Dagens frågor
1989
Artiklarna från Svensk Tidskrifts årsböcker är inskannade och sedan hjälpligt överförda till text. Denna sida ska mest ses som en bas för sökfunktionen. Läsbarheten blir bäst om man väljer PDF-versionen.
Acrobat Reader för att läsa PDF kan hämtas här.
Öppna PDF
Öppna text
DAGENS FRÄGOR
Dra ifrån och lägga till
I
tysthet har nationen begåvats med ett
halvt kärnkraftverk till.
För utan att någon har märkt det har
regeringen sagt ja till att effektuttaget
i reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 höjs med 9 procent vardera och i
Ringhals l med 10 procent.
Det betyder sammanlagt 250 MW
större effekt och ökar elproduktionen
med 1,5 TWh per år – vilket är exakt
hälften av vad ett litet kärnkraftaggregat
ger.
Elen behövs som bekant och det är ett
bra beslut som regeringen har fattat.
Men någonstans inombords undrar
man ändå över moralen i det hela när en
spektakulär avveckling i ena änden pareras med en tyst upptrappning i den andra …
Den S:e AP-fonden
T
orsdagen den 26 april utsåg regeringen den nya AP-fondens styrelse; det är 10 månader efter att lagen trädde i kraft.
Varför hade man så bråttom att genomföra den S:e AP-fonden förra våren?
Det var fara i dröjsmål, påstod den socialdemokratiska regeringen då, och ville inte
vänta till hösten med ett riksdagsbeslut
vilket de borgerliga ville; nämligen till
efter valet.
Den S:e AP-fonden är dessutom lika
ovälkommen som de andra löntagarfonderna var. Det visades vid remissbehandlingen våren 1988. Visserligen var
SAF den enda näringslivsorganisation
som fick regeringens promemoria på formell remiss. Men när de andra näringslivsorganisationerna hörde talas om förslaget (TI ansåg inte att det var en nyhet),
så reagerade dessa hårt. Man skrev opå-
kallat till regeringen och uppvaktade
dessutom särskilt näringsutskottet, när
det var dags för riksdagsbehandling. Flera
av näringslivets toppar, med tekn dr Curt
Nicolin i spetsen, talade klartext inför utskottet.
Det är inte fel att direkt jämföra den S:e
AP-fonden med löntagarfonderna, utan
tvärtom. Det vore galet att inte göra det.
Skillnaden är hårfin. Den S:e AP-fonden
har t o m möjlighet att gå längre i övertagandet av privata aktier än vad löntagarfonderna kan. Gränsen går för den
S:e AP-fonden vid 10 procent i ett börsnoterat företag mot nu 6 procent för en
löntagarfond.
Den stora politiska debatten om S:e
AP-fonden, som pågick intensivt förra vå-
ren, sommaren och ända fram till valet,
rörde framför allt det brott mot PaJmes
löfte som den S:e fonden innebär. Som
bekant lovade Olof Palme att löntagarfonderna var ”steget”. Men här tog man
ett steg till, eller som SAF skrev i sitt remissvar:
”Om regeringen förverkligar förslaget
om en S:e AP-fondstyrelse kan den inte
förvänta sig att näringslivet fortsättningsvis sätter någon tilltro till dess löfte och försäkringar.”
Den minnesgode kommer säkert ihåg
att regeringen våren 1988 gjorde allt för
att undvika en debatt kring den S:e APfonden. Förslaget låg färdigt i tre månader
på regeringskansliet utan att offentliggöras. Sedan blev det snabbremiss under
ett par februarilovsveckor. När propositionen sedan skulle offentliggöras skedde
det sent på skärtorsdagen.
På samma sätt gjorde regeringen när
S:e AP-fondstyrelsen skulle publiceras.
Regeringens beslut var klart redan före kl
10.00 torsdagen den 26 april, men först
några minuter före 17.00 släppte man
namnen, trots ihärdiga försök att få ut
dem. Då var det garanterat inga människor på näringslivsorganisationernas
kanslier, som kunde reagera.
För det fanns anledning att reagera. Alla näringslivsorganisationer hade sagt nej
tack tiJI att nominera företrädare i den 5:e
AP-fondstyrelsen, med motivet att man
inte ville hjälpa till att socialisera privata
aktier. Nu har två näringslivsdirektörer
ställt upp, och detta finns det all anledning
att reagera mot. Det är de båda Carnegiedirektörerna och Pensers medarbetare
Johan Björkman och Carl Langenskiöld
som nu hjälper regeringen med en fortsatt
socialisering. Uppköp av privata aktier
för dryga 3 miljarder kronor står på programmet.
Grattis säger vi till regeringen. Det sä-
ger vi inte till näringslivsdirektörerna,
som inte är lojala med vare sig sin ideologi
eller med sina organisationer. Men de
kanske har ändrat ideologisk ståndpunkt? I så fall borde de säga så.
Guds stridsman
E
värld där det finns hoppfulla tecken
m demokratisering och nedrustning
en där steget till kaos och blodbad
255
uppenbarltgen inte är långt går ordföranden i den ekumeniska nämnden, den av
svenska staten anställde ärkebiskopen, ut
och ställer sig bakom ett krav på en årlig
reducering av våra försvarsanslag med 3
miljarder.
Vi vet inte hur väl insatt ärkebiskopen
är i den svenska försvarsfrågans läge, men
även den som ytligt följt debatten bör ha
uppfattat att försvaret sedan 1970 faktiskt
utsatts för en årlig sänkning av den reala
köpkraften av 2-3 procent. Följderna är
bland andra:
– Redan i fredstid utsätts vi för ohämmade ubåtsoperationer som enligt våra
officiella bedömningar är förberedande stadier i operativ planering.
– Om det blir en allvarlig kris i vår omvärld är våra chanser att hålla oss utanför mindre än tidigare.
– Om vi skulle dras in i krig riskerar
många av våra soldater att dö på grund
av att de är otillräckligt utbildade, saknar skyddsvästar och pansarskyddade
fordon och inte tillräckligt snabbt kan
transporteras till sjukhus.
På vilket av de här områdena tycker ärkebiskopen att vi skall bli ännu sämre? Eller
har Ers Högvördighet något annat förslag
till prioritering? Uppge övre Norrland?
Avstå från att skydda oss mot flyganfall?
Gerillakrig ala Afghanistan?
Vår säkerhetspolitik går bl a ut på att
försöka stå utanför ett eventuellt krig. Vår
nedrustning innebär att vi har allt mindre
att säga till i den frågan och att neutraliteten i allt högre grad ligger i stormakternas
hand. Men Ers Högvördighet kanske kan
ställa upp med garantier från ännu högre
makt?
\
256
Blodig ironi
I
nnan det hela blev blodig tragik kunde man förundra sig över iranierna i
det som hände på den Himmelska
Fridens torg: studenterna demonstrerade
mot den ledare som har förtjänsten av att
Kinas ekonomi börjat kränga av sig den
marxistiska tvångströjan. Protesterna utlöstes av besöket av den man som nu
kämpar en omöjlig kamp för att rädda
världens andra stora enpartistat genom
delreformer. Demokratikraven ackompanjerades av Internationalen, kampsången för den ideologi som är roten till
den ofrihet studenterna protesterar mot.
När nu Folkets arme mot förhoppningarna visat sig i stånd att döda folket kan
man dra några bistra erfarenheter om den
socialistiska världens kris:
Någon fungerande mellanväg mellan
socialism och marknadsekonomi finns inte. Halva reformer som i Kina skapar nya
skevheter, blottar dolda missförhållanden
utan att lösa dem och skapar politisk oro.
Valet står mellan reaktion med stagnation
eller att löpa den marknadsekonomiska
linan ut. Med andra ord att erkänna att
hela det socialistiska experimentet var ett
gigantiskt historiskt misstag.
Efter långvarigt socialistiskt styre är
samhällsekonomin så förvriden att den
kan reformeras enbart under sociala på-
frestningar. En sådan reformpolitik kan
ske endast med folkets medverkan. Men
folkets misstro till ledarna är stor och
välgrundad. Och dessa vågar inte ta steget
att underkänna den ideologi de byggt sin
makt på.
Den socialistiska staten har skapats av
en maktelit med pretentioner på att veta
undersåtarnas sanna behov. När denna
myt raseras inträffar den verkligt blodiga
ironin: Tvärt emot Marx’ spådom är det
inte kapitalismen utan socialismen som i
sin dödskamp är beredd till våld, t o m att
slakta sitt eget folk.
Hedersdoktorn
S
tatsminister Ingvar Carlsson har
promoverats till hedersdoktor vid
Lunds universitet. Motivet för utmärkelsen var Ingvar Carlssons förtjänstfulla insatser för den statsvetenskapliga forskningen.
Hedras den som hedras bör. Många lär
de lundastudenter bli som i framtiden
kommer att bedriva forskning runt bland
annat statsministerns roll och agerande i
Ebbe Carlsson-affären. Kanske kommer
en och annan till och med att skriva avhandling på temat och därmed bli doktor
på riktigt. Alldeles utan prefixet ”heders”.
Dra ifrån och lägga till
I
tysthet har nationen begåvats med ett
halvt kärnkraftverk till.
För utan att någon har märkt det har
regeringen sagt ja till att effektuttaget
i reaktorerna Forsmark 3 och Oskarshamn 3 höjs med 9 procent vardera och i
Ringhals l med 10 procent.
Det betyder sammanlagt 250 MW
större effekt och ökar elproduktionen
med 1,5 TWh per år – vilket är exakt
hälften av vad ett litet kärnkraftaggregat
ger.
Elen behövs som bekant och det är ett
bra beslut som regeringen har fattat.
Men någonstans inombords undrar
man ändå över moralen i det hela när en
spektakulär avveckling i ena änden pareras med en tyst upptrappning i den andra …
Den S:e AP-fonden
T
orsdagen den 26 april utsåg regeringen den nya AP-fondens styrelse; det är 10 månader efter att lagen trädde i kraft.
Varför hade man så bråttom att genomföra den S:e AP-fonden förra våren?
Det var fara i dröjsmål, påstod den socialdemokratiska regeringen då, och ville inte
vänta till hösten med ett riksdagsbeslut
vilket de borgerliga ville; nämligen till
efter valet.
Den S:e AP-fonden är dessutom lika
ovälkommen som de andra löntagarfonderna var. Det visades vid remissbehandlingen våren 1988. Visserligen var
SAF den enda näringslivsorganisation
som fick regeringens promemoria på formell remiss. Men när de andra näringslivsorganisationerna hörde talas om förslaget (TI ansåg inte att det var en nyhet),
så reagerade dessa hårt. Man skrev opå-
kallat till regeringen och uppvaktade
dessutom särskilt näringsutskottet, när
det var dags för riksdagsbehandling. Flera
av näringslivets toppar, med tekn dr Curt
Nicolin i spetsen, talade klartext inför utskottet.
Det är inte fel att direkt jämföra den S:e
AP-fonden med löntagarfonderna, utan
tvärtom. Det vore galet att inte göra det.
Skillnaden är hårfin. Den S:e AP-fonden
har t o m möjlighet att gå längre i övertagandet av privata aktier än vad löntagarfonderna kan. Gränsen går för den
S:e AP-fonden vid 10 procent i ett börsnoterat företag mot nu 6 procent för en
löntagarfond.
Den stora politiska debatten om S:e
AP-fonden, som pågick intensivt förra vå-
ren, sommaren och ända fram till valet,
rörde framför allt det brott mot PaJmes
löfte som den S:e fonden innebär. Som
bekant lovade Olof Palme att löntagarfonderna var ”steget”. Men här tog man
ett steg till, eller som SAF skrev i sitt remissvar:
”Om regeringen förverkligar förslaget
om en S:e AP-fondstyrelse kan den inte
förvänta sig att näringslivet fortsättningsvis sätter någon tilltro till dess löfte och försäkringar.”
Den minnesgode kommer säkert ihåg
att regeringen våren 1988 gjorde allt för
att undvika en debatt kring den S:e APfonden. Förslaget låg färdigt i tre månader
på regeringskansliet utan att offentliggöras. Sedan blev det snabbremiss under
ett par februarilovsveckor. När propositionen sedan skulle offentliggöras skedde
det sent på skärtorsdagen.
På samma sätt gjorde regeringen när
S:e AP-fondstyrelsen skulle publiceras.
Regeringens beslut var klart redan före kl
10.00 torsdagen den 26 april, men först
några minuter före 17.00 släppte man
namnen, trots ihärdiga försök att få ut
dem. Då var det garanterat inga människor på näringslivsorganisationernas
kanslier, som kunde reagera.
För det fanns anledning att reagera. Alla näringslivsorganisationer hade sagt nej
tack tiJI att nominera företrädare i den 5:e
AP-fondstyrelsen, med motivet att man
inte ville hjälpa till att socialisera privata
aktier. Nu har två näringslivsdirektörer
ställt upp, och detta finns det all anledning
att reagera mot. Det är de båda Carnegiedirektörerna och Pensers medarbetare
Johan Björkman och Carl Langenskiöld
som nu hjälper regeringen med en fortsatt
socialisering. Uppköp av privata aktier
för dryga 3 miljarder kronor står på programmet.
Grattis säger vi till regeringen. Det sä-
ger vi inte till näringslivsdirektörerna,
som inte är lojala med vare sig sin ideologi
eller med sina organisationer. Men de
kanske har ändrat ideologisk ståndpunkt? I så fall borde de säga så.
Guds stridsman
E
värld där det finns hoppfulla tecken
m demokratisering och nedrustning
en där steget till kaos och blodbad
255
uppenbarltgen inte är långt går ordföranden i den ekumeniska nämnden, den av
svenska staten anställde ärkebiskopen, ut
och ställer sig bakom ett krav på en årlig
reducering av våra försvarsanslag med 3
miljarder.
Vi vet inte hur väl insatt ärkebiskopen
är i den svenska försvarsfrågans läge, men
även den som ytligt följt debatten bör ha
uppfattat att försvaret sedan 1970 faktiskt
utsatts för en årlig sänkning av den reala
köpkraften av 2-3 procent. Följderna är
bland andra:
– Redan i fredstid utsätts vi för ohämmade ubåtsoperationer som enligt våra
officiella bedömningar är förberedande stadier i operativ planering.
– Om det blir en allvarlig kris i vår omvärld är våra chanser att hålla oss utanför mindre än tidigare.
– Om vi skulle dras in i krig riskerar
många av våra soldater att dö på grund
av att de är otillräckligt utbildade, saknar skyddsvästar och pansarskyddade
fordon och inte tillräckligt snabbt kan
transporteras till sjukhus.
På vilket av de här områdena tycker ärkebiskopen att vi skall bli ännu sämre? Eller
har Ers Högvördighet något annat förslag
till prioritering? Uppge övre Norrland?
Avstå från att skydda oss mot flyganfall?
Gerillakrig ala Afghanistan?
Vår säkerhetspolitik går bl a ut på att
försöka stå utanför ett eventuellt krig. Vår
nedrustning innebär att vi har allt mindre
att säga till i den frågan och att neutraliteten i allt högre grad ligger i stormakternas
hand. Men Ers Högvördighet kanske kan
ställa upp med garantier från ännu högre
makt?
\
256
Blodig ironi
I
nnan det hela blev blodig tragik kunde man förundra sig över iranierna i
det som hände på den Himmelska
Fridens torg: studenterna demonstrerade
mot den ledare som har förtjänsten av att
Kinas ekonomi börjat kränga av sig den
marxistiska tvångströjan. Protesterna utlöstes av besöket av den man som nu
kämpar en omöjlig kamp för att rädda
världens andra stora enpartistat genom
delreformer. Demokratikraven ackompanjerades av Internationalen, kampsången för den ideologi som är roten till
den ofrihet studenterna protesterar mot.
När nu Folkets arme mot förhoppningarna visat sig i stånd att döda folket kan
man dra några bistra erfarenheter om den
socialistiska världens kris:
Någon fungerande mellanväg mellan
socialism och marknadsekonomi finns inte. Halva reformer som i Kina skapar nya
skevheter, blottar dolda missförhållanden
utan att lösa dem och skapar politisk oro.
Valet står mellan reaktion med stagnation
eller att löpa den marknadsekonomiska
linan ut. Med andra ord att erkänna att
hela det socialistiska experimentet var ett
gigantiskt historiskt misstag.
Efter långvarigt socialistiskt styre är
samhällsekonomin så förvriden att den
kan reformeras enbart under sociala på-
frestningar. En sådan reformpolitik kan
ske endast med folkets medverkan. Men
folkets misstro till ledarna är stor och
välgrundad. Och dessa vågar inte ta steget
att underkänna den ideologi de byggt sin
makt på.
Den socialistiska staten har skapats av
en maktelit med pretentioner på att veta
undersåtarnas sanna behov. När denna
myt raseras inträffar den verkligt blodiga
ironin: Tvärt emot Marx’ spådom är det
inte kapitalismen utan socialismen som i
sin dödskamp är beredd till våld, t o m att
slakta sitt eget folk.
Hedersdoktorn
S
tatsminister Ingvar Carlsson har
promoverats till hedersdoktor vid
Lunds universitet. Motivet för utmärkelsen var Ingvar Carlssons förtjänstfulla insatser för den statsvetenskapliga forskningen.
Hedras den som hedras bör. Många lär
de lundastudenter bli som i framtiden
kommer att bedriva forskning runt bland
annat statsministerns roll och agerande i
Ebbe Carlsson-affären. Kanske kommer
en och annan till och med att skriva avhandling på temat och därmed bli doktor
på riktigt. Alldeles utan prefixet ”heders”.