Dagens frågor

DAGENS FRÅGOR
Den 2 maj 1939.
Inför avgörandet Sedan förra häftet utgivits har världsläget snai försvarsfrågan. rare skärpts än lättats. Världspolitiska händelser
ha i tät följd avlöst varandra. Italien ockuperade på långfredagen
genom ett slags blixtanfall Albanien, som därmed utplånats från de
fria staternas krets och fått ungefär samma protektoratsställning
under det italienska imperiet som Böhmen-Mähren under Tyskland.
Roosevelt lät utsända en fredsvädjan främst till Tyskland men även
till andra stater, utan att dock ha skördat någon framgång och t. v.
ens ha fått något annat svar från Hitler än en kopia av dennes senaste tal i Krolloper. England har tagit det historiska steget att införa allmän värnplikt, under deklarationer om att tillståndet i världen ej längre kunde betecknas som fred, vadan Baldwins och Chamberlains löften att ej under denna legislaturperiod framlägga förslag
om införande av värnplikt ej längre vore förpliktande; det engelska
arbetarpartiet har ånyo ställts inför valet att ge Storbritannien ett
försvar, svarande mot landets förpliktelser, eller att fortsätta med
sina allmänna, tomma och allt mindre respektingivande deklamationer. Hitler har den 28 april, ett par dagar efter det att den engelska
regeringen beslutat sig för värnplikt, hållit sitt stora tal vid det
första sammanträdet med den nya stortyska riksdagen. Talet gav
vid handen, att ’l’yskland ej ämnar släppa sina krav gentemot Polen
på Danzigs återförening och reglering av Tysklands transito genom
korridoren; allvaret i läget underströks genom att rikskanslern i talet
uppsade både det tysk-polska avtalet och det tysk-engelska flottavtalet. Och Polen har alltjämt starka trupper mobiliserade, uppenbarligen fast beslutet att ej falla till föga för tyska hotelser. Samtidigt
ha Sydosteuropas utrikesministrar en efter annan gjort nervösa visiter i Berlin. Om axelmakterna t. v. ämna vila på hanen eller om de
– ·såsom man ifrågasatt – finna det angeläget vara att utnyttja
tiden innan England fått en värnpliktsarme färdigbildad, återstår
ännu att se. Man kan – trots de många lugnande tonfallen i Hitlers
tal – endast konstatera, att inga av de omstridda frågorna mellan
’fyskland och Polen eller mellan Italien och Frankrike ännu såsom
lösta bringats ur världen. Och man vet, att interventionerna, om eller
när de ske, torde göras med all den snabbhet, som är en av de fasansfulla produkterna av teknikens århundrade.
I Sverige pågår just nu beredningen av regeringens försvarspropositioner. Samtidigt matas riksdagen med en serie av fullmaktslagar, avsedda att användas i händelse en stormaktskonflikt skulle
bryta ut. Regeringen behöver icke frukta att få mindre än den begärt.
Däremot synes den frukta att få mer än vad den äskat. Ingen anklagar vår regering för bristande vilja och kraft; statsrådet Skölds
förflyttning till försvarsdepartementet har galvaniserat detta och
261
si
Da.aens frågor
skänkt dess arbeten en större målmedvetenhet än tidigare. Men till
de önskvärda kraftyttringarna kan man ej räkna fordran att riksdagen även i denna fråga skall avsvära sig rätten – och ansvaret! –
att fritt pröva och besluta. Regeringspartierna jiimte folkpartiets
ledare siigas icke vilja rucka på regeringens förslag rörande övningstiden. Varken Englands beslut att införa värnplikt eller det alltmer
uppenbara kravet på beredskap torde kunna ändra regeringens dispositioner. Den korta förlängningstiden är dock icke ett orimligt
krav för skyddandet av landets frihet och oberoende. Just därför att
övningstiden avkräver varje man ett personligt offer kan vägran att
medverka till dennas utsträckning eller de äldre• årsklassernas inkallande uppfattas som en gengångare från den tid, då knotet över
försvarsbördorna ansågs representera höjden av politisk duglighet
och radikal statsmannavisdom. Vår ungdom har dock vida lättare
försvarsplikter att fullgöra iin ungdomen i nästan alla andra stater
i Europa men samtidigt ett rikare, tryggare oeh friare land att viirna.
Utrikesminister Sandler inskärpte i sitt 1-majtal i Hälsingborg
lägets allvar och Sveriges risker vid en stormaktskonflikt. Det finns
all anledning förmoda, att oron bland de ansvariga i vårt land är
större än ute bland folket, som till sist vants vid tron att varje konflikt slutar utan urladdning, även om lösningen blott åstadkommes
genom den starkares rätt. På vad sätt vårt land nu löper risker vida
allvarligare än 1914 kan givetvis bli föremål för olika antaganden.
I diktaturstaterna torde väl endast en mycket liten krets kring ledaren vara invigd i de planer, som finnas i beredskap i händelse av
stormaktskonflikt. I föreliggande häfte diskutera två framstående
fackmän de aktuella riskerna för vårt land. Det bör enligt vår mening endast vara av värde, att olika fackmannasynpunkter komma
till offentligheten som led i en aktion för ansvarskännande utrikespolitisk upplysning. Detta bör så mycket mera vara fallet, som UPJ1-
satserna ej divergera i fråga om uppfattningarna om de nu framlagda försvarsförslagen. Även om de olika riskerna av författarna
värderas olika, varav olika slutsatser kunna dragas angående den
lämpligaste avvägningen av olika försvarsgrenars styrka, iiro inläggen samstämmiga i att påvisa förefintligheten av dessa risker. Måste
icke i dessa tider all hänsyn tagas även till den reella risk, som några
kanske anse som den minst sannolika, och kunna vi verkligen ta
på vårt ansvar att underlåta att stärka vårt försvar i enlighet härmed, med de materiella och personliga offer, som diirvid avfordras
alla och envar~
Memelfrågan .Memelområdets överlämnande till ’l’yskland tillhörde
och Litauen. icke den kategori oväntade Anschlussaktioner, som bereda världsopinionen en chock. Så tidigt som 1935 kunde man av
Hitlers våldsamma utfall mot Litauen på partidagen i Niirnberg sluta
sig till en sådan utgång. Redan vid denna tidpunkt församlade sig
en grupp amerikanska journalister i staden .Memel för att bevittna
Hitlers intåg. Väntetiden blev lång – Huda till den 23 mars 1939,
262
Dagens frågor
och dessförinnan gåvos många tillfällen, då den väntade anslutningen
uteblev. Här är emellertid icke platsen att rekapitulera Memelfrågan
i alla dess faser – intresserade hänvisas till den ingående historiska redogörelsen i nummer 9: 1938 av denna tidskrift – utan det
torde vara av större intresse att fästa uppmärksamheten på den slutliga aktionen och därmed förknippade omständigheter.
Innerst inne hade den litauiska ledningen aldrig uppgivit hoppet
om att få behålla sin enda hamn och sitt viktigaste industriområde.
Inför Tredje rikets alltmer påtagliga intresse för och omsorg om
Memelområdet från och med hösten 1938 hade man ådagalagt det
största tillmötesgående och med stor beredvillighet uppfyllt alla dess
önskemål. Vid upprepade tillfällen underströk regeringen sin önskan
att medelst direkta förhandlingar med Tyskland undanröja alla missförstånd på denna punkt och nå fram till ett modus vivendi. Den
l november 1938 upphävdes krigstillståndet inom området, vidare
drogs den hemliga statspolisen tillbaka och lättnader bereddes invå-
narna för resor över den rikstyska gränsen. Som erkänsla härför
bragte Berlin aldrig på tal frågan om Anschluss utan uppgav sig
blott vilja genomdriva, att memeltyskarna verkligen komme i åtnjutande av den autonomi, som Memelkonventionen garanterat dem.
Denna utvidgade rörelsefrihet kom naturligt nog väl till pass för den
memeltyska ledningen inför det förestående valslaget den 12 december. Som valorganisation och centralorgan för tyskheten bildades
Memelländischer Kulturverband med d:r Neumann som ledare. Agitationen mot Litauen bedrevs oerhört intensivt, men kravet på återgång
till riket framfördes aldrig öppet. Valet den 12 december medförde
icke egentligen något avgörande, den memeltyska listan segrade lika
överlägset då som 1935 men lyckades icke fullständigt bryta ned motståndet – litauerna fingo sina platser reducerade från 4 till 3 och
höllo således sina ställningar anmärkningsvärt väl, om man betänker
vilken oerhörd press den tyska· valkampanjen utgjort. På memeltyskt håll gjordes också försök att förklara valet ogiltigt- dock utan
framgång. Inför den allt fränare tonen från Memel och Berlin gjorde
’Kannas ytterligare eftergifter, och snart existerade den litauiska
suveräniteten endast på papperet. Men ännu dröjde anslutningen,
och Litauen ville ogärna se den bittra sanningen i ögat, i varje fall
företogos inga anstalter för att flytta över delar av de värdefulla
industrianläggningarna till Höglitauen.
I Kannas debatterades intensivt i alla politiskt intresserade kretsar
spörsmålet utifrån frågeställningen Anschluss eller icke Anschluss,
och stundtals kunde man faktiskt tala om odds för och emot. Berlin
teg envist, och även de rikstyska tidningarnas tystnad var ägnad att
väcka förvåning och osäkerhet. Det låg i den rikstyska ledningens
intresse att låta utvecklingen ha sin gång och låta saken mogna- till
synes utan inblandning från dess sida – och blott avvakta det lämpligaste ögonblicket för att träda fram och bärga vinsten. Den risken
fanns ju alltid, att utvecklingen ginge för snabbt, nämligen att den
uppagiterade stämningen bland Memellandets tyskar kom till utbrott
263
z s
Dagens frågor
för tidigt, därmed dragande ett streck över den tyska regeringens beräkningar. En faktor av stor betydelse var helt naturligt Polens
inställning. En planerad polsk ockupering av litauiskt territorium
för ett år sedan i samband med Vilnakrisen lär ha inhiberats på
grund av tyska hotelser om att omedelbart besätta Memelgebietet. Ett
för bryskt tillvägagångssätt kunde således äventyra det vänskapliga
förhållandet till denna makt, vilket nödvändigtvis måste bevaras,
tills betydelsefullare uppgifter slutförts. En polsk-litauisk utjämning
och därmed också en polsk-litauisk omfattning av Ostpreussen har
alltid väckt farhågor i Berlin. Denna fråga ledde till och med till en
slitning i början av 20-talet mellan den memeltyska och rikstyska
ledningen, då olika lösningar till Memelspörsmålet fördes fram. Av
förut nämnda skäl önskade Berlin då att förhindra, att området kom
under ·franskt-polskt inflytande, och föredrog i strid med memeltyskarnas önskningar dess anslutning till Litauen. Om däremot det
allmänna läget i Östeuropa undergått så genomgripande förändringar,
att maktbalansen mellan Tyskland och Polen förskjutits till den förra
statens förmån, behövde sådana hänsyn ej längre tagas. I och med
Tjeckiens undergång och inkorporering i Tyskland uppstod detta
läge. Memels Anschluss följde inom knappt en vecka.
I Tysklands ultimatum krävdes Memellandets införlivande med Riket, under hänvisning till de faror som den memeltyska befolkningens
läge innebar. I händelse av ett avböjande svar kunde den tyska regeringen icke ansvara för de följder som den följande utvecklingen
kunde medföra. Någon tidsfrist hade icke stipulerats men svar krävdes »omedelbart». Om en överenskommelse i godo kunde uppnås,
skulle tyska regeringen respektera Litauens ekonomiska intressen i
Memels hamn. Något val gavs naturligtvis icke. På aftonen den 21
mars godkände seimen i ett hemligt sammanträde regeringens svar.
I den på natten till onsdagen, närmare bestämt klockan 12.4:-;, utfärdade
kommuniken underströks icke på något sätt det tvångsläge, i vilket
regeringen hade försatts, utan intrycket blev snarare, att det här var
fråga om en frivillig uppgörelse mellan två jämnställda parter- ett
förhållande som enligt ihärdiga lokala pressrykten vore att tillskriva
tysk omtanke. Att betydande formuleringssvårigheter förelegat torde
det långa dröjsmålet från kloeken 10-12.4;:; e. m. utvisa. Tjugofyra
timmar senare undertecknade i Berlin de bägge ländernas utrikesministrar ett dokument, som reglerade Memelområdets överlämnande
till Tyskland. För att tillgodose Litauens behov av en hamn för sin
export och import bildades ett litauiskt hamnbolag, som enligt överenskommelse med de tyska myndigheterna äger att arrendera hamnanläggningarna för en tid av 99 år. Någon arrenderingsavgift skall
icke erläggas, utan de stora kostnader, som den litauiska staten nedlagt på hamnens utbyggande, skola gälla som tillräcklig ersättning.
Aven en fri zon inrättas undantagen från de tyska tullbestämmelserna. Tågen mellan frizonen och den litauiska gränsen skulle plomberas på samma sätt som i polska korridoren. Det återstår att se,
hur överenskommelsen fungerar i praktiken, och om ’/r. av den Ii- 264
Dagens frågor
tauiska importen och exporten fortfarande kan söka sig väg över
Memel. Andra alternativ finnas också: utrikeshandeln kunde uppdelas på två håll och gå över både Libau och Königsberg. Möjligheter att utbygga den obetydliga fiskehamnen Sventoji i nordvästra
Litauen föreligga men till dryga kostnader, och något praktiskt värde
kan denna hamn icke få under de närmaste 5 åren.
I världspressen har stundom gjorts antydningar om att uppgörelsen
skulle betyda slutet på Litauens verkliga oberoende. Detta torde vara
långt ifrån riktigt. Den enda bestämmelsen, som berör de båda staternas politiska förhållande, utgöres av punkt 4, i vilken signatärerna
förbinda sig att ej mot varandra tillgripa våld eller understödja en
dylik aktion från tredje part riktad mot endera av dem. Artikeln
har sålunda karaktär av nonaggressionspakt.
I och med Vilna- och Memelfrågornas likvidering har den unga
litauiska republiken gjort upp sina mellanhavanden med de båda
mäktiga grannarna Polen och Tyskland. Dess position har klarnat.
En ytterligare aktion från någon av dessa bägge stater skulle gälla
landets ställning som oberoende stat, och mot ett sådant hot kommer
Litauen att endast svara på ett sätt: att kämpa till sista man. En
patriotisk våg drar nu genom landet. Den nybildade nationella samlingsregeringens viktigaste uppgifter är att anpassa landets näringsliv efter de nya livsvillkoren – 1 /a av landets industrier förlorades
med Memelområdet – samt att stärka landets materiella och moraliska försvarskraft. I den permanenta vapenfonden inströmmade på
några veckor över en million lit, och 4,000 studenter bedyrade i en
storstilad patriotisk manifestation framför den okände soldatens grav
sin beredvillighet att offra allt för fosterlandet.
Baltisk När den ryktbare forskaren Hans Delbriick i sin ungsjöstrategi. dom sökte att genom en avhandling med krigshistoriskt
ämne habilitera sig vid universitetet i Berlin möttes han av ett häftigt
motstånd icke blott från den historiska vetenskapens representanter
utan åven från samtliga medlemmar av den akademiska församlingen, vilka voro överens om att vägra honom habilitation under
den motiveringen att krigsväsendet och vad därmed sammanhängde
ej hade rätt till någon plats inom universitetets verksamhetsområde.
Det krävdes många år och bittra strider innan den äldre forskargenerationen tvangs att medgiva, att även vapenyrkets historia kan
erbjuda problem intressanta och betydelsefulla nog för att locka till
kritiskt vetenskaplig behandling. Icke särdeles olika gestaltade sig
förhållandena vid andra lärdomssäten. De militära synpunkterna
voro oftast historieforskarna helt och hållet främmande, och man
stretade i det längsta emot att erkänna, att ett fälttåg eller en flottkampanj måste bedömas med hänsyn till de faktiska resurser, som
stått vederbörande befälhavare till buds, d. v. s. i första hand befälsoch soldatmaterial, vapenutrustning, förplägnadsmöjligheter m. m.
men därHimte iiven (i vad gäller planläggningen av det hela) upp- 265
20- 3D28fi. Svensl; Tidskrift 1939.
Dagens frågor
marschlinjer, samlingsplatser, vägar, hamnar, dockor o. dyl. För den
gammalliberala historiska uppfattningen kändes det på något sitt
motbjudande att syssla med förhållanden av denna beskaffenhet. Det
föreföll som en nästan opassande koncession åt de militära synpunkter, som man i det dagliga levernet var ytterst obenägen att tillerkänna något verkligt berättigande.
Numera har väl detta åskådningssätt i stort sett försvunnit. Ingen
historiker skulle väl nu vilja instämma i de ord, varmed en bortgången
berömd svensk forskare formulerade sin ytterst negativa uppfattning
av det krigshistoriska studiets värde: »Det är för historikern komplett
likgiltigt att veta, om slaget vid Breitenfeld vanns med pikar eller med
musköter; att det vanns är det enda som har intresse för eftervärlden.» Vi ha numera särskilt genom de världsomviilvande tilldragelser
vi sedan ett fjärdedels sekel genomlevat tvingats att lära oss förstå,
vad militär ledarförmåga och militärt förutseende betyda. Men trots
detta brister det ännu alltjämt ganska mycket i historieforskningens
förhållande till de militära synpunkterna. Den har visserligen i regel
övergivit sin iildre rent negativa hållning, men till ett konsekvent
och fruktbringande positivt utnyttjande har den ännu i många fall
ganska långt igen. Detta torde väl närmast bero på bristande vana
och förtrogenhet med det åskådningssätt som krigshistorien anlägger,
ty knappast kan det väl härröra från svårigheten i att tränga in i
det militära problemkomplexet. I sjiilva verket gälla härvidlag vare
sig det är fråga om modern eller gammal tid Moltkes ord om strategiens principer: de äro i huvudsak så enkla att man för att begripa
dem icke behöver mera än en portion sunt förstånd och ett motsvarande kvantum god vilja.
Hur givande det strategiska betraktelsesättet är, när det konsekvent och med historisk förståelse tillämpas på Sveriges äldre sjö-
krigshistoria ha vi nyligen fått lära oss genom tvenne arbeten, av
vilka det ena har en civil och det andra en militär författare: landsarkivarien Gustav Clemenssons avhandling F l o t t a n s f ö r l ä g gn i n g t i l l K a r l s k r o n a, e n s t u d i e i f lo t t s t a t i o n s f r å-
g a n f ö r e l 7 8 3 (Sthlm, Gebers förlag), och kapten Henning Hammargrens arbete G o t l a n d, e n f ö r s v a r s h i s t o r i s k o c h
e k o n o m i s k-g e o g r a f i s k s t u d i e (Sthlm, Marinlitteraturföreningens förlag). Bägge dessa verk ådagalägga med all önskvärd
evidens. vilka nya och betydelsefulla resultat man kan vinna genom att på äldre och nyare tiders krigshandlingar och krigsförberedelser tillämpa strategiska synpunkter. Clemensson ger nyckeln
till Karlskronafrågan genom att uppvisa, hur hjälplöst handikappad
den svenska sjökrigföringen mot Danmark alltid måste bliva, så länge
vårt land saknade en marin bas i södra Sverige. Den svenska flottan
var bunden av de svåra isförhållandena i Stockholms skärgård, som
icke medgåvo dess utlöpande förrän långt fram på vårkanten eller
rent av på sommaren, då däremot danskarna med sitt ypperliga bassystem (starkt befäst huvudbas i Köpenhamn, hjälpbas på Bornholm).
266
Dagens frågor
oftast kunde gå till SJoss ett par månader före sina motståndare.
Försöken att skapa en bas i Kalmar voro på förhand dömda att misslyckas, då farvattnet i Kalmar sund med sina talrika grund och sina
svåra strömförhållanden var alltför svårnavigabelt för att medgiva
obehindrat in- och utlöpande. Vad Sverige måste äga var en befästad
krigshamn i Blekingeskären, som kunde tjäna till bas för flottrörelser
av olika slag, både defensiva och offensiva, och som sedan genom sin
existens kunde på grundval av fleet-in-heing-principen verka häm-,
mande på danska offensiva rörelser mot Kalmar och Stockholm.
Grundandet av Karlskrona var därför ett riksviktigt företag, som
vittnar om överlägsen strategisk blick hos de män, som upptogo och
genomförde projektet, Karl XI och Hans Wachtmeister.
Gotland, den givna medelpunkten i det baltiska kulturområdet, har
sedan uråldrig tid utgjort föremål för de olika strandmakternas begärliga intreRse. Hur tidigt dess egenskap av centrum gjort sig gällande finna vi av vad Snorre Sturlason berättar i Olof den heliges
saga. När konungen på våren år 1030 lämnade kung ,Jarislav i Gårdarike för att Röka Rig hem till sitt fädernesland satte han skepp i sjön
och seglade till Gotland, och där, heter det, »sporde han tidender både
från Sveaväldet och Danmark samt ända från Norge». Klart skönjer
man i detta meddelande hur viktigt Gotland redan vid denna tid var
som genomfartRart och mötesplats för både sjöfarande och krigsmän;
ville man veta nytt från de nordiska rikena skulle man fara till Gotland. Denna karaktär av transitoplats bibehöll Gotland hela den äldre
medeltiden igenom, och det var därför som landet kom att spela den
ofantligt viktiga roll i den nordeuropeiska konstens historia, varom
senare tiders forRkningar underrättat oss. Den mäktiga Hansan fann
också snart att Visby som stapelplats hade en utomordentlig betydelse
och indrog därför staden i sitt hela Nordeuropa omfattande kommersiella system. Men därjämte visade sig också snart att ön ur sjö-
strategisk synpunkt var en tillgång av högsta värde. Den som satt
sig fast på Gotland kunde med en relativt ringa sjömakt spela herre
i de kringliggande vattnen, plundra framseglande handelsflottor och
vid annalkande fara draga sig undan till öns befästade hamnplatser.
Sören Norrby, den djärve och äventyrslystne pirathövdingen, visade
sig på 1520-talet vara en mästare i att tillgodogöra sig de fördelar,
som öns läge erbjöd; endast genom hungerblockad lyckades till slut
den liibeckska flottan att driva honom ut ur hans näste. När Gotland sedermera kommit i dansk ägo finner man att dess läge konsekvent utnyttjats som replipunkt vid försöken att blockera Sverige
och avskära dess tillförsel över Östersjön. En maritim barriär
Blekinge-Bornholm-Gotland-ösel var tillräcklig för att hålla
Sverige effektivt cernerat. Då därtill kom att den västliga tillförseln
kunde spärras genom en blockerande eskader utanför Älvsborg förstår man hur kritiskt Sveriges läge var och varför besittningen av
Bohuslän och Gotland måste te sig som den svenska politikens mest
eftersträvansvärda mål. Kännbart blev det danRka trycket på Sverig·e
särskilt under Kalmarkriget, då den svenska flottans vanmakt
267
_.. G nr
Dagens frågor
omöjliggjorde varje försök till offensiv och tillät Danmark att
med stöd av Gotland upprätthålla en hård och pressande handelsblockad i Östersjön. En liknande åtgärd hoppades man i Danmark
att kunna genomföra under 1643-45 års krig, men denna plan omintetgjordes genom den svenska sjösegern vid Femern (13 okt. 1644), där
Pros Munds 17 skepp starka eskader tillintetgjordes av Karl Gustaf
Wrangels överlägsna svensk-holländska stridskrafter. Ett företag
mot Gotland planerades ett tiotal år senare av holländarna, som då
sällat sig till Sveriges fiender; förhållandena utvecklades emellertid
så att företaget inställdes, sedan det dock vållat åtskillig oro i
Sverige, där man hade obehaglig erfarenhet av vad det ville säga
att ha en slagfärdig fiende placerad i Östersjöns centrum. Även sedan
Gotland definitivt kommit i svensk besittning levde den gamla oron
kvar, och som det visade sig icke utan skäl, ty under Karl XI:s
danska krig seglade amiral Niels Juel sommaren 1676 upp till Gotland och intog ön utan att svenskarna förmådde hindra det. Fredsslutet gav Sverige sin dyrbara provins tillbaka, till lycka för landet,
som aldrig utan dess besittning skulle kunnat under Karl XII:s långvariga krig hålla förbindelserna över Östersjön vid makt. Ryssland
hade flerfaldiga gånger »skadliga desseiner på Gotland» men lyckades på grund av sin flottas bristande offensivkraft aldrig genomföra
dem. Ockupationen under 1808 års krig visar emellertid att medvetandet om öns strategiska betydelse alltjämt stod klart för krigsledningen i Petersburg. Betecknande är amiral Bodiscos yttrande
att tsaren »förr bör återlämna hela Finland än cedera Gotland, vars
ägande i anseende till ryska handeln samt herraväldet över Östersjön blir för Ryssland i alla tider av högsta konsekvens».
Bodiscos yttrande visar att han hade klar blick för den baltiska
sjöstrategiens centrala problem. Låt oss hoppas, att Sveriges politiska ledning i världskrisernas årtionde icke ser mindre klart än den
ryske amiralen. Oscar Wieselgren.
Europa i Kommitten för utrikespolitisk upplysning och Kooperavapeuskrud. tiva Förbundets bokförlag ha nyligen i samarbete startat en skriftserie, som synes fylla ett länge och särskilt i dessa internationella orostider starkt känt behov. Serien kallas »Internationell
politik», innefattande orienteringar över olika aktuella ämnen med ett
omfång omkring eller över 100 sidor till ett pris av blott l kr.
Början gjordes med d:r Torsten Gihls bok om »Neutralitetsproblem». Författarens namn är den bästa borgen för att läsarna få en
mönstergillt klarläggande och välskriven revy över neutralitetsbegreppets och neutralitetsrättens utveckling alltifrån 1300-talets Consolato del Mare till Nationernas Förbunds tillkomst och sönderfallande. D:r Gihl har skrivit sin bok för att utreda, ej för att propagera. Sedan kollektivsystemet brustit samman under de senaste årens
utrikespolitiska förvecklingar, har en strävan att återgå till äldre
tiders mera strikta neutralitet förmärkts, framhåller förf. Han tror
268
Dagens frågor
dock på nya försök att genom internationell solidaritet i folkförbundets anda bekämpa kriget. På grund av de gjorda erfarenheterna
måste en förutsättning då vara, att det föreligger en moralisk visshet för att fördraget verkligen kommer att tillämpas i avsedda fall;
en icke mindre förutsättning »torde vara, att fördraget blir universellt eller i varje fall omfattas av ett fullständigt övervägande antal
stater». Den alternativa tanken, att alla »neutrala» stater enligt någon
uppställd, allmänt vedertagen folkrättsregel skulle vid ett krig vara
skyldiga att inskrida mot angriparen-fridstöraren, tvivlar förf. på,
dels därför att det gamla neutralitetsbegreppet därmed faktiskt skulle
upphävas och dels därför att även en sådan »neutralitetsrätts» tilllämpning knappast vore möjlig utan en fördragsorganisation. Det .
skulle enligt d:r Gihl vara alltför riskabelt att inaugurera en ny
praxis av ifrågavarande slag, ty därmed skulle århundradens mödosamma arbete med att uppbygga ett neutralitetsbegrepp gå förlorat.
Den tredje skriften i serien, överste K. A. Bratts En värld i ·vapen,
har samma aktualitetsvärde. Den bjuder läsaren först en koncis och
väldokumenterad historisk redogörelse för nedrustningen efter världskriget och den hetsande upprustning, som kan sägas ha tagit sin
början, när Tyskland den16mars 1933 proklamerade sin »Wehrhoheit».
Därefter följer i olika kapitel en karakteristik av stormakternas
krigsmakter i stora drag.
Att exakt angiva dessas militära maktmedel har givetvis sina
stora svårigheter bl. a. på grund av den sekretess, som omgiver
alla förändringar av krigsmakten, och på grund av den alltjämt fortgående upprustningen. Vad som är riktigt i dag, kan vara felaktigt
i morgon. Av intresse synes dock vara att göra en sammanställning
av de uppgifter, förf. lämnar rörande de tre försvarsgrenarna: arme-,
sjöstrids- och flygstridskrafter.
Armestridskrafterna.
Land ’di visioner· Anmärkningar
.l l Antal
’——-+~—–’1______________________
l
lTyskland
lEngland
i Frankrikel
!
’
l Sovjetunionen .
Italien . . . .
USA.
Japan
51
23
94
61
17
Därav 5 motoriserade, 3 bergs-, 4 lätta och 5 pansardivisioner; dessutom arme- och armekårtrupper.
Icke närmare angivet; 160,000 man i reguljära armen.
Därav 7 mekaniserade, 2 nordafrikanska och l kolo- .
nialdivision; dessutom 5 kavalleri-, 3 stridsvagns-’
och 4 artilleribrigader samt 2 brigader ingenjör- .
trupper.
Dessutom 31 kavalleridivisioner och 21 mekaniserade
brigader.
Därav 3 ••snabba» divisioner bestående av kavalleri
och pansartrupper, 2 motoriserade och 😉 bergsdivisioner.
Icke närmare angivet; 180,000 man i reguljära armen.
Dessutom 4 kavalleri- och 4 tunga artilleribrigader. ’
269
:P4
-~-. ,.:. i. n
Dagens frågor
Land
Tyskland ..
England
Frankrike ..
Sovjetunionen
Italien
USA.
.Japan .
Land
Tyskland ..
England
l:<’rankrike . .
l Sovjetunionen
. Italien . . .
• USA..
, .Japan
S jästridskrafterna.
19:i8/Hl39
Flygstridskrafterna.1
Bomh plan .Jaktplan
1,800 700
1,100 700
llOO 600
1,500 1,200
1,000 ’ 800
1941
Spanings· l
plan l
500
i\00
600
1,500
500
Icke närmare angivet
~
2,600
I sitt förord framhåller förf., att en omräkning av rustningskostnaderna av vissa skäl icke låtit sig göras. Erkännas måste, att det
~ir synnerligen svårt att komma till rätta med budgetsiffror. Dock
synes det, som om rustningskostnaderna kunnat angivas i % av totala
budgeten; då säga de så ofantligt mycket mera.
Det är svårt att draga gränsen för, vad som menas med stormakt.
Polen räknas ej till dessa, men det har dock en folkmängd på mellan·
34 och 35 millioner, dess arme består i fred av 30 infanteridivisioner
om i regel 3 infanteri- och l artilleriregemente, 13 kavalleribrigader
jämte armetrupper, dess flygvapen är långt ifrån oansenligt (1,300 it
1,400 flygplan), omkring 32 % av statsutgifterna anslås för försvarsändamål, en målmedveten rationalisering av krigsmakten pågår, vilken tager sig uttryck i modernisering och stärkande av beväpning
och utrustning, en produktionskraftig industri har skapats o. s. v.
Sedan överste Bratts skrift utgivits, har Tjeckoslovakiet till största
delen uppslukats av Tyskland. Det har sitt stora intresse att komplettera den med några uppgifter om Tjeckoslovakiets försvar.
Tjeckoslovakiets armeorganisation omfattade före den tyska ocku- ’ Approximativa siffror; början av år 1939; resen·flyg och marinflyg ej inräknat.
270
Dagens frågor
pationon av Suuetområdena och införlivandet av vissa smärre områden med Polen och Ungern 7 armekårer med sammanlagt 17 infanteridivisioner – var och en bestående av tre infanteriregementen och
en artilleribrigad (ett lätt fältartilleriregemente och en tung artilleridivison) – 4 kavalleribrigader, en pansarbrigad om tre stridsvagnsregementen, ett talrikt armeartilleri jämte specialtrupper. Sannolikt
torde denna organisation efter septemberkrisen minskats något. 4
armekårer (10 infanteridivisioner) voro förlagda till Böhmen och
Mähren. Flygstridskrafterna, 6 flygregementen, omfattade år 1937 i
l. linjen omkring 240 spanings-, 270 jakt- och 140 bombplan samt i
2. linjen omkring 750 plan eller tillsammans omkring 1,400 plan och
torde i september 1938 ha uppgått till en högre siffra.
Den tjeckiska armens beväpning måste anses såsom utmärkt och
landets rustningsindustri (bl. a. Skoda-verken) tillgodosåg väl krigsmaktens behov.
Vid den tjeckoslovakiska republikens upplösning i mars detta år
upplöstes dess krigsmakt och kommer sannolikt icke att ens återupprättas som ett led i den tyska. Före sammanbrottet torde en del krigsmateriel ha förts utanför landets gränser, men huvuddelen föll med
all sannolikhet i tyskarnas händer. Genom införlivandet av Böhmen
och Mähren med Tyskland har dess rustningsindustri fått ett icke
oväsentligt tillskott.
»En värld i vapen» ger en skrämmande inblick i, hur det ena landet efter det andra organiseras om till ett folk i vapen, hur hela
nationen militärisoras och samhällslivet förberedes för det totala
kriget. Aqt.
Engelsk-tysk I den upphetsade tid, i vilken vi nu leva, då
handelskonkurrens. frågan om fredens ödestimma stundom synes
vara oroväckande nära, kunde det vara frestande att söka psykologiskt penetrera dc faktorer, vilka anses böra med nödvändighet medföra en våldsam och civilisationen skakande urladdning. För några
är sedan, då det spanska inbördeskriget bröt ut, talade man gärna
·om olika ideologier såsom huvudorsaken till krig, men den tyska och
italienska expansionen har visat att ekonomiska intressen, strävan
efter Grosswirtschaftsraum och tillgång till råvaror, alltjämt utgöra
drivkraften och äro värdemätare vid tagande av politiska risker.
Kampen om handelsvägarna är troligen fortfarande avgörande. Med
denna utgångspunkt skall här göras ett försök att diskutera den
ekonomiska betydelsen för England av den tyska expansionen i
Europa.
Serlan de tyska försöken åren 1933 och 1934 att öka handelsutbytet
med England och Frankrike med hjälp av kraftiga exportpremier
misslyckats och i viss utsträckning resulterat i en ökning av tyska
skulder och sedan en liknande attack mot Brasilien gjort Tyskland
till gäldenär även till detta land med mycken liten möjlighet att återgälda skulderna eller förskaffa sig politisk kontroll, ha de tyska intressena liksom före kriget riktats mot sydost. Det är av intresse att
271
Dagens frågor
konstatera, att Tysklands andel i Rumäniens, Ungerns, ,Jugoslaviens
och Bulgariens utrikeshandel har stigit kontinuerligt, sedan nationalsocialismen kommit till makten, medan däremot de demokratiska staternas andel minskats, varvid dock England drabbats relativt lindrigt.
England har sålunda t. o. m. lyckats förbättra sina positioner
uti Jugoslavien och Grekland, medan däremot särskilt Bulgariens
utrikeshandel numera till nära 60% är beroende av tysk marknad.
Ä ven om det mycket diskuterade tysk-rumänska handelsavtalet synes vara ett streck i räkningen för England, måste dess ekonomiska
betydelse från engelsk affärssynpunkt vara relativt ringa, eniir det
engelskt-rumänska handelsutbytet år 1938 understeg 5,:.! millioner pund.
Den tyska politiska expansionen har även en annan aspekt. Genom
gällande avtal mellan storbritaunion och Tyskland har Tysklands
import från Storbritannien fixerats till 55% av dess export till
samma land, varvid 45% återstå för återbetalning av tyska skulder
till brittiska kreditorer. Detta betyder, att inkorporeranuet av nya
områden för ’l’yskland medför en relativ minskning av den brittiska
exporten till detta speciella område, om denna överstigit 55 % av den
engelska importen diirifrån.
Tyskland är numera det land, som förser England med mer varor
iin något annat land i Europa, ett faktum, som blivit särskilt viktigt
under de senaste åren, då den engelska reexporten till ’J’yskland i mycket stor utsträckning avtagit. Det är intressant att konstatera, att
Danmark är nära nog lika stor leverantör till England som ’J’yskland
och dessutom en god kund till England. Dock är Danmarks utrikeshandel i stort sett triangulär i så måtto att det använder en del av
överskottet från sin >>gynnsamma>> handelsbalans med l’~ngland till
inköp av varor huvudsakligen från Tyskland, och det iir ovisst, när
dessa danska överskottspund komma att riktas mot engelska varor.
Livliga förhandlingar synas dock enligt uppgifter i engelsk press
föras mellan engelska och danska industridelegater för att öka handelsutbytet mellan länderna, vilket huvudsakligen är avsett att giva
England större relativ andel i Danmarks import. Detta förhållande
skulle kunna medföra en viss ekonomisk influens från engelsk sida
å Danmarks politik i olika avseenden och en ännu icke uttalad garanti för hjälp vid eventuellt oprovocerat angrepp från andra länder
mot Danmark. Detta måste i sin tur i viss mån öka Danmarks möjlighet att även i en eventuell kommande så gott som total konflikt
förbli neutralt, då Danmark givetvis i så fall ej kan giva garantier
för vare sig ekonomisk eller miltär hjälp åt någon arman makt vid
ett krigsutbrott. Vårt eget land intager ej en så gynnad ställning i
den engelska handelsstatistiken som vårt södra broderland, men vi
betyda dock från engelsk synpunkt avsevärt mer än hela Sydosteuropa, vilket ger oss goda ekonomiska relationer till England, utan
att ha berett oss en så framträdande plats i Englands ekonomiska sfär
att kontroll iivon över oss har blivit ett livsintresse för England.
Det iir av visst intresse att konstatera, att den stora ökningen i
Tysklands export till Donau- och Balkanländerna i allmänhet ej skett
272
——–~——–···-·—
Dagens frågor
på Englands bekostnad. Det är andra demokratiska stater, som av
olika orsaker blivit lidande. Vad exporten från de sydösteuropeiska
länderna beträffar har visserligen Tyskland mer och mer börjat framstå som deras avgjort viktigaste kund, men i Rumäniens och Ungerns
handelsutbyte ökade England under år 1938 sin relativa andel. De
sista månadernas politiska händelser i Centraleuropa komma dock
naturligtvis att kraftigt öka handelsutbytet mellan Tyskland och Sydosteuropa, vilket i längden måste ske på bekostnad av England antingen absolut i form av minskat kvantitativt utbyte eller relativt i
förhållande till Tysklands andel.
Om vi göra det tankeexperimentet, att Englands handel med Syrlostenropa ginge helt förlorad, skulle England i runt tal räknat endast
mista en exportmarknad, till vilken den nu säljer för omkring åtta .
millioner pund om året, samt en importkälla, varifrån det hämtar varor för omkring sexton millioner pund. Detta visar, att problemet
från rent ekonomisk synpunkt är övervärderat och att England knappast skulle kunna väntas vidtaga kraftåtgärder för att rädda denna
marknad, om det ej vore av strategiska skäl. Det är nämligen, för att
endast taga ett av länderna, föga angenämt för engelsmännen, att den
rumänska marknaden bindes alltför hårt vid den tyska, ty de tyska
kapitalinvesteringarna kunna medföra ett sådant faktiskt beroende,
att Rumänien vid ett eventuellt krig kan intvingas på tysk sida eller
förmås att mot långfristig kredit fortsätta exporten till Tyskland av
olja och jordbruksprodukter. Därtill kommer, att engelsmännen ej
kunna veta, var gränsen går för Tysklands Lebensraum och Grosswirtschaftsraum. Fältet ligger öppet för gissningar och det är kanske troligt, att den i tysk spekulation ligger avsevärt bortom Bagdad,
varvid ej blott ett starkt ekonomiskt utan även ett starkt politiskt
hot är riktat mot det brittiska imperiet. Skulle däremot endast handelsintressena vara avgörande, är problemet för England lättare att
lösa. Sydosteuropas handel skulle då ej riktas enbart mot Tyskland,
ty det skulle medföra en alltför otillfredsställande varuförsörjning.
Och det vore alltid möjligt att köpa Balkanländernas produkter, om
. betalningsvillkoren äro bättre än de, tyskarna erbjuda, eller i sämsta
fall från ett reexporterande Tyskland.
Av skadeståndsbetalningarna hade Tyskland lärt den läxan, att
enda sättet att vara i stånd att exportera sådana varor till andra länder, som dessa under ekonomiskt lönande förhållanden själva kunna
framställa, är att förbli dessa länders gäldenär. I internationell handel ligger den ekonomiska makten ej sällan på gäldenärens sida och
politiskt inflytande åtföljer ofta ekonomisk makt. Tyskland befann
och befinner sig fortfarande i ett svårt dilemma på grund av den relativa bristen på födoämnen och råmaterial, en brist, som accentueras
av upprustningsprogrammets stora andel i den tyska hemmamarknadsindustriens produktionsresultat. Såväl den fortgående militariHeringen som fyraårsplanens autarkiska strävanden ha fullständigt
förtagit en normal verkan av stegringen i index för hemmamarknadsindustriernas produktion, vilket med 1928 som basår nådde sin
273
Dagens frågor
första topp 1929 med 101,1 för att under 1932 sjunka till 54, varefter
det kraftigt stegrats till111,1 för år 1936 och 119,1 år 1937. Stegringim
fortgår alltjämt. Index för exportindustriens produktion ligger däremot avsevärt under 1929 års nivå, varför det är lätt att förstå, att
Tyskland skulle ha kunnat bli en utomordentligt viktig faktor i det
allmänna framåtskridandet, om det i stället inriktat eller kunnat inrikta sig på exportindustri, och att en synnerligen gynnsam behovstillfredsställelse skulle ha kunnat ernås, för alla i en sådan handel
ingående.
För Tyskland stodo två vägar öppna att likvidera importerade varor och att säkerställa införselkällor. Den ena möjligheten var den
vanliga att betala kontant i främmande valuta eller guld till världsmarknadspriser, den andra att söka utnyttja valutapolitiska trollkonster i avsikt att åstadkomma direkt varuutbyte, varvid Tyskland
givetvis måste vara berett att betala något högre pris. Kontantbetalning i fria valutor var ett knappast praktiskt alternativ, då det gällde
likvidering av mera betydande import, och Tyskland betalade därför
i spärrmark till för säljaren förmånliga priser. Såsom i ett föredrag
inför institutet för International Affairs i London sistlidne januari
och i den därefter följande diskussionen framhölls, medföra de av
tyskarna erbjudna höga priserna särskilt å spannmål en korresponderande stegring i levnadskostnaderna och produktionskostnaderna
inom boskapsskötseln, vilket i sin tur i det långa loppet måste försvåra exporten till andra länder och göra den tyska marknaden till
den enda lönande. Enär Tyskland numera framstår såsom Sydosteuropas bästa kund, har det även lyckats förskaffa sig starkt inflytande på den monetära politiken i därvarande länder och därvid förmått uppnå en konstant övervärdering av sin egen valuta, vilket underlättar betalandet av priser överstigande världsmarknadens. I
själva verket köper Tyskland praktiskt sett så billigt från ifrågavarande länder, att det är i stånd att reexportera icke oväsentliga
kvantiteter till låga priser, varigenom det både förstör marknaden
för de producerande länderna och förskaffar sig främmande valuta,
något som underlättar inköp av sådant råmaterial, som ej kan erhållas annat än mot kontantbetalning i fria valutor eller guld.
Som Tyskland sedan flera år tillbaka haft en passiv handelsbalans
gentemot Donau- och Balkanstaterna, måste naturligtvis ett hemtagande av de i Tyskland infrusna krediterna åstadkommas på ett eller
annat sätt. De mest tendensiösa skildringar i engelska facktidskrifter
ha sökt illustrera, hur Tyskland lyckats påtvinga sina kreditorer
skrivmaskiner och omoderna vapen samt t. o. m. olika slag av Ersatzvaror. En mera sansad opinion avvisar dock dylika påståenden, ty
det är otänkbart, att även den allra svagaste nation i längden
skulle kunna tvingas vidbliva en handelsförbindelse, som endast
eller till huvudsaklig del ger den varor, som den ej önskar eller ej
kan använda ens för reexport. Självklart skulle handelstraktater ej
slutas mellan Tyskland och de ifrågavarande staterna, om ej ömsesidiga fördelar stode att vinna. Om Tyskland blott med politiska
274
Dagens frågor
maktmedel kunde förmå dem att acceptera ett ofördelaktigt handelsavtal, så skulle snart handelsutbytet av valutatekniska skäl snart avtaga. Såsom förut antytts baseras betalningarna på spärrad valuta,
som endast har köpkraft i det egna landet. En rumänsk affärsman
betalar och erhåller likvid i sin egen valuta till eller från ett särskilt
av statsmakterna kontrollerat växelinstitut. Från de privata affärsmännens synpunkt har detta ungefär samma verkan som kontantbetalning, men om exporten blir alltför hög i jämförelse med importen, vilket är aktuellt i dessa länders varuutbyte med Tyskland, måste
utbetalningarna genom statsverkets försorg till det egna landets exportörer i längden ha samma verkan som en inflation. En dylik verkan måste förr eller senare antingen utplåna betydelsen av den tyska
markens övervärdering eller medföra en devalvering. I bägge fallen
skulle resultatet bli att bättre konkurrensmöjligheter uppstode på
andra marknader än den tyska.
Om Tyskland skulle söka uppnå en liknande handelspolitisk övermakt i norra Europa, som det förvärvat sig i sydöstra, blir faran
för den engelska utrikeshandeln avsevärt större. Handelsutbytet mellan de skandinaviska länderna och England nådde under 1938 i det
närmaste upp till 109 millioner pund, och som bekant gör England
omfattande försök att öka sin export till dessa länder, vilket, om avsikten bli verklighet, torde förhindra tysk exportexpansion i denna
riktning, såvida ej världshandeln mot all förmodan helt generellt
skulle öka. Däremot har Tyskland säkerligen erhållit ett mycket
starkt försprång på den spanska marknaden, varvid även ideologiska
motiv spela fördelar i tyskarnas händer.
Hittills har här huvudsakligen sysslats med följderna för England
av Tysklands försök att säkerställa sin import och svårigheter att
likvidera denna. Större och allvarligare problem erbjuda de tyska
strävandena att expandera exporten. Engelsmännen tala därvid
gärna om »fair» och »unfair» konkurrens, varvid de sällan sträcka sig
längre i välvilja än till att beteckna en viss exportstimulerande åtgärd såsom >>not unfair». Såsom »unfair» måste förnuftsmässigt varje
. oekonomisk konkurrens betecknas, särskilt om den – utan att kunna
hänföras till en av produktionstekniska skäl lönande dumping –
tar formen av ett ej blott tillfälligt försäljande av varor avsevärt
under produktionskostnaderna, en metod som en diktatoriskt styrd
stat kan tillgripa i avsikt att förvärva främmande valutor. Såsom
unfair konkurrens måste likaledes anses återförsäljandet av importerade varor till lägre pris än inköpspriset. En sådan konkurrens kan
ej mötas annat än genom en samförståndslösning mellan de intresserade parterna, innebärande att produktionskostnaderna skola bestämma priserna. I mitten av mars detta år, samtidigt som Tyskland
chockerade världen, pågick i Diisseldorf förhandlingar mellan ledarna
för tyska och engelska industriorganisationer, varvid som programpunkt för avtal uppställdes och accepterades den principen, att export
måste vara lönande från ett rent ekonomiskt betraktelsesätt.
Ett mera praktiskt problem upprullar tyskarnas flitiga bruk av
275
Dagens frågor
premier och rena subsidier till för export arbetande industrier. Detta
måste betraktas som ett särskilt och mycket intressant slag av inflation, vilken icke har den normala effekten att framtvinga tvångssparande till det egna landets förmån utan i stället framkallar ett tvångssparande till förmån för importörer i friimmande länder. Om
tyskarna fortsätta att subsidiera sina exportindustrier i avsikt att
göra dem konkurrenskraftiga, torde ingen annan möjlighet kvarstå
för England än att självt börja subsidiera industrier i samma syfte.
I ett demokratiskt land måste detta medföra avsevärda svårigheter,
då ju likhet i betingelser för samtliga fabrikanter iir ett önskemål,
som statsmakterna ha att i möjligaste mån tillgodose. Det torde nämligen vara nära nog otiinkbart att subsidiera vissa industrier inom
en viss grupp och ej de övriga, särskilt om I)rodukterna äro av karaktär att kunna substituera varandra. Möjligen kan man gå en annan
väg och understödja alla industrier, som exportera till vissa länder,
under förutsättning att dessa industrier ej inbördes konkurrera med
varandra eller inbördes ha prisövercnskommclser. En sådan ratlikal
åtgärd har diskuterats i England, men betraktas givetvis som en sista
nödfallsutväg.
Vid det nyssnämnda mötet i Diisseldorf sökte de engelska representanterna undersöka möjligheterna till handelsavtal av vanlig karaktär med tyskarna, antingen generellt för båda ländernas hela industri
eller mera speciellt för vissa industrigrenar. Man hoppades in i det
sista, att åtminstone kunna uppdela exportmarknaden. I det huvudsakliga programmatiska och t. v. föga betydelsefulla avtal, som blev
mötets resultat, finnes en generell klausul, förordande att försök skola
göras att förmå individuella industrigrupper att uppriitta specialavtal i avsikt att uppdela marknaden. Denna punkt utgör ett komplementtill det skäligen självklara uttalandet i avtalets början, att ökad
export är fördelaktig för såväl England som Tyskland.
Economist rekommenderade den 5 november 1938 England att liksom Tyskland offerera inköp av ett lands hela produktionsresultat
av en viss vara i den mån detta någorlunda skulle kunna förutses,
t. ex. hela skörden av ett visst sädesslag. England skulle därvid kunna
erbjuda lägre priser än Tyskland – detta med hänsyn till de förmå- .
uer fria pund sterling erbjuda framför spärrade tyska mark – och
samtidigt säkra en viss exportmarknad direkt eller triangulärt i förhållande till ett sådant land. Härvid förutsiittes givetvis ett intensivt
samarbete mellan engelska importörer eller mellan statsmakterna i
England och dessa, varvid en utbyggnad av organisationsväsendet
torde bliva nödvändig.
Slutligen må här ytterligare en utväg att öka ex]lortcn anges, nämligen den många gånger prövade kreditexpansionens. Anda sedan
1926 har det s. k. Export Credits Guarantee Department bistått brittisk export genom att finansiera krediter på i runt tal 180 millioner
pund, varav ungefär en fjärdedel faller på 1938. Genom en ny lagstiftning har denna institution fått sina befogenheter ökade, så att
den nu vid varje tillfälle iir i stånd att garantera krediter på 75 mil- 276
Dagens frågor
lioner pu!Hl avseende ,;åväl hemmaindustriens produkter som återförsäljning av importerade varor. Nyligen har ett speciellt för Turkiet avsett län beviljat,;, som huvudsakligen skall användas för att
öka den engelska exporten dit, och allvarligt har övervägts liknande
lån bl. a. till Humänien. S. H-n.
Den belgi!;ka Då i början av mars det belgiska parlamentet uppkrisen. löstes, kom detta knappast som en överraskning. Ända
sedan slutet av förra året rådde permanent regeringskris, och lämpligheten av nyval diskuterades sedan länge.
Strängt taget kan man siiga, att kristillstånd rått ända sedan valen
i maj 1936, då ett nytt parti, Hex, erövrade ej mindre än 21 mandat i
kammaren.1 Hcxisterna voro närmast fronderande katoliker, och
deras framgångar gingo ut över moderpartiet Den relativa majoriteten i kammaren övergick till socialisterna, vilkas inflytande i van
Zcelands nya trepartiregering till katolikernas förtrytelse blev högst
betydande. Rivaliteten mellan de bägge partierna tog sig dock till
en början ej så starka uttryck, då alla regeringspartierna enades i
kampen mot Hex, som de betraktade som en fara för den demokratiska regimen. Valduellen van Zeeland-Degrclle i april 1937 blev en
lysande framgång för den förre. Men det var en Pyrrhusseger, då
van Zeeland under valkampanjen måst göra utfästelser om eftergifter
till flamUimlarna och om avsevärda skattelindringar. De senare genomfördes omedelbart. De förra infriades i juni genom den stora
amnestin till de landsförrädiska »aktivisterna», ett steg, som i högsta
grad undergrävde van Zeclands prestige. På hösten 1937 föll denne
offer för den personliga förtalskampanj, som rexisterna med en del
taburettsjuka katolikers benägna bistånd förde. Efter en långvarig
kris lyckades liberalernas grand old man, J anson, i november bilda
en ny trepartiregering, som dock redan i maj 1938 tvangs att avgå
av betydande finansiella svårigheter, skapade av den försämrade
konjunkturen, som van Zeeland ej förutsett då han avgav sina val- .löften. .Jansons brorson, socialisten Spaak, lyckades på rekordtid
sätta en ny trepartikoalition på fötter. Dess sammanhållning sattes
snart på hårda prov. Spaaks katolska kolleger påyrkade en sträng
sparsamhetspolitik, som hans partivänner motsatte sig. Våldsammare
blcvo striderna kring Burgos, vars erkännande katolikerna krävde.
Spaak gick personligen på deras linje men desavouerades av sitt parti.
Efter ett par månaders kris (november-december) avled hans främste
motståndare, Vandervelde, varpå Spaak skyndade att sända en representant till Burgos samt ombilda sin regering (i slutet av januari)
för att på allvar ta itu med de finansiella och ekonomiska problemen.
Men han råkade ur askan i elden: en svår kris i den flamländska
frågan bröt ut.
I en artikel i Svensk tidskrift (årgång 1937, s. 495 o. f.) framhölls,
att efter kriget avståndet mellan flumhindare och valloner blivit allt
1 .Tfr dennn tidskrift, årgång 1!l36, s. 7ili’i o. f.
277
Dagens frågor
större och att en lagstiftning genomförts, som språkligt klyver landet i två »regioner». På sistone ha de flamländska extremisterna
öppet visat federalistiska tendenser. De moderatare flamländarna
taga visserligen avstånd från dessa men kräva i stället »kulturell
autonomi», en dunkel term, vars innebörd närmast synes vara, att
flamländarnas kulturella angelägenheter skola få handläggas endast
av flamländare. I den kulturella autonomins namn krävdes bl. a.
exklusivt flamländska vetenskapliga akademier, vilka också invigdes
i januari detta år. Denna eftergift väckte en viss liberal opposition,
som växte till en orkan, då det visade sig att bland de nyutnämnda
akademikerna befann sig en doktor Martens. Denne, som under kriget
tillhört aktivisterna, hade 1920 in contumaciam dömts till döden för
högförräderi. Han hade senare amnestierats, men att en landsförriidare erhöll den högsta vetenskapliga utmärkelse, en belgare kan eftersträva, framkallade en våldsam indignation ej endast i det liberala
partiet utan även hos många katoliker och socialister och allra mest
hos krigsveteranerna, vilka också manu militari meddelade Spaak
sin uppfattning. Parlamentet å sin sida gillade visserligen utnämningen men med så knapp majoritet, att Spaak ansåg sig böra avgå.
Den följande krisen komplicerades av att liberalerna ställde som
conditio sine qua non för fortsatt medverkan i regeringen, att Martens skulle fråntagas sin värdighet, vilket flamländare av alla läger
motsatte sig under framhävande av att det hela vore en rent flamländsk angelägenhet, som ej auginge resten av landet. Slutet blev,
att katoliken Pierlot bildade en katolsk-socialistisk koalition, som
sökte en kompromissformel i »affären Martens» mot vederlag av högst
betyande eftergifter till flamländarna: i den kulturella autonomins
namn utlovades undervisningsdepartementets klyvning i två, dock
under en gemensam minister. Men innan parlamentet ännu hunnit
taga ställning till Pierlots program, uppstod en ny schism. Den ekonomiska krisen har allt hårdare drabbat Belgien (f. n. finnas 180,000
arbetslösa anmälda). Finansministern (»teknikern» Gutt) förordade
sparsamhet och sänkning av statliga löner och pensioner; socialisterna, som fruktade, att dylika åtgärder skulle draga med sig en
sänkning av arbetarnas levnadsstandard, lämnade regeringen.
Tydligt var, att liberalerna önskade framtvinga parlamentsupplösning på a”fären Martens, och att socialisterna inför möjligheten av
nyval (sådant skulle under alla omständigheter äga rum våren 1940)
ej ville engagera sig i en deflationistisk politik. Av omöjligheten att
bilda ny regering såg sig konungen i början av mars föranlåten
att utlysa nyval. Beslutet åtföljdes av ett offentligt brev från monarken, vari denne uppmanade sina landsmän att utse ett parlament,
som på en gång innebure en stärkning av den nationella enheten och
kunde giva en ny regering ett stabilt underlag (sedan valen 1936 har
Belgien haft fem regeringar och på det sista året förbrukat fyra
finansministrar!). Konungen kritiserade också i kärva ordalag de
oseder, som sedan en tid gjorde sig breda i det politiska livet: regeringar utan klart utstakad kurs; bristande aktning för konstitutio- 278
Dagens frågor
nens bokstav och anda; utomparlamentariska sammanslutningar hade
tillvällat sig inflytande på regeringarnas tillkomst och avgång; konungen ställdes stundom inför ett fait accompli utan möjlighet att
göra sitt inflytande gällande (en mycket genomskinlig anspelning på
Martens’ utnämning). Den utrikespolitiska situationen vore sådan,
att en uppryckning måste ske.
Detta brev angav några av temata i valstriden, där flertalet partier anslöto sig till konungens synpunkter. Mellan borgerliga och
socialister stod striden ganska het; de förra angrepo »marxismen»
och socialisternas »regeringsoduglighet», och de senare sökte samla
massorna mot »reaktionen» under parollen: »ingen deflation». Men
det viktigaste momentet var naturligtvis, att för första gången i landets historia ett val skedde på en fråga, som rörde förhållandet mellan Belgiens bägge folk. Med utgångspunkt från fallet Martens diskuterades också den flamländska frågans olika aspekter. Debatten
skiftade dock i någon mån karaktär efter tyskarnas ockupation av
Tjeckoslovakiet, vilken gav anledning till farhågor främst för Eupen
och Malmedy, som Belgien fått 1919 och där de tyska separatisterna
(»Heimattreue Front») hetsade mot Belgien och krävde Anschluss.
Parollen blev nationell enighet och – även för de katolska flamländarna – front mot de flamländska separatisterna.
Valet ägde rum den 2 april. Resultatet blev: katoliker 73 (+ 10),
liberaler 33 (+ 10), socialister 64 (-6), rexister 4 (-16), flamländska
nationalister 17 (+ l), kommunister 9 (±O) samt fristående 2 (+ l)!
Mest frapperar otvivelaktigt Rex’ nästan totala försvinnande. I sig
självt var detta ej direkt överraskande, då redan valet 1937 och än
mer kommunalvalen i oktober 1938 visade en betydande tillbakagång.
Orsakerna härtill äro ej svåra att finna. Partiet kan för åren 1936-39
uppvisa en vacker provkarta på politisk enfald, parlamentarisk inkompetens och inre splittring. Vidare råkade Rex, som framträdde
som ett katolskt parti, ut för malören att (1937) se sina »metoder likaväl som sin doktrin» fördömda av den belgiska kyrkans primas. Slutligen torde även den utrikespolitiska situationen ha spelat in: Rex,
· som uppträtt med anspråk att vara det enda i eminent mening nationella partiet, har haft nära förbindelser med såväl nazismen som
framför allt fascismen; om man får tro en av Degrelles f. d. förtrogne, har ledaren också mottagit avsevärda penningsummor av
Mussolini. Socialisternas tillbakagång torde ej minst förklaras av
den inre oro och splittring, som härskar inom partiet och till vilken
det blir anledning återkomma längre fram. Ur valet ha det katolska
och framför allt det liberala partiet gått som segrare. Till det senare
torde särskilt ha bidragit, dels att Rex tidigare vunnit sina anhängare
huvudsakligen bland valloner och brysselbor som nu säkerligen tilltalades av liberalernas ståndpunkt i språkfrågan, dels att dessa under
ledning av f. d. försvarsministern Deveze – en utmärkt talare och
en av Belgiens verksammaste patrioter, som 1932-36 återuppbyggde
’ Senatsvalen äro ännu ej avslutade.
279
_.. . , n
Dagens frågor
landets försvar – avsvurit sig sin forna antiklerikalism. Att märka
är, att socialisterna, trots att en av deras ledare före valet övergick till
kommunisterna, förlorat sina mandat ej till dessa utan till de borgerliga partierna. Ur politisk och social synpunkt kan valet sålunda betecknas som en de moderatas seger.
I nationalitetsfrågan är läget vanskligt att bedöma. Sant är visserligen, att de flamländska nationalisterna (som sträva mot Flauderus förening med Holland via en belgisk federativstat) ej vunno
mer än ett mandat – för dem, som förneka rörelsens betydelse, må
inom parentes påpekas, att de i de fyra flamländska provinserna
inneha 15 av 78 mandat. Men denna i jämförelse med 1936 blygsamma
framgångs betydelse som tecken på stagnation får ej överskattas.
A ena sidan gjorde naturligtvis den tillfälliga utrikespolitiska konstellationen det i hög grad farligt att hylla separatistiska ideal; en
stor del av de övriga partiernas propaganda riktades också främst
däremot. A andra sidan är att märka, dels att det är mycket svårt
att skilja många katolska flamländare från nationalisterna, dels att
alla de katolska och socialistiska flamländarna ytterligare skärpt sin
ståndpunkt genom att i detta val yrka på kulturell autonomi. Och
detta krav övergåvo de ej efter den 15 mars: tvärtom påpekade de
att dess förverkligande skulle i hög grad stärka flamländarnas lojalitet mot den belgiska staten och därmed dennas moständskraft inför
ett utländskt hot. Så till vida har nationalitetsfrågan dock förenklats
som att Martens själva valdagen frivilligt lämnade akademin, och
därmed en anledning till konflikt bortfallit. – I förbigående må på-
pekas, att Heimattreue Front i Eupen och Malmedy trots verksamt
stöd från Tyskland endast lyckades bevara status quo (d. v. s. 45%
av rösterna mot 55% för de »probelgiska» partierna).
Slutligen gällde valet en uppryckning av regimen. Konungens brev
tolkade på denna punkt känslorna hos den mycket starka strömning
– av vilken Rex från början var en extrem yttring – som kräver
en »statsreform». För flertalet torde en dylik innebära en starkare
ställning för exekutiven och ett större mått av självbehärskning hos
parlamentet (som bör inskränka sig till sina viisentliga uppgifter:
votera budget och lagar samt utan närgånget granskande av alla
detaljer kontrollera regeringens allmänna politik) samt ett visst mått
av decentralisering m. m.; det framhålles, att en återgång till sundare
vanor och större stabilitet måste ske, om regimen ej skall råka i total
diskredit. – Det återstår att se, om det nya parlamentet kan fylla
denna ytterst viktiga uppgift.
Rent siffermässigt kan man konstatera, att läget i jämförelse med
1936 så till vida förbättrats, som att nu tvenne tvåpartikoalitioner
äga majoritet i kammaren: katoliker-socialister, vilken möjlighet
fanns även 1936 men som torde ha få chanser efter den första Pierlotska ministärens misslyckande, samt katoliker-liberaler, som 1921
-35 med ett enda, kort avbrott styrde landet. Den senare kombinationens majoritet är emellertid mycket knapp: 106 röster mot 96. Och
det är att märka, att av dessa 106 ett ej obetydligt antal i vissa frågor
280
Dagens frågor
stå socialisterna nära. Koalitionen förefaller med andra ord svag,
och det parlamentariska läget synes snarast kräva en trepartiregering, även om förhållandena 1935-39 visa, att en sådan rymmer
många svaghetsmoment, främst motsättningar mellan konservativa
och radikala samt mellan flamländare och valloner.
Pierlot, som åter fick uppdraget att bilda ny regering, sökte naturligtvis få till stånd en trepartikoalition, vilket också efter långvariga
och svåra förhandlingar lyckades på f. m. den 17 april. Samma eftermiddag inlämnade regeringen sin avskedsansökan. Spaak hade hoppats få sitt parti med sig, men partikongressen, som samla<;les just
den 17, avböjde med ganska stark majoritet samarbete med de
borgerliga.
Det är överhuvud taget bland de allvarligaste momenten i den
belgiska krisen, att det fördom så starka arbetarpartiet sedan några
år lider av inre motsättningar i flera plan. Vad ideologien angår,
hävda de Man och Spaak mot Vanderveldes relativt ortodoxa socialism, med dess skarpa betonande av klasskampsmomentet och internationalismen, vad de kalla »den nationella socialismen», som vill
ersätta klasskampen med klassamverkan i en demokratisk samling
samt starkt understryker den nationella faktorns vikt. Språkfrågan
hotar splittra partiet. Serlan några år tillbaka avteckna sig allt klarare två block, ett mindre, flamländskt, framför allt praktiskt inriktat
och därför anhängare av medverkan i regeringen, och ett större,
vallonskt, mer principfast och känslobetonat och som synes trivas
bäst i opposition. Såväl i fråga om Burgos som nu beträffande Pierlots ministär har partiet i huvudsak röstat valloner mot flamländare.
Slutligen kan man också tala om en ledarkris. Under de senaste åren
har partiets ledare sedan fyrtio år – Vandervelde, teoretikern och
politikern, Anseele, organisatören, och Destree, eldsjälen och folktribunen- gått bort. Den nya generationen – de Man, teoretikern och
ekonomen, samt Spaak, politikern- har ännu ej hunnit att i samma
grad få partiets förtroende, allra helst som deras nya, ovan antydda
doktrin ej genomsyrat de djupa lederna. En viss rivalitet föreligger
obestridligen mellan deMan och Spaak, medan Vandervelde, »le Patron»
’som han kallades, var oomstridd. Mellan Vandervelde och Spaak,
bägge högt begåvade män, finnas väsentliga olikheter. Den förre
förenade fasthet i och trohet mot grundåskådningen med smidig anpassning efter dagens skiftande möjligheter. Den senare äger egentligen bara den sistnämnda styrkan; sin åskådning – i den mån han
äger någon – har han fått av de Man. Vandervelde hade under hela
sin politiska bana ett patos: bevarande av proletariatets och partiets
enhet; flere gånger offrade han sin personliga övertygelse för att ej
stöta bort radikalerna. Spaak har haft en rekordsnabb utveckling:
ännu vintern 1934-35 ledare för den radikala falangen inom partiet,
blev han våren 1935 konungens minister och enligt ryktet snart hans
förtrogne; under det senaste året har han upprepade gånger visat
benägenhet att av taktiska skäl söka dra det egna partiet över till
den katolska linjen (även i en för de socialistiska känslorna så vä-
281
21- 30286. Svensk Tidskrift 1939.
·-
Dagens frågor
sentlig fråga som Burgos). Under dylika förhållanden tir det naturligt, att en stark opinion inom partiet önskar, att det skall förbli i
opposition till dess att det återfunnit sin enighet och styrka.
Sedan trepartikoalitionen gått i kvav, återstod för Pierlot endast
att göra en tvåpartiregering (sex katoliker, fyra liberaler och tre
»tekniker»). Då detta skrives, har denna ännu ej framlagt sitt program. Sannolikt möta svårigheter frUmst i språkfrågan, då liberalerna icke torde vara sinnade att gå med på den kulturella autonomin,
men även i fråga om avvägningen mellan samhällsklasserna av de
offer som den ekonomiska krisen kräver av medborgarna. Regeringen
Pierlots egentliga styrka torde ligga i svårigheten att finna en ersättare samt i den utrikespolitiska situationen. Ett överhicingande krigshot kan naturligtvis tjäna som konstgjord andning på regeringen i
ett u tsatt land.
Under fredliga förhållanden förefaller läget dunklare tin någonsin.
Tänkbart är ju, att kabinettet Pierlot, utrustat med fullmakter och
eventuellt omfattande även socialisterna, kan trassla sig fram ganska
länge. Men detta skulle i det långa loppet knappast innebära en
lösning av vare sig nationalitets- eller regimkrisen. Våren 1937
debatterades allvarligt att söka över de traditionella partierna
bilda en mot höger- och vänsterextremism riktad, rcformvUnlig, demokratisk, religiöst tolerant, språkligt medlande, försvarsvänlig front
(»superparti» eller »den verkliga majoriteten»). Att skapa en dylik
är antagligen Spaaks innersta patos, som torde delas av bl. a. de Man,
Deveze och van Zeeland (den sistntimnde synes dock ha lämnat det
politiska livet). Det utomordentligt fast förankrade partisystemet
gör dock ett slikt företag utomordentligt svårt, om också ej omöjligt.
I den utländska pressen cirkulerande rykten om införande av en
»kunglig diktatur» torde kunna avvisas. Av konungens ovan anförda brev framgår, att. denne mer än de flesta reflekterat över
lägets allvar; detta dokument och monarkens enligt uppgift förtroliga förhållande till van Zeeland och Spaak kunna möjligen tydas
som sympatier för de senares program. I en fullkomligt omöjlig
situation, där parlamentets »governmentmaking power» visat sig
ha helt sinat, kan tänkas, att Leopold, i den mån det ej överskrede.
hans befogenheter, skulle söka gynna frigörandet av den »verkliga
majoriteten».
De här diskuterade fallen äro naturligtvis i hög grad hypotetiska.
Men läget synes så pass kritiskt, att det kan ha sitt intresse att söka
klargöra för sig, vilka möjligheter som föreligga.
Den 20 april. Carl-Henrik Höjer.
Danmarks ekono- Motviljan mot en världshushållning efter liberala
miska läge. formler har ingenstädes i Norden kommit så
starkt till uttryck som i Danmark. Före kriget var Danmark till sin
struktur huvudsakligen ett agrarland, det exporterade tack vare intensiv jordbrukskultur de förnämsta livsmedelsprodukterna i Europa
och kunde därigenom täcka sitt behov av råmaterial och industrivaror.
282
Dagens frågor
Först under krigs- och efterkrigsåren gjordes ansatser till en dansk
industri, som huvudsakligast producerade för den inhemska marknaden. 1930-talets ekonomiska världskris gick förödande fram först
inom lantbruket och därefter såsom följd därav inom industrien, vars
största kund var att söka bland jordbruksbefolkningen. Uttryckt i siffror sjönk produktionsindex 1931 till80 och 1932 till 73; arbetslöshetsprocenten, vilken 1931 var 17,n, steg 1932 till 31,7; jordbrukets förräntningsprocent sjönk 1931 till 0,3% och 1932 till- 0,4 %. Att komma ur denna
kris syntes nästan omöjligt.
Mot bakgrunden av dessa enorma svårigheter skall den danska regeringens förtvivlade ansträngningar ses. Regeringen ansåg med
rätta, att utan en sanering av jordbruket vore alla skyddsåtgärder
för industrien meningslösa. Men liiget var penibelt. A ena sidan
omintetgjorde eller åtminstone försvårade den engelska antidumpinglagen tillgripandet av statliga exportpremier; å andra sidan fordrade länder, som importerade danska jordbruksprodukter, att få sälja
sina industrivaror, iiven om dessa skulle kunna framställas både
bättre och billigare i Danmark. Tyskland fordrade t. ex. för ett inköp av jordbruksalster till ett värde av 100 kr. ett återköp av tyska
industrivaror för 120 kr. Det dansk-engelska varuutbytet, i vilket export och import förhållit sig som 3: l för Danmark, närmade sig mer
och mer ett pariförhållande. Med andra länder kunde egentligen’
blott avslutas handelsavtal på basis 1: l eller sämre, till stor skada
för den danska industrin. Ett yttrande på textilarbetarförbundets
kongress i Aalborg 1938 är betecknande för situationen: »För varje
oxe, som går söderut, blir en dansk textilarbetare arbetslös.»
En statistisk återblick på de senaste årens utveckling visar, att den
eftersträvade saneringen av jordbruket lyckats bäst. Driftskostnaderna ha visserligen stigit gentemot 1936 och 1937, men mot denna
stegring svarar en betydligt större bruttovinst. Följande siffror äro
hämtade ur den landsekonomiska driftbyråns årsberättelse för tiden
l juli 1937 t. o. m. 30 juni 1938:
Egendomar på:
Nettovinst Nettovinst
1936/1937 1937/1938
10 har 41 104
10-50 har 55 90
50 har 55 78
Som man ser, var stegringen av nettovinsten förhällandevis störst
vid egendomar på 10 har och förhållandevis mindre vid egendomar
på 50 har. Detta kommer även till uttryck genom förräntningsprocenten för egendomar.
10 har
1936/37 . . . . . 1,1
1937/38 . . . . . 2,7
10-50 har
2,1
3,ö
50 har
2,5
3,6
alla gemensamt
1,9
3,3
Ännu bättre än av dessa siffror framträder den fortskridande saneringen vid en genomsnittsberäkning av nettoinkomsten hos en små-
bonde (egendom på 7 har), hos en bonde på en medelstor gård (egen- 283
Dagens frågor
dom på 30 har) och en godsägare (egendom på 120 har) under välståndsåren 1928/29, under krisen 1931/32 och nuvarande tid 1937/38.
Småbonde Ronde Större godsägare
(7 har) (30 bar) (120 har)
1928/29 . 3,150 5,700 12,500
1931/32 . 1,200 700 – 3,000 (minus)
1937/38 . 2,200 4,700 9,200
J ordbrukets arbetsproblem väntar dock ännu på sin lösning. Visst
har man sökt förbättra levnadsstandarden för lantarbetaren, men
trots allt är det dock en alltför stor klyfta mellan dennes och industriarbetarens standard, för att den ständiga efterfrågan på lantarbetare
skall kunna täckas.
Danmarks industriella produktion har trots exportens tillbakagång
att anteckna en mindre stegring, vilken dock huvudsakligast hänför
sig till livsmedels- samt järn- och metallindustrien. Produktionsindex
steg i livsmedelsindustrien från 107 1937 till1111938 (januari 1939: 112),
i järn- och metallindustrien från 113 1937 till 114 1938 (januari 1939:
118). Textilindustrien (1937: 107, 1938: 105, januari 1939: 113) samt sten-,
ler- och glasindustrien (1937: 98, 1938: 87, januari 1939: 75) uppvisa
dock en betydlig tillbakagång, i det att Englands och Tysklands konkurrens gjort sig alltför mycket märkbar inom dessa näringsgrenar.
Ingångna handelsfördrag ha avslutats i jordbrukets intresse. Arbetslösheten är alltjämt oerhört stor. I januari 1939 – januari är naturligtvis den mest ogynnsamma årstiden- räknade man 145,000 arbetslösa; gentemot januari 1938 kan man dock anteckna en liten tillbakagång. Följande statistik visar den procentuella omfattningen av
arbetslösheten inom vissa grupper:
1936 1937 1938 Jan. Jan.
1938 1939
Järnindustri 13,7 13,3 13,8 17,1 15,8
Andra industrier 14,4 16,9 17,1 22,1 20,8
Ej yrkesutbildade arbetare 26,3 29,6 29,7 36,8 40,1
Byggnads- och möbelindustrin uppvisade en ej obetydlig försämring under första halvåret 1938 men läget förbättrades dock något
under den senare hälften av året. Således voro i januari 1939 i de
fem största städerna 7,047 bostäder under byggnad gentemot 4,843 i
januari föregående år. Arbetslösheten i byggnads- och möbelindustrin
framgår av följande tabell:
1937 1938
Sept. Okt. Nov. Dec. Jan. Sept. Okt. Nov. Dec. Jan.
1937 1937 1937 1937 1938 1938 1938 HJ38 1938 1939
27,1 30,2 14,7 23,3 35,8 56,8 50,3 19,4 25,1 H2,3 58,6 48,2
För att motverka arbetslösheten ha dc danska statsmakterna inriktat sig på bostadsbyggande, låt vara i jämförelsevis begränsad
omfattning. Den nya bostadslagen, som f. n. är under behandling i
riksdagen, är ett led i strävan att stimulera byggnadsverksamheten.
E. G.
284