmoniska tendenserna. Men är den västerländska
·kulturen mäktig en förnyelse eller kommer alltjämt maskinålderns
människa att gå på jakt efter chimärer~
Befolkningskommissionen har i sitt slutbetänkande (sid. 155 och
följande) framhållit, att »det svenska folket måste vakna till insikt
om tidslägets utomordentliga allvar» och om sitt tunga ansvar. Men
på annat ställe (sid. 120-121) varnar kommissionen för att i diskussionen införa sådana talesätt som samhällelig »plikt» mot staten eller
om »statsnyttan». Sådana talesätt skulle alltför mycket påminna om
diktaturstaternas befolkningspolitiska propaganda, vilken icke skulle
ha några utsikter att vinna resonans i vårt fria land. I stället borde
befolkningsfrågan betraktas ur synpunkten av den egna karaktärsutvecklingen och »människans naturliga och sunda instinkter». Utan
att vilja bestrida värdet av att befolkningsproblemet inordnas under
den individuella lyckomoralen, blir man emellertid förvånad över att
kommissionen så tvärt avvisat uppfattningen att befolkningsproblemet involverar ett samhälleligt pliktansvar för varje generation, allra
helst för den nuvarande. Det ansvaret finns hos oss i imperativ form,
så länge befolkningsutvecklingen är så skrämmande som nu är fallet,
och det finnes alldeles oberoende av om andra, för kommissionens
majoritet kanske mindre sympatiska länder för sina medborgare
predika samma ansvar; man skulle kunna gå ett steg längre och
t. o. m. påstå, att vår »plikt» mot framtiden blir desto större, ju mer
samma plikt blir levande i närbelägna, expansiva länders folkmedvetande. Dessutom undrar man, om ej kommissionen felbedömt det
psykologiska underlaget för en mer positiv befolkningsutveckling i
Sverige. Den nuvarande generationen låter kanske inte övertyga sig
om den individualistiska lycko- och familjemoralens postulat; i varje
fall har den ej hittills i handling visat tecken på en sådan övertygelse.
Den nuvarande generationen har däremot i försvarsfrågan visat sig
ha stor förståelse för samhällelig plikt och patriotiskt ansvar. Varför kan man ej blanda in några nypor samhällsplikt även i befolkningsfrågan~ Ingen kan ju förneka förefintligheten av en sådan
plikt.
147
Dagens frågor
Praktisk nordisk En skriftserie, som förtjänar i hög grad uppkulturell samverkan. märksammas och uppmuntras .inom skilda
svenska kretsar, är Volmar Bergh’s »Ur finsk litteratur.
M e d d e l a n d e n o c h b i b l i o g r a f i s k a n o t i s e r.» Bergh är
lektor i finska språket och litteraturen vid Stockholms högskola. Han
har, som ett led i missionsarbetet för dessa båda kulturföreteelser
på svensk mark, för två år sedan tagit initiativet till dessa Meddelanden. Efter ett första försöksår äro fyra 16-sidiga häften avsedda att
årligen utkomma för det måttliga priset av 2 kr. Prenumeration genom redaktören eller i bokhandeln.
Ett urval inom den snäva ram, som antytts, måste alltid bli vanskligt, och såväl proportioner som synpunkter undandra sig i regel
en främmande bedömares värdesättning. Vad man vill vitsorda är
mångsidigheten och aktualiteten i det stoff, som presenteras: en för
rikssvensken i genomsnitt sluten värld. Där redaktören själv icke
trott sig om en fackmässig resume, har han påkallat specialisters
hjälp för korta anmälningar. Tvenne större historiska verk: samlingsarbetet F i n l a n d s k u l t u r h i s t o r i a I-IV (1933-36) under redaktion av G. Suolahti och V. V oionmaa och den populära
F i n l a n d s h ä v d e r av E. W. Juva (Juvelius) I-X (1927-38), vore,
av de antydande referaten att döma, synnerligen nyttiga för rikssvenskar att känna. Fackhistoriska, språkliga, etnografiska, litterära
och pedagogiska specialverk recenseras jämsides med löpande tidskriftsuppsatser. Det F i n s k a f o l k e t s g a m l a r u n o r inrymmer
i 30 band (1908-37) »alla hittills upptecknade fornsånger på s. k. Kalevalametrik» (82,000 sånger, omkr. 1,400,000 versrader). Ett register över
Finska litteratursällskapets f o l k m å l s u p p t e c k n i n g a r, förarbetena till samma sällskaps E t y m o l o g i s k o r d b o k ö v e r f i ns k a s p r å k e t och, till sist, D e n s t o r a e n c y k l o p e d i n, som
1937 med tolv band av något större format än Nordisk Familjebok nått
bokstaven S, intyga i sin mån den starka nationella livaktighet,
som råder. R. Erich fortsätter (1938), dokumentariskt och essayistiskt,
Leo Mechelins statsrättsliga insats, bl. a. med nyligen offentliggjorda,
intressanta, betänkanden och utkast från det ryska väldets sista tid
(1910-17). En annan Finlands minister i Sverige, S. K. Paasikivi, har
i något förkortad form och på svenska låtit avtrycka sitt instruktiva
föredrag på stockholros högskola s y n I> u n k t e r r ö r a n d e n o rd i s k e k o n o m i s k s a m v e r k a n (1938).
Behovet av en finsk-rikssvensk diskussion på ömse sidor språkgränsen om gemensamma historiska erfarenheter och nutida problem
växer för var dag och med större skärpa, än publiken på båda hållen
kanske är benägen att erkänna. Ehuru en refererande skriftserie som
Volmar Bergh’s endast kan förmedla den allra mest elementära
grundvalen för en dylik diskussion, vore det högeligen att beklaga,
om ej en allmännare uppslutning kring företaget skulle äventyra
dess bestånd.
Cgn.
148
~— ~—————-
DAGENS FRÅGOR
Den 26 febr. 1939.
Opinionen i Under de sista veckorna har UJlpstått en agitation i
Ålandsfrågan. Ålandsfrågan, som många kanske tytt som tecken på
en begynnande svängning i den svenska opinionen. Huruvida en
strömkantring verkligen intriiffat bland folket kan givetvis ej utrönas, allra helst som ingen vet, om det någonsin funnits eller kunnat finnas en mera stadgad folkmening i ett spörsmål så svårbedömt
och av vår utrikesledning så avskärmat som problemet om Alanelsöarnas befästande. Tills motsatsen uppvisats, kan det blott konstateras, dels att agitationen mot det preliminärt avtalade svensk-finländska samarbetet härflyter ur de mest heterogena kretsar (ett par
liberala och konservativa tidningar, nationalsocialister, clarh’iister
och pacifister), dels att intet givit vid handen att ledningarna för
riksdagens fyra stora partier låtit rubba sig i sitt ställningstagande
till förmån för överenskommelsen. Det är inte heller lätt att upptäcka någon enhetlig argumentering mot avtalet och den Sandlerska
utrikespolitiken i detta väderstreck. Ånnu svårare iir att skönja
några nya skäl, iignade att övertyga dem, som i likhet med denna
tidskrift funnit fördelarna av ett svensk-finskt försvarsavtal större
iin de med detsamma liksom med varje utrikcS])Olitisk orientering
oundvikligen förenade riskerna.
Det vill synas, som om ålänningarna varit dc främsta pådrivarna
vid iscensiittningen av dc senaste opinionsmötena. Svensk Tidskrift
har vid flera tillfällen hävdat nödvändigheten av att en överenskommelse om befästandet ej läderar svenskhetens intressen å ögruppen.
Vi ha uttalat, att det måste vara den svenska regeringens ofrånkomliga skyldighet att uppställa detta som ett absolut villkor för svensk
.medverkan. Så som överenskommelsen nu synes ha utformats, torde
det icke med fog kunna sägas, att denna utgör någon fara för svenskheten på Alancl. I vart fall har man brustit i bevisningen, när man
fortsatt att tala om dessa befästandets konsekvenser; flera bemärkta
ålänningar dela heller icke redaktör Sundbloms farhågor på denna
punkt. l fråga om den finska språkmajoritetens behandling av
Ålandsbefolkningen i övrigt, d. v. s. oberoende av frågan om befiistandet, ha vi hävdat, att Sverige har all anledning att ej sticka
under stol med sin mening om garantilagens riitta tolkning och om
en folkmajoritets moraliska förpliktelser att ej missbruka sin övermakt på ett sätt, som denna folkminoritet uppfattar som trakasserier.
Men vi hysa tillika den uppfattningen att Sveriges möjligheter att
påverka finsk utrikesledning till ålänningarnas fördel ej kan bli
mindre utan snarare måste bli större i samma mån som Ålandsöarnas
försvar göres till en gemensam svensk-finländsk angelägenhet. Trots
alla den senaste tidens purfinska hetsuttalanden mot åliinningarna
och svenskheten i Finland överhuvud taget eller kanske just på grund
136
Dagens frågor
av dessa uttalanden finna vi Ålandsavtalet vara en vehikel för Finlands nordiska orientering och därigenom – såsom jur. d:r J. O.
Söderhjelm skrev i Svensk Tidskrift i höstas – ett medel att stärka
de nordiska krafterna i Finlands politiska liv. Det ligger enligt vår
mening ett tungt ansvar på dem i Sverige, som genom att vilja försvåra Finlands nordiska orientering faktiskt förminska Sveriges möjligheter att under bibehållande av god grannsämja påverka språkmajoriteten i Finland att iaktta den svenska folkminoritetens rättigheter.
Ingen har övertygande kunnat reducera faran icke minst för Sverige
av att Ålandsöarna läggas försvarslösa. Ingen synes heller ha kunnat prestera övertygande bevis för att Finland, om Sverige säger
nej till samarbete, ej kan söka samarbete med en mäktig stormakt,
som därigenom i hiindelse av krig får ökade chanser att sätta tumskruvar på vårt land. Ehuru ett sådant samarbete just under nuvarande inrikespolitiska maktläge i Finland ej torde vara aktuellt,
kan läget snabbt förskjutas. Men även om intet svenskt-finländskt
avtal slutes, frigöres Sverige därmed icke från sitt eget ansvar för
Ålands försvar vid en europeisk konflikt. Skillnaden vore blott, att
försvaret av Ålandsöarnas neutralitet till följd av bristen på fasta
och lösa batterier då försvårades för de bägge nordiska staterna.
Sin största populära framgång torde oppositionen i Ålandsfrågan
ha fått genom dem, som krävt resning i målet om suveräniteten över
Ålandsöarna. Oberoende av alla känslostämningar bör det sägas att
nationalitetsprincipen ej ger något bestämt utslag i den ena eller
andra riktningen i ett fall som detta, så länge svenska talas på båda
sidor om Ålandsöarna. Säkert biter det inte på dessa kretsar, om
man säger, att Finland vid en resning i målet skulle gå förlorat för
Norden. Di:iremot kan man interpellera samma personer, om de äro
beredda att sliippa en bit av övre Norrland, ifall Finland en gång i en
oviss framtid – kanske just till följd av deras uppträdande – skulle
lyckas agitera fram en Anschluss-stämning bland den finsktalande
folkmajoriteten i vår nordliga gränsbygd.
Ingen ansvarskännande kan i dessa tider gärna vilja ikläda Sverige
ett utrikespolitiskt engagemang utan de starkaste skäl. Men just
dessa orostider kriiva en revidering av Alandskonventionen. Vi tro,
att både Sveriges och svenskhetens intressen härvid sammanfalla;
såväl i det aktuella kritiska världsläget som på lång sikt. Man kan
endast beklaga, att utrikesministern varit så fåmäld i sin rapport med
offentligheten i Ålandsfrågan. Genom att han i så hög grad skattat
åt den hemliga diplomatiens metoder är han själv ej utan skuld till
att agitationen mot Ålandskonventionens revidering och mot honom
personligen flammat upp på så många och skilda håll. Och även folkpartiets ledare, hrr Andersson i Rasjön och Sam Larsson, borde icke
töva att offentligt deklarera sin ställning. Allt i Ålandsfrågan kan och
bör icke vara hemligstämplat. Också oppositionspartiernas ledare ha
sitt ansvar för att en saklig utrikespolitisk upplysning skänkes det
undrande och spörjande folket.
137
Dagens frågor
Tendenser i Utom gamle Joe Chamberlains medkämpe, elen alltmodern press. jämt lika outtröttlige J. L. Garvin i Observer, torde
ingen nu verksam engelsk puhlicist under så lång tid hava Apelaten
framskjuten roll som Henry Wickham Stced. Ända sedan 1890-talets
mitt en av Times’ stora utlandskorrespondenter med verksamhet i
Rom, ·wien och Berlin blev han så världstidningens utrikesredaktör
och därefter dess huvudredaktör- under lord Northcliffe -fram till
1922. En särskilt betydelsefull plats har han intagit som expert och
agitator i central- och sydösteuropeiska frågor. Vid sidan av historikern R. W. Seton-Watson var han en av de Alaviska folkens mest
oförtrutna propagandister och den habsburgska dubbelmonarkins mest
nitiska dödgrävare. För den gränsdragning, Aom verkRtälldes 1919 på
Österrikes ruiner, torde han jämte Seton-Watson och Benesj h~ira det
tyngsta ansvaret. Efter den Northcliffeska mrans slut har han trätt
något i bakgrunden men dock utövat en livlig verksamhet, bl. a. i
Review of Reviews och den engelska rundradion samt som författare
·av det högintressanta memoarverket Through Thirty Years. Få journalister torde det hava varit förunnat att i så hög grad påverka
världens öden.
Det är därför något av ett evenemang, då en man med Steeds rykte
och erfarenhet framlägger sin syn på den moderna pressens problem,
särskilt med hänsyn till dess betydelse som demokratisk garanti. Han
har gjort det i en liten volym, The Press, avsedd för den allra bredaste
publik och publicerad i november i Penguin Books’ utmärkta sexpenceserie. I mångt och mycket är arbetet en elementär handbok i
den engelska pressens nyare utveckling och nutida teknik. Här skildras huvudepokerna i det moderna tidningsväsendets historia: skapandet av den oberoende, socialt aktade gentlemannatidningen i John
Walter II:s och Thomas Barnes’ Times under 1800-talets första decennier, Moses Levys pennyblad Daily Telegraph, som vid Aeklets mitt
framträdde som det första organet för den högre medelklassen och
där lyckades hävda en utomordentligt hög journalistisk nivå, samt
Alfred Harmsworths, den senare lord Northcliffes, Daily Mail, som vid
sekelskiftet betecknar de moderna, fördomsfria och för den bredaAte
publik avsedda metodernas genombrott- en tidning, »skriven av bodknoddar för bodknoddar», som en förbittrad anhängare av den gamla
goda tiden uttryckte det. lVIen Steed ger också en knapp och intressant
översikt av tidningsindustrins rent teknisk-typografiska utveckling,
som i stort sett sammanfaller med Times’, han skildrar det dagliga
arbetet i våra dagars Fleet Street, och han diskuterar ett antal aktuella
problem: de stora nyhetsbyråernas betydelse för nyhetsanskaffningen
jämförd med tidningarnas egna privatkorrespondenters, pressen och
ärekränkningslagstiftningen (vilken även i FJngland enligt Steeds
och mångas mening lämnar mycket övrigt att önska), samt det nu
så aktuella förhållandet mellan press och radio, i vilken sistnämnda
han giirna vill spåra utgångspunkten till en pressens reformation till
huvud och lemmar.
Betydelsefullare iiro dock de kavitel, där Steed uttalar sin mening
138
~–··—··- ———…….—-””””’””””’,…________
Dagens frågor
om pressens uppgift i tidens stora motsättningar. Han är en övertygad
anhängare av det demokratiska statsskicket – utrikespolitiskt torde
han f. ö. utan alltför stor orättvisa kunna betecknas som tyskätare –
och med otvivelaktig rätt ser han den fria styrelsens viktigaste grundval i den obeskurna rätten till en främst av pressen utövad saklig
kritik av alla slags politiska och ekonomiska makthavare. Utan denna
rätt och möjlighet till kritik förstöres själva den livsluft, utan vilken
ett fritt statsskick icke kan trivas. Med livlig oro iakttager därför Steed
vissa förhållanden inom nutida engelsk press, som äro ägnade att inskränka kritikens utrymme och därför enligt hans mening, om de ej
motarbetas, kunna bereda marken för en totalitär statsform. Då dessa
förhållanden i ganska likartade former återkomma överallt, ej minst
i Sverige, är hans analys av största intresse.
Stced visar, att de kolossala kostnader – han räknar med över en
million pund – som det numera skulle kräva att starta en ny, stor
tidning, de facto giva dc existerande organen en monopolställning,
som ytterligare skärpes av att deras antal alltmer minskas genom
sammanslagningar. Så har t. ex. på senare år familjen Cadburys Daily
News slukat både Dai.ly Chronicle och VVestminster Gazette och allra
senast Morning Post uppgått i lord Camrose’s Daily Telegraph. Dessa
få, monopolistiska tidningar med sin alltmer svindlande omfattning
(Daily Express, News Chronicle och Daily Ilerald arbeta med upplagor
på över eller omkring två millioner, en kvalitetstidning som Daily
Telegraph med 700,000) och därav följande jättelika omkostnader hava
blivit storkapitalistiska företag i den mest outrerade form. I själva
verket är tidningsindustrin numera en av Englands största näringsgrenar. Tidningarnas enorma kapitalbehov gör dem till utmärkta
objekt för finansoperationer i stor skala. Steed visar ett antal exempel, till största delen hämtade från Rothcrmeregruppen, på hur tidningsföretag urvattnas och överkapitaliseras medelst ideliga gratisemissioner och hur en sluten krets av preferensaktieägare med ganska
små insatser tager hem enorma vinster på affärstransaktioner, som i
själva verket finansieras av den breda publiken mot en ganska blygsam utdelning.
Allvarligare är emellertid följderna för det fria ordet av denna pressens kommersialisering. De stora presslorderna äro i första rummet
affärsmän, i vissa fall med ganska ringa publicistiskt intresse. På en
tidnings utgiftsida spelar redaktionen en tämligen blygsam roll vid
sidan av pappers-, trycknings-, distributions- och reklamkostnader.
Följden blir en svag ställning för de rent journalistiska synpunkternas
förfäktare gentemot den ekonomiska ledningen. Av inkomsterna åter
äro annonsavgifterna vida större än brsäljnings- och prenumerationsintäkten. Resultatet blir, att de stora annonsörerna kunna få ett ödesdigert inflytande över tidningens hållning. Presslorderna betrakta
sina tidningar i första rummet som kapitalplaceringar, som böra giva
största möjliga avkastning. Denna kan blott nås genom stora annonsinkomster. Annonsörerna åter äro hågade att helt rätta sig efter
upplagans storlek, och följden blir den vanvettiga kapplöpningen efter
139
–
Dagens frågor
nya upplagerekord, som oftast nås på bekostnad av tidningens n1va
och med användande av allsköns för journalistiken frHmmande lockmedel såsom jättepristävlingar, gratisförsäkringar o. d. Inom parentes sagt finner Steed i annonsörernas övertro på upplagesiffrorna en
huvudorsak till den massdödlighet, som i ]1~ngland liksom annorRtä-
des drabbat de allmänna tidskrifterna och Rom onekligen utgör en svår
kulturell förlust. Annonsörerna taga här endast hänsyn till de nakna
siffrorna och besinna ej, att ett tidskriftsnummer ofta läses av ett
mycket stort antal personer, en tidning blott av en köpare och dennes
familj.
Allvarligast iir dock ett annat förhållande. Presslorderna såsom
ledande affärsmän och i än högre grad deras verkliga herrar, de stora
annonsörerna, hava ett utrJriiglat intresse av ostörda förhållanden på
affärsmarknaderna. Följden blir, att dc söka hålla tillbaka nyheter
och kommentarer, speciellt på det utrikespolitiska området, som kunna
vålla oro eller krisstämning. Steed vill häri se en viktig orsak till de
stora engelska tidningarnas enligt hans mening ofta visade flathet
inför diktaturstaternas politik. Otvivelaktigt spelar hans egen utpriiglade politiska ståndpunkt in vid detta hans resonemang, men den, som
något följde engelsk press under höstens kris, har svårt att komma
ifrån, att den i stor utsträckning stod under yttre påverkan, denna
må nu hava kommit från annonsörer eller från regeringen eller frall
bådadera. J\fed energi vänder sig Steed mot den UPJJfattning, som
vill ålägga pressen ungefär samma hänsyn och sekretess som den ansvariga regeringen och diplomatin. Med samma skiirpa bekämpar han
den nu så aktuella form av journalistik, som söker vinna och fasthålla sin läsekrets genom att endast säga den behagliga saker och
glida förbi allt i tiden, som kan störa dess trevna lugn. Pressens UIJJ!-
gift är att upvlysa allmänheten om det verkliga läget och ingenting
annat. Emellertid ser han vissa ljuspunkter i engelsk publicistik så-
som, utom rundradions förut omtalade roll, de stora oberoende landsortstidningarna av typen Manchester Guardian och Yorkskire Post
samt den fenomenala utveckling, som Daily Telegraph genomlöpt under lord Camrose.
Det ovan anförda är blott några få, särskilt aktuella synpunkter ur
Wickham Steeds givande lilla bok. Mycket är av intresse iiven för
svensk publik. Ä ven i Sverige har pressen- från att förut hava varit
svråkrör för allmänhetens opinioner – blivit organ för partier eller
mäktiga intressentgrupper att bearbeta ovinionen. Också vi hava stora,
enligt mångas mening för stora, stockholmstidningar, vilka i ett par
fall äro i händerna på rena affärsintressen utan allmänna publicistiska intressen eller egentlig politisk lidelse. Ä ven hos oss göra sig
annonsintressena allt bredare; även hos oss får det hitta godset utbreda sig, d. v. s. offras nivån för att vidga läsekretsen. Ä ven hos oss
ha vissa oberoende landsortstidningar tack vare sin sobra journalistik
fått allt större betydelse som opinionsorgan. De te tabula narratur.
140
Dagens frågor
Freds- Den nyinvalde socialdemokraten på första kammarens Dalapriset. bänk, den redan tidigare beryktade folkskoleinspektören
E. G. C. Brandt, gjorde årets blamage, när han i klumpigaste form
och med billigaste »humor» nominerade Hitler till fredspristagare.
Han tvingades sedermera återta förslagsskrivelsen men har ej kunnat tvingas bort från folkrepresentationen. Han kan saklöst lämnas
åt sitt öde. Men en passus i hans många hjälplösa försvar förtjänar
att ihågkommas, inte för hans egen skull utan därför att den tydligen
är symptomatisk för gängse tänkesätt i hans kretsar. Han menar sig
av något slags samvetsharm ha drivits till att författa sitt s. k. ironiska brev, därför att några högerriksdagsmän varit förmätna nog
att föreslå Neville Chamberlain till fredspristagare. Lancerandet av
den brittiske politikern skulle uppenbarligen enligt hr Brandt och
andra vara så urbota förgripligt, att det endast kunde riposteras med
en dundrande dumhet av hr Brandts egen patent.
Det skall först som sist sägas, att förslaget om att belöna Chamberlain kan framkalla principiella invändningar. Det är alltid vanskligt att utmiirka en statsman med fredspriset, enär det kan tolkas
som en önskan att brännmärka medspelande politiker, något som
givetvis ibland kan vara både förklarligt och befogat men som ändock skulle innebära ett snedvridande av testators ide – när Ossietzsky tilldelades priset, brukades det ju tydligen för detta föga uppbyggliga syftemål, d. v. s. för att ådöma nationalsocialismen internationell vanfrejd. Därtill kommer i föreliggande fall, att man ännu
ej kan överblicka verkningarna för Europa av Chamberlains ingripande under septemberdagarna. Det kan också ifrågasättas, om ej
den brittiske statsmannens aktivitet med alla dess eftergifter främst
dikterades av Englands militära svaghet, d. v. s. om han ej endast
gjorde en dygd av nödvändigheten. En viss risk föreligger dessutom
alltid att prisbelöna aktiva statsmän, enär en fredsvän i första akten
kan bli en första rangens krigspropagandist i slutakten; i vart fall
stärktes inte aktningen för fredsiden, när en fredspristagare som Th.
Roosevelt i fortsättningen etablerade sig som den främste agitatorn
för U. S. A:s inträde i viiridsbranden eller när en annan fredspristagare, hans landsman Elihu Root, år 1917 av sin regering sändes i
speciell mission till Ryssland för att bearbeta opinionen mot separatfred och för fortsatt krigsdeltagande.
Ändock kan den Chamberlainska kandidaturen ej vara uttömmande
diskuterad blott genom ovanstående andraganden. N obel utpekade
ej blott »den, som har verkat mest eller best för folkens förbrödrande
och afskaffande eller minskning af stående armeer samt bildande eller
spridande af fredskongresser». Han skrev också, att räntan skulle
»årligen utdelas som prisbelöning åt dem, som under det förlupna
året hafva gjort menskligheten den största nytta». Den senare föreskriften var instinktivt levande för de flesta människor dagarna
efter Mii.nchenmötet, när de andades ut efter det fasansfulla hotet
och i intervjuer ·lade sina spontana tacksamhetskänslor för Chamberlain i dagen. Sedan ovädret dragit förbi och skrämseln fått vika
141
..4..,;’..
’
Dagens frågor
för allehanda efterklok förnumstighet, glömde man emellertid raskt
faran och med utgångspunkt från olika ideologier upptäckte man en
del skönhetsfläckar i Chamberlains fredsaktioner – även om ingen
direkt bestritt, att Chamberlain personligen mer än andra bör gottskrivas förtjänsten av att den sudettyska frågan ej urladdades i ett
världskrig. Med tanke på hr Brandt ställer man sig därför frågan:
Har något oförutsebart efteråt inträffat, som kommit folk att känna
kanske rent av besvikelse över antingen att Hitler ej gavs fria händer eller att Chamberlain ej släppte lös krigets alla förödelser utan
flög tre resor över land och hav för att hindra ett krigsutbrotU Tror
man dessutom, att ett världskrig kunnat rädda den tjeckoslovakiska
statens enheU Anser man verkligen, att Versaillesfredens hopgyttring av olika nationaliteter i en stat, där dessa icke trivdes, var så
välbetänkt och framtidsduglig att en omreglering av gränserna enligt
nationalitetsprincipen borde till varje pris hindras, även om det
måtte kosta ett modernt världskrigs alla fasor1 Man kan ställa en
lång rad liknande frågor. Svaren kunna ej giirna bli annat än att
Chamberlain började sitt fredsarbete redan när han sände lord Runciman till Böhmen, att utan Chamberlains envishet Hitler antingen
fått förfara efter godtycke eller att kriget ej stått att hejda, att Tyskland även i senare fallet sannolikt ändock tagit Sudetenland och att
makternas offer sannolikt blivit gjorda förgäves. Och Sverige hade
uppenbarligen 1938 löpt vida större fara att bli indraget iin 1914. Icke
minst vi svenskar skola vara bra övertygade om den gamla radikala
och Wilsonska nationalitetsprincipens plötsliga förkastlighet, när det
gäller tyskar, och om västmakternas militära oövervinnerlighet för
.att känna oss besvikna över Chamberlains kallblodighet och fredem
bevarande.
Man kan också formulera frågan så: Om någon 1914 ådagalagt
samma personliga envishet som Chamberlain gjorde 1938, skulle icke
kriget då ha kunnat förebyggas~ Den gången blevo alla politiker
offer för paniken och ingen ville ödmjuka sig. Då liksom tusentals
gånger förr stod den nationella och personliga prestigen i vägen för
ett fredligt biläggande av tvister. Chamberlains flygfärder bröto
med denna prestigeskälens ödesdigra övermakt på ett sätt, som ej
blott då tillvann honom beundran utan även för kommande generationer av politiker gjort hans ansvarsmedvetna hållning förebildlig.
Kunde han i handling bättre betyga sitt ansvar för miljoners liv och
välfärd~ Och har någonsin en enskild statsman bokstavligen så burits
av folkets välsignelser ej blott bland de fem stormakternas breda
lager utan även bland människorna utanför dessa som Chamberlain
under de historiska resorna~
Till de många socialdemokrater, som kanske med rätta vilja göra
Englands bristfälliga militära förberedelser till den väsentligaste
impetus, när Chamberlain åter och åter flög till Tyskland, skulle
man vilja ställa en annan fråga: Varför motsatte sig Labours män i
tid en försvarsförstärkning i England~ Bevisar det inte tillräckligt
om deras bristande framsynthet, att Baldwin sade sig icke ens· våga
142
Dagens frågor
tala om försvaret vid ett val för ett par år sedan~ Vad är en utrikespolitisk aktivism värd, när dess bärare i stället för vapen velat sätta
palmer i händerna på de ansvariga~ Vilka hade mer än de försvagat
Storbritanniens och Chamberlains auktoritet inför Hitler~ Våra
västmaktsideologer borde egentligen vara de första att hysa tacksamhet mot Chamberlain för att denne besparade folket tillfälle att
förnimma följderna av den försvarsljumma aktivismens politik.
Men konsekvenserna för Europa, invänder man. Det ligger i öppen
dag, att maktbalansen under 1938 starkt förskjutits till axelstaternas
favör. Men detta skedde ej först genom Miinchenmötet utan fick blott
en yttre bekräftelse å detta. Talet om mötets framtida verkningar
ligger därför, noga besett, litet vid sidan om själva fredsprisdiskussionen. De, som spekulerat i krig i hopp om att därmed gräva de
centraleuropeiska totalitära regimernas grav, kunna lika gärna sägas
spekulera i anarki. Ty en världsbrand kan ge alla -ismer och -logier
sin oväntade chans – även Italien stred ju 1915-1918 fö.r att göra
världen »safe for democracy». Endast ett vet man säkert om kriget:
folkens namnlösa lidande.
I dessa allmänbildningstider kunde man roa sig med att fråga, hur
många fredspristagare bära namn, som gått till eftervärlden. Vem
kan på rak arm ge besked om, vad som i praktiskt politiskt arbete
uträttats före världskriget av prisbelönade idealister som Ducommun,
Gobat, Cremer, Moneta, Renault, Bajer, Beernaert, d’Estournelles de
Constant, Asser, Fried, La Fontaine~ Måhända känner en allmänbildningssvensk ytligt till vår egen pristagare Arnoldson, kanske också
något om dennes, roteman Sandstedts, redaktör Dalbergs och pastor
Gybergs Freds- och Skiljedomsförening. Men varken Arnoldson
eller de andra namngivna pristagarnas insatser- de må vara burna
av än så stark och erkännansvärd idealitet – ha satt spår efter sig
i världsutvecklingen. Deras harmlösa tal och skrifter ha icke varit
av rang och vikt att förtjäna att räknas till det, som gjort mänskligheten »under förlupna året» »den största nytta». Ännu mindre skulle
något dylikt kunna sägas om den obligatoriske fredspriskandidaten
Carl Lindhagen, vilkens clowneri och curiosa snarast varit en börda
för fredsarbetet och diskrediterat detta i förnuftiga och realistiska
människors ögon. Ingen i raden har veterligen räddat ett enda människoliv. Chamberlain däremot har kanske räddat miljoner. För en
del moderna fredsvänner smäller detta dock icke så högt – för dem
må tydligen Jerusalem gärna brinna och kulturen gå under, blott
ideologien ej trädes för nära.
Om Alfred Nobel levat, hade han troligen glatts åt alla idealisternas skrifter och kongresser. Men han hade förvisso – därom behöver
man icke tveka – värdesatt en rådig, mänskligt befriande handling
högre än välmenande men verkningslösa broschyrer. Han skulle
omöjligen ha föredragit Ragnarök framför Lindhageneri och Gybergeri. Han skulle ganska säkert ha ansett Neville Chamberlain väl
så kvalificerad för fredspriset som en Ducommun eller en Arnoldson.
Men när dessa män överlämnats åt den eviga glömskan trots priset,
143
11-30105. Sven.~1.; Tidskrift 1939.
Dagens frågor
skall Chamberlains fredsgärning leva i hävderna utan detta och oberoende av detta.
Folk som växa En skånsk socialdemokratisk tidning skrev nyligen,
– och dö ut. att det fanns all anledning att låta en betydande
del av flyktingsströmmen från Mellaneuropa söka sig till våra landamären, eftersom Sverige tydligen vore underbefolkat. Naturligtvis
kan vårt land åtminstone för en tid hejda den sjunkande befolkningskurvan genom inflyttning av utlänningar, men de flesta svenskar
torde nog vara ense om att en sådan lösning av befolkningsfrågan
iir den minst önskvärda. En tröst – om ock klen – är det måhända,
att de flesta västeuropeiska länder stå inför samma dystra perspektiv
som Sverige. Vill man ha en totalrevy av den nuvarande befolkningsfrågan i världen, torde det vara svårt att finna något bättre
arbete i ämnet än den kände engelske statistikern Carr Saunders’
»World Populatiom, nyligen till svenska översatt under titeln »Världens befolkning» (Natur och kultur). Det är ett verkligt standardarbete fyllt av en rikedom på fakta, skarpsinniga analyser och skrivet i en ledig, ofta fängslande stil. Objektivitet och en verklig striivan att se problemen så allsidigt som möjligt äro också utmärkande
för detta arbete, som saknar varje politisk tendens men obarmhärtigt
omtalar åtminstone för de flesta kulturfolken obehagliga sanningar.
Efter ingående statistiska bedikningar, byggda särskilt på Kuczynskis fruktsamhetsberäkningar, kan Saunders fastslå, att befolkningen i norra och västra Europa samt i Österrike och Ungern inom
ett par decennier kommer att minskas, såvida icke en avsevärd stegring av fruktsamheten inträder. Här ligger den avgörande punkten
i befolkningsfrågan: folkens utdöende kan endast hindras om familjernas storlek ökas. Många resonera ju som så, att om exempelvis
äktenskapsfrekvensen stiger så kan detta neutralisera den sjunkande
nativiteten. En sådan förhoppning är enligt den engelske statistikern
ej mycket värd. För vårt land komme — som den nyligen bortgångne framstående statistikern prof. Sven Wicksell framhåller
i ett förord – att krävas en höjning av fruktsamheten med 30 %,
för att folkminskningen skall kunna hejdas. Aktenskapsfrekvensens stegring samt åtgärder för förbättrad hygien etc., varigenom dödlighetstalen minskas, kunna visserligen motverka folkminskningen men äro icke tillräckliga att ensamma hindra befolkningskurvans sjunkande. Detta är den nakna sanningen. I ett land som
nationalsocialismens Tyskland har man visserligen anmärkningsvärt
kraftigt kunnat höja födelsetalet, därigenom att en del förstfödelser
koncentrerats till det första äktenskapsåret, men därmed ges det
ingen garanti för att befolkningspolitiken i fortsättningen skulle
kunna stimulera varje nygift par att under deras äktenskap sätta
mer än ett par barn till världen. Därest icke de familjer, som nu
grundas, bli talrikare än de tidigare, kommer ändå Tysklands befolkningstal att sjunka. Medels barnpremier, skattelindringar m. m. har
Tyskland sökt stödja de stora familjerna, men det är ännu för tidigt
144
Dagens frågor
att iaktta, huruvida dessa åtg~irder givit positivt utslag. Tyska
statistiker ha oekså med rätta varnat för alltför hastiga slutsatser
av den nationalsocialistiska befolkningsrörelsen, därför att nativiteten några år ökats.
Vad Frankrikes befolkningsförhållanden beträffar, har nyligen utkommit ett arbete »La population de la France, son evolution et ses
perspectives», skrivet av M. Huber, H. Bunle och F. Boverat. Det förtjänar att läsas samtidigt med Saunders’ bok, icke minst dess slutkapitel om kampen mot avfolkningen. Stort intresse tilldrar sig frå-
gan om verkningarna av familjelönesystemet, som nu sedan 1936 utvidgats till att även omfatta jordbrukarna. Författarnas uppfattning
innebär korteligen sagt, att familjelönesystemet givit alltför liten
kompensation åt familjefäderna för att det skall ha medfört någon
större effekt. De påyrka full lönekompensation för familjefäder.
Denna skulle enligt deras mening ej kunna nås, förrän icke mindre
än ungefär 30 procent av den totala lönesumman innehölles för att
fördelas på familjefäderna (f. n. uppges beloppet vara blott 3 procent).
De tro uppenbarligen ieke, att det f. n. vore tänkhart att genomföra
en sådan iindring av lönesystemet, som innehure en löneminskning
av 30 procent för ungkarlarna, men de finna mått och steg i denna
riktning nödvändiga, om Frankrike skall kunna hålla sig uppe. Man
beklagar i detta samband, att vår befolkningskommission ej gjort
någon statistisk analys av de resultat, som olika befolkningspolitiska
åtgärder utomlands kunna påvisas ha lett till.
Även i en rad utomeuropeiska länder hotar en folkminskning inom
några decennier; så har Förenta Staternas, Nya Zeelands och Australiens folkmängd redan upphört att reproducera sig. Saunders kritiserar på dessa grunder Förenta staternas restriktiva immigrationspolitik – hindrar man invandring, kommer U. S. A:s befolkning troligen att gå tillbaka, då den nätt en siffra av 146 millioner. Förenta
Staterna borde, anser förf., emellertid kunna rymma betydligt mer
folk än så – ett ganska djärvt påstående, kan det synas, med tanke
på den stora arbetslösheten. Men den engelske statistikern ger ändå
ganska starka skäl för sitt påstående, att U. S. A. skulle ha fördel
av en tätare befolkning – produktions- och distributionskostnaderna
skulle minskas, anser han. Frågan om befolkningsoptimum är onekligen dock av den komplicerade art, att det kanske är bäst att låta
bli de självsäkra omdömena. Men vad arbetslöshetsfrågan gäller, är
det utan tvivel så som Saunders påpekar, »att vissa människor öka
arbetslösheten, medan andra genom företagsamhet, aktivitet och
energi bli i stånd att minska den» – en tankeställare för dagens
socialpolitiker!
Intressant är att följa Saunders, då han närmare söker klassificera
de länder i världen, som äro eller hota bli överbefolkade, och de som
förefalla att vara underbefolkade eller som snart torde bli det. I
Europa kan man sålunda räkna med en ökning för Italiens befolkning under de närmaste 25 åren från 40 till 46 millioner, i Polen från
35 till 45 millioner – och då dessa länder redan nu få anses över- 145
——-
– – – —~——————
Dagens frågor
befolkade, måste ett starkt tryck utövas härifrån på grannländerna.
Detta gäller så mycket mer om Italien, som Mussolini söker göra allt
för att höja nativiteten och premiera de stora familjerna. Befolkningspolitiskt talar allt för att fascismen alltjämt skall bedriva en
imperialistisk politik. Den explosionsartade folkökningen i J apan
visar ytterligare, hur de dynamiska krafterna i utrikespolitiken äro
demografiskt betingade. Visserligen är det sant – som Saunders
iiven påpekar – att en överbefolkning i ett land inte behöver betyda,
att staten hiinger sig åt en målmedveten imperialism: överbefolkning kan skapa så stora sociala missförhållanden, att ett land blir
alltför svagt för att utgöra en verklig fara för grannstaterna. Så
torde Indien och Kina i stort sett få betecknas som överbefolkade,
men inte ens Kina, som dock är en suverän stat, har kunnat föra
någon imperialistisk politik på århundraden. Saunders’ analys av
Indien är f. ö. särskilt intressant; om en del sociala humanitärt starkt
motiverade reformer genomfördes, t. ex. om barnäktenskapen förbjödos eller om förbuden för kvinnor att gifta om sig upphävdes,
skulle födelsetalen ytterligare ökas. Om hygienen förbättrades,
minskades givetvis dödstalen o. s. v.
Saunders’ analys av orsakerna till att åtskilliga folk numera icke
förmå reproducera sig själva skall här icke närmare dryftas. Den
svenska befolkningskommissionen har i sitt slutbetänkande varit
inne på samma tankegångar som den engelske statistikern. Några av
Saunders’ synpunkter förtjäna emellertid att framhållas. Rädslan för
moderns död, utsikterna till födslosmärtor, sjukdom eller patologiska
förhållanden ha – enligt förf. – en större betydelse för barnbegränsning än tidigare. Helt enkelt därför att fruktan spelar större roll än
förr, säger Saunders, både av rent medicinska skäl och därför att
barn anses vara till visst besvär, icke minst för nöjeslystna föräldrar.
Hur bra våningen än är och vilka välfärdsanordningar som än göras
för de gifta, så innebär barnens förefintlighet svårigheter eller omöjligheter att deltaga i andra sysselsättningar. Och hur mången gift
kvinna väljer ej i dag hellre ett yrke än ett barn, även om inte ekonomien skulle spela en dominerande roll. Hur mången våning – särskilt av det allra modernaste slaget – iir icke så byggd, att det knappast finns plats för barn! – Ett motiv att begränsa familjernas storlek, som kanske framförallt spelar en verkligt betydelsefull och för
nationen troligen ödesdiger roll är föräldrarnas strävan att deras
barn skola komma sig fram i världen. Det kan synas hårt att kalla
ett sådant motiv för utslag av kortsynt lyckomoral, men det kan
näppeligen bestridas, att ensamma barn ofta stå sämre rustade att
möta livets problem än de, som fostrats i en talrik syskonskara.
Saunders kan lika litet som någon annan ange vad som skulle
kunna göras för att ändra den tidsanda, som skapat vår stora befolkningskris. Men måhända finnas, som han säger, ändå vissa skäl för
antagandet, att föräldrainstinkten och värdeskalan trots allt kunna
undgå betydande förändringar. Förvisso är det också viktigt, att
hos det nutida släktet inskärpa kiinslan av – som också den svenska
146
Dagens frågor
befolkningskommissionen gjort – att vår nation kommer att gå under, om icke familjerna bli större än de nu i genomsnitt äro. Målet
måste bli, »att placera familjen där den ur alla synpunkter borde
vara, i det samhälleliga synfältets medelpunkt och att bringa alla
andra institutioner i de rätta förhållandena till den». Vill man bedriva en sådan befolkningspolitik, kan det också vara skäl att erinra
sig Saunders’ sats: »Det förefaller nästan som om alla konstgrepp,
som stå till sensationsjournalisternas och den kommersialiserade litteraturens förfogande, hade använts för att understryka varje synpunkt på äktenskapet utom de förpliktelser, det ålägger, och de möjligheter till självdisciplin, som det erbjuder.»
Befolkningskrisens lösning förutsätter med andra ord en revolution
i tänkesätten, en seger för tillvarons livsbefrämjande krafter över de
negativa och disharmoniska tendenserna. Men är den västerländska
·kulturen mäktig en förnyelse eller kommer alltjämt maskinålderns
människa att gå på jakt efter chimärer~
Befolkningskommissionen har i sitt slutbetänkande (sid. 155 och
följande) framhållit, att »det svenska folket måste vakna till insikt
om tidslägets utomordentliga allvar» och om sitt tunga ansvar. Men
på annat ställe (sid. 120-121) varnar kommissionen för att i diskussionen införa sådana talesätt som samhällelig »plikt» mot staten eller
om »statsnyttan». Sådana talesätt skulle alltför mycket påminna om
diktaturstaternas befolkningspolitiska propaganda, vilken icke skulle
ha några utsikter att vinna resonans i vårt fria land. I stället borde
befolkningsfrågan betraktas ur synpunkten av den egna karaktärsutvecklingen och »människans naturliga och sunda instinkter». Utan
att vilja bestrida värdet av att befolkningsproblemet inordnas under
den individuella lyckomoralen, blir man emellertid förvånad över att
kommissionen så tvärt avvisat uppfattningen att befolkningsproblemet involverar ett samhälleligt pliktansvar för varje generation, allra
helst för den nuvarande. Det ansvaret finns hos oss i imperativ form,
så länge befolkningsutvecklingen är så skrämmande som nu är fallet,
och det finnes alldeles oberoende av om andra, för kommissionens
majoritet kanske mindre sympatiska länder för sina medborgare
predika samma ansvar; man skulle kunna gå ett steg längre och
t. o. m. påstå, att vår »plikt» mot framtiden blir desto större, ju mer
samma plikt blir levande i närbelägna, expansiva länders folkmedvetande. Dessutom undrar man, om ej kommissionen felbedömt det
psykologiska underlaget för en mer positiv befolkningsutveckling i
Sverige. Den nuvarande generationen låter kanske inte övertyga sig
om den individualistiska lycko- och familjemoralens postulat; i varje
fall har den ej hittills i handling visat tecken på en sådan övertygelse.
Den nuvarande generationen har däremot i försvarsfrågan visat sig
ha stor förståelse för samhällelig plikt och patriotiskt ansvar. Varför kan man ej blanda in några nypor samhällsplikt även i befolkningsfrågan~ Ingen kan ju förneka förefintligheten av en sådan
plikt.
147
Dagens frågor
Praktisk nordisk En skriftserie, som förtjänar i hög grad uppkulturell samverkan. märksammas och uppmuntras .inom skilda
svenska kretsar, är Volmar Bergh’s »Ur finsk litteratur.
M e d d e l a n d e n o c h b i b l i o g r a f i s k a n o t i s e r.» Bergh är
lektor i finska språket och litteraturen vid Stockholms högskola. Han
har, som ett led i missionsarbetet för dessa båda kulturföreteelser
på svensk mark, för två år sedan tagit initiativet till dessa Meddelanden. Efter ett första försöksår äro fyra 16-sidiga häften avsedda att
årligen utkomma för det måttliga priset av 2 kr. Prenumeration genom redaktören eller i bokhandeln.
Ett urval inom den snäva ram, som antytts, måste alltid bli vanskligt, och såväl proportioner som synpunkter undandra sig i regel
en främmande bedömares värdesättning. Vad man vill vitsorda är
mångsidigheten och aktualiteten i det stoff, som presenteras: en för
rikssvensken i genomsnitt sluten värld. Där redaktören själv icke
trott sig om en fackmässig resume, har han påkallat specialisters
hjälp för korta anmälningar. Tvenne större historiska verk: samlingsarbetet F i n l a n d s k u l t u r h i s t o r i a I-IV (1933-36) under redaktion av G. Suolahti och V. V oionmaa och den populära
F i n l a n d s h ä v d e r av E. W. Juva (Juvelius) I-X (1927-38), vore,
av de antydande referaten att döma, synnerligen nyttiga för rikssvenskar att känna. Fackhistoriska, språkliga, etnografiska, litterära
och pedagogiska specialverk recenseras jämsides med löpande tidskriftsuppsatser. Det F i n s k a f o l k e t s g a m l a r u n o r inrymmer
i 30 band (1908-37) »alla hittills upptecknade fornsånger på s. k. Kalevalametrik» (82,000 sånger, omkr. 1,400,000 versrader). Ett register över
Finska litteratursällskapets f o l k m å l s u p p t e c k n i n g a r, förarbetena till samma sällskaps E t y m o l o g i s k o r d b o k ö v e r f i ns k a s p r å k e t och, till sist, D e n s t o r a e n c y k l o p e d i n, som
1937 med tolv band av något större format än Nordisk Familjebok nått
bokstaven S, intyga i sin mån den starka nationella livaktighet,
som råder. R. Erich fortsätter (1938), dokumentariskt och essayistiskt,
Leo Mechelins statsrättsliga insats, bl. a. med nyligen offentliggjorda,
intressanta, betänkanden och utkast från det ryska väldets sista tid
(1910-17). En annan Finlands minister i Sverige, S. K. Paasikivi, har
i något förkortad form och på svenska låtit avtrycka sitt instruktiva
föredrag på stockholros högskola s y n I> u n k t e r r ö r a n d e n o rd i s k e k o n o m i s k s a m v e r k a n (1938).
Behovet av en finsk-rikssvensk diskussion på ömse sidor språkgränsen om gemensamma historiska erfarenheter och nutida problem
växer för var dag och med större skärpa, än publiken på båda hållen
kanske är benägen att erkänna. Ehuru en refererande skriftserie som
Volmar Bergh’s endast kan förmedla den allra mest elementära
grundvalen för en dylik diskussion, vore det högeligen att beklaga,
om ej en allmännare uppslutning kring företaget skulle äventyra
dess bestånd.
Cgn.
148
~— ~—————-